Mölnlycke Blåsorkester och Jerker Johansson

Kungliga Södermanlands regementes marsch av Sten Lundvall blev inledningsstycket på Mölnlycke Blåsorkesters höstkonsert i Mölnlycke kulturhus lördagen den 17 oktober 2018. De sprittande och medryckande tonerna passar utmärkt som en uvertyr till en konsert. Denna marsch har blivit Mölnlycke blåsorkesters signaturmelodi och öppningsstycke.

Underhållande presentatör

Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Dirigent för kvällen var Jerker Johansson, känd dirigent, kompositör och arrangör, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra och fortfarande slagverkare inom denna orkester. För honom var denna marsch hemlandstoner. Han gjorde sin värnplikt inom Arméns musikpluton (numera Arméns musikkår) vid Kungliga Södermanlands regemente i Strängnäs. Här lärde han sig att spela denna marsch, som är regementets egen, och dessutom mycket annat. Bland annat lärde han sig ”att sova sittande”, märk väl under bussresor (och inte under konserter). En konsert skall som ni förstår även vara underhållning i ord, och Jerker Johansson har tillägnat sig presentatörens svåra konst att vara både upplysande och roande.

Peterson-Berger bäst

Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.
Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.

Det andra musikstycket blev Vid Larsmäss av Wilhelm Peterson-Berger. Jerker Johanson avslöjade här överraskande, att Peterson-Berger är hans favoritkompositör, den bäste av alla svenska kompositörer. Jerker Johansson måste med andra ord ha en stor musikalisk bredd, ty Peterson-Bergers musik har inte mycket gemensamt med militärmusiken och inte heller med musikkårernas övriga kärnrepertoar. De tredje och fjärde numren var Älvsborgslåtar och marschen Överste Sjöqvist, båda av Albert Löfgren. Denne kände musiker och tonsättare var en militärmusiker, som härstammade från Axvall, nära Skara. Även Jerker Johansson kommer därifrån. Han tycks på olika sätt vara som man säger sammanvuxen med sin repertoar. Överste Sjöqvist är snarare en konsertmarsch än en ”marsch-marsch”, det vill säga en marsch att marschera till.

Jerker Johansson – arrangör och tonsättare

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn
Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

Albert Löfgrens marsch Överste Sjöqvist var arrangerad av Jerker Johansson, som hade arrangerat även de följande åtta numren, alltså inalles nio (av tolv). Fem av dem hade han själv komponerat, nämligen High Spirits-March, Edenstrand, Kangas-Polka, Tales and Myths of Gothia samt Fortis et Liber. Marschen High Spirits komponerades till Halmstads 700-årsjubileum och är inspirerad av John Philip Sousa, av Jerker Johansson kallad mästaren inom marschmusik. Detta visar återigen bredden i hans musiksmak, ty Sousa har inte mycket gemensamt med Peterson-Berger. I Kangas-Polka spelade Jerker Johansson själv på en uppsättning koskällor. Denna polka var inspirerad av judisk folkmusik och kallades till att börja med – beroende på koskällorna – för Ko-Polka. Lyckligtvis utbyttes detta föga poetiska och musikaliska namn mot Kangas-Polka. Det kärva och välklingande finska språket passar betydligt bättre i detta sammanhang. Jerker Johansson klagade över svårigheten att sätta lämpliga namn på marscher och andra musikstycken. En melodis framgång kan delvis bero på titeln. Namnen Borgholmsvalsen och Drömmen om Elin betecknar samma vals, men valsen skulle nog inte ha haft lika stor framgång, om man hade behållit namnet Borgholmsvalsen. Tales and Myths of Gothia för nästan tankarna till fantasy-litteratur, men musikstycket är knutet till Göteborg, som inte har mycket med fantasy att göra.

Kan du googla, Johanna?

Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.
Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.

Fortis et Liber (Stark och fri) är två latinska ord, som Jerker Johansson hade googlat fram. (Han bidrog för övrigt med en uppdatering av slagdängan ”Kan du vissla, Johanna?” Anpassat till nutiden blev det: ”Kan du googla, Johanna?” Även musiker tycks numera googla hej vilt och få fram otroligt mycket på den vägen.) Marschen Fortis et Liber var komponerad för Särskilda Operations-Gruppen, SOG, inom Försvarsmakten (och inte inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset, vilket man skulle kunna förledas att tro av namnet). Jerker Johansson får då och då beställningar på marscher och musikstycken.

Många insatser

Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.
Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.

