Välkommen till Jonsered, Victoria!

En kung besöker inte vilken ort, som helst, men den 14 september 1901 besökte Sveriges, Norges, Götes och Wendes konung, Oscar II, denna industriort och detta mönstersamhälle. Besöket förevigades genom att kungen skrev sitt namn på berget invid kraftverkskanalen.

Oscar II:s vänner i Jonsered

Uppställning med flaggan vid Oscar II:s namnteckning och informationstavlan. Foto: Lars Gahrn.
Uppställning med flaggan vid Oscar II:s namnteckning och informationstavlan. Foto: Lars Gahrn.

”Sällskapet Oscar II:s vänner”, ett antal medlemmar ur Jonsereds hembygdsförening, firar årligen konungens besök på orten med ett memorandum (något minnesvärt) på platsen för konungens namnteckning i berget. Man samlas i hembygdsföreningens rum i porthuset inom Jonsereds fabriker. Därifrån tågar sällskapet iväg med en unionsflagga i täten upp till platsen för inskriften. Unionsflaggan är en skapelse från Jonsered. Man har tagit två små norska flaggor och sytt fast dem på en svensk fana på övre fältet närmast fanstången, en på vardera sidan av fanduken.

Trefaldigt leve för Oscar

Oscar II:s dag firas med prinsesstårta och kaffe i hembygdsföreningens salar i Porthuset.
Oscar II:s dag firas med prinsesstårta och kaffe i hembygdsföreningens salar i Porthuset.

Väl framkomna till minnesplatsen lägger sällskapets medlemmar ned en rhododen­dronkrans vid inskriften. Någon läser upp en memorandumkantat (något skämtsam och inte alltid vördsam). Därefter sjungs ”Kungssången” och ”Du gamla, du fria” till ackompanjemang av en cd-spelare. Glas eller rättare sagt vinglas av plast plockas fram, och samtliga deltagare i firandet serveras Herrljungacider. Man minglar, och man dricker konungens skål i ”närprod­ucerad” – nu ack så viktigt – cider. ”Sällskapets hovdam” (tillika ordförande i Jonsereds hembygdsförening) utbringar ett trefaldigt leve för konungen. (I Jonsered hävdar man med bestämdhet, att i kungliga sammanhang skall man hurra tre gånger, inte fyra.) Efter detta trefaldiga leverop är det dags att med fanan i täten tåga tillbaka till porthuset till ackompanjemang av ”Bohus bataljon”, ”Under blågul fana” och andra marscher.

Samling i porthuset

I porthuset serveras kaffe och prinsesstårta (med namnet Oscar på). Där följer trivsamt, omväxlande och långvarigt samspråk. Firandet genomförs hela tiden med glimten i ögat. Allt rör sig i gränslandet mellan skämt och allvar. ”Man har inte roligare än man gör sig”, heter det som bekant. Föreningen tycker, att det är roligt att ha något att fira. Att samla sina medlemmar för samvaro kan vara nog så viktigt, och dessutom kommer gäster utifrån. Jag brukar dyka upp där. Vivan Nilsson, som arbetar med Kortedala museum och har skrivit om Uddared (i Jonsered) brukar också infinna sig. År 2014 kom en guide från Gudhem, och vi hade mycket att prata om.

Victorias namnteckning önskas

Oscar II:s namnteckning har visat sig vara en tillgång för Jonsered, om man bara vill använda den. Inskriften höggs in för mer än ett århundrade sedan. Givetvis skulle det vara värdefullt att få fler kungliga namnteckningar i berget. Jonsereds hembygdsförening och Sällskapet Oscar II:s vänner vill mycket gärna få ta emot kronprinsessan Victoria som gäst. Victorias namnteckning bredvid hennes farfarsfarfarsfars skulle förhöja platsens dragningskraft. Kronprinsessan är hertiginna av Västergötland. Förr eller senare bör hon besöka denna ort inom sitt hertigdöme.

Välkommen hit till Jonsered!

Kronprinsessan Victoria är välkommen att skriva sitt namn i berget.
Kronprinsessan Victoria är välkommen att skriva sitt namn i berget.

Jonsereds hembygdsförening har tillskrivit kronprinsessan och fått ett artigt brev från hovet. Man lovade att ha Jonsered i åtanke, när kronprinsessan har ärende hit åt väster. Det låter ju lovande. Jonsered har mycket att visa upp: fabriksbyggnader (som rentav har blivit frimärksmotiv), arbetarbostäder som är byggnadsminnen, en herrgård (eller slott), ett kloster, en musikkår och ett museum. Kronprinsessan kommer att bli väl mottagen. Hon får mycket att se och mycket att göra. Vi vädjar till Victoria att komma.

Vädjan till kronprinsessan Victoria att komma till Jonsered och skriva sitt namn på berget

År nittonhundraett – vi minns alltjämt den gången –
kom konung Oscar hit. Han stod här på perrongen,
lång, nådig, rak och grann. Då såg man Gibson buga.
Då såg man hav med folk, varenda man och fruga.
Vår kung visades runt, och sedan före kvällen
skrev Oscar in sitt namn så sirligt grant på hällen.
Hans namn har huggits in. Det står där som ett minne
av konungens besök, som fängslar mångas sinne.

Besöket gav oss glans, och mången härav lärde,
att Jonsered är känt, en ort av största värde.
Det fanns då mången ort, som enträget begärde
ett konungabesök. Men konungen beskärde
ej varje sökande den mycket höga nåden.
Säll därför var och en, som faktiskt kunde få den.

