Birgitta Arkenback skildrar historien i bild

Birgitta Arkenback bodde och verkade i Mölndal under 22 år (1958-1976) och hann under denna tid få Mölndals kommuns kulturpris (tillsammans med författarinnan Astrid Pettersson), men nu är hon tillbaka till ursprunget, sitt föräldrahem i Glöskärs by i Torsby församling och Kungälvs kommun.

Barndomshemmet i Torsby

Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.
Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.

Under tiden i Mölndal bodde hon på Hagåkersgatan, Grangatan och Växthusgatan. Hennes man Bertil arbetade på Ericsson (med bland annat Jas Gripen). Själv arbetade hon som konstnärinna. Hon målade (i akvarell och akryl) och vävde egenhändigt komponerade motiv. Hon minns tiden i Mölndal med glädje. Alla var vänliga mot henne och jättebra. Hon fick ställa ut vid flera tillfällen. Hemma i Glöskär fortsätter hon med sin konstnärliga verksamhet. Gården var stor med bohus­länska mått mätt, en mindre herrgård. Här hade hennes mormor fött fjorton barn, däribland Birgittas mamma, på köksbordet. På betesmarkerna ner mot fjorden hade hon själv mjölkat kor för länge sedan. Här bor hennes söner och hennes dotter i närheten. Här har hon slutligen gott om plats för sitt konstnärskap. Till gården hör en källarvind med potatiskällare och mjölkrum i sten i bottenvåningen och en stor vind ovanpå. Här i vinden har Birgitta sin rymliga och ljusa ateljé.

Kungälvs historia i bild

När man träder in i den ljusa ateljén, kommer man rakt in i Kungahällas historia. Eftersom Kungälv, då Kungahälla, var en gränsort, där bohusläningarna och andra norrmän ägnade sig åt handel, och där de norska kungarna infann sig för att bevaka gränsen, invänta nyheter eller träffa konungarna av Sverige och Danmark, är Kungahälla ofta omtalat i de isländska sagorna. Allt är inte sant, men allt är intressant och framför allt fängslande. Bilder saknas från Kunga­hällas första årtusenden, men Birgitta kan skildra Kungälvs historia i bild. Kungälv har fått sin egen motsvarighet till Bayeuxtapeten, nämligen Kungälvsbroderiet, stora, väldiga dukar med broderade bilder ur gamla Kungahällas historia.

Forntidens bildvärld har studerats

Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Birgitta har tecknat förlagorna till de äldsta broderierna. Hon har lyckats fånga forntidens kraft och formvärld. Hon har givetvis noga granskat alla vikingatida och medeltida bilder och konstverk som hon har kunnat finna. Hon har gjort resor för att uppleva byggnadsverk och konstverk från dessa tider. Givetvis har hon besökt Normandie i Frankrike för att på ort och ställe se på Bayeuxtapeten, som skildrar förspelet till normandernas erövring av England 1066 och även själva erövringen. Förlagan till det äldsta Kungälvsbroderiet är fylld av myllrande liv, rörelse, kraft, uttrycksfullhet och bjärta färger. Förlagan är uppsatt här i ateljén som det största av de historiska konstverken.

Margareta Fredkulla

Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Vid trekungamötet i Kungahälla eller kanske snarare strax utanför byn avtalades att den norske kungen Magnus Barfot skulle få sveakonungen Inge Stenkilssons dotter Margareta Fredkulla till äkta. På en stor målning har Birgitta avbildat Margareta Fredkulla. Någon samtida bild av denna kraftfulla kvinna, som var svensk kungadotter och blev först norsk drottning och sedan drottning av Danmark, finns tyvärr inte, men när man ser Birgittas målning, känner man genast igen henne. Så måste Margareta Fredkulla ha sett ut. Hon är högrest och kraftfull. Ögonen tittar forskande och oblygt. Munnen är stor och uttrycksfull. Det blonda hårsvallet är vilt och ostyrigt. Till höger har hon gjort vissa fåfänga försök att fläta det, men till vänster är hårmassorna helt otämjda. Händerna är stora och fingrarna långa. Detta är en kvinna som en man både kan dras till och bli en smula rädd för. Så bör vikingatidens kvinnor ha sett ut, föreställer man sig. Margareta Fredkulla är nog den drottning, som Birgitta oftast har avbildat. Fredsrörelsen i Kungälv utdelar nämligen det så kallade Fredkullapriset till dem, som på olika sätt har verkat för fred och förståelse mellan människorna. Birgitta målar och textar diplomet, som pryds av Margareta Fredkulla, kungadottern och drottningen, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas konungahus.