Övriga musikstycken var Adagio ur Concierto de Aranjuez av Joaquin Rodrigo, Calle Schewens vals av Evert Taube och Bells across the Meadows av Albert W. Ketelbey. Musikstycket Edenstrand hade Jerker Johansson komponerat för att hedra Åke Edenstrand, som var ett levande uppslagsverk vad gäller militärmusik. Även många av de närmaste medarbetarna hedrades och tackades. Jerker Johansson tackade Christina Lundin och Jenny Björkqvist, som båda hade repeterat musiknumren med orkestern. Christina Lundin befann sig i orkestern som flöjtist. Jenny Björkqvist satt i publiken som åhörare. Dan van Ginhoven avtackade gästdirigenten med blommor och gav blommor även till Ulf Ripa, som denna höst firar 50-årsjubileum inom orkestern. Ulf Ripa leder dessutom Storsextetten, som består av åtta blåsmusiker från Mölnlycke Blåsorkester. De spelar underhållningsmusik från gångna tider och arbetar för att sprida intresse för musik, som var populär från sent 1800-tal och fram till våra dagar. På repertoaren finns allt från folkmusik till revynummer. Jag har skrivit om denna förnämliga storsextett i en annan bloggartikel. Av programmet framgår att Mölnlycke Blåsorkester för närvarande kan räkna in 37 musiker, eller 38 om man räknar in den ena dirigenten, Christina Lundin, som också är flöjtist. Dessa musiker är en stor tillgång för kommunen. Musikintresset är också lyckligtvis betydande. En stor åhörarskara hade samlats i kulturhuset denna afton.

Lars Gahrn

Annonser

En stordonator i Lindome

Ekered i Lindome blev litet av en folkhögskola, när Rut och Axel Adler ordnade allsköns kurser för arbetslösa och studieintresserade på 1930- och 1940-talen. Nu har skolan eller verksamheten fått en bred skildring med många förnämliga bilder.

En stordonator

Axel Adler på en oljemålning i Göteborgs Universitets huvudbyggnad. Foto: Lars Gahrn.
Axel Adler på en oljemålning i Göteborgs Universitets huvudbyggnad. Foto: Lars Gahrn.

Här fann outbildade och arbetslösa ungdomar några, som brydde sig om dem och gav dem meningsfull sysselsättning. Kurserna på Ekered har fått följdverkningar långt in i vår tid. Biblioteket på Ekered nådde kanske ännu fler. Axel och Rut Adler var inte lindomebor utan rika göteborgare som köpte en gård i Lindome för att ha den som bostad. Axel Adler sysslade med mejerier och mjölkbutiker och hade sinne för handel och företagsamhet. Han blev med tiden rik som ett troll, men han skänkte på 1950-talet bort större delen av sin förmögenhet och bildade stiftelser som stöder Göteborgs Universitet och dess studenter. Stiftelserna har velat ha en levnadsteckning över sin på många sätt okände stordonator. Den kom ut under 2018, och här har ni alla uppgifter om boken: Axel Adler 1878 – 1976: Från bonde till stordonator. Författare: Malin Clausson, AB 3droppar, Fotograf / bildredaktör: Lisa Thanner, AB 3droppar, Formgivare: Katharina Johansson, AB 3droppar. (Copyright: Adlerbertska stiftelserna, 2018, 189 rikt illustrerade sidor.)

Bilbud med bok

Rut Adler gjorde Ekered till en folkhögskola.
Rut Adler gjorde Ekered till en folkhögskola.

Boken har givits ut av stormrika stiftelser. De behöver inte de småpengar som bokförsäljning kan ge. Stiftelserna är därför inte över sig angelägna om att vare sig sälja boken, som kan vara svår att få tag i. Den kan dock beställas genom Libris. Mig har den nått på slingrande vägar. Sven Hagnell, som arbetar inom Historieverket, fick tag i ett exemplar. Även Anna Jolfors arbetar inom detta företag. Hon fick låna Hagnells bok. Anna Jolfors och Niklas Krantz är ett par. Han fick se boken och begrep, att den kunde vara något för mig. Han skickade genast ett sms till mig och undrade om jag hade sett boken. När jag svarade nej, kom han nästa dag i bil och över­lämnade den vid museiporten. På kort tid har boken gått genom många händer, men den kommer inte att gå tillbaka lika snabbt, och Sven Hagnell kan få vänta länge på att få tillbaka sin bok.

Varför Ekered?

Axel Adler (senare Adlerbert) avled redan 1966, ungefär 52 år före bokens utgivning. Boken skrevs alltså i senaste laget. Vad gäller åtskilligt är det nu omöjligt att få fram uppgifter. Ingen vet nu, varför Adlers köpte gården i Lindome. Ingen vet nu, varför de kallade den Ekered. Enligt Kajsa Karlsson, som tidigare har skrivit om gården, är det uppenbart att Adlers satte namnet Ekered på denna Lindomegård. Anledningen är dock okänd och dryftas inte ens i föreliggande bok. Ortnamnsboken för Lindome och övriga Nordhalland har missat namnet helt och hållet. Åtskilliga forskningsuppgifter kvarstår alltså till kommande forskare. Gården var en stor bondgård när Adlers tog över, men de byggde ut gården så att den blev en herrgård i jugendstil. År 1910 tog Axel och Rut Adler över gården. Redan 1918 byggde de om den. De behövde ett stort hus för sin familj, sin släkt, sitt umgänge och alla elever, som gick kurser här.

