Färd i svart T-Ford

En svart T-Ford från 1923 stod i Tomas och Ing-Britt Lundgrens hem i Floda. För första gången i mitt liv skulle jag åka i en T-Ford. Hur skulle det kännas? Vad hade förändrats under de gångna åren, snart ett århundrade?

Sufflett gav begränsat skydd

Tomas Lundgren vid sin T-Ford. Foto: Lars Gahrn.
Tomas Lundgren vid sin T-Ford. Foto: Lars Gahrn.

Bilen blev fullsatt. Tomas Lundgren hade haft vänligheten att inbjuda Lars Hedberg från Stenkullen och Peter A. Lansenfeldt från Ekereds Herrgård jämte mig till denna åktur. Lars Hedberg var född och uppvuxen på Katrineberg i Mölndal. Jag kände både honom och Lansenfeldt från tidigare. Vi fyra hade mycket gemensamt. Samtalet under färden kunde antagas bli livligt. Så blev också fallet. Första frågan som skulle avgöras var, om suffletten skulle vara uppfälld, eller om den skulle fällas ihop. Dagen var solig och mycket varm. Vi kom fram till, att suffletten nog kunde behövas som solskydd. T-Fordarna är i likhet med andra tidiga bilar öppna vagnar. De hästdragna vagnarna var i allmänhet öppna. Täckta vagnar förekom, men de var mindre vanliga. Bilarna blev likadana. Suffletten gav ett visst skydd mot solen, liksom visst skydd mot regn. Om regnet öser ned, är skyddet dock inte mycket värt. Regnet slår in från sidorna. Förare och passagerare blir snart sjöblöta. Tomas Lundgren vet. Hans son Hans använde bilen vid en studentuppvaktning. Då regnade det kraftigt. De som åkte i den gamla T-Forden fick sig en ordentlig dusch.

Högt uppsatta passagerare

En T-Ford är hög i förhållande till en nutida bil. Skillnaden blev särskilt påtaglig, när Peter A. Lansenfeldt efteråt hade vänligheten att skjutsa mig ner till stationen i sin Cadillac, årgång 1997. I denna bil satt man mycket lågt. Om man sitter lågt i en bil, kan man köra snabbt utan att befara att bilen välter. Därför är sportbilar och tävlingsbilar låga. Ju högre upp tyngdpunkten ligger, desto större är faran för att bilen skall välta. Man sitter högt i en T-Ford. Följaktligen har man god utsikt. Man känner sig högt uppsatt och blir upprymd. Under bilturen var vi alla vid mycket gott lynne. För dem som inte är vana vid sådana bilar, kan det dock kännas något obehagligt i nedförsbackar. När det bär av nedför, lutar bilen framåt. I kurvor lutar man åt sidan. Ju högre upp man sitter, desto mer lever man med i bilens rörelser och svängar.

Bilen darrade

Detta var på sin tid en mycket avancerad motor. Nu framstår den som mycket enkel.
Detta var på sin tid en mycket avancerad motor. Nu framstår den som mycket enkel.

Man satt påfallande bekvämt i T-Forden. Både ryggstöd och säten var stoppade som i nutida bilar. Dessutom satt man rakt och bra. Bilen gick förhållandevis mjukt, när den gick på tvåans växel. Ibland tvangs Tomas Lundgren att gå ner på ettan. Då darrade och mullrade Forden som ett tröskverk. Följaktligen ville han ogärna gå ner på ettan. Så har bilen dock inte låtit från början. Darrningarna och mullret lär ha orsakats av förslitning genom årens lopp. T-Forden har en trästomme, som har klätts med plåt. Stommen är därför mera rörlig än på en nutida bil. Som mest kan T-Forden komma upp i en hastighet av 60 kilometer i timmen. Så mycket mer kunde man nog inte köra på den tidens gropiga, smala och krokiga vägar. För det mesta tvangs man antagligen att köra betydligt långsammare för att bilen inte skulle hamna i diket eller välta. På väg till Mjörn körde vi delvis på den gamla landsvägen till Alingsås. Den var betydligt backigare och krokigare än våra dagars motorväg. Vi var dock även tvungna att ett stycke följa motorvägen. T-Forden gick mycket bra på motorvägen men blev givetvis omkörd av alla och envar.

