Fredrikstens försvar 1718 – ett föredöme

Fredrikstens fästning blev för norrmännen en sinnebild och symbol för norsk försvarsvilja och norsk försvarsförmåga. Fästningen har aldrig dagtingat för fienden. Norrmännen gav inte upp sitt motstånd, fastän motstånd år 1718 kunde te sig utsiktslöst. Under 2018 har 300 år förflutit sedan Karl XII belägrade fästningen i november 1718 och stupade i en löpgrav under belägringen.

Tre utanverk

Karl XII och ryktets gudinna, Fama, med trumpeten. Målning av Julius Kronberg.
Karl XII och ryktets gudinna, Fama, med trumpeten. Målning av Julius Kronberg.

Fästningen Fredriksten ligger vid Idefjorden och är byggd på en klippa, som tornar upp sig hög och otillgänglig över staden Fredrikshald (nu Halden) och dess hamn. Åt öster finns dock en högslätt, och härifrån kan man rycka fram emot fästningen utan att besväras av större höjdskillnader. Norrmännen var medvetna om att denna sida var fästningens svaga sida. Därför byggde man här tre utanverk, eller snarare tre mindre fästningar, framför den stora. De hette från norr till söder Gyldenlöve, Stortornet och Overberget. Hösten 1718 var Karl XII klar för ett stort erövringståg mot Norge. Huvudarmén räknade 36 000 man och trängde in i södra Norge under konungens befäl. Norrmännen var starkt underlägsna och drog sig tillbaka till andra sidan av Glomma. Närmaste uppgift för konungen blev nu att erövra Fredrikstens fästning, så att han hade ryggen fri, när han fortsatte sin framryckning mot Kristiania (Oslo) och fästningen Akershus.

Snabb och beslutsam framryckning

Högt på en klippa ligger Fredrikstens fästning, men svenskarna kom bakifrån, där fästningen är lättast att nå.
Högt på en klippa ligger Fredrikstens fästning, men svenskarna kom bakifrån, där fästningen är lättast att nå.

Fälttåget var omsorgsfullt förberett och genomtänkt. Att fästningen borde angripas från östra sidan var självklart. Svenskarna började med att beskjuta utanverket Gyldenlöve, som stormades och intogs den 27 november. Skulle svenskarna nu vända sig mot de återstående två utanverken, eller skulle man rycka fram mot huvudfästningen? Krigsledningen gjorde bedömningen, att man inte borde offra tid och soldater för att erövra de kvarvarande utanverken. Från Gyldenlöve kunde man rycka fram mot fästningen utan att besväras nämnvärt av eldgivning i flanken från de båda utanverken, som låg på stort avstånd (620 respektive 190 meter) från den svenska framryckningen. Svenskarna eller rättare sagt konungen hade föresatt sig att erövra fästningen och att göra detta snabbt. En skyddande löpgrav grävdes, så att man skulle kunna rycka fram så skyddad som möjligt mot fästningen. Svenskarna arbetade nattetid med sina löpgravar, därför att de grävande då var svårast att upptäcka från fästningen och utanverken. Från de svenska löpgravarna besvarades inte fiendens eldgivning. Man ville inte, att mynningsflammorna från de svenska gevären skulle för norrmännen avslöja var svenskarna befann sig, så att norrmännen kunde rikta in sin eldgivning bättre. Konungen var angelägen om att allt skulle gå så snabbt som möjligt. Han övervakade själv arbetena. Den franske fortifikationsofficeren Philippe Maigret försäkrade kungen, att fästningen inom åtta dagars tid skulle vara i svensk hand.

Beslutsamt försvar

Fästningsporten. Foto: Lars Gahrn.
Fästningsporten. Foto: Lars Gahrn.

