Polletterna speglar vår historia

Polletterna speglar vår historia. De har använts i alla sammanhang. Ibland är polletterna de enda föremålen, som har blivit kvar efter på sin tid både stora och uppmärksammade verksamheter. Bo Gustavsson har efter många års forskarmödor fullbordat sitt storverk, boken Göteborgspolletter.

Ett storverk

Denna stora bok av Bo Gustavsson heter: Göteborgspolletter: Polletter för krogar, nöjen och sjöfart från början fram till i dag (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 31, 2018). När man väger denna stora och tunga bok i handen, undrar man om den verkligen bör räknas in i en serie med ”småskrifter”. Boken omfattar 400 sidor i A4-format. Hur stor bör en bok vara för att Göteborgs Numismatiska Förening skall räkna den som en skrift och inte som en småskrift? Hur som helst kan nog alla hålla med om att boken är ett storverk, fastän den ingår i en småskriftserie.

Diplom på Göteborgsbokens dag

Bo Gustavsson har under 2018 fullbordat sitt storverk om Göteborgspolletter. Åtskilliga uppgifter berikar även Mölndals historia. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna är – kan man säga – Göteborgs egna mynt. Göteborgs Numismatiska Förening har under årens lopp uppmärksammat polletterna. Föreningens store pollettforskare är Bo Gustavsson, som under 2018 sammanfattade sina forskningar om Göteborgs polletter. Boken har blivit ett kulturhistoriskt kalejdoskop, som gör den mycket givande för de flesta forskare med inriktning på Göteborg. Boken har dessutom blivit en mycket vacker presentbok. Under Göteborgsbokens dag lördagen den 13 april 2019 var pollettboken en av de två böcker, som fick diplom och hedersomnämnande. Årets vackraste göteborgsbok blev en skrift om stadsingenjören Albert Lilienberg. Det är dock svårt att göra jämförelser. Kvalitetsskillnaderna mellan de tre belönade böckerna är små. Dessutom är nog var och en bäst på något sätt. Pollettboken hade mycket väl kunnat få förstapriset. Den har mycket att ge till flesta.

Polletterna speglar Göteborgs historia

Sjöfarten till Mölndal gick genom slussen vid Drottningtorget, men man måste betala för att färdas med båt mellan Mölndal och Göteborg. Foto: Lars Gahrn.

Polletterna speglar Göteborgs historia. De har använts i alla sammanhang. På bokens sidor passerar de därför revy: näringsgrenar, affärer, krogar, samfärdsel och nöjesliv. Även danspolletter finns i samlingen. De har använts på Liseberg och finns med i en sång av Lasse Dahlquist. Bo Gustavsson vill gärna kunna berätta litet grand om de företag, vilkas namn återfinns på polletterna. Därför har han forskat fram upplysningar ur allsköns källor. Upplysningarna är i många fall de enda, som hittills står till buds i tryck. När man läser bok, återuppstår för en stund en rik och brokig värld med verksamheter, som sedan länge tillhör minnenas värld. Uppgifternas värde för forskningen ökas av att Gustavsson är noga med att lämna källhänvisningar. Man kan alltså komma vidare. I fråga om vissa polletter går även han bet. Forskningsuppgifter kvarstår för kommande forskare.

Vackra polletter

Slusspolletterna var högst olika för att de båda valörerna inte skulle förväxlas.

Uppmärksamheten kring polletterna har inte varit lika stor som uppmärksamheten kring mynt och medaljer. En man griper dock om alla tre grupperna, nämligen kammarherre Magnus Lagerberg. Han lät prägla så kallade spelpenningar med sitt namn på och med namnet Göteborg. Kammarherren bodde som bekant på Råda säteri, alltså en bra bit utanför Göteborg, men i de fall, då spelpenningarna är försedda med årtal, har de tillkommit medan kammarherren ännu bodde i Göteborg och innan han hade inköpt Råda säteri. (Gunnar Holst, Spelpenningar avsedda för kortspel, 1977, sidan 76-77.) Holst meddelar årtalet 1874. På en annan spelpenning, som jag har sett, står årtalet 1872. Åtminstone tre olika finns, vilket måste ses som ännu ett tecken på Lagerbergs starka intresse för mynt och medaljer. Kammarherren hade stilkänsla. Hans spelpenningar är vackra skapelser. Detsamma kan sägas om väldigt många andra polletter. Man kunde det där med formgivning eller design under polletternas storhetstid.

Slusspolletter

Omnibussbiljetten.

Där finns som ett och annat av intresse även för Mölndal. De pråmar, som förde varor – i första hand kol – mellan hamnarna i Göteborg och Mölndal, måste passera slussen vid Drottning­torget. Slussavgift måste erläggas, och åtminstone på senare år fanns polletter, som under­lättade betalningen. Slussen kallades ”Göteborgs Sluss”. (Det fanns inte någon annan i närheten. Närmaste sluss ligger i Lilla Edet.) Taxan fastställdes av Kunglig Majestät 1875 och gällde fram till 1921. Som bekant låg penningvärdet länge fast, men på grund av första världs­kriget drabbades vi av både inflation och deflation. Alltnog, Kunglig Majestät höjde taxan 1921. Polletternas valörer överensstämmer med valörerna i 1921 års taxa, som för övrigt gällde fram till 1956, då sjöfartens tid var förbi på Mölndalsån. Bo Gustavsson har dessutom fått fram att Sporrong tillverkade polletterna 1930. (I vilket fall som helst utfärdades räkningen i april 1930.)

