Kejsarens löfte förevigades i Borgå

Borgå lantdag 1809 var Finlands första egna riksdag. Borgå är därför för Finland ungefär vad Eidsvoll är för Norge. Sedan långt tillbaka hade finländare haft sina platser i Sveriges riksdag, men fastän man på den tiden höll riksdag i olika svenska städer, hade aldrig någon riksdag hållits inom storfurstendömet Finland. Som en hyllning av Finland med anledning av dess 100-årsjubileum som självständig nation vill jag fortsätta mina iakttagelser om Borgå lantdag.

Lantdagens hus finns kvar

Tsar Alexanders staty i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

Tsar Alexanders staty i Borgå domkyrka. Foto: Lars Gahrn.

År 1809 var tiden kommen för Finlands första riksdag. Ryssarna hade erövrat Finland och tänkte inte lämna tillbaka denna erövring. I mars månad 1809 hade tsar Alexander I sammankallat en lantdag till Borgå. Kommer man till Borgå, märker man snart, att denna lantdag är ett högst levande minne. Alla byggnader av större betydelse finns kvar. De framhålls i turistbroschyrer och med skyltar på husen. Tsar Alexander bodde i ”Borgå slott”, ett större boningshus vid Ågatan. För tsaren ”byggde man en trottoar från huset till domkyrkan. På så sätt kunde kejsaren komma fram torrskodd.” Även Gustaf III har övernattat i detta ”slott”. Adels- och borgarstånden höll sina överläggningar i gamla rådhuset vid torget. Prästeståndet samlades i Borgå gymnasium uppe vid domkyrkan. (Nu är denna byggnad domkapitel.) Bondeståndet samlades i lagman Orreaus hus på andra sidan domkyrkan. Tsaren höll sitt öppningstal i gymnasiebyggnaden. Kvällen efter talet hölls lantdagsbal i stora salen på övervåningen.

Tsarens staty i domkyrkan

Tsar Alexanders bön, översatt och inramad, i Borgå domkyrka.

Tsar Alexanders bön, översatt och inramad, i Borgå domkyrka.

Tsaren, som var mycket förtjust i vackra flickor, dansade två danser med den unga Ulla Möllersvärd. Hon tappade sin solfjäder under balen. Tsaren plockade upp solfjädern, stack in den under sin rock och återsände den till den unga flickan dagen därpå, berättas det. Även de mest obetydliga småsaker har man således lagt på minnet. Ulla Möllersvärd blev tack vare dessa två danser med tsaren en berömdhet, vars liv i minsta enskildhet är kartlagt och återberättat i Borgås historia. Även domkyrkan hade sin uppgift under lantdagen, som öppnades och avslutades i detta helgade rum. Här inne i kyrkan står också tsarens staty, utförd av Borgås egen son, bildhuggaren Walter Runeberg (son till skalden Johan Ludvig Runeberg). Den ställdes här till etthundraårsminnet av Borgå lantdag. Året var 1909. Ursprungligen ställdes statyn vid den pelare, där tsarens tron hade stått. Den erinrar om, att kejsaren erkände Finland som en nation ”bland nationernas antal”.

Tsarens löfte inramat

Bredvid bildstoden har man satt upp tsarens bekräftelse av Finlands lagar och privilegier. Bekräftelsen är tryckt och inramad. Den lyder:

”WI ALEXANDER I. med Guds Nåde, Kejsare och Sjelfherrskare öfwer hela Ryssland etc. etc. etc. Stor-Furste till Finland etc. etc. Göte weterligt: Att sedan WI, efter Försynens skickelse, tagit Stor-Furstendömet Finland i besittning, hafwe WI härmedelst welat bekräfta och stadfästa Landets Religion och grundlagar samt de priwilegier och rättigheter hwart och ett Stånd inom berörde Stor-Furstendöme i synnerhet, och alla dess Inbyggare i gemen, så högre som lägre, hittills, enligt Constitution, åtnjutit: Lofwandes att bibehålla alla dessa förmåner och författningar fasta och oförryckte i sin fulla kraft. Till yttermera wisso hafwe Wi teknat denne Försäkrings-Act med WÅR egenhändiga underskrift. Gifwit i Borgå, den 13/29 Martii 1809.

Originalet är högst egenhändigt undertecknadt

ALEXANDER.

Öfwersättningens rigtighet bestyrkes.

På Nådigste befallning.

ROB. H. REHBINDER

Tjenstgörande hos H. M. Kejsarens Person

wid Finska Ärendena.”

En annan tavla innehåller tsarens avslutande bön till Gud. Jag återkommer till den.

Skulle friheten upphöra?

Suomis dotter (Finland) med Finlands lejon och lagen (Lex) som sköld.

Suomis dotter (Finland) med Finlands lejon och lagen (Lex) som sköld.

Man har velat framhålla en viktig händelse i Borgås historia, men detta räcker inte som förklaring till detta enträgna framhållande av tsaren och hans löften. Man har varit mycket angelägen om att erinra om tsarens löften, eftersom man med all rätt fruktade, att tsarerna skulle glömma av dessa löften eller kanske rentav ta tillbaka dem. Under de första femtio åren var faran stor, att tsaren skulle glömma bort löftena. Under de sista trettio åren var faran överhängande, att ryssarna skulle dra in alla Finlands rättigheter och privilegier. Alltifrån 1889 och särskilt efter februarimanifestet 1899 hårdnade det ryska greppet över Finland. All frihet var satt i fara. Ett av finländarnas motdrag var att erinra om givna löften. Man gör som synes allt för att understryka löftenas äkthet. I den tryckta texten försäkrar man att tsarens underskrift är ”högst egenhändigt” skriven. Robert H. Rehbinder har dessutom intygat, att översättningen är riktig. Stavningen vittnar om att tavlans text trycktes tidigt. Man har vidare med statyn i domkyrkan velat föreviga ögonblicket, då tsaren gav sina löften, just på den plats, där de gavs. Man har även på annat sätt förevigat detta ögonblick. Två målningar visar tsar Alexander på Borgå lantdag. År 1813 utförde konstnären Emanuel Thelning denna målning, som hängdes i domkapitlets högtidssal i Borgå. Här i huset hade lantdagen samlats år 1809. Denna plats var den första, som fick ett minne av den betydelsefulla lantdagen. Senare fick konstnären Robert Wilhelm Ekman i uppdrag att måla av Thelnings konstverk. Denna nya och stora målning hänger idag i regeringsbyggnaden, det gamla senatshuset i Helsingfors. (Stig Ramel, Göran Magnus Sprengtporten: Förrädaren och patrioten, 2003, s. 224-225.) Thelnings målning har varit förebilden inte bara för Ekmans kopia utan även för Walter Runebergs staty, som tillkom nästan ett århundrande efter Thelnings verk. På allt sätt har man alltså velat påminna om tsarens löften på Borgå lantdag.

