Familjen Hall har blivit följetong i litteraturens värld

John Hall och hans maka Christina (född Gotheen) gav upphov till en underavdelning av Mölndalslitteraturen och Göteborgslitteraturen, när de anlade Gunnebo. Att det skulle bli så, hade de antagligen inte en aning om. Skrifterna i ämnet kom inte under deras tid, men nu är lavinen igång. Skrifterna med Gunnebo-anknytning blir bara fler och fler. Jag skall ägna några artiklar åt denna litteratur. För den intresserade finns mycket att läsa.

John Hall den äldre – Göteborgs rikaste köpman

Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.
Christina Halls visbok är fortfarande vacker, trots att den har blivit sliten under sina mer än 180 år.

År 1778 inköpte den rike göteborgsköpmannen John Hall den äldre (1735 – 1802) hemmanet Gunnebo i nuvarande Mölndals stad. Några år senare började han uppföra en ny och mycket påkostad herrgårdsanläggning, ritad av stadsarkitekten i Göteborg, Carl Wilhelm Carlberg. Denna herrgårdsanläggning, nu kallad slott, skulle föra både hans och den övriga familjens namn till eftervärlden. Intresset kring Gunnebo skulle medföra ett betydande intresse kring familjen Hall, som verkligen var både färgstark och intressant. John Hall den äldre tillhörde en ursprungligen skotsk släkt, och efternamnet uttalades på skotskt vis Hahl. John Hall sålde stångjärn och bräder, framför allt till Storbritannien, och skaffade sig både sågar och järnbruk, så att han själv kunde framställa en del av exportvarorna. Annars arbetade han som grosshandlare och mellanhand. Han inköpte alltså vad andra hade producerat och sålde det vidare. Hall importerade framför allt salt, kol, bly, glas, viktualier och kolonialvaror, och dessa kom i första hand från Storbritannien. Hans affärsspråk var – inte helt oväntat – engelska. Hall levde för sina affärer och var föga intresserad av sällskapslivet. Han beskrivs som en hederlig man, tystlåten och ganska hetsig. Han blev med tiden Göteborgs i särklass rikaste köpman och gick till historien tack vare sin rikedom och Gunnebo. Det var högst ovanligt, att Göteborgs köpmän byggde sommarställen av denna storlek. Hade han haft en anspråkslösare fru, hade han säkerligen gått miste om eftervärldens uppmärksamhet.

Christina Hall – sällskapslivets drottning

Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall enligt ett miniatyrporträtt på Gunnebo. Hon var på sin tid en av Västsveriges stora kulturpersonligheter. Foto: Anna Jolfors.

John Hall den äldre var gift med Christina Gotheen (1749 – 1825). Hon var i mångt och mycket sin makes motsats: öppen och meddelsam, charmerande och spirituell, livligt intresserad av såväl sällskapsliv som kultur. Gunnebo byggdes huvudsakligen för henne och hennes gäster och är avsett för sällskapsliv i stor skala. Hon betydde mycket för kulturlivet i Västsverige. Man spelade teater i herrskapet Halls salong, och Halls byggde Göteborgs första teater. Gunnebobygget blev stilbildande för Västsverige, och ”gunnebomöbler” blev ett känt begrepp. Lindomesnickarna har tillverkat modifierade gunnebomodeller in i våra dagar. På Gunnebo fick många konstnärer och hantverkare arbete. Christina Hall samlade böcker, vackra möbler och konst. Gunnebo var en sevärdhet redan från början, och fru Hall visade besökarna runt. Gustaf III har besökt Gunnebo liksom Johan Tobias Sergel med flera. Hon var helt enkelt en av Västsveriges kulturpersonligheter. Efter makens död 1802 fick Christina Hall ta över Gunnebo som änkesäte, men genom lån och borgensförbindelser förstörde hon sin ekonomi och gick i konkurs 1818. Hennes sista år var dystra. Hennes grav vid Örgryte gamla kyrka är bevarad. Den är ett bra och stilfullt exempel på en gravvård från 1820-talet. Gravstenen har en lång inskrift, som är ett intressant bidrag till hennes levnadshistoria. Även gravstenar kan i vissa fall tillhöra litteraturen! Man kan säga, att hon och hennes make var ett mycket lämpligt äkta par. Han tjänade pengar, och hon gjorde slut på pengarna på ett sätt, som eftervärlden har glädje av ännu omkring två århundraden efter deras död.

Christina Hall skrev brev och nedtecknade visor

John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.
John Hall den yngre borde liksom sin mor få en egen bok. Han var en begåvad tecknare, som har dokumenterat åtskilligt, främst Gunnebo. Foto: Anna Jolfors.

Christina Hall hade många vänner och skrev brev till dem. Några av hennes brev har överlevt till våra dagar. Breven är öppenhjärtiga, vänliga, skämtsamma och ibland målande. Hon var en begåvad brevskriverska, och man anar, att hon var ett fynd för det gustavianska sällskapslivet: lättpratad, vänlig, skämtsam och allsidigt intresserad. Flera brev har blivit kända tack vare Arvid Baeckströms forskningar, och han fann i dem många värdefulla uppgifter om Gunnebo och dess arkitekt Carl Wilhelm Carlberg. Breven utgavs dock aldrig i sin helhet. Kulturhistorikern, samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz stod för en verkligt uppseendeväckande upptäckt år 2006. Han upptäckte och lyckades förvärva Christina Halls visbok (påbörjad 1766). I en påkostad bok med guldsnitt och skinnband hade Christina Hall skrivit ned visor, som hon ville bevara i avskrift. Boken ger oss värdefulla inblickar i musiklivet i Göteborg. Niklas Krantz kom med boken till mig, och jag kände att jag måste göra något. Tio års arbete följde. År 2016 utgav Mölndals Hembygdsförening en tung skrift: Lars Gahrn, Christina Hall, vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor (Mölndal 2016, 524 sidor). När boken utgavs, hade nästan två århundraden förflutit efter Christina Halls död. Ibland tar det alltså lång tid innan människors insatser blir fullt ut uppmärksammade!

Spana efter fler brev!

I arkiven kan mycket väl finnas många fler brev och annat, som härrör från Christina Hall. Alla uppmanas att hålla ögon och öron öppna. Vi lever nu i en helt annan värld än Halls. Ingen måste nu företa långa resor till arkiv och sitta i arkivlokaler för att forska. Några av mina medarbetare (Peter Funke, Anna Jolfors och Bo Strömberg) hittade många värdefulla upplysningar på nätet. Om man har en dator, kan man finna många värdefulla bidrag till forskningen. Fortsätt med det! Fastän Christina Hall har fått 524 sidor, är det inte alls säkert att vi är färdiga med henne. Hon var en kulturarbetare, som har lämnat många spår efter sig. Mycket mer kan dyka upp, framför allt brev till andra brevvänner. Ungefär detsamma gäller hennes son, John Hall den yngre. Även han borde få en bok, som är ungefär lika omfångsrik som moderns. Man borde ge ut hans teckningar, som är ett källmaterial av stort värde. Jag skall återkomma till historien om hans skissböcker. Liksom allt annat rörande den olycklige John Hall är också detta en mycket sorglig historia. Jag har all anledning att återkomma i ämnet.

