Islands självstyre 100 år 2018

”Är det OK att låta Egil Skallagrimsson säga OK i den svenska nyöversättningen av den isländska släktsagan?” Redan nu vill jag lugna läsarna med beskedet, att Kristinn Jóhannesson besvarade frågan med ett klart nej.

100 år av självstyre

Lödöse museum flaggar isländskt. Foto: Lars Gahrn.

Lördagen den 27 oktober 2018 firades i Lödöse museum, att Island hade haft självstyre i 100 år. Utrikespolitiken sköttes även i fortsättningen av danskarna, men allt annat fick islänningarna sköta själva. Samtidigt fick Island en egen flagga, som dagen till ära fladdrade från en av museets flaggstänger. Den isländska eftermiddagen anordnades av Stödföreningen för Lödöse museum tillsammans med Föreningen Norden i Lilla Edet och Medborgarskolan. Platsen var väl vald. Lödöse har mycket att tacka islänningarna för. I några av de isländska sagorna (framför allt Håkon Håkonssons saga) finns många värdefulla uppgifter om landet kring Göta älv.

Isländska sagor gör Island känt

Ingvar Ekbrand, ordförande i stödföreningen, hälsade oss alla välkomna och erinrade om Islands frihet. Efter självstyret följde frigörelsen 1944. Den 17 juni detta år samlades islänningarna under sina paraplyer på Thingvellir och förklarade landet fritt igen. År 1262-1264 hade islänningarna hyllat den norske kungen som sin kung. Därefter hade den danske kungen tagit över Norge, Island och Grönland. När svenskarna fick Norge år 1814, behöll danskarna Island och Grönland, men 1944 gick islänningarna sin egen väg. För oss svenskar är kanske Island mest bekant för sina släktsagor från medeltiden. De skildrar eller avser att skildra livet på ön under vikingatiden. Konungasagorna skildrar de norska kungarnas bedrifter från äldsta tider fram till och en bra bit in på 1200-talet. Konungasagorna har alltsedan 1600-talet varit viktiga källor för historikerna. Släktsagorna eller åtminstone en del av dem tillhör litteraturhistorien.

En skäggig viking

Kristin Jóhannesson vid Bernadotte-upplagan av Islänningasagorna.

Släktsagorna utkom i nyöversättning 2014: Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar I-V (2014). Huvudredaktör var Kristinn Jóhannesson, tidigare isländsk lektor vid Göteborgs Universitet. Förnamnet får kanske en eller annan att förvänta sig en skön kvinna, men lektorn är i själva verket en skäggig viking. Hade han fötts i något av de andra nordiska länderna, hade namnformen varit Kristian. På senare år har han blivit bofast i sommarstugan på andra sidan älven, mittför Lödöse. Han bor granne med Sankt Olofs källa. Olav den helige omtalas ofta i de isländska konungasagorna, och källan bidrar till att Kristinn känner sig som hemma. Genaste vägen för honom till Lödöse skulle ha varit sjövägen. Han hade kunnat ro i sin eka över älven, men i själva verket hade han gjort en kringgående rörelse.

Torsten Söderbergs stiftelse räddade utgivningen

Engelsmännen hade tryckt en nyöversättning av släktsagorna. Då skulle danskarna, norrmännen och svenskarna ha likadana. Pengarna var säkrade, men så kom bankkrisen, och pengarna försvann. Vad skulle man göra då? Man började jaga sponsorer. Svenska Akademien betalade en del av den svenska upplagan. Torsten Söderbergs stiftelse betalade det mesta. Kristinn Jóhannesson tyckte att Torsten Söderbergs stiftelse är ”en underbar stiftelse”. Jag bör nämna, att ordförande var Tomas Söderberg, som bodde på Sporred Tvärgården i Kållered. Som tack för att han bidrog till att rädda utgivningen fick han en isländsk orden, Riddarkorset av Islands Falkorden, och blev isländsk riddare.

Många knäckfrågor för översättare

Kristin Jóhannesson stöder vänstra handen på ”Bernadotte-upplagan”.

Som biträdande redaktör har Jóhannesson haft litteraturhistorikern och skalden Gunnar D. Hansson och K. G. Johansson. Flera olika översättare har översatt de olika sagorna. De olika medarbetarna har haft ingående överläggningar om regler och riktlinjer för översättningen. ”Klassisk sagaöversättningsstil”, alltså lätt eller starkt föråldrat språk, skulle undvikas, likaså alltför modernt språk och slang. ”Modernt språk åldras snabbast”, påpekade Kristinn Jóhannesson. Det är alltså inte OK att låta Egil Skallagrimsson säga okej. Många andra över-väganden måste göras. Skulle man översätta namn och tillnamn till svenska motsvarigheter, eller skulle man låta de isländska namnen stå som de står i den isländska texten? Visst har man mycket att överlägga omkring.

