Folkrörelserna och deras blåsorkestrar skapade den svenska gökottan

Endast göken saknades. I övrigt var gökottan alltigenom lyckad. I stället för gökens läte fick vi höra Gökvalsen. Mölnlycke Blåsorkester höll Gökotta på Råda säteri, på terrassen nedanför huvudbyggnaden med utsikt över Rådasjön. Kristi Himmelsfärdsdag den 10 maj 2018 var varm, solig och vindstilla. Hade även göken låtit höra sig, skulle ingenting ha kunnat vara bättre.

Många kvinnor

Mölnlycke Blåsorkester spelar i Råda säteris trädgård. Foto: Lars Gahrn.
Mölnlycke Blåsorkester spelar i Råda säteris trädgård. Foto: Lars Gahrn.

Året dessförinnan vet jag inte hur många gökar jag hörde. Därför tillskrev jag inte hans uteblivande 2018 ekologiska katastrofer, klimatförändringar och obalans i faunan. I detta fall råkade vi ut för en tillfällighet. Mölnlycke Blåsorkester gör intryck både genom musikernas antal och genom sitt skickliga spel. Musikerna var 26 förra året. Ungefär lika manstarka och – måste man säga – kvinnostarka var de 2018. Inslaget av kvinnliga musiker är mycket stort. Båda dirigenterna är kvinnor. Jenny Björkqvist och Christina Lundin leder orkestern och avlöser varandra som dirigenter. Åtminstone i Mölnlycke har kvinnorna erövrat den manliga bastion, som blåsorkestrarna har varit. Ulf Ripa presenterade sakkunnigt, och ibland lite skämtsamt, musikstyckena.

Kära bekanta

Konserten inleddes med Kungliga Södermanlands regementes marsch, som den föregivne kompositören enligt musikforskarna helt enkelt har stulit från annat håll. Om så är fallet, har han visat gott omdöme vid valet av stöldgods. Detta är glad och sprittande musik, som är lämpad att pigga upp morgontrötta deltagare i en gökotta. Blåsorkestern börjar för övrigt klokt nog klockan åtta, och inte som förut klockan sju. Många musikstycken är kära gamla bekanta: Majsång (O, hur härligt majsol ler), Sköna maj välkommen, Sats ur romantisk svit av Dag Wirén, Gökvalsen, Sol över Hälsö, Underlige Aftonlufte av Carl Nielsen och Berliner Luft.

Hopp om vår krävs för vårfirande

Ulf Ripa berättade om musikstyckena och om gökottan.
Ulf Ripa berättade om musikstyckena och om gökottan.

Därutöver spelades nykomlingar på repertoaren som Cirkus Finemang av Benny Andersson och Brudmarsch (Bruremarsj på norska) av Brass Brothers, en norsk brasskvintett som bildades 1981. Ulf Ripa var vårtalare detta år nådens år 2018. Vad krävs för att man skall kunna fira vårens ankomst? Ripa berättade om valborgsmässoaftnar, som han hade upplevt. I Lund kunde det vara kallt som synden på Valborgsmässoafton. Inte desto mindre firade man i Lundagård. Studentkårens ordförande trädde ut på balkongen och förkunnade: ”Våren är kommen. Magnolian blommar.” Detta gjorde han, fastän magnolian inte blommade, och fastän ingen egentligen hade några andra vårtecken att peka på. Ännu värre kunde det vara i Kiruna. Ripa mindes en valborgsmässoafton med halvmeterdjup snö. Vid andra tillfällen härjade snöstormar denna dag. För att fira vårens ankomst behövs inte någon vår, endast ett hopp om att våren skall komma. En Valborg besökte Ripa och hans fru Botaniska trädgården i Singapore. Palmerna var 30-40 meter höga. Blommorna lyste i alla färger. Temperaturen var 30-35 grader. Då slogs Ripa av tanken: Så här har dessa människor det året runt. De stackarna har inte någon vår att längta till! De har inte någon vinter att kämpa sig igenom. I Singapore och liknande länder kan man inte fira vårens ankomst. Ripa var tacksam för den svenska våren. Han utbringade ett fyrfaldigt leve för våren, och orkestern spelade Sibyllafanfar av Stenhammar.

Gökottan – folkrörelsernas skapelse

Stralsund nästa! Hisinge Buss skall ta musikerna till den gamla svenskstaden Stralsund i Tyskland.
Stralsund nästa! Hisinge Buss skall ta musikerna till den gamla svenskstaden Stralsund i Tyskland.

Gökottan är – såvitt Ripa har kunnat finna – en unikt svensk tradition. Nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen hade tagit upp denna tradition. Båda dessa folkrörelser sökte efter anledningar att ordna nyktra och trevliga fester utomhus. På detta sätt kom blåsmusiken in i gökottorna. Bägge dessa folkrörelser omhuldade nämligen blåsmusiken och skaffade sig musikkårer. Årets gökotta var Ripas femtionde (i Mölnlycke). Vid 25 års ålder flyttade han till Mölnlycke år 1968. På Kristi Himmelsfärdsdag var han ute och löptränade med sin chef. Ripas ”mässingsöra” uppfattade orkesterljud. Mölnlycke Blåsorkester spelade vid Wendelsberg. På hösten gick Ripa med i orkestern. Sedan har han varit med om 50 gökottor som blåsmusiker i Mölnlycke. Han har betytt mycket för att ge musikglädje och musikhistoriska kunskaper till många. Detsamma gäller givetvis även om blåsorkestern i dess helhet.

Musikresa till Stralsund

Ulf Ripa avslutade sitt anförande med att meddela att nästa konsert skulle hållas klockan sex kvällen därpå – i Stralsund. Mitt för infarten till säteriets gårdsplan stod en långfärdsbuss från Hisinge Buss parkerad. Den skulle föra våra musiker till den gamla svenskstaden Stralsund i Nordtyskland. I Tyskland finns som regel minst en blåsorkester i varje stad. Tyskarna är uppfödda med blåsmusik och vill ständigt höra mer. Tack vare murens fall har gamla vänskapsband snabbt återknutits. Svenska blåsorkestrar far som skottspolar fram och tillbaka mellan Sverige och Tyskland. Den uppskattning, som de möter där nere, ger dem uppmuntran och stimulans att fortsätta sitt viktiga arbete.

Lars Gahrn

Wendelsberg – utflyktsmål med rik historia

Wendelsbergs stora huvudbyggnad och natursköna park har många upplevelser åt besökarna. Huset är i skrivande stund mer än 120 år gammalt. (Det var färdigt 1883.) Även 1800-talets praktbyggnader börjar nu uppnå en ansenlig ålder. Wendelsberg har dessutom förändrats med tiden för att kunna uppfylla nya krav. Byggnaden har därför mycket att berätta.

Stor naturpark

För mig som Mölndalsbo har Wendelsberg alltifrån min barndom varit ett uppskattat utflyktsmål. Wendelsberg ligger i Mölnlycke (Råda socken), och numera finns utmärkta cykelvägar mellan Mölndal och Mölnlycke. De går mycket naturskönt utefter Stensjön och Rådasjön. När man kommer till Wendelsberg, har man dels själva palatset, då kallat villa, nu slott, dels den väldiga naturparken runtomkring. Här finns stora strövområden. Bruno Wendel, som ägde Mölnlycke fabriker, anlade denna park 1865-1870. Här finns alla sorters lövträd, framför allt bokar. Detta är ett lugnt och fridfullt område med stora skönhetsvärden.