Två sorters polletter

Vad kostade det då att bli slussad i Göteborgs Sluss? Att slussa virke kostade 2:50. För ångbåt eller motorbåt betalade man likaså 2:50. Samma taxa gällde för lastad pråm, medan man betalade endast en krona för en tom pråm. En mindre farkost kom undan med femtio öre. Polletter fanns för en krona och för två kronor och femtio öre. För att de inte skulle sammanblandas var de senare rektangulära och de förra trekantiga. Under tiden 1875–1920 behövde man bara betala halva avgiften i alla de omnämnda fallen. Några polletter från detta tidsskede är inte kända.

Bomavgift

Bomstugan med dumbommen uppfälld. Foto från Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.

Mellan 1865 och 1899 måste de som färdades på Mölndalsvägen–Göteborgsvägen mellan Göteborg och Mölndal betala bomavgift eller vägavgift vid vägbommen i Getebergsäng. Man kunde betala med zinkpolletter. Även i detta fall fastställde Kunglig Majestät taxan. Stackars kungar, vad många handlingar de har varit tvungna att underteckna! Förhoppningsvis kunde dock sådana ärenden delegeras till underordnade ämbetsmän. För varje kreatur, som hade spänts för ett åkdon, betalades åtta öre. (Om vagnen drogs av två hästar, betalade man alltså 16 öre, men om man bara hade en häst för kärran, kostade resan åtta öre.) För lös häst eller lös oxe betalades fyra öre, för kalv, får, svin eller andra mindre kreatur två öre. Mot slutet av århundradet dök en och annan bil upp på vägarna. Fritz Stenström berättar: ”en och annan bil passerade gratis de senaste åren av oktrojen, då Kunglig Majestäts befallningshavande av lätt förklarliga skäl icke varit nog förutseende att stipulera avgift för sådana ’djur’.” (Fritz Stenström, Örgryte genom tiderna I, 1920, s. 121.) Polletterna kunde inhandlas hos C. B. Wedbergs Enka, Kungsgatan 30, berättar Bo Gustavsson. De kostade åtta öre styck. Ett stort antal polletter finns i Mölndals Hembygdsmuseum. På dem är versaler (stora bokstäver) stämplade. Dessa är hittills inte tolkade. Alla polletterna är stämplade med H. Denna instämplade bokstav har tillkommit i efterhand. De andra bokstäverna på polletterna är nämligen delvis fyllda med smuts och utfällningar, vilket H-bokstäverna inte är. Kan H stå för fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet? Han ägde dem och skänkte dem i sinom tid till Mölndals Hembygdsförening. Vilket syfte kan i så fall denna märkning ha haft?

Omnibussar

Bompolletter, som har tillhört fabrikör Hasselgren vid Grevedämmet, skänkta till Mölndals Hembygdsförening. Foto: Lars Gahrn.

År 1865 startade Charles Nissen och J. Andersson omnibusslinjer mellan Göteborg å ena sidan och Mölndal, Klippan och Gamlestaden å andra sidan. Biljetter i blå papp finns bevarade. På dem står tryckt 30 öre, men siffrorna är på den bevarade biljetten överstrukna och i stället har man med bläck skrivit 12 ½. Taxan var år 1865 50 öre till Mölndal, 30 öre till Gamlestaden, 25 öre till Galgkrogarna, 25 öre till Nya Kyrkogården och 15 öre till Svingeln. Med ledning av dessa uppgifter skulle man kanske förledas att tro att biljetten (eller polletten) inte hade använts för resor i Mölndal. I själva verket har man sänkt taxan, ovisst när. Axel Möndell berättar, att en omnibussresa kostade 18 skilling (36 öre) och 12 skilling (25 öre). (Axel Möndell, Från det gamla Mölndal, 1935, s. 8.) En skilling motsvarade två öre, men för enkelhetens skull kallade man en tjugofemöring för en tolvskilling. Noga räknat utgjorde 25 öre dock tolv och en halv skilling. På omnibussbiljetten står just 12 ½. Den kan alltså mycket väl ha använts även för resor till Mölndal. Av samtida tidningsartiklar framgår, att man kunde åka från Göteborg till Galgkrogarna för 25 öre och till Mölndals by för 35 öre. Vid köp av 50 biljetter fick man 20 procents rabatt. (Här är alltså biljetterna omnämnda.) En annan uppgift meddelar, att man kunde fara till ”Bommen” (vägbommen vid Getebergsäng) för 25 öre och till Mölndal för 37 ½ öre. (Harald Lignell, David Otto Francke, 2002, s. 267 och 270.) Uppgifterna gäller för 1866 och 1873. Från senare år saknas upplysningar. Biljettpriserna har alltså växlat. Med hjälp av rabatter blev prisfloran ännu mer vildvuxen. Bo Gustavssons bok gör sitt till för att spegla en omväxlande och rörig prissättning.

Polletter finns kvar

Inte minst har polletterna sitt värde på så vis, att de är ett påtagligt minne från en förgången verklighet. Hästomnibussar och pråmar har skattat åt förgängelsen, men kvar finns åtminstone några polletter. Om inte det förgångna skall te sig overkligt och främmande, behöver vi sådana påtagliga minnen från det förflutna.

Lars Gahrn

Mölndalsbo på medeltidsmarknad

Den första mölndalsbon på bild eller möjligen Mölndals förste besökare på bild finns med på en bild av Mölndalsfallen från 1693. Inte desto mindre stod han framför mig på Lödöse medeltidsdagar den 3 och 4 juni 2017. Rättare sagt stod där en man i samma slags kläder eller åtminstone i kläder, som till det yttre liknade 1693 års man. Alltsammans visade sig – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning.

Ett slags shorts från 1693?

Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.
Man med kärra, avbildad i närheten av Forsebron år 1693. Del av större bild.