För norrmännen på Fredriksten såg det mörkt ut. Den svenska övermakten var mycket stor. De norska stridskrafterna var underlägsna och hade dragit sig tillbaka till andra sidan av Glomma. Därifrån var inte någon undsättning att vänta. Belägringen bedrevs med stor kraft och snabbhet. Fästningens kommendant, överstelöjtnant B. N. Landsberg, hade lätt kunnat tappa modet och börja tänka så som kommendanten på Sveaborg, förrädaren Carl Olof Cronstedt, gjorde 1808: Fienden är mycket starkare än vi. Därför gör vi bäst, om vi genast kapitulerar. Varför skall man offra liv till ingen nytta? Överstelöjtnant B. N. Landstad var dock en plikttrogen befälhavare. Han tänkte inte så utan var beredd att bjuda motstånd i det längsta. Inga underhandlingar inleddes med svenskarna. Fastän utanverken låg långt bort, sköt man därifrån ut i mörkret mot det håll, där de svenska löpgravarna torde gå fram. Från fästningen sköts ”ljuskulor”, som lyste upp natten och då och då gav en skymt av landskapet och löpgravarna. En och annan svensk stupade, men framryckningen fortsatte.

Ett betydelsefullt dödsfall

Karl XII:s minnessten. Foto: Lars Gahrn.
Karl XII:s minnessten. Foto: Lars Gahrn.

Det var då det stora och oväntade omslaget skedde. Karl XII uppehöll sig i den gamla löpgraven för att övervaka arbetet på den nya och vid behov driva på grävningen. Hela hans kropp utom huvudet var skyddad av löpgravens bröstvärn. Endast huvudet tittade upp ovanför skyddsvallen. (Han ville ju följa grävningen.) Kungen var på det stora hela väl skyddad av mörkret, bröstvärnet, de stora avstånden till utanverken och till fästningen. Huvudet var visserligen oskyddat men utgjorde en liten målyta. Rimligtvis var faran för konungen förhållandevis liten. Ändå sköts han till döds just där i löpgraven den 30 november 1718. Enligt Gunnar Grenanders övertygande utredning kom den dödande karteschkulan från det avlägsnaste och mest osannolika stället, nämligen Overberget, inte mindre än 620 meter bort. Det visade sig snart, att på grund av kungens fall hade norrmännen vunnit fälttåget.

Kungens död – Norges räddning

Det norska fälttåget var nämligen illa omtyckt av de svenska befälhavarna. De ansåg (med all rätt), att vinterfälttåg skulle leda till alltför stora förluster enbart på grund av kylan. De ansåg (med all rätt), att det skulle var alltför svårt att föra fram förråd i tillräckliga mängder landvägen. För att erövra Norge krävdes sjöherravälde, men den danska flottan behärskade havet. Efter kungens död beslöt krigsrådet att häva belägringen och tåga tillbaka Sverige. Så skedde också. Norge var räddat.

Fredrikstens försvar – ett föredöme

Norges försvar 1718 är i många avseende föredömligt och kan stå som förebild för andra. Norrmännen undvek fältslag mot svenskarna, som var överlägsna i antal och stridsvana. I stället förde norrmännen undan livsmedel och drog sig tillbaka till lättförsvarade försvarslinjer. (På samma sätt bemöttes med stor framgång den svenska armékår, som från Jämtland tågade in i Tröndelag.) Fästningen Fredriksten bjöd på beslutsamt och ihärdigt försvar, fastän läget tedde sig hopplöst. I krig räknar man dock med så många obekanta, att ingen kan räkna ut, vad utgång händelserna får, eller vilka omkastningar, som kan ske. Därför skall man kämpa och inte ge upp hoppet. Så gjorde norrmännen i Fredriksten. Genom sin ihärdighet vann de seger. De sköt från alla vinklar, och mot all förmodan fällde en kula från det avlägsnaste utanverket det högsta högviltet. Därmed var fälttåget avgjort till norsk fördel.

Fredriksten räddade Norge

År 2018 kommer norrmännen helt visst att på nytt hedra Fredrikstens försvarare. Det har de all anledning att göra. En svensk erövring av Norge skulle ha fått stora och tunga följder för Norge. Sverige var eller ville vara en stormakt. Följden blev att man höjde skatterna i de erövrade landskapen och skrev ut soldater gång efter annan. Soldatutskrivningarna och skattechocken var de viktigaste förklaringarna till snapphanerörelsen under skånska kriget på 1670-talet. I det karolinska enväldet gällde likriktning och försvenskning. De erövrade landskapen försvenskades kraftfullt och grundligt. Något liknande hade med stor sannolikhet drabbat Norge, om Karl XII hade erövrat detta rike. Norrmännen har all anledning att vara tacksamma mot Fredrikstens försvarare.