Detsamma gäller än. Vi därför ber Victoria
att göra avtryck nu i Jonsereds historia.
Med glädje, vänlighet och allra största iver
gör kronprinsessan jämt ett intryck som förbliver.
En kvinna, som drar folk, vill alla gärna finna.
Den allra bästa är vår egen hertiginna.
Victoria, kom hit! Vår ort blir strax en säll en,
ifall du skriver in ditt kära namn i hällen.

Klicka här för denna artikel som pdf

Sångspelet om Jonsered populariserar industrialiseringens historia

Jonsereds brukshistoria finns nu lättillgänglig i ord och ton. Claes och Maria Pihls sångspel om Jonsereds historia är nu inspelat och utgivet på cd-skiva. Här får man en utmärkt sammanfattning av livet i Jonsered på Gibsons tid.

Jonseredsvandring med sånger

William Gibson upptäcker Jonsereds möjligheter. Foto: Dan Kristensson.
William Gibson upptäcker Jonsereds möjligheter. Foto: Dan Kristensson.

Sångspelet började som en dramatiserad hembygdsva­ndring. Maria Dahl, kultur­samordnare i Partille kom­mun, kom med uppslaget. David Anthin skrev texter till scener, som skulle spelas upp på olika ställen inom Jonsered, från arbet­arbostaden nere på fabriksområdet till dispon­entvillan på höjderna ovan­för sjön Aspen. Claes och Maria Pihl fick i uppdrag att skriva sånger, som skulle sjungas i samband med teaterscenerna. De fördjupade sig i Jonsereds historia och skrev sina sånger. Därmed var de fängslade av ämnet och fast i Jonsereds historia. De fortsatte att skriva visor, fastän de hade fullgjort sitt uppdrag.

”Vandringsvisor” på cd-skiva

Nu blir det bröllop. Foto: Lars Gahrn.
Nu blir det bröllop. Foto: Lars Gahrn.

Claes Pihl skrev texterna, utmärkt, välskrivna och poetiskt förtätade texter. Maria Pihl skrev musiken, välljudande, vackra och rytmiska melodier med förankring i den tid, som visorna skildrar. Nu är alla visorna inspelade och utgivna på cd-skiva: Nu går vi till fabriken. Nyskrivna visor om livet i ett brukssamhälle av Claes och Maria Pihl, sjungna av Maria Pihl och KG Malm (Kakafon Records 2013, KAKACD 017 med texthäfte, som har samma titel). Man har dock anledning att misstänka, att fler visor tillkommer även i framtiden. Claes och Maria Pihl bor sedan sex år tillbaka i Jonsered. De är både välkända och uppburna i samhället och bland alla andra, som intresserar sig för ortens historia. Därför får de hela tiden veta mer. Lyckligtvis har de inte hittills kunnat säga nej till nya uppslag, och förhoppningsvis kommer de inte att kunna säga nej i framtiden heller.

Sång och musik av bästa slag

Visorna har sjungits åtskilliga gånger, dels under Jonseredsvandringarna, dels under konserter. Både sång och musik är väl inövade och låter utmärkt. ”Vandringsvisorna” sjungs av KG Malm och Maria Pihl. Vandringen börjar med William Gibson, som år 1833 grundade Jonsereds fabriker. KG Malm tolkar inledningssången med suverän skicklighet: ”Mitt namn är William Gibson, ifrån Skottland skall ni veta”… Malm börjar med tal, övergår långsamt till att sjunga och sjunger allt snabbare och ivrigare: ”Kom, pigor och drängar, här luktar pengar. Här luktar framsteg, välstånd och makt!” Sången ökar i kraft och iver till en glädjefylld hyllning av framtiden och dess möjligheter.

Allsidig skildring av Jonsered

Sångspelet ger en ovanligt allsidig och opartisk skildring av livet i Jonsered. Både fördelar och nackdelar redovisas. Till nackdelarna hörde 14 timmars arbetsdag (ibland och i början), ”maskinernas larm” och trångboddhet. Ett par nygifta kunde inte räkna med att självklart få vara ensamma i sitt ”spisrum”. På skivan säger sig en fästmö vara rädd för, att hon som nygift kunde få sällskap av mannens mor, hans bror, hans svägerska – och bolagets kor! Kanske överdrev hon litet grand på skämt, och korna behövde man nog inte vara rädd för, men skämtet speglar en bister verklighet. Företaget ägde nämligen alla hus och bestämde var folk skulle bo. Ingen anställd behövde sakna tak över huvudet, men ibland fick hyresgästerna befallning från högsta ort att ta emot inhysingar. Författaren Harry Martinson blev på detta sätt inhyst hos en änka och hennes söner.

Berättelser med stor allmängiltighet

Det är skönt att sjunga och spela på soliga ställen.
Det är skönt att sjunga och spela på soliga ställen.

Fördelarna med att arbeta och bo i Jonsered var likaså många. Anställningen var trygg och säker. Bostads­husen var välbyggda och välskötta. Föreningslivet var omfattande och borg­ade för en berikande fritid. Jonsereds musikkår och fotbollsklubben är välkä­nda. Företaget stödde föreningarna (dock inte fackföreningsrörelsen). Slä­kten Gibson var politiskt liberal och öppen för det nya i tiden. De olika medlemmarna av släkten var ute efter mer än att tjäna pengar. De var som så många andra industrialister på den tiden samhällsbyggare, som ville främja utvecklingen mot ett bättre samhälle. Detta uttrycks i inledningssången. De anställda bodde med naturen in på knutarna. Detta är en berättelse om Jonsered, men denna berättelse har stor allmängiltighet. Claes och Maria Pihl är ofta ute och sjunger och berättar på andra orter. Folk från andra bruksorter känner igen sig. Efter en konsert i Surte, känd bruksort som har uppstått kring ett glasbruk, kom en av åhörarna fram och var så upprymd och tacksam, att han kramade om Maria Pihl. Han utbrast: Ni har berättat om mitt liv! Visserligen bodde han i Surte, medan sångspelet handlar om Jonsered, men han kände igen alltsammans ändå.

