Hemma hos Lasse i Gatan

Äntligen fick jag träffa Lasse i Gatan. Kanske bör jag dock snarare säga, att jag fick se hans och hustruns marmorkistor i gravkoret i Onsala kyrka. Lasse i Gatan, även känd som ”konungens kapare” och kommendör Lars Gathenhielm, har blivit sägenomsusad och omskriven som få. Hans hustru Ingela, som efter makens död övertog kaperiverksamheten (ibland övergående i sjöröveri), har blivit känd som en stark och självständig kvinna, vilket hon även var, fastän hon förvisso inte själv trampade skeppsdäck och inte själv fäktades med Tordenskiold (så som det brukar gå till i Hollwoods piratfilmer).

Sägenomsusade sarkofager

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Längst upp på Lasse i Gatans adelsvapen finns Göta lejon och två svenska örlogsflaggor. Foto: Lars Gahrn.

Göteborgs Hembygdsförbund anordnade lördagen den 27 maj en mycket trevlig och uppskattad bussresa till Onsala kyrka, Båt- och Sjöfartsmuseet i Onsala samt Äskhults by. En stor fördel med sådana resor är, att alla dörrar öppnas. Vi fick komma ner i gravkällaren öster om kyrkans kor. Där nere står Lasses och Ingelas båda marmorkistor, som tillsammans med Karl XIV Johans sarkofag från Älvdalen är de mest uppmärksammade och omtalade gravkistorna i vårt land. Enligt sägnen var dessa avsedda för den danske kungen och hans drottning. De sändes med ett fartyg till Danmark, men Lasse i Gatan uppbringade fartyget och tog sarkofagerna som gott byte. Danske kungen ville lösa ut sina kistor, men Lasse behöll dem för eget bruk. (Enligt en annan sägen skulle den danske kungen ha lyckats byta till sig sina kistor mot två likadana med inskrifter, som handlade om Lasse och Ingela.)

Dyrbara marmorkistor

En av de två marmorsarkofagerna.

En av de två marmorsarkofagerna.

Goda historier är sällan sanna. Ju bättre de är, desto mer sannolikt är, att de är uppdiktade. Albert Sandklef har kunnat påvisa, att Ingela efter Lasses död beställde kistorna och betalade införseltull för dem. Så var det med den saken. Den osanna sägnen har dock ett betydande underhållningsvärde just därigenom att den är osann. Fastän den är osann, återberättas den av alla guider, givetvis under framhållande av att den är osann, vilket ju är det roliga i denna makabra historia. Sägnen har dock vissa inslag, som är helt riktiga och kan vara värda att stanna till inför. Sägenmakaren har helt riktigt varit medveten om att dessa kistor är mycket dyrbara. Sarkofager av sten är mycket ovanliga och förbehållna de rikaste och högst uppsatta, framför allt kungligheter. Lasse och Ingela vilar verkligen kungligt.

Danska kungligheter i marmorkistor

Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.

Barfota gick man i det gamla bondesamhället, och barfota vandrade vår kunniga ciceron i Äskhults by.

Även de rikaste hade som regel på sin höjd kistor av kopparplåt. Kistor av sten förekom endast undantagsvis. (Karl XII:s kanslichef, greve Carl Piper, vilar i en marmorsarkofag, men han är ett undantag.) Sägenmakaren har vidare vetat, att sarkofager i vit marmor var vanliga bland danska kungligheter. Vandrar man runt bland konungagravarna i Roskilde domkyrka, finner man många förnämliga marmorsarkofager i vit marmor. Den vita färgen gör utmärkt verkan. Marmorn lyser vitt och mildrar det sorgliga intryck, som man lätt får i en gravkyrka. Också Ingela Gathenhielm och hennes rådgivare bör ha varit medvetna om marmorns lyskraft. De bör ha utnyttjat den medvetet. Nu är både tak och väggar vitkalkade nere i gravvalvet, men ursprungligen var de gulröda med mörkgråa pilastrar och fönsteromfattningar. De mörkare färgerna på väggarna och i taket bör ha medfört att kistorna lyste mer med sin vita färg.

Genomtänkt gravvalv

Vi har all anledning att föreställa oss, att gravkoret redan från början var avsett att vara en sevärdhet. Så dyrbara och vackert utarbetade kistor vill man inte gömma undan utan snarare visa för så många som möjligt. Färgsättningen var till för att framhäva kistorna. Dessutom finns ett konstfullt mönster i golvet. Här är tegelstenar lagda så att de bildar ett kors med strålar i korsarmarnas vinklar. Allt är påkostat och genomtänkt. Dock förvånades man litet över att gravkällaren inte var större. Utrymmet kring kistorna är inte stort, och här är lågt i tak. På det stora hela måste man trots detta säga, att Gathenhielms har sörjt för att de efter sin död skulle bli en sevärdhet och även på detta sätt berika hembygden.

Skeppsplankor i ladans väggar

En vägg med gammalt skeppsvirke.

En vägg med gammalt skeppsvirke.

Kronan eller med andra ord konungen var angelägen om att få igång kaperiverksamheten för att störa fiendernas handel, för att bryta deras handelsspärr, och för att skaffa in varor till Sverige. Lars Gathenhielm och hans hustru Ingela gjorde på detta sätt viktiga insatser under det stora nordiska krigets slutskede. (Dessutom ägnade de sig åt ren brottslighet, bland annat sjöröveri, som var i lag förbjuden, men inte desto förekommer i alla tider, särskilt under krig.) Själva blev de rika, vilket syns på sarkofagerna, som alltså är ärligen betalda (i och för sig med pengar, som ibland förvärvats på oärligt sätt). Deras verksamhet gav också ett visst välstånd åt deras bygd. Man behövde dock inte färdas långt för att möta den svenska fattigdomen. Från Onsala gick färden till Äskhults by. Där visades vi runt av en barfotaflicka, klädd i enklare allmogekläder, trevlig och väl påläst. I det gamla Fattigsverige gick man barfota för att spara skorna. Husen var omålade. Alla byggnader i Äskhult var gråa och saknade målarfärg. Så såg det ut förr. Sverige tillhörde Europas fattiga länder men var ändå litet av en stormakt på Lasse i Gatans tid på grund av nationell enighet, hård beskattning, som drabbade särskilt bönderna tungt, och storsatsningar på här och flotta. Ekarna, som växte kring byn, skulle användas till skeppsbyggeri. När skeppen hade tjänat ut, kunde bönderna dock få köpa tillbaka gamla ekplankor. Vår barfota ciceron pekade på en laduvägg, vars plankor hade märkliga hål för pluggar. Plankorna hade kommit från ett skepp, kanske inte ett skepp som hade tillhört Lasse i Gatan, men även härinne i inlandet fanns alltså ett samband med sjöfararnas bygder.