Stilfrågor – angelägna för vem?

Det är mycket viktigt att flera lärda personer får tillfälle att tränga in i sagornas värld och språk under översättningsarbetet. Översättningsarbete av detta slag markerar för allmänheten, att skrifterna bland många människor även idag anses vara av stort värde och vara angelägna. Detta leder förhoppningsvis till att fler läser dem än vad annars skulle ha varit fallet. Många tror nog också att det mer nutida språket lockar fler läsare. Själv tror jag, att man allmänt över-skattar betydelsen av en modernare språkdräkt. I min ungdom läste jag stora mängder gamla böcker med delvis mycket ålderdomligt språk. På den tiden uppfattade jag emellertid inte att språket var ålderdomligt. Först nu på äldre dagar har jag, vid förnyad läsning av några sidor här och var i dessa skrifter, märkt att både språk och meningsbyggnad är ålderdomliga. Kort sagt, ju okunnigare en läsare är, desto mindre märker han eller hon av stilen. Anpassnings-förmågan hos alla läsare är hög. Stilskillnader är när allt kommer omkring främst en fråga för översättarna själva och därmed likställda personer. För dem har dock över¬sättnings¬arbetet och överläggningarna om stilfrågor haft stor betydelse. Det är mycket nyttigt för en översättare att gå i närkamp med ett äldre verk. Man gör många intressanta iakttagelser och lär sig mycket. Översättningsarbete är ett slags mer ingående, mer uppmärksam och mer givande läsning än vanlig läsning. Målet för den föreliggande utgåvan var ”något mittemellan” klassisk sagaöversättningsstil och nutida språk.

Beröm åt Ohlmarks och Lönnroth

Givetvis jämför man med tidigare översättningar. Åke Ohlmarks var Kristinn Jóhannessons ”favorit”. Denne språkets mästare hade lyckats med att översätta även skaldedikterna på originalens versmått och med det dåtida skaldespråkets uttryck och verkningsmedel. Åke Ohlmarks var dock inte rädd att ge språket en lätt ålderdomlig prägel. Jag blev glad, när jag hörde detta omdöme om Ohlmarks. Han hade alltför få vänner bland akademikerna och alltför många fiender. Följden blev att han ofta förbigicks av tystnad. En annan översättare, som fick högt betyg av Jóhannesson, var Lars Lönnroth, som enligt honom är ”en gudabenådad översättare”. I första bandet av nyöversättningen finns konung Carl XVI Gustafs porträttfotografi och ett förord, skrivet av honom. Jóhannesson kallar därför denna utgåva för Bernadotteupplagan. Han har alltså klar blick för att kungar säljer och ger högre status åt saker och ting.

Fler sagor bör översättas

Islänningasagorna omfattar fem omfångsrika band, men de är bara en del av en stor litterär kvarlåtenskap. Vi har till exempel Sverres saga, Håkon Håkonssons saga och Baglersagan. Dessa sagor har många värdefulla upplysningar om Västsverige, men de har aldrig översatts till svenska. Släktsagorna och Snorres konungasagor har däremot översatts flera gånger. Det är angeläget att även dessa andra, historiskt värdefulla källor, blir tillgängliga i svensk språkdräkt. Mycket finns översatt till norska, men att få tag på norska översättningar i svenska bibliotek är inte det lättaste. Utöver släktsagorna och Snorres konungasagor är övriga isländska skrifter svårtillgängliga både vad gäller textutgåvor och översättningar (om sådana över huvud taget finns).

Uppvuxen med släktsagor

Även på Island tycks släktsagorna inneha första platsen. Kristinns far lovade honom, att han skulle få de isländska släktsagorna i tolv band, om han lärde sig läsa. Kristinn lärde sig läsa och fick de tolv banden, men ännu idag funderar han över hur fadern kunde ha råd med detta. Han var en fattig småbrukare. På radion gick alltid någon av släktsagorna som följetong. En dag när fadern och en granne satt och drack kaffe, sade grannen: ”Nu är Grette död.” Kristinn hoppade till. Vem hade nu dött? Grannen fortsatte: ”Han borde ha slagit ihjäl kärringdj-ln, som rodde ut till honom på ön!” Grette var huvudpersonen i den saga, som just då gick som radioföljetong. Han hade levat för ungefär 900 år sedan. (Grette Asmundsson dog 1030-1040.)