Hur skall tsarens bön översättas?

Tsar Alexander II på Senatstorget i Helsingfors.

Tsar Alexander II på Senatstorget i Helsingfors.

Tsaren avslutade sitt tal vid hyllningen i Borgå domkyrka med en bön: ”Jag beder den Allsmäktige Guden gifva mig styrka och vishet att styra detta aktningsvärda folk efter dess lagar och den eviga rättvisans oryggliga ordning.” Tsaren yttrade dessa ord på franska, och i ett avseende är översättningen högst osäker. Där står ”d’apres ses loix” (efter sina lagar), men gäller det Guds lagar eller det finländska folkets lagar? Eftersom Alexander vänder sig till Gud, ligger det närmast till hands att tänka på Guds lagar, men översättaren menar, att det finländska folkets lagar åsyftas. En sådan översättning förvandlar även denna bön till ett löfte att följa Finlands lagar, men den är som sagt osäker. Det är dock betecknande, att finländarna har valt just denna tolkningsmöjlighet. De ville ha så många löften som möjligt. Avslutningens översättning är snarare en omtolkning av innebörden. Där står: ”d’apres … sa justice divine”, vilket ordagrant betyder ”enligt … hans (Guds) gudomliga rättvisa”. Man har dock översatt med ”enligt… den eviga rättvisans oryggliga ordning”. Tre ord, nämligen eviga, oryggliga och ordning, saknar motsvarighet i den ursprungliga texten. Icke heller framgår av översättningen, att det rör sig om ”hans”, det vill säga Guds, rättvisa. Alla dessa missvisande förändringar av bönen har dock ett syfte. Man kan få intrycket, att Finlands lagar var detsamma som ”den eviga rättvisans oryggliga ordning”. Likaså fick man intrycket, att tsaren erkände att lagarna överensstämde med ”den eviga rättvisans oryggliga ordning”, och att de således inte borde ändras. Man kunde få det till att tsaren erkände, att Finlands lagar var rättvisa, och att de inte borde eller kunde ändras just därför. Man var helt enkelt rädd, att tsarerna skulle ta tillbaka sina löften eller glömma av dem. Just detta var hela tiden nära att ske, och Finlands sista trettio år under rysk överhöghet kännetecknades av förtryck och löftesbrott. Under denna tid av hårdnande förtryck skaffar man fram tsarens staty till Borgå domkyrka. År 1909 var tsar Alexander I:s löften till Finlands folk det sista, som ryssarna ville bli påminda om. Just därför påminde finländarna dem om dessa löften och utfästelser. Finländarna visste hur de skulle göra.

Två tsarstatyer

Den mest iögonenfallande av de två tsarstatyerna i Finland står dock på Senatstorget i Helsingfors. Där står Walter Runebergs staty av Alexander II, avtäckt år 1894, några år efter att ryssarna hade skärpt förtrycket. Vad hade då tsar Alexander II uträttat? Jo, han hade inkallat Finlands andra lantdag år 1863, femtiofyra (54) år efter Borgå lantdag. Framför statyns sockel står statygrupper. Rakt fram med det mest iögonenfallande läget står Suomis dotter (Finland) med svärdet i höger hand och en sköld i vänster hand. På skölden står ordet Lex (lag). Lagen och författningen är Finlands värn, vill man säga, och tsaren hade alltså följt givna löften och lagar. Finländarna erinrade redan 1894 om allt vad ryssarna inte ville bli påminda om. Mycket bra arbetat! Så skall konsten användas. Finländarnas åsikt, att höga befattningshavare bör minnas sina löften och leva upp till dem, är lika viktig i våra dagar, även om finländarna nu lyckligtvis inte behöver oroa sig för ryska tsarer och deras ämbetsmän. Vad gäller tsar Alexander II bör vidare tilläggas, att han avskaffade livegenskapen, och att han utfärdade ett dekret, varigenom en rysk duma (riksdag) instiftades. Samma dag som dekretet utfärdades föll han beklagligtvis offer för ett bombattentat. Hans son och efterträdare brydde sig inte om faderns dekret. Så mycket större framstår därigenom Alexander II. Finländarna hedrar en högt förtjänt tsar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kolbäcks och Säbys kalejdoskop

Att Kolbäcks och Säbys historia är så intressant och kalejdoskopiskt mångskiftande kommer säkerligen som en överraskning för invånarna själva. Var och en är ju med om och känner till enbart en bråkdel av allt som händer och görs i hembygden. Forskar man, och plockar man ihop ett rikt urval av vad som har hänt, blir krönikan överväldigande rik.

En bok att ta efter

Kolbäcks och Säbys flitige krönikör Kurt Larsson har genom åren glatt oss med bloggartiklar och hembygdshäften. Nu har han samlat ihop de artiklar, som han har ansett vara viktigast, till en bok: Kurt Larsson, Vedspis, mikrofilm och bredband: Berättelser om livet och hembygden med utsikt från när och fjärran, (Kolbäcks hembygdsförening 2017, 99 rikt illustrerade sidor). Själv har jag skrivit åtskilligt om dessa bygder och vistats där då och då. Jag lever därför med i vad som händer. Anledningen till att jag skriver en bloggartikel om denna hembygdsbok är att den på många sätt kan vara en förebild för andra hembygdsföreningar. Så som Kurt Larsson har gjort kan (och bör) även andra föreningar göra.

Bygden har förutsättningar för en rik historia

Kurt Larsson med sin cykel på minnesplatsen för slaget vid Herrevadsbro.

Kurt Larsson med sin cykel på minnesplatsen för slaget vid Herrevadsbro.

Kolbäck och Säby är två gamla kyrksocknar, som ingår i Hallstahammars kommun i Västmanland. De två socknarna är landsbygd och förblev landsbygd länge, men här fanns även industriorter av det smärre slaget, snarare brukssamhällen, med rätt så många invånare. Strömsholms kanal och den stora landsvägen genom Västmanland gick fram genom bygden. Här finns ett förnämligt gästgiveri, och senare tillkom en järnvägsstation, som gav Kolbäck ett stationssamhälle. Här fanns alltså både landsbygd och tätorter, som tillsammans gav förutsättningar för en mångskiftande historia. När man läser Kurt Larssons krönika, inser man att historien snarast är kalejdoskopisk.