Lars Gahrn

Annonser

Berömdheterna flyttar från oss

Vi får inte behålla våra storheter och berömdheter. De har en ful ovana att flytta någon annanstans. Den insikten smög sig på mig, när jag lyssnade till Jan Westins föredrag om Göteborgslitteratur. Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, höll nämligen onsdagen den 15 november 2017 ett föredrag för Göteborgs Hembygdsförbund om Göteborgslitteratur. Både Göteborgs och Mölndals författare flyttar i allmänhet någon annanstans. Vi börjar med göteborgarna.

Skönlitterära författare flyttade

Ella Hillbäck växte upp i Mölndal och skrev romanen Albatross (1943), som speglar Krokslätt och Solängen, men hon flyttade snart till både Göteborg och Stockholm. Hon var en av flera författare, som flyttade från både Mölndal och Västsverige. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)
Ella Hillbäck växte upp i Mölndal och skrev romanen Albatross (1943), som speglar Krokslätt och Solängen, men hon flyttade snart till både Göteborg och Stockholm. Hon var en av flera författare, som flyttade från både Mölndal och Västsverige. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)

Över huvud taget har Göteborg inte många stora författare, och framför allt har staden inte fått behålla sina storheter. Förutsättningen för att författarna skulle bli stora tycks ha varit, att de flyttade till Stockholm. Johan Runius genomgick Göteborgs gymnasium och skrev en dikt om staden men hamnade snart i Stockholm. Bengt Lidner – ett verkligt stort namn i litteraturhistorien – föddes vid Magasinsgatan i Göteborg, men flyttade snart till Stockholm, där Gustaf III och med honom möjligheterna till framgång fanns. Lidner har inte skrivit en enda rad om sin födelsestad. Vad gäller Mölndal har våra stora författare varit flyktiga gäster. Wilma Lindhé, Ella Hillbäck och Ebba Lindqvist bodde visserligen hos oss några år men flyttade sedan till annan ort. Detsamma gäller andra berömdheter som Ulla Jacobsson, Bertil Pettersson (naturfotografen), Målle Lindberg och Maj Fagerberg. Exemplen kan lätt mångfaldigas.

 J. A. Wadman – känd i Göteborg

J. A. Wadman, skalden från Göteborg, skrev även en dikt med anknytning till Mölndal. Han flyttade inte, och möjligen därför blev han känd bara i Västsverige. Gammal litografi, gjord efter hans död.
J. A. Wadman, skalden från Göteborg, skrev även en dikt med anknytning till Mölndal. Han flyttade inte, och möjligen därför blev han känd bara i Västsverige. Gammal litografi, gjord efter hans död.

Hur är det då med J. A. Wadman, Göteborgs Bellman? Han var född i Karlskrona men hamnade i Göteborg och förblev staden trogen. Han blev ett stort namn i Göteborg och fick en stor byst vid Lorensberg; (numera har bysten flyttats till Vasaparken). Däremot slog han aldrig igenom i riket som helhet. Var det så, att han inte blev ett stort namn i litteraturhistorien, därför att han blev Västsverige trogen? Visserligen skrev Wadman hyllningsdikter eller skämtsamma dikter till många kända göteborgare, men om själva staden skrev han ingenting. Ordet göteborgsförfattare bör användas med viss reservation. Westin skriver: ”Jag håller med dig om Wadman och bortsett från hans dikt om nymferna i Haga så hör ju hans visa om den lilla vrån bland bergen egentligen varken till dina eller mina domäner. (Den lilla vrån var sannolikt belägen i Öjersjö.)” Göteborg och Mölndal är ju som sagt sammanflätade även vad gäller litteraturen. Wadmans dikter är som regel inte knutna till hembygden, men han har skrivit en dikt med innehåll från Mölndal. På grund av dess mindre trevliga innehåll kan jag tyvärr inte skriva mer än så. Tryckfriheten har sina gränser. (Man kan dock ta del av dikten i Mölndals stadsmuseums faktapärmar, eftersom det fortfarande är tillåtet att kopiera tryckt text, även om innehållet skulle vara mindre tilltalande. För att inte stegra förväntningarna till det orimliga, skall jag påpeka, att diktens anstötlighet är betydligt mindre än många nutida läsares överkänslighet.)

Romanen John Hall

John Hall går ständigt igen, inte bara i Gunnebos historia utan även i Göteborgslitteraturen och litteraturen om Mölndal.
John Hall går ständigt igen, inte bara i Gunnebos historia utan även i Göteborgslitteraturen och litteraturen om Mölndal.

Sophie Elkan var bosatt i Göteborg och uppvuxen i staden. Hennes numera mest kända roman är göteborgsskildringen John Hall (1899). Hon var på sin tid en författarinna, som lästes över hela riket. Även Oscar II skall ha läst John Hall. Boken handlar delvis om Gunnebo och är ytterligare ett exempel på, att Göteborg och Mölndal är nära sammanbundna i alla avseenden. Tillsammans med sin mer berömda väninna Selma Lagerlöf besökte Sophie Elkan åtminstone vid ett tillfälle Gunnebo. Deras namn återfinns i Gunnebos gästbok. Hon var något så ovanligt som en Göteborgsförfattare med framgång i hela riket. Är Viktor Rydberg en göteborgarsförfattare? Svaret är både ja och nej. Under många år bodde han i staden och medarbetade i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han är begravd i ett påkostat mausoleum på Östra begravningsplatsen. Göteborg förekommer dock inte vare sig i hans romaner eller i hans dikter. Göteborg var nog helt enkelt inte tillräckligt romantiskt för 1800-talets diktare och författare. Sjöfart, handel och industri hade (och har) inte något romantiskt över sig. Av kungar, fältherrar, adliga kavaljerer, adelsfröknar, frihetshjältar och andra romantiska personer fanns inte mycket. Det bör nämnas, att Viktor Rydberg ibland gästade författarinnan Wilma Lindhé och hennes familj på Lackarebäcks gård i Mölndal, där han lär ha badat i kvarndammen. Några spår efter Lackarebäck och Mölndal söker man dock förgäves i hans diktning. Man skulle kanske tro, att Rydberg genom arbete, vänskapsband och släktband var fast förankrad i Göteborg, men han blev professor i Stockholm och flyttade dit. Ständigt dessa flyttningar! Sven Petersson, som har skrivit romanen ”Att öppna ett fönster mot dåtiden” (utgiven 2018), växte upp i Mölndal, men gick i lära som kock i Stockholm och flyttade senare till Göteborg. Hans självbiografiska roman speglar därför både Mölndal och Stockholm.

