Drakdödaren i Masthuggskyrkan

Vad har drakdödaren att göra i Masthuggskyrkan? Har drakdödare och drakar med kyrka och kristendom att göra? Svaret är att draken och hans motståndare är en kristen bild, som från bibeln har spritts ut i folkdiktningen. Masthuggskyrkans arkitekt har återerövrat den till kyrkans värld.

Romanska reliefer

Masthuggskyrkan innehåller bland annat förnämliga stenhuggeriarbeten. Foto: Lars Gahrn.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning! Masthuggskyrkan ligger på södra älvstranden i Göteborg och invigdes 1914. Den är byggd i nationalromantisk stil. Man efterbildade alltså äldre inhemska stilarter. Själva tornet, som har blivit ett landmärke och igenkänningstecken för Göteborg, påminner om tornet på Strängnäs domkyrka, som på liknande sätt ses långt utifrån Mälaren. Bland annat har man tagit efter romanska stenhuggeriarbeten. Här och var i kyrkan finns reliefer, som till stilen påminner om de kända romanska relieferna i Skara domkyrka. På utsidan av Masthuggskyrkan ser man en relief, som föreställer en skäggig man i medeltida kolt. I händerna håller han en dubbelyxa, som han höjer över sitt huvud för att slå mot en trehövdad drake. Ett av huvudena har blödande fallit till marken. Detta huvud är avhugget.

Gud skall döda ormar och drakar

Drakdödaren på en av Masthuggskyrkans reliefer.

Var och en begriper lätt, att detta är en bild av det godas kamp mot det onda. Djävulen liknas ju vid en orm, och Masthuggets drake är snarast en trehövdad orm. Varifrån har konstnären hämtat förebilderna? Detta är dock svårare att reda ut. Klart är att draken omnämns i Bibeln. Profeten Jesaja säger: ”På den tiden skall Herren med sitt svärd, det hårda, det stora och starka, hemsöka Leviatan, den snabba ormen, och Leviatan, den ringlande ormen, och skall dräpa draken, som ligger i havet.” (Jes. 27:1.) Detta är en bild av Guds kamp mot de onda makterna och hans fullständiga överlägsenhet. De onda makterna kan varken såra eller besegra honom. De dödas av hans svärd. Vapnet som nämns är alltså ett svärd och inte en dubbelyxa. Masthuggskyrkans bildhuggare bygger alltså inte på Jesaja.

Draken och vilddjuren i Uppenbarelseboken

Tors fiskafänge, avbildat på Altunastenen i Uppland. Tor har fått Midgårdsormen på Kroken.

I Uppenbarelseboken förekommer en drake, som kämpar mot Mikael och hans änglar. Här sägs uttryckligen, att draken är ”den gamle ormen”, … , han som kallas Djävul och Satan” (Upp. 12:9). Även om draken alltså har tre namn sägs aldrig, att han har mer än ett huvud. Inte heller sägs, att Mikael skulle ha kämpat med yxa. Drakdödaren i Masthugget saknar dessutom änglavingar och ser allt annat än änglalik ut. Masthuggskyrkans bildhuggare har inte velat skildra Mikaels kamp mot draken. I Uppenbarelseboken omtalas även två vilddjur. Det ena hade ”tio horn och sju huvuden”. Ett av dess huvuden var ”likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt”. Vilddjuret ”liknade en panter, men det hade fötter såsom en björn och gap såsom ett lejon.” (Upp. 13:1-3.) Även här saknas likheter vad gäller det mesta, men vi har ett vilddjur med många huvuden (dock inte tre), av vilka ett hade blivit sårat. Här finns alltså två likheter.

Herkules och den lerneiska hydran

Vi måste därför gå utanför bibeln i vår jakt efter förebilder. I de grekiska hjältesagorna berättas om Herakles eller Herkules och hans kamp mot den lerneiska hydran, som hade nio huvuden och var ”en ofantlig vattenorm”. Herkules avskar huvudena med ”en gyllene skära”. (Grekiska fornsagor efter F. Carl och H. Mehl, bearbetade av Axel Stridsberg, Sthlm 1880, s. 26-27.) Också här är det mesta olikt, men vi finner dock en vattenorm med många huvuden. Denna likhet är intressant.