Sång och musik stannar i minnet

Alla orter har dock sina särdrag. Det skulle därför vara mycket givande och berikande om fler kommuner kunde ge Claes och Maria Pihl i uppdrag att skapa fler sångspel av detta slag. De flesta bruksorters historia är visserligen tillfredsställande skildrade, men skildringarna består av ord, ord, ord, ord och ord (med några bilder emellan). Vi matas ständigt med ord. Så ofta och så rikligt förplägade med ändlösa ordmängder blir vi, att föga av allt detta stannar i minnet. Skildrar man däremot en historia i dikt och ton på detta sätt, har åhöraren förhoppningsvis svårt att glömma. Vi borde ha mer historieundervisning av detta slag.

Industrialismen – ett stort framsteg

Industrialismen skildras ofta som ett dystert skede i mänsklighetens historia med utarmning och omänskligt arbete. I själva verket innebar den ett framsteg med ökad välfärd, särskilt för de anställda i de välskötta företagen. Jonsered var ett mönsterföretag, så välskött, att orten än idag skiljer sig fördelaktigt från andra orter och stadsdelar i grannskapet. I ”Vandringsvisorna” framställs industrialiseringen som det framsteg den mycket riktigt var. I William Gibsons inledande sång heter det:

Kom hit från torp och gårdar, ifrån eländiga ställen,
som kryllar utav ungar så att det är synd och skam.
Där arbetsamma mänskor somnar hungriga om kvällen.
Kom hit, skall vi tillsammans se en ny tid bryta fram!

Så var det. Landsbygden och lantbruket kunde inte föda den ökande befolkningen. Antalet små torp och små gårdar var alldeles för stort, och trots hårt slit från morgon till kväll misslyckades många att skaffa sig en anständig bärgning. Räddningen blev emigrationen och fabrikerna, som behövde arbetskraft. ”Här erbjuder vi bostad och kontanter för er flit.” Även livet i Jonsered hade dock sina avigsidor, men på det stora hela taget är man berättigad att använda de stora orden framsteg och välstånd. Djupa insikter ligger bakom de korta texterna och är en förutsättning för det lyckade sångspelet.

Välkomna till Gibsons på Jonsereds herrgård.
Välkomna till Gibsons på Jonsereds herrgård.

På skivan medverkar, utöver Maria Pihl och KG Malm, även Bosse Stenholm, Anna Foster, Greger Siljebo, Per Johansson, Petter Eriksson, Johannes Lundberg och Claes Pihl. Bosse Stenholm och Per Johansson har dessutom gjort arrange­mang till vissa av visorna. Många har bidragit till den lyckade inspelningen. Jonsereds hembygdsfören­ing får tack för ”givande samtal och hembakat”, vilket betyder, att medlemmarna har berättat för Pihls om Jonsered över en kopp kaffe med hembakat till. Var och en är välkommen till föreningens lokaler i Porthuset inom fabriksområdet. Där finns mycket att se, och där serveras dessutom kaffe och hembakat. Få har dock haft så stort utbyte av besöken som Claes och Maria Pihl.

Klicka här för denna artikel som pdf

Claes och Maria Pihls konsert ger mersmak

Skulle åhörare komma till en konsert en lördagsmiddag, när TV skulle bjuda på Melodifestival senare på kvällen? Jag bar frågan med mig, när jag stegade in i Dergårdsteaterns foajé i Lerum lördagen den 9 mars 2013. Claes och Maria Pihl skulle ge en viskonsert, arrangerad av Kultur och Fritid i Lerums kommun.

En kunnig publik

Claes och Maria Pihl med stor scenvana och spelglädje. Foto: Lars Gahrn.
Claes och Maria Pihl med stor scenvana och spelglädje. Foto: Lars Gahrn.

Jag hade inte behövt bekymra mig. Stolarna var visserligen många, men de flesta av dem fylldes av förväntansfulla och kunniga åhörare, som var vana vid konserter och visste hur de ville ha det. I början av konserten kommenderade publiken:

– Flickan hörs för högt. Sänk ljudvolymen något!

En ljudtekniker skyndade fram.

– Blir det bra så?

– Lite mer.

– Så då?

– Nu är det bra.

Tolkningar av Ola Magnell

Claes och Maria Pihl är välkända i Lerum. De bor i Jonsered några kilometer västerut och har gett ut cd-skivor. Dessutom har de flera ”vandringsvisor” från ett sångspel om Jonsereds historia. Publiken vandrar runt i Jonsered och får på olika ställen se scener ur Jonsereds historia med sång. Maria Pihl har skrivit musiken och maken Claes texterna. Vandringsvisor sjöngs, men mycket mer kom med denna gång. Maria Pihl har givit ut en cd med tolkningar av några av Ola Magnells visor. En sådan visa sjöng hon liksom en ömsint och utmärkt melodisk tolkning av Dolly Partons kända hit ”My coat of many colours”.

Stor musikalisk bredd

Claes Pihl, låtskrivare och estradör.
Claes Pihl, låtskrivare och estradör.