Drottning Silvia

Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.
Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.

Även drottning Silvia tittar fram ur en av målningarna. Birgitta har fångat drottningens livlighet och vänlighet. Blicken är glad, livlig och iakttagande. Huvudfärgen i denna målning är rött, som skiftar i gult. Birgitta har med den röda färgen skickligt återgivit värmen i drottningens personlighet. Den gula färgen ger uttryck för det ljusa rummet. Birgitta arbetar mycket skickligt med färgharmonier. I finrummet i boningshemmet hänger en stor olje­målning, som visar den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe. Denna skickligt utförda kopia fann Birgittas man Bertil på en auktion i Dalsland och köpte den åt sin fru. Goethe har nämligen skrivit en färglära, som Birgitta noga har läst och begrundat. Den har betytt mycket för henne.

Skogsdrottningen och romaren

Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.
Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.

I sin novellsamling ”Drottningar i Kungahälla” har Selma Lagerlöf infört novellen ”Skogsdrottningen”. Den handlar om en romersk köpmansson, som på ett av faderns handels­fartyg seglade ut på Atlanten och blev stormdriven till Nordre älv. Här blev han bortrövad av en flicka, som red på en älg. Han blev så småningom konung över bygdens folk och ”lade grunden till det stora Kungahällas härlighet”. Birgitta Arkenback har målat skisser till en gobeläng som skildrar romarens och skogsflickans möte. Skisserna är så skickligt och konst­närligt utförda att man genast önskar se själva gobelängen. Detta är inte historia utan en saga, diktad av Selma Lagerlöf, invänder kanske någon. Visst är det så, men märkligt nog kan Selmas saga mycket väl ha en kärna av sanning. På Törnskär utanför Tjörn hittades omkring 1920 kalkstenar från Medelhavsområdet en bit upp på land. Efter ingående undersökningar och överläggningar fann man att den rimliga förklaringen var att de hade utgjort barlast på ett strandat romerskt skepp (Johan Pettersson, De levde bland bergen: Studier i Tjörns kultur­historia, Malung, 1971, s. 9–15). Selma Lagerlöfs bok ”Drottningar i Kungahälla” kom ut 1899, alltså omkring 20 år före fyndet på Törnskär. Selma Lagerlöf föregrep med andra ord arkeologin. Novellen ”Skogsdrottningen” och dess illustrerande gobeläng kan alltså mycket väl spegla en historisk verklighet.

Fler måste få se detta

”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.
”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.

Hos Birgitta Arkenback finns mycket att beundra. Där finns en färgglad målning av den norske medeltidskungen Olav Kyrre, en annan målning av systrarna Gudrun och Margareta Lindorm, en uttrycksfull målning av Martin Luther, en tredje av Don Juan samt bildvävar. Där finns bland annat ett utmärkt broderiarbete, som återger Frödings dikt ”Det var dans bort i vägen”. Birgitta Arkenback ger liv åt historien med färger, fint tecknade människogestalter och dramatisk rörelse. Denna bildskatt har stort värde och bör föras ut till den stora allmän­heten. Föreningen Kungälvs Musei Vänner har givit ut skriften Kungälvsbroderiet 2003–2017 av Solveig Lanzén (2017, 24 sidor, rikt illustrerade med färgfotografier).

Lägg ut bilder på nätet!