Sigurd Fafnesbane på en stavkyrka

Sigurd Fafnesbane i Hylestad.

Går vi över till nordiska hjältesagor, är Sigurd Fafnesbane den store drakdödaren. Med sitt svärd Gram dödade han ormen Fafner. Här finner vi alltså återigen en drake, som snarast är en orm. Denna likhet är intressant, men den är också den enda. Händelser ur denna saga är avbildade på dörrstolparna till Hylestads stavkyrka i Setesdal i Norge (Anders Baeksted, Gudar och hjältar i Norden, 1970, s. 250-253). På medeltiden kunde man alltså på en norsk kyrka använda denna hedniska hjältesaga såsom en bild av det godas kamp och seger mot det onda. Därför kunde Masthuggskyrkans bildhuggare göra på samma sätt, när han efterbildade gamla motiv i sitt kyrkobygge.

Tors fiskafänge

Ytterligare en nordisk saga, berättelsen om Tors fiskafänge, är intressant. Snorre Sturlasson berättar, att Tor och jätten Hymer rodde ut på havet för att fiska. Tor agnade med ett huvud och fick Midgårdsormen på kroken. När han halade in detta odjur, blev Hymer rädd och skar av reven. Tor kastade sin hammare mot Midgårdsormen, och man menade att han slog huvudet av odjuret (Anders Baeksted, Gudar och hjältar i Norden, 1970, s. 95-97). Här finns vissa likheter, nämligen en orm (dock inte med tre huvuden), en hammare, som visserligen inte är en dubbelyxa men dock liknar yxan mer än de andra drakdödarnas vapen gör, och slutligen en drakdödare, som liknar Tor. Masthuggskyrkans drakdödare saknar dock Tors styrkebälte.

Allt begriper vi inte

Vi finner alltså likheter här och var men inte någon fullständig eller ens långtgående överensstämmelse mellan reliefen på kyrkan och de olika berättelserna. Bildhuggaren har hämtat drag ur berättelserna, men han vill inte att drakdödaren skall uppfattas som Herkules, Tor eller Sigurd Fafnesbane. Han har anknutit till förebilder men samtidigt varit självständig. Kanske finns en djupare beräkning bakom denna självständighet. I våra gamla kyrkor finns åtskilliga bilder och skulpturer, som anspelar på glömda folksagor och legender. Vi fattar dem nu bara delvis. Varför är jätten Finn avbildad i Lunds domkyrkas krypta? Är detta över huvud taget en jätte? Avbildas kanske Simson? Vem kan med säkerhet nu besvara dessa frågor? Här vid Masthuggskyrkan begriper vi vad bildhuggaren menar, men samtidigt får vi ett och annat att grubbla över. Mycket bra arbetat!

Lars Gahrn

Gotisk vagga i Masthuggskyrkan

En gotisk vagga var en av alla de sevärdheter, som Masthuggskyrkan hade att bjuda. Aldrig för ett ögonblick hade jag räknat med att finna en vagga i spetsbågestil, men där på en pelare fanns en relief, som visade Maria och barnet. Jesusbarnet låg i en gotisk vagga. Äntligen fick jag belägg för att sådana vaggor hade funnits till eller åtminstone hade avbildats innan jag gjorde det.

Jag ritade gotisk vagga 2006

Gotisk vagga, ritad av Lars Gahrn 2006.

Som museiman får man frågor av alla slag. En av de mera märkliga fick jag år 2006. En mölndalsbo undrade, om jag hade ritningar till en gotisk vagga. Det hade jag inte, och jag kunde inte erinra mig att jag någonsin hade sett en sådan. För säkerhets skull slog jag i tillgängliga handböcker. Till årsböckerna Fataburen och Kulturen finns register, som jag slog i. Jag fick se många vaggor, men i den mån de pryddes av bågar, rörde det sig om rundbågar. Jag kunde alltså inte meddela vare sig ritningar till eller bilder av gotiska vaggor. Jag hade inte ens något belägg för att sådana hade funnits. Vad gör man i ett sådant läge? I vissa fall har jag blivit klandrad för att jag skulle vara alltför tjänstvillig gentemot allmänheten. Åtminstone vad gäller vaggor finns nog viss fog för dessa förebråelser. Jag satte mig nämligen ner och ritade en gotisk vagga. Den hade givetvis spetsiga gavelöverstycken, icke raka eller rundade, och dessutom ritade jag spetsbågiga nischer eller insänkningar på vaggans långsidor och gavlar. Sådana finns på kyrkdörrar och allmogeskåp, men där är de alltid rundbågade upptill. Jag skickade iväg ritningen, och sedan hörde jag inte någonting. Huruvida något litet barn från Mölndal har vaggats i en gotisk vagga, vet jag inte.