Rut Adler i främsta rummet

Ekered 1910, då Rut och Axel Adler tog över gården.
Ekered 1910, då Rut och Axel Adler tog över gården.

Axel Adler är givetvis allestädes närvarande i boken, men på något sätt känns han ofta litet frånvarande. Axel tycks inte ha varit den som intog första platsen i ett sällskap. Han tycks inte ha stuckit ut, som det heter. Desto mer framträdande och bestämmande var hans maka, Rut Adler. Hon var den drivande kraften i folkhögskolan. Hon hade uppslag, som hon ville förverkliga. Hon hade brinnande övertygelser i politik. Hon var från början vänsterliberal och hörde hemma inom ”Frisinnade Kvinnors Riksförbund”. Under livets lopp kom hon dock att hela tiden röra sig åt vänster. År 1934 gick hon över till socialdemokratin, men uteslöts 1940, då hon kritiserade att Socialdemokraterna bildade en samlingsregering under andra världs­kriget. Hon blev då kommunist och var med om att grunda Lindome kommunistiska arbetarekommun samma år. Att vara kommunist i Sverige under andra världskriget var både uppseendeväckande och farligt. Utvecklingen stannade dock inte där. Vid slutet av sitt liv lämnade hon VPK och blev medlem i KFML. Hon är med andra ord en del av vår politiska historia. Jan Kronberg och Anders Meuller har skrivit om henne i sin bok: Det röda Mölndal, Del 1, Åren fram till 1939, (s. 75-77). Mycket av det hon gjorde hade dock inte med partipolitik att göra. År 1925 bildades en lokalavdelning av JUF (Jordbrukare-Ungdomens Förbund) hos Adlers på Ekered. På det stora hela taget var det emellertid så, att hon aldrig stannade till utan löpte linan ut. Hennes make Axel Adler hamnade däremot aldrig i ytterligheter. Han var vänsterliberal med många socialdemokratiska värderingar. Axel Adler beundrade socialdemokraten Ernst Wigforss’ idéer. Detta var mycket ovanligt bland storföretagare på denna tid och är så ännu idag. Samtidigt rörde han sig obehindrat i företagarkretser. Axel Adler tycks ha kunnat smälta in i de flesta sällskap och kunnat samarbeta med de flesta, även med sin fru efter hennes radikalisering och makarnas skilsmässa. Axel Adlers anpassningsförmåga är en av förklaringarna till hans framgångar inom affärsvärlden, men där finns fler. Jag återkommer.

Lars Gahrn

Svarta Riddaren bejublas i Gräfsnäs

I nitton år har riddarspel anordnats i Gräfsnäs. Hur många spel och festivaler överlever så länge? Intresset för medeltiden är alltså mycket stort. Trots gassande sol och stekhet värme fyllde åskådarna slottsruinens vallar och en stor del av borggården.

Skicklig ryttaruppvisning

Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.
Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.

Söndagen den 8 juli 2018 var riddarna på plats. Där fanns Den Svarte Riddaren av Gräfsnäs (Kerstin Stråhlesköld), Silverbocken, Aldis af Silfvercrona, Hakon af Gripland (från Skåne), Svarte Korpen och Nordiska Räven. De tävlade i kända grenar. Med tung lans skulle man träffa en kvintan (en liten sköld på en svängarm). Med lans skulle man fånga upp högt hängande ringar. Med spjut skulle man spetsa en kudde på marken. Man skulle slå till en havregrynspåse, så att den gick sönder. Med svärd eller yxa skulle man klyva ett äpple. Med svärdet skulle man fånga upp fyra lågt sittande ringar. Slutligen skulle riddarna rida emot varandra och träffa den andres sköld med sin egen lans. Jag hade varit med om en sådan turnering senast söndagen den 3 juni på Lödöse medeltidsdagar. Då hade riddarna mycket ofta missat sina mål, så ofta att jag blev förvånad. På Gräfsnäs drygt en månad senare träffade de så ofta, att jag blev förvånad av den anledningen. Vad hade hänt? Hade de tränat upp sig under den månad, som hade förflutit? Jag ställde frågan till en av riddarna efteråt. ”Det är helt enkelt så, att ibland har man en bra dag och ibland en dålig”, förklarade hon. Detta måste tydligen gälla dem allesammans vid samma tillfälle!

Rolig underhållning

Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.
Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.

Skickliga var de allesammans denna dag. Dessutom är de genom långvarig vana bra på att roa åskådarna. Ibland får de (förhoppningsvis spelade) vredesutbrott. De kan börja skälla på domaren eller på någon annan riddare. Dessutom har vi gycklarna, som springer in på rännarbanan då och då, gör akrobatiska konster och kastar glåpord åt riddarna. Både gycklare och riddare är roliga och slagfärdiga, men tyvärr kan det vara svårt att göra sig hörd utomhus. Fastän riddare och gycklare höjer rösten så högt det går, hör man för det mesta inte vad de säger. Kanske skulle konferencieren kunna återberätta deras dråpliga inlägg och utgjutelser?