Vägledning för besökare

Wendelsbergs huvudbyggnad före ombyggnaden. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.
Wendelsbergs huvudbyggnad före ombyggnaden. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.

Alltsedan 1908 är Wendelsberg folkhögskola för nykterhetsrörelsen. Huvudman är IOGT-NTO. Huset inrymmer dessutom en expedition, som är turistbyrå och reception för vandrarhemmet. (Man kan hyra rum i elevhemmet bredvid.) Man får gärna gå in i huset och beundra den praktfulla inredningen. Hörsalen hör till Västsveriges ståtligaste och stilfullaste samlingsrum. Den är väl värd ett besök. Däremot har ännu så länge inte guidade rundvandringar för allmänheten anordnats. Numera finns emellertid en vägledning, som man kan ta med sig vid besök på platsen. Råda Hembygdsförening har ägnat sin årsskrift för 2016 åt detta ämne: Råda Hembygdsförening 2016: Tema Wendelsberg (2016, 54 sidor, av dem 38 om Wendelsberg.) Den berikar på många sätt ett besök på Wendelsberg.

Sven Östberg – en framstående berättare

Wendelsberg i våra dagar. År 1932-1934 byggdes palatset om. Man höjde taket och inredde elevrum i vindsvåningen. Foto: Lars Gahrn.
Wendelsberg i våra dagar. År 1932-1934 byggdes palatset om. Man höjde taket och inredde elevrum i vindsvåningen. Foto: Lars Gahrn.

Huvudförfattare är Sven Östberg, som är född och uppvuxen i Mölnlycke. Han har – liksom fadern – arbetat som lärare på Wendelsberg och blev så småningom även rektor. Han kan ämnet i grund och behärskar även den svåra konsten att berätta fängslande. Redogörelsen är sakrik, lagom utförlig och skriven med glimten i ögat. Man har verkligen inte tråkigt i Sven Östbergs sällskap. Tvärtom lockas man hela tiden att läsa vidare till nästa avsnitt. Hela tiden får man matnyttiga upplysningar. Även den, som känner Wendelsberg väl, får hela tiden lära sig nytt. Wendelsberg hör till de anläggningar, som gör ett starkt intryck på besökarna och ger bestående minnen. Sådana anläggningar vill man veta mer om. Wendelsbergs park liksom Råda säteris engelska park vore väl värda en utförlig skildring av biologer, geologer, ornitologer, botaniker och andra. Föreliggande skildring är till största delen historisk och kulturhistorisk och som sådan utmärkt.

Stora skador

I hörsalen finns flera vackra reliefer, bland andra denna, som visar teologin, en kvinna med en bok (sannolikt bibeln) under armen och den helige Andes låga över huvudet.
I hörsalen finns flera vackra reliefer, bland andra denna, som visar teologin, en kvinna med en bok (sannolikt bibeln) under armen och den helige Andes låga över huvudet.

Huset är en mycket stor timmerbyggnad, klädd med liggande plankor. Av ”estetiska skäl” var stuprören inbyggda i husknutarna. Liggande panel samt inbyggda stuprör kan bara betyda en sak: vattenskador och röta. Byggnaden hade sina brister. Detta stora hus skulle vidare värmas genom ett varmluftssystem. Som bekant brukar inte heller sådana fungera tillfredställande. Folkhögskolan har haft stora bekymmer med fastighetsunderhåll under årens lopp. Statyer och reliefer tillverkades av konstmaterial, som har en benägenhet att vittra bort. Jag har själv sett en trädgårdsurna i upplösning. Man hade funnit den någonstans och ställt upp den utanför stallet. Nu är den borta. På Nääs slott förvaras utomhusstatyerna numera i slottets källare, alla mer eller mindre skadade. På detta sätt har många trädgårds- och parkanläggningar från 1800-talet förlorat mycket av sin utsmyckning. När man i framtiden på allvar börjar restaurera 1800-talets trädgårdar, blir man tvungen att gjuta om många statyer och tillverka dem i beständigare material.

Sjöjungfrun Lorelei fanns bland statyerna

På grindstolparna fanns två örnar. Nu är bara den ena kvar.
På grindstolparna fanns två örnar. Nu är bara den ena kvar.

Nedanför Wendelsberg finns Svandammen, en av sju dammar i parken. Över den reser sig en hög klippa. Uppepå den fanns – berättar Sven Östberg – en staty av Lorelei, den kända sjöjungfrun, som sitter på en klippa vid floden Rhen och lockar sjöfarare i fördärvet. Fullt så farlig kan sjöjungfrun i Wendelsbergsparken inte ha varit, men hur som helst är hon nu borta. Uppe på klippan finns stengrunden, som bar upp statyn, ännu kvar. Den har förbryllat mig, men Sven Östberg gav mig svaret på mina frågor. Visst skulle det vara trevligt, om vi fick Lorelei tillbaka! Anläggningen är icke fullständig utan henne. Icke helt oväntat var mannen bakom slott och park, nämligen Bruno Wendel, tysk, närmare bestämt sachsare. Det kan man ana redan vid grindarna. På grindstolparna stod två örnar. (Nu är den ena tyvärr stulen och efterlyses härmed.) Örnen är som bekant sinnebilden för det tyska riket.

Mycket sprit i källaren

Sven Östberg går igenom Bruno Wendels bouppteckning, som upptar 2753 flaskor vin, 15 buteljer champagne, 6 flaskor rom, 1 ½ flaska konjak, 1 flaska arrak, 4 flaskor sädesbrännvin och 28 flaskor hallonsaft. I nykterhetens blivande högborg var det med andra ord klent beställt med nykterheten på Wendels tid. Detta gäller 1893. När nykterhetsrörelsen tog över 1908 återstod endast tomflaskor, som avyttrades med god förtjänst. Dock återstod även 28 oöppnade flaskor med hallonsaft. Efter alla dessa år kom äntligen nya ägare, som intresserade sig för hallonsaft. Det var på tiden (och i tiden).

Läs vidare

För den som vill fördjupa sig i ämnet finns ett och annat att läsa. Här kommer de skildringar, som jag känner till:

Waldemar Hallin, Wendelsbergs Folkhögskola, kapitel i: Rådaboken, redaktör Hjalmar Pehrsson, Gbg 1945 (s. 36-41). Hallin arbetade som lärare vid folkhögskolan och blev senare rektor. Han kan därför meddela många värdefulla uppgifter.

W-NTO, Redigering och text: Lars Esaiasson, Layout och teckningar: Sture Josefson, Prologen författad av Herger Karlberg, Vinjetterna tecknade av Inger Karlberg, Foto av nybyggnaden: Jan Olsson, 1965. (Denna skrift innehåller 39 opaginerade sidor med främst värdefulla bilder men även text om Wendelsberg.)

Dan Korn, ”Bruno Wendel”, ”Hemma hos Wendels” och ”Wendelsbergs folkhögskola grundas”, kapitel i: Dan Korn, Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983, s. 31-38 och 102-113. Utmärkta bilder och värdefulla sakuppgifter.