Gotisk vagga i en relief

Jungfru Maria vid en gotisk vagga.

Tolv år senare på Apostladagen eller söndagen den 1 juli 2018 besökte jag Masthuggskyrkan, som har flera reliefer i romansk stil. En av dem visade Maria och barnet. Jesusbarnet låg i en gotisk vagga! Gaveln vid huvudändan var högre än gaveln vid fotändan. Hitre gaveln visade sig ha ett omfattande streckmönster. Om man betraktar mönstret noga, framträder en ängel på gaveln. Som bekant hade man ofta bilder på skyddsänglar vid barnens sängar. Här hade konstnären anbringat bilden av ängeln på själva vaggan. Även vaggans långsida har ett streckmönster, men man ser inte mycket av det, eftersom Maria sitter bredvid med ena foten på vaggans främre mede. Likheterna mellan denna vagga och den, som jag hade ritat, är inte många, men bägge är gotiska, och bägge har spetsiga gavlar. Inte heller denna vagga är strängt taget något bevis för att gotiska vaggor har funnits, men bilden visar åtminstone att någon ritat en gotisk vagga minst 92 år innan jag gjorde detta.

Gotiska vaggor från 1800-talet

Gotisk vagga från nätet.

Ännu kan vi alltså inte visa upp någon riktig vagga i gotisk stil. Jag vill därför ta tillfället i akt att efterlysa fler bilder av gotiska vaggor. Helst ser jag givetvis bevis för att gotiska vaggor har funnits i verkligheten. Finns någonstans en gotisk vagga från gotisk tid? Min vädjan om tips angående gotiska vaggor förklingade inte ohörd. Artikeln renskrevs på dator av Ulf Lundberg Andersson, som genast blev intresserad och började googla. Han hittade omgående gotiska vaggor på nätet. Intresset för gotisk stil var störst i Storbritannien under 1800-talets så kallade Gothic Revival (återfödelse av den gotiska stilen). Vaggorna hade tillverkats under detta tidsskede. En såg snarast ut som en krubba eller foderhäck. En annan var försedd med spetsiga stolpar runtom och såg närmast farlig ut. Löpte inte barnen risk att bli spetsade på denna spetsgård? Gotiska möbler tillverkades även i Sverige, men intresset tycks ha varit störst i England. Ännu så länge har vi inte funnit några vaggor från det gotiska skedet under medeltiden, men rimligtvis finns vaggor från detta tidsskede avbildade. Den, som får veta något, ombeds att höra av sig. Utvecklingen går snabbt. År 2006, när jag satt och slog i registren, hade jag nog ännu inte tillgång till nätet. I alla händelser fanns inte särskilt mycket utlagt. År 2018 kunde Ulf Lundberg Andersson på 10 minuter få fram ett flertal gotiska vaggor.

Gotisk vagga från nätet.

Lars Gahrn

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Mölnlycke Blåsorkester och Jerker Johansson

Kungliga Södermanlands regementes marsch av Sten Lundvall blev inledningsstycket på Mölnlycke Blåsorkesters höstkonsert i Mölnlycke kulturhus lördagen den 17 oktober 2018. De sprittande och medryckande tonerna passar utmärkt som en uvertyr till en konsert. Denna marsch har blivit Mölnlycke blåsorkesters signaturmelodi och öppningsstycke.

