Fraktsedlarna hos Anten-Gräfsnäs järnväg

Omkring fyrahundra hugade resenärer hade infunnit sig på Antens station vid ett tillfälle i somras. De var så många, att alla inte kunde komma med på första tåget för dagen på Anten-Gräfsnäs järnväg.

Stor tillströmning

Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.
Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.

Mats Andersson, som berättade detta för mig, var påtagligt stolt över tillströmningen av resande. Ibland händer, att de hugade resenärerna är så många att de inte alla får plats på första tåget, men sådant inträffar mera sällan. Man har dock glädjen att kunna se en ständig ökning av passagerare. Anten-Gräfsnäs järnväg behöver alla sina resande. Denna museijärnväg drivs ideellt. Biljettintäkterna är den viktigaste inkomstkällan. Själv har jag flera gånger varit med om att jag har svårt att finna sittplats, men alla har trots allt kunnat komma med. Om inte annat har man kunnat stå på de öppna plattformarna och beundra utsikten. Dessutom drar man med välbehag in stenkolsröken. Den är säkerligen ohälsosam, men om man som jag varken röker eller dricker, borde man väl kunna unna sig litet stenkolsförgiftning under två korta tågresor en gång (eller två gånger) om året?

Järnvägsmuseum

I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.
I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.

Kommer man till Antens station, ser man på stationens fasad en tavla med en pil, som pekar åt höger och har påskriften ”Museum 81 m”. Litet kärleksfullt parodierar man här järnvägarnas mycket noggranna avståndsangivelser. Som järnvägsintresserad museiman känner jag en stark dragning till detta alltmer innehållsrika museum. Föreningens intresserade medlemmar har en enastående förmåga att spåra och förvärva lämpliga och ibland också ovanliga föremål. Bland dem som drar föremål till huset hör – efter fattig förmåga – jag. Sommaren 2017 hade jag en tjock järnvägsbok, som Sven-Erik Johansson hade skänkt. Jag var visserligen övertygad om, att man redan hade boken i sitt museibibliotek, men jag visste, att i så fall kunde man sälja den till någon av de många tågentusiasterna och få in några tjugor till föreningen. Denna söndag var Mats Andersson tillförordnad museichef.

17 000 fraktsedlar

Postkupén har många fack för sortering.
Postkupén har många fack för sortering.

Han kände igen mig och berättade, att han hade förvärvat många handlingar till museet. Ytterby stationsbyggnad på Bohusbanan används tyvärr inte längre som järnvägsstation. En dag hade den nye ägaren ringt upp Mats Andersson och meddelat: ”Jag har hittat en mängd fraktsedlar uppe på vinden. Vill du ha dem?” En vanlig arkivarie vill inte ha mer att göra. En sådan skulle omedelbart ha svarat: ”Nej. Släng dem! Vi skulle ändå gallra dem.” Mats Andersson är dock inte en välavlönad och arbetsskygg arkivarie utan en järnvägsintresserad medlem i Anten-Gräfsnäs Järnväg. Han insåg genast, att handlingarna hade stort värde. (Fraktsedlar slängs som regel efter några månader. Ytterst få är därför bevarade.) Mats Andersson svarade: ”Jag kommer och hämtar dem.” Han for dit och fyllde bilen med fraktsedlar. (De var omkring 17 000.) Sedan hade han ägnat sig åt att sortera fraktsedlarna efter orter.

Värdefulla källor

I en ställning hänger postsäckarna.
I en ställning hänger postsäckarna.

17 000 fraktsedlar var trots allt mer än han behövde för sitt museum. När jag dök upp, frågade han därför mig, om jag ville ha fraktsedlarna från Mölndal. Även jag är föreningsmänniska och inte någon lejd herde. Svaret blev omedelbart ja. ”Nu åker jag till Gräfsnäs med tåget och ser på slottsspelet. Därefter kommer jag tillbaka till dig och dina fraktsedlar.” Sagt och gjort, jag for iväg till Gräfsnäs och var med om det som alltid sevärda slottsspelet. Detta skulle dock avslutas med en (förhoppningsvis som alltid låtsad) avrättning. Då började jag komma i tidsnöd. Jag ville inte missa tåget tillbaka till Gräfsnäs. Vad är väl en aldrig så blodig avrättning mot 17 000 fraktsedlar? Jag lämnade Gräfsnäs’ slottsruin några minuter före avrättningen. När jag återvände till museihallen, hade Mats Andersson letat fram fraktsedlar från Mölndals Nedre (järnvägsstation). De är på många sätt ett användbart och värdefullt källmaterial. Sverige har otroligt många småföretag, men nästan alla saknar företagshistorik, och de flesta efterlämnar inte några arkiv till senare tiders forskare. Tidningsannonser, fakturor (förr kallade räkningar), fraktsedlar och kvitton kan på detta sätt bli värdefulla källor till småföretagens historia. Mats Andersson har räddat en laddning värdefulla källor. I museihallen hade han satt upp några av dem på inramade tavlor. Järnvägarna var inte bara räls, lokomotiv och vagnar utan givetvis en omfattande pappersexercis. Ett statligt verk skapar snabbt en stor och arbetskrävande byråkrati. Fraktsedlarna påminner om den omfattande kontorspersonal, som fanns en gång i tiden.

Postkupé

Före varje tågresa brukar jag gå igenom alla vagnar för att uppleva stämningen och göra iakttagelser i de högst olika vagnarna. Denna gång hade man satt in en annan vagn än den vanliga vagnen med utrymme för rullstolar. (Denna vagn hade drabbats av något fel.) Den nyinsatta vagnen hade en postkupé. Här hade Mats Andersson fått användning för sina nyförvärvade arkivalier. I varje fack låg nu postförsändelser. Allt såg mycket verklighetstroget ut. Så måste det ha sett ut, när min far, Lennart Gahrn (1928-2012), som ung postanställd åkte postkupé. Jag drog genast upp kameran och började fotografera. Han gick i pension år 1987. Ingen av de interiörer, som han har arbetat i, finns kvar, men Anten-Gräfsnäs Järnväg har en postkupé. Jag lyfter på mössan och tackar! (Jag har skrivit ned min fars minnen från postkupéerna. De finns tryckta i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2017.)