Det stora slaget gör bygden känd

Affisch till invigningen av minnesplatsen.

Affisch till invigningen av minnesplatsen.

Den stora händelsen, som har givit genljud genom svensk historieskrivning genom århundradena, är slaget vid Herrevadsbro 1251. Vid Herrevadsbro över Kolbäcksån besegrade Birger jarl och biskop Kol av Strängnäs de upproriska folkungarna och deras utländska legoknektar. Kungamakten stärktes tack vare detta slag, och inbördesstriderna upphörde. Det blev fred inom landet i ungefär 25 år. Kolbäcks hembygdsförening har lyft fram detta slag, som i sin tur har lyft fram bygden. Kent Sjöström, som bidrar med några kapitel i boken, redogör för skapandet av en minnesplats. Detta arbete var nog så invecklat och strapatsrikt, eftersom det genomfördes som ett EU-projekt. Man var tvungen att följa EU:s alla regler och bestämmelser. Tack vare skickliga administratörer kunde projektet slutföras, och en minnesplats invigdes den 17 maj 2014. Kommunstyrelsens ordförande Catarina Pettersson och landshövding Ingemar Skogö var där. Firandet av detta slag har dragit många högt uppsatta kvinnor och män till Kolbäck och gjort bygden känd vida omkring. Första lärdomen är: lyft fram bygdens historiska minnen med minnesmärken och skrifter. Dokumentera även själva firandet. Detta är ju ett slags bevis för händelsens betydelse.

Skriv litet åt gången!

En annan lärdom, som kan dras av Kurt Larssons skrift, är att man skall ta många små steg mot sitt mål. Hade han föresatt sig att skriva en etthundra sidor tjock bok om Kolbäck och Säby, skulle uppgiften kanske ha känts övermäktig. Det hade varit svårt att komma igång. Icke osannolikt skulle ingenting ha blivit gjort. Nu har han skrivit korta artiklar, en efter en. Till slut hade han så många att han kunde sammanställa dem till en bok, efter att ha valt och vrakat i mängden. Så gick det till även förra gången. Rune Larsson och Kurt hade var för sig skrivit artiklar och sammanställde dem till en bok. Även i 2017 års bok bidrar Rune Larsson med några kapitel. Många små steg leder sakta men mycket säkert mot målet. Den förra skriften, som jag tidigare har behandlat i en annan bloggartikel, har titeln:

Hembygdsföreningarnas jubileumsskrift

VÅR HEMBYGD

Säby 80 år Kolbäck 20 år

(2004).

Även denna skrift trycktes med bidrag från Eva Bergqvists minneskonto. Ett fåtal exemplar finns kvar till försäljning.

Berätta din egen historia

Kolbäcks Musikkår i Linneabion 2005.

Kolbäcks Musikkår i Linneabion 2005.

Boken handlar mycket om Kurt Larsson själv. Han berättar mycket om sitt eget liv. Tack vare ett växlingsrikt liv har han mycket att berätta, och han kan också konsten att berätta. Minnena är åskådliga och kryddade med eftertanke och ålderns vishet. (Kurt föddes 1934 och har alltså många levnadsår att redogöra för.) Just detta är något mycket viktigt. Varje människa är en del av historien och har därför viktiga saker att berätta. Själv brukar jag gång på gång uppmana folk: skriv ner dina minnen. Du har mycket som kan vara intressant för andra. (Som så många andra följer jag dock inte själv mina uppmaningar, men jag skall försöka ändra på den saken.) Med stor tillfredställelse tar jag del av Kurts minnen. Kanske får han igång även mig.

Hembygdens historia är av allmänt intresse

Skriver man med insikt och betonande av huvuddragen, kan hembygdens historia vara av stort intresse även för folk på helt andra orter. Likheterna mellan den beskrivna bygdens historia och deras hembygds är ofta betydande och belysande. Också skillnaderna kan vara av stort intresse. Kurt Larsson har, tillsammans med Rune Larsson och Kent Sjöström, skrivit en sådan bok med betydande allmänintresse.

Avkoppling kräver arbetsinsatser

Bokens avslutning är dock oroväckande: ”Med denna lilla bok avslutar jag min bana som skriftställare. Nu ser jag fram emot våren, bokläsandet på balkongen och många sköna cykelturer.” En skriftställare med sådana talanger bör dock fortsätta, och, min bäste Kurt, avkoppling på balkongen och cykeln blir inte skön avkoppling, om man inte har någonting (det vill säga skrivande) att koppla av ifrån.

Klicka här för denna artikel som pdf

Glimtar av medeltida skrivare

Tack vare Per-Axel Wiktorsson har vi nu möjlighet att komma närmare åtskilliga medeltidsmänniskor och åtminstone få veta en del av vad de sysslade med under sina (i allmänhet) korta liv. Skara stiftshistoriska sällskap har nämligen givit ut hans storverk ”Skrivare i det medeltida Sverige” I-IV.

Tungt vägande inlägg

Ett storverk i fyra band.

Ett storverk i fyra band.

Detta är även rent bokstavligt talat ett tungt vägande inlägg till Sveriges medeltida kulturhistoria och personhistoria. Jag vet hur det förhåller sig, ty jag har burit de fyra banden i en kasse mellan Villa Elfhög i Trollhättan, där föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte 2016, till Niklas Krantz’ bil, som lyckligtvis tog denna tyngd resten av vägen hem till Mölndal. Man måste ideligen skifta hand, när man bar böckerna, ty tyngden kändes i rygg och arm. De fyra banden gick i tryck 2015 och omfattar 577, 512, 486 och 447 trycksidor, vilket inalles gör 2022 sidor. Verket skall nog snarare ses som ett uppslagsverk än en bok för sträckläsning. Många av sidorna är bildsidor, som visar medeltida urkunder eller sidor ur medeltida handskrifter.

Välmeriterad författare

Per-Axel Wiktorsson har lång erfarenhet av medeltida handskrifter. År 1976 blev han filosofie doktor på en avhandling om Södermannalagens B-handskrift. Han var redaktör för ordboken Sveriges medeltida personnamn 1971-1982. Från 1982 till 1994 var han redaktör för Svenskt Diplomatarium vid Riksarkivet, som ger ut våra medeltida brev. Sedermera blev han först universitetslektor (docent) och sedan professor i svenska språket vid Örebro universitet. Han är en av de ledande krafterna inom Svenska Fornskriftsällskapet och har ett flertal utgåvor av medeltida texter bakom sig. Hans meritförteckning är lång och kan här bara snabbskissas.