Fredrikstens försvar – ett tänkvärt exempel

Med dessa ord vill jag inte alls skuldbelägga våra egna. Danskarna hade brutit freden 1709 och gått över till Skåne för att återerövra detta landskap. De besegrades emellertid i slaget vid Helsingborg 1710 och måste utrymma Skåne. De svenska anfallen mot Norge 1716 och 1718 var helt enkelt svar på det danska anfallet mot Skåne. En erövring av Norge hade omintetgjort hotet mot Sveriges västra gränser. Den skulle ha stärkt Sverige till en starkare motvikt mot det farliga ryska väldet. Varför skulle Norge inte kunna höra samman med Sverige lika väl som med Danmark? Hade inte de båda länderna varit förenade i Magnus Erikssons och Karl Knutssons dagar? Så kunde man tänka och fråga från svensk sida. Tack vare norrmännens kloka och ihärdiga försvar samt tillfälligheternas spel eller Försynens skickelser – hur man nu ser på saken – gick det svenska erövringsförsöket om intet. Fredriksten är ett tänkvärt exempel också för alla andra som funderar över försvarsmöjligheter i största allmänhet.

Lars Gahrn

Skimret över Oscars dagar i Marstrand

Konung Oscar II må ha avlidit redan 1907, men i Marstrand är han ändå överallt och alltid närvarande, särskilt under sekelskiftesdagarna i augusti. Vare sig man befinner sig på stadens gator, i fästningen eller i kyrkan, stöter man på minnen från Oscar II:s dagar.

En kyrka med sevärdheter

Programmet var rikt, men en programpunkt fanns inte med i sekelskiftesdagarnas tryckta program, nämligen högmässan. Den pålystes på ett lika ålderdomligt som verksamt och trevligt sätt. Jag anlände till staden strax efter halv tio för att kunna vara med från början, med påföljd att jag kom till en död stad. (Sekelskiftesdagarna skulle börja klockan tio.) Kvart i tio började kyrkklockorna ringa, och vem kan motstå deras maning? Sekelskiftessöndagen började med högmässa för min del. Jag visste sedan förut att kyrkan också har många sevärdheter: målningar som visar ”hjärtats historia”, en statyett av en skeppsgosse, Fredrik Bagges och hans makas epitafium, konung Oscars stol och så vidare. När ryktet spred sig, att konung Oscar skulle bevista gudstjänsten, fylldes kyrkan, berättar kammarherre Magnus Lagerberg. Konung Oscars kyrkogång ledde till en mycket större kyrksamhet bland badgästerna.

En storhetstid för Marstrand

Konung Oscars stol i Marstrands kyrka. Foto: Lars Gahrn.
Konung Oscars stol i Marstrands kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Varför firar man sekelskiftesdagar på detta sätt? Så undrar kanske någon. Förra sekelskiftet var onekligen på många sätt en storhetstid för Marstrand. Staden utvecklades. Badgästerna strömmade till, mycket tack vare kung Oscar. Han drog inte bara folk till kyrkan utan även fler badgäster till staden. Tiden präglades också av en stark framtidstro: Utvecklingen gick på alla områden mot det bättre, trodde man, och i många avseenden – men inte alla – var det också så, i stort sett. Så här i efterhand sticker många Grönköpingsmässiga tidsdrag i ögonen, och även dem kan arrangörerna vara intresserade av att göra något av. Oscar II var i vissa avseenden överskattad av sin samtid, men han hade också många utmärkta egenskaper, som gjorde honom omtyckt, och som har efterverkan in i vår tid. Politiskt förde han en mittenpolitik och försökte utjämna motsättningarna. Varken förr eller senare hade det varit så lugnt i Sveriges riksdag. Det berodde mycket på tidsandan men även i någon mån på kungen. Utrikespolitiskt strävade han efter att med vänlighet och charm skapa ett gott förhållande till stormakterna. Samtidigt förde han en försiktig neutralitetspolitik med bibehållen fred som mål. Motsättningarna mellan Sverige och Norge förvärrades, men konungen gjorde sitt bästa att även här utjämna motsättningarna.