Claes Pihl har stor bredd som låtskrivare. Vi fick höra en låt skriven till ett dop. Den berättade om livets många möjligheter.  En annan låt skämtade godmodigt med Bob Dylans beundrare (eller fanatiker som Claes Pihl föredrog att kalla dem). En tredje visa är samtidssatirisk och har blivit både känd och uppskattad. (Den lär även ha hörts i radio.) Den handlar om ett äkta par (eller möjligen två samboende), vars förhållande är i kris. Deras försök till lösning är standardhöjning, närmare bestämt ett nytt kök. Refrängen lyder: ”Vi blåser ut köket. Vi gör nå’t konkret för kärlekens skull.” Om denna låt bara blir tillräckligt känd, kan den bli en moderna klassiker. Pihls avslutade föreställningen med ”Spisrumsvalsen” ur vandringen. Den är fyndigt skriven, rolig och trevlig. Den är uppbyggd som en dialog mellan en fästman och en fästmö, som gnabbas lite grand med varandra, men till slut tackar hon med glädje ja till hans frieri. Pihls fick här visa, att de även kan skådespela.

Vandringsvisorna spelas in

Maria Pihl vid pianot.
Maria Pihl vid pianot.

Publiken ville inte sluta applådera. På detta sätt ville man tvinga fram ett extranummer, och ett sådant kom också. Därefter försökte vi på samma sätt få ytterligare ett extranummer, men denna gång gick det inte. Konserten var slut. Elin Åström, kultursamordnare i Lerums kommun, som hade arrangerat den lyckade viskonserten, tackade och överlämnade blommor till Pihls. Stämningen var hög, och det blev mycket prat efteråt. Pihls berättade, att de skall spela in sina vandringsvisor från Jonsered, och att de har skrivit ytterligare några visor om denna bruksort. Vandringar kommer att anordnas den 8 och 9 juni, och en konsertversion kommer att kunna höras den 13 i samma månad.

Bra sätt att levandegöra historia

Detta sätt att levandegöra historien är mycket trevligt och givande. Man har all anledning att önska, att Pihls får fler uppdrag. Inte långt från Jonsered ligger Nääs med slott, slöjdskola och fabriker. Här finns många välkända och uppskattade namn ur historien: August Abrahamson, Otto Salomon, Sofie Elkan, Selma Lagerlöf. Blivande slöjdlärare har kommit och gått. De har fått lära sig att slöjda och leka svenska folklekar. Kungligheter och andra högt uppsatta har passerat revy. Tänk vilka ämnen för skickliga låtskrivare och musiker! En konsert som denna ger mersmak, och som synes blev min aptit stor. Man vill gärna se mer av samma sort.

Några cd-tips

Elin Åström, Lerums idérika kultursamordnare, sålde Claes och Maria Pihls cd-skivor.
Elin Åström, Lerums idérika kultursamordnare, sålde Claes och Maria Pihls cd-skivor.

Maria Pihl sings Ola Magnell, Malvina (Meyer records nr 164, 2009).

Claes Pihl, Jag skulle lyssnat på kvällsekot (2000).

Claes Pihl, Hopptorn (2003).

Claes Pihl, Vi blåser ut köket (2011).

mpihl.blogspot.com

Klicka här för denna artikel som pdf

Oscar II firas årligen i Jonsered

”Sällskapet Oscar II:s vänner”, en underavdelning av Jonsereds Hembygdsförening, firar årligen Oscar II:s minne den 14 september. Konung Oscar besökte nämligen Jonsered den 14 september 1901, och då skrev han sitt namn i berget, där kraftverkskanalen börjar. Man har sprängt en tunnel genom berget, och genom denna tunnel rinner Säveåns vatten. På andra sidan tunneln finns en grävd kanal, och i denna går vattnet vidare fram till kraftverket. Allt detta var en sevärdhet även för en berest konung, fastän kraftverket inte var färdigt vid kungens besök. (Det byggdes 1901-1904.)

Varför firar ni inte detta?

Under konungens namnteckning står både årtal och datum. Kenneth Herpel berättar om hur det gick till, när man började fira. För åtskilliga år sedan ville några anställda vid Jonsereds fabriker visa en nykomling kungens namn i klippan. Man vandrade iväg till klippan och visade namnet.

– Varför firar ni inte detta? frågade nykomlingen.

Med den frågan föddes firandet av Oscar II i Jonsered. Året var 1986, och företaget hette då Tellus Carrago. Detta Jonseredsföretag flyttade dock till Åbro industriområde i Mölndals stad. (Företaget hette då Swisslog.) Följden blev att några tjänstemän här i Mölndal firade Oscar II:s besök i Jonsered. Nu är firandet dock tillbaka på rätt plats.

Vördsam och skämtsam ceremoni

Oscar II i konungaskrud sades vara ”en konung i varje tum”. Oljemålning av Emil Österman.
Oscar II i konungaskrud sades vara ”en konung i varje tum”. Oljemålning av Emil Österman.

Fredagen den 14 september 2012 kallades Sällskapet Oscar II:s vänner och övriga för saken intresserade till Porthuset vid William Gibsons väg i Jonsered.