Skrivarna träder fram

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Hans bokverk väger bokstavligen talat tungt, men viktigare än så är att det väger tungt även bildligt talat. Här får vi alla tillgängliga uppgifter om 935 medeltida skrivare, 765 av dem kända till namnet. Ja, mycket är och förblir okänt vad gäller medeltida förhållanden. Tack vare utmärkta register har man lätt att finna vad man söker. Jag, som bor i Mölndal (tidigare Fässbergs socken), slår givetvis upp ortnamnet Fässberg i registret och finner två medeltida skrivare, närmare bestämt två kyrkoherdar i Fässberg. Anledningen till att dessa uppges vara skrivare är, att de omnämns i var sitt brev. I dessa brev är kyrkoherden i Fässberg den ende omnämnde prästen. På den tiden utförde prästerna alla slags skrivarbeten, ty de var nära nog de enda skrivkunniga. Detta sannolikhetsskäl väger tungt, men det är trots allt ett sannolikhetsskäl och inte något bevis. Under medeltiden kunde i stort sett endast kyrkans män skriva och läsa, men helt ensamma om dessa bokliga konster var de inte. Som forskare lär man sig så småningom att sannolikheten inte alltid sammanfaller med verkligheten. I vissa fall är man berättigad att tala om ”den osannolika verkligheten” för att låna ett uttryck från Olle Holmberg. Wiktorsson har genomgående starka skäl, men ibland måste man trots allt sätta ett frågetecken i kanten.

Många insikter

I de flesta fall har man dock enbart anledning att glädjas över de nya sammanhang, som framgår av Wiktorssons sammanställningar och slutsatser. Vi får veta var och när skrivarna har utfärdat brev och andra urkunder. Wiktorsson hänvisar till alla tidigare utgivna skrifter, i vilka skrivarna omnämns och behandlas. Inte minst som forskningsöversikt är detta tungt vägande inlägg av stort värde. Vi får vidare veta litet grand om vilka ämnen och ärenden, som har sysselsatt dem. Vi får veta hur de skrev. Wiktorsson är en framstående handskriftsexpert, som med stor uppmärksamhet har följt bokstävernas och textens uppbyggnad och utformning. Han sammanställer sina iakttagelser, som ger oss goda insikter i medeltida skrifttradition. Frågan är om inte en grafolog skulle kunna säga något om skrivarnas själsegenskaper. Wiktorsson går inte in på detta ämne, men i de fall, då en skrivare har efterlämnat flera skriftprov, spridda över en längre tid, skulle man kanske kunna dra sådana slutsatser.

Brev från Älvsborg

För att återvända till mina två kyrkoherdar, har bägge, då breven utfärdades, befunnit sig på Älvsborgs slott. Detta område hörde inte till deras pastorat utan bör på den tiden ha varit en del av Örgryte socken, men slottet var ju ett säte för förvaltning och uppbörd. Män i ledande ställning hade därför ibland ärende dit. Innan Mölndalsborna började ”åka te sta’n” (Göteborg), har de alltså tagit sig till Älvsborg (och givetvis även Nya Lödöse).

Intressanta teckningar

Många av urkunderna har fotograferats, och läsarna kan på detta sätt ta del av texten, men i texten finns även små teckningar av stort intresse. Somliga är snarast ett slags ornament, som kan jämföras med stenhuggeriarbetena i vissa medeltidskyrkor. Wiktorsson har gjort forskningen en stor tjänst genom att återge dessa teckningar i tryck. Förhoppningsvis skall någon eller några konsthistoriker inte kunna låta bli att söka efter ursprung eller motsvarigheter till dessa teckningar inom den kyrkliga konsten. Framför andra har dock kyrkohistorikerna mycket att hämta. Det övervägande flertalet skrivare är ju präster. Här får vi veta mer om dem. Även hembygdsforskarna har dock mycket att hämta. Här möter många av de prästmän, som har varit verksamma i våra socknar. Här får vi dessutom veta litet mer om dem. Prästerna blir ju på detta sätt litet mer än ett namn.

Översätt till svenska

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Wiktorssons bok visar hur mycket man kan få ut genom förnyad och fördjupad källforskning. Den visar oss betydelsen av våra bevarade brev och urkunder, som ges ut i Svenskt Diplomatarium. Tyvärr är de första delarna av denna källutgåva hopplöst föråldrade. De äldsta breven skulle behöva ges ut på nytt. (Så har danskarna för länge sedan gjort.) Framför allt borde samtliga brev översättas från latinet till svenska. Danskarna har översatt sina medeltidsbrev, och detta är mycket bra gjort. Allt färre läser latin i gymnasiet, och för att läsa medeltidsbrev räcker det inte att ha läst latin på gymnasiet. Själv läste jag latin två terminer på universitetet, men jag har ändå ibland visst besvär med vissa brev, eftersom meningsbyggnaden är tillkrånglad, uttryckssätten invecklade eller krystade och så vidare. Kort sagt har skrivarna ofta velat visa sig duktiga och högutbildade genom att krångla till alltsammans. Sentida byråkrater har som bekant gjort på samma sätt, varför även sentida lagar och förordningar kan vara svårbegripliga och svårtillgängliga, fastän de är skrivna på svenska. I våra dagar har vi medeltidshistoriker, som inte kan latin, vilket innebär att de inte kan ta del av många viktiga källor. Wiktorsson fäster med sitt storverk uppmärksamheten på medeltidsbreven. Inte minst åt hembygdsforskningen har de mycket att ge, men alla slags forskare kan plocka värdefulla upplysningar ur dem.

Läs vidare

Wiktorssons bibliografi finns på nätet:

http://www.ibg.uu.se/digitalAssets/79/a_79634-f_wiktorsson-skrifter.pdf

Skara stiftshistoriska sällskap finns på nätet:

http://www.skarastiftshistoriska.nu/butik/produkter/skrivare-i-det-medeltida-sverige/#

Alla medeltidsbrev (även de ännu outgivna) kan numera framsökas digitalt med åtminstone sammanfattning på svenska:

https://sok.riksarkivet.se/SDHK

Där finns även bilder på breven:

https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Sdhk_11010.jpg?beta=true#?s=0&cv=0&c=0&m=0&z=-2260.8036%2C-161.7778%2C8889.6072%2C3235.5556

Danskarna har liknande service:

(http://diplomatarium.dk/

Jag tackar JBLD Strömberg för dessa näthänvisningar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Polletterna vid ”Dumbommen”

Polletter fanns givetvis även i Mölndal. De fanns ju i Göteborg, och det mesta, som vår grannstad skaffar, anskaffas förr eller senare även i Mölndal. Mängden av polletter i Göteborg var dock så stor, att Bo Gustavsson inte ville gå vidare med Mölndal.