Matställe av historiskt intresse

Göteborgs Hembygdsförbunds bussresa i norra Halland förde oss alltså både till de rikas boningar och till de fattigas. Upplevelserna var omväxlande och berikande. Marja-Liisa Hokkanen, som ledde resan och hade valt utflyktsmålen, fick mycket beröm för denna resa. Hon hade rentav hittat ett historiskt intressant ställe att äta middag på, nämligen Skårs Gård. Ladugårdar och magasinsbyggnader hade omvandlats till intressanta restauranglokaler. Så som det brukar vara på landet, var maten både riklig och välsmakande.

Läs vidare

Onsala kyrka: En kyrkobeskrivning (Svenska kyrkan, Onsala församling), utan tryckår. (Uppgifter om gravkorets färgsättning finns på sidan 18.)

Albert Sandklef, Allmogesjöfart på Sveriges västkust 1575-1850 (Institutet för västsvensk kulturforskning, Skrifter 10, Lund 1973). På sidorna 197-200 behandlar Sandklef de beryktade sarkofagerna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Starkodders sten i Trollhättan

”Starkodders sten” eller Stasten står i närheten av Starkodders väg i Trollhättan. Starkodder var en stark hjälte i de isländska hjältesagorna. Även dansken Saxo Grammaticus har mycket att berätta om denne store kämpe. På 1500-talet återberättade svensken Olaus Magnus Saxos berättelser. Han lät också framställa de första bilderna av kämpen. De är fritt framställda utan förlaga.

Edets övre fall

Kämpen Starkodder. Träsnitt i Olaus Magnus’ krönika.

Kämpen Starkodder. Träsnitt i Olaus Magnus’ krönika.

Har Starkodder haft en förebild i verkligheten, har denne levat under vikingatiden eller folkvandringstiden för mer än ett årtusende sedan. Från dessa dimomhöljda tider har vi inte mycken säker kunskap. Hur kommer det sig, att Starkodder har en bautasten i Trollhättan uppkallad efter sig? I den isländska Hervararsagan omtalas Starkoter. Hergrimer halvtroll hade rövat bort Starkoters fästekvinna. Starkoter kämpade mot Hergrimer ”vid Edets övre fall”, berättar sagan. Hergrimer föll i striden. Detta tyder på, att man har tänkt sig, att striden stod i Trollhättan. Nedanför Trollhättefallen ligger Lilla Edet, och Trollhättan kallades förr enbart Edet, 1655 Stora Edet (Gunnar Linde, Ortnamn i Västergötland, Sthlm 1982, s. 16). Med stor sannolikhet syftar ”Edets övre fall” på Trollhättefallen. De är ju de största och vildaste fall, som man kunde finna i södra och mellersta Skandinavien. Säker kan man dock inte vara.

Stasten i Trollhättan

Lars Gahrn, 185 centimeter lång, vid Starkodders höga sten.

Lars Gahrn, 185 centimeter lång, vid Starkodders höga bautasten.

Uppgifterna om att Stasten i Trollhättan skulle vara Starkodders sten är emellertid sena. De dyker upp på 1700-talet. Dan Korn, som har givit ut Hervararsagan, återger uppgifterna men säger inte vad han själv tror, om han nu skulle ha någon uppfattning i frågan. (Se: Tre isländska sagor om Sverige. Översatta till svenska av Olof Verelius åren 1664-1672. Nyutgåva med ordförklaringar, kompletteringar och en utförlig kommentar av Dan Korn. Illustrationer Oscar B. Oscarsson. Mölnlycke 1990, s. 202 och 276.) Hur det nu var med både det ena och det andra, har man i vilket fall som helst kopplat ihop kämpen med Trollhättan. Korn ansökte därför om tryckningsbidrag hos Trollhättans kommun under åberopande av Starkoters strid (Starkoter i Trollhättan, notis i tidningen Arbetet 13/3 1991). Några pengar fick han inte. Förhoppningsvis fick boken i stället litet reklam tack vare skrivelserna i ämnet. Hur som helst är boken numera slutsåld, berättar Dan Korn.

Starkad – en svensk kämpe

Birger Nerman har understrukit Starkads många anknytningar till Sverige och länderna öster om Sverige. Starkad var av allt att döma en östnordisk sagohjälte. Även hans namn är svenskt. (Se Birger Nerman, Studier över Svärges hedna litteratur, Uppsala 1913, s. 92-109.) Kanske förvirras läsaren av namnformerna. Sagohjälten hette Starkadr, vilket utvecklades till både Starkodder, Starkotter och liknande. Att denne svenske kämpe skulle återfinnas i Trollhättan var kanske inte helt oväntat. Här bör ha funnits många troll att kämpa mot. Tydligen fanns där även ”halvtroll”, vad det nu kan ha varit för några.

Var står Stasten?

Starkodders sten är en bred och inte särskilt tjock stenskiva. Foto: Lars Gahrn.

Starkodders sten är en bred och inte särskilt tjock stenskiva. Foto: Lars Gahrn.

