Historielektion med glimten i ögat

Landskapet runt Gräfsnäs slott är som gjort för strider mellan jägarförband. Strider har också utkämpats runt detta starkt befästa slott på den tiden, då Västergötland var ett gränslandskap. Hur kan det ha gått till då?

Landskap för jägarförband

Erik Samuelsson tillsammans med tre karolinska ryttare. Foto: Lars Gahrn.
Erik Samuelsson tillsammans med tre karolinska ryttare. Foto: Lars Gahrn.

Westgiötha Gustavianer, en militärkulturhistorisk förening, som jag har skrivit mycket om, nöjer sig inte med att fundera utan prövar på hur det är att utkämpa strider kring slottsruinen. Under Gräfsnäs slottsspel brukar man spela upp olika skärmytslingar i olika delar av slottets omgivningar. Vi åskådare lotsas med van hand runt från den ena platsen till den andra och får ta del av de stränga säkerhetsregler som gäller. När man skjuter med svartkrut, gäller allsköns regler. Gevären smäller högt. Därför bör man ha öronproppar. Även om man skjuter lösa skott, kan explosionen ändå vara farlig för skytten. Erik Samuelsson från Antens Kulturförening är en skicklig och trevlig ciceron vid dessa slottsspel. Slottsspelen försiggick som vanligt helt utan tillbud. Den enda olyckshändelsen, som inträffade, innebar att en soldat tappade sin medalj, som härmed efterlyses.

Många militärhistoriska föreningar

Westgiötha Gustavianer var där men även manskap ur andra svenska militärhistoriska föreningar, till exempel Bohus Elfsborghs Caroliner. Också soldater ur norska föreningar fanns på plats. Själva ramberättelsen hade man satt ihop med glimten i ögat. Den var inte sannolik, vilket man själv med ett leende meddelade. Den var endast en förevändning för att spela upp olika anfall, överfall, framryckningar och återtåg i Gräfsnäsparken. Dessa senare var dock nog så verklighetstrogna.

Fukt hotade slottspelen

Även norska soldater kan ha blåa rockar. Foto: Lars Gahrn.
Även norska soldater kan ha blåa rockar. Foto: Lars Gahrn.

Jag var där söndagen den 16 juli 2017. Dagen innan hade man haft strålande sol och sommarvärme. Denna söndag var molnig, kall och fuktig. Tidvis stänkte litet väta från ovan. Skulle övningarna kunna genomföras? Svartkrutsvapen är mycket känsliga för regn och fukt. Gevären har flintlås, som lätt klickar, om det blir fuktigt. Många av soldaterna drabbades av klickande flintlås, men trots allt lyckades de (efter visst besvär) få iväg skotten. En gång för många år sedan har jag varit med om, att befälhavaren, löjtnant Tord Finyak, avblåste övningarna, eftersom regnet föll alltför tätt, men vid övriga tillfällen har övningarna kunnat slutföras, så även denna gång.

Varför bygger ni inte upp slottet?

Gräfsnäs slott innan det blev ruin. Visst vore det trevligt att återfå detta blickfång!
Gräfsnäs slott innan det blev ruin. Visst vore det trevligt att återfå detta blickfång!

Som vanligt anordnades marknad under slottsspelen. Själva slottet är visserligen en ruin, men första våningen är dock under tak. Denna våning är en stor tillgång. Här kunde man ha marknadsstånd under tak, och här anordnades en finstämd textilutställning. Förhoppningsvis kommer även de nedrasade delarna av andra våning att återuppbyggas och förses med tak. Utrymmena behövs. Detta kostar givetvis pengar, men frågan är om inte underhåll av en återuppbyggd borg är billigare än underhåll av en ruin, som på många sätt är illa utsatt för väder och vind. Efter andra världskriget låg många av Europas kulturbyggnader sönderbombade eller illa skadade. De har emellertid byggts upp igen, och efteråt ångrar inte någon vad som har skett. Om en tysk gästar Gräfsnäs, blir nog en av hans första frågor: ”Varför bygger ni inte upp slottet igen?”

Livaktig hembygdspark

Uppmärksamheten dras åt många håll. Här finns Gräfsnäs slottsruin, där museibanans tåg kommer in. Här finns hembygdsparken, där Bjärke hembygdsförening har samlat äldre kulturbyggnader. Här finns också försäljning av hantverksalster. I skogsbygden finns många träslöjdare. Här kan man köpa mycket, och kvaliteten är hög.

 

Fraktsedlarna hos Anten-Gräfsnäs järnväg

Omkring fyrahundra hugade resenärer hade infunnit sig på Antens station vid ett tillfälle i somras. De var så många, att alla inte kunde komma med på första tåget för dagen på Anten-Gräfsnäs järnväg.

Stor tillströmning

Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.
Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.

Mats Andersson, som berättade detta för mig, var påtagligt stolt över tillströmningen av resande. Ibland händer, att de hugade resenärerna är så många att de inte alla får plats på första tåget, men sådant inträffar mera sällan. Man har dock glädjen att kunna se en ständig ökning av passagerare. Anten-Gräfsnäs järnväg behöver alla sina resande. Denna museijärnväg drivs ideellt. Biljettintäkterna är den viktigaste inkomstkällan. Själv har jag flera gånger varit med om att jag har svårt att finna sittplats, men alla har trots allt kunnat komma med. Om inte annat har man kunnat stå på de öppna plattformarna och beundra utsikten. Dessutom drar man med välbehag in stenkolsröken. Den är säkerligen ohälsosam, men om man som jag varken röker eller dricker, borde man väl kunna unna sig litet stenkolsförgiftning under två korta tågresor en gång (eller två gånger) om året?