Spårvagnskonduktör

Mats Andersson och jag fann genast varandra tack vare vårt gemensamma intresse för arkivalier och järnvägar. Han hade också vänligheten att skjutsa mig tillbaka till Mölndal. Några veckor senare åkte jag med Spårvägssällskapet Ringliniens veteranspårvagnar. Då återsågs vi. Där tjänstgjorde han som konduktör. (Han arbetar för övrigt för spårvägen.) Man träffar mycket trevligt folk på museibanorna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered?

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered? Alltsedan JBLD Strömbergs stora verk ”De svenska resande kungarna – och maktens centrum” kom ut år 2013 har denna fråga med ojämna mellanrum dykt upp bland mina tankar. I detta stora verk och storverk får vi veta väldigt mycket, bland annat att Gustaf Wasa den 13 mars 1550 uppehöll sig i Angered.

Angered – en medeltida kyrksocken

Alla vi västsvenskar, som känner till Angered eller kanske rentav har varit där någon gång, studsar till, när Angered dyker upp i Strömbergs omfångsrika register: Vad kan det finnas för något samband mellan Angered och Gustaf Wasa? Angered är ju en nybyggd förort till Göteborg, och den är mycket invandrartät. Kort sagt, Angered är ju på alla sätt en nutida förort från miljonprogrammets dagar. Angereds senare historia och utveckling har så helt tagit överhand i vår föreställningsvärld, att vi glömmer att Angered är en medeltida kyrksocken med fornminnen och lång historia. Till denna historia hör alltså även ett besök av konung Gustaf Wasa i mars månad anno 1550.

Långt uppehåll på Älvsborg

Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.
Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.

Strömberg förtecknar konungars och andra regenters brev. Han anger dag och år, då de har utfärdats, samt platsen, där de skrevs. Tack vare denna förteckning kan vi följa konungen i spåren. Efter fem års bortavaro hade konungen i januari 1550 bestämt sig för att resa till Västergötland. Över Vadstena reste han till Jönköping och därifrån till Torpa i Västergötland. Här utfärdades elva brev från och med den 3 februari till och med den 6 i samma månad. Nästa brev är skrivet i Gällsnäs den 11 februari. Denna ort bör rimligtvis vara Hjällsnäs i Stora Lundby socken. Därifrån har han begivit sig till Älvsborg, där icke färre än 19 brev utfärdades från och med den 14 februari till och med den 12 mars. Konungen har alltså uppehållit sig på Älvsborgs slott ungefär en månad eller drygt en månad. Under hans tid nybyggdes slottet i sten. (Det hade tidigare varit en träfästning, som danskarna hade intagit och bränt ner är 1502.) Konung Gustaf lät också anlägga en stad invid slottet. Även den fick namnet Älvsborg. Staden grundades 1547 och anlades söder och sydväst om slottet. Här fanns alltså mycket för konungen att inspektera och ge befallningar om. Att döma av uppehållets längd var Älvsborg huvudmålet i Västergötland för konungens resa. På övriga orter uppehöll man sig på sin höjd två-tre dagar, men här på Älvsborg varade besöket en hel månad (eller något mer).

Kort dagsresa till Angered

Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.
Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.

Från Älvsborg begav sig kungen till Angered, där han utfärdade ett brev den 13 mars. Resan gick vidare till Loholm (där ett brev utfärdades den 15 mars), Larvs prästgård, Genneved, Skara, Höjentorp, Orreholmen, Hadäng och Hjo. Därefter dyker konungen upp i Vadstena. Har han åkt släde över vinterns snövidder, eller har han ridit över barmark? Vi vet inte. Har kungen åkt (eller ridit) över Vätterns is, eller har han seglat över sjöns vatten, eller har han färdats landvägen över Jönköping? Vi vet inte. Vi får veta var kungen har uppehållit sig men inte hur han reste, Mellan Älvsborgs slott (i nuvarande Klippans kulturreservat) och Angereds kyrka har vi (högt räknat) två mils väg. Detta är en mycket kort dagsresa. Hade konungen något ärende i Angered, så att han stannade till där för den sakens skull? Jag ställde denna fråga till JBLD Strömberg själv. Han svarade:

”Ja, vad regenterna egentligen gjorde på platserna de besökte är en fråga som kräver livstidslång forskning. Kanske något kollektivt historieprojekt kan ge alla svar framdeles. Man vet ju inte heller vad Birger jarl egentligen gjorde i Stockholm då brevet (DS 390) varigenom staden förment ”grundades” blev utfärdat.

Brevet från Angered (RR, 13 mars 1550) handlar inte alls om själva platsen. Det rör sig ju om ett öppet brev, vari Georg Norman förlänas en holme (”Christenholm”, en oidentifierad plats) med tillhörande äng. Skälet till att just Angered skulle bli platsen för detta offentliggörande låter sig svårligen identifieras. Rättsligt bindande brev utfärdades ofta i kyrkor, varför man kan tänka sig att kanslisten satt där och präntade, även om en kringliggande by också fanns.

Spannmål till Älvsborg

Församlingen har medeltida ursprung, dock föga väl belagt. Svenska ortnamnsregistret (http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/) redovisar beläggen, men särskilt mycket som är äldre än femtonhundratal verkar inte finnas. (Från år 1440, belägg nummer 8-9, finns formen ”Awngarijdh” dokumenterad.) Som dateringsort för äldre kungabrev förekommer namnet endast i Gustav Vasas omnämnda brev: belägg nummer 36 i ortnamnsregistret. Riksregistraturet har dock just år 1550 ytterligare en förekomst av namnet Angered, ett brev daterat Vadstena den 2 januari (belägg nummer 2 i ortnamnsregistret) där Gustav Vasa omtalar en Birger i Angered som haft att göra med Älvsborgs spannmålstransporter. (Ortnamnsregistrets belägg nummer 10 omtalar 1540 en man som kanske är identisk med denne.) Dagen före vistelsen i Angered hade kungen varit på Älvsborgs slott och skrivit om hur man ordnat saker där. Hans närvaro följande dag i just Angered kan då möjligen förklaras som ett besök hos denne lokale troman.

Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.
Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.

Sedan bör man väl också beakta att kung Gustav besökte Loholmen, intill Alingsås, två dagar senare. Loholms borg (Lo slott) är ju förknippad med Margareta Leijonhufvud, kungens dåvarande hustru, och var en naturlig residensort för hovet. Borgen betraktas väl som föregångare till Gräfsnäs slott, tror jag, men det där kan du nog bättre. Tre dagar senare var Larv prästgård kungens vistelseort. Hovföljet är alltså på resa bort från älvdalen till Skara och västgötska inlandet. Angered var kanske bara en plats som kungen naturligt drog förbi. (På sidan 459 i min bok förklarar jag väl närmast hela det västgötska besöket som att kung Gustav ”skulle hälsa på hos fruns familj”, men bättre motiveringar kan möjligen framsökas.)”

Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.
Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.

Som vanligt lämnade Strömberg alltså ett väl genomtänkt och underbyggt svar. Vi får veta, att spannmål från Angered gick till Älvsborgs slott, men om dessa leveranser var anledningen till kungens besök, kan vi inte med säkerhet avgöra. Dock har vi fått ytterligare ett drag i Angereds historia. Vi får dessutom ytterligare ett exempel på att allt har skiftat om. Gustaf Wasa skulle inte känna igen sig i Angered, om han skulle återkomma i våra dagar. Han skulle inte känna igen sig på Älvsborg heller. Delar av borgklippan är bortsprängda. Av slottet finns endast obetydliga lämningar. Den stolta borg, som nu ses på platsen, hör 1800-talet till. Den gamle landsfadern skulle rentav ha mycket svårt att hitta platsen, om han skulle försöka göra om resan i våra dagar. Som JBLD Strömberg har påpekat är skyltningen dålig. Själva området är i våra dagar känt som Klippans kulturreservat. Där finns mycket att se, och om man spanar efter Klippan, är det lättare att finna trafikskyltar med detta namn.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kronprins Gustaf på Gräfsnäs – ett 250-årsminne

Sveriges blivande drottning Sofia Magdalena mottogs högtidligt med all militär ståt på Gräfsnäs år 1766. Kronprins Gustaf (senare Gustaf III) hade med ett stort följe och många vagnar farit ner till Helsingborg för att möta sin brud, den danska prinsessan Sofia Magdalena.

Regementet hyllade kungligheterna

Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.
Gustaf III och Sofia Magdalena på en medalj.

Färden hem gick genom Halland till Göteborg. Det kungliga följet passerade genom Lindome, Kållered och Mölndal. Även bondhästar härifrån har varit med om att dra de kungligas vagnar. Den 18 oktober bröt man upp från Göteborg med Gräfsnäs som mål. Följet var så stort, att alla inte kunde inkvarteras på slottet. Kronprins Gustaf och hans följe övernattade på säteriet Livered, som låg närmare Göteborg. Kronprinsen följde dock med fram till Gräfsnäs och återvände därifrån till sitt nattkvarter. På borggården i Gräfsnäs stod Västgöta-Dals infanteriregemente uppställt och saluterade kungligheterna. ”Fruntimmer och kavaljerer” från trakten gjorde ”deras underdåniga uppvaktning”. ”Vid samma tillfälle blevo samteliga officerare av Västgöta-Dals infanteriregemente presenterade för deras kongliga högheter av överstelöjtnanten och riddaren Strömsköld.” Både Livered och Gräfsnäs illuminerades (lystes upp) dagen till ära.

Gudstjänst och dop på slottet

Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.
Militärmusikerna Andreas Hellius och Henrik Nilsson från Westgiötha Gustavianer spelade marscher för åskådarna. I bakgrunden skymtar Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Dagen därpå var en söndag, som firades med gudstjänst på Gräfsnäs. Efter predikan döptes hovjunkaren Gripenstedts tre dagar gamla son. (Gripenstedt ägde Gräfsnäs.) Kronprinsen och hans blivande brud ställde upp som faddrar. Kronprinsen gav sitt ”nådigste tillstånd” till att gossen skulle få heta Gustaf, och prinsessan höll barnet i sina armar under hela dopakten. Kungligheterna besökte sedan barnets moder (som tydligen låg till sängs efter nedkomsten). Därefter spisades middag, och så åkte man iväg med Skara som mål. Tack vare samtida källor kan vi följa det kungliga följet dag för dag. Henning Stålhane har sammanställt dem och skrivit en mycket intressant bok i ämnet. (Henning Stålhane, Gustaf III:s Bosättning, Brudfärd och Biläger: Kulturhistorisk skildring, Sthlm 1946, s. 174-176.) Här kommer man 1700-talet nära. Om många socknar och städer, som berördes av resan, finns här värdefulla uppgifter att hämta. Boken är mycket värdefull för hembygdsforskarna.

Offentliga skådespel redan 1766

Westgiötha Gustavianer tillsammans med andra militärhistoriska föreningar i Sverige, Norge och Danmark brukar årligen ordna Gräfsnäs slottsspel. Som synes finns åtskilligt att hämta ur redogörelserna för Gustafs och Sofia Magdalenas färd. 2016 års slottsspel anknöt till 1766 års händelser, som ju är ett 250-årsminne. Ett helt regemente fanns ju på plats för att hylla kungligheterna och sola sig i det farande hovets glans. Gudstjänst firades också som ett offentligt skådespel. Händelserna år 1766 var högst fredliga, men år 2016 beslöt arrangörerna att även lägga in strider mellan olika förband. Man vet, att åskådarna uppskattar sådana skådespel. Dessutom är man bra på att framföra sådana skådespel.