Svarta Riddaren – publikgunstlingen

Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.
Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.

När alla tävlingsgrenar hade avverkats, skulle dagens segrare utses. Detta tillgår på det sättet, att riddarna får spränga fram över rännarbanan en efter en under åskådarnas jubel. Den, som får högst och mest ihållande jubel, vinner. Både i Lödöse och i Gräfsnäs segrade Gräfsnäs’ svarta riddare Kerstin Stråhlesköld överlägset. När hon rider fram i sin svarta klädnad med vita bårder och med svenska flaggan i högerhanden, stiger jublet till hittills oanade höjder. Hon är inte bara känd på orten utan i hela Västsverige. Hon är mycket skicklig och sitter säkert i sadeln som om hon vore fastvuxen där. Barnen känner genast igen henne och ropar högt. Efteråt får barn och vuxna komma fram och se på hästarna och klappa dem. Givetvis står riddarna bredvid och pratar med både barn och vuxna. Många barn vill komma fram till Gräfsnäs’ svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. De beundrar henne och har henne givetvis som förebild. Vilket barn skulle inte vilja vara en skicklig ryttare och säker riddare som hon? Dessa drömmar är nog inte döda hos oss vuxna heller. Man behöver inte vara med länge förrän man begriper, att hon tycker om barn minst lika mycket som hon tycker om hästar. Sådant känner barnen snart av.

Förebild för barnen

Påfallande är, att flickorna är överlyckliga över att få komma fram till sin beundrade svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. För flickorna är hon en viktig förebild. Hon visar, att kvinnor kan – allting. Flickor kan bli skickliga ryttare och fruktade krigare. Kerstin Stråhlesköld är dessutom lärare i svetsteknik, framstående motorcykelförare och en målmedveten gymnast inom fitness. Hon har många och stora muskler. Slutligen är hon filosof och tänkare. På nätet lägger hon ut många tänkvärda sanningar (mestadels skrivna på engelska). Jag vet inte hur mycket av allt detta, som barnen har tagit del av, men med egna ögon ser de ju, att hon är en framstående riddare. Detta räcker långt.

Lars Gahrn

Bohusläningar försvarar Västergötlands gränser

Bohus fästning är mäktig även när den ligger i ruiner. Foto: Lars Gahrn.
Bohus fästning är mäktig även när den ligger i ruiner. Foto: Lars Gahrn.

Bohus fästning i Kungälv byggdes 1308 som en gränsborg mot Västergötland, och tack vare sitt strategiska läge på Bagaholmen, där älven delar sig i två grenar, kunde borgen behärska handeln på Göta älv. Bohus slott väckte alltifrån sin tillkomst både förargelse och fruktan i Västergötland. Under 2008 firade fästningen 700-årsjubileum. Jämnt halva tiden hade fästningen varit en norsk gränsborg, och jämnt halva tiden – eller 350 år – hade fästningen liksom övriga Bohuslän tillhört Sverige. Under sina sista belägringar 1676 och 1678 var fästningen ett viktigt värn för Västergötland.

Omväxlande populärvetenskap

Genom en spetsbågig dörröppning kommer man in på borggården. Foto: Lars Gahrn.
Genom en spetsbågig dörröppning kommer man in på borggården. Foto: Lars Gahrn.

Det finns mycket att berätta, och föreningen Kungälvs Musei Vänner firade 700-årsjubileet med att ge ut en bok: Bohus fästning 700 år: Antologi utgiven av Föreningen Kungälvs Musei Vänner till jubileet 2008. Redaktör: Kenneth Gustafson (2008, 220 sidor, rikt illustrerad). Under sju århundraden hinner åtskilligt hända, och historien kring Bohus är dessutom förhållandevis väldokumenterad. Läsningen är mycket omväxlande, och innehållet är huvudsakligen populärvetenskapligt. Man vill föra ut till en historieintresserad allmänhet en del av den rika kunskap som finns.

Skårdals Skate tillhörde både Norge och Västergötland

Ungefär så här såg fästningen ut under sin storhetstid på 1600-talet (enligt en modell i fästningens utställningsdel). Foto: Lars Gahrn.
Ungefär så här såg fästningen ut under sin storhetstid på 1600-talet (enligt en modell i fästningens utställningsdel). Foto: Lars Gahrn.