Taube och Dahlquist

Evert Taube växte upp på Vinga, men efter läroår runt om i stora världen föll han ”i Roslagens famn” och bosatte sig i Stockholm, där skönandarna, förlagen, skivbolagen och all annan hägrande härlighet fanns. Lyckligtvis återvände Evert Taube då och då till Västkusten och gjorde viktiga insatser för bevarandet av äldre bebyggelse i staden, men man måste väl säga att han i första rummet är Bohusläns och inte Göteborgs skald. Den ende store författare, som både besjungit Västkusten (med Göteborg) och bott där, är Lasse Dahlquist. Han lever dock främst genom skivinspelningar och knappast genom böcker. Honom fick vi alltså behålla, men för övrigt är det dock klent med vår förmåga att hålla kvar berömdheterna. Frågan blir: hur skall vi bära oss åt för att få ha dem kvar?

Lars Gahrn

Lysande berättarkonst i Sven Peterssons Mölndalsroman

Äntligen har Sven Peterssons roman från gamla Mölndal utgivits som bok, 25 år efter författarens död. Vill man lära känna Mölndal som det var åren kring 1940, får vi tack vare Sven Petersson en inlevelsefull och målande skildring, som etsar sig fast i minnet.

Uppvuxen inom pappersbruket

Omslaget till Sven Peterssons Mölndalsroman.
Omslaget till Sven Peterssons Mölndalsroman.

Sven Petersson (1918-1993) växte upp inom det stora pappersbruket, AB Papyrus. Hans far Karl Pettersson (1881-1962) arbetade som elektriker inom bruket. För att man snabbt skulle kunna få tag i honom, när någonting gick sönder, fick han och hans familj, hustrun Amanda samt sönerna Åke, Sven och Nils, bo i ett hus inom fabriksområdet. Det hade adressen Korndal eller Papyrus 56 men senare Forsåkersgatan 2 D. Även Sven fick anställning på bruket, men han trivdes inte med det enahanda arbetet. När andra världskriget bröt ut, blev han arbetslös. Pappersbruket sålde mycket papper till andra länder. Nu stängdes många handelsvägar. Pappersproduktionen måste minskas. Sven fick slut på grund av arbetsbrist.

Kock och författare

Olof Petersson berättar om faderns roman. Foto: Lars Gahrn.
Olof Petersson berättar om faderns roman. Foto: Lars Gahrn.

Vad skulle han nu göra? Sven var bra på att laga mat och tyckte om matlagning. Han beslöt att utbilda sig till kock. Resan gick till Stockholm, där många fina restaurangkök med kunniga läromästare fanns. Sven blev en duktig kock och fortsatte inom detta yrke under hela sitt yrkesverksamma liv. På sin ålders höst skrev han en roman om sina läroår: Sven Petersson, Att öppna ett fönster mot dåtiden (Förlag: Mölndals Hembygdsförening, 2018, 224 sidor). Här får vi en lysande beskrivning av Mölndal under åren kring 1940. Sven och hans bröder var framstående berättare, och Sven hade även förmågan att uttrycka sig i skrift. Svens söner Olof (professor emeritus) och Gunnar (själv författare) har arbetat med färdigställandet av boken. De kände igen faderns uttryckssätt, vändningar och sätt att berätta. Under arbetets gång tyckte de sig gång på gång höra sin fars röst.

Biblioteket kopierade

För att öva upp sin författartalang gick Sven skrivarkurser. På en av dem mötte han en jämnårig Mölndalsbo, nämligen Sven Johnson. Denne var själv en skicklig amatörförfattare och även hembygdsvän. När han fick läsa manuskriptet till Sven Peterssons roman, sade Sven Johnson till Sven Petersson: ”Gå till Lars Gahrn!” Han gjorde så. Jag blev eld och lågor över denna lysande berättarkonst och denna värdefulla Mölndalsskildring. Jag rekommenderade manuskriptet för stadsbiblioteket, som kopierade manuskriptet i tio exemplar. Dessa bands in i snygga röda biblioteksband år 1992. Bert Hoflund gjorde även denna gång en viktig insats för litteraturen om Mölndal.

Många arbetade för utgåvan

Gunnar Petersson, själv författare, har upptäckt faderns skickliga sätt att lägga upp sina berättelser. Foto: Lars Gahrn.
Gunnar Petersson, själv författare, har upptäckt faderns skickliga sätt att lägga upp sina berättelser. Foto: Lars Gahrn.

Mölndals Hembygdsförening har flitiga och intresserade museiassistenter, som är duktiga på bland annat renskrivning. Många år senare fick de av mig i uppdrag att renskriva Sven Peterssons roman på dator. När författarens söner Olof (tidigare professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet) och Gunnar (författare, bosatt i London) hade blivit pensionärer, ville även de göra något av faderns otryckta roman. Deras kusin Margareta Lillvall, dotter till Åke och Irene Peterson, kopplade genast ihop Olof och Gunnar med mig. Då hade Martin Andersson och Helen Ljungström skrivit rent manuskriptet. Det var dags att börja korrekturläsa. Sedan kunde redigerings- och utgivningsarbetet börja. Måndagen den 23 april 2018 var allt klart. Olof och Gunnar presenterade då boken för intresserade Mölndalsbor i Kvarnbygården, Mölndals hembygdsgård och hembygdsmuseum. Gunnar Petersson är själv författare och kan konsten att skriva. Under arbetets gång hade han blivit imponerad över faderns berättarteknik. Många författare spårar ut i pratighet, men Sven kunde konsten att koncentrera sig och se till att det hela tiden händer något. Berättelsen står aldrig stilla. Sven arbetar även med högt och lågt, så att en kontrastverkan – ofta med humoristisk verkan – uppstår. Man har mycket att upptäcka i Svens roman. Den blir en utmärkt bok för många studiecirkelsmedlemmar, givetvis för dem som läser Mölndals historia, men kanske även för dem som lär sig konsten att skriva böcker. Sven kan genom sin roman i sin tur lämna tips åt yngre författarbegåvningar. Sedan Sven gick in i evigheten har den nya tiden brutit igenom. Hans söner följer med i tekniken, och boken är därför (tillsammans med andra av Svens litterära alster) tillgänglig på nätet.