Här har nämligen Jonsereds Hembygdsförening sina lokaler. Ifrån Porthuset skulle sällskapet med en svensk fana i täten tåga upp till kungastenen vid kanalen till ackompanjemang av marschen ”Bohus bataljon”. Just vid detta klockslag hällregnade det emellertid, och ceremonin måste hållas inomhus i Porthuset. På ett staffli hängdes upp en bild av konungen, kronprins Gustaf (senare Gustaf V) och arvprinsen Gustaf Adolf (senare Gustaf VI Adolf). En krans hängdes upp vid porträttet. En ”memorandumkantat” upplästes av en gäst utifrån. (Det var jag.) Kungssången och ”Du gamla, du fria” sjöngs. Därefter serverades ”jubileumscider” och minglades, varefter ”sällskapets hovdam” utbringade ett trefaldigt leve för majestätet. Ja, detta leve skall vara trefaldigt, men några ropade fyra gånger av bara farten. I Jonsered hävdar man med bestämdhet, att i kungliga sammanhang skall man hurra tre gånger. Därefter vandrade vi tillbaka till rummen på andra sidan om portgången. Där vidtog banketten med kaffe och ”jubileumstårta” (prinsesstårta med Oscar II:s namn skrivet på den gröna marsipanen).

Stenhuggarens barnbarn var med

 Som ni kanske förstår pendlar firandet mellan skämt och allvar. Några rader i jubileumskantaten var så skämtsamma, att jag fann en viss förändring åt det vördsamma hållet vara påkallad. Sällskapet förlät mig dock utan vidare denna lilla censurering.

En krans har hängts upp vid konungens bild. Lägg märke till unionsflaggan. Foto: Lars Gahrn.
En krans har hängts upp vid konungens bild. Lägg märke till unionsflaggan. Foto: Lars Gahrn.

Jag var inte den enda gästen utifrån. Där fanns även Ing-Marie Nyqvist, bland jonseredsborna mera känd under sitt flicknamn Strandhede. Hennes morfar Sven August (tilltalsnamnet var Sven) Andersson från torpet Dala högg in inskriften i berget en gång för mer än etthundra år sedan. Där står nu dels namnet Oscar, dels datumet den 14 september och årtalet 1901. Ing-Marie fick sin dotter Sara den 14 september 1971, och Sara fick sin dotter Lina den 14 september 2001. Datumet den 14 september tycks alltså gå igen inom denna släkt.

Med vid firandet var även Vivan Svensson, Jan Skoglöws medarbetare, som skrev ett par böcker tillsammans med honom. Hon visade sig ha djup förankring i Jonsered, och vi hade mycket att tala om. Hon hade nu skrivit ett intressant och insiktsfullt kapitel i Jonsereds hembygdsförenings nya skrift om samhället Uddared. Vivan är också en varm museivän med många tänkvärda synpunkter på utvecklingen inom museivärlden. Den avveckling, som förekommer här och var, vänder hon sig skarpt emot.

En vacker plats för namnteckningen

Efter banketten lyste solen, och då tågade vi iväg några stycken upp till kungastenen, där kransen lades på plats ovanför namnet. Platsen är vacker men inte lätt att finna. Jag har vandrat runt i närheten några gånger utan att veta om kungens namnteckning. Kom till firandet nästa år! Det är både vördsamt och skämtsamt. Ni lär er mycket om Jonsereds historia genom att tala med sällskapets medlemmar och titta er omkring bland föreningens samlingar i Porthuset. Dessutom får man prinsesstårta på köpet.

Kungen gjorde många insatser

Kransen läggs ner vid Oscar II:s namnteckning i berget.
Kransen läggs ner vid Oscar II:s namnteckning i berget.

Visst kan den gamle kungen vara värd att fira. Han förde en både försiktig och framsynt politik. Han eftersträvade ett gott förhållande till de stormakter, som kunde bli farliga för Sverige, alltså främst Tyskland och Ryssland. Samtidigt undvek han att inveckla Sverige i samarbete och försvarsförbund, som kunde dra in Sverige i krig och andra farligheter. Han arbetade för att stärka det svenska försvaret, särskilt flottan, som länge hade varit försummad. Han misslyckades visserligen med att bevara unionen med Norge, men han lyckades i sin strävan att avveckla den alltigenom fredligt. Icke minst var han en lysande företrädare för Sverige och dess regering. Han var lång och ståtlig. Han kunde föra sig, och han var mycket vältalig. På lediga stunder forskade han och skrev han dikter. Han var mycket skicklig att uttrycka sig på både vers och prosa. Tal och dikter hade ett djuplodande innehåll, så att han kunde fängsla åhörarnas uppmärksamhet.

Unionsflaggan är åter gångbar

Prinsesstårtan förvandlades dagen till ära till kungatårta.
Prinsesstårtan förvandlades dagen till ära till kungatårta.

Den svenska flagga, som förekommer vid firandet, är en svensk flagga med unionsmärket i övre vänstra hörnet. Jag har lagt märke till att denna flagga ofta används på båtar och i sammanhang, som har med unionstiden att göra. I början av juni åkte jag med hjulångaren Eric Nordevall II, som förde unionsflagga. I augusti besökte jag Trollhättan och såg då kanalbåten Juno komma uppför kanalen. Även hon förde unionsflagga. Här i Jonsered var det tredje gången gillt i år. Det förefaller som om dagens svenskar snarast är stolta över att Sverige och Norge har varit i union med varandra. De har inte någonting emot unionsflaggan. Annorlunda förhåller det sig i Norge, men här i Jonsered var flaggan enbart en markering av att man ville spegla Oscar II:s tid.

Klicka här för denna artikel som pdf

Med elbåt på sjöarna Aspen och Sävelången

Att uppleva en välkänd bygd från sjön är något helt annat än att fara runt på land. Lerums och Partille kommuner hade tagit fasta på detta. Lördagen den 1 och söndagen den 2 september 2012 hade man satt in två båtar på sjön Aspen. De gick i skytteltrafik mellan Jonsereds pir och en brygga på Lessudden, från Jonsered i Partille kommun till Aspenäs i Lerum och omvänt.