Krigsteater kring slottet

Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.
Norrmän från föreningen Tordenskiolds Soldater lever lägerliv.

Varje ställe har sina förutsättningar. Här kring slottet finns sluttningar och dalgångar, som lämpar sig för jägarförbands framryckningar och strider. Man hade ordnat så, att åskådarna stod högt och kunde blicka ner över soldaterna. Särskilt på slottets baksida hade man ett slags friluftsteater. Åskådarna stod uppe på vallen, och förbanden besköt varandra där nedanför. Striderna utkämpades på flera platser, och vi besökare lotsades skickligt runt från den ena platsen till den andra. Erik Samuelsson från Antens nätverk var en mycket skicklig berättare och ciceron under skådespelet. Det hela slutade med arkebusering. En brottslig greve, spelad av Daniel Bäcklund, ställdes inför exekutionstruppen och sköts ner. Daniel Bäcklund har vanan inne att bli arkebuserad och tycks trivas med uppgiften. Det går ju an så länge arkebuseringarna är teater. Under sådana förhållanden får man en huvudroll och kan komma tillbaka nästa år. Han spelar sin roll med skicklighet och bravur. Både han och åskådarna har anledning att se fram emot nästa års avrättning (om det blir någon). För att ge oss åskådare ett fullt skådespel hade man detta år sammanfört två skilda händelser, dels kronprinsens och prinsessans mottagande 1766, dels de danska anfallen mot Gräfsnäs 1612.

Lägerliv och marknad

Slottsspelen innehöll dock mycket mer. Besökarna kunde både före och efter uppleva lägerliv på borggården. Här övernattade krigarna och deras kvinnor i tält. De bör ha frusit litet grand i de kalla julinätterna den 15-17 juli. Här förekom även marknad. På lördagen hängde regnet i luften (men föll lyckligtvis inte ner). Då passade det bra att ha en del stånd inomhus i slottets bottenvåning. Det vore önskvärt, att även slottets övre våning kunde få tak över sig. Det går dock framåt för Gräfsnäs. Under 2016 fick man dels ett porträtthuvud av Margareta Leijonhufvud, Gustaf Wasas andra drottning, dels ett springvatten eller med andra ord en fontän i slottsparken.

342 hästar

Kronprinsparets följe var stort. Stålhane räknar upp mycket. Jag har räknat ihop, att man hade 56 vagnar, och att man behövde 310 vagnshästar och 32 ridhästar. Kronprinsen bör ha fått en ordentligt förhöjd självkänsla av en sådan uppvaktning. Framför allt undrar man, hur vägarna såg ut efter en sådan framfart. De bör ha varit både sönderkörda och söndertrampade. Allt som allt 342 hästar bör ha kunnat fördärva vilken grusväg som helst. Ändå tog man sig fram förhållandevis snabbt. En dagsresa mellan Göteborg och Gräfsnäs med vagn var en förhållandevis snabb resa på den tiden. Avståndet är ungefär sex mil med järnväg, vilket innebär en rakare väg än den kronprins Gustaf och den blivande kronprinsessan följde år 1766.

Stort följe och lång dagsresa?

Jag blev förvånad över både resans längd och följets storlek. Arkivarien och filosofie licentiaten Bo Strömberg har skrivit en omfattande bok om kungarnas resor under medeltiden, 1500-talet och 1600-talet. Bokens fullständiga titel är: JBLD Strömberg, De resan­de kungarna – och maktens centrum (Samling­ar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet: serie 1. Svenska skrifter 97), Uppsala 2013. Boken har utöver käll- och litteratur­förteckning även ett utför­ligt register över ortnamn, personnamn och sakord, inalles 22 sidor bara det. Vad har Strömberg att säga om kronprins Gustafs resa vad gäller följets storlek och dagsresans längd?

En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.
En fontän i en stor damm invigdes under slottsspelen.

Han svarar: ”Ifall jag håller med om slutsatsen angående kungaföljets storlek? Jo, följet var nog ganska stort, men inte exceptionellt stort jämfört med de kungliga följen som jag har studerat – som i och för sig var från annan tid. På sidan 20 i min bok minns jag att danske kungen hade femtio vagnar; femtio vagnar var dock för litet, varför hovet fick fraktas postvis. Men här var det väl inte hela Gustafs hov som skulle byta residens. På sidan 22 i min bok finns en uppgift om en resande kronprins på femtonhundratalet. Hertig Erik hade 268 personer. Gustafs följe var eventuellt mindre, ifall man hade 56 vagnar plus 32 ridhästar. Det borde bli 144 resande, minst. Men man vet ju inte hur många som satt i varje vagn. Jag har inte så stor erfarenhet av hur mycket som krävs för att ödelägga en grusväg, däremot … Ja, det var en ganska rask förflyttning. Som jag skrev i min bok (sidan 402, noterna 301-302) är dock beräkning av någon sorts ’normal’ fart i äldre tid mycket svårgenomförbar. Beträffande medeltid har man antagit att 7 mil var maximalhastighet för de flesta medeltida resor. Men kronprins Gustaf levde å andra sidan flera hundra år senare. Jag vet inte riktigt vad ’snabb resa’ innebar på hans tid. Som jag nämnde en gång i tiden finns ju ett ’vägmuseum’ utanför Stäket, här i närheten. Dalkarlsbacken är vägmuseets namn. Wikipedia har en artikel därom: https://sv.wikipedia.org/wiki/Dalkarlsbacken. Den bevarade vägen från 1600-tal ger intryck av att vägnätet inte hade förbättrats så mycket då, men ytterligare hundra år senare… Jag ser i varje fall inget skäl att motsäga din formulering.”

Så skriver Strömberg. Följet var alltså stort eller medelstort och dagsresan betydande. Dessutom måste man räkna med alla som kom resande för att beskåda kungligheterna. Vid Gräfsnäs fanns som synes stora mängder folk. Hästarna har sällan haft så mycket att göra där i nejden som då.