Isländska kören

Isländska kören sjunger.

Efter Kristinn Jóhannessons föredrag följde kaffe. Därefter framträdde isländska kören i Göteborg. Den firar 30-årsjubileum, och i många år har Kristinn Jóhannesson fört taktpinnen. Sångernas texter var isländska, och musiken hade komponerats av isländska kompositörer. Allt lät utmärkt, men både författarnas och tonsättarnas namn var okända för mig. Melodierna var utmärkta, men jag hade aldrig förut hört dem. Endast ett namn tillhörde de kända: Halldór Kiljan Laxness. Trots hög kvalitet har den isländska kulturen åtminstone tidigare haft svårt att bli känd i Sverige. Undantaget har varit släktsagorna. Numera är bilden delvis en annan tack vare bland andra världskända musiker och kriminalromanförfattare. En av sångerna hade isländskt ämne, nämligen Korpvisan. Enligt isländsk folktro håller korparna årligen ting och beslutar då om hur de skall fördela sig mellan gårdarna. Ännu idag finns många korpar på Island. I skaldediktningen förekommer de ymnigt. Ett annat ämne var lantlivets fröjder. Till dem hörde att lyssna till en galande tupp. Under sagatiden och följande århundraden var mandråpen många, och då kunde livet på landet vara nog så farofyllt. På senare år har där varit lugnare och händelselösare. Då kunde en tupps galande vara förströelse och ge tillvaron en liten guldkant. Isländska kören ger tack vare sin isländska repertoar omväxling åt musiklivet i Västsverige. Alltför många körer har ungefär samma repertoar, men islänningarna vågar vara självständiga i valet av sånger. Den isländska eftermiddagen avslutades med en skolfilm, som kortfattat berättade om Island från de flesta synvinklar.

Lars Gahrn

Kristen tro i målade och målande bilder

Ord och budskap blir åskådligare, lättare att ta till sig och lättare att minnas, om de återges i bild. I Uppenbarelseboken i Bibeln återges ett omfattande, sinnrikt och lysande symbolspråk i målande och åskådliga beskrivningar, som har blivit förebilder för kyrkomåleriet.

Kyrklig konst från Kinnekulle

Bokens omslag pryds av Fadern och Sonen, en takmålning från Fullösa kyrka.

Den kristna kyrkan har i alla tider varit angelägen om att föra fram sitt budskap i bild. Våra kyrkor har gott om målningar, och somliga rentav överflödar av takmålningar, väggmålningar, skulpturer samt altaruppsatser med både skulpturer och målningar. Att lyfta fram och tillgängliggöra detta kulturarv och denna bildernas predikan är en viktig uppgift. Kyrkoherde Markus Hagberg har – helt i beställarnas och konstnärernas anda – lyft fram både konsten och trosinnehållet i sin bok: ”Bilder av tron: Trosbekännelserna kommenterade och speglade i kyrkorna på Kinnekulle” (Skara 2019, Skara stifthistoriska sällskaps skriftserie: 97, 127 rikt illustrerade sidor). Kyrkoherde Hagberg lägger fram den nicenska trosbekännelsens ord jämte den apostoliska trosbekännelsens ord, förklarar dem eller fördjupar förståelsen av dem med djuplodande utläggningar och illustrerar dem med bilder från kyrkokonsten i Kinnekulles kyrkor.

Gemensam troslära

Författaren med en av sina många böcker.

Markus Hagberg behärskar sitt ämne och har tänkt igenom det. Enkelt, kortfattat och lättförståeligt förklarar han trosinnehållet och fördjupar förståelsen av trosbekännelserna. Antalet kyrkor och samfund är mycket stort. Dessutom finns många riktningar inom de olika samfunden, men inför trosbekännelserna är vi alla kristna. Trosbekännelserna är gemensamma för alla kristna kyrkor, åtminstone för de stora och gamla kyrkorna. Det viktigaste trosinnehållet har alltså alla, eller åtminstone de flesta, kristna gemensamt. Att Markus Hagberg hör hemma inom högkyrkliga strömningar framgår egentligen bara av att han talar mycket om kyrkan. Detta är dock både viktigt och nödvändigt i dessa privatreligiositetens dagar, då man har en benägenhet att glömma, att allt trosliv leder till gudstjänster med samvaro och samverkan människor emellan. Samvaro och samverkan leder till samfundsbildning. Den kristna kyrkan, uppdelad i flera, är Europas äldsta organisation, så gammal, att den är omnämnd redan i den apostoliska trosbekännelsen. Det finns många skäl till att tala om kyrkan. I en bok om bland annat den apostoliska trosbekännelsen är det ofrånkomligt att komma in på den kristna kyrkan.