En annan instrumentpanel

Det är inte lätt att köra en T-Ford. Spakarna och pedalerna sitter nämligen på andra ställen och i annan ordning än i nutida bilar. I vissa delstater i USA krävdes därför ett särskilt körkort för T-Ford, berättade Tomas Lundgren, som ständigt måste påminna sig, att han rattade en T-Ford och inte körde en vanlig bil. ”Det är ovant i början, men ju mer man kör, desto säkrare blir man”, berättade han. Bilen väckte uppmärksamhet. Flera fotgängare vinkade åt oss. Framme vid Mjörn upptäckte markägaren oss och bad att barn och barnbarn skulle få åka en tur till Ingared och tillbaka. Tomas Lundgren ställde gärna upp som chaufför, och även denna tur blev mycket uppskattad.

Karlfeldt överdriver

Två nöjda passagerare: Lars Hedberg och Peter A. Lansenfeldt.
Två nöjda passagerare: Lars Hedberg och Peter A. Lansenfeldt.

Vi kände oss tillbakaflyttade till den tid, då en biltur ännu var ett stort äventyr, som väckte stor uppmärksamhet vida omkring. En sådan bilfärd har gått till litteraturhistorien, nämligen den bilfärd som prins Wilhelm, Anders Zorn och Erik Axel Karlfeldt företog 1919. Karlfeldt skrev en dikt, ”Kyrkosångarne” (i samlingen Hösthorn från 1927), och prins Wilhelm har utförligt skildrat kyrkfärden och herrarnas övriga mellanhavanden. Utförligt, och kanske med viss överdrift, beskriver prinsen i efterhand fordonet: ”Enligt nutida begrepp var fordonet ett utstuderat monstrum: högt, brett, vräkigt och klumpigt, ljust till färgen och med en sufflett som kunde fällas in i den mastodontlika karossen… Motorn under huven dånade som ett valsverk och man kunde med lätthet ytterligare öka oväsendet genom att köra med öppen ljuddämpare. Då blev det något av Tors åskvagn över ekipaget…” (Prins Wilhelm, Blick tillbaka, Sthlm 1952, s. 148). På midsommardagen 1919 for de tre herrarna till Orsa kyrka. Menigheten betraktade med stor förundran bilen. Även Karlfeldt behagar arbeta med överdrifter:

”Det stod en vagn utan hästar vid porten,
en sådan var aldrig skådad i orten.

Ett moln slog upp kring den frustande kärran,
och folket sade: De fara till Herran.”

Visst var en bil en sevärdhet ännu 1919, men automobiler fanns det redan gott om i Sverige. Dalfolket var väl hemmastadda nere i Stockholm, där de tog tillfälliga arbeten. Åtskilliga orsabor hade rimligen sett en bil förut. De goda orsaborna har knappast tolkat bilen som ett himmelskt ekipage. Karlfeldt överdriver (som vanligt) för att roa läsarna och göra dikten uttrycksfull.

Ett rullande kulturarv

Själv kan jag inte gå så långt i min skildring, men jag hoppas att läsarna ändå har förstått att en färd i en T-Ford är en stor upplevelse för en nutidsmänniska, som är van vid andra bilar. Tomas Lundgren och andra veteranbilsentusiaster gör en viktig insats genom att bevara vårt rullande kulturarv.

Lars Gahrn

Ångbåten Herbert – Mjörns flaggskepp

Mjörn är en både stor och vacker sjö, som man gärna vill uppleva från vattnet. Över 2 000 fritidsbåtar finns i eller vid sjön, men mest känd av dem alla är ångbåten Herbert, som gör turer ut på sjön från sitt ångbåtsvarv inne i Säveån, nära åmynningen.

Ångbåtsvarv vid Säveån

Ångbåtsvarvet och kolupplaget. Foto: Lars Gahrn.
Ångbåtsvarvet och kolupplaget. Foto: Lars Gahrn.