Bortsett från Dan Korn, mig och några till är dock intresset för fornnordisk sagodiktning dalande. När jag ville bese stenen, visade det sig vara svårt att få reda på var den stod. Jag frågade i Kanalmuseet, där damerna visserligen inte kände till stenen men dock var vänliga nog att googla. De fick fram en gammal geografisk skildring, enligt vilken Stasten skulle stå i Trollhättans skog. Det sade inte vare sig dem eller mig något utöver att stenen då var känd. Damerna rådde mig att gå till Turistbyrån. Jag betvivlade, att jag skulle få någon hjälp där, men jag visste, att ”Starkodders väg” fanns i närheten av turistbyrån. Jag misstänkte, att stenen kunde stå vid eller i närheten av denna väg. Jag kunde ju titta in i turistbyrån, när jag ändå hade vägarna åt det hållet. I turistbyrån kände man inte alls till Stasten eller Starkodder. Jag vandrade därför iväg mot Starkodders väg. Där stod den, hög och bred, av ungefär dubbel manshöjd.

Flickorna kände till stenen

Några små flickor kom cyklande.

  • Har ni något namn på stenen, frågade jag.
  • Det är Starkodders sten, svarade de. En viking ligger begraven där.

Om dessa flickor blir turistvärdinnor i framtiden, behöver man inte fråga förgäves efter Starkodder. En av dem fotograferade mig bredvid stenen, för att ni skall få en föreställning om hur stor den är. Ursprungligen stod stenen i Olidehålan, men år1951 flyttades den till ”Starkodderparken”, alltså till nuvarande läge, allt enligt en informationstavla, som står uppe i bergen på andra sidan fallen. Icke blott Starkodder utan även hans sten har alltså rört på sig en hel del. Trollhättan har mycket att visa upp. Starkodders sten är verkligen en sevärdhet.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kolbäcks och Säbys kalejdoskop

Att Kolbäcks och Säbys historia är så intressant och kalejdoskopiskt mångskiftande kommer säkerligen som en överraskning för invånarna själva. Var och en är ju med om och känner till enbart en bråkdel av allt som händer och görs i hembygden. Forskar man, och plockar man ihop ett rikt urval av vad som har hänt, blir krönikan överväldigande rik.

En bok att ta efter

Kolbäcks och Säbys flitige krönikör Kurt Larsson har genom åren glatt oss med bloggartiklar och hembygdshäften. Nu har han samlat ihop de artiklar, som han har ansett vara viktigast, till en bok: Kurt Larsson, Vedspis, mikrofilm och bredband: Berättelser om livet och hembygden med utsikt från när och fjärran, (Kolbäcks hembygdsförening 2017, 99 rikt illustrerade sidor). Själv har jag skrivit åtskilligt om dessa bygder och vistats där då och då. Jag lever därför med i vad som händer. Anledningen till att jag skriver en bloggartikel om denna hembygdsbok är att den på många sätt kan vara en förebild för andra hembygdsföreningar. Så som Kurt Larsson har gjort kan (och bör) även andra föreningar göra.

Bygden har förutsättningar för en rik historia

Kurt Larsson med sin cykel på minnesplatsen för slaget vid Herrevadsbro.

Kurt Larsson med sin cykel på minnesplatsen för slaget vid Herrevadsbro.

Kolbäck och Säby är två gamla kyrksocknar, som ingår i Hallstahammars kommun i Västmanland. De två socknarna är landsbygd och förblev landsbygd länge, men här fanns även industriorter av det smärre slaget, snarare brukssamhällen, med rätt så många invånare. Strömsholms kanal och den stora landsvägen genom Västmanland gick fram genom bygden. Här finns ett förnämligt gästgiveri, och senare tillkom en järnvägsstation, som gav Kolbäck ett stationssamhälle. Här fanns alltså både landsbygd och tätorter, som tillsammans gav förutsättningar för en mångskiftande historia. När man läser Kurt Larssons krönika, inser man att historien snarast är kalejdoskopisk.

Det stora slaget gör bygden känd

Affisch till invigningen av minnesplatsen.

Affisch till invigningen av minnesplatsen.

Den stora händelsen, som har givit genljud genom svensk historieskrivning genom århundradena, är slaget vid Herrevadsbro 1251. Vid Herrevadsbro över Kolbäcksån besegrade Birger jarl och biskop Kol av Strängnäs de upproriska folkungarna och deras utländska legoknektar. Kungamakten stärktes tack vare detta slag, och inbördesstriderna upphörde. Det blev fred inom landet i ungefär 25 år. Kolbäcks hembygdsförening har lyft fram detta slag, som i sin tur har lyft fram bygden. Kent Sjöström, som bidrar med några kapitel i boken, redogör för skapandet av en minnesplats. Detta arbete var nog så invecklat och strapatsrikt, eftersom det genomfördes som ett EU-projekt. Man var tvungen att följa EU:s alla regler och bestämmelser. Tack vare skickliga administratörer kunde projektet slutföras, och en minnesplats invigdes den 17 maj 2014. Kommunstyrelsens ordförande Catarina Pettersson och landshövding Ingemar Skogö var där. Firandet av detta slag har dragit många högt uppsatta kvinnor och män till Kolbäck och gjort bygden känd vida omkring. Första lärdomen är: lyft fram bygdens historiska minnen med minnesmärken och skrifter. Dokumentera även själva firandet. Detta är ju ett slags bevis för händelsens betydelse.

Skriv litet åt gången!

En annan lärdom, som kan dras av Kurt Larssons skrift, är att man skall ta många små steg mot sitt mål. Hade han föresatt sig att skriva en etthundra sidor tjock bok om Kolbäck och Säby, skulle uppgiften kanske ha känts övermäktig. Det hade varit svårt att komma igång. Icke osannolikt skulle ingenting ha blivit gjort. Nu har han skrivit korta artiklar, en efter en. Till slut hade han så många att han kunde sammanställa dem till en bok, efter att ha valt och vrakat i mängden. Så gick det till även förra gången. Rune Larsson och Kurt hade var för sig skrivit artiklar och sammanställde dem till en bok. Även i 2017 års bok bidrar Rune Larsson med några kapitel. Många små steg leder sakta men mycket säkert mot målet. Den förra skriften, som jag tidigare har behandlat i en annan bloggartikel, har titeln:

Hembygdsföreningarnas jubileumsskrift

VÅR HEMBYGD

Säby 80 år Kolbäck 20 år

(2004).