På denna gamla bild från 1693 ser man Mölndalsfallen rakt framifrån. Man ser Kråkeberget långt upp i fallen och Forsebron långt ner i fallen. Norr om Forsebron ses en man, som går till fots och kör en häst med kärra. På kärran ses några spannmålssäckar med säd, som skall malas i någon av kvarnbyns kvarnar. Mannen har en bredbrättig hatt på huvudet, en rock med pälskrage och med ärmar på överkroppen och ett par byxor, som är breda, långa och liksom tvärt avskurna nedtill. Man kommer att tänka på ett slags breda och långa shorts. Detta begrepp fanns inte på den tiden, men i vissa folkdräkter finns så kallade holkbyxor, vilket är ungefär detsamma. Mycket finns skrivet om dräkter. I detta sammanhang hänvisar jag i första hand till boken: Erik Dahlberg, Teckningarna till Svecia antiqua et hodierna, IV Götaland och Finland, Sthlm 1970, (bilderna 2144-2148). I denna bok finns teckningen från 1693 återgiven. Redan för länge sedan uppmärksammade jag mannen vid Forsebron och skrev om honom i Mölndals-Posten (En forkarl i holkbyxor, MP 28/7 1983). Att jag skulle möta en sådan man öga mot öga kunde jag inte då föreställa mig. Mer än trettio år skulle förgå, innan så skedde, och innan jag fick anledning att ta upp ämnet på nytt.

Mellanting mellan shorts och knäbyxor

Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.
Mannen med de breda byxorna och kärran, avbildade 1693 och återgivna av Lars Gahrn. Avteckning.

Mannen i Lödöse hade dock ett slags knäbyxor, som satt åt nedanför knäet. Byxorna bestod av så mycket tyg, att tyget föll ner ett bra stycke nedanför knäet. Vi hade alltså ett slags mellanting mellan knäbyxor och shorts. Tyget var mycket tunt. Hade vår man från 1693 samma slags byxor eller ett slags byxor, som till det yttre liknade dessa? Det vet vi inte. Alltsammans visade sig alltså – som så ofta annars – vara mer invecklat vid närmare undersökning. Det är inte lätt att återskapa dräkter från förflutna dagar. På medeltidsdagarna fanns mycket att beskåda och mycket att inhandla. Inte minst givande var att titta över åhörare och åskådare. Många av dem hade medeltida dräkter av olika slag. Här fanns mycket, som man gärna tittade närmare på. Kläder är sevärdheter. Det är en anledning till att vi lägger mycket tid och mycken omsorg på dem. Som synes blir mycket skrivet också.

Avvärjningsrörelser utlärdes

Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.
Mannen med de breda byxorna på Lödöse medeltidsdagar. Foto: Lars Gahrn.

Compagnie Torpum visade och berättade om medeltida stridskonst med stor skicklighet och sakkunskap. Framför allt lärde de ut allehanda avvärjningsrörelser, lämpliga att använda, om man blir utsatt för anfall. Sådana avvärjningsrörelser kan ju vara bra att öva in i våra dagar, då rån och överfall är vanliga. Påfallande var det lugn och den behärskning Torpum Compagnies medlemmar visade under stridsövningarna. Håller man på med sådana övningar, kan man bli alltför ivrig, så att övningarna kan övergå i allvar. Av sådant märktes inte ett spår hos dessa lugna och trygga uppvisningskrigare, som hade lärt självbehärskningens svåra konst. Ibland fick även besökarna hålla i ett svärd och långsamt rikta ett hugg eller stick mot läraren, som visade hur man slår bort det. I strid var stick att föredraga framför hugg, berättade lärarna. Man kunde nämligen inte hugga sönder en rustning. På sin höjd kunde man åstadkomma bucklor och repor. Däremot kunde man skada eller döda motståndaren med stick.

Många marknadsstånd

Gycklarkonster på hög nivå.
Gycklarkonster på hög nivå.

Gycklargruppen Mareld framträdde med konster, som roade och fängslade både stora och små. Man jonglerade ibland en i taget, ibland två eller rentav tre tillsammans. Antalet bollar, som hanterades, var som mest sju. Gruppen Infensus bjöd på tornerspel, som följdes med stort intresse av oss åskådare. Ibland talade de uppträdande till åhörarna utan mikrofon. Fastän de ansträngde rösten till det yttersta, kunde de bara delvis göra sig hörda. Man fick en uppfattning av hur det kunde vara på medeltiden. Att hålla tal till en större åhörarskara måste ha varit mycket otacksamt. Mycket måste ha gått åhörarna förbi, eftersom det helt enkelt inte hördes. Utrymmet bakom Lödöse museum upptogs av tornerspelsbanan, ett marknadstorg, där Mareld framträdde, och många stånd med varor av alla slag. Här fanns mycket att se, höra och köpa. Liksom tidigare gick ingången till medeltidsdagarnas område genom Lödöse museum. Museets reception och butik var själva ingången. På detta sätt var museet inlemmat i verksamheten. Museipersonalen visade runt i museet och spred på sitt sätt kunskaper om denna tidsålder.

 

En loge som längtar hem till Mölndal

Logen nummer 127 Kvarnbyn av ordenssällskapet Odd Fellows bildades redan 1954 och lyckades med det mesta, dock med undantag för uppgiften att finna lämpliga lokaler i Mölndal. Många lovande verksamheter härute i Mölndal har efter en tid hamnat i Göteborg. Så blev det också med Odd Fellows, men logen Kvarnbyn vill komma hem till Mölndal.

Inbördes hjälp och bistånd

Märket för logen nummer 127 Kvarnbyn visar Mölndalsfallen i gången tid.
Märket för logen nummer 127 Kvarnbyn visar Mölndalsfallen i gången tid.