Givetvis bör Kungälvs­broderiet ställas ut, men väl så viktigt vore att fotografera av de olika broderierna och Birgitta Arkenbacks målningar och lägga ut dem på nätet. Vårt behov av bilder är oändligt. En bild underlättar inlärning och gör att man lättare minns både människor och händelser. Ser man hennes bilder, känner man att historien får liv på nytt. Man önskar att många fler får ta del av denna upplevelse. Anders Johansson, tecknare på både Kungälvs-Posten och Mölndals-Posten, tog med mig på en biltur i södra Bohuslän. Då hälsade vi på hos Birgitta, och då fick jag se hennes konstverk. Alla intresserade kan inte få enskild visning. Varför inte då som sagt lägga ut bilderna på nätet?

Lars Gahrn

Annonser

Tjörns historia som film

Filmen om Tjörn heter ”Det börjar och slutar med Sill”. Söndagen den 10 maj 2015 hade filmen premiär, och visst kände vi oss som tätt packade sillar under minglet före premiären. Publiktrycket var mycket stort. Vi stod tätt som sardiner i en sardinburk, men vad gjorde det? Alla var glada och förväntansfulla. I Sagabiografens foajé i Skärhamn på Tjörn rådde glädje och gemyt. Alla var hänsynsfulla och vänliga. Under sådana förhållanden är även trängsel trivsam.

Bygdespel blev film

Vackra folkdräkter från Tjörn kan ses i filmen. Foto: Lars Gahrn
Vackra folkdräkter från Tjörn kan ses i filmen. Foto: Lars Gahrn

Denna dag skulle Dan Kristenssons film visas för första gången. Kjell Eriksson har författat ett antal scener ur Tjörns historia. Sommartid har de spelats upp runt omkring och i byggnaderna, som utgör Tjörns Hembygdsförenings hembygdsgård i Bräcke. Besökarna delades då upp i mindre grupper, som vandrade runt mellan de olika platserna under ledning av en ciceron. Nu har dessa scener ur Tjörns historia blivit film. Den är utgiven som DVD-skiva. I fortsättningen behöver man inte åka till Skärhamn för att se filmen. Var och en kan för ett blygsamt pris inhandla en DVD-skiva. Filmen heter: Levande historia från Tjörn: Det börjar och slutar med Sill: En film av Dan Kristensson (2015, Speltid: 59 minuter och 15 sekunder). Filmen beställs genom Tjörns Hembygdsförening.

Frikostiga bidragsgivare

Filmen har möjliggjorts genom frikostiga bidrag från: Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Bohusläns Islandsfiskares ekonomiska förening, Tjörns kommun, ENP Industrisystem AB, JVT Vent AB, Hjalmar Olssons Byggvaror i Tjörn AB, Klädesholmen Seafood AB, SEB, Salt & Sill, Mossholmens Marina, Scartab AB, Olssons Trävaror, Skärhamns Frys AB, SF Marina Wallhamn AB, Tjörns Sparbank, Runes Butik i Kållekärr AB, AB Westco, Specter AB och Swede Ship Marine AB. De har alla gjort en viktig insats med långtidsverkan.

Stora skådespelarinsatser

Bygdespelets författare, Kjell Eriksson, en framstående krönikör från Tjörn.
Bygdespelets författare, Kjell Eriksson, en framstående krönikör från Tjörn.

Föreningens medlemmar är själva skådespelare och behöver inte någon hjälp utifrån. De hade lång vana att spela upp sina scener, när Dan Kristensson kom med sin filmkamera. Dessutom spelade de kända Tjörnbor genom tiderna, och Tjörnbor är de ju själva. De kan med andra ord ämnet i grunden. God nytta hade Dan Kristensson av Marianne Ryde, som denna gång är vår ciceron och berättare. Hon för runt besökarna från den ena spelplatsen till den andra. Dessutom berättar hon för oss alla om bakgrunden till de olika scenerna i skådespelet. Det gör hon utmärkt. Hon berättar kortfattat och gör invecklade skeenden tydliga och lätta att förstå. Rösten är tydlig och lagom snabb, eller rättare sagt lagom långsam för att man skall hinna tillgodogöra sig vad hon säger.