Lars Gahrn

 

 

Kufiska mynt vid Göta älv

Hur kan muslimska mynt hamna i Göta älvs dalgång? Den frågan skulle Yngve Karlsson besvara i Lödöse museum söndagen den 8 oktober 2017. Göteborgs Numismatiska Förening, Lödöse museum samt Rut och Bengt Holméns Stiftelse för Numismatik anordnade då en mynthistorisk dag i Lödöse.

Kufiska mynt

Yngve Karlsson föreläste om kufiska mynt i Göta älvs dalgång. Foto: Lars Gahrn.
Yngve Karlsson föreläste om kufiska mynt i Göta älvs dalgång. Foto: Lars Gahrn.

Filosofie licentiat Yngve Karlsson har skrivit en bok om sasanidiska mynt. (Dessa mynt föregick muslimernas och efterbildades senare av muslimerna.) Muslimernas mynt kallas kufiska mynt. I staden Kufa (nära Bagdad) i nuvarande Irak fanns nämligen en skrivarskola, som formgav de arabiska bokstäverna. När muslimerna tog efter de sasanidiska mynten och de bysantinska mynten, hade deras mynt bilder, men med tiden kom deras mynt att innehålla enbart kufisk skrift. År 698 genomfördes en standardisering av mynten. De myntbitar, som hittades i Göta älvs dalgång, är delar av standardiserade kufiska mynt.

Köpingen – en av Lödöses föregångare

Mynten hittades i Köpingen, som ligger vid Slumpån i närheten av Lilla Edet och alltså uppströms, räknat från Lödöse. Här låg en handelsplats, som fanns till före Lödöse och följaktligen var en föregångare till denna stad. Av allt att döma fanns flera smärre handelsplatser i äldre tid. Genom metalldetektering har man hittat åtskilliga delar av föremål, däribland åtta delar av kufiska mynt. Dessa mynt har huggits eller brutits sönder för att man skulle ha mindre silverbitar att väga upp. Man betalade med silver och vägde silvret, även i de fall då man hade silvermynt. Silvrets kvalitet var därför av stor betydelse. ”Vikingarna tog inte hit dåligt silver”, påpekade Yngve Karlsson.

Myntbitarna kom genom handel

Michel Amandry – en framstående kännare av romerska mynt. Foto: Lars Gahrn.
Michel Amandry – en framstående kännare av romerska mynt. Foto: Lars Gahrn.

I och med att endast bitar av mynten finns, har det varit svårt att med bestämdhet avgöra vad för slags mynt de är och varifrån de kommer. Gert Rispling har arbetat med denna fråga och skrivit i ämnet. Den arabiska skriften visar, att mynten är kufiska. De äldsta mynten präglades under 700-talets senare hälft. De övriga myntbitarna härrör från 800-talet. Två av dem kommer från Nordafrika, vilket är intressant, eftersom vikingarna genomgående tog hem mynt, som hade präglats österut men inte i Afrika. Mynten är slitna och torde ha varit slitna redan i sina hemländer. Av allt att döma har de sakta vandrat norrut genom handel. Företeelsen är känd i våra historiska källor. På 500-talet skriver Jordanes, att pälsverk från Skandinavien når Medelhavsvärlden ”genom mellankommande handel” (commercio interveniente). Den ene köpmannen har sålt varor till den andre, och genom ett större antal mellanhänder har varorna sent omsider nått länderna vid Medelhavet.

Poppea på provinsmynt

Poppea Sabina.
Poppea Sabina.

Myntdagens andre föreläsare var Michel Amandry, som tidigare var direktör för Mynt- och Medaljkabinettet i Bibliothéque Nationale de France i Paris. Han talade om romersk provinsmyntning. Dels utgav den romerska centralmakten mynt. Dessa är behandlade i det stora bokverket Roman Imperial Coins. Dels utgav de romerska provinserna själva mynt. Dessa finns beskrivna i flerbandsverket Roman Provincial Coins. Myntningen ute i provinserna var inte omfattande vad gäller myntmängden, och följaktligen var den inte heller viktig. Däremot ger den forskningen många upplysningar av intresse och värde. På provinsmynten kan även medlemmar av kejsarfamiljen avbildas. På provinsmynt finns också Poppea Sabina och Antinous. Poppea var kejsar Neros andra gemål. Giftermålet mellan henne och kejsaren var inte omtyckt bland romarna (som tycks ha ogillat och klandrat väldigt mycket i kejsarens liv och leverne). Poppea badade varje dag i åsnemjölk för att hålla sin hud ungdomlig. Därför hade hon alltid med sig 500 åsneston på sina resor, berättade man. (Carl Grimberg, Världshistoria: Folkens liv och kultur, IV, Sthlm 1930, s. 403.) Att avbilda henne på mynt för Rom hade inte varit lämpligt. Däremot gick det tydligen bra, att hon förekom på provinsmynt.

Mynten berättar mycket

Antinous.
Antinous.

Antinous var kejsar Hadrianus’ unge vän och gunstling. Han offrade sitt liv för kejsarens välgång. Hadrianus hedrade honom därför på alla sätt. Många bildstoder avbildar den unge mannen och tydligen även provinsmynt. På dessa kan man även finna bilder av prokonsuler (ståthållare i provinserna). Tack vare mynten får vi kunskap om kejserliga besök ute i provinserna och om stadsnamn, som inte förekommer i andra källor. Vi får kunskap om stora idrottsspel och ”homonoia” (endräkt) mellan städer, vad nu det sistnämnda kan innebära. Städer, som har byggt tempel åt kejsarkulten, visar upp bilder av dessa tempelbyggen på sina mynt. Även bland dessa mynt finns felkällor. Michel Amandry berättade, att myntstampar tycks ha överflyttats från en myntort till en annan.

Viktiga böcker på gång

Även Lödöses mynthistoria är invecklad. Vi fick nu veta, att Rune Ekres stora bok om Lödöses medeltida myntning är långt kommen. Man saknar dock en fotograf, som kan ta de behövliga bilderna. I år har 30 år förflutit sedan man här i Lödöse fann präglingsunderlag av läder. Tack vare dem kunde man fastslå, att L- brakteaterna hade präglats här i staden. Göteborgs Numismatiska Förening ställde ut minnesmedaljer från 1600- och 1700-talen samt Göteborgsmedaljer. Här kunde man se kammarherre Magnus Lagerberg och donatorn Charles Felix Lindberg på bild, liksom många kungligheter. Föreningen medverkade även med myntbestämning och värdering av mynt. Myntvärderaren var högt värderad av besökarna. Vid hans bord fanns ständigt folk med gamla mynt, som de ville ha värderade. Föreningen håller på med en bok om Göteborgs polletter. Den har kommit så långt, att man korrekturläser texten, berättade Bo Gustavsson. Myntningsstaden Lödöse levde upp på nytt tack vare Lödöse Museum, Rut och Bengt Holméns Stiftelse för Numismatik och Göteborgs Numismatiska Förening, som gemensamt anordnade denna ”myntdag”. Var skulle man hålla till om inte i Lödöse, som har gett Västsverige en hedersplats i Sveriges mynthistoria?