Odd Fellows är ett ordenssällskap för inbördes stöd och hjälp. I en tid, då ”sociala skyddsnät” antingen inte fanns eller var synnerligen grovmaskiga, måste folk slå sig ihop och sörja för sin välfärd själva och tillsammans. Skråna hade stor betydelse även i sådana frågor, men folk hade svårt att komma in i skråna. De, som hamnade utanför, valde kanske i stället att gå med i Odd Fellows. Genom bröderna i Odd Fellows kunde man få både understöd och nytt arbete, om man blev arbetslös. Begravningar var (och är) kostsamma tillställningar. Odd Fellows kunde hjälpa till med begravningen. Samhället har tagit över det mesta av dessa uppgifter, men vem behöver inte vänner och stöd från vänner i prövningar? Vännerna från Odd Fellows ger detta stöd. Man håller alltid noga reda på vem som är frisk och vem som är sjuk. Sjuka bröder får besök. Vid en begravning nyligen kom bara sex släktingar men inte färre än nitton ordensbröder.

Budord om socialt arbete

I ordenslokalerna står under en gudssymbol (en trehörning med det allseende ögat och ljusstrålar) ordenssällskapets budord: ”Vi befalla eder att besöka de sjuka, hjälpa de nödställda, begrava de döda, uppfostra de föräldralösa”. Allt detta låter ju väldigt arbetskrävande, men vardagens verklighet är sällskaplig samvaro och vänners omsorg om varandra. Ordenssällskapets kännetecken är tre länkar, som hakar i varandra och hänger samman. Namnet låter ana, att ursprunget finns i den engelskspråkiga världen. I England fanns Odd Fellows redan på 1700-talet. Därifrån spred sig ordenssällskapet i första hand till USA men även till många andra länder, däribland Sverige. Logen i Malmö var den första i vårt land.

Lokalfrågan svårlöst

Styrelsen för logen nummer 127 Kvarnbyn.
Styrelsen för logen nummer 127 Kvarnbyn.

År 1952 var tiden kommen för Mölndal. Rolf Lindau, själv logemedlem, har sammanställt uppgifter ur protokollen. Först bildades en förening. Dess första möte hölls i restaurang Gillet vid Frölundagatan (nuvarande Brogatan) i Mölndal. Lindau skriver: ”Det mest brännande problemet var lokalfrågan, vilken vid detta tillfälle inte kunnat lösas. Man förskräcktes dock inte, utan räknade med att tillfälligt få hjälp av Odd Fellows i Göteborg.” I en tidningsnotis berättas om hur föreningen ombildades till loge 1954. Avslutningsvis läser vi: ”Intill dess den nya logen får ordnat sin lokalfråga i Mölndal förläggs dess sammankomster till ordenshuset vid Vasagatan.” (Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning 29/3 1954). Sedan dess har 62 år hunnit förgå, men logen nummer 127 Kvarnbyn finns fortfarande kvar i ordenshuset vid Vasagatan, långt från Mölndals kvarnby. Här har man haft det bra, men man har ändå anledning att överväga andra lösningar.

Finklädda medlemmar

Man har hela tiden hyst en önskan om att skaffa sig en möteslokal i Mölndal. Ordenshuset skall nämligen hysa många loger. Ibland kan det vara svårt att bereda rum för alla. Till råga på allt har man svårt att finna parkeringsplatser i närheten av Ordenshuset. Visst kan man åka spårvagn, men många logebröder drar sig för detta. På mötena skall man nämligen vara klädd i svart kostym. Kommer man i svart kostym till spårvagnen, kan man i våra dagar lätt bli hånad eller på annat sätt trakasserad. Medlemmarna har fått höra ett och annat. De drar sig därför för att åka spårvagn. En bra lokal med parkeringsplatser önskas! Plats för 60 medlemmar behövs. Så många är man nu. Som mest har bröderna varit omkring 150.

Kvarnbyn drar

Ordenshuset vid Vasagatan var tänkt som en tillfällig lösning för logen nummer 127 Kvarnbyn, men logen är kvar där ännu efter 62 år.
Ordenshuset vid Vasagatan var tänkt som en tillfällig lösning för logen nummer 127 Kvarnbyn, men logen är kvar där ännu efter 62 år.

Ronny Eliasson och Rolf Lindau besökte mig för att lämna över uppgifter om logen. Då kom den eviga lokalfrågan upp. Jag började rabbla upp alla ställen inom Mölndals stad, där jag hade varit och hållit föredrag en eller annan gång. De båda vännerna blev genast intresserade och bad mig att skriva ner dessa ställen. Helt klart skulle man gärna vilja flytta över till Mölndal. Fastän medlemmarna numer bor både här och var i Västsverige, är mölndalsborna många. Kunde man komma till ett ställe med lägre hyra, skulle man kunna skänka mera pengar till välgörenhet. För närvarande skänker man pengar till kvinnojouren, och man är angelägen om att kunna ge mera i bidrag till denna och andra ömmande verksamheter. Odd Fellows kommer att medverka i kulturnatt i Mölndals kvarnby. Under hösten har man ett möte i Kråkans restaurang. Den gamla kvarnbyn utövar stark dragningskraft på bröderna. (Även systerloger, Rebeckaloger, för kvinnor finns förresten.) Förhoppningsvis hittar logen nummer 127 Kvarnbyn hem till Mölndal förr eller senare. Möjligheterna ökar hela tiden. När jag räknade upp samlingslokaler, slog det mig, att nästan alla hade tillkommit efter 1954. Själv är jag ett år yngre än föreningen och ett år äldre än logen. Man förundras över hur mycket som har hänt i Mölndal under min och logens tid.

Klicka här för denna artikel som pdf

Teater i och om Mölndals kvarnby

Varför skall man bygga kulisser, när omgivningarna kan användas som kulisser? Denna fråga kan ställas här i Mölndals kvarnby, där mycket är bevarat från gamla tider. Kvarnbyteatern stannade för Götaforsliden. Här spelade man upp sitt teaterstycke, alltifrån ”Brända tomten” längst upp vid Royens gata och ända ner till Nymans kvarn (kvarnfallet 24 eller Götaforsliden 11).

