Lorelei i Wendelsbergsparken

Lorelei vid floden Rhen i Tyskland tillhör de sevärdheter, som är så stora, att de har kopierats i Mölnlycke. (Den andra är Lunds domkyrka, vars grundplan återfinns i kyrkoruinen på Labbera vid Råda säteri.) Innan jag går vidare skall jag kanske berätta lite grand om Lorelei vid Rhen.

Lorelei – sjöfararnas fasa

Lorelei vid Rhen.

Vid en skarp krök av floden Rhen uppstår kraftiga och besvärliga strömningar i flodens vatten. Här är svårt och farofyllt att färdas med båt. Åtskilliga haverier har inträffat här under årens lopp. Enligt folktron sitter ett vackert kvinnoväsen på den höga och branta klippan vid flodkröken. Hon kammar sitt hår, sjunger och spelar i natten. Med sin sång och sin musik förhäxar hon de sjöfarande och lockar dem i fördärvet. Den kände tyske diktaren Heinrich Heine skrev en dikt om Lorelei. Den tonsattes och blev en av Tysklands mest kända och älskade sånger från romantikens dagar. Om Lorelei kan man läsa i boken: 100 klassiska sevärdheter: En monumental jordenruntresa, av Beverley Jollands och Paul Fischer (PaRRagon, utan tryckår, s. 108-109).

Svandammens klippa

Lorelei – den farliga sjöjungfrun.

I Mölnlycke anlade Bruno Wendel med stor omsorg och till stora kostnader Wendelsbergsparken 1865-1870. Den vackra lövskogen och de många dammarna har gjort Wendelsbergsparken känd i hela Västsverige. Den nedersta dammen, som ligger strax nedanför det stora palatset Wendelsberg, kallades Svandammen, ty här hade man svanar på familjen Wendels tid. Svanar var mycket uppskattade fåglar i herrgårdsparker. Inte minst under romantikens dagar älskade man svanar. Över Svandammen reser sig en brant klippvägg, som rimligen är bearbetad för att bli ännu brantare både åt dammen och åt baksidan. På denna klippas högsta krön finns en rundel uppbyggd av röd tegelsten. Jag har funderat över vilken uppgift den kan ha haft.

Lorelei i Wendelsberg

Lorelei-klippan vid Svandammen i Wendelsberg. Foto: Lars Gahrn.

Råda hembygdsförenings årsskrift för år 2016 ägnades åt Wendelsberg. Ett vykort som förekom bland skriftens övriga bilder gav mig svaret. På klippans högsta krön fanns en vit staty. Rundeln har alltså varit ett fundament för en staty. Sven Östbergs bildtext gav besked om vad statyn föreställde, nämligen Lorelei. Namnet Lorelei har Östberg fått höra av sina föräldrar och andra. Så har han berättat för mig. Namnet var tydligen allmänt bekant en gång i tiden.

Tyskar i Mölnlycke

På sidan av klippan kan man klättra upp till dess toppen. Här på sidan ser klippan ut som berg brukar göra i denna socken. Framsidan och baksidan är däremot så släta och branta, att de måste vara bearbetade för att bli branta klippväggar. Foto: Lars Gahrn.

Här i Wendelsbergsparken hade man skapat en motsvarighet till Lorelei vid Rhen. Detta är inte så märkligt som det kan tyckas vara. Gustaf Ferdinand Hennig, som anlade Mölnlycke fabriker 1849, var tysk, närmare bestämt sachsare från Marienberg i Sachsen. I sinom tid övertogs företaget av hans systerson Bruno Wendel (som hade gift sig med en dotter till Hennig). Även Wendel kom från Sachsen. Överallt har vi alltså tyskar och tysk kultur. Förvisso ligger Sachsen långt från Lorelei vid Rhen, men sagan om Lorelei var vid det här laget spridd över hela Tyskland och var känd även utomlands. Under romantikens dagar kom sjöjungfrur och även spöken i ropet. Man älskade folktro (i mera salongsmässiga former) och vad vi i våra dagar kallar ”Fantasy”. Gränsen mellan verklighet och diktning var oklar och flytande. Selma Lagerlöfs diktning är ett utmärkt exempel på detta.

Vad skall vi göra i framtiden?

På toppen och mot dammen till har man med hjälp av rödtegel murat upp en rundel. Foto: Lars Gahrn.

Vad som har hänt med statyn vid Svandammen vet varken jag eller någon annan. Kanske har den sålts efter Arthur Wendels konkurs. Kanske var den – som så många andra av 1800-talets skulpturer – tillverkad av någon förgänglig ”konstmassa”, så att den har vittrat sönder. Vi vet inte, men rundeln finns kvar. Kanske kunde man här på nytt sätta upp en staty av en musicerande kvinna? Kanske kunde man ordna med spelningar här i Wendelsbergsparken och låta musikern eller musikerna stå här på klippans krön och spela? Vid framtida visningar av den värdefulla kulturmiljön Wendelsberg finns all anledning att ta med Mölnlyckes eget Lorelei. Vår tid älskar som bekant ”fantasy”. Kanske kan även Wendelsbergs Lorelei på nytt komma i ropet?

Lars Gahrn

Samerna – en symbol för Sverige

Varje hembygdsgård har både ett och annat, som man inte har sett förut. Med stora förväntningar följde jag med Mölndals-Postens och Kungälvs-Postens tecknare Anders Johansson på en biltur till Dalens hembygdsgård i Svartedalen, som ligger inom Kungälvs numera mycket vidsträckta kommun. Mina förväntningar infriades redan när vi rullade fram mot gården.