Erik W. Gatenheim, Wendelberg, kapitel i: Gatenheim, Råda – bygd, socken, kommun, 1984, 184-189. Även Gatenheim hade som folkhögskolelärare stor sakkunskap. Hans skildring innehåller många uppgifter av värde.

Lars Gahrn, Artikelserie om Wendelsbergs inre utsmyckning, i: Mölndals-Posten 20/9, 27/9, 11/10 och 18/10 2000 samt 3/1 2001.

Ulf Erixon, Wendelberg och dess park, kapitel i: Erixon, Mölnlycke Fabriker – ett stycke svensk industrihistoria, 2003, s. 102-11, även 78-79. En mycket utförlig och värdefull krönika.

Åke Magnusson, Oskar Lundgrens väg och Parkvägen, avsnitt i: Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 103 och 104.

Beverley Jollands och Paul Fischer, 100 klassiska sevärdheter: En monumental jordenruntresa, utan tryckår. (På sidorna 108-109 behandlas Loreleiklippan i Rhendalen.)

Ovanstående litteraturförteckning är icke – som någon skulle kunna tro – dåligt korrekturläst. Namnet har nämligen två former: Wendelberg och Wendelsberg. Familjen Wendel använde formen Wendelberg, men senare har formen Wendelsberg slagit igenom. I litteraturen förekommer bägge formerna, men Wendelsberg överensstämmer med svenska språkvanor och bör föredras.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Kammarherre Magnus Lagerberg och Svenska Numismatiska Föreningens bildande

Kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri har drabbats av det hårda olycksödet att få en oförstående och dömande levnadstecknare. Var och en har sina värderingar, men när domsluten bygger på missuppfattningar, bör andra fatta pennan och klarlägga hur det ligger till. Jag skall här granska kammarherrens insats vid Svenska Numismatiska Föreningens bildande 1872.

Initiativtagare eller verksam deltagare?

Erik Gamby har fällt en hård dom över kammarherrens egen redogörelse för förloppet: ”I brev och anteckningar från 1870-talet finns ingen antydan från Magnus Lagerberg om att han skulle vara initiativtagare till Svenska numismatiska föreningen. Stiernstedt nämner honom i sin korrespondens såsom ´den ene verksamme deltagaren i föreningens bildande´. Först efter att de verkligt initierade, nämligen Stiernstedt och Snoilsky, var döda gav Lagerberg spridning åt uppgiften att han ensam var föreningens upphovsman. Det låg helt i linje med Lagerbergs strävan att förgylla den roll han spelade i livet.” (Erik Gamby, Magnus Lagerberg: Museiman, numismatiker, kammarherre, Göteborgs numismatiska förenings småskrifter Nr. 22, December 1991, s. 600.)

Lagerberg påstod sig aldrig ha varit initiativtagare

Kammarherre Magnus Lagerberg på en minnespenning.
Kammarherre Magnus Lagerberg på en minnespenning.

Så vitt jag kan finna har kammarherren aldrig överdrivit sin betydelse. Framför allt har han inte framställt sig som initiativtagare till föreningen. Han har framställt sig som verksam deltagare i föreningens bildande. En sådan var han också enligt baron Stiernstedt, föreningens förste ordförande. Kammarherren berättar, helt riktigt, att han verkade för föreningens bildande. Detta behöver givetvis inte alls betyda, att han skulle vara initiativtagaren eller ens den ende, som arbetade för föreningens bildande. Vem, som först kom upp med förslaget, visste kanske varken han eller någon annan år 1908, då kammarherren skrev ner sin skildring. Gamby har påvisat, att man redan år 1866 hade dryftat frågan, men att ingenting blev gjort. Kammarherren berättar, att de äldre herrarna hade många betänkligheter. Då satte han in sin ungdomliga iver och sin berömda övertalningsförmåga. Läser man ordentligt, finner man, att han inte hävdar mer än att han har varit med.

Obefogade anklagelser

Lagerberg nämner i sin skildring två middagar under vilka föreningens bildande dryftades. Gamby påvisar, att Lagerberg inte var med på någon av dem. Det är sant, men att Lagerberg berättar, att frågan dryftades på ett par middagar, innebär inte, att han påstår, att han skulle ha varit med på dessa middagar. Även Lagerbergs minnesanteckningar innehåller rimligtvis både vad han själv har varit med om och vad han har hört berättas av andra. Lagerberg hävdar, att J. O. Wedberg hjälpt till att författa föreningens stadgar. Gamby påpekar, att friherre Stiernstedt utarbetade de slutliga stadgarna. Gamby hävdar därför, att Lagerbergs uppgift är felaktig. Ingenting hindrar dock, att även Wedberg kan ha varit inblandad. Gamby drar hela tiden alltför långtgående slutsatser. Helt gripen ur luften är Gambys tanke, att kammarherren skulle ha väntat med att sprida felaktiga uppgifter om sin egen betydelse till dess att de, som visste hur det hade gått till, nämligen Stiernstedt och Snoilsky, var döda och inte längre kunde bemöta honom. För det första innehåller kammarherrens berättelse som sagt ingenting, som är osant.

Lagerberg ville bevara minnet av bildandet

Kammarherre Magnus Lagerberg på äldre dagar enligt en medaljbild, avtecknad av Lars Gahrn.
Kammarherre Magnus Lagerberg på äldre dagar enligt en medaljbild, avtecknad av Lars Gahrn.

För det andra har han själv meddelat, varför han skrev ner sina minnesanteckningar: ”Då, med undantag av f.d. justitierådet J. O. Wedberg, ingen av de ursprungliga stiftarne finnes kvar i livet mer än jag, kan det ju hava sitt intresse, att för vår tids numismatici i korthet skildra huru Numismatiska föreningen kom till.” Om man skriver mera rakt på sak, blir det: Eftersom alla stiftarna, utom Wedberg och jag, är döda, vill jag berätta, för att vår tids myntsamlare skall få veta litet grand om hur det gick till. Eftersom endast han och Wedberg var kvar, har han känt det som en skyldighet att skriva ner sina minnen. Anledningen till att Lagerberg skrev sent i sitt liv var vidare, att han helt enkelt hade gott om tid efter konkursen 1896, och att han dessutom behövde varje författararvode, som han kunde få. Även hans värdefulla minnesböcker tillkom ungefär samtidigt eller något senare.

Lagerberg hade kunnat berätta mer

Lagerbergs berättelse innehåller varken överdrifter eller osanningar. Däremot innehåller den inte allt, som Lagerberg hade kunnat berätta. Han berättar inte, att Stiernstedt underkände hans förslag till stadgar. Han berättar inte, att Stiernstedt gav honom en överhalning för en nyhetsnotis, som Lagerberg hade sänt till en utländsk facktidskrift. Den innehöll några felaktigheter om föreningens stadgar. Att kammarherren förbigick sådana otrevligheter kan man förstå. De var otrevliga för honom, och de skulle kunna uppfattas som ett försök att nedsätta baron Stiernstedts minne. Stiernstedt tycks ha varit hård, fordrande och rå mot Lagerberg. Man förstår varför kammarherren höll sig borta från årsmötena. Gamby lägger skulden före uteblivandena helt på Lagerberg och inte på Stiernstedt, vilket är mer än lovligt ensidigt.