Underhållande presentatör

Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Dirigent för kvällen var Jerker Johansson, känd dirigent, kompositör och arrangör, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra och fortfarande slagverkare inom denna orkester. För honom var denna marsch hemlandstoner. Han gjorde sin värnplikt inom Arméns musikpluton (numera Arméns musikkår) vid Kungliga Södermanlands regemente i Strängnäs. Här lärde han sig att spela denna marsch, som är regementets egen, och dessutom mycket annat. Bland annat lärde han sig ”att sova sittande”, märk väl under bussresor (och inte under konserter). En konsert skall som ni förstår även vara underhållning i ord, och Jerker Johansson har tillägnat sig presentatörens svåra konst att vara både upplysande och roande.

Peterson-Berger bäst

Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.
Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.

Det andra musikstycket blev Vid Larsmäss av Wilhelm Peterson-Berger. Jerker Johanson avslöjade här överraskande, att Peterson-Berger är hans favoritkompositör, den bäste av alla svenska kompositörer. Jerker Johansson måste med andra ord ha en stor musikalisk bredd, ty Peterson-Bergers musik har inte mycket gemensamt med militärmusiken och inte heller med musikkårernas övriga kärnrepertoar. De tredje och fjärde numren var Älvsborgslåtar och marschen Överste Sjöqvist, båda av Albert Löfgren. Denne kände musiker och tonsättare var en militärmusiker, som härstammade från Axvall, nära Skara. Även Jerker Johansson kommer därifrån. Han tycks på olika sätt vara som man säger sammanvuxen med sin repertoar. Överste Sjöqvist är snarare en konsertmarsch än en ”marsch-marsch”, det vill säga en marsch att marschera till.

Jerker Johansson – arrangör och tonsättare

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn
Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

Albert Löfgrens marsch Överste Sjöqvist var arrangerad av Jerker Johansson, som hade arrangerat även de följande åtta numren, alltså inalles nio (av tolv). Fem av dem hade han själv komponerat, nämligen High Spirits-March, Edenstrand, Kangas-Polka, Tales and Myths of Gothia samt Fortis et Liber. Marschen High Spirits komponerades till Halmstads 700-årsjubileum och är inspirerad av John Philip Sousa, av Jerker Johansson kallad mästaren inom marschmusik. Detta visar återigen bredden i hans musiksmak, ty Sousa har inte mycket gemensamt med Peterson-Berger. I Kangas-Polka spelade Jerker Johansson själv på en uppsättning koskällor. Denna polka var inspirerad av judisk folkmusik och kallades till att börja med – beroende på koskällorna – för Ko-Polka. Lyckligtvis utbyttes detta föga poetiska och musikaliska namn mot Kangas-Polka. Det kärva och välklingande finska språket passar betydligt bättre i detta sammanhang. Jerker Johansson klagade över svårigheten att sätta lämpliga namn på marscher och andra musikstycken. En melodis framgång kan delvis bero på titeln. Namnen Borgholmsvalsen och Drömmen om Elin betecknar samma vals, men valsen skulle nog inte ha haft lika stor framgång, om man hade behållit namnet Borgholmsvalsen. Tales and Myths of Gothia för nästan tankarna till fantasy-litteratur, men musikstycket är knutet till Göteborg, som inte har mycket med fantasy att göra.

Kan du googla, Johanna?

Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.
Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.

Fortis et Liber (Stark och fri) är två latinska ord, som Jerker Johansson hade googlat fram. (Han bidrog för övrigt med en uppdatering av slagdängan ”Kan du vissla, Johanna?” Anpassat till nutiden blev det: ”Kan du googla, Johanna?” Även musiker tycks numera googla hej vilt och få fram otroligt mycket på den vägen.) Marschen Fortis et Liber var komponerad för Särskilda Operations-Gruppen, SOG, inom Försvarsmakten (och inte inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset, vilket man skulle kunna förledas att tro av namnet). Jerker Johansson får då och då beställningar på marscher och musikstycken.

Många insatser

Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.
Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.