Klicka här för denna artikel som pdf

Margareta Leijonhufvud uppmärksammad på Gräfsnäs

Margareta Leijonhufvud har återvänt till Gräfsnäs. Hennes far ägde denna egendom, och på hennes tid fanns slottsbyggnaden på ön Loholmen ute i sjön Anten. Hon föddes (förmodligen) 1516. (På den tiden höll man inte så noga reda på årtalen som senare.) År 1536, 20 år gammal, blev hon gift med Gustaf Wasa, Sveriges konung.

Drottning med förtroende

Margareta Leijonhufvud med drottningkrona, riksäpple och spira.
Margareta Leijonhufvud med drottningkrona, riksäpple och spira.

Han var dubbelt så gammal som hon, men han var ännu en man i sin fulla kraft. Under de femton år, som deras äktenskap varade, födde hon tio barn, av vilka åtta uppnådde vuxen ålder. År 1551 avled drottningen, och konung Gustaf blev änkling. När sorgeåret hade gått, gifte han om sig. Den nya drottningen hette Katarina Stenbock och hade även hon hämtats ur högfrälset. Gustaf Wasa tyckte av allt att döma om sin drottning och hade förtroende för henne. Hon fick sköta mycket. Emma Hagström Molin har skrivit en djuplodande uppsats om denna älskade och högt betrodda drottning. (Se Emma Hagström Molin, Margareta Leijonhufvuds drottningskap, artikel i: Historielärarnas Förening, Årsskrift 2006, s. 9-24.) Kungar, kejsare och furstar hade i många fall älskarinnor, men Gustaf Wasa höll sig till sin gemål i stället. Detta är en av förklaringarna till drottningens täta havandeskap.

Prinsessan Desirée avtäckte

Drottningens porträtthuvud från sidan. Foto: Lars Gahrn.
Drottningens porträtthuvud från sidan. Foto: Lars Gahrn.

År 2016, femhundra år efter hennes födelse, avtäcktes ett porträtthuvud, som visar drottningen med krona, i Gräfsnäs slottspark. Denna skulptur har utförts av konstnärinnan Britt-Marie Jern, och den avtäcktes på nationaldagen av prinsessan Desirée, numera friherrinnan Silfverschiöld och bosatt på Kobergs slott inom landskapet. Prinsessan räknar själv släkt med drottningen. Skriver jag så mycket, kan ni själva räkna ut, att även vår konung, vår kronprinsessa och vår arvprinsessa är sentida avkomlingar till drottning Margareta Leijonhufvud och Gustaf Wasa. Fem duktiga döttrar blev bortgifta i Tyskland och födde många barn, som blev gifta med konungar och furstar och spred Wasa-anorna över världen (framför allt över Tyskland). De tre manliga avkomlingarna var dock mindre lyckosamma. Wasa-ätten blev visserligen konungaätt i både Sverige och Polen men utdog på svärdssidan i bägge länderna. Även Brahe-ätten, nära besläktad med Wasarna, är utdöd på svärdssidan, men på spinnsidan är Wasa-ättlingarna otaliga.

Många ättlingar till drottningen

Margareta Leijonhufvuds mest bestående insats är utan tvekan hennes många avkomlingar. Alla svenska regenter (konungar och regerande drottningar) har på ena eller andra sättet varit Wasaättlingar med ytterst få undantag. Dessa undantag är Fredrik I, Karl XIV Johan och Oscar I. Fredrik I och Oscar I var dock bägge gifta med en Wasaättling, nämligen i ena fallet drottning Ulrika Eleonora den yngre och i andra fallet drottning Josefina. Alla dessa Wasaättlingar (med undantag för Erik XIV) kan räkna drottningen bland sina stammödrar. (Gustaf Wasa fick Erik XIV i sitt första äktenskap med Katarina av Sachsen-Lauenburg.)

Res fler statyer!

Julia Källhult vid Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.
Julia Källhult vid Margareta Leijonhufvuds porträtthuvud. Foto: Lars Gahrn.

Kungastatyer har vi många, men har vi tidigare haft några drottningstatyer? Jag blir lätt förfärad, när jag sitter här och går igenom våra drottningar i mina tankar. Allt vi har är ett stort porträtthuvud av drottning Viktoria vid Solliden på Öland. På 1500- och 1600-talen hörde det till, att man skulle avbilda man och hustru som liggande skulpturer på gravtumban. På så vis har vi liggande skulpturer av Katarina av Sachsen-Lauenburg, Margareta Leijonhufvud och Katarina Jagellonica, (alla tre i Uppsala domkyrka). Under 1700-talet, 1800-talet och 1900-talet, när man började resa statyer av kungar och andra stormän, har man inte intresserat sig för drottningarna. Två porträtthuvuden har vi. Huvudet i Gräfsnäs slottspark är nummer två. Vi har all anledning att visa Gräfsnäsborna all heder för deras insats. Tyvärr har denna insats inte uppmärksammats så mycket som den borde. Jag fick veta, att invigning skulle ske tack vare att jag träffade Julia Källhult, som är verksam i Gräfsnäs, på Lödöse medeltidsdagar. Jag har inte sett några tidningsartiklar av händelsen. Därför har jag skrivit dessa rader. Gräfsnäs är en sevärdhet rikare.

Fontän invigdes

Under Gräfsnäs slottsspel, lördagen den 16 juli, invigdes en fontän i slottsparken av Erik Samuelsson från Antens nätverk. Här i Gräfsnäs finns mycket och anordnas mycket. Många arbetar för att vidareutveckla slottsparken. Gräfsnäs har länge varit ett viktigt utflyktsmål. Alltifrån 2016 finns ytterligare två sevärdheter. Åk till Gräfsnäs – gärna med Anten-Gräfsnäs museijärnväg.

Klicka här för denna artikel som pdf

Undervisning i krigskonsten

Krigskonsten kräver ofta stora kunskaper, stor skicklighet och betydande erfarenhet. Man har mycket att lära innan man kan börja förstå forna dagars krigshistoria. Stor hjälp har man av de militärhistoriska föreningarna, som ger oss uppvisningar sommartid.