Varför uppstod en motsättning?

Gamby påtalar ”den motsättning till Stiernstedt och de ledande numismatikerna i styrelsen som stundom framskymtar i Lagerbergs korrespondens.” Han kannstöper helt fritt om vilka orsakerna kan ha varit och tänker sig allsköns för Lagerbergs minne nedsättande anledningar. I hans egen framställning framskymtar dock en tänkbar orsak, som varje van föreningsmänniska känner igen. Gamby skriver, att Lagerberg ”bombarderade” föreningens ordförande med ”förslag av olika slag”. Sådana ivriga föreningsmänniskor, med många förslag och krav på mer verksamhet, anses av de flesta vara ”besvärliga” eller ”jobbiga” och blir lätt utstötta. Själva kan dessa ivriga föreningsmänniskor till slut bli besvikna och kallsinniga gentemot den förening, som de ursprungligen hade ivrat för. Lagerbergs iver var nödvändig för SNF:s bildande, men i längden kan den ha blivit alltför påfrestande för de andra styrelseledamöterna.

Lagerberg ivrade för präglande av minnesmedaljer

En av kammarherrens minnespenningar med hans adliga vapen och hans valspråk: Cviqve svvm (Åt var och en sitt, Var och en skall ha vad honom tillkommer).
En av kammarherrens minnespenningar med hans adliga vapen och hans valspråk: Cviqve svvm (Åt var och en sitt, Var och en skall ha vad honom tillkommer).

Ett av förslagen från Lagerberg återges i Gambys levnadsteckning. Kammarherren ivrade för att Svenska Numismatiska Föreningen skulle prägla medaljer över framstående svenska män och kvinnor. ”Det var hans idé att Svenska numismatiska föreningen skulle prägla en medalj om året i anslutning till årsmötet.” Lagerberg hade med andra ord klar blick för bildens betydelse för historien, i synnerhet porträttets betydelse. Stiernstedt var dock mera kallsinnig och talade nedsättande om kammarherrens ”medaljdille”. Många medaljer blev trots allt präglade på Lagerbergs förslag eller till och med även på hans bekostnad. Medaljerna håller mycket hög klass och är ett värdefullt tillskott till vårt historiska porträttgalleri. Eftervärlden har all anledning att tacka kammarherren och ställa sig undrande inför Stiernstedts kallsinnighet.

Felet ligger hos läsaren – icke hos författaren

Gamby har rätt i, att den, som läser Lagerbergs skildring, kan få en överdriven uppfattning om kammarherrens insatser. Så kan det bli, eftersom Lagerberg berättar mest om sina egna insatser och betydligt mindre om andras insatser, som han antingen inte kände till eller kände ofullständigt. Så är det så gott som genomgående med minnesanteckningar. De måste därför (liksom alla andra källor) läsas med urskiljning och eftertanke, eftersom de kan ge bara en del av sanningen. Felet ligger med andra ord i detta fall hos läsaren och inte hos författaren. Minnesanteckningar ger oss alltid bara en del av sanningen. För att få en någorlunda rättvisande helhetsbild måste man plocka samman alla tillgängliga källor och sammanställa deras uppgifter. Ett annat sätt är att läsa minnesanteckningar med eftertanke. Gör man så, begriper man snart, att de andra personerna i skildringen mycket väl kan ha haft stor betydelse, fastän deras insatser omnämns i korthet eller antydande. En författare, som skriver ner minnesanteckningar, har inte skyldighet att skriva ner något annat än sina egna minnen. I Lagerbergs skildring finns alla de andra stiftarna omnämnda och deras insatser omnämnda, om än kortfattat. Vi har inte någon som helst anledning att klandra hans skildring av Svenska Numismatiska Föreningens bildande. Även i detta fall har Lagerberg räddat värdefulla uppgifter åt eftervärlden.

Klicka här för denna artikel som pdf

Råda säteri – en rik historia

Råda säteri är rent arkitektoniskt ett mästerverk. Jag har ofta beundrat arkitektens förmåga att åstadkomma stor och stark verkan med små och enkla medel. Mannen bakom verket är en av de största inom europeisk arkitekturhistoria: sir William Chambers, född i Lilla London (eller rättare sagt i Göteborg) men huvudsakligen verksam inom London och övriga Storbritannien.

Studiecirkel arbetar

Huvudbyggnaden gör ett starkt intryck med små och enkla medel. Foto: Lars Gahrn.
Huvudbyggnaden gör ett starkt intryck med små och enkla medel. Foto: Lars Gahrn.

Åsynen av huvudbyggnaden är både betagande och ståtlig, där herrgården reser sig på en terrass ovan Rådasjöns vatten. Anläggningen är både stram och välkomnande, när man kommer farande i allén från landsidan. Redan 1772 stod huvudbyggnaden färdig, men egendomens historia går längre tillbaka än så. Den förlorar sig i medeltiden. Om Råda säteri finns mycket att säga. Det finns mycket att forska om. Råda hembygdsförening har förstått, att det är angeläget att dokumentera den rika historia, som har utspelat sig i mannaminne, och att det brådskar med den saken.

Man har bildat en studiecirkel för detta ämne. Mycket både nytt och gammalt har framkommit under cirkelns sammankomster 2015. Följden blev att hembygdsföreningen beslöt att ägna sin årsskrift åt säteriet. Denna värdefulla skrift var färdig samma höst: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2015: Tema Råda säteri (Skara 2015, 58 sidor, av vilka 43 handlar om säteriet). Säteriet har även en vänförening, Råda Säteri Värnare, som är med i detta arbete.

Kammarherre Lagerberg lyfte fram säteriet

Bagarstugan är gammal och skulle vara värd en byggnadshistorisk undersökning.
Bagarstugan är gammal och skulle vara värd en byggnadshistorisk undersökning.

Skriften ger en allsidig belysning av säteriets historia och kan användas som turisthandledning vid besök på egendomen. Agneta Steffen bidrar med en saklig och samlad översikt över säteriets historia. Hon visar ofta runt för både sällskap och allmänhet och är en kunnig och väl påläst ciceron, som uttrycker sig väl även i skrift.

Råda säteri hade mycket väl kunnat tillhöra Sveriges många bortglömda slott och herresäten, om inte kammarherre Magnus Lagerberg hade varit ägare mellan 1880 och 1897. Han gjorde en enastående insats för att lyfta fram egendomen och dess historia. Själv åstadkom han ett av de mest lysande kapitlen i säteriets historia. Under forskningar i västsvensk historia har jag gång på gång beundrat denne museimans stora insatser för västsvenskt kulturliv och hans skicklighet att torgföra det som redan fanns. Jag har skrivit ett avsnitt om denne framstående kulturarbetare.

En kyrkogrund

Visst är folk intresserade av säteriet, men de frågar mest om ruinen, som ligger ute på halvön ”Labbera”. Samtida uppgifter saknas helt om denna romantiska ruin, byggd som ruin och ingenting annat. I brist på kunskap har man fantiserat om att ruinen skulle ha varit än det ena, än det andra, men grundplanen visar, att detta är en kyrkogrund och ingenting annat. Jag har skrivit en artikel om denna anläggning, där man allt som oftast kan finna mig på besök.