Även denna skrift trycktes med bidrag från Eva Bergqvists minneskonto. Ett fåtal exemplar finns kvar till försäljning.

Berätta din egen historia

Kolbäcks Musikkår i Linneabion 2005.

Kolbäcks Musikkår i Linneabion 2005.

Boken handlar mycket om Kurt Larsson själv. Han berättar mycket om sitt eget liv. Tack vare ett växlingsrikt liv har han mycket att berätta, och han kan också konsten att berätta. Minnena är åskådliga och kryddade med eftertanke och ålderns vishet. (Kurt föddes 1934 och har alltså många levnadsår att redogöra för.) Just detta är något mycket viktigt. Varje människa är en del av historien och har därför viktiga saker att berätta. Själv brukar jag gång på gång uppmana folk: skriv ner dina minnen. Du har mycket som kan vara intressant för andra. (Som så många andra följer jag dock inte själv mina uppmaningar, men jag skall försöka ändra på den saken.) Med stor tillfredställelse tar jag del av Kurts minnen. Kanske får han igång även mig.

Hembygdens historia är av allmänt intresse

Skriver man med insikt och betonande av huvuddragen, kan hembygdens historia vara av stort intresse även för folk på helt andra orter. Likheterna mellan den beskrivna bygdens historia och deras hembygds är ofta betydande och belysande. Också skillnaderna kan vara av stort intresse. Kurt Larsson har, tillsammans med Rune Larsson och Kent Sjöström, skrivit en sådan bok med betydande allmänintresse.

Avkoppling kräver arbetsinsatser

Bokens avslutning är dock oroväckande: ”Med denna lilla bok avslutar jag min bana som skriftställare. Nu ser jag fram emot våren, bokläsandet på balkongen och många sköna cykelturer.” En skriftställare med sådana talanger bör dock fortsätta, och, min bäste Kurt, avkoppling på balkongen och cykeln blir inte skön avkoppling, om man inte har någonting (det vill säga skrivande) att koppla av ifrån.

Klicka här för denna artikel som pdf

Glimtar av medeltida skrivare

Tack vare Per-Axel Wiktorsson har vi nu möjlighet att komma närmare åtskilliga medeltidsmänniskor och åtminstone få veta en del av vad de sysslade med under sina (i allmänhet) korta liv. Skara stiftshistoriska sällskap har nämligen givit ut hans storverk ”Skrivare i det medeltida Sverige” I-IV.

Tungt vägande inlägg

Ett storverk i fyra band.

Ett storverk i fyra band.

Detta är även rent bokstavligt talat ett tungt vägande inlägg till Sveriges medeltida kulturhistoria och personhistoria. Jag vet hur det förhåller sig, ty jag har burit de fyra banden i en kasse mellan Villa Elfhög i Trollhättan, där föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte 2016, till Niklas Krantz’ bil, som lyckligtvis tog denna tyngd resten av vägen hem till Mölndal. Man måste ideligen skifta hand, när man bar böckerna, ty tyngden kändes i rygg och arm. De fyra banden gick i tryck 2015 och omfattar 577, 512, 486 och 447 trycksidor, vilket inalles gör 2022 sidor. Verket skall nog snarare ses som ett uppslagsverk än en bok för sträckläsning. Många av sidorna är bildsidor, som visar medeltida urkunder eller sidor ur medeltida handskrifter.

Välmeriterad författare

Per-Axel Wiktorsson har lång erfarenhet av medeltida handskrifter. År 1976 blev han filosofie doktor på en avhandling om Södermannalagens B-handskrift. Han var redaktör för ordboken Sveriges medeltida personnamn 1971-1982. Från 1982 till 1994 var han redaktör för Svenskt Diplomatarium vid Riksarkivet, som ger ut våra medeltida brev. Sedermera blev han först universitetslektor (docent) och sedan professor i svenska språket vid Örebro universitet. Han är en av de ledande krafterna inom Svenska Fornskriftsällskapet och har ett flertal utgåvor av medeltida texter bakom sig. Hans meritförteckning är lång och kan här bara snabbskissas.

Skrivarna träder fram

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Hans bokverk väger bokstavligen talat tungt, men viktigare än så är att det väger tungt även bildligt talat. Här får vi alla tillgängliga uppgifter om 935 medeltida skrivare, 765 av dem kända till namnet. Ja, mycket är och förblir okänt vad gäller medeltida förhållanden. Tack vare utmärkta register har man lätt att finna vad man söker. Jag, som bor i Mölndal (tidigare Fässbergs socken), slår givetvis upp ortnamnet Fässberg i registret och finner två medeltida skrivare, närmare bestämt två kyrkoherdar i Fässberg. Anledningen till att dessa uppges vara skrivare är, att de omnämns i var sitt brev. I dessa brev är kyrkoherden i Fässberg den ende omnämnde prästen. På den tiden utförde prästerna alla slags skrivarbeten, ty de var nära nog de enda skrivkunniga. Detta sannolikhetsskäl väger tungt, men det är trots allt ett sannolikhetsskäl och inte något bevis. Under medeltiden kunde i stort sett endast kyrkans män skriva och läsa, men helt ensamma om dessa bokliga konster var de inte. Som forskare lär man sig så småningom att sannolikheten inte alltid sammanfaller med verkligheten. I vissa fall är man berättigad att tala om ”den osannolika verkligheten” för att låna ett uttryck från Olle Holmberg. Wiktorsson har genomgående starka skäl, men ibland måste man trots allt sätta ett frågetecken i kanten.