Francke och flickorna

En så söt fabriksflicka gick inte säker för David Otto Francke. Foto: Lars Gahrn.
En så söt fabriksflicka gick inte säker för David Otto Francke. Foto: Lars Gahrn.

Teaterstycket kretsar kring David Otto Francke, kungen av Mölndal, som visserligen aldrig framträder för åskådarna, men likafullt påverkar alla de uppträdande personernas livsöden. David Otto Francke har i alla tider tilldragit sig stor uppmärksamhet. År 1879 utgavs nyckelromanen ”Mölndalsflickan” av en författare, som dolde sig bakom täcknamnet Curre. Den handlade om David Otto Franckes jakt på vackra fabriksflickor. Boken var en skandalroman på sin tid, men den speglade verkligheten. Francke var inte ensam om att jaga flickor. Bruno Wendel i Mölnlycke blev också känd för sin dragning till det täcka könet.

Mänskliga känslor speglas

Sådant tystade man ner på den tiden, men Franckes eskapader kunde inte nedtystas. Han var en legend redan i sin livstid. Hela hans liv var dramatik. Kunde man redan under hans livstid skriva en roman om honom, kan man mycket väl skriva skådespel efter hans död, när den samlade kunskapen om honom har ökat. I maj månad 2015 fick vi se skådespelet ”En dramatisk skildring av livet i Kvarnbyn från 1889”. Skådespelet ger mer än de historiska källorna, eftersom teatern speglar och återger mänskliga känslor. Flickan i dramat våndas och drabbas av ångest, när hon får veta, att Francke vill komma åt henne. Hon vill inte ha honom, och dessutom har hon en fästman, som hon skall gifta sig med. Fästmannen slits mellan vrede och förtvivlan. Ännu värre blir det, när påtryckningar och utpressning kommer in i bilden.

Kvarnen blev teater

Här ser vi hela skådespelartruppen, från vänster: Anna Fallström, Pontus de Salareff  Klarén, Siri Hanbert, och Eik Elias Ekström.
Här ser vi hela skådespelartruppen, från vänster: Anna Fallström, Pontus de Salareff Klarén, Siri Hanbert, och Eik Elias Ekström.

Medlemmarna i Kvarnbyteatern är unga människor. Tre av dem är 23 år. Den fjärde är 25 år gammal. Detta gjorde skådespelet mera äkta. När skådespelare slår igenom, är de ofta alltför gamla för flertalet av de roller, som de får. Här har skådespelarna rätt ålder, vilket bidrar till att teaterstycket känns äkta. Kvarnbyteatern vallar åskådarna genom en del av kvarnbyn. Åskådarna samlas på ”Brända tomten” vid Royens gata strax utanför Mölndals stadsmuseum. Här tas åskådarna emot av en skådespelare, Franckes andresekreterare Smil, som berättar litet grand. Härifrån skickas de ner i Götaforsliden. Där möts de av Hilda, som berättar mer. Härifrån går man ner i källarvåningen under Stora Götafors. Därnere möts åskådarna av Rut, som berättar vidare. Slutligen får publiken bänka sig inne i Nymans kvarn (kvarnfallet 24, Götaforsliden 11). Kvarnen är som gjord för skådespel. Utefter norra gavelväggen finns tre våningar (utöver bottenvåningen) med kvarnmaskiner. Här har man tre våningar att spela teater på. Kvarnbyteatern utnyttjade möjligheterna. Däremot hade man inte behövt bygga upp några kulisser. Man har endast satt upp ett par dubbeldörrar, bakom vilka den mäktige och fruktade David Otto Francke har sitt kontor. Man får dock aldrig se honom, endast höra hans röst fram emot slutet.

Teater förmedlar historia

Skådespelarna, fotograferade i Götaforsliden efter väl genomförd föreställning. Foto: Lars Gahrn.
Skådespelarna, fotograferade i Götaforsliden efter väl genomförd föreställning. Foto: Lars Gahrn.

Bevarade hus och gaturum betyder mycket för att historien skall leva och kunna levandegöras. I Jonsered kan man säga, att de bevarade miljöerna födde ett sångspel, nämligen Claes och Maria Pihls vandringssånger ”Nu går vi till fabriken”, (inspelade och utgivna på cd-skiva 2013). Här i Mölndal har vi nu fått vara med om något liknande. Onekligen är det lättare att levandegöra historien i ett samtida hus, som David Otto Francke dessutom har ägt. Skådespelet om kvarnbyn spelades i maj månad 2015 av Siri Hanbert, Anna Fallström, Eik Elias Ekström och Pontus de Salareff Klarén. Publiktillströmningen var god med i genomsnitt 30 åskådare för varje föreställning. Besökarna fick se en del av Mölndals kvarnby och fick se scener ur dess historia. Skådespelets handling är uppdiktad, men alla huvuddrag i skildringen är historiska: Franckes kvinnojakt, de hårda och hårdnande arbetsförhållandena och Franckes oförmåga att tåla självständiga viljor.

Många insatser

Skådespelarna har fått mycket beröm för livaktigt och naturligt spel. Deras dräkter har sytts upp av arbetsgruppen Rekvisita och gav en god uppfattning om hur invånarna i Mölndal kan ha varit klädda omkring 1890. Anna Fallström (själv en av de fyra skådespelarna) har producerat föreställningen. Helén Söderqvist har regisserat. Skådespelarna har tillsammans skrivit manus. Teatergruppen eller projektet Kvarnbyteatern är en del av Konstkollektivet, en kulturförening i Grevedämmets skola, som ligger litet längre upp vid Mölndalsfallen. Teatern har genomförts i samarbete med Mölndals stadsmuseum. Framgången lockar givetvis till fortsättning, men ännu är ingenting bestämt om nästa projekt.