Läs vidare

Yngve Karlsson, Sasanian Silver Coins, Mixtum Publishing 2015.

Yngve Karlsson, Coin Photos from the Book Sasanian Silver Coins, CD PC/MAC, 2015.

Köpingen – en handelsplats från yngre järnålder: Fastigheten Torpa 3:3 och 3:11: Arkeologisk efterundersökning: Lödöse museum Rapport 2014:2. (I denna rapport finns Gert Risplings uppgifter om myntdelarna.)

 

Klicka här för denna artikel som pdf

Kejsarens löfte förevigades i Borgå

Borgå lantdag 1809 var Finlands första egna riksdag. Borgå är därför för Finland ungefär vad Eidsvoll är för Norge. Sedan långt tillbaka hade finländare haft sina platser i Sveriges riksdag, men fastän man på den tiden höll riksdag i olika svenska städer, hade aldrig någon riksdag hållits inom storfurstendömet Finland. Som en hyllning av Finland med anledning av dess 100-årsjubileum som självständig nation vill jag fortsätta mina iakttagelser om Borgå lantdag.

Lantdagens hus finns kvar

Tsar Alexanders staty i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.
Tsar Alexanders staty i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

År 1809 var tiden kommen för Finlands första riksdag. Ryssarna hade erövrat Finland och tänkte inte lämna tillbaka denna erövring. I mars månad 1809 hade tsar Alexander I sammankallat en lantdag till Borgå. Kommer man till Borgå, märker man snart, att denna lantdag är ett högst levande minne. Alla byggnader av större betydelse finns kvar. De framhålls i turistbroschyrer och med skyltar på husen. Tsar Alexander bodde i ”Borgå slott”, ett större boningshus vid Ågatan. För tsaren ”byggde man en trottoar från huset till domkyrkan. På så sätt kunde kejsaren komma fram torrskodd.” Även Gustaf III har övernattat i detta ”slott”. Adels- och borgarstånden höll sina överläggningar i gamla rådhuset vid torget. Prästeståndet samlades i Borgå gymnasium uppe vid domkyrkan. (Nu är denna byggnad domkapitel.) Bondeståndet samlades i lagman Orreaus hus på andra sidan domkyrkan. Tsaren höll sitt öppningstal i gymnasiebyggnaden. Kvällen efter talet hölls lantdagsbal i stora salen på övervåningen.

Tsarens staty i domkyrkan

Tsar Alexanders bön, översatt och inramad, i Borgå domkyrka.
Tsar Alexanders bön, översatt och inramad, i Borgå domkyrka.

Tsaren, som var mycket förtjust i vackra flickor, dansade två danser med den unga Ulla Möllersvärd. Hon tappade sin solfjäder under balen. Tsaren plockade upp solfjädern, stack in den under sin rock och återsände den till den unga flickan dagen därpå, berättas det. Även de mest obetydliga småsaker har man således lagt på minnet. Ulla Möllersvärd blev tack vare dessa två danser med tsaren en berömdhet, vars liv i minsta enskildhet är kartlagt och återberättat i Borgås historia. Även domkyrkan hade sin uppgift under lantdagen, som öppnades och avslutades i detta helgade rum. Här inne i kyrkan står också tsarens staty, utförd av Borgås egen son, bildhuggaren Walter Runeberg (son till skalden Johan Ludvig Runeberg). Den ställdes här till etthundraårsminnet av Borgå lantdag. Året var 1909. Ursprungligen ställdes statyn vid den pelare, där tsarens tron hade stått. Den erinrar om, att kejsaren erkände Finland som en nation ”bland nationernas antal”.

Tsarens löfte inramat

Bredvid bildstoden har man satt upp tsarens bekräftelse av Finlands lagar och privilegier. Bekräftelsen är tryckt och inramad. Den lyder:

”WI ALEXANDER I. med Guds Nåde, Kejsare och Sjelfherrskare öfwer hela Ryssland etc. etc. etc. Stor-Furste till Finland etc. etc. Göte weterligt: Att sedan WI, efter Försynens skickelse, tagit Stor-Furstendömet Finland i besittning, hafwe WI härmedelst welat bekräfta och stadfästa Landets Religion och grundlagar samt de priwilegier och rättigheter hwart och ett Stånd inom berörde Stor-Furstendöme i synnerhet, och alla dess Inbyggare i gemen, så högre som lägre, hittills, enligt Constitution, åtnjutit: Lofwandes att bibehålla alla dessa förmåner och författningar fasta och oförryckte i sin fulla kraft. Till yttermera wisso hafwe Wi teknat denne Försäkrings-Act med WÅR egenhändiga underskrift. Gifwit i Borgå, den 13/29 Martii 1809.

Originalet är högst egenhändigt undertecknadt

ALEXANDER.

Öfwersättningens rigtighet bestyrkes.

På Nådigste befallning.

ROB. H. REHBINDER

Tjenstgörande hos H. M. Kejsarens Person

wid Finska Ärendena.”

En annan tavla innehåller tsarens avslutande bön till Gud. Jag återkommer till den.

Skulle friheten upphöra?

Suomis dotter (Finland) med Finlands lejon och lagen (Lex) som sköld.
Suomis dotter (Finland) med Finlands lejon och lagen (Lex) som sköld.

Man har velat framhålla en viktig händelse i Borgås historia, men detta räcker inte som förklaring till detta enträgna framhållande av tsaren och hans löften. Man har varit mycket angelägen om att erinra om tsarens löften, eftersom man med all rätt fruktade, att tsarerna skulle glömma av dessa löften eller kanske rentav ta tillbaka dem. Under de första femtio åren var faran stor, att tsaren skulle glömma bort löftena. Under de sista trettio åren var faran överhängande, att ryssarna skulle dra in alla Finlands rättigheter och privilegier. Alltifrån 1889 och särskilt efter februarimanifestet 1899 hårdnade det ryska greppet över Finland. All frihet var satt i fara. Ett av finländarnas motdrag var att erinra om givna löften. Man gör som synes allt för att understryka löftenas äkthet. I den tryckta texten försäkrar man att tsarens underskrift är ”högst egenhändigt” skriven. Robert H. Rehbinder har dessutom intygat, att översättningen är riktig. Stavningen vittnar om att tavlans text trycktes tidigt. Man har vidare med statyn i domkyrkan velat föreviga ögonblicket, då tsaren gav sina löften, just på den plats, där de gavs. Man har även på annat sätt förevigat detta ögonblick. Två målningar visar tsar Alexander på Borgå lantdag. År 1813 utförde konstnären Emanuel Thelning denna målning, som hängdes i domkapitlets högtidssal i Borgå. Här i huset hade lantdagen samlats år 1809. Denna plats var den första, som fick ett minne av den betydelsefulla lantdagen. Senare fick konstnären Robert Wilhelm Ekman i uppdrag att måla av Thelnings konstverk. Denna nya och stora målning hänger idag i regeringsbyggnaden, det gamla senatshuset i Helsingfors. (Stig Ramel, Göran Magnus Sprengtporten: Förrädaren och patrioten, 2003, s. 224-225.) Thelnings målning har varit förebilden inte bara för Ekmans kopia utan även för Walter Runebergs staty, som tillkom nästan ett århundrande efter Thelnings verk. På allt sätt har man alltså velat påminna om tsarens löften på Borgå lantdag.