Många insikter

I de flesta fall har man dock enbart anledning att glädjas över de nya sammanhang, som framgår av Wiktorssons sammanställningar och slutsatser. Vi får veta var och när skrivarna har utfärdat brev och andra urkunder. Wiktorsson hänvisar till alla tidigare utgivna skrifter, i vilka skrivarna omnämns och behandlas. Inte minst som forskningsöversikt är detta tungt vägande inlägg av stort värde. Vi får vidare veta litet grand om vilka ämnen och ärenden, som har sysselsatt dem. Vi får veta hur de skrev. Wiktorsson är en framstående handskriftsexpert, som med stor uppmärksamhet har följt bokstävernas och textens uppbyggnad och utformning. Han sammanställer sina iakttagelser, som ger oss goda insikter i medeltida skrifttradition. Frågan är om inte en grafolog skulle kunna säga något om skrivarnas själsegenskaper. Wiktorsson går inte in på detta ämne, men i de fall, då en skrivare har efterlämnat flera skriftprov, spridda över en längre tid, skulle man kanske kunna dra sådana slutsatser.

Brev från Älvsborg

För att återvända till mina två kyrkoherdar, har bägge, då breven utfärdades, befunnit sig på Älvsborgs slott. Detta område hörde inte till deras pastorat utan bör på den tiden ha varit en del av Örgryte socken, men slottet var ju ett säte för förvaltning och uppbörd. Män i ledande ställning hade därför ibland ärende dit. Innan Mölndalsborna började ”åka te sta’n” (Göteborg), har de alltså tagit sig till Älvsborg (och givetvis även Nya Lödöse).

Intressanta teckningar

Många av urkunderna har fotograferats, och läsarna kan på detta sätt ta del av texten, men i texten finns även små teckningar av stort intresse. Somliga är snarast ett slags ornament, som kan jämföras med stenhuggeriarbetena i vissa medeltidskyrkor. Wiktorsson har gjort forskningen en stor tjänst genom att återge dessa teckningar i tryck. Förhoppningsvis skall någon eller några konsthistoriker inte kunna låta bli att söka efter ursprung eller motsvarigheter till dessa teckningar inom den kyrkliga konsten. Framför andra har dock kyrkohistorikerna mycket att hämta. Det övervägande flertalet skrivare är ju präster. Här får vi veta mer om dem. Även hembygdsforskarna har dock mycket att hämta. Här möter många av de prästmän, som har varit verksamma i våra socknar. Här får vi dessutom veta litet mer om dem. Prästerna blir ju på detta sätt litet mer än ett namn.

Översätt till svenska

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Wiktorssons bok visar hur mycket man kan få ut genom förnyad och fördjupad källforskning. Den visar oss betydelsen av våra bevarade brev och urkunder, som ges ut i Svenskt Diplomatarium. Tyvärr är de första delarna av denna källutgåva hopplöst föråldrade. De äldsta breven skulle behöva ges ut på nytt. (Så har danskarna för länge sedan gjort.) Framför allt borde samtliga brev översättas från latinet till svenska. Danskarna har översatt sina medeltidsbrev, och detta är mycket bra gjort. Allt färre läser latin i gymnasiet, och för att läsa medeltidsbrev räcker det inte att ha läst latin på gymnasiet. Själv läste jag latin två terminer på universitetet, men jag har ändå ibland visst besvär med vissa brev, eftersom meningsbyggnaden är tillkrånglad, uttryckssätten invecklade eller krystade och så vidare. Kort sagt har skrivarna ofta velat visa sig duktiga och högutbildade genom att krångla till alltsammans. Sentida byråkrater har som bekant gjort på samma sätt, varför även sentida lagar och förordningar kan vara svårbegripliga och svårtillgängliga, fastän de är skrivna på svenska. I våra dagar har vi medeltidshistoriker, som inte kan latin, vilket innebär att de inte kan ta del av många viktiga källor. Wiktorsson fäster med sitt storverk uppmärksamheten på medeltidsbreven. Inte minst åt hembygdsforskningen har de mycket att ge, men alla slags forskare kan plocka värdefulla upplysningar ur dem.

Läs vidare

Wiktorssons bibliografi finns på nätet:

http://www.ibg.uu.se/digitalAssets/79/a_79634-f_wiktorsson-skrifter.pdf

Skara stiftshistoriska sällskap finns på nätet:

http://www.skarastiftshistoriska.nu/butik/produkter/skrivare-i-det-medeltida-sverige/#

Alla medeltidsbrev (även de ännu outgivna) kan numera framsökas digitalt med åtminstone sammanfattning på svenska:

https://sok.riksarkivet.se/SDHK

Där finns även bilder på breven:

https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Sdhk_11010.jpg?beta=true#?s=0&cv=0&c=0&m=0&z=-2260.8036%2C-161.7778%2C8889.6072%2C3235.5556

Danskarna har liknande service:

(http://diplomatarium.dk/

Jag tackar JBLD Strömberg för dessa näthänvisningar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Polletterna vid ”Dumbommen”

Polletter fanns givetvis även i Mölndal. De fanns ju i Göteborg, och det mesta, som vår grannstad skaffar, anskaffas förr eller senare även i Mölndal. Mängden av polletter i Göteborg var dock så stor, att Bo Gustavsson inte ville gå vidare med Mölndal.

Fanns nattvardspolletter?

Bo Gustavsson – vår västsvenske polletthistoriker. Foto: Lars Gahrn.

Bo Gustavsson – vår västsvenske polletthistoriker. Foto: Lars Gahrn.