Klicka här för denna artikel som pdf

Sven Evert Nilsson som konstnär

 Den konstnärliga verksamheten började för Sven Evert Nilssons del på golvet framför vedspisen hemma i köket i Roten M 37, alldeles intill Kvarnbyparken. Sven Evert föddes 1929, och allt sedan 1930-talet har han fortsatt att teckna.

Tre delar om konst

Fadern arbetade på Papyrus och tog hem utskottspapper till sin son. Här på golvet låg Sven Evert och tecknade av exempelvis seriefiguren Karl Alfred, som har fortsatt att dyka upp på Sven Everts teckningar även under senare år. Konstnären var dock klok nog att inte försöka leva på sin konst, och sitt mångskiftande yrkesliv har han skildrat i föregående delar av sina minnesanteckningar. Nu avslutar han sin mäktiga memoarcykel med tre delar om sin konstnärliga verksamhet: Utställning av Sven Evert Nilsson: Konstutställningar, Konstnärliga aktiviteter (2014, 82 sidor), Utställning av Sven Evert Nilsson: Göteborgs stad, – bibliotek, – förvaltningar, – donationer (2014, 68 sidor), Utställning av Sven Evert Nilsson: Hällingsjö, Härryda, Trollhättan, Vänersborg (2014, 24 sidor).

Dokumentär skildring

Jättestenen i Hulelyckan, nära Sven Evert Nilssons föräldrahem. Målning av Sven Evert Nilsson.
Jättestenen i Hulelyckan, nära Sven Evert Nilssons föräldrahem. Målning av Sven Evert Nilsson.

Det väldiga antalet sidor, inte mindre än 174, kanske överraskar, men Sven Evert har sparat inbjudningar, avtal, tjänsteskrivelser, tidningsartiklar och bilder med anknytningar till hans utställningar. Alltsammans meddelas i faksimil eller kopia. Skildringen har alltså en starkt dokumentär inriktning. Bland alla dessa blad finns därför förhållandevis få sidor med nedskrivna minnen. Skildringen är tyvärr inte tryckt utan enbart kopierad. Den finns dock tillgänglig både i Mölndals stadsmuseum och i Mölndals Hembygdsmuseum. Här finns mycket att fördjupa sig i.

Var är kroken?

Sven Everts konstnärsnamn är Kroken. På hans teckningar och vernissageinbjudningar ser man ibland en fiskekrok tecknad. I sina minnesanteckningar berättar han om den minst sagt märkliga bakgrunden till detta namn. I sin barndom var han hemma hos en lekkamrat och lekte med dennes leksakståg. Till tåget hörde en ”skruvkrok”, som lekkamraten hade tappat bort men återfunnit. När de låg på golvet och lekte med tåget, upptäckte Sven Evert, att skruvkroken fortfarande fattades. Han frågade då: ”Var har du den där kroken, som du sa att du hade?” Lekkamraten och dennes mamma hade ”hjärtligt och hjärtlöst roligt” åt Sven Everts uttalande. Berättelsen spreds, och Sven Evert fick därefter heta ”Kroken”. Själv begrep han aldrig vad som var så roligt, och inte heller jag begriper något. Möjligen utryckte sig Sven Evert något annorlunda. I vilket fall som helst tyckte han, att öknamnet var användbart.

Landskap och ”goa gubbar”

Sven Evert Nilsson.
Sven Evert Nilsson.

För offentligheten framträdde hans om konstnär första gången år 1952, då han fick teckningar av några tränare från Åbyfältet införda i Åby Tidningen. Sedan har det blivit mycket mer. Han har tecknat landskapsbilder från olika delar av Sverige, och han har blivit känd för sina ”goa gubbar”, teckningar av kända svenskar, någonting mitt emellan porträtt och karikatyrer. Även jag har råkat bli avporträtterad, i detta fall både snällt och porträttlikt. I Idrottsmuseet på Kviberg är han representerad med målningar, som föreställer Ingemar Johansson, Gunder Hägg och Arne Andersson. På senare år har han återvänt till sin barndoms Mölndal och tecknat vyer därifrån efter fotografier. Min bok ”Mölndals gatunamn” (1998) har blivit flitigt genombläddrad på jakt efter förlagor. En tid var han flitig att föra in bidrag i Mölndals-Posten.

Konsthallen

Mölndal fick en konsthall 1992. Den blev mycket omstridd, eftersom man satsade mycket på installationer. Sven Evert gjorde inlägg i debatten. Som marknadsförare och säljare tyckte han, att det var olämpligt, att man satsade på konst, som folkets breda lager inte ville vare sig se eller köpa. Han kom med goda råd, som visar att han är en mycket skicklig marknadsförare och säljare. Råden följdes inte, och konsthallen lades ner 1996. En del av detta redovisas också i de tre delarna. Han följde sina råd för egen del och kan därför redovisa många framgångar. Han har ställt ut i alla möjliga sammanhang. År 2010 var det dags i Kvarnbygården, Mölndals Hembygdsmuseum. Cirkeln var sluten. På andra sidan museets trädgårdsmur ligger Roten M 37, där Sven Evert började teckna på köksgolvet för mer än 80 år sedan. Mölndalsborna kan mycket väl ge sig ut i världen och bosätta sig på andra orter, men för förr eller senare är de tillbaka i födelsestaden. I Krokens fall var vägarna både krokiga och givande, men tillbaka från Mölndal kom han till sist ändå.

 Klicka här för denna artikel som pdf

Biskop Brynolf ägde nästan hela Stensjöns församling

Biskop Brynolf Algotsson i Skara har givit namn åt en kör i Skara. Söndagen den 19 oktober 2014 eller artonde söndagen efter Trefaldighet framträdde kören i Stensjökyrkan. Utan att själva veta om det sjöng körmedlemmarna på mark, som biskopen hade ägt mer än sjuhundra år tidigare. Nutid och dåtid flätades samman på ett så märkligt sätt, att jag inte kan låta bli att skriva litet grand om detta.

