Domkyrkan bjuder på musik från ovan

Skall tornmusik spelas på, i eller vid ett torn? Oavsett vad man tycker, är alla tre svaren möjliga. Under sina femton år som tornmusikant har Salomon Helperin spelat från alla dessa tre lägen. Under 2020 kunde tornmusiken fira 15-årsjubileum. Lördagen den 25 juli 2020 var jag på plats nere på Domkyrkoplan. Då, om inte förr, insåg jag vilken väldig domkyrka Göteborgs stift har.

Smäktande toner

Salomon Helperin spelar från ovan. Han står i domkyrkotornets nedersta öppning. Foto: Lars Gahrn.

Högt däruppe i den nedersta tornporten åt Domkyrkoplan (väster) såg Salomon mycket liten ut, ja, han såg liten ut även i den stora tornporten. När man stod här nere på marken, såg även den stora tornporten liten ut, och Salomon såg liten ut även i förhållande till den mycket stora tornporten. Fastän han höjde rösten, hade han avslutningsvis svårt att göra sig hörd, men hans trumpet hördes bra. För säkerhets skull spelade han långa och höga toner, som gick fram och hördes bra. Trumpetmusiken ljöd därför mer smäktande än vanligt. Musiken gick fram, och lyckligtvis störde inte trafiken på Västra Hamngatan annat än när spårvagnarna då och då skramlade förbi.

Kristna melodier

Tornet är högt och kraftigt.

Vad spelades då? Tyvärr berättade Salomon inte denna gång om musikstyckena, men några av dem kände jag igen: ”Jag har hört om en stad bortom bergen”, ”Var jag går i skogar, berg och dalar”, ”I denna ljuva sommartid” och ”Tryggare kan ingen vara”. Han är litet av domkyrkans musikaliska jultomte. Långt före konserterna börjar folk skicka önskelistor till honom. I Freiburg i Tyskland finns en kulturförening, som börjar skicka sms till honom redan under andra veckan i februari. Fram emot sommaren kommer en hel busslast kulturmedlemmar åkande till Sverige. De lyssnar på Salomons tornmusik och fortsätter sedan till både Dalsland och Växjö musikmekaniska museum. (Sverige har många, mycket specialiserade museer!) Även andra åhörare skickar in önskemål till Salomon, som bara behöver välja mellan förslagen.

Fri musiker

Salomon Helperin med sin trumpet på en soffa på Domkyrkoplan.

Salomon spelade under många år tillsammans med sin bror Samuel Helperin, men så flyttade Samuel till Östra Frölunda. Därifrån är vägen alldeles för lång för att han skulle åka till Göteborg för en enda spelning. Även andra musiker har spelat från tornet. Efteråt kom en av dem fram och pratade en stund med Salomon. Denne musiker hade spelat från den romanska tornporten ovanför Salomons tornport. Salomon är fri musiker, som tar tillfälliga arbeten, där sådana bjuds. Han frilansar med andra ord. ”Jag har aldrig vågat skaffa mig en chef”, berättade han skämtsamt. ”Då kan man bli av med jobbet.” Är man anställd i en orkester eller vid en annan kulturinstitution, måste man vidare spela vad andra bestämmer. Man får då helt enkelt inte spela fel. Ingenting av detta föreföll att tilltala honom. Han är en självständig man, van att klara sig på egen hand.

Musiker blir clown

Salomon Helperin talar livfullt, vänligt och skämtsamt.

Salomon är öppen för både det ena och det andra. Vid något tillfälle för länge sedan fick han frågan, om han kunde spela ”Oh, mein Papa” på trumpet! – Jodå, det kunde han göra. – Skulle du kunna ha på dig en röd clownnäsa, när du spelar detta stycke? – Jodå, det går bra. Därefter fick folk veta, att Salomon hade framträtt som clown. Snart fick han förfrågningar, om han kunde uppträda som clown. – Jodå, det går bra. Salomon har spelat clown på teatrar och allsköns andra scener men dock inte på cirkus (ännu). I den tyska clowntraditionen är det vanligt, att clowner spelar ett eller flera instrument. I den franska clowntraditionen följer man mönster från Commedia dell’ Arte. Där har man en vit och elak clown samt en röd och snäll. Den vite slår och jagar den röde, som dock – på något vis – vinner ändå. Salomon följer den tyska och franska traditionen. Därutöver finns den ryska. I Ryssland blir pensionerade trapetskonstnärer ofta clowner. Man förstår, att en musiker med Salomons anpassningsförmåga har goda förutsättningar att finna arbetsuppgifter. Vi hoppas, att tornmusiken skall fortsätta minst femton år till. Många åhörare kom för tornmusikens skull. Några av dem hade med sig en filt och satte sig på gräsmattan för att lyssna. Tornmusik hör till traditionerna i Göteborg. Redan på 1600-talet spelades musik från ovan. Eftersom Göteborg grundades 1621, hör tornmusiken till stadens äldsta traditioner. I Salomon Helperins tappning hör den till de angelägnaste.