Kinnekulle – ett namn med klang

Det heliga Gudsnamnet, takmålning i Västerplana kyrka.

Trosläran illustreras med bilder från kyrkorna på Kinnekulle. Det finns många anledningar att inrikta sig på Kinnekulle, som har en särställning vad gäller historien, naturen och utsikterna. Här finns ett flertal kyrkor med konsthistoriskt värdefullt innehåll. Det ena såväl som det andra har lett till att pilgrimsleder finns inom området. Kinnekulle är numera namnet på ett pastorat. Namnet Kinnekulle är av många anledningar känt långt utanför Västergötlands gränser. I folkskolans läsebok stod förr den kända dikten: ”Det ringer till bön uti Husaby”. Den bidrog till att ge namnet Husaby en poetisk klang.

Digitala andaktsrum önskas

Kristi uppståndelse har vi sett avbildad på detta sätt i flera andra kyrkor, men takmålningen i Västerplana är en mycket bra återgivning av den gemensamma förlagan.

Värdefull kyrkokonst finns dock över hela vårt land. Antalet böcker i ämnet är stort. Man har alla anledningar att hoppas på fler. I våra dagar finns möjlighet att gå vidare även på andra sätt. Många av de värdefullaste kyrkorna ligger långt från allfarvägarna, och på grund av alla kyrkostölder blir det allt svårare för turister att komma in i kyrkorna. Församlingarna vågar – förståeligt nog – inte ha kyrkorna öppna för allmänheten annat än i samband med gudstjänster. I detta läge skulle det vara värdefullt, om all kyrklig konst avfotograferades och lades ut på nätet som ett slags digitala andaktsrum eller digitala konstmuseer. Många gamla hamnar på äldreboenden eller sjukhus och kommer sällan eller aldrig till kyrkor. Tack vare digitala andaktsrum skulle man ändå kunna känna sig förflyttad till helgade rum med ett annat bildspråk än torftiga sjukhuskorridorer med den ena vita ytan efter den andra.

En vägvisare in i framtiden

Kristus som världsdomaren, takmålning i Fullösa kyrka.

Den kristna kyrkan har en stor tillgång i sina konstskatter, som i ett genomtänkt symbolspråk eller bildspråk ger uttryck för alla delar i trosläran. Markus Hagberg har med sin bok dels lyft fram en (mycket liten) del av stiftets kyrkokonst, dels visat hur den kan användas i undervisning och förkunnelse. I vår tid med dess stora bildbehov och vana att tänka i bilder är detta viktigare än någonsin. Böcker utan illustrationer blir allt ovanligare. För att ett budskap skall fastna krävs i de flesta fall, att det kan förankras i bilder. Man hoppas, att Markus Hagbergs bok kan bli en vägvisare in i framtiden.

Lars Gahrn

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Mölnlycke Blåsorkester och Jerker Johansson

Kungliga Södermanlands regementes marsch av Sten Lundvall blev inledningsstycket på Mölnlycke Blåsorkesters höstkonsert i Mölnlycke kulturhus lördagen den 17 oktober 2018. De sprittande och medryckande tonerna passar utmärkt som en uvertyr till en konsert. Denna marsch har blivit Mölnlycke blåsorkesters signaturmelodi och öppningsstycke.

Underhållande presentatör

Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Dirigent för kvällen var Jerker Johansson, känd dirigent, kompositör och arrangör, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra och fortfarande slagverkare inom denna orkester. För honom var denna marsch hemlandstoner. Han gjorde sin värnplikt inom Arméns musikpluton (numera Arméns musikkår) vid Kungliga Södermanlands regemente i Strängnäs. Här lärde han sig att spela denna marsch, som är regementets egen, och dessutom mycket annat. Bland annat lärde han sig ”att sova sittande”, märk väl under bussresor (och inte under konserter). En konsert skall som ni förstår även vara underhållning i ord, och Jerker Johansson har tillägnat sig presentatörens svåra konst att vara både upplysande och roande.

Peterson-Berger bäst

Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.
Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.

Det andra musikstycket blev Vid Larsmäss av Wilhelm Peterson-Berger. Jerker Johanson avslöjade här överraskande, att Peterson-Berger är hans favoritkompositör, den bäste av alla svenska kompositörer. Jerker Johansson måste med andra ord ha en stor musikalisk bredd, ty Peterson-Bergers musik har inte mycket gemensamt med militärmusiken och inte heller med musikkårernas övriga kärnrepertoar. De tredje och fjärde numren var Älvsborgslåtar och marschen Överste Sjöqvist, båda av Albert Löfgren. Denne kände musiker och tonsättare var en militärmusiker, som härstammade från Axvall, nära Skara. Även Jerker Johansson kommer därifrån. Han tycks på olika sätt vara som man säger sammanvuxen med sin repertoar. Överste Sjöqvist är snarare en konsertmarsch än en ”marsch-marsch”, det vill säga en marsch att marschera till.