Övriga musikstycken var Adagio ur Concierto de Aranjuez av Joaquin Rodrigo, Calle Schewens vals av Evert Taube och Bells across the Meadows av Albert W. Ketelbey. Musikstycket Edenstrand hade Jerker Johansson komponerat för att hedra Åke Edenstrand, som var ett levande uppslagsverk vad gäller militärmusik. Även många av de närmaste medarbetarna hedrades och tackades. Jerker Johansson tackade Christina Lundin och Jenny Björkqvist, som båda hade repeterat musiknumren med orkestern. Christina Lundin befann sig i orkestern som flöjtist. Jenny Björkqvist satt i publiken som åhörare. Dan van Ginhoven avtackade gästdirigenten med blommor och gav blommor även till Ulf Ripa, som denna höst firar 50-årsjubileum inom orkestern. Ulf Ripa leder dessutom Storsextetten, som består av åtta blåsmusiker från Mölnlycke Blåsorkester. De spelar underhållningsmusik från gångna tider och arbetar för att sprida intresse för musik, som var populär från sent 1800-tal och fram till våra dagar. På repertoaren finns allt från folkmusik till revynummer. Jag har skrivit om denna förnämliga storsextett i en annan bloggartikel. Av programmet framgår att Mölnlycke Blåsorkester för närvarande kan räkna in 37 musiker, eller 38 om man räknar in den ena dirigenten, Christina Lundin, som också är flöjtist. Dessa musiker är en stor tillgång för kommunen. Musikintresset är också lyckligtvis betydande. En stor åhörarskara hade samlats i kulturhuset denna afton.

Lars Gahrn

En stordonator i Lindome

Ekered i Lindome blev litet av en folkhögskola, när Rut och Axel Adler ordnade allsköns kurser för arbetslösa och studieintresserade på 1930- och 1940-talen. Nu har skolan eller verksamheten fått en bred skildring med många förnämliga bilder.

En stordonator

Axel Adler på en oljemålning i Göteborgs Universitets huvudbyggnad. Foto: Lars Gahrn.
Axel Adler på en oljemålning i Göteborgs Universitets huvudbyggnad. Foto: Lars Gahrn.

Här fann outbildade och arbetslösa ungdomar några, som brydde sig om dem och gav dem meningsfull sysselsättning. Kurserna på Ekered har fått följdverkningar långt in i vår tid. Biblioteket på Ekered nådde kanske ännu fler. Axel och Rut Adler var inte lindomebor utan rika göteborgare som köpte en gård i Lindome för att ha den som bostad. Axel Adler sysslade med mejerier och mjölkbutiker och hade sinne för handel och företagsamhet. Han blev med tiden rik som ett troll, men han skänkte på 1950-talet bort större delen av sin förmögenhet och bildade stiftelser som stöder Göteborgs Universitet och dess studenter. Stiftelserna har velat ha en levnadsteckning över sin på många sätt okände stordonator. Den kom ut under 2018, och här har ni alla uppgifter om boken: Axel Adler 1878 – 1976: Från bonde till stordonator. Författare: Malin Clausson, AB 3droppar, Fotograf / bildredaktör: Lisa Thanner, AB 3droppar, Formgivare: Katharina Johansson, AB 3droppar. (Copyright: Adlerbertska stiftelserna, 2018, 189 rikt illustrerade sidor.)

Bilbud med bok

Rut Adler gjorde Ekered till en folkhögskola.
Rut Adler gjorde Ekered till en folkhögskola.

Boken har givits ut av stormrika stiftelser. De behöver inte de småpengar som bokförsäljning kan ge. Stiftelserna är därför inte över sig angelägna om att vare sig sälja boken, som kan vara svår att få tag i. Den kan dock beställas genom Libris. Mig har den nått på slingrande vägar. Sven Hagnell, som arbetar inom Historieverket, fick tag i ett exemplar. Även Anna Jolfors arbetar inom detta företag. Hon fick låna Hagnells bok. Anna Jolfors och Niklas Krantz är ett par. Han fick se boken och begrep, att den kunde vara något för mig. Han skickade genast ett sms till mig och undrade om jag hade sett boken. När jag svarade nej, kom han nästa dag i bil och över­lämnade den vid museiporten. På kort tid har boken gått genom många händer, men den kommer inte att gå tillbaka lika snabbt, och Sven Hagnell kan få vänta länge på att få tillbaka sin bok.

Varför Ekered?