Hur skall tsarens bön översättas?

Tsar Alexander II på Senatstorget i Helsingfors.
Tsar Alexander II på Senatstorget i Helsingfors.

Tsaren avslutade sitt tal vid hyllningen i Borgå domkyrka med en bön: ”Jag beder den Allsmäktige Guden gifva mig styrka och vishet att styra detta aktningsvärda folk efter dess lagar och den eviga rättvisans oryggliga ordning.” Tsaren yttrade dessa ord på franska, och i ett avseende är översättningen högst osäker. Där står ”d’apres ses loix” (efter sina lagar), men gäller det Guds lagar eller det finländska folkets lagar? Eftersom Alexander vänder sig till Gud, ligger det närmast till hands att tänka på Guds lagar, men översättaren menar, att det finländska folkets lagar åsyftas. En sådan översättning förvandlar även denna bön till ett löfte att följa Finlands lagar, men den är som sagt osäker. Det är dock betecknande, att finländarna har valt just denna tolkningsmöjlighet. De ville ha så många löften som möjligt. Avslutningens översättning är snarare en omtolkning av innebörden. Där står: ”d’apres … sa justice divine”, vilket ordagrant betyder ”enligt … hans (Guds) gudomliga rättvisa”. Man har dock översatt med ”enligt… den eviga rättvisans oryggliga ordning”. Tre ord, nämligen eviga, oryggliga och ordning, saknar motsvarighet i den ursprungliga texten. Icke heller framgår av översättningen, att det rör sig om ”hans”, det vill säga Guds, rättvisa. Alla dessa missvisande förändringar av bönen har dock ett syfte. Man kan få intrycket, att Finlands lagar var detsamma som ”den eviga rättvisans oryggliga ordning”. Likaså fick man intrycket, att tsaren erkände att lagarna överensstämde med ”den eviga rättvisans oryggliga ordning”, och att de således inte borde ändras. Man kunde få det till att tsaren erkände, att Finlands lagar var rättvisa, och att de inte borde eller kunde ändras just därför. Man var helt enkelt rädd, att tsarerna skulle ta tillbaka sina löften eller glömma av dem. Just detta var hela tiden nära att ske, och Finlands sista trettio år under rysk överhöghet kännetecknades av förtryck och löftesbrott. Under denna tid av hårdnande förtryck skaffar man fram tsarens staty till Borgå domkyrka. År 1909 var tsar Alexander I:s löften till Finlands folk det sista, som ryssarna ville bli påminda om. Just därför påminde finländarna dem om dessa löften och utfästelser. Finländarna visste hur de skulle göra.

Två tsarstatyer

Den mest iögonenfallande av de två tsarstatyerna i Finland står dock på Senatstorget i Helsingfors. Där står Walter Runebergs staty av Alexander II, avtäckt år 1894, några år efter att ryssarna hade skärpt förtrycket. Vad hade då tsar Alexander II uträttat? Jo, han hade inkallat Finlands andra lantdag år 1863, femtiofyra (54) år efter Borgå lantdag. Framför statyns sockel står statygrupper. Rakt fram med det mest iögonenfallande läget står Suomis dotter (Finland) med svärdet i höger hand och en sköld i vänster hand. På skölden står ordet Lex (lag). Lagen och författningen är Finlands värn, vill man säga, och tsaren hade alltså följt givna löften och lagar. Finländarna erinrade redan 1894 om allt vad ryssarna inte ville bli påminda om. Mycket bra arbetat! Så skall konsten användas. Finländarnas åsikt, att höga befattningshavare bör minnas sina löften och leva upp till dem, är lika viktig i våra dagar, även om finländarna nu lyckligtvis inte behöver oroa sig för ryska tsarer och deras ämbetsmän. Vad gäller tsar Alexander II bör vidare tilläggas, att han avskaffade livegenskapen, och att han utfärdade ett dekret, varigenom en rysk duma (riksdag) instiftades. Samma dag som dekretet utfärdades föll han beklagligtvis offer för ett bombattentat. Hans son och efterträdare brydde sig inte om faderns dekret. Så mycket större framstår därigenom Alexander II. Finländarna hedrar en högt förtjänt tsar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kolbäcks och Säbys kalejdoskop

Att Kolbäcks och Säbys historia är så intressant och kalejdoskopiskt mångskiftande kommer säkerligen som en överraskning för invånarna själva. Var och en är ju med om och känner till enbart en bråkdel av allt som händer och görs i hembygden. Forskar man, och plockar man ihop ett rikt urval av vad som har hänt, blir krönikan överväldigande rik.

En bok att ta efter

Kolbäcks och Säbys flitige krönikör Kurt Larsson har genom åren glatt oss med bloggartiklar och hembygdshäften. Nu har han samlat ihop de artiklar, som han har ansett vara viktigast, till en bok: Kurt Larsson, Vedspis, mikrofilm och bredband: Berättelser om livet och hembygden med utsikt från när och fjärran, (Kolbäcks hembygdsförening 2017, 99 rikt illustrerade sidor). Själv har jag skrivit åtskilligt om dessa bygder och vistats där då och då. Jag lever därför med i vad som händer. Anledningen till att jag skriver en bloggartikel om denna hembygdsbok är att den på många sätt kan vara en förebild för andra hembygdsföreningar. Så som Kurt Larsson har gjort kan (och bör) även andra föreningar göra.

Bygden har förutsättningar för en rik historia

Kurt Larsson med sin cykel på minnesplatsen för slaget vid Herrevadsbro.
Kurt Larsson med sin cykel på minnesplatsen för slaget vid Herrevadsbro.