Två gästande båtar

Svanen från Baldersnäs går in till Jonsereds   brygga. Foto: Lars Gahrn.
Svanen från Baldersnäs går in till Jonsereds
brygga. Foto: Lars Gahrn.

Båtarna var den lilla ångbåten Svanen och den eldrivna slupen Säfvelången II. Själva namnet Säfvelången säger, att elslupen inte hör hemma i detta farvatten utan i den närbelägna sjön Sävelången. Ångbåten Svanen hör hemma uppe i Dalsland, närmare bestämt vid Baldersnäs. Även hon var alltså en gäst i sjön Aspen. Svanen kunde ta sex passagerare och Säfvelången II tio. Antalet hugade passagerare kunde med goda skäl förmodas vara stort, och därför hade man bestämt, att ingen fick lov att åka mer än en sträcka. Stora stambanan med Alingsåspendeln går förbi i närheten av de båda tilläggsplatserna. Passagerarna hade alltså lätt att ta sig vidare eller återvända till utgångsplatsen med tåg.

Två slupar på Sävelången

Svanen avgår. Lägg märke till unionsflaggan.
Svanen avgår. Lägg märke till unionsflaggan.

Ångslupen Säfvelången ägdes av Nääs fabriker AB och forslade både folk och gods på sjön Sävelången. Båten kunde ta livsmedel, bomull, tygbalar, kol och tegel mellan Nääs Fabriker och järnvägen vid Floda station. Båten var öppen men försedd med ett regntak. Den eldades med stenkol. Den gick sin första tur 1897 och sin sista 1943. På grund av det höga priset på stenkol undersökte Nääs Fabriker år 1920 möjligheten att byta ångpannan mot en batteridriven elmotor. Man beslöt dock, när allt kom omkring, att låta ångpannan och ångmaskinen vara kvar.

Gamla Säfvelången försvann 1943, men många saknade lustturerna på den vackra sjön. En ny slup, med batteridriven elmotor, byggdes med hjälp av EU-medel och bidrag från många företag (däribland Harling Fastighetsförvaltning AB). Den är något mindre än sin föregångare och saknar skorsten och tak. Båten började gå 2011. Skorsten behövs inte på en elbåt, och om man slopade taket, kunde båten utan vidare gå under bron vid Nääs slott. Den, som är van att lägga sig på däcket, när Paddan-båtarna går under Göteborgs lägsta broar, behöver inte oroa sig för bron vid Nääs. Här kan man sitta rak, när båten går under bron.

Ljudlös och behaglig färd

 År 1920 fick sjön Sävelångens slup inte någon elmotor, men 2011, drygt nittio år senare, förverkligades alltså planerna på en eldriven slup på sjön Sävelången. Sjön Sävelången fick alltså inte någon eldriven båt år 1920. Men redan år 1900 fick sjön Aspen den eldrivna båten Giralda, som ägdes av familjen Seaton på Aspenäs säteri (eller herrgård). När Säfvelången II år 2012 gled fram över Aspens böljor var hon alltså inte den första eldrivna båten i dessa farvatten.

Säfvelången II väntar på passagerare.
Säfvelången II väntar på passagerare.

Jag infann mig på lördagen och blev tvungen att välja mellan ångbåten och elbåten. Endast en resa tilläts ju för varje resenär. Med viss saknad valde jag bort den trevliga ångbåten Svanen. Jag var nämligen nyfiken på hur en elbåt kunde gå.

Elbåten visade sig på ett mycket behagligt sätt glida fram närmast ljudlöst över vattnet. Högsta möjliga hastighet är sju knop, men hon gick ungefär fyra- fem knop. På väg till Lessudden hade båten visserligen vind och vågor med sig men strömmen emot sig, och strömmen satte ner farten. På väg tillbaka från Lessudden till Jonsered hade båten visserligen strömmen med sig, men denna gång var vind och vågor emot oss. (Ja, ni har läst rätt. Jag fick göra ytterligare en resa. Vid Lessudden fann man, att en plats på återresan var ledig, och då erbjöds mig möjligheten att följa med tillbaka.)

Framstående trubadurer underhöll

 

Maria och Claes Pihl sjöng och spelade ombord   på Säfvelången II. (Maria Pihls bekymrade min   hör till rollspelet.)
Maria och Claes Pihl sjöng och spelade ombord
på Säfvelången II. (Maria Pihls bekymrade min
hör till rollspelet.)

En ångbåt går tyst och lugnt, men en elbåt går närmast ljudlöst. Följaktligen kunde man ha trubadurer med ombord. De underhöll oss resenärer med sång och musik. På Säfvelången II fanns Claes och Maria Pihl från Jonsered. De sjöng bland annat några sånger ur en dramatiserad Jonseredsvandring. Både text och musik var utmärkta – liksom det livfulla framförandet. Fler än jag fick säkerligen lust att vara med på en sådan vandring genom gamla Jonsered. De sjöng även en sång ”Het på gröten”, som de – helt i onödan – bad litet grand om ursäkt för. Somliga skulle kanske tycka att sången var ekivok. Själv fann jag sången enbart rar, en vacker äktenskapsidyll. Claes och Maria Pihl förgyllde färden över Aspens vågor.