Fanns nattvardspolletter?

Bo Gustavsson – vår västsvenske polletthistoriker. Foto: Lars Gahrn.

Bo Gustavsson – vår västsvenske polletthistoriker. Foto: Lars Gahrn.

Helt kunde han emellertid inte lämna Mölndal utanför, ty en pollett var gemensam för de båda städerna. Mölndal och Göteborg har mycket gemensamt. Till detta gemensamma gods hör även en pollett. Bo Gustavsson är en av de ledande krafterna inom Göteborgs Numismatiska Förening. En av föreningens arbetsuppgifter är för närvarande att förteckna och beskriva de polletter, som har använts i Göteborg. Arbetet är svårt, och fullständig kan förteckningen rimligtvis inte bli. För somliga polletter saknas kända exemplar. Man vet inte hur de har sett ut. För andra polletter har man visserligen kända exemplar, men man saknar uppgifter om hur och till vad de kan ha använts. Detta gäller Göteborgs möjligen äldsta pollett. Den pryds av en nattvardskalk i lågrelief och bär årtalet 1717. Påskriften talar om, att den har haft med Gustavi domkyrka att göra. Somliga forskare menar, att detta nog är en nattvardspollett. Om man hade klarat frågorna i nattvardsförhöret, skulle man ha fått en sådan pollett, som visade, att man var berättigad att gå till nattvarden.

Introduktion till pollettkunskapen

Dylika nattvardspolletter förekom i reformerta länder, men de är inte kända från Sverige. Därför har andra forskare ställt sig tveksamma till denna förklaring. Om inte någon skriftlig uppgift dyker upp, måste vi säga, att Göteborgs polletthistoria inleds med ett stort frågetecken. Även för senare tider är mycket okänt. En pollett uppges vara ”anonym” och ”kanske använd av Haga Bryggeri”. Ja, kanske är det så, men polletter har ofta utgivits av företag, och dessa efterlämnar bara undantagsvis företagsarkiv. Då kan det vara mycket svårt att få fram bestämda uppgifter. Bo Gustavsson har dock samlat så många polletter och upplysningar, att han känner sig redo att lämna oss en artikel, som ”är en introduktion till ämnet och ger en kortfattad översikt över göteborgspolletter i avvaktan på ett mer grundläggande verk som beräknas komma ut under de närmaste åren.” Hans uppsats ”Göteborgspolletter – en introduktion” är införd i ”Göteborg förr och nu”, Göteborgs Hembygdsförbunds årsskrift 2016.

Mölndalsvägens bolag

Här ser vi polletter, som erlades vid ”Dumbommen” i Getebergsäng. Foto: Lars Gahrn.

Här ser vi polletter, som erlades vid ”Dumbommen” i Getebergsäng. Foto: Lars Gahrn.

Vem minns inte eller har åtminstone inte hört talas om gaspolletter, spårvägspolletter och färjepolletter? Därutöver finns dock många andra: från de stilfullaste penningar till de enklaste plåtbitar med instämplade bokstäver. Till de sistnämnda hör mölndalspolletterna, som nog – om man skall vara riktigt noga – är göteborgspolletter även de. Förr hade ett vägbolag hand om Mölndalsvägen – Göteborgsvägen. För att ha råd med vägunderhållet och få en vinst därutöver hade bolaget rätt att ta upp en vägavgift. Vägbommen fanns inne i Getebergsäng och var så illa omtyckt, att den kallades för ”dumbommen”. För att förenkla betalningen gav man ut polletter, runda penningar av zinkplåt med ett hål i översta kanten, så at de kunde träs upp på ett snöre eller en ståltråd. På polletten står: ”MÖLND-VÄG BOLAG”. Liksom på sin tid friherre Stiernstedt utläser Bo Gustavsson detta som ”Mölndals Vägbolag”, vilket är en möjlig läsning, men eftersom ett bindestreck visar att ”Mölnd” och ”väg” hör samman, är läsningen ”Mölndalsvägens bolag” sannolikare. Mölndalsvägen ligger ju i Göteborg åtminstone till hälften. (Namnet kunde på den tiden beteckna även Göteborgsvägen, och i folkmun får den senare även i våra dagar heta Mölndalsvägen.)

Bolaget omnämns i litteraturen

Går man till litteraturen, får man denna slutsats bekräftad. F. Stenström kallar företaget ”Mölndalsvägens A.B.” och upplyser om att bomhuset byggdes 1864. Vägavgift upptogs 1865-1899. (F. Stenström, Örgryte genom tiderna I, 1920, s. 121.) I samtida tidningsartiklar från 1877 och 1879 omtalas ”Mölndalsvägens bolag” och ”Mölndalsvägens AB” (Harald Lignell, David Otto Francke, Göteborgs Handelskompani och Mölndal på Franckes tid, 2002, s. 279-280.) Huruvida bolaget var hemmahörande i Göteborg eller i Mölndal framgår inte, men i källorna från Mölndal har jag inte sett några uppgifter om detta bolag. Jag skulle därför tro, att det styrdes av göteborgare. Bolaget omnämns i litteraturen, men något företagsarkiv är (mig veterligt) inte bevarat. Så brukar det tyvärr vara.

Kunnig och intressant redogörelse

En eller annan pollett har trots allt överlevt till våra dagar. Lars Hasselgren vid Grevedämmet hade i sin ägo ett antal polletter, uppträdda på en ståltråd. Han skänkte dem till Mölndals Hembygdsmuseum på 1930-talet. Allt sedan dess har polletterna varit utställda i hembygdsmuseet. Bo Gustavsson avbildar en annan pollett, som att döma av bilden är i mycket gott skick. Antalet bilder i hans artikel är mycket stort. Han ger läsarna en mycket intressant upplevelse. I ord och bild får man ta del av Göteborgs polletter, men varför inte ta med även Mölndals? Utöver polletterna, som erlades vid ”Dumbommen” i Getebergsäng, finns (mig veterligt) endast polletter från Papyrus. Dem skall jag skriva om en annan gång.

Klicka här för denna artikel som pdf

Finns John Halls aska i domkyrkans gravar?

Göteborgs rikaste köpman gick efter sin död upp i rök och fick inte ens en grav som minnesmärke. Jag skriver om John Hall den äldre, ägaren till Gunnebo slott och trädgårdar. Hans öde efter döden har med allt rätt fängslat allmänheten.