Värdefulla ekonomibyggnader

Magasinen är ett slags västsvenska härbren, mycket gamla och sällsynta. Själv har jag ännu inte sett något liknande på andra håll.
Magasinen är ett slags västsvenska härbren, mycket gamla och sällsynta. Själv har jag ännu inte sett något liknande på andra håll.

De flesta herrgårdar har ett välbevarat boningshus för herrskapet, men hur är det med alla andra byggnader, som hörde till en större gårdsanläggning? De har ofta brunnit, rivits eller helt byggts om. Här på Råda säteri finns dock även arbetarbostäderna, ladugården, magasinen, bagarstugan, dagsverksstugan, dasset och vagnslidret bevarade i så gott som ursprungligt skick. Detta är en helhetsmiljö av mycket stort värde. Det är mycket ovanligt, att så mycket finns bevarat, och att det är bevarat i så gott och ofördärvat skick. Här är helheten bevarad, och man har all anledning att önska, att Härryda kommun även fortsättningsvis vårdar denna klenod lika väl som hittills.

Gustaf Ekman – en stor vetenskapsman

Ann-Margreth Wiberg bidrar med en välillustrerad, översiktlig och klargörande artikel med minst en bild på varje byggnad. Alla de väsentligaste uppgifterna finns med, sammanfattade med få ord. Tack vare denna utmärkta översikt lämpar sig årsskriften som turisthandledning. År 1901 köptes säteriet av filosofie doktor Gustaf Ekman, en framstående vetenskapsman och industriman. Han är ett stort namn i Rådas historia och skulle ha varit ett mycket större, om vi bara hade vetat mer om honom. Memoarer och levnadsteckning saknas tyvärr. En av hans sentida ättlingar är Thomas Sidenbladh, som bidrar med en artikel om släkten Ekman och Råda säteri. Han har själv bott på där på somrarna och har därför mycket mer att berätta. Det vore önskvärt, att han skrev en mycket utförligare skildring i annat sammanhang.

Gårdsskötseln skildras

Den u-formade ladugården eller stallet är omväxlande i sin utformning.
Den u-formade ladugården eller stallet är omväxlande i sin utformning.

Ingvar Bragd är hembygdsföreningens ordförande och växte upp på säteriet, där hans far var trädgårdsmästare. Han skriver om gårdens skötsel. Skildringen är mycket värdefull och ganska ovanlig. Det mesta, som har skrivits om Sveriges slott och herresäten, handlar om herrskapen och deras boningar. Här får vi intressanta inblickar i lantbruket och skogsbruket. Man har all anledning att önska, att Ingvar Bragd återvänder med en utförligare skildring. Han borde kunna författa minst 50-60 sidor i ämnet. Redan om 20-30 år kommer inte en enda detalj att kännas överflödig.

Läs vidare

Ett och annat har tidigare skrivits om Råda säteri. Det viktigaste arbetet är: Ulf Erixon, Råda uti Askims härad, 2004 (240 rikt illustrerade sidor). Erik W. Gatenheim har skrivit ett utförligt kapitel om Råda säteri i sin bok: Råda – bygd, socken, kommun, 1984. Dan Korn har skrivit två kapitel om säteriet och dess ägare, nämligen ”Familjen Törngren och Råda säteri” samt ”Herrgårdsliv kring Rådasjön på 1880- och 90-talen”, i sin krönika: Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983. Mycket har gjorts, och mycket återstår att göra. Råda hembygdsförenings årsskrift är ett värdefullt bidrag som ger mersmak.

Klicka här för denna artikel som pdf

Den karolinska helgedomen i Råda blir 300 år 2012

En av Västsveriges främsta och äldsta historiska sevärdheter finns i gamla Råda socken eller i Mölnlycke samhälle i Härryda kommun. Jag åsyftar Råda kyrka, som i år blir 300 år gammal. Den vackra och välbevarade kyrkan är mycket omtyckt som bröllopskyrka och dopkyrka – och konfirmationskyrka. (Åtminstone jag konfirmerades där som sommarkonfirmand, och jag var inte ensam.) År 1712 uppfördes kyrkan, men den har senare byggts till åt båda hållen. Tillbyggnaderna smälter dock utmärkt ihop med det övriga och uppmärksammas inte som tillbyggnader av besökarna.

Kunnig och livfull ciceron

Råda kyrka – en väl bibehållen 300-åring. Foto: Lars Gahrn.
Råda kyrka – en väl bibehållen 300-åring. Foto: Lars Gahrn.

Trots sin aktningsvärda ålder är dock kyrkan ung i förhållande till församlingen. I en bilaga till äldre västgötalagen finns uppgiften, att fem kyrkor fanns i Askims härad, som omfattar fem församlingar, däribland Råda. En kyrka och en församling fanns alltså i Råda redan på 1200-talet. Råda församling slår på stort och kommer att fira helgedomens 300-årsjubileum på många sätt. Söndagen den 9 september 2012 ordnade Råda Hembygdsförening en kyrkogårdsvandring. Dittills hade 110 deltagare varit föreningens rekord för en sockenvandring, men denna gång kom 125 personer. Ciceron var förre kommundirektören Åke Magnusson, som fyllde 92 år i februari. Med hjälp av en högtalarväst hördes han ändå. Han har under sitt långa liv lärt känna varje hörn av Råda och kommit i förbindelse med nästan alla av dess kända invånare. Nu skulle han berätta om en del av dem. Vår ciceron blev påtagligt upplivad av kyrkogårdens historiska minnen. Visst har historien en upplivande verkan på de intresserade! Det visade vår kunnige ciceron i både ord och rörelser. Det kändes hisnande att tänka, att Åke Magnusson har levat nästan en tredjedel av den tidsrymd, då kyrkan har stått på sin plats.

Kulturmecenaten på kyrkogården

Åke Magnusson – en spänstig 93-åring som ciceron.
Åke Magnusson – en spänstig 92-åring som ciceron.

Kyrkogården har många slags gravvårdar, men där finns även ett gravkor, nämligen kammarherre Magnus Lagerbergs gravkor, som tidigare låg i omedelbar anslutning till kyrkan men senare har flyttats längst upp på kyrkogården till det sydvästra hörnet. Kammarherre Magnus Lagerberg var en stor kulturmecenat, som främjade i första hand svensk medaljkonst. Han var under många år ombudsman (chef) för Göteborgs Museum, som under hans skickliga och ivriga ledning växte från ett par rum med kuriosa av blandat värde till en betydande kulturinstitution. Några pengar att tala om hade han inte, men Göteborg var donatorernas stad, och kammarherren var den skickligaste att uppvakta donatorerna och förmå dem att skänka pengar till Göteborgs Museum.

Kammarherren räddade kyrkan

Åke Magnusson använde käppen som pekpinne.
Åke Magnusson använde käppen som pekpinne.