Jerker Johansson – arrangör och tonsättare

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn
Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

Albert Löfgrens marsch Överste Sjöqvist var arrangerad av Jerker Johansson, som hade arrangerat även de följande åtta numren, alltså inalles nio (av tolv). Fem av dem hade han själv komponerat, nämligen High Spirits-March, Edenstrand, Kangas-Polka, Tales and Myths of Gothia samt Fortis et Liber. Marschen High Spirits komponerades till Halmstads 700-årsjubileum och är inspirerad av John Philip Sousa, av Jerker Johansson kallad mästaren inom marschmusik. Detta visar återigen bredden i hans musiksmak, ty Sousa har inte mycket gemensamt med Peterson-Berger. I Kangas-Polka spelade Jerker Johansson själv på en uppsättning koskällor. Denna polka var inspirerad av judisk folkmusik och kallades till att börja med – beroende på koskällorna – för Ko-Polka. Lyckligtvis utbyttes detta föga poetiska och musikaliska namn mot Kangas-Polka. Det kärva och välklingande finska språket passar betydligt bättre i detta sammanhang. Jerker Johansson klagade över svårigheten att sätta lämpliga namn på marscher och andra musikstycken. En melodis framgång kan delvis bero på titeln. Namnen Borgholmsvalsen och Drömmen om Elin betecknar samma vals, men valsen skulle nog inte ha haft lika stor framgång, om man hade behållit namnet Borgholmsvalsen. Tales and Myths of Gothia för nästan tankarna till fantasy-litteratur, men musikstycket är knutet till Göteborg, som inte har mycket med fantasy att göra.

Kan du googla, Johanna?

Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.
Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.

Fortis et Liber (Stark och fri) är två latinska ord, som Jerker Johansson hade googlat fram. (Han bidrog för övrigt med en uppdatering av slagdängan ”Kan du vissla, Johanna?” Anpassat till nutiden blev det: ”Kan du googla, Johanna?” Även musiker tycks numera googla hej vilt och få fram otroligt mycket på den vägen.) Marschen Fortis et Liber var komponerad för Särskilda Operations-Gruppen, SOG, inom Försvarsmakten (och inte inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset, vilket man skulle kunna förledas att tro av namnet). Jerker Johansson får då och då beställningar på marscher och musikstycken.

Många insatser

Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.
Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.

Övriga musikstycken var Adagio ur Concierto de Aranjuez av Joaquin Rodrigo, Calle Schewens vals av Evert Taube och Bells across the Meadows av Albert W. Ketelbey. Musikstycket Edenstrand hade Jerker Johansson komponerat för att hedra Åke Edenstrand, som var ett levande uppslagsverk vad gäller militärmusik. Även många av de närmaste medarbetarna hedrades och tackades. Jerker Johansson tackade Christina Lundin och Jenny Björkqvist, som båda hade repeterat musiknumren med orkestern. Christina Lundin befann sig i orkestern som flöjtist. Jenny Björkqvist satt i publiken som åhörare. Dan van Ginhoven avtackade gästdirigenten med blommor och gav blommor även till Ulf Ripa, som denna höst firar 50-årsjubileum inom orkestern. Ulf Ripa leder dessutom Storsextetten, som består av åtta blåsmusiker från Mölnlycke Blåsorkester. De spelar underhållningsmusik från gångna tider och arbetar för att sprida intresse för musik, som var populär från sent 1800-tal och fram till våra dagar. På repertoaren finns allt från folkmusik till revynummer. Jag har skrivit om denna förnämliga storsextett i en annan bloggartikel. Av programmet framgår att Mölnlycke Blåsorkester för närvarande kan räkna in 37 musiker, eller 38 om man räknar in den ena dirigenten, Christina Lundin, som också är flöjtist. Dessa musiker är en stor tillgång för kommunen. Musikintresset är också lyckligtvis betydande. En stor åhörarskara hade samlats i kulturhuset denna afton.

Lars Gahrn

Svarta Riddaren bejublas i Gräfsnäs

I nitton år har riddarspel anordnats i Gräfsnäs. Hur många spel och festivaler överlever så länge? Intresset för medeltiden är alltså mycket stort. Trots gassande sol och stekhet värme fyllde åskådarna slottsruinens vallar och en stor del av borggården.