En diktande biskop

Biskop Brynolf Algotsson. Träsnitt från 1400-talet.
Biskop Brynolf Algotsson. Träsnitt från 1400-talet.

Biskop Brynolf Algotsson var biskop i Skara. Stiftet omfattade på den tiden hela Västergötland, alltså även våra församlingar, och dessutom Dalsland och Värmland. Han hade med andra ord mycket att göra och har gjort många avtryck i historien. Fastän denna tid är fattig på källor, vet vi åtskilligt om honom. Han blev nämligen betraktad som helgon. Man samlade in uppgifter om honom för att få honom helgonförklarad. Under detta insamlingsarbete uppgavs med bestämdhet, att han hade skrivit fyra ”officier”, fyra liturgiska växelsånger på latin. De är bevarade och har i vår tid översatts till svenska av Tryggve Lundén. En och annan biskop har på liknande sätt skrivit psalmer under senare århundraden. De mest kända är Haquin Spegel, Jesper Svedberg, Frans Michael Franzén, Johan Olof Wallin, J. A. Eklund och Jan Arvid Hellström.

Biskopen seglade på Vänern

Biskopens verksamhet som diktare är bakgrunden till att kören från Skara har fått namn efter honom. Även på den tiden hade dock en biskop mycket att göra med det som nu kallas ”administration”, på den tiden främst godsförvaltning och rättskipning. År 1294 befann sig biskopen på Dillön i Vänern. I och med att även Dalsland och Värmland hörde till hans stift har han ibland seglat över Vänern till de andra länderna i sitt stift. Han lät också anlägga Läckö slott på Kållandsö ute i Vänern (men på Västgötasidan).

Sexton gårdar härnere

Där på Dillön i Vänern utfärdade biskopen ett bytesbrev. Han bytte sitt gods ”Faesbiaergha” (Fässbergen) till domprosten Bengt i Skara. Drygt ett århundrade senare eller 1396 bytte domprosten Brynolf Karlsson bort godset ”Biskopsbo”, som bestod av åtta landbogårdar (arrendegårdar), en kvarn, ett ålfiske och ett laxfiske i Mölndal, fyra landbogårdar i Krokslätt, landbogården Toltorp, en landbogård i Sulotorp, en landbogård i Gunnebo och en landbogård i Lackarebäck. (Se: Mölndal: Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling, 1993, s. 32.) Detta gör allt som allt sexton gårdar.

Nästan hela Stensjöns församling

Betraktar man Biskopsbos sammansättning finner man, att godset har omfattat nästan hela östra Mölndal, det vill säga Mölndal öster om Kålleredsbäcken och Mölndalsån, eller för att tala om församlingar, nästan hela Stensjöns församling. Det stora antalet gårdar i Mölndal bör innebära, att även Forsåker innefattades i begreppet Mölndal, och att åtminstone någon gård i Forsåker ingick i godset. Däremot nämns inte Brännås, Hulelyckan, Rävekärr och Sandbäck. Godset tycks alltså inte ha omfattat denna sydvästra del av Stensjöns församling. Detta innebär, att Stensjökyrkan är byggd på Biskopsbos gamla marker, närmare bestämt på Mölndals bys gamla utmark, men att Fågelbergskyrkan (byggd på Rävekärrs mark) har hamnat utanför Biskopsbos område.

Hela Krokslätt hörde till godset

Till detta stora sammanhängande område kom ett annat mycket stort och sammanhängande område, nämligen fyra gårdar i Krokslätt. Denna by bestod av fyra hemman. Följaktligen bör hela byn ha tillhört Biskopsbo. Därmed har vi ett sammanhängande område på västra sidan av Mölndalsån från Lackarebäcksbro i söder och nästan ända fram till Korsvägen i norr. (Halva Krokslätts by låg i Örgryte socken, norr om vår gräns.) Slutligen har vi en gård i Toltorp och Sulotorp (möjligen en felskrivning för Bunketorp).

Lång resa från Skara

Brynolfskören sjunger i Stensjökyrkan. Foto: Lars Gahrn.
Brynolfskören sjunger i Stensjökyrkan. Foto: Lars Gahrn.

Hur har biskopen eller rättare sagt biskopsämbetet kunnat förvärva så många gårdar inom Fässbergs socken? Det vet vi inte. Av själva bytesbrevet framgår emellertid, varför biskop Brynolf år 1294 avyttrade det stora godset. Han bytte nämligen till sig gods, som låg närmare Skara. Drygt ett århundrade senare bytte domprosten bort Biskopsbo mot gårdar, som låg närmare Skara. Avståndet mellan Skara och Biskopsbo var på den tiden mycket stort. Från Skara bör det ha tagit fyra eller fem dagsresor att färdas hit ner till den västligaste delen av stiftet. Avståndet var i längsta laget, och därför bildades Göteborgs stift på 1600-talet. När jag såg Brynolfskörens inhyrda buss på Stensjökyrkans parkering, smålog jag för mig själv. Tänk vad mycket som har förändrats! Nu kan man åka bekvämt till Stensjökyrkan från Skara på ett par timmar. Hade biskop Brynolf kunnat göra resan lika snabbt, hade han kanske inte bytt bort sitt gods.

Mycket förändras med tiden, inte minst musiken. Kören var skönsjungande och skicklig, men några medeltida sånger fick vi inte höra denna gång. Vi fick höra kyrkomusik i tiden, och det är gott så.