Konung Oscar ville inte tillgripa våld

Konung Oscar, spelad av Anders Arnell. Foto: Jan-Arne Björkman.
Konung Oscar, spelad av Anders Arnell. Foto: Jan-Arne Björkman.

Framför allt viktigt var, att både han och kronprins Gustaf (senare kung Gustaf V) förespråkade en fredlig lösning på unionstvisterna. Forskningen har kunnat belägga denna fredskärlek på många sätt. Under den allvarliga unionskrisen 1895 uppmanade den tyske kejsaren kung Oscar att gå hårt fram mot norrmännen. Oscar avböjde dock bestämt: ”Förutom att vålds undvikande i det längsta alltid bör vara en samvetssak för varje monark, så utsår oftast dess användande – historien bär vittnesbörd därom – frön till faror för framtiden.” År 1903 meddelade kronprins Gustaf den tyske ambassadören, att ett krig mot Norge vore ”frånstötande för var och en av oss” (ein solcher Krieg hat überhaupt etwas Abstossendes für Jeden von uns). (Folke Lindberg, Kunglig utrikespolitik: Studier och essayer från Oskar II:s tid, Sthlm 1950, s. 163 och186.)

En fredsfurste

Kungälvs drillflickor och musikkår föregick konungens vagn. Foto: Jan-Arne Björkman.
Kungälvs drillflickor och musikkår föregick konungens vagn. Foto: Jan-Arne Björkman.

Sådana uttalanden kan man finna i arkiven, men redan samtiden visste mycket väl hur det låg till. Till konungens 25-årsjubileum som svensk och norsk konung år 1897 skrev Josef Linck en levnadsteckning. Boken skrevs åtta år före unionsupplösningen, men alla förstod, att fler prövningar skulle komma, och att även en väpnad uppgörelse inte var utesluten. Linck tvekade dock inte över hur Oscar II skulle ställa sig i ett sådant läge: ”Visst är, att konung OSCAR, i hvad på honom beror, aldrig skall tillåta blodsutgjutelse mellan brödrafolken, och att, om en sådan blir oundviklig, tyglarna då fallit ur hans händer.” (Josef Linck, Konung Oscar II: Biografisk skildring, Sthlm 1897, s. 402.) Linck har fattat saken rätt. År 1905 var både konungen och regeringen för en fredlig unionsupplösning. I detta läge bar sig den svenska riksdagen oklokt åt. Man revolterade mot konung och regering. Hela regeringen avgick i detta läge. Tyglarna höll på att falla ur kungens händer, och läget hade kunnat bli allvarligt. I detta läge var både kungen och kronprinsen kloka nog att inte ta strid mot riksdagen. I stället väntade man ut riksdagsförhandlingarna i hopp om att riksdagsmännen skulle besinna sig. Så skedde även, och utgången var nog förutsägbar – åtminstone för kungen och kronprinsen, som var väl insatta i det politiska spelet. Dessbättre begrep alltså riksdagen och den nya regeringen vid närmare eftertanke, att en fredlig unionsupplösning trots allt var den enda lämpliga lösningen. Konungens fredsvänliga inställning var alltså allmänt känd. Den gjorde honom omtyckt bland folkets breda lager. Jag minns, att min fars moster Anna Mattsson med stor inlevelse berättade om unionsupplösningen. Konungen skulle ha talat klarspråk och bestämt förklarat: ”Inget blod på min kungakrona!” Hon strålade, när hon återgav detta yttrande. Unionsupplösningen är nu så väl genomforskad, att vi vågar påstå, att konungen aldrig har sagt så, men otvivelaktigt var det så han ville ha det. (Han tycks ha undvikit att göra hårda och tillspetsade uttalanden, som skulle ha skärpt motsättningarna.) Han betraktades redan före unionsbrottet som en fredsfurste, och som en sådan framstår han i historien. Folk hade alltså många orsaker att se upp till sin kung, även om man överskattade hans makt och inflytande.

Ett skimmer över Oscars dagar

I vimlet sågs även kommendanten på Carlsten. Foto: Jan-Arne Björkman.
I vimlet sågs även kommendanten på Carlsten. Foto: Jan-Arne Björkman.