När man kommer vand­rande på Lövekullevägen från Alingsås, får man se ett stort rött hus med vita fönsteromfattningar, och framför huset finns ett kolupplag. Det är ångbåts­varvets huvudbyggnad. Herbert är något numera så ovanligt som en koleldad ångbåt. Omedel­bart bortom huset ligger Herbert vid sin kaj, och röken puffar upp från skorstenen. Här känner man till och från en lätt doft av stenkolsrök. Man känner sig som hemma och förflyttad till forna tider. Herbert byggdes redan 1905 vid Eriksbergs Mekaniska Verkstad i Göteborg.

Från Dalslands kanal till Mjörn

Då kunde nog ingen ana, att denna bogserbåt skulle hamna i Mjörn. Herbert drog nämligen stora timmersläp på Dalslands kanal och angränsande sjöar. Hemmahamn var Strands ångsåg i Nössemark och senare Lennartsfors. På 1960-talet började lastbilarna ta över. År 1966 hade Herbert bogserat färdigt, och 1968 lämnade båten Dalslands kanal. Efter allsköns öden och äventyr, som kunde ha slutat riktigt illa för den gamla bogseraren, hamnade Herbert år 1985 i Alingsås, nedgången och i mycket dåligt skick. Efter 12 000 arbetstimmar, som medlemmarna i Mjörns Ångbåtsförening ägnade sin klenod, var Herbert föryngrad och närmast som ny. År 1992 började bogserbåten gå turer på Mjörn. Sedan dess har över 20 000 passagerare åkt med Herbert.

Utmärkt bokningssystem

Herbert i Säveån med ångbåtsvarvet i bakgrunden.
Herbert i Säveån med ångbåtsvarvet i bakgrunden.

Ångbåtsresor tillhör de enbart angenäma frestel­ser, som jag varken kan eller bör säga nej till. År 2009 åkte jag med Herbert för första gången, och redan då beslöt jag att återkomma. Redan då blev jag angenämt överraskad över föreningens utmärkta bokningssystem. Man går in på hemsidan, bestämmer sig för biljett till valfri tur, fyller i personuppgifter och får sedan en bokningsbekräftelse som ett automatiskt e-postmeddelande med alla nödvändiga uppgifter. Föreningen hyser stor förståelse för, att folk kan få förhinder. De, som har bokat biljett, har möjlighet att avboka senast kvällen före resan. År 2012 skulle jag återigen ut och åka, men jag hade en lömsk feber i kroppen. Den kom och gick. Jag blev tvungen att avboka två gånger. Så kan man inte göra på många ställen. Söndagen den 7 juli följande år var det äntligen dags igen. Som erkänsla för ångbåtsföreningens frikostiga bokningsregler betalade jag dubbelt biljettpris.

Skorstenen fälls

Från ångbåtsvarvet gick Herbert långsamt utför Säveån, men snart var tiden inne att fälla gösen (flaggan i fören) och skorstenen. Herbert skulle nämligen gå under Mjörnvallsbron, och allt, som är högre än tre meter, slår i denna betongbro. Efter bron ökade hastigheten till full fart. Säveån orsakar nämligen avlagringar just vid mynningen, och vill det sig illa, kan båten sätta sig fast här. Muddring är på gång, och ärendet ligger just nu hos länsstyrelsen för behandling. Länsstyrelsen ger tillstånd till muddring och beslutar vilket slags muddring, som skall förekomma, men länsstyrelsens handläggningstid är åtta veckor. Innan beslutet kommer måste Herbert ta sig ut bäst det går. En bogserbåt, som även har tjänstgjort såsom isbrytare, klarar dock det mesta. Ingenting märktes vid utfärden, men vid hemfärden lär skrovet ha känt av bottnen, dock ytterst lätt.

Många resor på stor sjö

Därmed var vi ute på Mjörn, en stor sjö, 16 kilometer lång från norr till söder. I sjön finns omkring 60 namngivna öar, ofta klippiga och lövskogsbevuxna. Många villor och sommarstugor är byggda på klipphyllor med utsikt över vikar och sund. En vacker sommarsöndag brukar man möta många fritidsbåtar. Herbert gör ibland långresor ner till Björboholm, och då får man se större delen av sjön, men det vanligaste målet är Risön, och på dessa turer far man över inte mer än en tredjedel av denna stora sjö, Västergötlands näst största, (om man räknar ifrån Vänern och Vättern).