Läs vidare

Lars Gahrn, Från havsbotten till herremännens jordinnehav, kapitel i boken: Mölndal: Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling (1993). På sidan 32 finns den utförligaste redogörelsen för biskopens jordinnehav.)

Arvid Baeckström, Gunnebo I: Egendomen och ägarna, 1977. (På sidorna 15-17 ger Baeckström en tillförlitlig och väl underbyggd redogörelse för biskopens gods.)

Biskopen och törntaggen. Redaktör: Johnny Hagberg, Skara 2004. (Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie: nr 15.) Detta är det utförligaste verket om biskop Brynolf Algotsson.

Klicka här för denna artikel som pdf

Ett hus byggt för evigheten

Ett hus byggt för evigheten ligger vid Norra Forsåkersgatan. Byggnaden tillhör de solidaste av de solidaste. Namnet är Rosendalskasernen. I dagens artikel berättar Lars Gahrn dess historia. Tyvärr dryftar man nu Rosendalskasernens vara eller icke vara. Husen vid Forsåkersgatan har emellertid tack vare sin plats vid en gata ett framträdande läge och tillhör rentav stadsbilden. Dessutom är de närmaste grannar till kulturreservatet och riksintresset Mölndals kvarnby. På så vis har de blivit även en del av kulturmiljön Mölndals kvarnby. Husen har alla en lång och intressant historia. Därför skildrar jag dessa hotade byggnader i ord och bild.

Tjocka tegelväggar

Rosendalskasernen (Norra Forsåkersgatan 2 E) på den gamla Jutelyckan. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)
Rosendalskasernen (Norra Forsåkersgatan 2 E) på den gamla Jutelyckan. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Man byggde noggrant och omsorgsfullt förr i världen. Om man dessutom anvä­nde sig av bästa slags bygg­nadssten, kan man säga, att den tidens bygg­mästare byg­gde för evig­heten, det vill säga, att husen har förutsättningar att stå hur länge som helst. Jag talar denna gång om Forsåkers­gatan 2 E, kan­ske mera känd som ”Nya kasern” eller ”Rosendals­kas­ernen”. På den tiden var kasern ett annat ord för flerfamiljshus.

År 1980 hälsade jag på i huset. Hyresgästerna hade mycket att säga om de mäktiga murarna: ”Huset är byggt av tegel från Franckes eget tegelbruk. Teglet är mycket hårt. Det kan ej slås sönder, säger murarna. Sådant tegel finns inte att få längre, säger de, och det har inte funnits att få på mycket länge. Tegelmurarna är mycket tjocka.” Uttrycket ”Franckes tegelbruk” kanske förbryllar. Antagligen åsyftas Forsåkers tegelbruk, som låg strax söder om Papyrus, men som dock inte ägdes av Francke.

Förnämligt hus

Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.
Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.

Torsten Althin berättat i sin stora Papyruskrönika, att ”Arbetarbostaden nr 4, nu­mera kallad Rosendahl”, byggdes 1853, vilket gör den till ett av Mölndals äldsta hus. Den byggdes som arbetarbostad med 22 rum och 7 kök. Den om­byggdes 1895 eller 1896 och förändrades till bostad för verkmästare och sals­mästare. Bland andra kass­ören Axel von Norrman och kontorschefen Carl Martell har bott i huset. Det renoverades fullständigt 1944. (Torsten Althin, Papyrus 1895-1945, s. 63, 76 och 77.) Huset ansågs alltså höra till de förnämligare.

Vigon Ohlsson, snickare på Papyrus, kom ihåg ombyggnaden på 1940-talet: ”Balkongen på Papyrus’ kasern byggdes den 17 augusti 1942. Jag kommer ihåg dagen mycket väl, ty denna dag föddes äldste pojken. Trapphuset, som balkongen är byggd på, fanns dock dessförinnan.”

Gasljus till 10.00

Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.År 1861 var Maximilian Axelson på besök i Mölndal. Han besåg då bland annat Rosendals ”nya kasern” och beskriver den som ”ett stort tvåvåningshus av sten med flera, dels hushållslägenheter, dels ensamma boningsrum”. Rummen var skäligen rymliga och höga, berättar han, men de flesta var lika mycket utsatta för rök som för köld. För ett rum med kök betalade man fem riksdaler i månaden i hyra. Ett rum utan kök kostade tre riksdaler. ”En förmån vid dessa lägenheter må dock ej förbises. Den nya kasernen har (liksom den gamla) fri gaslysning från skymningen intill klockan 10 varje afton, vilket endast i dessa båda lokaler förekommer.” (Maximilian Axelson, Vandringar i Göteborg och dess omnejd I. Några dagar i Mölndal, Gbg 1861, s. 34-35.)

Huset var dock inte först här. Platsen kallades Jutelyckan. Här skulle ett slag ha stått mellan svenskar och jutar, det vill säga danskar, berättas det. Redan Maximilian Axelson berättar om dessa sägner. Enligt Charles Mattsson skulle man i jorden ha funnit ”kanonkulor, spjutspetsar och så vidare” i hans fars barndom. (Charles föddes 1875.) En utgrävning på denna plats skulle kanske kunna bli givande.

Papyrus park

Här vid Nya kasern växte ekar. En av ekarna kallade Jute-eken, och under den låg danskarnas befälhavare begravd, berättades det. Ekarna bildade en park, som kallades Papyrus park. Här brukade Frälsningsarmén spela och sjunga. Rolf Johansson har berättat mycket om Papyrus’ park. Denna park är nu ett minne blott. Här fanns på senare år ett upplag för massaved, men kanske kan här bli en park igen? Vi behöver parker i centrala Mölndal. När Mölndals stad förvärvade Papyrus-området övertog man ansvaret för många kulturbyggnader. Samtidigt skaffade man sig möjligheten att skapa den stora stadspark, som Mölndal behöver.

Klicka här för denna artikel som pdf