Snabb stormning

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.
Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Sommaren 2015 var jag med om fyra sådana uppvisningar. Jag vill därför redovisa mina intryck därifrån. Söndagen den 12 juli var jag med på slottsspelen i Gräfsnäs. Borgens försvarare och dess angripare drabbade samman först på skilda ställen utanför borgen och sedan inom borgens vallar. Mycket skickligt lotsade man runt oss åskådare mellan de olika stridsplatserna. Intressant var att se, hur angriparna stormade vallarna. Slottet omges av jordvallar, som visserligen är branta men dock sluttar. Angriparna lyckades förvånansvärt snabbt klättra uppför dessa branta sluttningar. Stormningen bör ha varit svårare på den tiden, då vallgraven var fylld med vatten, men ändå måste man ha haft något slags stormhinder både nere i vattnet och även uppe på vallens krön. Annars skulle stormningen förr nog ha gått ungefär lika snabbt som i våra dagar.

Lineartaktik – klok taktik

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.
Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lördagen den 18 juli hade Bohus Elfsborghs Caroliner uppvisning i samband med invigningen av Locks Rike, Jan Erik Axelssons tornhus med tillhörande ägor i Kungälvs Ytterby. Vi fick då se en vacker uppvisning i lineartaktik, det vill säga framryckning i rak linje. Efter att inledningsvis ha beskjutit borgen med fältkanon ryckte fotsoldaterna fram på rak linje. Då och då gjorde de halt och avsköt en salva. Lite eftertanke leder till förståelse av denna taktik. Om soldaterna fick rycka fram så snabbt som de ville och kunde, skulle de snabbaste och oförvägnaste hamna framför de andra. De bästa soldaterna skulle löpa ökad risk att stupa eller såras med påföljd att hela förbandet snart skulle komma i gungning. Ett olyckligt exempel på bristande lineartaktik är Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen. Ivrig att anfalla fienden red konungen iväg utan att försäkra sig om att alla andra ryttare höll jämna steg med honom och hans följeslagare. Därför fick kungen alltför många fiender omkring sig. Han stupade mot övermakten.

Framryckning genom fotfolket

Lördagen den 15 augusti var jag med på Kongelfs Gästabud. Carolinerna tränade då nedanför fästningen. Kavalleri och fotfolk anföll fienden. Kavalleriet stod uppställt bakom infanteristerna. När ryttarna skulle rida till anfall, öppnade fotsoldaterna breda luckor mellan soldaterna, så att en ryttare kunde rida fram i varje lucka. Jag har aldrig tidigare sett ett sådant slag av framryckning. Denna uppvisning upprepades senare på eftermiddagen inne på Jussi Björlings plats vid Operan.

Beridna spanare

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.
Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Söndagen den 30 augusti spelade Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer upp slaget i Landvetter 1645 inne i Klippans kulturreservat. Härifrån kan man berätta om den beridna spaningspatrullen, som kunskapade och red fram mot fienden för att ta reda på så mycket som möjligt. Det är mycket svårt att göra sig en bild av vad som finns eller sker bortanför skogsbrynet. Man var därför hela tiden tvungen att spana. Ändå kunde man lätt bli utsatt för obehagliga överraskningar. Här på Klippan fick man även en påminnelse om fanans betydelse. När svenskarna hade återerövrat Landvetter, togs den danska fanan ner. I stället sattes den svenska upp. Dannebrogen bars undan med fanstången vågrätt. De tre militärhistoriska föreningarna bjöd på åskådningsundervisning på fler platser under sommaren, men nu har jag berättat om de tillfällen då jag var med bland åskådarna. Man gör ständigt nya iakttagelser och lär sig ständigt litet mer. Detsamma gäller soldaterna, som är mycket bra på att förkovra sig och vidareutveckla verksamheten.

Klicka här för denna artikel som pdf

50 framgångsrika år med Anten-Gräfsnäs järnväg

Den stora museihallen hade byggts till inte mindre än arton meter sedan sist. Med högt ställda förväntningar trädde jag in i den stora salen, men jag studsade genast till: hallen är ju nästan tom! De tre stora dubbeldörrarna ut mot bangården stod vidöppna, och hallen var nästan tom.

Stort järnvägsmuseum

Nu finns det kvinnor även på lokomotiven. Foto: Lars Gahrn.
Nu finns det kvinnor även på lokomotiven. Foto: Lars Gahrn.

Denna upplevelse fick jag vid Antens station lördagen den 4 juli 2015. Jag hade åkt upp till Anten-Gräfsnäs Järnväg för att åka ångtåg till Gräfsnäs. Järnvägen kallas museijärnväg, men man har nu så många vagnar, lok och föremål av alla slag, att den stora vagnhallen eller det stora lokstallet kan kallas järnvägsmuseum. Man har en museijärnväg med ett järnvägsmuseum, men denna dag var museet nästan tomt. De flesta vagnarna och loken befann sig ute på stationsområdet. Få museer har sina föremål igång, och vilket museum har fler föremål igång än detta livaktiga järnvägssällskap?

Flera krönikor

Litteratur och minnessaker förvaras i en tidstypisk resväska.
Litteratur och minnessaker förvaras i en tidstypisk resväska.

Järnvägen har nu en lång historia. SJ räknar 1856 som sitt startår, men även Anten-Gräfsnäs järnväg har hållit igång länge. Redan 1965 startade föreningen. Den firade alltså 50-årsjubileum 2015. Tre upplysande krönikor med många intressanta och vackra bilder finns:

Smalspåriga järnvägsmiljöer i Västergötland: Fotografier från en sekellång epok, kommenterade av Kent Johansson; Teckningar och kåserier kring Västgötabanan av Nils Boström: Utgiven av museiföreningen Anten-Gräfsnäs Järnväg (Sthlm 1979, 50 sidor jämte omslag).