Helt kunde han emellertid inte lämna Mölndal utanför, ty en pollett var gemensam för de båda städerna. Mölndal och Göteborg har mycket gemensamt. Till detta gemensamma gods hör även en pollett. Bo Gustavsson är en av de ledande krafterna inom Göteborgs Numismatiska Förening. En av föreningens arbetsuppgifter är för närvarande att förteckna och beskriva de polletter, som har använts i Göteborg. Arbetet är svårt, och fullständig kan förteckningen rimligtvis inte bli. För somliga polletter saknas kända exemplar. Man vet inte hur de har sett ut. För andra polletter har man visserligen kända exemplar, men man saknar uppgifter om hur och till vad de kan ha använts. Detta gäller Göteborgs möjligen äldsta pollett. Den pryds av en nattvardskalk i lågrelief och bär årtalet 1717. Påskriften talar om, att den har haft med Gustavi domkyrka att göra. Somliga forskare menar, att detta nog är en nattvardspollett. Om man hade klarat frågorna i nattvardsförhöret, skulle man ha fått en sådan pollett, som visade, att man var berättigad att gå till nattvarden.

Introduktion till pollettkunskapen

Dylika nattvardspolletter förekom i reformerta länder, men de är inte kända från Sverige. Därför har andra forskare ställt sig tveksamma till denna förklaring. Om inte någon skriftlig uppgift dyker upp, måste vi säga, att Göteborgs polletthistoria inleds med ett stort frågetecken. Även för senare tider är mycket okänt. En pollett uppges vara ”anonym” och ”kanske använd av Haga Bryggeri”. Ja, kanske är det så, men polletter har ofta utgivits av företag, och dessa efterlämnar bara undantagsvis företagsarkiv. Då kan det vara mycket svårt att få fram bestämda uppgifter. Bo Gustavsson har dock samlat så många polletter och upplysningar, att han känner sig redo att lämna oss en artikel, som ”är en introduktion till ämnet och ger en kortfattad översikt över göteborgspolletter i avvaktan på ett mer grundläggande verk som beräknas komma ut under de närmaste åren.” Hans uppsats ”Göteborgspolletter – en introduktion” är införd i ”Göteborg förr och nu”, Göteborgs Hembygdsförbunds årsskrift 2016.

Mölndalsvägens bolag

Här ser vi polletter, som erlades vid ”Dumbommen” i Getebergsäng. Foto: Lars Gahrn.

Här ser vi polletter, som erlades vid ”Dumbommen” i Getebergsäng. Foto: Lars Gahrn.

Vem minns inte eller har åtminstone inte hört talas om gaspolletter, spårvägspolletter och färjepolletter? Därutöver finns dock många andra: från de stilfullaste penningar till de enklaste plåtbitar med instämplade bokstäver. Till de sistnämnda hör mölndalspolletterna, som nog – om man skall vara riktigt noga – är göteborgspolletter även de. Förr hade ett vägbolag hand om Mölndalsvägen – Göteborgsvägen. För att ha råd med vägunderhållet och få en vinst därutöver hade bolaget rätt att ta upp en vägavgift. Vägbommen fanns inne i Getebergsäng och var så illa omtyckt, att den kallades för ”dumbommen”. För att förenkla betalningen gav man ut polletter, runda penningar av zinkplåt med ett hål i översta kanten, så at de kunde träs upp på ett snöre eller en ståltråd. På polletten står: ”MÖLND-VÄG BOLAG”. Liksom på sin tid friherre Stiernstedt utläser Bo Gustavsson detta som ”Mölndals Vägbolag”, vilket är en möjlig läsning, men eftersom ett bindestreck visar att ”Mölnd” och ”väg” hör samman, är läsningen ”Mölndalsvägens bolag” sannolikare. Mölndalsvägen ligger ju i Göteborg åtminstone till hälften. (Namnet kunde på den tiden beteckna även Göteborgsvägen, och i folkmun får den senare även i våra dagar heta Mölndalsvägen.)

Bolaget omnämns i litteraturen

Går man till litteraturen, får man denna slutsats bekräftad. F. Stenström kallar företaget ”Mölndalsvägens A.B.” och upplyser om att bomhuset byggdes 1864. Vägavgift upptogs 1865-1899. (F. Stenström, Örgryte genom tiderna I, 1920, s. 121.) I samtida tidningsartiklar från 1877 och 1879 omtalas ”Mölndalsvägens bolag” och ”Mölndalsvägens AB” (Harald Lignell, David Otto Francke, Göteborgs Handelskompani och Mölndal på Franckes tid, 2002, s. 279-280.) Huruvida bolaget var hemmahörande i Göteborg eller i Mölndal framgår inte, men i källorna från Mölndal har jag inte sett några uppgifter om detta bolag. Jag skulle därför tro, att det styrdes av göteborgare. Bolaget omnämns i litteraturen, men något företagsarkiv är (mig veterligt) inte bevarat. Så brukar det tyvärr vara.

Kunnig och intressant redogörelse

En eller annan pollett har trots allt överlevt till våra dagar. Lars Hasselgren vid Grevedämmet hade i sin ägo ett antal polletter, uppträdda på en ståltråd. Han skänkte dem till Mölndals Hembygdsmuseum på 1930-talet. Allt sedan dess har polletterna varit utställda i hembygdsmuseet. Bo Gustavsson avbildar en annan pollett, som att döma av bilden är i mycket gott skick. Antalet bilder i hans artikel är mycket stort. Han ger läsarna en mycket intressant upplevelse. I ord och bild får man ta del av Göteborgs polletter, men varför inte ta med även Mölndals? Utöver polletterna, som erlades vid ”Dumbommen” i Getebergsäng, finns (mig veterligt) endast polletter från Papyrus. Dem skall jag skriva om en annan gång.

Klicka här för denna artikel som pdf

Finns John Halls aska i domkyrkans gravar?

Göteborgs rikaste köpman gick efter sin död upp i rök och fick inte ens en grav som minnesmärke. Jag skriver om John Hall den äldre, ägaren till Gunnebo slott och trädgårdar. Hans öde efter döden har med allt rätt fängslat allmänheten.

Stadsbranden förintade

I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.

I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.