Lars Gahrn

Minnestallrikar – vackra konstverk

Minnestallrikar var under 1970- och 1980-talen mycket vanliga, men jag hade lyckats missa de flesta. Jag hade fått en som visade Gunnebo slott från söder och en med olika motiv från Mölndals stad. Jag hade egentligen inte någon plats att sätta upp dem på. Jag bodde i mitt föräldrahem. Min far hade ett stort konstintresse. Han satte upp modern konst på väggarna hemma. Jag förstod, att detta var bra konst, men den var som regel inte någonting för mig.

Historiska motiv

En vägg i Lars Gahrns tjänsterum.

År 2012 avled min far. Min mor och jag blev djupt bedrövade och hade svårt att återhämta oss. Min gode vän Niklas Krantz förstod, att jag behövde förströelse och tog med mig ut på utflykter, bland annat till second-hand-marknader. Eftersom jag är museiman, förstod han, att många av föremålen på dessa marknader skulle intressera mig. Överallt fanns prydnadstallrikar till förvånansvärt låga priser. Mitt intresse ökades av de historiska motiven. Här fanns kända byggnader, fartyg, lokomotiv och historiska gestalter. Så gott som alla bilder var vältecknade eller väl målade. De skilde sig fördelaktigt från de tavlor, som salufördes på samma marknader. Många av dem såg ut som om de hade kommit från Hötorget. En och annan hade kanske sålts där en gång i tiden. Icke desto mindre var tallrikarna som regel mycket billigare.

Lagom stora konstverk

En annan fördel med tallrikarna är den behändiga storleken. En minnestalrik får man plats med på de flesta ytor, men tavlor är ofta så stora, att det är svårt att finna någon lämplig plats åt dem. Förr i världen fanns miniatyrmålare, som åstadkom konstverk av den mindre storleken, men numera tycks det vanliga vara att måla så stort som möjligt. Skall man ställa ut på ett galleri med stora vita väggytor, behövs stora konstverk, om rummet inte skall förefalla tomt och kalt. Sådana stora konstverk är dock svårsålda, eftersom få människor hemma har plats för stora konstverk. Sjukhuskorridorer och korridorer i förvaltningsbyggnader är väl i stort sett de enda utrymmen, där dessa jättetavlor kan passa in.

Tallrikarna är inte fuktkänsliga

Minnestallrikarna får dock plats på de flesta ställen. Dessutom vill man gärna ha dem på väggen, eftersom de är vältecknade. Minnestallrikarna är mångfaldigade, och därför väljer man endast de bästa bilderna som förlagor. Alltifrån 2012 började jag inköpa tallrikar. Jag satte upp prydnadstallrikar på väggarna i mitt tjänsterum och även här och var hemma. Jag var mycket nöjd med dessa konstverk. Man behöver inte bekymra sig över att tallrikarna skall blekas av solen. Till skillnad från andra konstverk är tallrikarna inte vare sig ljuskänsliga eller fuktkänsliga.

Motvilja mot tomrum

Även på små ytor får många minnestallrikar plats.

Givetvis kan även dessa tallrikar användas som tallrikar. Sedan jag började köpa prydnadstallrikar har jag fått en viss motvilja mot vanliga tallrikar utan dekor. Så länge mat ännu ligger på tallrikarna går det an, men när de är tomma, tycker jag att de stora tomma ytorna är väldigt fula och helt intetsägande. Jag skyndar mig då att ställa undan dem eller ställa något annat på den kala ytan. Vad gäller prydnadstallrikarna finns alltid något att titta på och fundera över. Min bror brukar säga, att jag har drabbats av ”horror vacui”, motvilja mot tomrum. Så är det nog. Jag förstår, att andra människor uppskattar stora och tomma ytor, men själv är jag inte sådan. Stora tomma ytor påminner mig om en öken.

Man får vad man vill ha

Man är, om man är intresserad av vissa motiv, mer eller mindre hänvisad till att förvärva minnestallrikar. Jag har ofta blivit förvånad av att konstnärer – om de får måla vad de vill – målar helt andra motiv än sådana, som den stora mängden önskar. Ger man ut en prydnadstallrik, vill uppdragsgivaren, att den skall kunna säljas, och då väljer man sådana motiv, som allmänheten vill ha. De, som ger ut prydnadstallrikar, bryr sig om kundkretsen och sätter sig inte på höga hästar gentemot kunderna. Vad gäller tallrikarna, känner man att man som kund betyder något.

Lars Gahrn