Resmålet Risön

Maskinisten Leif Lundin har tre ångmaskiner att basa över.
Maskinisten Leif Lundin har tre ångmaskiner att basa över.

Risön är naturreservat och utropades redan 1894 till republik (på skämt). En minnessten från 1896 finns uppe på det höga berget i öster, och bredvid står en annan minnessten från 1996. Denna lilla ö var bebodd på 1700-talet, och en skylt utmärker platsen mitt på ön. Här finns även en grund av kallmurad natursten. Förhoppningsvis är detta grunden till en ladugård eller förrådsbygg­nad och ej till någon människoboning. Man har bott i lä av östra berget och alldeles intill det västra. Man har sökt lä på denna säkerligen vindpinade ö, som på den tiden knappast var skogbevuxen. Ordet ris i förleden betecknar snarare sly och lägre växtlighet.

Mallorcavärme hos maskinisten

Även nu kan vinden friska i, så att det blir kallt ute på vattnet. Ångbåten har visserligen tak över större delen av däcket och en inbyggd styrhytt, men för övrigt är båten öppen ovan däck. Man kan dock råda bot på det mesta. Relingen har klätts med kapellväv, och på en stor del av båten har utrymmet mellan reling och tak klätts med genomskinlig plast, som kan rullas upp vid lugnt och varmt väder. På detta sätt får man lä för vinden. Skulle man vilja värma sig, är detta lätt att ordna. Alla är välkomna att hälsa på nere hos maskinisten vid ångmaskinen. Avståndet mellan svensk sommar och full Mallorcavärme är endast några steg på en lejdare. Här nere var det 35 grader varmt. Maskinisten under min resa var en gammal bekant från Mölndal, Leif Lundin, pensionerad brandman.

Dugligt folk behövs

Husgrunden på Risön är ett minne från det gamla Fattig-Sverige.
Husgrunden på Risön är ett minne från det gamla Fattig-Sverige.

I sin ungdom gick han till sjöss och var ute på haven under ett år. Anledningen till att han hamnade ombord på Herbert var dock närmast, att hans son gick en kurs på Nääs. Ångbåtsföreningen behöv­de snickare till alla trä­arbeten och lyckades värva sonen. Följden blev, att även Leif Lundin dök upp vid Herbert, och snart hade föreningen värvat också fadern. Så går det till. Ångbåtsföreningen behöver mycket dugligt folk, och de väntar inte på att folk skall komma och anmäla sig. Man går ut och söker. Dugligt folk känner dugligt folk, och de vet vilka man skall vända sig till och fråga. Den ene arbetande medlemmen drar den andre med sig. Utvecklingen står inte still. Nu finns ångbåtsbryggor i Alingsås, på Jönsholmen, på Risön, på Björboholm och i Sjövik. Många turer kan anordnas. Har du inte fritidsbåt i Mjörn, har du ändå alla möjligheter att fara ut på sjön med S/S Herbert.

Ångmaskin gav elström

Leif Lundin basar över tre ångmaskiner. Där finns även en donkeymaskin, som används för att länsa båten men framför allt för att pumpa upp brandvatten. Likaså har maskinisten ”en encylindrig Stuart lysmaskin”, som alstrade elström. En gång då förra seklet var ungt, vallfärdade folk ned till Lennartsfors för att beundra den elektriska belysningen i ångbåten. Tänka sig, en båt, som strålar av ljus utan hjälp av olja eller fotogen! Numera ger batterier ström till belysningen, men man kan köra igång ångmaskinen för att ladda upp batterierna, berättar Leif Lundin. Förr vallfärdade man för att se belysningen. Nu vallfärdar man för att se båten. Jag har gjort min andra tur, och förhoppningsvis gör jag fler i framtiden. Herbert och Mjörn är värda många vallfärder.

Läs vidare

http://www.herberts.se

S/S Herbert: K-märkt ångbåt från 1905 (folder, tryckt 2013),

Christina Ström, På tur med ångbåten Herbert, artikel i: tidskriften Mimers brunn nummer 5 2012.

Klicka här för denna artikel som pdf