John Hall den äldre avled den 2 oktober 1802 inne i sitt hem i Göteborg, Hallska palatset i Göteborg. Denna stora byggnad ligger bakom Börsen. Han jordfästes i Göteborgs domkyrka den 7 oktober. Arvid Baeckström berättar vidare: ”Kistan med stoftet av John Hall d.ä. kvarstod efter jordfästningen i domkyrkan, kanske i avvaktan på en ståtlig gravvård, men förintades i den häftiga brand, som den 20/12 1802 av kyrkan kvarlämnade endast några sotiga murrester.” (Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977, s. 28-29.) Denna förhärjande brand blev ett hemskt förebud av den undergång, som några år senare drabbade Halls handelshus. Branden och John Halls förbränning har oemotståndligt fängslat eftervärldens sinnen, men vad hände med hans aska? Blev verkligen inte någonting kvar? Så har man frågat.

Mycket sot och aska

Blev då inte någonting kvar efter John Hall? I varje fall tycks man inte ha kunnat ta till vara några rester av kistan och dess innehåll. Hans änka Christina Hall, född Gotheen, begravdes 23 år senare på Örgryte kyrkogård, nära Örgryte gamla kyrkas torn. Av gravinskriften framgår, att hon vilar ensam i graven. Någon annan omnämns inte. Efter alla kremationer blir det aska över, men tydligen kunde man inte särskilja John Halls aska från askan av allt annat, som hade blivit förbränt i den stora domkyrkan. Branden bör ha efterlämnat mycket sot och aska.

Gravarna under kyrkgolvet

Den gamla domkyrkans murar revs efter branden 1802, men grunden blev kvar och kyrkans gravar under kyrkgolvet. Torsten Gedda har skrivit om dem i årsboken Göteborg förr och nu 1964 (utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund). Nya stenskivor har lagts över det gamla kyrkogolvet med gravhällarna. Ingenting visar numera, att kyrkan är full av murade gravkamrar, men där under golvet ligger de, Göteborgs själasörjare, skeppsredare och handelsmän eller rättare sagt en mindre del av dem. Många begravdes på kyrkogården runt domkyrkan. En minnesplatta talar om att domkyrkoparken tidigare var kyrkogård.

Emerentia Pauli

Här ligger många på sin tid kända män och kvinnor. Efter mer än två århundraden har dock glömskan inneslutit de flesta. Ett viktigt undantag finns dock. En grav kallas ”Cracous”. Hans Krakow, som ägde graven, var son till Mårten Krakow och hans hustru Emerentia Pauli, som tappert försvarade Gullbergs fäste mot danskarnas upprepade stormanfall 1612. Gullbergs fäste låg på det berg, där skansen Lejonet nu finns. Det är – skriver Torsten Gedda – troligt att Emerentia Pauli vilar i denna grav, under kyrkogolvet.

Gravarna fylldes med aska

John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.

John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.

År 1802 stod John Hall den äldres kista insatt i domkyrkan. På grund av branden förtärdes både kista och stoft av elden, berättas det. Även gravarna under kyrkogolvet skadades av branden. Efteråt funderade man över vad man skulle göra med gravarna. Man beslöt att fylla igen dem. Gravarna bestod tydligen av uppmurade gravkamrar, i vilka man hade ställt ned kistorna. Stadens magistrat beslöt, att husägarna, som hade drabbats av branden, skulle få lägga ”gruset” efter husen i kyrkan på de ställen som kyrkoföreståndarna anvisade. Man måste förutsätta att i första hand domkyrkans eget grus och dess egen aska användes som fylle i gravarna. I så fall har alltså John Halls aska hamnat i någon eller några av gravarna under kyrkogolvet. Han är i gott och stort sällskap. Torsten Gedda beräknar att mer än 3000 personer har fått sina viloläger inom domkyrkans murar under åren 1635-1802. Under denna tid har mer än 20 000 personer begravts på kyrkogården runtom domkyrkan. Visst kunde även de mer än 3000 inne i kyrkan vara värda en minnesplatta? En minnestavla skulle visa att domkyrkan har snart 400-åriga anor. John Halls namn bör dock inte vara med här. Vi vet inte säkert, om hans aska fann vägen ner i gravarna. Även i övrigt är det ofta oklart vilka, som vilar i gravarna. Trots allt vårt arbete med gravstenar, kistplåtar och minnestavlor, tar glömskan ändå helt eller delvis över till sist.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Stil och fantasi i Dotorps borgbygge

Under en vinresa till Tyskland såg Mats Axelsson borgar överallt. Året var 1991. Då beslöt han sig för, att han själv skulle skaffa något liknande. Han startade bygget 2004. År 2014 besökte Niklas Krantz, Anna Jolfors och jag hans borgbygge. Jag skrev en bloggartikel om detta konstverk (5/3 2015). Sedan dess har bygget framskridit betydligt. Med stor glädje återsåg jag byggarbetsplatsen.

Betjänten Conrad

Tinnarna är stora som mindre torn och används som statypostament. Foto: Lars Gahrn.

Tinnarna är stora som mindre torn och används som statypostament. Foto: Lars Gahrn.

Våren 2016 inbjöd Axelsson mig att ta en titt på hans borg. Lördagen den 30 juli cyklade jag från Kungälv ut till Mats och Ingela Axelsson i Dotorp i Kärna församling. Under de senaste två åren hade mycket hänt. Borgen hade fått sina borgportar. Borgstugan hade fått tak och dörr. Nedanför borgberget höll Axelsson på att bygga en första port. Så brukade det vara på borgar. En borganläggning hade ofta en förborg. Ännu var borgen inte färdig, men den hade börjat tas i bruk. Besökarna tas vid sådana tillfällen emot av kungen och hans betjänt Konrad. Ibland spelar Mats Axelsson kung Agust II, men han föredrar att låta svärsonen, som bor nedanför berget, spela denna roll och själv vara den stundom mindre trevlige betjänten Conrad. Om folk vill få företräde hos kung Agust II, ringer de i en klocka, som hänger i en trädgren nedanför berget. Då kommer betjänten Conrad ner för att titta på dem och avgöra, om de är värdiga att få komma upp till kungaborgen. Mot undersåtar av lägre rang kan han vara nog så högdragen, snäsig och otrevlig, men så snart han kommer upp till kungen, blir Conrad vänlig, övertrevlig och svassande inställsam. Kung Agust – namnet stavas så i Dotorp – är uppkallad efter Mats Axelssons morfar August, som han tyvärr aldrig fick träffa. Det sägs, att morfadern gillade att röja och rulla sten.