Redan på den tiden hade kungadömet mer och mer blivit hänvisat åt sina representativa plikter, som samtidigt hela tiden fick större betydelse i 1800-talets samhälle med dess riksdagar, kongresser, lantbruksutställningar och andra större möten, allt speglat i en allt större flora av tidningar, tidskrifter och andra trycksaker. Oscar II var en ypperlig företrädare för Sverige och kungahuset. Han uppträdde med kunglig värdighet, charmerade hög och låg med sin älskvärdhet och bildning och ryckte med sig åhörarna tack vare sin vältalighet. Oscar II:s tid var en storhetstid inte bara för Marstrand utan även för det svenska kungadömet. Man har lätt att förstå, att det låg ett skimmer inte bara över ”Gustafs dagar” utan även över Oscars dagar. Arrangörerna av sekelskiftesdagarna i Marstrand lyckas återskapa litet av detta skimmer. En vänlig och bekymmerslös sommarstämning vilar över den anrika och idylliska staden.

Klicka här för denna artikel som pdf

Oscar II firas årligen i Jonsered

”Sällskapet Oscar II:s vänner”, en underavdelning av Jonsereds Hembygdsförening, firar årligen Oscar II:s minne den 14 september. Konung Oscar besökte nämligen Jonsered den 14 september 1901, och då skrev han sitt namn i berget, där kraftverkskanalen börjar. Man har sprängt en tunnel genom berget, och genom denna tunnel rinner Säveåns vatten. På andra sidan tunneln finns en grävd kanal, och i denna går vattnet vidare fram till kraftverket. Allt detta var en sevärdhet även för en berest konung, fastän kraftverket inte var färdigt vid kungens besök. (Det byggdes 1901-1904.)

Varför firar ni inte detta?

Under konungens namnteckning står både årtal och datum. Kenneth Herpel berättar om hur det gick till, när man började fira. För åtskilliga år sedan ville några anställda vid Jonsereds fabriker visa en nykomling kungens namn i klippan. Man vandrade iväg till klippan och visade namnet.

– Varför firar ni inte detta? frågade nykomlingen.

Med den frågan föddes firandet av Oscar II i Jonsered. Året var 1986, och företaget hette då Tellus Carrago. Detta Jonseredsföretag flyttade dock till Åbro industriområde i Mölndals stad. (Företaget hette då Swisslog.) Följden blev att några tjänstemän här i Mölndal firade Oscar II:s besök i Jonsered. Nu är firandet dock tillbaka på rätt plats.

Vördsam och skämtsam ceremoni

Oscar II i konungaskrud sades vara ”en konung i varje tum”. Oljemålning av Emil Österman.
Oscar II i konungaskrud sades vara ”en konung i varje tum”. Oljemålning av Emil Österman.

Fredagen den 14 september 2012 kallades Sällskapet Oscar II:s vänner och övriga för saken intresserade till Porthuset vid William Gibsons väg i Jonsered.

Här har nämligen Jonsereds Hembygdsförening sina lokaler. Ifrån Porthuset skulle sällskapet med en svensk fana i täten tåga upp till kungastenen vid kanalen till ackompanjemang av marschen ”Bohus bataljon”. Just vid detta klockslag hällregnade det emellertid, och ceremonin måste hållas inomhus i Porthuset. På ett staffli hängdes upp en bild av konungen, kronprins Gustaf (senare Gustaf V) och arvprinsen Gustaf Adolf (senare Gustaf VI Adolf). En krans hängdes upp vid porträttet. En ”memorandumkantat” upplästes av en gäst utifrån. (Det var jag.) Kungssången och ”Du gamla, du fria” sjöngs. Därefter serverades ”jubileumscider” och minglades, varefter ”sällskapets hovdam” utbringade ett trefaldigt leve för majestätet. Ja, detta leve skall vara trefaldigt, men några ropade fyra gånger av bara farten. I Jonsered hävdar man med bestämdhet, att i kungliga sammanhang skall man hurra tre gånger. Därefter vandrade vi tillbaka till rummen på andra sidan om portgången. Där vidtog banketten med kaffe och ”jubileumstårta” (prinsesstårta med Oscar II:s namn skrivet på den gröna marsipanen).