”En kragemärr”

”Kragemärr” eller ställning för torkning av bönor. Foto: Lars Gahrn.
”Kragemärr” eller ställning för torkning av bönor. Foto: Lars Gahrn.

Där ute på fältet stod en ”kragemärr”. Så heter det på äkta bohuslänska, men hemma i Mölndal lär man ha kallat sådana torkställningar för bönor för ”bönkrakar”. Sådana eller liknande hade funnits även i min hembygd, men där hade de försvunnit före mannaminne. Henric Hallmar (1896 – 1978) hade dock hört talas om dem. Från Mölndal är inte några bilder kända med påföljd att jag omedelbart gick ut på fältet och fotograferade Dalens ”kragemärr” från olika vinklar. En sådan finns i bruk på annan plats i södra Bohuslän, berättade Anders. Innan potatisen slog igenom, var bönor ett mycket viktigt födoämne.

Gjutjärnsreliefer

Folkkonsten har ägnats stor uppmärksamhet alltsedan nationalromantikens dagar. Folk prydde sina hem med konstverk även bland de breda folklagren. Kistebreven har man skrivit om och beundrat, men vem har skrivit om gjutjärnskaminerna? De är hopsatta av gjutna plattor, som har reliefer på sin yta. I Dalens hembygdsgård fick jag se Johannes Döparen, Adam och Eva vid kunskapens träd samt Nattvardens instiftande. Dessa gjutjärnsreliefer är ofta betydande konstverk. Särskilt Nattvardens instiftande här var välkomponerad.

Drottning Kleopatra

Drottning Kleopatra av Egypten med en orm i högerhanden.
Drottning Kleopatra av Egypten med en orm i högerhanden.

Helt oförmodat stötte jag på en egyptisk drottning uppe på vinden. Vad kan man inte finna i en välutrustad hembygdsgård? Där finns en stor oljemålning, som visar drottning Kleopatra av Egypten med blottad barm. I högerhanden håller hon en liten orm, som hon hade plockat upp ur en skål med fikon. (Så gick det till, enligt en vanlig uppfattning, när man smugglade in ormen till den fångna drottningen.) Hon står i begrepp att lägga ormen mot sitt bröst för att på detta sätt ta sig själv av daga. Hon höjer blicken mot himlen. En konservator har lagt ner mycket arbete på denna målning, men hembygdsfolket blev besviket, när tavlan värderades. Målningens ekonomiska värde motsvarar på intet sätt dess konstnärliga värde. 1800-talsmåleri är lågt värderat i våra dagar.

Broderade bonader

Samerna är symbolen för Sverige.
Samerna är symbolen för Sverige.

Sydda och broderade bonader var förr mycket vanliga väggprydnader i hemmet, men de har nu försvunnit från väggarna. Kanske anser man deras budskap vara alltför högtidliga och deras bilder alltför tidsbundna. Det är stor skada. Bonader och gobelänger har sedan urminnes tider prytt väggarna, men nu är det i stort sett slut med denna sed. Jag brukar alltid titta på broderade bonader. Här i Dalens hembygdsgård finns en mycket intressant sådan. På den står några ord ur vår nationalsång, nämligen: Du gamla, du fria, du fjällhöga Nord. För att återge orden i bild ses i bakgrunden vita fjäll och några granar. I förgrunden ses två ackjor (lappslädar) med en lapp i varje och två renar som dragdjur. Orden fjällhög och Nord illustreras alltså av fjäll och samer.

Samerna representerar det svenska

Bonaden ger belägg för ett känt men i våra dagar förbisett förhållande, nämligen att vi andra svenskar alltid har varit stolta över vår samiska befolkning och den samiska kulturen. I våra dagar framhäver man gång på gång, att samerna har blivit illa behandlade och ringaktade. Givetvis kan man finna belägg för sådant i vår långa historia, men även alla andra svenskar har av och till behandlats illa eller ringaktats. Bonaden visar, att man har varit så stolt över Lappland och våra samer, att man kunde låta dem representera det mest svenska eller mest nordiska, som man kan tänka sig. Bonaden i Dalens hembygdsgård är en tankeställare för oss alla.

Gott vatten

En av flera sevärda byggnader.
En av flera sevärda byggnader.

Dalens hembygdsgård hade ytterligare en sällsynthet, nämligen gott dricksvatten. Bohusleden, det vill säga vandringsleden genom landskapet, går förbi i närheten av gården. Därför har man skyltat vid leden och upplyser om att vandrarna kan fylla på sina vattenflaskor vid hembygdsgården. Dagens naturmänniskor vill inte gärna dricka vatten från sjöar och bäckar. Därför är deras vattenflaskor ofta tomma. Vandrarna gör gärna en avstickare fram till gårdens pump, där man kan fylla på. Även jag gick fram till pumpen för att smaka på vattnet, som smakade friskt och utmärkt. Jag blev upplivad av det goda vattnet och uppmanade de två värdarna: ”Tappa vattnet på flaskor, och sälj det på hembygdsmarknader! Här på landet har ni egna brunnar med bra vatten i var och varannan gård, men i tätorterna får de vatten från Göta älv. Där i tätorterna skulle folk nog kunna köpa så bra brunnsvatten.” Även dricksvattnet kan vara en anledning att ta sig hit. Jag har redogjort för det som jag fastnade för, men givetvis kommer andra att uppmärksamma annat. Här finns mycket att se och uppleva.

Klicka här för denna artikel som pdf