Stadsbranden förintade

I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.

I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.

John Hall den äldre avled den 2 oktober 1802 inne i sitt hem i Göteborg, Hallska palatset i Göteborg. Denna stora byggnad ligger bakom Börsen. Han jordfästes i Göteborgs domkyrka den 7 oktober. Arvid Baeckström berättar vidare: ”Kistan med stoftet av John Hall d.ä. kvarstod efter jordfästningen i domkyrkan, kanske i avvaktan på en ståtlig gravvård, men förintades i den häftiga brand, som den 20/12 1802 av kyrkan kvarlämnade endast några sotiga murrester.” (Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977, s. 28-29.) Denna förhärjande brand blev ett hemskt förebud av den undergång, som några år senare drabbade Halls handelshus. Branden och John Halls förbränning har oemotståndligt fängslat eftervärldens sinnen, men vad hände med hans aska? Blev verkligen inte någonting kvar? Så har man frågat.

Mycket sot och aska

Blev då inte någonting kvar efter John Hall? I varje fall tycks man inte ha kunnat ta till vara några rester av kistan och dess innehåll. Hans änka Christina Hall, född Gotheen, begravdes 23 år senare på Örgryte kyrkogård, nära Örgryte gamla kyrkas torn. Av gravinskriften framgår, att hon vilar ensam i graven. Någon annan omnämns inte. Efter alla kremationer blir det aska över, men tydligen kunde man inte särskilja John Halls aska från askan av allt annat, som hade blivit förbränt i den stora domkyrkan. Branden bör ha efterlämnat mycket sot och aska.

Gravarna under kyrkgolvet

Den gamla domkyrkans murar revs efter branden 1802, men grunden blev kvar och kyrkans gravar under kyrkgolvet. Torsten Gedda har skrivit om dem i årsboken Göteborg förr och nu 1964 (utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund). Nya stenskivor har lagts över det gamla kyrkogolvet med gravhällarna. Ingenting visar numera, att kyrkan är full av murade gravkamrar, men där under golvet ligger de, Göteborgs själasörjare, skeppsredare och handelsmän eller rättare sagt en mindre del av dem. Många begravdes på kyrkogården runt domkyrkan. En minnesplatta talar om att domkyrkoparken tidigare var kyrkogård.

Emerentia Pauli

Här ligger många på sin tid kända män och kvinnor. Efter mer än två århundraden har dock glömskan inneslutit de flesta. Ett viktigt undantag finns dock. En grav kallas ”Cracous”. Hans Krakow, som ägde graven, var son till Mårten Krakow och hans hustru Emerentia Pauli, som tappert försvarade Gullbergs fäste mot danskarnas upprepade stormanfall 1612. Gullbergs fäste låg på det berg, där skansen Lejonet nu finns. Det är – skriver Torsten Gedda – troligt att Emerentia Pauli vilar i denna grav, under kyrkogolvet.

Gravarna fylldes med aska

John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.

John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.

År 1802 stod John Hall den äldres kista insatt i domkyrkan. På grund av branden förtärdes både kista och stoft av elden, berättas det. Även gravarna under kyrkogolvet skadades av branden. Efteråt funderade man över vad man skulle göra med gravarna. Man beslöt att fylla igen dem. Gravarna bestod tydligen av uppmurade gravkamrar, i vilka man hade ställt ned kistorna. Stadens magistrat beslöt, att husägarna, som hade drabbats av branden, skulle få lägga ”gruset” efter husen i kyrkan på de ställen som kyrkoföreståndarna anvisade. Man måste förutsätta att i första hand domkyrkans eget grus och dess egen aska användes som fylle i gravarna. I så fall har alltså John Halls aska hamnat i någon eller några av gravarna under kyrkogolvet. Han är i gott och stort sällskap. Torsten Gedda beräknar att mer än 3000 personer har fått sina viloläger inom domkyrkans murar under åren 1635-1802. Under denna tid har mer än 20 000 personer begravts på kyrkogården runtom domkyrkan. Visst kunde även de mer än 3000 inne i kyrkan vara värda en minnesplatta? En minnestavla skulle visa att domkyrkan har snart 400-åriga anor. John Halls namn bör dock inte vara med här. Vi vet inte säkert, om hans aska fann vägen ner i gravarna. Även i övrigt är det ofta oklart vilka, som vilar i gravarna. Trots allt vårt arbete med gravstenar, kistplåtar och minnestavlor, tar glömskan ändå helt eller delvis över till sist.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Stil och fantasi i Dotorps borgbygge

Under en vinresa till Tyskland såg Mats Axelsson borgar överallt. Året var 1991. Då beslöt han sig för, att han själv skulle skaffa något liknande. Han startade bygget 2004. År 2014 besökte Niklas Krantz, Anna Jolfors och jag hans borgbygge. Jag skrev en bloggartikel om detta konstverk (5/3 2015). Sedan dess har bygget framskridit betydligt. Med stor glädje återsåg jag byggarbetsplatsen.

Betjänten Conrad

Tinnarna är stora som mindre torn och används som statypostament. Foto: Lars Gahrn.

Tinnarna är stora som mindre torn och används som statypostament. Foto: Lars Gahrn.

Våren 2016 inbjöd Axelsson mig att ta en titt på hans borg. Lördagen den 30 juli cyklade jag från Kungälv ut till Mats och Ingela Axelsson i Dotorp i Kärna församling. Under de senaste två åren hade mycket hänt. Borgen hade fått sina borgportar. Borgstugan hade fått tak och dörr. Nedanför borgberget höll Axelsson på att bygga en första port. Så brukade det vara på borgar. En borganläggning hade ofta en förborg. Ännu var borgen inte färdig, men den hade börjat tas i bruk. Besökarna tas vid sådana tillfällen emot av kungen och hans betjänt Konrad. Ibland spelar Mats Axelsson kung Agust II, men han föredrar att låta svärsonen, som bor nedanför berget, spela denna roll och själv vara den stundom mindre trevlige betjänten Conrad. Om folk vill få företräde hos kung Agust II, ringer de i en klocka, som hänger i en trädgren nedanför berget. Då kommer betjänten Conrad ner för att titta på dem och avgöra, om de är värdiga att få komma upp till kungaborgen. Mot undersåtar av lägre rang kan han vara nog så högdragen, snäsig och otrevlig, men så snart han kommer upp till kungen, blir Conrad vänlig, övertrevlig och svassande inställsam. Kung Agust – namnet stavas så i Dotorp – är uppkallad efter Mats Axelssons morfar August, som han tyvärr aldrig fick träffa. Det sägs, att morfadern gillade att röja och rulla sten.