Stenhuggarens barnbarn var med

 Som ni kanske förstår pendlar firandet mellan skämt och allvar. Några rader i jubileumskantaten var så skämtsamma, att jag fann en viss förändring åt det vördsamma hållet vara påkallad. Sällskapet förlät mig dock utan vidare denna lilla censurering.

En krans har hängts upp vid konungens bild. Lägg märke till unionsflaggan. Foto: Lars Gahrn.
En krans har hängts upp vid konungens bild. Lägg märke till unionsflaggan. Foto: Lars Gahrn.

Jag var inte den enda gästen utifrån. Där fanns även Ing-Marie Nyqvist, bland jonseredsborna mera känd under sitt flicknamn Strandhede. Hennes morfar Sven August (tilltalsnamnet var Sven) Andersson från torpet Dala högg in inskriften i berget en gång för mer än etthundra år sedan. Där står nu dels namnet Oscar, dels datumet den 14 september och årtalet 1901. Ing-Marie fick sin dotter Sara den 14 september 1971, och Sara fick sin dotter Lina den 14 september 2001. Datumet den 14 september tycks alltså gå igen inom denna släkt.

Med vid firandet var även Vivan Svensson, Jan Skoglöws medarbetare, som skrev ett par böcker tillsammans med honom. Hon visade sig ha djup förankring i Jonsered, och vi hade mycket att tala om. Hon hade nu skrivit ett intressant och insiktsfullt kapitel i Jonsereds hembygdsförenings nya skrift om samhället Uddared. Vivan är också en varm museivän med många tänkvärda synpunkter på utvecklingen inom museivärlden. Den avveckling, som förekommer här och var, vänder hon sig skarpt emot.

En vacker plats för namnteckningen

Efter banketten lyste solen, och då tågade vi iväg några stycken upp till kungastenen, där kransen lades på plats ovanför namnet. Platsen är vacker men inte lätt att finna. Jag har vandrat runt i närheten några gånger utan att veta om kungens namnteckning. Kom till firandet nästa år! Det är både vördsamt och skämtsamt. Ni lär er mycket om Jonsereds historia genom att tala med sällskapets medlemmar och titta er omkring bland föreningens samlingar i Porthuset. Dessutom får man prinsesstårta på köpet.

Kungen gjorde många insatser

Kransen läggs ner vid Oscar II:s namnteckning i berget.
Kransen läggs ner vid Oscar II:s namnteckning i berget.

Visst kan den gamle kungen vara värd att fira. Han förde en både försiktig och framsynt politik. Han eftersträvade ett gott förhållande till de stormakter, som kunde bli farliga för Sverige, alltså främst Tyskland och Ryssland. Samtidigt undvek han att inveckla Sverige i samarbete och försvarsförbund, som kunde dra in Sverige i krig och andra farligheter. Han arbetade för att stärka det svenska försvaret, särskilt flottan, som länge hade varit försummad. Han misslyckades visserligen med att bevara unionen med Norge, men han lyckades i sin strävan att avveckla den alltigenom fredligt. Icke minst var han en lysande företrädare för Sverige och dess regering. Han var lång och ståtlig. Han kunde föra sig, och han var mycket vältalig. På lediga stunder forskade han och skrev han dikter. Han var mycket skicklig att uttrycka sig på både vers och prosa. Tal och dikter hade ett djuplodande innehåll, så att han kunde fängsla åhörarnas uppmärksamhet.

Unionsflaggan är åter gångbar

Prinsesstårtan förvandlades dagen till ära till kungatårta.
Prinsesstårtan förvandlades dagen till ära till kungatårta.

Den svenska flagga, som förekommer vid firandet, är en svensk flagga med unionsmärket i övre vänstra hörnet. Jag har lagt märke till att denna flagga ofta används på båtar och i sammanhang, som har med unionstiden att göra. I början av juni åkte jag med hjulångaren Eric Nordevall II, som förde unionsflagga. I augusti besökte jag Trollhättan och såg då kanalbåten Juno komma uppför kanalen. Även hon förde unionsflagga. Här i Jonsered var det tredje gången gillt i år. Det förefaller som om dagens svenskar snarast är stolta över att Sverige och Norge har varit i union med varandra. De har inte någonting emot unionsflaggan. Annorlunda förhåller det sig i Norge, men här i Jonsered var flaggan enbart en markering av att man ville spegla Oscar II:s tid.