Skicklig ryttaruppvisning

Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.
Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.

Söndagen den 8 juli 2018 var riddarna på plats. Där fanns Den Svarte Riddaren av Gräfsnäs (Kerstin Stråhlesköld), Silverbocken, Aldis af Silfvercrona, Hakon af Gripland (från Skåne), Svarte Korpen och Nordiska Räven. De tävlade i kända grenar. Med tung lans skulle man träffa en kvintan (en liten sköld på en svängarm). Med lans skulle man fånga upp högt hängande ringar. Med spjut skulle man spetsa en kudde på marken. Man skulle slå till en havregrynspåse, så att den gick sönder. Med svärd eller yxa skulle man klyva ett äpple. Med svärdet skulle man fånga upp fyra lågt sittande ringar. Slutligen skulle riddarna rida emot varandra och träffa den andres sköld med sin egen lans. Jag hade varit med om en sådan turnering senast söndagen den 3 juni på Lödöse medeltidsdagar. Då hade riddarna mycket ofta missat sina mål, så ofta att jag blev förvånad. På Gräfsnäs drygt en månad senare träffade de så ofta, att jag blev förvånad av den anledningen. Vad hade hänt? Hade de tränat upp sig under den månad, som hade förflutit? Jag ställde frågan till en av riddarna efteråt. ”Det är helt enkelt så, att ibland har man en bra dag och ibland en dålig”, förklarade hon. Detta måste tydligen gälla dem allesammans vid samma tillfälle!

Rolig underhållning

Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.
Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.

Skickliga var de allesammans denna dag. Dessutom är de genom långvarig vana bra på att roa åskådarna. Ibland får de (förhoppningsvis spelade) vredesutbrott. De kan börja skälla på domaren eller på någon annan riddare. Dessutom har vi gycklarna, som springer in på rännarbanan då och då, gör akrobatiska konster och kastar glåpord åt riddarna. Både gycklare och riddare är roliga och slagfärdiga, men tyvärr kan det vara svårt att göra sig hörd utomhus. Fastän riddare och gycklare höjer rösten så högt det går, hör man för det mesta inte vad de säger. Kanske skulle konferencieren kunna återberätta deras dråpliga inlägg och utgjutelser?

Svarta Riddaren – publikgunstlingen

Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.
Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.

När alla tävlingsgrenar hade avverkats, skulle dagens segrare utses. Detta tillgår på det sättet, att riddarna får spränga fram över rännarbanan en efter en under åskådarnas jubel. Den, som får högst och mest ihållande jubel, vinner. Både i Lödöse och i Gräfsnäs segrade Gräfsnäs’ svarta riddare Kerstin Stråhlesköld överlägset. När hon rider fram i sin svarta klädnad med vita bårder och med svenska flaggan i högerhanden, stiger jublet till hittills oanade höjder. Hon är inte bara känd på orten utan i hela Västsverige. Hon är mycket skicklig och sitter säkert i sadeln som om hon vore fastvuxen där. Barnen känner genast igen henne och ropar högt. Efteråt får barn och vuxna komma fram och se på hästarna och klappa dem. Givetvis står riddarna bredvid och pratar med både barn och vuxna. Många barn vill komma fram till Gräfsnäs’ svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. De beundrar henne och har henne givetvis som förebild. Vilket barn skulle inte vilja vara en skicklig ryttare och säker riddare som hon? Dessa drömmar är nog inte döda hos oss vuxna heller. Man behöver inte vara med länge förrän man begriper, att hon tycker om barn minst lika mycket som hon tycker om hästar. Sådant känner barnen snart av.

Förebild för barnen

Påfallande är, att flickorna är överlyckliga över att få komma fram till sin beundrade svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. För flickorna är hon en viktig förebild. Hon visar, att kvinnor kan – allting. Flickor kan bli skickliga ryttare och fruktade krigare. Kerstin Stråhlesköld är dessutom lärare i svetsteknik, framstående motorcykelförare och en målmedveten gymnast inom fitness. Hon har många och stora muskler. Slutligen är hon filosof och tänkare. På nätet lägger hon ut många tänkvärda sanningar (mestadels skrivna på engelska). Jag vet inte hur mycket av allt detta, som barnen har tagit del av, men med egna ögon ser de ju, att hon är en framstående riddare. Detta räcker långt.

Lars Gahrn

Bohusläningar försvarar Västergötlands gränser

Bohus fästning är mäktig även när den ligger i ruiner. Foto: Lars Gahrn.
Bohus fästning är mäktig även när den ligger i ruiner. Foto: Lars Gahrn.