Från västgötsk synvinkel är Erik Hedbergs 34 sidor långa kapitel med överskriften ”Skårdals Skate: Norsk enklav på älvens svenska sida” mest intressant och fullt tillräcklig anledning till att boken bör räknas till västgötalitteraturen. Mitt för Bohus och öster om älven ligger Skårdals Skate (Bohus och Norra Surte), som tillhörde Norge. Hedberg påvisar, att detta innebar att en del av Västergötland hörde till Norge. År 1463 och 1485 sägs Skårdal höra till Nödinge socken och Ale härad. Skårdal tillhörde således en västgötsk socken och ett västgötskt härad. År 1476 och 1483 ställer danskarna i utsikt att återställa Skårdalsenklaven till Sverige, om den nordiska unionen åter genomfördes. Så skedde dock inte. Enklaven kom senare att överföras till Kungälvs socken och Västra Hisings härad. Redan på 1640-talet återfördes den dock till Nödinge församling på västgötasidan och 1888 till Nödinge kommun på västgötasidan.

Älven är gräns

Källorna visar – som Hedberg påpekar – att Skårdal var en del av Västergötland. Denna del har infogats i det norska riket och administrativt knutits till en bohuslänsk socken och ett bohuslänskt härad. Älven gjorde sig dock gällande som skiljelinje, och Skårdal återfördes administrativt till Västergötland. Alltifrån 1997 har Lantmäteriverket på sina kartor dragit landskapsgränsen så, att Bohus och Norra Surte, gamla Skårdals Skate, är en del av landskapet Bohuslän. Erik Hedberg protesterar med eftertryck mot denna gränsdragning: ”Ovannämnda kommentarer visar, att det bara finns en korrekt slutsats, Bohus och Norra Surte tillhör landskapet Västergötland.”

Bohusläningar försvarar Västergötlands gränser

Vi finner alltså, att en bohusläning försvarar Västergötlands gränser, och det är kanske inte så märkligt. Göta älv är en naturlig gräns. Ännu idag talar bohusläningarna om östra sidan som ”svenska sidan”, och västgötarna kallar västra sidan för ”baggesidan” – fastän mer än 350 år har förgått sedan Bohuslän tillhörde Norge! På bägge sidor av Göta älv ser man alltså älven som den naturliga gränsen. Ingenting kan bättre visa Bohus fästnings betydelse än förhållandet att följdverkningarna av gränsfästets inflytande än idag kan vålla oss västgötar förtret och besvär. Men denna gång har vi bohusläningarna på vår sida. Nu är älven enbart en geografisk skiljelinje, inte en gräns mellan människor, som har olika uppfattningar och intressen.

Lars Gahrn

En internationellt känd pilspets från Kållered

Hur kan samma slags pilspetsar finnas i Kållered och på Orkneyöarna utanför Skottland? Svaret är ”Doggerland”. I stället för Nordsjön hade man under den äldsta stenåldern ett stort landområde, som arkeologerna kallar för Doggerland (efter Doggers bankar).

En känd pilspets

Pilspetsen från Kållered. Teckning, utförd av Anette Olsson.
Pilspetsen från Kållered. Teckning, utförd av Anette Olsson.

För att ta allt i rätt ordning fann man år vid utgrävning på gården Hultets ägor i Kållered en pilspets, som hör till Hensbackakulturen och tack vare fyndplatsen vid en gammal strandkant kan fastlås vara 11 000 till 10 500 år gammal. Denna lilla pilspets har gång efter annan behandlats i engelskspråkiga arkeologiska forskningsartiklar. Den är välkänd för en internationell läsekrets och är av allt att döma mera känd utomlands än inom Sverige. Detta kan vi tacka Lou Schmitt för, arkeologen från USA, som under många år bodde i Kållered och numera är bosatt i Frillesås vid stranden av de vattenvägar, vilkas värde för forntidens människor han har insett och skrivit om i sina vetenskapliga artiklar. Pilspetsen hade skänkts till Mölndals stadsmuseum av Karin Bergqvist, som hade funnit den under lek i sin barndom. Lou Schmitt ombads att titta på detta fynd, och undersökningen skedde vid mitt skrivbord. Schmitt blev mycket uppspelt och glad, när han fick se spetsen. Han begrep genast, att detta var ett tidigt fynd.

Nomadiserande stenåldersmänniskor

Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.
Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.

Den västsvenska Hensbackakulturen liknar den nordtyska Ahrensburgskulturen. Enligt Lou Schmitt och flera andra arkeologer har samma människor vistats i Nordtyskland och på den svenska Västkusten. De har ägnat sig åt renjakt nere i Tyskland. Ja, där fanns renar för 11 000 – 10 000 år sedan! Sommartid har de – enligt Schmitt och andra – i båt färdats upp till Bohuslän för att jaga säl och fiska. Frågan är nu, om dessa människor inte utsträckt sina jakt- och fiskefärder även till Orkneyöarna? Tack vare ”Doggerland” var de öppna farvattnen på den tiden inte vare sig vidsträckta eller breda. Man kunde färdas över till Orkneyöarna med kanot eller kajak. Så menar Schmitt och hans vänner bland forskarna, att det har gått till.