Axel Adler (senare Adlerbert) avled redan 1966, ungefär 52 år före bokens utgivning. Boken skrevs alltså i senaste laget. Vad gäller åtskilligt är det nu omöjligt att få fram uppgifter. Ingen vet nu, varför Adlers köpte gården i Lindome. Ingen vet nu, varför de kallade den Ekered. Enligt Kajsa Karlsson, som tidigare har skrivit om gården, är det uppenbart att Adlers satte namnet Ekered på denna Lindomegård. Anledningen är dock okänd och dryftas inte ens i föreliggande bok. Ortnamnsboken för Lindome och övriga Nordhalland har missat namnet helt och hållet. Åtskilliga forskningsuppgifter kvarstår alltså till kommande forskare. Gården var en stor bondgård när Adlers tog över, men de byggde ut gården så att den blev en herrgård i jugendstil. År 1910 tog Axel och Rut Adler över gården. Redan 1918 byggde de om den. De behövde ett stort hus för sin familj, sin släkt, sitt umgänge och alla elever, som gick kurser här.

Rut Adler i främsta rummet

Ekered 1910, då Rut och Axel Adler tog över gården.
Ekered 1910, då Rut och Axel Adler tog över gården.

Axel Adler är givetvis allestädes närvarande i boken, men på något sätt känns han ofta litet frånvarande. Axel tycks inte ha varit den som intog första platsen i ett sällskap. Han tycks inte ha stuckit ut, som det heter. Desto mer framträdande och bestämmande var hans maka, Rut Adler. Hon var den drivande kraften i folkhögskolan. Hon hade uppslag, som hon ville förverkliga. Hon hade brinnande övertygelser i politik. Hon var från början vänsterliberal och hörde hemma inom ”Frisinnade Kvinnors Riksförbund”. Under livets lopp kom hon dock att hela tiden röra sig åt vänster. År 1934 gick hon över till socialdemokratin, men uteslöts 1940, då hon kritiserade att Socialdemokraterna bildade en samlingsregering under andra världs­kriget. Hon blev då kommunist och var med om att grunda Lindome kommunistiska arbetarekommun samma år. Att vara kommunist i Sverige under andra världskriget var både uppseendeväckande och farligt. Utvecklingen stannade dock inte där. Vid slutet av sitt liv lämnade hon VPK och blev medlem i KFML. Hon är med andra ord en del av vår politiska historia. Jan Kronberg och Anders Meuller har skrivit om henne i sin bok: Det röda Mölndal, Del 1, Åren fram till 1939, (s. 75-77). Mycket av det hon gjorde hade dock inte med partipolitik att göra. År 1925 bildades en lokalavdelning av JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) hos Adlers på Ekered. På det stora hela taget var det emellertid så, att hon aldrig stannade till utan löpte linan ut. Hennes make Axel Adler hamnade däremot aldrig i ytterligheter. Han var vänsterliberal med många socialdemokratiska värderingar. Axel Adler beundrade socialdemokraten Ernst Wigforss’ idéer. Detta var mycket ovanligt bland storföretagare på denna tid och är så ännu idag. Samtidigt rörde han sig obehindrat i företagarkretser. Axel Adler tycks ha kunnat smälta in i de flesta sällskap och kunnat samarbeta med de flesta, även med sin fru efter hennes radikalisering och makarnas skilsmässa. Axel Adlers anpassningsförmåga är en av förklaringarna till hans framgångar inom affärsvärlden, men där finns fler. Jag återkommer.

Lars Gahrn

Svarta Riddaren bejublas i Gräfsnäs

I nitton år har riddarspel anordnats i Gräfsnäs. Hur många spel och festivaler överlever så länge? Intresset för medeltiden är alltså mycket stort. Trots gassande sol och stekhet värme fyllde åskådarna slottsruinens vallar och en stor del av borggården.

Skicklig ryttaruppvisning

Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.
Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.