Bohus fästning i Kungälv byggdes 1308 som en gränsborg mot Västergötland, och tack vare sitt strategiska läge på Bagaholmen, där älven delar sig i två grenar, kunde borgen behärska handeln på Göta älv. Bohus slott väckte alltifrån sin tillkomst både förargelse och fruktan i Västergötland. Under 2008 firade fästningen 700-årsjubileum. Jämnt halva tiden hade fästningen varit en norsk gränsborg, och jämnt halva tiden – eller 350 år – hade fästningen liksom övriga Bohuslän tillhört Sverige. Under sina sista belägringar 1676 och 1678 var fästningen ett viktigt värn för Västergötland.

Omväxlande populärvetenskap

Genom en spetsbågig dörröppning kommer man in på borggården. Foto: Lars Gahrn.
Genom en spetsbågig dörröppning kommer man in på borggården. Foto: Lars Gahrn.

Det finns mycket att berätta, och föreningen Kungälvs Musei Vänner firade 700-årsjubileet med att ge ut en bok: Bohus fästning 700 år: Antologi utgiven av Föreningen Kungälvs Musei Vänner till jubileet 2008. Redaktör: Kenneth Gustafson (2008, 220 sidor, rikt illustrerad). Under sju århundraden hinner åtskilligt hända, och historien kring Bohus är dessutom förhållandevis väldokumenterad. Läsningen är mycket omväxlande, och innehållet är huvudsakligen populärvetenskapligt. Man vill föra ut till en historieintresserad allmänhet en del av den rika kunskap som finns.

Skårdals Skate tillhörde både Norge och Västergötland

Ungefär så här såg fästningen ut under sin storhetstid på 1600-talet (enligt en modell i fästningens utställningsdel). Foto: Lars Gahrn.
Ungefär så här såg fästningen ut under sin storhetstid på 1600-talet (enligt en modell i fästningens utställningsdel). Foto: Lars Gahrn.

Från västgötsk synvinkel är Erik Hedbergs 34 sidor långa kapitel med överskriften ”Skårdals Skate: Norsk enklav på älvens svenska sida” mest intressant och fullt tillräcklig anledning till att boken bör räknas till västgötalitteraturen. Mitt för Bohus och öster om älven ligger Skårdals Skate (Bohus och Norra Surte), som tillhörde Norge. Hedberg påvisar, att detta innebar att en del av Västergötland hörde till Norge. År 1463 och 1485 sägs Skårdal höra till Nödinge socken och Ale härad. Skårdal tillhörde således en västgötsk socken och ett västgötskt härad. År 1476 och 1483 ställer danskarna i utsikt att återställa Skårdalsenklaven till Sverige, om den nordiska unionen åter genomfördes. Så skedde dock inte. Enklaven kom senare att överföras till Kungälvs socken och Västra Hisings härad. Redan på 1640-talet återfördes den dock till Nödinge församling på västgötasidan och 1888 till Nödinge kommun på västgötasidan.

Älven är gräns

Källorna visar – som Hedberg påpekar – att Skårdal var en del av Västergötland. Denna del har infogats i det norska riket och administrativt knutits till en bohuslänsk socken och ett bohuslänskt härad. Älven gjorde sig dock gällande som skiljelinje, och Skårdal återfördes administrativt till Västergötland. Alltifrån 1997 har Lantmäteriverket på sina kartor dragit landskapsgränsen så, att Bohus och Norra Surte, gamla Skårdals Skate, är en del av landskapet Bohuslän. Erik Hedberg protesterar med eftertryck mot denna gränsdragning: ”Ovannämnda kommentarer visar, att det bara finns en korrekt slutsats, Bohus och Norra Surte tillhör landskapet Västergötland.”

Bohusläningar försvarar Västergötlands gränser

Vi finner alltså, att en bohusläning försvarar Västergötlands gränser, och det är kanske inte så märkligt. Göta älv är en naturlig gräns. Ännu idag talar bohusläningarna om östra sidan som ”svenska sidan”, och västgötarna kallar västra sidan för ”baggesidan” – fastän mer än 350 år har förgått sedan Bohuslän tillhörde Norge! På bägge sidor av Göta älv ser man alltså älven som den naturliga gränsen. Ingenting kan bättre visa Bohus fästnings betydelse än förhållandet att följdverkningarna av gränsfästets inflytande än idag kan vålla oss västgötar förtret och besvär. Men denna gång har vi bohusläningarna på vår sida. Nu är älven enbart en geografisk skiljelinje, inte en gräns mellan människor, som har olika uppfattningar och intressen.