Munkar blev sjörövare

På land fanns ett sjörövarskepp, bemannat med   munkar (!) från Jonsereds franciskanerkloster.
På land fanns ett sjörövarskepp, bemannat med
munkar (!) från Jonsereds franciskanerkloster.

På grund av tillströmningen av folk kunde man få vänta några timmar på båtlägenhet, men på land fanns så mycket att uppleva, att väntetiden inte räckte till för allt. Jonsereds herrgård var öppen. Trädgårdarna kunde beses. Folkparksorkestern spelade vid piren. Dans, musik, ansiktsmålning och kaféverksamhet förekom på Jonseredssidan. På Lerumssidan spelade Goodland Trio, och Aspenäs kafé hade flyttat in i Lerums segelsällskaps klubbhus. Det mest uppseendeväckande inslaget var ett sjörövarfartyg, som gick på land i närheten av Jonsereds herrgård. Enligt ortsbefolkningens bestämda utsagor bemannades detta skepp av munkarna från Jonsereds Franciskanerkloster. Sjöröveri torde inte vara tillåtet för munkar, men detta var endast en lek för att roa barnen, och då ställer sig saken annorlunda. Munkarna föreföll vara mycket omtyckta, inte minst av barnen.

Båtar är flyttbara

Här fanns många uppslag för den, som vill anordna festivaler, och främst båttrafiken var intressant. I ”Göteborgs Insjörike” finns många större sjöar, på vilka sådana båtar – tillfälligt eller mera varaktigt – skulle kunna sättas in. Jag vet, att man i Mölndal och Härryda har föreslagit, att en liten ångbåt skulle sättas in på Rådasjön. Med nutida kranbilar är det mesta möjligt. Svanen flyttades från Dalsland till Aspen. Lerums och Partille kommuner visar möjligheterna för andra kommuner i grannskapet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Välljudande hembygdsvandring genom Jonsered

En hembygdsvandring i form av ett sångspel fick Jonsered i somras. Maria Pihl skrev musiken, och hennes man Claes Pihl skrev texterna. Uppslaget till detta sångspel kom från Maria Dahl, dramapedagog och kultursamordnare inom Partille kommun.

Fem medverkande och 40 åhörare

Missionskyrkan i Jonsered är en utmärkt   konsertlokal. Foto: Lars Gahrn.
Missionskyrkan i Jonsered är en utmärkt
konsertlokal. Foto: Lars Gahrn.

Denna vandring med sång och musik blev en framgång, som lät tala om sig. Extraföreställningar sattes in i september månad. Flera medverkande krävs, närmare bestämt tre skådespelare (som även sjunger) och två musiker. I spelet deltar som skådespelare Maria Dahl, K. G. Malm och Maria Pihl. Anna Foster spelar cello, och Bosse Stenholm spelar fiol, gitarr och flöjt. Högst 40 deltagare kan få vara med i vandringen, ty en av scenerna utspelar sig i en arbetarlägenhet, och där får inte alltför många människor plats. Fem medverkande skall avlönas, och 40 åskådare skall betala. Detta innebär, att föreställningarna inte kan bära sig själva rent ekonomiskt. Partille kommun stod bakom sångspelets tillkomst, och Partille kommun betalar dessa föreställningar liksom så många andra konserter.

Skådespel som konsertversion

Ett enklare och billigare sätt att framföra skådespelet är att uppföra det som en konsertversion. Jonsereds hembygdsförening hade hakat på denna nya framgång för Jonsereds historia genom att inbjuda Claes och Maria Pihl att spela och sjunga sångerna ur spelet i Jonsereds missionskyrka onsdagen den 10 oktober 2012. Dialogen i spelet, skriven av David Anthin, var inte med denna gång, men i gengäld fick vi höra några visor, som så att säga hade blivit över och inte fått plats i skådespelet. Det nya ordet för sådana sånger är ”bonusvisor”.

Gibson upptäcker Jonsereds möjligheter

Vandringen börjar nere bland Jonsereds fabriker, närmare bestämt vid kraftverket. Året är 1832, och William Gibson dyker upp för att finna en lämplig plats att anlägga en fabrik på. Här, där Säveån rinner ut ur sjön Aspen och bildar ett fall, finns vattenkraft. Här skall fabriken ligga, och Gibson vänder sig till åhörarna, som vid detta tillfälle får föreställa platsens urbefolkning. Gibson försöker värva dem som arbetare och arbeterskor. Han uttrycker sig i en optimistisk och medryckande sång.

Nu skall fackförening bildas!

Under vandringen får vandrarna vara med om   ett frieri. Foto: Elin Åström.
Under vandringen får vandrarna vara med om
ett frieri. Foto: Elin Åström.

De övriga scenerna utspelar sig drygt ett hundra år senare, under tiden 1920-1930. Vandrarna rör sig från samhället upp mot Jonsereds herrgård. Nästa anhalt blir arbetarbostaden Nyegården, där en arbetare nyss har överlagt med sina arbetskamrater om att bilda fackförening. Jonsered var ett välordnat samhälle med social omsorg. Samtidigt var det i viss mån slutet och givetvis – som alla andra bruksorter – strängt toppstyrt. Här som på många andra platser drömde många arbetare om en fackförening. Mannen meddelar stolt sin hustru vad han och hans kamrater hade kommit fram till, men hon är mycket betänksam för att inte säga öppet avog. Gibson har gjort så mycket för Jonseredsborna, att de inte bör göra honom emot.  Man och hustru munhuggs i en fyndig dialog, som framförs med sång. På den tiden skulle man vara tacksam, men mannen avslutar med orden: ”Jag är trött på att tacka för allt.”