Fornborgsläge

Axelsson ägnar sig alltså inte alls åt någon historieromantik utan vill tvärtom visa, hur det går till vid hov och på alla andra ställen, där det finns en klätterställning för alla, som vill komma upp till högre befattningar och mera inflytande. Framför allt visar han – i den mindre storleken – hur en medeltida borg såg ut: ett ringmursomgivet område med byggnader som en del av ringmuren. Man ser torn och krenelering på muren. Platsen är väl vald. Bakom sin gård har han ett berg med branta sidor åt alla håll utom ett enda. Här finns uppfartsvägen och borgporten. Just sådana platser brukar ha så kallade fornborgar, med andra ord gamla försvarsborgar från folkvandringstid eller vikingatid, på sitt krön. Även här i Dotorp skulle en sådan fornborg ha kunnat ligga, om inte fornborgar i allmänhet hade behövt större plats.

Bergig borggård

Borgstugan är byggd i ett slags nationalromantisk stil.

Borgstugan är byggd i ett slags nationalromantisk stil.

Borgstugan hade fått ett tak av stenplattor, som bildar ett vackert mönster. Kakelplattor med vackra mönster hade satts upp på väggarna. Borgstugan var ljus och vacker tack vare ett takfönster. Innertaket hade målats ljusblått. På borggården höll Axelsson på att terrassera och göra utfyllnader, men på nedre delen av borggården skulle berget även i framtiden gå i dagen, alldeles som på Bohus fästning, där borggården är både ojämn och bergig. I stenriket Bohuslän går berget fram i dagen på de flesta högre platser, och så skall det vara även inom dessa ringmurar. Det mycket passande namnet på Axelssons anläggning är Stenrikeborg. Anläggningen är mer ett konstverk än ett byggnadsverk. Murarna, särskilt kreneleringen, är försedda med utskjutande detaljer för att ett skuggspel skall uppstå. Tinnarna är så pass stora, att de på avstånd kan uppfattas som smärre torn. På toppen står i många fall fågelstatyer. Anläggningen kan därför föra tankarna till Millesgården.

Vi behöver alla en ”borg”

Under besöket berättade han om sig själv. Skolan var inte någonting för honom, eftersom han i likhet med vår konung är dyslektiker. Skolslutet upplevde han som en befrielse. Läsning ville han inte ägna sig åt, men han är vetgirig och lär sig mycket genom att se sig omkring med vaken blick och genom att tala med kunnigt folk. Axelsson underströk fantasins stora betydelse. Det är viktigt, att människan får utlopp för sin fantasi och skaparkraft. Jag vill vidarebefordra följande tänkvärda ord: Det mesta vi gör är inlärda saker. Därför frågar jag mig själv ofta ”är detta ett inlärt sätt att vara”. En del kallar det erfarenhet, och den är ju bra, men i hjärnan finns det så många inlärda saker, som bara hämmar. Alla människor borde bygga en ”Borg”, inte nödvändigtvis en av sten. Jag åsyftar snarare en sysselsättning, som man utvecklar tänket i. Vi är så fruktansvärt styrda av våra inlärda sätt att se på ”verkligheten”.

En tusenkonstnär

Mats (nyligen medaljerad med Mariamedaljen) och Ingela Axelsson vid en av tinnarna i Stenrikeborg.

Mats (nyligen medaljerad med Mariamedaljen) och Ingela Axelsson vid en av tinnarna i Stenrikeborg.

Han skriver inte utan skapar med sina händer. Han är mycket mångkunnig och uppfinningsrik. Ovanför sin gård hade han byggt en gäst- och gillestuga med glasad gavelvägg ut mot naturen. Här har många fester firats, och här har man samlat in pengar till välgörande ändamål. Mats och hans hustru Ingela är nämligen verksamma inom församlingslivet. Intill detta hus står en grill och en vedspis med tak över. Här har han byggt upp ett utekök för tillagning av fisk och kött. Mats Axelsson har blivit en tusenkonstnär. Under åtta års tid var Axelsson förtroendevald inom Svenska kyrkan, men han slutade: ”Antingen är man förtroendevald eller också troende. Jag valde det sistnämnda.” Under tio år arbetade han för en vitrysk förening, som anordnade sommarläger vid kusten.

Borgar blir aldrig färdiga

Dyslexi är enbart en störning av en eller flera funktioner hos människan och har ingenting med begåvningen att göra. Det var påfallande, att Mats Axelsson talade både väl och vårdat. Så bra svenska hör man sällan nu för tiden. Vad han sade hade också djup och vittnade om ständig eftertanke. Mats Axelsson tycker om att tala med barn, eftersom de ofta ser på saker och ting annorlunda än vi vuxna. Därför passar det bra, att han har sin dotter, sin svärson och sina barnbarn på andra sidan berget. Barnbarnen och deras kamrater har en lekplats av mycket ovanligt och värdefullt slag uppe på berget. Borgen är nu så uppbyggd, att den skulle kunna invigas när som helst. Mats Axelsson känner sig dock inte färdig. Jag vill därför erinra honom om, att alla slott och herresäten inte är fullt färdiga. Det hör till att en borg inte skall vara fullt färdig. Så är det med exempelvis Skokloster, där hantverkarnas verktyg än i dag ligger kvar i den ofullbordade riddarsalen. Stenrikeborg i Dotorp är så färdig som en medeltida borg skall vara. Spelet kan börja, och det har alltså redan börjat.

Klicka här för denna artikel som pdf

Slättbygder med dragningskraft och kraftfält

Kungariket Västergötland började till slut skymta fram för arkeologen John Kraft. Ämnet för hans forskning var visserligen ”Svearnas land”, men när han hade följt de tydliga arkeologiska mönstren i Mälardalen, fick han upp ögonen för motsvarande, icke fullt så tydliga, mönster i Västergötland. Då framträdde för hans blickar konungariket Västergötland. Boken, som jag talar om är: John Kraft, Svearnas land: Bosättning och samhällsorganisation i Mälardalen under yngre järnåldern (Badelunda Hembygdsförening, Västerås, genom P O Flodbergs förlag, Västerås, 2015, 351 sidor). Jag har skrivit om den i en föregående artikel. Nu är det dags att gå vidare med riksbildningens orsaker. Varför kom kungariket Västergötland att bilda ett gemensamt rike med östgötar och svear? Först bör dock understrykas, att Krafts arkeologiska slutsatser om götiska kungar kan bestyrkas genom berättande källor.