Kammarherren ägde Råda säteri, som under hans ägartid upplevde sin storhetstid. Den ena kulturpersonligheten efter den andra hälsades som gäst på Råda, och många av dem inkvarterades i säteriet under sin vistelse i Västsverige. Han hade klar blick för Råda kyrkas historiska och konsthistoriska värde, vilket inte alla andra hade. Många ville riva kyrkan och bygga nytt. Utan kammarherre Magnus Lagerberg hade Råda kyrka inte kunnat fira 300-årsjubileum. Dessbättre fick han ju sin vilja fram, och då betalade han till stor del restaureringen av kyrkan. Nu står hans gravkor där, halvt bortglömt och halvt övervuxet. Man skulle behöva fälla några träd eller åtminstone kapa några grenar runt gravkoret. Järnkorset, som prydde gavelkrönet, ligger nu på marken till vänster om gravkorets dörr. Det borde sättas upp på sin plats igen, liksom korset ovanför Carl Philip von Schwerins minnestavla.

Stort intresse för kyrka och kyrkogård

Många av gravarna har kulturhistoriskt eller historiskt värde. Åke Magnusson upprepade gång på gång sitt budskap, att många gamla gravar måste bevaras. Hans maning vidarebefordras här – till vederbörlig efterrättelse.

Kammarherre Magnus Lagerbergs gravkor.
Kammarherre Magnus Lagerbergs gravkor.

Åke Magnusson överlämnade ordet till kyrkoherde Lars T. Gåreberg, som har varit kyrkoherde i Råda under mer än 30 år (alltså drygt 10 procent av den tidsrymd, då kyrkan har stått på sin plats). De 125 vandrarna fyllde kyrkan (läktaren frånräknad). Kyrkoherde Gåreberg redogjorde på ett lättsamt och trevligt sätt för kyrkans inventarier och historia. Frågorna blev många, och åhörarna levde med i redogörelsen. Nästan alla har ett slags förhållande till sin hembygds kyrka – eller till sin grannförsamlings kyrka. Själv tillhör jag Stensjöns församling (och tidigare, före församlingsdelningen, Mölndals församling). Jag började räkna efter och fann, att jag själv – mer eller mindre regelbundet – hade haft ärende till Råda kyrka i drygt 50 år. Så lång tid har förflutit sedan mina föräldrar tog med min bror och mig på kyrkvandringar genom Gunnebo, Pixbo och Kullbäckstorp till Råda.

Kyrkan byggdes under ”stora ofreden”

Kyrkan byggdes 1712, och årtalet får kanske en och annan historieintresserad att rycka till:

– Byggde man verkligen en kyrka mitt under ett förhärjande och utarmande krig?

Hade man verkligen pengar och arbetskraft till ett kyrkbygge?

Korset borde sättas upp på gravkorets gavelkrön!
Korset borde sättas upp på gravkorets gavelkrön!

Ja, man byggde en kyrka mitt under Karl XII:s krig, efter tolv år av oavbrutna krig. Vi har blivit matade med eländesskildringar, som till stor del bygger på landshövdingarnas ämbetsberättelser. Forskningen har dock på senare tid visat, att dessa skildringar till stora delar är överdrivna. Landshövdingarna skulle vara kungens ombudsmän gentemot länets invånare. De skulle ta till vara kronans intressen. Mycket ofta blev det dock tvärtom. Landshövdingarna uppträdde som länsinnevånarnas talesmän gentemot kronan. Genom att överdriva nöden i sina län hoppades de att invånarna skulle få lättnad i skatter och utskrivningar. De behövde inte ha dåligt samvete för sina överdrifter, ty alla överdrev. Detta ingick i spelet, och uppe i Stockholm räknade man förmodligen av minst hälften. Sentida historiker har dock inte fattat galoppen utan tagit allt för gott och sanningsenligt.

Råda var dock en liten och fattig församling, med bara omkring 200 invånare. Dessutom kunde man inte undgå att känna av kriget. Detta innebar, att kyrkan kom först och inredningen sedan. Predikstol hade man redan, men övrig inredning nyanskaffades. Kyrkmålningarna tillkom 1734, altaruppsatsen 1738-1739, basunängeln 1743 och timglaset 1744. Efter krigen på Karl XII: tid slöts frederna 1719-1721. Som synes dröjde det in på 1730-talet innan man gick vidare med kyrkans inredning. Rom byggdes inte på en dag, och Råda kyrka var inte färdig på ett år, om vi räknar in även inredningen.

Kom och se!

 Egentligen borde jag nu skriva litet grand om kyrkan och inredningen och deras konstnärliga värde, men ibland är orden alldeles för svaga. Kom därför själva och upplev kyrkan, konstskatterna och stämningen! Denna helgedom är värd regelbundet återkommande besök i både 50 och 90 år.

Läs vidare

S. A. Hallbäck, Råda kyrka (Västergötlands kyrkor, Göteborgs stift 13), Gbg 1953. (Utförlig historik på 16 sidor med käll- och litteraturförteckning.)

Sven O. Berglund, Kyrkan i Råda (Göteborgs stift), 1975 (16 rikt illustrerade sidor med många färgbilder.)

Erik W. Gatenheim, Socken och kyrka, kapitel i: Råda – bygd, socken, kommun: På Härryda kommuns uppdrag av Erik W. Gatenheim, Mölnlycke och Pixbo, 1984, s. 26-36.

Gunnar Olander, Studier över det inre tillståndet i Sverige under senare delen av Karl XII:s regering, 1946.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kyrkoruinen på Labbra

Många sällskap på utflykt från Mölndal rodde över Rådasjön och steg i land på Labbra (halvön vid Råda säteri). De fotograferade sig gärna vid den uppbyggda kyrkoruinen, och ofta stod någon eller några på utsiktsplattformen. (Foto: Victor Malmberg, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)Väster om Råda säteri går halvön Labbra eller ”Säteriudden” ut i Rådasjön. John Hall d. y. använde för övrigt på sin tid det mycket vackrare namnet Rådanäs.

Skulle detta vara John Halls laboratorium!?

Gunnebo är Gunnebo och Råda säteri är Råda säteri. Emellan dessa egendomar ligger Rådasjön och stora marker. Därför blev jag inte litet förvånad i februari 2011, när en sagesman, uppvuxen i Pixbo, berättade följande: ”Under min uppväxt i Pixbo var det en allmän uppfattning, att John Hall hade haft ett laboratorium på udden vid Råda säteri. Hall var litet egen, och föräldrarna hade byggt ett laboratorium åt honom här på udden.” Detta är bara en av många märkliga förklaringar. Ämnet kräver en längre utredning. Alla förklaringar, som hittills har framförts, är felaktiga.

Detta är en ruin, som har byggts som ruin

Lunds domkyrkas grundplan liknar kyrkoruinens. I väster finns två torn och i öster den i konsthistorien berömda halvrunda absiden. Friherrinnan Martina von Schwerin bodde långa tider i Skåne, närmare bestämt på Sireköping tre mil utanför Lund. Hon har givetvis varit väl bekant med denna berömda domkyrkobyggnad.Vår grannsocken Råda kan nämligen stoltsera med någonting så ovanligt som en ruin efter en ruin. Därute på bergåsens krön, som omkransas av bokar, ekar och andra lövträd, ligger ruinen, byggd som ruin av friherrinnan Martina von Schwerin ”för att öka naturens romantik”. Hon levde med i romantikens guldålder under 1800-talets första årtionden och var själv en mycket romantisk kvinna. (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 3, 1932, s. 117; Hjalmar Pehrsson, Rådaboken, 1945, s. 47.) Numera delvis vandaliserad är ruinen en ruin av en ruin.