15 år med järnväg som hobby – en bildberättelse om Anten-Gräfsnäs Järnväg 1965-1980, sammanställd av Stig Lundin (Nr 6 i Jernvägsnytts skriftserie, Sthlm 1980, 112 sidor jämte omslag).

Museiföreningen Anten-Gräfsnäs Järnväg: En resa i tiden. Redaktörer: Lennart Klerdal & Pierre Enbert (2014, 40 sidor).

Rikt illustrerade krönikor

Läskunnighet är en fördel, när man skall ta del av dessa skrifter, men den är inte nödvändig. Dessa skrifter är så ”slösande rikt” illustrerade, att man har stor behållning av dem ändå. Här får man järnvägshistoria sammanställd av män, som har kunnat välja de allra bästa bilderna ur en näst intill ändlöst stor bildskatt. Deras vetande är lika ändlöst stort. Medlemmarna i järnvägssällskapen drivs av ett mycket starkt intresse. Då blir kunskaperna också mycket stora.

Kvinnor i alla befattningar

Förr skulle resgods lastas ombord på tågen. Vagnar med tidstypiskt resgods finns alltid med vid Antens station.
Förr skulle resgods lastas ombord på tågen. Vagnar med tidstypiskt resgods finns alltid med vid Antens station.

Dessa skrifter kan vara bra att ha, när snön hopar sig över växlar och spår, men sommartid gör man bäst i att uppleva denna järnvägshistoria i verkligheten, den del av verkligheten, som heter Anten-Gräfsnäs Järnväg. Föreningen har lyckats utmärkt i sin strävan att bevara och återskapa vår järnvägshistoria. Ett och annat visar ändå, att vi befinner oss i 2000-talet. Så till exempel finns många flickor och kvinnor bland järnvägspersonalen. Så rara konduktörer, eldare och lokförare fanns inte under ånglokens slutskede hos SJ. Jag vet, ty under min barndom fanns ännu ånglok på några av SJ:s banor. Om JÄMO skulle åka med Anten-Gräfsnäs Järnväg, och det tycker jag verkligen att hon bör göra, skulle hon med stor tillfredställelse finna kvinnor i alla befattningar. Trevlig är järnvägspersonalen också, och sådana var de järnvägsanställda långt ifrån alltid under min barndom. Antalet bistra och kitsliga konduktörer var då mycket stort.

Stora arbetsinsatser

Vid läsningen av krönikorna blir man alltmer mörkrädd, ty man får samtidigt många inblickar i det oerhörda arbete, som har lagts ner på banan, stationsbyggnaderna, vagnarna och loken. Mycket var skingrat, när entusiasterna satte igång, men djupt inne i skogarna har medlemmarna letat upp försålda järnvägsvagnar, som hade förvandlats till sommarstugor, hönshus eller andra ovärdiga ändamål. Man häpnar över, att så många har utfört så mycket arbete, fullt frivilligt. Förklaringen kan endast vara ett brinnande intresse. Är man starkt intresserad, kan även det tyngsta och största arbete vara nöjsamt och angenämt. Järnvägsminnen ger glädje åt många. När jag började fylla mina pappersark med dessa enkla skriverier, som endast ger en blek återspegling av verkligheten, var jag lätt nedstämd. När jag hade kommit till hälften, var jag snarast upprymd. Järnvägsminnen ger glädje åt många. Gör det till en god vana att besöka Anten-Gräfsnäs Järnväg minst en gång om året.

Klicka här för denna artikel som pdf

Riddarspelen i Gräfsnäs ger insikter

Häst och riddare uppträder som ett väsen. När indianerna i Mexiko för första gången i livet fick se spanjorernas ryttare till häst, trodde de, att man och ryttare var en enda varelse. Lång övning krävs innan man når så långt, att häst och ryttare kan uppfattas som en enda varelse. Man måste öva timme för timme, dag efter dag. Vid uppvisningar får vi se och beundra ryttarens och hästens skicklighet. Allt föregående arbete kan vi bara ana.

Skämt och allvar

Gräfsnäs svarta riddare, Kerstin Stråhlesköld, på stridshästen Harley.
Gräfsnäs svarta riddare, Kerstin Stråhlesköld, på stridshästen Harley.

Lördagen den 4 och söndagen den 5 juni 2015 anordnades på nytt riddarspel i Gräfsnäs. Riddarna tävlade i olika grenar. Man skulle pricka en sköld med en lans, spetsa en kudde på lansen, hugga ett äpple med svärdet, fånga fem ringar på svärdet, rycka till sig en fana, slå till en påse fylld av havregryn med ett stridsgissel och rida mot varandra med lansar. Som vanligt bjöds på mycket skämt. Två gycklare gjorde allt emellanåt inhopp på skådebanan. Två fotsoldater (icke beridna knektar) kämpade i halvlek på ett sätt som nog var mer skämtsamt än allvarligt menat. Allt emellanåt skällde de på varandra, och även gräl kan som bekant vara nöjsamma (för andra än de inblandade). Denna del av föreställningen fick åskådarna att ana, att ”uppgjorda matcher” inte är någon nyhet. Sådana har nog förekommit redan under medeltidens torneringar.

Ståtlig stridshäst

Många hästar – många flickor, säger ordspråket. Flera av riddarna tillhörde det täcka könet, däribland den svarta riddaren, Gräfsnäs beskyddare, Kerstin Stråhlesköld. Sedan förra riddarspelet har hon blivit hårt prövad. Hennes far, hennes häst och hennes hund har alla gått hädan. Hon hade dock lyckats förvärva en ny häst, hög och stor och makalöst grann. Som bekant skulle riddarnas hästar vara stora och höga för att ha största möjliga tyngd och kraft i striden och för att orka bära riddaren, riddarens rustning och vapen samt det egna schabraket eller pansaret. Under medeltiden skulle Kerstin Stråhleskölds nya häst Harley ha betingat ett högt pris, många marker lödigt silver.