Spisrumsvalsen

Jonsereds dansbana låg uppe vid Linnekullen. I nästa scen tågar ett större följe dit upp. En nykterhetskvinna dyker då upp och förmanar folket till nykterhet. Sofia, en tjänstemannadotter, står och väntar på Torsten, sin fästman, en arbetarpojke som spelar fotboll. Han kommer med goda nyheter. Han skall bli svarvare och få 9:50 i veckolön, ”nästan en tia”. Därför vågar han nu fria. Hon är dock något betänksam, och nu får vi på nytt en duett eller sång i dialogform. Flickan är betänksam och fruktar att de nygifta måste hysa både pojkens mor och hans bror. Det visar sig dock att hon mest gäckas med sin fästman. Visst vill hon gifta sig och flytta in med honom i ett eget spisrum! Sången kallas därför ”Spisrumsvalsen” och är delvis inspirerad av Evert Taube.

Mjölk och skolgång

Några visor har blivit över, och några sådana fick vi höra vid konserten i missionskyrkan. Jonsered skulle vara ett självförsörjande samhälle, och man hade många kor. Där fanns ett gårdsmejeri. I en idyllisk visa fick vi följa mjölkens väg från kon till arbetarfamiljen. En annan visa handlar om ett barns skolgång. Fyndigt och åskådligt berättades om, hur det var att gå i skolan, och om vad som väntade sedan. Först gick barnen till skolan. Sedan gick de till fabriken.

Sista scenen i vandringen utspelas hos Lizzie och William Gibson i Jonsereds herrgård. De har anordnat en soaré i herrgården. Häruppe sjungs en naturlyrisk visa, ”Nu savas det i lundarne”, inspirerad av Wilhelm Stenhammars musik. (Både Wilhelm Stenhammar och diktaren Rainer Maria Rilke hörde till Gibsons bekanta.)

Harry Martinsson i Jonsered

Musik och sång bland Jonsereds   arbetarbostäder. Foto: Jan Erik Lundqvist.
Musik och sång bland Jonsereds
arbetarbostäder. Foto: Jan Erik Lundqvist.

Ett tredje känt namn i Jonsered är Harry Martinsson, som arbetade på fabriken 1920 innan han fortsatte till Göteborg, där han gick till sjöss. Claes Pihl uppskattar Harry Martinsson mycket och har läst allt vad denne författare och diktare har skrivit. Claes har funnit två dikter, som kan ha sin bakgrund i skaldens minnen från Jonsered. Dels finns en dikt om ett kraftverk, dels dikten ”Bekännelse”. Som avslutande ”bonusvisa” fick vi höra en sång om Harry Martinsson i Jonsered. Sången efterbildade skaldens eget sätt att uttrycka sig med påföljd att texten kunde vara något svårtillgänglig.

Detta är dock den enda sång, om vilken man kan säga något sådant. Texterna är både välformulerade och lättillgängliga. Språkbehandlingen är god. Innehållet är omväxlande med fyndiga vändningar. Vaga assonanser – numera sorgligt vanliga inom poesin – lyser med sin frånvaro. Istället arbetar Claes Pihl med fullgoda rimord.

En cd-skiva är önskvärd

Claes och Maria Pihl vid flygeln i   Missionskyrkan. Foto: Lars Gahrn.
Claes och Maria Pihl vid flygeln i
Missionskyrkan. Foto: Lars Gahrn.

Musiken är välljudande och tidstrogen. Maria Pihl har medvetet valt att anknyta till den skildrade tidens musikstilar. Även på den tiden hade man musik av mångahanda slag, och den musikaliska helhetsbilden är mycket omväxlande. Det ena musikstycket skiljer sig tydligt från det andra. Evert Taube har varit en inspirationskälla av stor vikt, och han hörde ju – ungefärligen – hemma i denna tidsålder. Text och musik samspelar utmärkt. Texten är ju av stor vikt i ett historiskt sångspel. Den lyfts fram av musiken, men i våra dagar är det alltför vanligt att musiken dränker texten. Här samspelar text och musik. Kort sagt kan Jonsered lyckönskas till ett utmärkt uppslag, som har genomförts på ett mycket lyckosamt sätt.

Sångspelet är dock användbart även på andra orter. Livet i Jonsered var ungefär detsamma som på de flesta andra bruksorter. Skillnaden mellan Jonsered och andra bruksorter var, att Jonsered sköttes mer ansvarsfullt och omsorgsfullt än de flesta andra. Jonsered var ett mönstersamhälle, som ännu idag skiljer sig fördelaktigt från de flesta andra ”kommundelar” i Göteborgsregionen. En cd-skiva med dessa sånger och ett texthäfte med sångtexter och kort historik om Jonsered och andra bruksorter skulle kunna vara användbar i skolornas historieundervisning.

Ämne för pedagogisk film

Man skulle mycket väl kunna gå ett steg längre. Man skulle mycket väl kunna spela in de olika scenerna och sångerna (även bonusvisorna!) på film med en del brukshistorik emellan och göra en dvd av alltsammans. En sådan film skulle kunna ha ett högt pedagogiskt värde. Redan den svenska historieforskningens fader här i Sverige, Johannes Messenius (död 1636), arbetade med att lära sina studenter och andra historieintresserade svensk historia genom att författa och spela upp historiska skådespel. Flera sånger ingick även i hans skådespel, som på sin tid var omåttligt omtyckta. Den välljudande hembygdsvandringen i Jonsered är ett ovanligt lyckat led i detta arbete.

Klicka här för denna artikel som pdf