Klicka här för denna artikel som pdf

Norrmännens enighet gjorde Sverige schack matt

Onsdagen den 2 maj besöktes Göteborg, Gunnebo och kvarnbyn av Harald Forodden, byggnadsingenjör från Singsås i Gauldal i Norge. År 1787 besökte den sydamerikanske befrielseledaren Francisco de Miranda både Sverige och Norge. Forodden föreläste om honom i Kvarnbygården, Mölndals Hembygdsmuseum, för en mycket intresserad åhörarskara. Efter föreläsningen fick Forodden ta emot Sophie Elkans roman ”John Hall”. Själv gav han några av oss en bok av stort intresse, och även den är värd att uppmärksammas.

Årsbok om unionsupplösningen

Harald Forodden är medlem i Gauldal historielag (en historisk förening i Gauldal). Tillsammans med Asbjörn Furunes har han varit redaktör för årsboken Gauldalsminne. Han hade med sig några exemplar av årsboken för 2003-2004. Dess undertitel är ”Unionsupplösningen 1905 – en nasjon blir til”. Detta ämne är ju högintressant även på vår sida om Kölen. Forodden hade med sig några exemplar av årsboken som delades ut till några intresserade. I boken finns åtskilligt av intresse även för en mölndalsbo.

Norsk enighet för unionsupplösning

Harald Forodden avtackas av Kaj Johansson med ett exemplar av Sophie Elkans kända roman John Hall. Foto: Rodolfo A. Castex.

Ställningen i Norge kan något förenklat beskrivas så, att två partier kämpade om makten. Höire var konservativt och unionsvänligt, Venstre var radikalt och unionskritiskt. Så länge ett av de två viktigaste partierna var unionsvänligt, bestod unionen, men utvecklingen gick obönhörligen vidare. Alltfler norrmän blev unionskritiska. År 1905 var både höire och venstre unionskritiska, och bägge partierna slöt upp bakom kravet på unionsupplösning. Stortinget var fullständigt enigt. Fullständig enighet hör till undantagen inom politiken. Oscar II, kronprins Gustaf (senare Gustaf V) och den svenska regeringen begrep, att unionen nu var död. De förstod, att unionen nu måste upplösas genom förhandlingar. Kronprins Gustaf kunde rentav tänka sig unionsupplösning utan förhandlingar. Genom många år av förhandlingar hade de blivit förberedda och fått upp ögonen för vart utvecklingen var på väg. Den svenska riksdagen var dock inte lika förberedd, och här väcktes häftiga känslor. Så småningom gick även riksdagen med på unionsupplösning genom förhandlingar, men riksdagen och den nya regeringen beslöt att ställa åtskilliga krav, en del ganska hårda. Ställd mot den norska enigheten kunde inte heller riksdagen rädda unionen. Inte bara konungen utan även riksdagen var schack matt. Unionsmotståndarna hade vunnit spelet.

Skytterörelsen gick tidigt mot politisk enighet

Kring sekelskiftet var skytterörelsen stor i såväl Norge som Sverige. Här ses Mölndals Skytteförening vid skyttepaviljongen på Kikås omkring 1920. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Utvecklingen mot politisk enighet föregreps på ett intressant sätt av skytterörelsen, som Asbjörn Furunes skildrar i årsboken. Liksom i Sverige växte i Norge en frivillig skytterörelse fram med många ”skytterlag” (skytteföreningar). I Norge liksom i Sverige var verksamheten oregelbunden och ojämn. Skytteföreningar växte fram och försvann för att kanske några år senare nybildas. Skytteföreningarna kunde – om så skulle behövas – göra tjänst som ett slags hemvärn. Den politiska uppdelningen fick genomslag även inom skytterörelsen, som var uppdelad mellan två rikstäckande förbund, det ena unionsvänligt och det andra unionskritiskt, nämligen ”Centralforeningen for Udbredelse af Legemsövelser og Vaabenbruk” (1863) och ”Folkevaebningssamlag” (1881). (”Samlag” betyder på norska förbund.) På sina håll hade man på en och samma ort två olika firande av den 17 maj, ett för unionsvänner och ett för unionskritiska. Unionsvännerna hade en norsk flagga med unionsmärket. De unionskritiska däremot hade ”det reine norske flagget” utan unionsmärke. Det norska Stortinget krävde dock, att de två organisationerna skulle gå samman, för att de skulle få statsbidrag. Så skedde 1893. Furunes skriver: ”Det viste seg at det var Folkevaebningens folk och ideer som fikk störst representasjon og gjennomslag i den nye organisasjonen.” Utvecklingen mot politisk enighet gick alltså snabbare inom skytterörelsen än inom Stortinget.