Järnvägsmuseum

I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.
I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.

Kommer man till Antens station, ser man på stationens fasad en tavla med en pil, som pekar åt höger och har påskriften ”Museum 81 m”. Litet kärleksfullt parodierar man här järnvägarnas mycket noggranna avståndsangivelser. Som järnvägsintresserad museiman känner jag en stark dragning till detta alltmer innehållsrika museum. Föreningens intresserade medlemmar har en enastående förmåga att spåra och förvärva lämpliga och ibland också ovanliga föremål. Bland dem som drar föremål till huset hör – efter fattig förmåga – jag. Sommaren 2017 hade jag en tjock järnvägsbok, som Sven-Erik Johansson hade skänkt. Jag var visserligen övertygad om, att man redan hade boken i sitt museibibliotek, men jag visste, att i så fall kunde man sälja den till någon av de många tågentusiasterna och få in några tjugor till föreningen. Denna söndag var Mats Andersson tillförordnad museichef.

17 000 fraktsedlar

Postkupén har många fack för sortering.
Postkupén har många fack för sortering.

Han kände igen mig och berättade, att han hade förvärvat många handlingar till museet. Ytterby stationsbyggnad på Bohusbanan används tyvärr inte längre som järnvägsstation. En dag hade den nye ägaren ringt upp Mats Andersson och meddelat: ”Jag har hittat en mängd fraktsedlar uppe på vinden. Vill du ha dem?” En vanlig arkivarie vill inte ha mer att göra. En sådan skulle omedelbart ha svarat: ”Nej. Släng dem! Vi skulle ändå gallra dem.” Mats Andersson är dock inte en välavlönad och arbetsskygg arkivarie utan en järnvägsintresserad medlem i Anten-Gräfsnäs Järnväg. Han insåg genast, att handlingarna hade stort värde. (Fraktsedlar slängs som regel efter några månader. Ytterst få är därför bevarade.) Mats Andersson svarade: ”Jag kommer och hämtar dem.” Han for dit och fyllde bilen med fraktsedlar. (De var omkring 17 000.) Sedan hade han ägnat sig åt att sortera fraktsedlarna efter orter.

Värdefulla källor

I en ställning hänger postsäckarna.
I en ställning hänger postsäckarna.

17 000 fraktsedlar var trots allt mer än han behövde för sitt museum. När jag dök upp, frågade han därför mig, om jag ville ha fraktsedlarna från Mölndal. Även jag är föreningsmänniska och inte någon lejd herde. Svaret blev omedelbart ja. ”Nu åker jag till Gräfsnäs med tåget och ser på slottsspelet. Därefter kommer jag tillbaka till dig och dina fraktsedlar.” Sagt och gjort, jag for iväg till Gräfsnäs och var med om det som alltid sevärda slottsspelet. Detta skulle dock avslutas med en (förhoppningsvis som alltid låtsad) avrättning. Då började jag komma i tidsnöd. Jag ville inte missa tåget tillbaka till Gräfsnäs. Vad är väl en aldrig så blodig avrättning mot 17 000 fraktsedlar? Jag lämnade Gräfsnäs’ slottsruin några minuter före avrättningen. När jag återvände till museihallen, hade Mats Andersson letat fram fraktsedlar från Mölndals Nedre (järnvägsstation). De är på många sätt ett användbart och värdefullt källmaterial. Sverige har otroligt många småföretag, men nästan alla saknar företagshistorik, och de flesta efterlämnar inte några arkiv till senare tiders forskare. Tidningsannonser, fakturor (förr kallade räkningar), fraktsedlar och kvitton kan på detta sätt bli värdefulla källor till småföretagens historia. Mats Andersson har räddat en laddning värdefulla källor. I museihallen hade han satt upp några av dem på inramade tavlor. Järnvägarna var inte bara räls, lokomotiv och vagnar utan givetvis en omfattande pappersexercis. Ett statligt verk skapar snabbt en stor och arbetskrävande byråkrati. Fraktsedlarna påminner om den omfattande kontorspersonal, som fanns en gång i tiden.

Postkupé

Före varje tågresa brukar jag gå igenom alla vagnar för att uppleva stämningen och göra iakttagelser i de högst olika vagnarna. Denna gång hade man satt in en annan vagn än den vanliga vagnen med utrymme för rullstolar. (Denna vagn hade drabbats av något fel.) Den nyinsatta vagnen hade en postkupé. Här hade Mats Andersson fått användning för sina nyförvärvade arkivalier. I varje fack låg nu postförsändelser. Allt såg mycket verklighetstroget ut. Så måste det ha sett ut, när min far, Lennart Gahrn (1928-2012), som ung postanställd åkte postkupé. Jag drog genast upp kameran och började fotografera. Han gick i pension år 1987. Ingen av de interiörer, som han har arbetat i, finns kvar, men Anten-Gräfsnäs Järnväg har en postkupé. Jag lyfter på mössan och tackar! (Jag har skrivit ned min fars minnen från postkupéerna. De finns tryckta i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2017.)

Spårvagnskonduktör

Mats Andersson och jag fann genast varandra tack vare vårt gemensamma intresse för arkivalier och järnvägar. Han hade också vänligheten att skjutsa mig tillbaka till Mölndal. Några veckor senare åkte jag med Spårvägssällskapet Ringliniens veteranspårvagnar. Då återsågs vi. Där tjänstgjorde han som konduktör. (Han arbetar för övrigt för spårvägen.) Man träffar mycket trevligt folk på museibanorna.

Klicka här för denna artikel som pdf