Kolbäck och Säby är två gamla kyrksocknar, som ingår i Hallstahammars kommun i Västmanland. De två socknarna är landsbygd och förblev landsbygd länge, men här fanns även industriorter av det smärre slaget, snarare brukssamhällen, med rätt så många invånare. Strömsholms kanal och den stora landsvägen genom Västmanland gick fram genom bygden. Här finns ett förnämligt gästgiveri, och senare tillkom en järnvägsstation, som gav Kolbäck ett stationssamhälle. Här fanns alltså både landsbygd och tätorter, som tillsammans gav förutsättningar för en mångskiftande historia. När man läser Kurt Larssons krönika, inser man att historien snarast är kalejdoskopisk.

Det stora slaget gör bygden känd

Affisch till invigningen av minnesplatsen.
Affisch till invigningen av minnesplatsen.

Den stora händelsen, som har givit genljud genom svensk historieskrivning genom århundradena, är slaget vid Herrevadsbro 1251. Vid Herrevadsbro över Kolbäcksån besegrade Birger jarl och biskop Kol av Strängnäs de upproriska folkungarna och deras utländska legoknektar. Kungamakten stärktes tack vare detta slag, och inbördesstriderna upphörde. Det blev fred inom landet i ungefär 25 år. Kolbäcks hembygdsförening har lyft fram detta slag, som i sin tur har lyft fram bygden. Kent Sjöström, som bidrar med några kapitel i boken, redogör för skapandet av en minnesplats. Detta arbete var nog så invecklat och strapatsrikt, eftersom det genomfördes som ett EU-projekt. Man var tvungen att följa EU:s alla regler och bestämmelser. Tack vare skickliga administratörer kunde projektet slutföras, och en minnesplats invigdes den 17 maj 2014. Kommunstyrelsens ordförande Catarina Pettersson och landshövding Ingemar Skogö var där. Firandet av detta slag har dragit många högt uppsatta kvinnor och män till Kolbäck och gjort bygden känd vida omkring. Första lärdomen är: lyft fram bygdens historiska minnen med minnesmärken och skrifter. Dokumentera även själva firandet. Detta är ju ett slags bevis för händelsens betydelse.

Skriv litet åt gången!

En annan lärdom, som kan dras av Kurt Larssons skrift, är att man skall ta många små steg mot sitt mål. Hade han föresatt sig att skriva en etthundra sidor tjock bok om Kolbäck och Säby, skulle uppgiften kanske ha känts övermäktig. Det hade varit svårt att komma igång. Icke osannolikt skulle ingenting ha blivit gjort. Nu har han skrivit korta artiklar, en efter en. Till slut hade han så många att han kunde sammanställa dem till en bok, efter att ha valt och vrakat i mängden. Så gick det till även förra gången. Rune Larsson och Kurt hade var för sig skrivit artiklar och sammanställde dem till en bok. Även i 2017 års bok bidrar Rune Larsson med några kapitel. Många små steg leder sakta men mycket säkert mot målet. Den förra skriften, som jag tidigare har behandlat i en annan bloggartikel, har titeln:

Hembygdsföreningarnas jubileumsskrift

VÅR HEMBYGD

Säby 80 år Kolbäck 20 år

(2004).

Även denna skrift trycktes med bidrag från Eva Bergqvists minneskonto. Ett fåtal exemplar finns kvar till försäljning.

Berätta din egen historia

Kolbäcks Musikkår i Linneabion 2005.
Kolbäcks Musikkår i Linneabion 2005.

Boken handlar mycket om Kurt Larsson själv. Han berättar mycket om sitt eget liv. Tack vare ett växlingsrikt liv har han mycket att berätta, och han kan också konsten att berätta. Minnena är åskådliga och kryddade med eftertanke och ålderns vishet. (Kurt föddes 1934 och har alltså många levnadsår att redogöra för.) Just detta är något mycket viktigt. Varje människa är en del av historien och har därför viktiga saker att berätta. Själv brukar jag gång på gång uppmana folk: skriv ner dina minnen. Du har mycket som kan vara intressant för andra. (Som så många andra följer jag dock inte själv mina uppmaningar, men jag skall försöka ändra på den saken.) Med stor tillfredställelse tar jag del av Kurts minnen. Kanske får han igång även mig.

Hembygdens historia är av allmänt intresse

Skriver man med insikt och betonande av huvuddragen, kan hembygdens historia vara av stort intresse även för folk på helt andra orter. Likheterna mellan den beskrivna bygdens historia och deras hembygds är ofta betydande och belysande. Också skillnaderna kan vara av stort intresse. Kurt Larsson har, tillsammans med Rune Larsson och Kent Sjöström, skrivit en sådan bok med betydande allmänintresse.

Avkoppling kräver arbetsinsatser

Bokens avslutning är dock oroväckande: ”Med denna lilla bok avslutar jag min bana som skriftställare. Nu ser jag fram emot våren, bokläsandet på balkongen och många sköna cykelturer.” En skriftställare med sådana talanger bör dock fortsätta, och, min bäste Kurt, avkoppling på balkongen och cykeln blir inte skön avkoppling, om man inte har någonting (det vill säga skrivande) att koppla av ifrån.

Klicka här för denna artikel som pdf

Glimtar av medeltida skrivare

Tack vare Per-Axel Wiktorsson har vi nu möjlighet att komma närmare åtskilliga medeltidsmänniskor och åtminstone få veta en del av vad de sysslade med under sina (i allmänhet) korta liv. Skara stiftshistoriska sällskap har nämligen givit ut hans storverk ”Skrivare i det medeltida Sverige” I-IV.

Tungt vägande inlägg

Ett storverk i fyra band.
Ett storverk i fyra band.

Detta är även rent bokstavligt talat ett tungt vägande inlägg till Sveriges medeltida kulturhistoria och personhistoria. Jag vet hur det förhåller sig, ty jag har burit de fyra banden i en kasse mellan Villa Elfhög i Trollhättan, där föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte 2016, till Niklas Krantz’ bil, som lyckligtvis tog denna tyngd resten av vägen hem till Mölndal. Man måste ideligen skifta hand, när man bar böckerna, ty tyngden kändes i rygg och arm. De fyra banden gick i tryck 2015 och omfattar 577, 512, 486 och 447 trycksidor, vilket inalles gör 2022 sidor. Verket skall nog snarare ses som ett uppslagsverk än en bok för sträckläsning. Många av sidorna är bildsidor, som visar medeltida urkunder eller sidor ur medeltida handskrifter.

Välmeriterad författare

Per-Axel Wiktorsson har lång erfarenhet av medeltida handskrifter. År 1976 blev han filosofie doktor på en avhandling om Södermannalagens B-handskrift. Han var redaktör för ordboken Sveriges medeltida personnamn 1971-1982. Från 1982 till 1994 var han redaktör för Svenskt Diplomatarium vid Riksarkivet, som ger ut våra medeltida brev. Sedermera blev han först universitetslektor (docent) och sedan professor i svenska språket vid Örebro universitet. Han är en av de ledande krafterna inom Svenska Fornskriftsällskapet och har ett flertal utgåvor av medeltida texter bakom sig. Hans meritförteckning är lång och kan här bara snabbskissas.