Pilspets från Orkney

Från Brodgar på Orkneyöarna finns den så kallade ”Brodgarspetsen”, en pilspets, som har behandlats av arkeologen Torben Bjarke Ballin (The Brodgar point and its affinities – an update). Jag har fått ta del av hans artikel. Brodgarspetsen dryftas utförligt i arkeologiska kretsar, och mycket finns att läsa ute på nätet. Bjarke Ballin är väl medveten om pilspetsens samband med både Ahrensburg- och Hensbackakulturen. Han drar slutsatsen, att den måste vara mycket gammal. Doggerland sjönk nämligen med tiden i havet. Århundrade för århundrade blev de öppna farvattnen mellan Nordtyskland och Bohuslän å den andra allt större och allt farligare att korsa för en sjöfarare i kanot eller kajak.

Två systerpilar

Tyvärr kan pilspetsen från Brodgar inte tidfästats med hjälp av fyndomständigheterna. Då återstår möjligheten att tidfästa den genom jämförelse med tyska och bohuslänska spetsar. De andra pilspetsar, som Torben Bjarke Ballin dittills hade fått se, var dock aningen sena, vilket bekymrade honom. När dessa pilar hade knackats till, var nog farvattnen i bredaste laget. Då uppenbarade sig Lou Schmitt som en räddande ängel med pilspetsen från Kållered. Tack vare sin fyndplats vid en gammal strandkant kan denna pilspets tidfästas ganska noga. Den är 11 000 till 10 500 år gammal. Om man lägger dessa pilspetsar sida vid sida, finner att den ”är nästan densamma som flintspetsen från Brodgar” (”is almost identical to the piece from Brodgar”). Orden är Bjarke Ballins, och trots den något torra vetenskapliga prosan, lyser författarens förtjusning över de långtgående likheterna igenom. Pilspetsen från Brodgar hör av allt att döma till Skottlands äldsta arkeologiska fynd! Pilspetsen från Kållered har återigen visat sitt stora värde för den arkeologiska forskningen.

Lars Gahrn

 

Berömdheterna flyttar från oss

Vi får inte behålla våra storheter och berömdheter. De har en ful ovana att flytta någon annanstans. Den insikten smög sig på mig, när jag lyssnade till Jan Westins föredrag om Göteborgslitteratur. Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, höll nämligen onsdagen den 15 november 2017 ett föredrag för Göteborgs Hembygdsförbund om Göteborgslitteratur. Både Göteborgs och Mölndals författare flyttar i allmänhet någon annanstans. Vi börjar med göteborgarna.

Skönlitterära författare flyttade

Ella Hillbäck växte upp i Mölndal och skrev romanen Albatross (1943), som speglar Krokslätt och Solängen, men hon flyttade snart till både Göteborg och Stockholm. Hon var en av flera författare, som flyttade från både Mölndal och Västsverige. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)
Ella Hillbäck växte upp i Mölndal och skrev romanen Albatross (1943), som speglar Krokslätt och Solängen, men hon flyttade snart till både Göteborg och Stockholm. Hon var en av flera författare, som flyttade från både Mölndal och Västsverige. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)

Över huvud taget har Göteborg inte många stora författare, och framför allt har staden inte fått behålla sina storheter. Förutsättningen för att författarna skulle bli stora tycks ha varit, att de flyttade till Stockholm. Johan Runius genomgick Göteborgs gymnasium och skrev en dikt om staden men hamnade snart i Stockholm. Bengt Lidner – ett verkligt stort namn i litteraturhistorien – föddes vid Magasinsgatan i Göteborg, men flyttade snart till Stockholm, där Gustaf III och med honom möjligheterna till framgång fanns. Lidner har inte skrivit en enda rad om sin födelsestad. Vad gäller Mölndal har våra stora författare varit flyktiga gäster. Wilma Lindhé, Ella Hillbäck och Ebba Lindqvist bodde visserligen hos oss några år men flyttade sedan till annan ort. Detsamma gäller andra berömdheter som Ulla Jacobsson, Bertil Pettersson (naturfotografen), Målle Lindberg och Maj Fagerberg. Exemplen kan lätt mångfaldigas.

 J. A. Wadman – känd i Göteborg

J. A. Wadman, skalden från Göteborg, skrev även en dikt med anknytning till Mölndal. Han flyttade inte, och möjligen därför blev han känd bara i Västsverige. Gammal litografi, gjord efter hans död.
J. A. Wadman, skalden från Göteborg, skrev även en dikt med anknytning till Mölndal. Han flyttade inte, och möjligen därför blev han känd bara i Västsverige. Gammal litografi, gjord efter hans död.