I motsats till de flesta riktiga ruiner, som är övertorvade eller begravda i jord, grus och rasmassor, är grundplanen till denna byggda,ruin mycket tydlig. Ruinen är, avlång med raka långsidor. Åt öster avslutas den med en absid eller halvrundel, och även den västra kortsidan är rundad. Längst i öster finns ett fyrkantigt block. Ruinen sträcker ut sig i öst-västlig riktning och består av tre avsatser, som likt trappsteg höjer sig mot väster. Avsatserna förbinds med varandra med trappor.

Grundplanen för den uppbyggda ruinen på Labbra överensstämmer med grundplanen för en romansk kyrka med kor och altare i öster och torn i väster. (Skiss av Lars Gahrn.)Egentligen finns endast avsatserna men inte några inramande murar utom längst i väster, där det mesta av de uppstående murarna dock nu är nedrivet av vandaler. Bevarade fotografier visar dock hur ruinen såg ut åt detta håll. Här fanns ingången, och över denna öppning var en rundbåge välvd. Ovanpå och på ömse sidor om rundbågen fanns två torn eller ansatser till torn, den ena med en fönsterglugg. (Fotografi hos: Dan Korn, Mölnlyckeboken – Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983, s. 50).

Laboratorium, kloster och riddarborg

Högst olika uppfattningar har framförts om vad denna ruin skulle ha kunnat vara. Man har gissat på ett laboratorium – därav namnet Labbra – och sanatorium (Ortnamnen i Göteborgs och Bohus län 3, 1932, s. 117.) Kloster och brännvinsbränneri är andra förslag (Edvin Trettondal, Långdans kring Råda sjö, Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 1966, s. 13.) Riddarborg har man också gissat på (Korn 1983 s. 50). Eftersom ruinen har byggts som ruin, har den självfallet inte varit någonting, vilket de åberopade författarna har varit väl medvetna om. De har vidarebefordrat andras vilda gissningar enbart för att roa läsekretsen.

Tittar man sig noga omkring, begriper man emellertid att detta är en kyrkoruin, men märkligt nog tycks ingen ha begripit detta, utan i stället har man lagt fram sådana stolligheter som kloster och riddarborg. De, som har gissat sig fram, bör ha varit berövade förmågan till eftertanke, eller har de aldrig någonsin sett grunden efter ett kloster, en borg eller en kyrka.

Detta är en kyrkoruin

Nästan allt stämmer in på en kyrka: utsträckningen i öst-västlig riktning, absiden i öster med altarstenen, ingången genomKyrkan i Vä i Skåne såg ut ungefär så här vid mitten av 1100-talet. Den hade två (nedtill sammanbyggda) torn i väster och en halvrund absid i öster. Dess grundplan liknade kyrkoruinens. tornet i väster och den långsmala formen. Den nu försvunna rundbågen i väster visar, att detta skulle vara en romansk kyrka, och sådana hade som bekant halvrund absid för koret. Större sådana kyrkor hade två torn i väster. Det mest kända exemplet är Lunds domkyrka, välkänd för friherrinnan von Schwerin från hennes tid i Skåne.

Var detta en plats för friluftsmöten?

På ett sätt skiljer sig ruinen emellertid från en kyrka. Den är uppbyggd i avsatser, som sänker sig åt öster. Vanligtvis brukar kordelen i öster vara högre än det övriga kyrkorummet – aldrig lägre. Denna märkliga omständighet gör, att man måste ställa frågan, om ruinen byggdes enbart för att ”försköna landskapet”, och om den inte hade någon uppgift att fylla. Uppläggningen påminner nämligen osökt om en friluftsteater, där åskådarplatserna höjer sig som trappsteg över varandra för att åskådarna skall kunna se över varandras huvuden ned på skådebanan.

Vem skulle då kunna tänkas vara intresserad av friluftsmöten och framträdanden här på Labbra? Som bekant har somliga ordenssällskap ibland sammankomster ute i det fria, och på platsen i fråga lämnar de ibland – åtminstone nu på senare tid – kvar sitt ordensmärke som ett slags minnesmärke. Det förekommer att man ser sådana ordensmärken i slottsparker. Kanske detta kan vara något att forska i? Kanske skulle ruinen på Rådanäs vara en lämplig plats för friluftsgudstjänster? Platsen är ju både lugn och vacker.

Ruinen användes som utsiktstorn

Många sällskap på utflykt från Mölndal rodde över Rådasjön och steg i land på Labbra (halvön vid Råda säteri). De fotograferade sig gärna vid den uppbyggda kyrkoruinen, och ofta stod någon eller några på utsiktsplattformen. (Foto: Victor Malmberg, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)Upp till en plattform på dubbeltornet ledde en uppbyggd trappa. Tack vare plattformen och trappan hade man här ett utsiktstorn med utsikt över säteriets ägor och gårdsbyggnader. Ibland fotograferades sällskap på utflykt framför tornet, och då brukade några stå uppe på plattformen.

I skrifter och uppteckningar uppges högst olika årtal för ruinens tillkomst, men så mycket står klart, att den måste ha tillkommit mellan 1786 och 1890. Den saknas nämligen på 1776 års och 1786 års kartor men finns med på kartan från 1890-1891. Man brukar uppge att Martina von Schwerin byggde denna märkliga skapelse, men uppgift saknas i samtida och äldre källor.

Jag har skrivit om Labbra i Mölndals-Posten (19/6 1996, 19/6 2002 och 28/8 2002), men frågorna kring Labbra är ständigt många, och nu har det blivit också en artikel för Gunneboblad. Besök gärna gamla Rådanäs på våren, när vitsipporna blommar och bokarna får blad! Då är Rådanäs som mest till sin fördel, ett helt oemotståndligt område.

Klicka här för denna artikel i pdf-format.

Gustaviansk bal på Råda säteri

 

Gustaviansk bal på Råda säteri


Råda säteri är en välbevarad gustaviansk herrgårdsanläggning i Råda socken (i Mölnlycke i Härryda kommun). Herrgården är naturskönt belägen med utsikt över Rådasjön och med ekskog och bokskog bortom den öppna marken. Åt väster ligger halvön Labbera med en uppbyggd ruin. Råda säteri blev känt, då Martina von Schwerin, Esaias Tegnérs väninna och ”biktmoder”, bodde här, och då kammarherre Magnus Lagerberg, den framstående myntkännaren, museimannen och kulturmecenaten, här utövade en storartad gästfrihet.

Fest i hela huset

Lördagen den 2 oktober 2010 skrevs ett nytt blad i herrgårdens historia av den militärkulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer, som under ledning av sin ”balmadam” Jennie Rodin ordnade gustaviansk bal på Råda. I den stora salen i bottenvåningen intog de 67 balgästerna en trerätters middag. Man umgicks och dansade i övervåningen. Man hade salong i mittsalen, som ligger mitt i huset och har utsikt över Rådasjön.