Söndagen den 8 juli 2018 var riddarna på plats. Där fanns Den Svarte Riddaren av Gräfsnäs (Kerstin Stråhlesköld), Silverbocken, Aldis af Silfvercrona, Hakon af Gripland (från Skåne), Svarte Korpen och Nordiska Räven. De tävlade i kända grenar. Med tung lans skulle man träffa en kvintan (en liten sköld på en svängarm). Med lans skulle man fånga upp högt hängande ringar. Med spjut skulle man spetsa en kudde på marken. Man skulle slå till en havregrynspåse, så att den gick sönder. Med svärd eller yxa skulle man klyva ett äpple. Med svärdet skulle man fånga upp fyra lågt sittande ringar. Slutligen skulle riddarna rida emot varandra och träffa den andres sköld med sin egen lans. Jag hade varit med om en sådan turnering senast söndagen den 3 juni på Lödöse medeltidsdagar. Då hade riddarna mycket ofta missat sina mål, så ofta att jag blev förvånad. På Gräfsnäs drygt en månad senare träffade de så ofta, att jag blev förvånad av den anledningen. Vad hade hänt? Hade de tränat upp sig under den månad, som hade förflutit? Jag ställde frågan till en av riddarna efteråt. ”Det är helt enkelt så, att ibland har man en bra dag och ibland en dålig”, förklarade hon. Detta måste tydligen gälla dem allesammans vid samma tillfälle!

Rolig underhållning

Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.
Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.

Skickliga var de allesammans denna dag. Dessutom är de genom långvarig vana bra på att roa åskådarna. Ibland får de (förhoppningsvis spelade) vredesutbrott. De kan börja skälla på domaren eller på någon annan riddare. Dessutom har vi gycklarna, som springer in på rännarbanan då och då, gör akrobatiska konster och kastar glåpord åt riddarna. Både gycklare och riddare är roliga och slagfärdiga, men tyvärr kan det vara svårt att göra sig hörd utomhus. Fastän riddare och gycklare höjer rösten så högt det går, hör man för det mesta inte vad de säger. Kanske skulle konferencieren kunna återberätta deras dråpliga inlägg och utgjutelser?

Svarta Riddaren – publikgunstlingen

Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.
Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.

När alla tävlingsgrenar hade avverkats, skulle dagens segrare utses. Detta tillgår på det sättet, att riddarna får spränga fram över rännarbanan en efter en under åskådarnas jubel. Den, som får högst och mest ihållande jubel, vinner. Både i Lödöse och i Gräfsnäs segrade Gräfsnäs’ svarta riddare Kerstin Stråhlesköld överlägset. När hon rider fram i sin svarta klädnad med vita bårder och med svenska flaggan i högerhanden, stiger jublet till hittills oanade höjder. Hon är inte bara känd på orten utan i hela Västsverige. Hon är mycket skicklig och sitter säkert i sadeln som om hon vore fastvuxen där. Barnen känner genast igen henne och ropar högt. Efteråt får barn och vuxna komma fram och se på hästarna och klappa dem. Givetvis står riddarna bredvid och pratar med både barn och vuxna. Många barn vill komma fram till Gräfsnäs’ svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. De beundrar henne och har henne givetvis som förebild. Vilket barn skulle inte vilja vara en skicklig ryttare och säker riddare som hon? Dessa drömmar är nog inte döda hos oss vuxna heller. Man behöver inte vara med länge förrän man begriper, att hon tycker om barn minst lika mycket som hon tycker om hästar. Sådant känner barnen snart av.

Förebild för barnen

Påfallande är, att flickorna är överlyckliga över att få komma fram till sin beundrade svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. För flickorna är hon en viktig förebild. Hon visar, att kvinnor kan – allting. Flickor kan bli skickliga ryttare och fruktade krigare. Kerstin Stråhlesköld är dessutom lärare i svetsteknik, framstående motorcykelförare och en målmedveten gymnast inom fitness. Hon har många och stora muskler. Slutligen är hon filosof och tänkare. På nätet lägger hon ut många tänkvärda sanningar (mestadels skrivna på engelska). Jag vet inte hur mycket av allt detta, som barnen har tagit del av, men med egna ögon ser de ju, att hon är en framstående riddare. Detta räcker långt.

Lars Gahrn

Bohusläningar försvarar Västergötlands gränser

Bohus fästning är mäktig även när den ligger i ruiner. Foto: Lars Gahrn.
Bohus fästning är mäktig även när den ligger i ruiner. Foto: Lars Gahrn.

Bohus fästning i Kungälv byggdes 1308 som en gränsborg mot Västergötland, och tack vare sitt strategiska läge på Bagaholmen, där älven delar sig i två grenar, kunde borgen behärska handeln på Göta älv. Bohus slott väckte alltifrån sin tillkomst både förargelse och fruktan i Västergötland. Under 2008 firade fästningen 700-årsjubileum. Jämnt halva tiden hade fästningen varit en norsk gränsborg, och jämnt halva tiden – eller 350 år – hade fästningen liksom övriga Bohuslän tillhört Sverige. Under sina sista belägringar 1676 och 1678 var fästningen ett viktigt värn för Västergötland.