Skrivarna träder fram

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.
Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Hans bokverk väger bokstavligen talat tungt, men viktigare än så är att det väger tungt även bildligt talat. Här får vi alla tillgängliga uppgifter om 935 medeltida skrivare, 765 av dem kända till namnet. Ja, mycket är och förblir okänt vad gäller medeltida förhållanden. Tack vare utmärkta register har man lätt att finna vad man söker. Jag, som bor i Mölndal (tidigare Fässbergs socken), slår givetvis upp ortnamnet Fässberg i registret och finner två medeltida skrivare, närmare bestämt två kyrkoherdar i Fässberg. Anledningen till att dessa uppges vara skrivare är, att de omnämns i var sitt brev. I dessa brev är kyrkoherden i Fässberg den ende omnämnde prästen. På den tiden utförde prästerna alla slags skrivarbeten, ty de var nära nog de enda skrivkunniga. Detta sannolikhetsskäl väger tungt, men det är trots allt ett sannolikhetsskäl och inte något bevis. Under medeltiden kunde i stort sett endast kyrkans män skriva och läsa, men helt ensamma om dessa bokliga konster var de inte. Som forskare lär man sig så småningom att sannolikheten inte alltid sammanfaller med verkligheten. I vissa fall är man berättigad att tala om ”den osannolika verkligheten” för att låna ett uttryck från Olle Holmberg. Wiktorsson har genomgående starka skäl, men ibland måste man trots allt sätta ett frågetecken i kanten.

Många insikter

I de flesta fall har man dock enbart anledning att glädjas över de nya sammanhang, som framgår av Wiktorssons sammanställningar och slutsatser. Vi får veta var och när skrivarna har utfärdat brev och andra urkunder. Wiktorsson hänvisar till alla tidigare utgivna skrifter, i vilka skrivarna omnämns och behandlas. Inte minst som forskningsöversikt är detta tungt vägande inlägg av stort värde. Vi får vidare veta litet grand om vilka ämnen och ärenden, som har sysselsatt dem. Vi får veta hur de skrev. Wiktorsson är en framstående handskriftsexpert, som med stor uppmärksamhet har följt bokstävernas och textens uppbyggnad och utformning. Han sammanställer sina iakttagelser, som ger oss goda insikter i medeltida skrifttradition. Frågan är om inte en grafolog skulle kunna säga något om skrivarnas själsegenskaper. Wiktorsson går inte in på detta ämne, men i de fall, då en skrivare har efterlämnat flera skriftprov, spridda över en längre tid, skulle man kanske kunna dra sådana slutsatser.

Brev från Älvsborg

För att återvända till mina två kyrkoherdar, har bägge, då breven utfärdades, befunnit sig på Älvsborgs slott. Detta område hörde inte till deras pastorat utan bör på den tiden ha varit en del av Örgryte socken, men slottet var ju ett säte för förvaltning och uppbörd. Män i ledande ställning hade därför ibland ärende dit. Innan Mölndalsborna började ”åka te sta’n” (Göteborg), har de alltså tagit sig till Älvsborg (och givetvis även Nya Lödöse).

Intressanta teckningar

Många av urkunderna har fotograferats, och läsarna kan på detta sätt ta del av texten, men i texten finns även små teckningar av stort intresse. Somliga är snarast ett slags ornament, som kan jämföras med stenhuggeriarbetena i vissa medeltidskyrkor. Wiktorsson har gjort forskningen en stor tjänst genom att återge dessa teckningar i tryck. Förhoppningsvis skall någon eller några konsthistoriker inte kunna låta bli att söka efter ursprung eller motsvarigheter till dessa teckningar inom den kyrkliga konsten. Framför andra har dock kyrkohistorikerna mycket att hämta. Det övervägande flertalet skrivare är ju präster. Här får vi veta mer om dem. Även hembygdsforskarna har dock mycket att hämta. Här möter många av de prästmän, som har varit verksamma i våra socknar. Här får vi dessutom veta litet mer om dem. Prästerna blir ju på detta sätt litet mer än ett namn.

Översätt till svenska

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.
Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Wiktorssons bok visar hur mycket man kan få ut genom förnyad och fördjupad källforskning. Den visar oss betydelsen av våra bevarade brev och urkunder, som ges ut i Svenskt Diplomatarium. Tyvärr är de första delarna av denna källutgåva hopplöst föråldrade. De äldsta breven skulle behöva ges ut på nytt. (Så har danskarna för länge sedan gjort.) Framför allt borde samtliga brev översättas från latinet till svenska. Danskarna har översatt sina medeltidsbrev, och detta är mycket bra gjort. Allt färre läser latin i gymnasiet, och för att läsa medeltidsbrev räcker det inte att ha läst latin på gymnasiet. Själv läste jag latin två terminer på universitetet, men jag har ändå ibland visst besvär med vissa brev, eftersom meningsbyggnaden är tillkrånglad, uttryckssätten invecklade eller krystade och så vidare. Kort sagt har skrivarna ofta velat visa sig duktiga och högutbildade genom att krångla till alltsammans. Sentida byråkrater har som bekant gjort på samma sätt, varför även sentida lagar och förordningar kan vara svårbegripliga och svårtillgängliga, fastän de är skrivna på svenska. I våra dagar har vi medeltidshistoriker, som inte kan latin, vilket innebär att de inte kan ta del av många viktiga källor. Wiktorsson fäster med sitt storverk uppmärksamheten på medeltidsbreven. Inte minst åt hembygdsforskningen har de mycket att ge, men alla slags forskare kan plocka värdefulla upplysningar ur dem.

Läs vidare

Wiktorssons bibliografi finns på nätet:

http://www.ibg.uu.se/digitalAssets/79/a_79634-f_wiktorsson-skrifter.pdf

Skara stiftshistoriska sällskap finns på nätet:

http://www.skarastiftshistoriska.nu/butik/produkter/skrivare-i-det-medeltida-sverige/#

Alla medeltidsbrev (även de ännu outgivna) kan numera framsökas digitalt med åtminstone sammanfattning på svenska:

https://sok.riksarkivet.se/SDHK

Där finns även bilder på breven:

https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Sdhk_11010.jpg?beta=true#?s=0&cv=0&c=0&m=0&z=-2260.8036%2C-161.7778%2C8889.6072%2C3235.5556

Danskarna har liknande service:

(http://diplomatarium.dk/

Jag tackar JBLD Strömberg för dessa näthänvisningar.

Klicka här för denna artikel som pdf