Man dansade i en konferensrummet till höger om trappan. Balgästerna var så många, att alla som ville dansa inte kunde dansa samtidigt på grund av platsbrist. Man beräknar dock att omkring två tredjedelar av deltagarna dansade någon gång under kvällen. Alla som ville dansa, fick tillfälle att göra detta, men somliga valde helt frivilligt att avstå.

Högklassig musik

De dansande hade förstklassig musik, levande musik, utförd av Junekvintetten från Jönköping, en kvintett med enbart stråkar, det vill säga cello och violiner. I första hand spelades dansmusik, i detta fall Anglaise, Hennes kongl. höghet drotningens anglaise, Hole in the wall, Jenny Pluck Pears, Gustaf Wasa, Z-menuett, Mr Beveridge’s Maggot och givetvis Gustafs skål.

Balen inleddes med harpospel av Gun-Louise Hogmalm. Hon spelade Minuet in G major av Bach, Sarabande av Händel, Lullaby av Frans Schubert, Dans från Alceste av Christoph Willibald Gluck, Rondo av Pässler och av Mozart ”Ah, vous dirai-je Maman” (Blinka lilla stjärna) med variationer, Vårsång och Minuet. Dessutom framförde hon Jenny Pluck Pears, Romance De L’amour (en traditionnel från början av 1700-talet) och ”antagligen ett par medeltida melodier”. (Så här i efterhand minns Gun-Louise Hogmalm inte alla stycken, som hon spelade.) Med på Råda fanns även trubaduren Carl Håkan Essmar från sällskapet Gustafs Skål. Han sjöng visor av Bellman, von Dalin, fru Lenngren och Lidner. Han gjorde också en miniföreställning kring ett brev från baron Tilas, som beskrev Bellman på kalas.

Gäster från många håll

Balen tilldrog sig stort intresse, och folk från många föreningar infann sig. Jennie Rodin berättar: ”Vi hade utrikiska representanter från norska Corps de Garde. Utöver det så kom ett antal från Gustafs Skål (Stockholm). Sydsvenska dansgruppen Cadenza dök också upp. Westgiötha Gustavianer stod givetvis för större delen av gästerna. Dessutom hade vi ett antal ’nya’ ansikten från Västra Götaland.” Mikael Tilander meddelar, att man hade gäster från Nylands Karoliner och Fredriksstens Artillerie Compagnie af 1716.

På en 1700-talsbal skall man givetvis vara klädd på 1700-talsvis. Jennie berättar vidare: ”De finare herrarna hade väst och långrock i fint tyg med matchande knäbyxor. Givetvis visades välformade vador upp i tjusiga silkesstrumpor. Samtliga damer kom i högreståndsdräkt. Många dräkter hade sytts hemma på kammaren, men andra hade hyrts av Göteborgs skräddare eller på annat håll. Två av våra ’soldater’ har sytt egna herrskapsdräkter och dök upp i dessa, och en hade lånat till sig en dräkt av en teater. Merparten av Westgiötha Gustavianers herrar dök dock upp i modell 1779-uniformen.” Mikael Tilander lade märke till nationella dräkten i form av hovdräkt för fruntimmer.

Mat och dryck av passande slag

Mat och dryck skulle likaså passa in i sammanhanget. Jennie lämnar besked också om detta. Gästerna bjöds på ”Fransösk Ärtesoppa, Grillad Af Får med Pumpegröt och Säsongens Grönsak, Mandel-Ost med Björnbär i Honung. Dessutom serverades tilltugg i form av frukt, kakor och konfekt.”

Festen hade en särskild ”dryckesmäster” vid namn Daniel Bäcklund. Han berättar om dryckerna: ”Till förrätten drack jag ett glas halvtorrt Riesling från Rhendalen och Pfalz, mer exakt vet jag inte. Till huvudrätten drack jag ett rött vin från Bourgogne, som passade bra med lammet. Till efterrätten drack jag ett dessertvin med bärnstensfärg, något kraftigare, sött men med vad jag minns en besk eftersmak, från en region precis utanför Bourdeaux.” 

En mycket stor bal

Detta var en mycket stor tillställning på säteriet. Svenska herrgårdar var inte byggda för större fester. Med ledning av antal slagbord, avsedda för matsalen på Gunnebo, kan man räkna ut, att arkitekten Carlberg hade tänkt sig som mest 20 bordsgäster. Christina Hall, som var husets värdinna, var dock mycket intresserad av sällskapsliv, och antalet slagbord blev större. Som mest tycks Christina Hall ha kunnat ta emot 34 bordsgäster. I stora salongen fanns 28 sittplatser. Därmed har vi inte kommit upp till mer än ungefär hälften av antalet gustavianska balgäster på Råda säteri 2010. Antalet ståndspersoner, lämpliga att bjuda in, var inte stort på 1700-talet. Dessutom var det – med den tidens dåliga vägar och fortskaffningsmedel – svårt att samla folk ute på landsbygden. Baler och fester varar ju i allmänhet en bit in på natten. Belysning efter vägarna saknades. Vägarna var dåliga och de hästdragna vagnarna långsamma. Dessutom kunde de välta, om man inte körde försiktigt. Det ena med det andra medförde, att man på herrgårdarna ute på landsbygden måste vara beredd att inkvartera sina balgäster över natten. På Gunnebo hade Christina Hall till sin familj, sina gäster, sina tjänare och gästernas tjänare allt som allt 27 sängplatser med sängkläder åt herrskap och 9 åt tjänstefolk. (Lars Gahrn, Gunnebos möblering, otryckt utredning, Mölndals museum 1995.) Därför var det på den tiden lämpligare att ordna större baler inne i Göteborg. Nu är det snarare tvärtom, ty vägarna är utmärkta och bilarna är snabba. Därför hoppas vi, att gustavianerna kommer tillbaka.

Balsalarna var trånga även på 1700-talet. Frimuraresalen, som var den stora festlokalen, innan Börsen byggdes, bör ha varit ganska fullsatt, när göteborgarna ville dansa. Även trångboddhet och trängsel i allmänna lokaler hör 1700-talet till!

En minnesvärd afton

Som läsarna torde förstå lutar jag åt uppfattningen, att gustavianernas bal på Råda säteri är den största gustavianska tillställning, som har anordnats på Gunnebo och Råda. Detta var en minnesvärd afton inte bara för balgästerna utan även för Rådaborna. Därför har jag velat samla några uppgifter om balen på Råda säteri.

Jag tackar Jennie Rodin, som har lämnat uppgifter och samlat in uppgifter från Gun-Louise Hogmalm och dryckesmäster Daniel Bäcklund. En dam vid namn Angie från företaget Qbicom har kåserat trevligt om Jennie och balen på sin blogg (http://www.b.qbicom.se/wordpress/. Mikael Tilander har lämnat värdefulla uppgifter. Jag tackar Karin Andersson, som både själv har fotograferat och låtit andra fotografera. Gästerna fick inte lov att själva fotografera inne i huset, eftersom Gustavianerna ville återskapa 1700-talsstämning så gott det gick. Man hade dock två fotografer (Johannes Tveitan och Gustaf Lindberg) på plats där inne, och de fotograferade ibland under kvällen. Tack vare dem har vi även inomhusbilder. Ett tack vill jag framföra till er alla. Ni har allesammans gjort en stor insats för att levandegöra historien.

Klicka här för denna artikel i pdf-format