Lars Gahrn

En internationellt känd pilspets från Kållered

Hur kan samma slags pilspetsar finnas i Kållered och på Orkneyöarna utanför Skottland? Svaret är ”Doggerland”. I stället för Nordsjön hade man under den äldsta stenåldern ett stort landområde, som arkeologerna kallar för Doggerland (efter Doggers bankar).

En känd pilspets

Pilspetsen från Kållered. Teckning, utförd av Anette Olsson.
Pilspetsen från Kållered. Teckning, utförd av Anette Olsson.

För att ta allt i rätt ordning fann man år vid utgrävning på gården Hultets ägor i Kållered en pilspets, som hör till Hensbackakulturen och tack vare fyndplatsen vid en gammal strandkant kan fastlås vara 11 000 till 10 500 år gammal. Denna lilla pilspets har gång efter annan behandlats i engelskspråkiga arkeologiska forskningsartiklar. Den är välkänd för en internationell läsekrets och är av allt att döma mera känd utomlands än inom Sverige. Detta kan vi tacka Lou Schmitt för, arkeologen från USA, som under många år bodde i Kållered och numera är bosatt i Frillesås vid stranden av de vattenvägar, vilkas värde för forntidens människor han har insett och skrivit om i sina vetenskapliga artiklar. Pilspetsen hade skänkts till Mölndals stadsmuseum av Karin Bergqvist, som hade funnit den under lek i sin barndom. Lou Schmitt ombads att titta på detta fynd, och undersökningen skedde vid mitt skrivbord. Schmitt blev mycket uppspelt och glad, när han fick se spetsen. Han begrep genast, att detta var ett tidigt fynd.

Nomadiserande stenåldersmänniskor

Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.
Lou Schmitt vid stranden av Kattegatt.

Den västsvenska Hensbackakulturen liknar den nordtyska Ahrensburgskulturen. Enligt Lou Schmitt och flera andra arkeologer har samma människor vistats i Nordtyskland och på den svenska Västkusten. De har ägnat sig åt renjakt nere i Tyskland. Ja, där fanns renar för 11 000 – 10 000 år sedan! Sommartid har de – enligt Schmitt och andra – i båt färdats upp till Bohuslän för att jaga säl och fiska. Frågan är nu, om dessa människor inte utsträckt sina jakt- och fiskefärder även till Orkneyöarna? Tack vare ”Doggerland” var de öppna farvattnen på den tiden inte vare sig vidsträckta eller breda. Man kunde färdas över till Orkneyöarna med kanot eller kajak. Så menar Schmitt och hans vänner bland forskarna, att det har gått till.

Pilspets från Orkney

Från Brodgar på Orkneyöarna finns den så kallade ”Brodgarspetsen”, en pilspets, som har behandlats av arkeologen Torben Bjarke Ballin (The Brodgar point and its affinities – an update). Jag har fått ta del av hans artikel. Brodgarspetsen dryftas utförligt i arkeologiska kretsar, och mycket finns att läsa ute på nätet. Bjarke Ballin är väl medveten om pilspetsens samband med både Ahrensburg- och Hensbackakulturen. Han drar slutsatsen, att den måste vara mycket gammal. Doggerland sjönk nämligen med tiden i havet. Århundrade för århundrade blev de öppna farvattnen mellan Nordtyskland och Bohuslän å den andra allt större och allt farligare att korsa för en sjöfarare i kanot eller kajak.

Två systerpilar

Tyvärr kan pilspetsen från Brodgar inte tidfästats med hjälp av fyndomständigheterna. Då återstår möjligheten att tidfästa den genom jämförelse med tyska och bohuslänska spetsar. De andra pilspetsar, som Torben Bjarke Ballin dittills hade fått se, var dock aningen sena, vilket bekymrade honom. När dessa pilar hade knackats till, var nog farvattnen i bredaste laget. Då uppenbarade sig Lou Schmitt som en räddande ängel med pilspetsen från Kållered. Tack vare sin fyndplats vid en gammal strandkant kan denna pilspets tidfästas ganska noga. Den är 11 000 till 10 500 år gammal. Om man lägger dessa pilspetsar sida vid sida, finner att den ”är nästan densamma som flintspetsen från Brodgar” (”is almost identical to the piece from Brodgar”). Orden är Bjarke Ballins, och trots den något torra vetenskapliga prosan, lyser författarens förtjusning över de långtgående likheterna igenom. Pilspetsen från Brodgar hör av allt att döma till Skottlands äldsta arkeologiska fynd! Pilspetsen från Kållered har återigen visat sitt stora värde för den arkeologiska forskningen.

Lars Gahrn