Hur är det då med J. A. Wadman, Göteborgs Bellman? Han var född i Karlskrona men hamnade i Göteborg och förblev staden trogen. Han blev ett stort namn i Göteborg och fick en stor byst vid Lorensberg; (numera har bysten flyttats till Vasaparken). Däremot slog han aldrig igenom i riket som helhet. Var det så, att han inte blev ett stort namn i litteraturhistorien, därför att han blev Västsverige trogen? Visserligen skrev Wadman hyllningsdikter eller skämtsamma dikter till många kända göteborgare, men om själva staden skrev han ingenting. Ordet göteborgsförfattare bör användas med viss reservation. Westin skriver: ”Jag håller med dig om Wadman och bortsett från hans dikt om nymferna i Haga så hör ju hans visa om den lilla vrån bland bergen egentligen varken till dina eller mina domäner. (Den lilla vrån var sannolikt belägen i Öjersjö.)” Göteborg och Mölndal är ju som sagt sammanflätade även vad gäller litteraturen. Wadmans dikter är som regel inte knutna till hembygden, men han har skrivit en dikt med innehåll från Mölndal. På grund av dess mindre trevliga innehåll kan jag tyvärr inte skriva mer än så. Tryckfriheten har sina gränser. (Man kan dock ta del av dikten i Mölndals stadsmuseums faktapärmar, eftersom det fortfarande är tillåtet att kopiera tryckt text, även om innehållet skulle vara mindre tilltalande. För att inte stegra förväntningarna till det orimliga, skall jag påpeka, att diktens anstötlighet är betydligt mindre än många nutida läsares överkänslighet.)

Romanen John Hall

John Hall går ständigt igen, inte bara i Gunnebos historia utan även i Göteborgslitteraturen och litteraturen om Mölndal.
John Hall går ständigt igen, inte bara i Gunnebos historia utan även i Göteborgslitteraturen och litteraturen om Mölndal.

Sophie Elkan var bosatt i Göteborg och uppvuxen i staden. Hennes numera mest kända roman är göteborgsskildringen John Hall (1899). Hon var på sin tid en författarinna, som lästes över hela riket. Även Oscar II skall ha läst John Hall. Boken handlar delvis om Gunnebo och är ytterligare ett exempel på, att Göteborg och Mölndal är nära sammanbundna i alla avseenden. Tillsammans med sin mer berömda väninna Selma Lagerlöf besökte Sophie Elkan åtminstone vid ett tillfälle Gunnebo. Deras namn återfinns i Gunnebos gästbok. Hon var något så ovanligt som en Göteborgsförfattare med framgång i hela riket. Är Viktor Rydberg en göteborgarsförfattare? Svaret är både ja och nej. Under många år bodde han i staden och medarbetade i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han är begravd i ett påkostat mausoleum på Östra begravningsplatsen. Göteborg förekommer dock inte vare sig i hans romaner eller i hans dikter. Göteborg var nog helt enkelt inte tillräckligt romantiskt för 1800-talets diktare och författare. Sjöfart, handel och industri hade (och har) inte något romantiskt över sig. Av kungar, fältherrar, adliga kavaljerer, adelsfröknar, frihetshjältar och andra romantiska personer fanns inte mycket. Det bör nämnas, att Viktor Rydberg ibland gästade författarinnan Wilma Lindhé och hennes familj på Lackarebäcks gård i Mölndal, där han lär ha badat i kvarndammen. Några spår efter Lackarebäck och Mölndal söker man dock förgäves i hans diktning. Man skulle kanske tro, att Rydberg genom arbete, vänskapsband och släktband var fast förankrad i Göteborg, men han blev professor i Stockholm och flyttade dit. Ständigt dessa flyttningar! Sven Petersson, som har skrivit romanen ”Att öppna ett fönster mot dåtiden” (utgiven 2018), växte upp i Mölndal, men gick i lära som kock i Stockholm och flyttade senare till Göteborg. Hans självbiografiska roman speglar därför både Mölndal och Stockholm.

Taube och Dahlquist

Evert Taube växte upp på Vinga, men efter läroår runt om i stora världen föll han ”i Roslagens famn” och bosatte sig i Stockholm, där skönandarna, förlagen, skivbolagen och all annan hägrande härlighet fanns. Lyckligtvis återvände Evert Taube då och då till Västkusten och gjorde viktiga insatser för bevarandet av äldre bebyggelse i staden, men man måste väl säga att han i första rummet är Bohusläns och inte Göteborgs skald. Den ende store författare, som både besjungit Västkusten (med Göteborg) och bott där, är Lasse Dahlquist. Han lever dock främst genom skivinspelningar och knappast genom böcker. Honom fick vi alltså behålla, men för övrigt är det dock klent med vår förmåga att hålla kvar berömdheterna. Frågan blir: hur skall vi bära oss åt för att få ha dem kvar?

Lars Gahrn

Lysande berättarkonst i Sven Peterssons Mölndalsroman

Äntligen har Sven Peterssons roman från gamla Mölndal utgivits som bok, 25 år efter författarens död. Vill man lära känna Mölndal som det var åren kring 1940, får vi tack vare Sven Petersson en inlevelsefull och målande skildring, som etsar sig fast i minnet.

Uppvuxen inom pappersbruket

Omslaget till Sven Peterssons Mölndalsroman.
Omslaget till Sven Peterssons Mölndalsroman.