Omväxlande populärvetenskap

Genom en spetsbågig dörröppning kommer man in på borggården. Foto: Lars Gahrn.
Genom en spetsbågig dörröppning kommer man in på borggården. Foto: Lars Gahrn.

Det finns mycket att berätta, och föreningen Kungälvs Musei Vänner firade 700-årsjubileet med att ge ut en bok: Bohus fästning 700 år: Antologi utgiven av Föreningen Kungälvs Musei Vänner till jubileet 2008. Redaktör: Kenneth Gustafson (2008, 220 sidor, rikt illustrerad). Under sju århundraden hinner åtskilligt hända, och historien kring Bohus är dessutom förhållandevis väldokumenterad. Läsningen är mycket omväxlande, och innehållet är huvudsakligen populärvetenskapligt. Man vill föra ut till en historieintresserad allmänhet en del av den rika kunskap som finns.

Skårdals Skate tillhörde både Norge och Västergötland

Ungefär så här såg fästningen ut under sin storhetstid på 1600-talet (enligt en modell i fästningens utställningsdel). Foto: Lars Gahrn.
Ungefär så här såg fästningen ut under sin storhetstid på 1600-talet (enligt en modell i fästningens utställningsdel). Foto: Lars Gahrn.

Från västgötsk synvinkel är Erik Hedbergs 34 sidor långa kapitel med överskriften ”Skårdals Skate: Norsk enklav på älvens svenska sida” mest intressant och fullt tillräcklig anledning till att boken bör räknas till västgötalitteraturen. Mitt för Bohus och öster om älven ligger Skårdals Skate (Bohus och Norra Surte), som tillhörde Norge. Hedberg påvisar, att detta innebar att en del av Västergötland hörde till Norge. År 1463 och 1485 sägs Skårdal höra till Nödinge socken och Ale härad. Skårdal tillhörde således en västgötsk socken och ett västgötskt härad. År 1476 och 1483 ställer danskarna i utsikt att återställa Skårdalsenklaven till Sverige, om den nordiska unionen åter genomfördes. Så skedde dock inte. Enklaven kom senare att överföras till Kungälvs socken och Västra Hisings härad. Redan på 1640-talet återfördes den dock till Nödinge församling på västgötasidan och 1888 till Nödinge kommun på västgötasidan.

Älven är gräns

Källorna visar – som Hedberg påpekar – att Skårdal var en del av Västergötland. Denna del har infogats i det norska riket och administrativt knutits till en bohuslänsk socken och ett bohuslänskt härad. Älven gjorde sig dock gällande som skiljelinje, och Skårdal återfördes administrativt till Västergötland. Alltifrån 1997 har Lantmäteriverket på sina kartor dragit landskapsgränsen så, att Bohus och Norra Surte, gamla Skårdals Skate, är en del av landskapet Bohuslän. Erik Hedberg protesterar med eftertryck mot denna gränsdragning: ”Ovannämnda kommentarer visar, att det bara finns en korrekt slutsats, Bohus och Norra Surte tillhör landskapet Västergötland.”

Bohusläningar försvarar Västergötlands gränser

Vi finner alltså, att en bohusläning försvarar Västergötlands gränser, och det är kanske inte så märkligt. Göta älv är en naturlig gräns. Ännu idag talar bohusläningarna om östra sidan som ”svenska sidan”, och västgötarna kallar västra sidan för ”baggesidan” – fastän mer än 350 år har förgått sedan Bohuslän tillhörde Norge! På bägge sidor av Göta älv ser man alltså älven som den naturliga gränsen. Ingenting kan bättre visa Bohus fästnings betydelse än förhållandet att följdverkningarna av gränsfästets inflytande än idag kan vålla oss västgötar förtret och besvär. Men denna gång har vi bohusläningarna på vår sida. Nu är älven enbart en geografisk skiljelinje, inte en gräns mellan människor, som har olika uppfattningar och intressen.

Lars Gahrn