Fornborgsläge

Axelsson ägnar sig alltså inte alls åt någon historieromantik utan vill tvärtom visa, hur det går till vid hov och på alla andra ställen, där det finns en klätterställning för alla, som vill komma upp till högre befattningar och mera inflytande. Framför allt visar han – i den mindre storleken – hur en medeltida borg såg ut: ett ringmursomgivet område med byggnader som en del av ringmuren. Man ser torn och krenelering på muren. Platsen är väl vald. Bakom sin gård har han ett berg med branta sidor åt alla håll utom ett enda. Här finns uppfartsvägen och borgporten. Just sådana platser brukar ha så kallade fornborgar, med andra ord gamla försvarsborgar från folkvandringstid eller vikingatid, på sitt krön. Även här i Dotorp skulle en sådan fornborg ha kunnat ligga, om inte fornborgar i allmänhet hade behövt större plats.

Bergig borggård

Borgstugan är byggd i ett slags nationalromantisk stil.

Borgstugan är byggd i ett slags nationalromantisk stil.

Borgstugan hade fått ett tak av stenplattor, som bildar ett vackert mönster. Kakelplattor med vackra mönster hade satts upp på väggarna. Borgstugan var ljus och vacker tack vare ett takfönster. Innertaket hade målats ljusblått. På borggården höll Axelsson på att terrassera och göra utfyllnader, men på nedre delen av borggården skulle berget även i framtiden gå i dagen, alldeles som på Bohus fästning, där borggården är både ojämn och bergig. I stenriket Bohuslän går berget fram i dagen på de flesta högre platser, och så skall det vara även inom dessa ringmurar. Det mycket passande namnet på Axelssons anläggning är Stenrikeborg. Anläggningen är mer ett konstverk än ett byggnadsverk. Murarna, särskilt kreneleringen, är försedda med utskjutande detaljer för att ett skuggspel skall uppstå. Tinnarna är så pass stora, att de på avstånd kan uppfattas som smärre torn. På toppen står i många fall fågelstatyer. Anläggningen kan därför föra tankarna till Millesgården.

Vi behöver alla en ”borg”

Under besöket berättade han om sig själv. Skolan var inte någonting för honom, eftersom han i likhet med vår konung är dyslektiker. Skolslutet upplevde han som en befrielse. Läsning ville han inte ägna sig åt, men han är vetgirig och lär sig mycket genom att se sig omkring med vaken blick och genom att tala med kunnigt folk. Axelsson underströk fantasins stora betydelse. Det är viktigt, att människan får utlopp för sin fantasi och skaparkraft. Jag vill vidarebefordra följande tänkvärda ord: Det mesta vi gör är inlärda saker. Därför frågar jag mig själv ofta ”är detta ett inlärt sätt att vara”. En del kallar det erfarenhet, och den är ju bra, men i hjärnan finns det så många inlärda saker, som bara hämmar. Alla människor borde bygga en ”Borg”, inte nödvändigtvis en av sten. Jag åsyftar snarare en sysselsättning, som man utvecklar tänket i. Vi är så fruktansvärt styrda av våra inlärda sätt att se på ”verkligheten”.

En tusenkonstnär

Mats (nyligen medaljerad med Mariamedaljen) och Ingela Axelsson vid en av tinnarna i Stenrikeborg.

Mats (nyligen medaljerad med Mariamedaljen) och Ingela Axelsson vid en av tinnarna i Stenrikeborg.

Han skriver inte utan skapar med sina händer. Han är mycket mångkunnig och uppfinningsrik. Ovanför sin gård hade han byggt en gäst- och gillestuga med glasad gavelvägg ut mot naturen. Här har många fester firats, och här har man samlat in pengar till välgörande ändamål. Mats och hans hustru Ingela är nämligen verksamma inom församlingslivet. Intill detta hus står en grill och en vedspis med tak över. Här har han byggt upp ett utekök för tillagning av fisk och kött. Mats Axelsson har blivit en tusenkonstnär. Under åtta års tid var Axelsson förtroendevald inom Svenska kyrkan, men han slutade: ”Antingen är man förtroendevald eller också troende. Jag valde det sistnämnda.” Under tio år arbetade han för en vitrysk förening, som anordnade sommarläger vid kusten.

Borgar blir aldrig färdiga

Dyslexi är enbart en störning av en eller flera funktioner hos människan och har ingenting med begåvningen att göra. Det var påfallande, att Mats Axelsson talade både väl och vårdat. Så bra svenska hör man sällan nu för tiden. Vad han sade hade också djup och vittnade om ständig eftertanke. Mats Axelsson tycker om att tala med barn, eftersom de ofta ser på saker och ting annorlunda än vi vuxna. Därför passar det bra, att han har sin dotter, sin svärson och sina barnbarn på andra sidan berget. Barnbarnen och deras kamrater har en lekplats av mycket ovanligt och värdefullt slag uppe på berget. Borgen är nu så uppbyggd, att den skulle kunna invigas när som helst. Mats Axelsson känner sig dock inte färdig. Jag vill därför erinra honom om, att alla slott och herresäten inte är fullt färdiga. Det hör till att en borg inte skall vara fullt färdig. Så är det med exempelvis Skokloster, där hantverkarnas verktyg än i dag ligger kvar i den ofullbordade riddarsalen. Stenrikeborg i Dotorp är så färdig som en medeltida borg skall vara. Spelet kan börja, och det har alltså redan börjat.

Klicka här för denna artikel som pdf