Fager sagohäst

Helst skulle hästen också vara fager att skåda. Harley uppfyller högt ställda fordringar. Hästen är omväxlande vit och svart. Manen är lång och ljus. Hovskäggen är buskiga, stora och ljusa. Inte ens John Bauer hade kunnat teckna och måla en ståtligare och fagrare sagohäst. Rent färgmässigt passar han utmärkt ihop med den svarta riddaren, som kläder sig och sin häst i svart med bårder av silver.

Harley blev orolig

Kerstin Stråhlesköld talar lugnande till Harley. Foto: Lars Gahrn.
Kerstin Stråhlesköld talar lugnande till Harley. Foto: Lars Gahrn.

Fem dagar före spelen lade Kerstin Stråhlesköld ut en förfrågan på Facebook. Hon undrade, om någon kunde låna henne en ridhäst. Hon fick erbjudande att låna bland andra erfarna riddarhästar, men hon valde den oerfarne Harley, eftersom han i alla avseenden ser ut som en stridshäst skall göra. Innan spelen började hade Kerstin Stråhlesköld ridit sin nya stridshäst endast en timme. En tävlingsgren hade hon övat med honom. Hon var nöjd med övningarna och såg fram emot riddarspelen med tillförsikt. Harley hade emellertid aldrig sett en fana, aldrig en lans eller ett svärd. Han hade inte ens varit på en bana med stor publik. När hästen befann sig på borggården i Gräfsnäs med fullt av folk på vallarna och mycket folk även nere på borggården, blev Harley orolig och kunde inte stå stilla. Hästen började dansa runt. Den svarta riddaren höll honom i tygeln och talade lugnande till honom. Hon var tvungen att avstå från några tävlingsgrenar. Slutligen hade hästen lugnat sig så pass, att hon kunde sätta upp och genomföra ett par tävlingsgrenar med framgång. Trots att hästen var hög lyckades hon plocka upp flera ringar med sitt svärd. Dagen därpå gick det ändå bättre. Denna gång kunde Harley genomföra alla tävlingsgrenar så när som på två. Samspelet mellan häst och ryttare var mycket gott. Harley hade visat sig vara mycket läraktig och snabb att lära.

Hästar är vaksamma

Efter ett tag blev Harley emellertid orolig på nytt. Kerstin Stråhlesköld blev tvungen att sitta av och på nytt försöka lugna honom. Om man tänker på hästens medfödda anlag, förstår man allt bättre. En häst är född vaksam för att inte falla offer för rovdjur. Vid minsta fara vill den därför galoppera iväg, bort från faran. Ridövningar innebär därför bland annat, att man lär hästen att övervinna sin medfödda försiktighet och benägenhet att fly undan. Även mycket övade hästar kan ibland bli oroliga. Jag minns Svenska Flaggans Dag på Götaplatsen 1981 i närvaro av Hans Majestät Konungen. Firandet av nationaldagen är ju i Sverige en mycket lugn och lågmäld begivenhet. Det enda störande inslaget var en av polishästarna, som inte kunde stå still utan började dansa omkring. Polishästar är mycket omsorgsfullt övade, men även sådana kan alltså bli oroliga.

Kavallerihästar övas

Kavallerihästarna övades länge och flitigt. Alf Åberg och Göte Göransson redovisar en del sådana övningar i sin bok ”Karoliner” i både ord och bild. Hästarna vandes vid pistolskott, trummor, eld, vajande fanor och flammande eldar med stark rök. (Alf Åberg och Göte Göransson, Karoliner, 1976, s. 36-37.) En icke övad kavallerihäst kunde göra större skada än nytta. Den finländske skalden Bertel Gripenberg berättar om en finländsk parad med en kavalleriavdelning, som hade oövade hästar. När hornmusikkåren började spela, blev hästarna skrämda och fick panik. Kavalleriavdelningen drabbades av fullständig förvirring. Det dröjde länge innan ordningen återställdes. (Bertel Gripenberg, Det var de tiderna, Helsingfors 1943, s. 302-303.)

Häst och ryttare – en varelse

Harleys man blandas med riddarens blonda hår. I sådana ögonblick är det lätt att missuppfatta häst och ryttarinna som en enda varelse. Foto: Anna Lynx.
Harleys man blandas med riddarens blonda hår. I sådana ögonblick är det lätt att missuppfatta häst och ryttarinna som en enda varelse. Foto: Anna Lynx.

Mycken övning krävs innan häst och ryttare blir helt samspelta, men till slut kan de bli mycket samordnade. Indianerna i Mexiko ”uppfattade hästarna som övernaturliga varelser och trodde först att häst och ryttare var ett enda djur, ett gudavidunder som hade kommit för att förgöra dem.” (Maurice Collis, Cortés och Montezuma: Mexikos erövring, Sthlm 1969, s. 29.) Under årets riddarspel i Gräfsnäs kunde man se åtminstone så mycket, att Stråhlesköld och Harley har kommit långt. När Harley hade övervunnit sin rädsla, var häst och ryttarinna som en varelse. Hade några mexikanska indianer befunnit sig bland åskådarna, hade de mycket väl kunnat tro, att de såg en enda varelse, ett slags kentaur. Kerstin Stråhlesköld kan rida och hennes uppmärksamhet på uppgiften är fullständig. Fram till nästa års riddarspel har hon ett år av övningar och tävlingar på sig. Gräfsnäs’ svarta riddare och hennes stridshäst kommer att ta revansch.

Inblickar i ryttarnas verklighet

Årets spel fick oss åskådare att ana, hur mycket övning och inskolning, som krävs för att häst och ryttare skall bli ett. Spelen gav oss en inblick i ryttarnas verklighet. Hade detta varit en Hollywoodfilm, skulle detta inslag ha varit bortklippt eller bortredigerat. Till skillnad från tillrättalagda filmer ger riddarspelen på Gräfsnäs insikter i verkligheten. Drömfabrikens filmer i all ära, men drömmarna får inte lov att ta över. Vi behöver många inblickar i verkligheten. Välkomna tillbaka nästa år!

Klicka här för denna artikel som pdf