Tjörnmålet inspelat

Mycket glädjande är, att Tjörnmålet på detta sätt har blivit inspelat och bevarat till eftervärlden. Flera av skådespelarna kan tala Tjörnmålet. Hembygdsforskaren Olaus Olsson (spelad av Lennart Olsson) talar så mjukt och vackert, att det är en njutning att höra honom prata, flera av de andra likaså.

Infriade förväntningar

Filmaren Dan Kristensson och Marianne Ryde, hans ciceron och berättare.
Filmaren Dan Kristensson och Marianne Ryde, hans ciceron och berättare.

Jag hade sett detta skådespel tidigare. Niklas Krantz känner spelets författare Kjell Eriksson sedan länge. En dag tog han med sig Anna Jolfors och mig till hembygdsgården i Bräcke, där vi såg skådespelet. Detta är något för filmaren Dan Kristensson, tänkte jag och skickade meddelande och bilder till honom. Dan Kristensson satte sig i förbindelse med Tjörns hembygdsförening, och så blev det så småningom en film. Skådespelet gjorde nämligen ett starkt intryck på oss alla. Hur skulle det nu bli att se skådespelet som film? Vi hade givetvis höga förväntningar, och de infriades. Det är en stor fördel att se äkta människor och inte sminkade (och på annat sätt påbättrade) skådespelare. Även deras tal ljuder äkta och har inte mycket av teater över sig.

Kvinnorna kommer fram

Något mer än hälften av jordens befolkning består av flickor och kvinnor. Halva världshistorien är med andra ord flickornas. Så länge historien handlar om ”krig och politik” är dock de flesta av historiens gestalter män. Går man över till hembygdens vardagshistoria, kommer dock kvinnorna fram. Kjell Eriksson har klar blick för kvinnornas betydelse, som på Tjörn kanske var större än på de flesta andra håll. En stor del av Tjörns manliga befolkning befann sig under långa tider ute på havet som besättningsmän på fiskebåtar och på handelsflottans fartyg. I Kjell Erikssons skådespel och i Dan Kristenssons film kommer kvinnorna verkligen fram. Jag har räknat samman antalet kvinnor och antalet män i rollförteckningen. Vi har 15 kvinnor och 10 män. Dessutom har filmen som sagt en kvinnlig berättare, nämligen Marianne Ryde. Hon skulle när som helst kunna anställas vid TV, och hon har en framstående uppgift i filmen.

Sommarstämning och lugn

Denna film kommer att visas många gånger framöver. Intresset för hembygdsfilmer är över lag mycket stort. De handlar om bygdens historia. De visar hembygden och folk, som man känner eller kanske rentav är släkt med. Under sådana förhållanden är framgången given. Dan Kristensson har givit filmen ett lugnt och behagligt tempo. Han har lyckats förmedla sommarstämningen med vackra naturbilder och inlagd fågelsång. Tjörn är en vacker ö, och ett stort turistmål. Dan Kristenssons film är ytterligare ett led i marknadsföringen av Västsverige.

Klicka här för denna artikel som pdf

Tjörns historia som skådespel

Tack vare sillperioderna fick Tjörn och övriga Bohuslän flera gånger uppleva en motsvarighet till guldruschen i Klondyke. När de stora sillperioderna var slut, fortsatte sillfisket i mindre omfattning. Sill och Bohuslän är oupplösligt förknippade med varandra. Söndagen den 2 juni 2013 hade Tjörns Hembygdsförening ordnat en hembygdsdag med teaterscener ur Tjörns historia. Namnet på dagen var ”Det börjar och slutar med sill”.

Utmärkta teaterscener

Pigan har tandvärk. Foto: Lars Gahrn.
Pigan har tandvärk. Foto: Lars Gahrn.