Sven Petersson (1918-1993) växte upp inom det stora pappersbruket, AB Papyrus. Hans far Karl Pettersson (1881-1962) arbetade som elektriker inom bruket. För att man snabbt skulle kunna få tag i honom, när någonting gick sönder, fick han och hans familj, hustrun Amanda samt sönerna Åke, Sven och Nils, bo i ett hus inom fabriksområdet. Det hade adressen Korndal eller Papyrus 56 men senare Forsåkersgatan 2 D. Även Sven fick anställning på bruket, men han trivdes inte med det enahanda arbetet. När andra världskriget bröt ut, blev han arbetslös. Pappersbruket sålde mycket papper till andra länder. Nu stängdes många handelsvägar. Pappersproduktionen måste minskas. Sven fick slut på grund av arbetsbrist.

Kock och författare

Olof Petersson berättar om faderns roman. Foto: Lars Gahrn.
Olof Petersson berättar om faderns roman. Foto: Lars Gahrn.

Vad skulle han nu göra? Sven var bra på att laga mat och tyckte om matlagning. Han beslöt att utbilda sig till kock. Resan gick till Stockholm, där många fina restaurangkök med kunniga läromästare fanns. Sven blev en duktig kock och fortsatte inom detta yrke under hela sitt yrkesverksamma liv. På sin ålders höst skrev han en roman om sina läroår: Sven Petersson, Att öppna ett fönster mot dåtiden (Förlag: Mölndals Hembygdsförening, 2018, 224 sidor). Här får vi en lysande beskrivning av Mölndal under åren kring 1940. Sven och hans bröder var framstående berättare, och Sven hade även förmågan att uttrycka sig i skrift. Svens söner Olof (professor emeritus) och Gunnar (själv författare) har arbetat med färdigställandet av boken. De kände igen faderns uttryckssätt, vändningar och sätt att berätta. Under arbetets gång tyckte de sig gång på gång höra sin fars röst.

Biblioteket kopierade

För att öva upp sin författartalang gick Sven skrivarkurser. På en av dem mötte han en jämnårig Mölndalsbo, nämligen Sven Johnson. Denne var själv en skicklig amatörförfattare och även hembygdsvän. När han fick läsa manuskriptet till Sven Peterssons roman, sade Sven Johnson till Sven Petersson: ”Gå till Lars Gahrn!” Han gjorde så. Jag blev eld och lågor över denna lysande berättarkonst och denna värdefulla Mölndalsskildring. Jag rekommenderade manuskriptet för stadsbiblioteket, som kopierade manuskriptet i tio exemplar. Dessa bands in i snygga röda biblioteksband år 1992. Bert Hoflund gjorde även denna gång en viktig insats för litteraturen om Mölndal.

Många arbetade för utgåvan

Gunnar Petersson, själv författare, har upptäckt faderns skickliga sätt att lägga upp sina berättelser. Foto: Lars Gahrn.
Gunnar Petersson, själv författare, har upptäckt faderns skickliga sätt att lägga upp sina berättelser. Foto: Lars Gahrn.

Mölndals Hembygdsförening har flitiga och intresserade museiassistenter, som är duktiga på bland annat renskrivning. Många år senare fick de av mig i uppdrag att renskriva Sven Peterssons roman på dator. När författarens söner Olof (tidigare professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet) och Gunnar (författare, bosatt i London) hade blivit pensionärer, ville även de göra något av faderns otryckta roman. Deras kusin Margareta Lillvall, dotter till Åke och Irene Peterson, kopplade genast ihop Olof och Gunnar med mig. Då hade Martin Andersson och Helen Ljungström skrivit rent manuskriptet. Det var dags att börja korrekturläsa. Sedan kunde redigerings- och utgivningsarbetet börja. Måndagen den 23 april 2018 var allt klart. Olof och Gunnar presenterade då boken för intresserade Mölndalsbor i Kvarnbygården, Mölndals hembygdsgård och hembygdsmuseum. Gunnar Petersson är själv författare och kan konsten att skriva. Under arbetets gång hade han blivit imponerad över faderns berättarteknik. Många författare spårar ut i pratighet, men Sven kunde konsten att koncentrera sig och se till att det hela tiden händer något. Berättelsen står aldrig stilla. Sven arbetar även med högt och lågt, så att en kontrastverkan – ofta med humoristisk verkan – uppstår. Man har mycket att upptäcka i Svens roman. Den blir en utmärkt bok för många studiecirkelsmedlemmar, givetvis för dem som läser Mölndals historia, men kanske även för dem som lär sig konsten att skriva böcker. Sven kan genom sin roman i sin tur lämna tips åt yngre författarbegåvningar. Sedan Sven gick in i evigheten har den nya tiden brutit igenom. Hans söner följer med i tekniken, och boken är därför (tillsammans med andra av Svens litterära alster) tillgänglig på nätet.

Lars Gahrn