Många starka och livaktiga folkrörelser

Skytterörelsen var bara en av flera folkrörelser, som väckte norska folkets intresse för allmänna angelägenheter. Olve Flakne skriver om folkhögsskolor, frisinnade ungdomsföreningar och ”målsak”. Många kämpade för det norska målet, det vill säga språket, gentemot det danskpåverkade skriftspråket. De olika folkrörelserna byggde upp en stark självkänsla hos det norska folket och skapade en stark medvetenhet. Detta blev uppenbart främst genom folkomröstningen 1905. Endast 184 röstade för fortsatt union, och inte mindre än 368 200 röstade för unionsupplösningen. Harald Forodden skriver om detta och framhåller, att grupptrycket var stort. Så var det givetvis, men detta förändrar nog inte så mycket. Anledningen till att grupptrycket kunde bli så stort torde främst ha varit, att enigheten var stor och önskemålen om ett helt fritt Norge starka. Norrmännen visste vad de ville. Litet senare samma år röstade de om monarki och republik. Inte mindre än 78,8 procent röstade för kungadömet. Även här visade man upp en långt gående enighet, och Forodden skriver träffande: ”få ganger har vi vel gjort et lykkeligere valg”.

Kungarna var omtyckta

Trots motsättningarna inom unionen var Oscar II omtyckt även i Norge, och efter unionsupplösningen röstade ett överväldigande flertal av norrmännen för monarki. (Oljemålning av Oscar Björck.)

En anledning till den långtgående enigheten var givetvis, att Norge alltsedan riket enades under vikingatiden hade varit ett kungarike, och att norrmännen i skolan fick läsa om sina kungar. Nu gällde det att återknyta till historien. En annan orsak var nog, att tidigare kungar hade varit omtyckta bland norrmännen. Sivert J. Flöttum skriver om Oscar II på besök i Röros och Gauldal: ”Beskrivelsen av kongeferden viser at det var en folkekjaer konge som gjestet sine undersotter.” Norrmännen hade förmågan att skilja mellan sak och person, och många av de unionella tvistefrågorna betydde nog inte så mycket för folk ute i bygderna. Åsmund Snöfugl har undersökt lokaltidningen och funnit, att den skrev endast litet om unionen. Däremot byggde den otvivelaktigt upp en norsk självkänsla. Hos alltfler blev därför övertygelsen, att Norge, som sedan urminnes tider hade varit ett eget kungarike, borde ha ett eget kungahus och föra egen utrikespolitik. År 1905 återvann Norge sin fulla självständighet och fick på nytt – för första gången sedan 1319 – ett eget kungahus. Huvuddragen i denna frigörelse är sedan länge klarlagda av forskningen, men Forodden och hans medförfattare berikar bilden genom att spegla tankar, förhoppningar och försvarsförberedelser på norsk sida.

Läs vidare

Gauldalsminne 2003-2004: Årsbok for Gauldal historielag. Redaktörer Harald Forodden og Asbjörn Furunes. Tema: Unionsupplösningen 1905 – En nasjon blir til. Gauldal Historielag 2004 (128 rikt illustrerade sidor).

Jörgen Weibull, Kronprins Gustav inför unionsupplösningen 1905, uppsats i: Scandia 1960.

Jörgen Weibull, Inför unionsupplösningen 1905: Konsulatfrågan, Sthlm 1962