Besökarna delades upp i mindre skaror, som av en berättare och ciceron lotsades omkring från hus till hus och från hörn till hörn av hembygdsgården. Där spelade olika medlemmar upp scener ur öns historia. Ibland kan man inte i första hand tala om teater, utan medlemmarna mera berättade genom att samtala inbördes. På somliga ställen bjöds dock stark och påfallande välspelad teater. Vi fick möta en piga, som hade tandvärk och måste gå till smeden för att få den utdragen. I skolsalen fick vi möta en skollärarinna, som blev avskedad av kyrkoherden, därför att hon hade gått med i missionsförbundet. I en stuga fick vi möta en skomakare, som munhöggs med en grannkvinna. Bägge talade Tjörnmål av det mjukaste och mest välljudande slaget. Avslutningsvis kom vi till ”gälerskor” (sillrenserskor), som slängde käft med två fiskförsäljare. Här började man undra, om de spelade eller om de kanske munhöggs på riktigt. Hur som helst var allting bra, både Tjörnmålet och de uddiga yttrandena.

Tjörnmålet har gått tillbaka

Skomakaren talade vackert Tjörnmål.
Skomakaren talade vackert Tjörnmål.

Spelet hade skrivits av Kjell Eriksson, föreningens träg­ne forskare och krönikör, och när jag i efterhand sitter och läser igenom hans manuskript, förstår jag, att det är avsett mera som en stomme och grund för skådespelet. Med stor frihet och uppfinningsrike­dom har skådespelarna utbroderat och byggt på. En tråkig insikt smyger sig dock på vandrarna: Tjörnmålet är på stark tillbakagång. Några av skådespelarna kan bara tala rikssvenska. Andra kan hjälpligt tala Tjörnmål, men rikssvenskan bryter ofta igenom. Några kunde dock tala dialekt av bästa märke, och det var en ren njutning att lyssna. Tjörnmålet är mjukt och välljudande. Det är språkligt bildande att lyssna. Man får ökad insikt i de språklagar, som skapar och ombildar våra språk. Någon av föreningens medlemmar hade föreslagit någon rektor, att skolbarnen borde få hemspråksutbildning i Tjörnmål, men förslaget togs inte upp till behandling.

Folkmålen är mjukare än rikssvenskan

De två munviga ”gälerskorna” hade inte några svårigheter att både prata och arbeta samtidigt.
De två munviga ”gälerskorna” hade inte några svårigheter att både prata och arbeta samtidigt.

Folkmålen är ofta mjukare än rikssvenskan, som har alltför många medljud eller konsonanter efter varand­ra. För att folk skall höra och uppfatta vad jag säger, har jag blivit allt angeläg­nare om att uttala orden klart och tydligt. Jag har då allt tydligare fått klart för mig, att svenskan är ett hårt och svåruttalat språk. Med dialekterna är det annorlunda. Om allt för många konsonanter följer på varandra, försvinner en eller två i språkhanteringen. Detta och annat kunde man lägga märke till, när man lyssnade till det äkta Tjörnmålet. Vid något tillfälle fick vi frågan: ”Begriper ni vad vi säger?” Tjörnborna själva var alltså medvetna om, att de talar ett numera ovanligt språk. Utvecklingen är betänklig och beklaglig. Folkmålens tillbakagång innebär en språklig utarmning. Genom att bidra till att hålla liv i Tjörnmålet gör Tjörns Hembygdsförening en viktig insats.

Inspelning vore önskvärt

Vi var många i varje skara, som lotsades runt, men många fler än vi, som var där, skulle kunnat ha haft rikt utbyte av detta skådespel. Kanske skulle Tjörns Hembygdsförening kunna spela in de olika scenerna på en DVD, som skulle kunna visas i skolorna? Som läromedel skulle dessa teaterscener förmodligen kunna fängsla barnen betydligt bättre än läroböcker. Dessutom vore det utmärkt, om barnen kunde lära sig litet av Tjörnmålet eller åtminstone bli förtrogna med det.

Klicka här för denna artikel som pdf