Götiska kungar

Roddfarkost i medeltida laghandskrift. John Kraft påpekar, att större riksbildningar uppstod i Norden samtidigt som man började använda segelfartyg, som bör ha underlättat långväga förbindelser.

Roddfarkost i medeltida laghandskrift. John Kraft påpekar, att större riksbildningar uppstod i Norden samtidigt som man började använda segelfartyg, som bör ha underlättat långväga förbindelser.

Kraft anar västgötska kungar, när han lägger samman uppgifterna om kungsgårdar och storhögar i Västergötland. Har vi några källor, som uttryckligen berättar om kungar i Götaland? På 500-talet berättar den bysantinske historieskrivaren Prokopios, att tretton mycket folkrika stammar fanns på ön Thule, och att var och en hade en konung. Av dessa tretton stammar omnämns götarna, herulerna och skridfinnarna. Från samma tid finns en goterkrönika av den gotiske historieskrivaren Jordanes. Han berättar om 28 folkstammar på ön Scandza. Två av dem torde vara omnämnda två gånger, vilket ger 26 folkstammar. Tre olika götiska folk omnämns: Vagoth, Gautigoth och Ostrogothae. Stammarna förde krig emot varandra, vilket tyder på, att de har varit självständiga enheter. En nordisk kung vid namn Roduulf besökte goterkonungen Teoderik i Italien. Utifrån Jordanes är det troligt, att götiska kungar har funnits. Utifrån Prokopios är det ofrånkomligt, att dra slutsatsen, att götiska kungar har funnits. Kraft åberopar isländska sagor, som nämner kungar i Västergötland. Dessa sagor är emellertid sena och i det mesta uppdiktade. De innehåller dock korn av sanning. Föreställningen om kungar i Västergötland kan vara ett sådant korn av sanning. Några omnämnanden är dock av större intresse. I Landnamabok omtalas Sölvar götakonung och i Hervararsagan en Gissur, som hade styrt gautarna. (Lars Gahrn, Svearna i källor och historieskrivning, 1988, s. 25-26, 78 och 155.) Tack vare John Kraft får dessa historiska och litterära belägg ett arkeologiskt bestyrkande. Kungadömet Västergötland är tvärvetenskapligt bestyrkt.

Flera regioner med kärnbygder

Segelfartygen var en förutsättning för vikingatiden. John Kraft hävdar med goda skäl att de var en förutsättning även för större riksbildningar i Norden. Bild från Snorres kungasagor.

Segelfartygen var en förutsättning för vikingatiden. John Kraft hävdar med goda skäl att de var en förutsättning även för större riksbildningar i Norden. Bild från Snorres kungasagor.

Mälardalen blev kärnan i riket tack vare sin storlek och styrka. Ingen annanstans fanns en tätbefolkad och väl sammanhållen enhet av samma storlek och styrka. Mälardalen blev ett slags magnet som drog till sig landskapen runtomkring. Ungefär så menar John Kraft, att det har gått till. Sannolikheten i hans tolkning blir mer övertygande, om vi betänker, att riket hade flera sådana tätbefolkade och väl sammanhängande enheter, som knöt kringliggande bygder till sig. Stiftsindelningen är mycket belysande. Uppsala ärkestift bestod av landskapet Uppland och därutöver alla de norrländska landskapen (även Jämtland). Till Västerås stift hörde då som nu utöver Västmanland även Dalarna. Strängnäs stift omfattade Södermanland och Närke. Linköpings stift hade Östergötland som kärna och därutöver Småland (utom Värend) samt dessutom Öland och Gotland. Skara stift hade sin kärna i Skaraborg, men därutöver omfattade stiftet de avlägsna bygderna i södra och sydvästra Västergötland samt dessutom Dalsland och Värmland. Tre slättbygder: Uppland, Östergötland och Skaraborg utgjorde alltså kärnor i omfattande imperier eller kraftfält.

Det svenska riket var ett försvars- och anfallsförbund

Stormannen håller visserligen sin hand på svärdet, men han har inte dragit det. Vikingatidens och medeltidens människor kunde även förhandla vid ting och kungamöten. Stenarbete från Heda kyrka i Östergötland. (Bildkälla: Hans Hildebrand, Sveriges medeltid.)

Stormannen håller visserligen sin hand på svärdet, men han har inte dragit det. Vikingatidens och medeltidens människor kunde även förhandla vid ting och kungamöten. Stenarbete från Heda kyrka i Östergötland. (Bildkälla: Hans Hildebrand, Sveriges medeltid.)

Det är därför högst sannolikt, att den största regionen inom Sverige skulle samla kringliggande landskap omkring sig på ett liknande sätt. Den största regionen har varit viktig på grund av militär styrka, ekonomisk kraft och därav följande anseende i största allmänhet. Tidigare har man menat, att militär styrka har lett till erövringsförsök och erövring, men detta är inte säkert. Åtminstone behöver inte detta vara den viktigaste anledningen till ett rikes utvidgning. Ett militärt starkt område kunde man vara angelägen om att knyta an till och ansluta sig till, eftersom man behövde bundsförvanter eller helt enkelt skydd. Riket kan mycket väl ha uppstått som ett slags försvarsförbund eller anfallsförbund. Det svenska riket var i alla händelser ett försvars- och anfallsförbund, när det börjar skymta i de historiska källorna från medeltidens gryning. Fördelarna med detta var en av anledningarna till att de olika bygderna höll samman. Det vore därför mycket underligt, om dessa fördelar inte hade varit viktiga orsaker till riksbildningen.

Dylika tankar framskymtar här och var hos Kraft. Av allt att döma behövde många finska stammar bundsförvanter och skydd. Detta var en viktig anledning till att Finland blev svenskt.

Västergötland – en lokal stormakt

När Västergötland knöts till det svenska riket, kunde västgötarna mer ostört ägna sig åt att ta del i krig i Norge och Danmark. Götarna kunde också mer ostört ägna sig åt sitt västsvenska imperium. Västergötland eller rättare sagt Skaraborg bör betraktas som en lokal stormakt på Västkusten eller i Västsverige (för att använda nutida benämning). Särskilt götarnas inblandning i de norska striderna mellan olika kungsämnen är upplysande. Jag har skrivit mycket om dem i andra sammanhang. Vad de hittade på under de danska inbördesstriderna är inte lika känt, men även i dessa fall finns uppgifter av värde.

Klicka här för denna artikel som pdf