Allfrakt – totalflexibelt och framgångsrikt

Allfrakts brandgula bilar med den svarta pilen har vi alla sett på Mölndals gator. De ses för övrigt av och till samt här och var i hela Västsverige. Vem av oss känner emellertid till något om företagets historia? Om man frånräknar ägaren och de många trotjänarna, har ytterst få mölndalsbor historiska kunskaper om företaget.

Upplysande krönika

Den första lastbilen, en gammal Chevrolet, som ibland blev omåkt av mopeder.

Den första lastbilen, en gammal Chevrolet, som ibland blev omåkt av mopeder.

Hubert Jönsson, trotjänare inom företaget och förutvarande delägare, har ändrat på den saken. Han har skrivit en företagshistorik av stort värde och stort allmänintresse. Den ger många inblickar i det, som vi kallar ”transportsektorn”, dess förutsättningar, verksamhet och omvandling. Bokens fullständiga titel är: ”Allfrakt: Ett företag i ständig utveckling: Historik, minnen och bilder 1960-2015 Nedtecknade av Hubert Jönsson” (2015, 72 rikt illustrerade sidor).

Högkvarter vid järnvägen

Företaget ger oss inblickar i transportsektorns utveckling. Verksamheten började, då Gösta Andersson köpte en begagnad lastbil år 1960. Han hyrde in sig hos SJ intill Mölndals Nedre, järnvägsstationen vid Västkustbanan. Vid denna tid var det ännu så, att långväga transporter utfördes huvudsakligen av järnvägar och rederier. Lastbilar tog hand om godset vid järnvägsstationerna eller i hamnarna och utförde korta transporter inom orterna. Utvecklingen gick emellertid mot allt färre omlastningar och allt längre transportsträckor för lastbilarna.

Allt längre körningar

”Liftdumprar” (lastbilar, som kan lyfta av och på containrar), fotograferade med stadsdelen Trädgården i bakgrunden.

”Liftdumprar” (lastbilar, som kan lyfta av och på containrar), fotograferade med stadsdelen Trädgården i bakgrunden.

Järnvägens betydelse minskade hela tiden. Allfrakt och andra lastbilsföretag ökade däremot i betydelse. Allfrakt kastade loss från järnvägen och flyttade till Åbro industriområde. År 1974 invigdes nya lokaler i Åbro industriområde. Järnvägsstationen Mölndals Nedre försvann 1977, men Allfrakt levde vidare. Körningarna blev allt längre. Utvecklingen gick som längst under 1970-talet, då Allfrakts lastbilar eller åtminstone några av dem fick körningar ända till Iran och Irak. Eftersom ett fartyg kunde få vänta upp till sex månader på att få sin last lossad i Iraks hamnar, gick det snabbare att utan omlastningar ta godset med lastbil från Sverige ända till bestämmelseorten.

Totalflexibelt företag

Nybygget vid Kryptongatan i Åbro industriområde.

Nybygget vid Kryptongatan i Åbro industriområde.

Transportsektorn är ytterst konjunkturkänslig. Åkerierna är serviceföretag i en mycket föränderlig värld. För att överleva och kunna växa måste ett åkeri vara vad man numera kallar ”totalflexibelt”. Hubert Jönssons företagskrönika visar eftertryckligt, att Allfrakt hela tiden har varit totalflexibelt och därför även framgångsrikt. Man var först med ”liftdumpers”, som på sin tid var ett mycket stort framsteg. Tidigare kunde en lastbil stå vid ett bygge eller en rivningstomt en hel dag till dess att flaket var fyllt. Tack vare dessa ”liftdumpers” kunde man helt enkelt bara placera ut containers här och var och hämta upp dessa containers, när de var fyllda. Att lämna av varorna på rätt plats är inte alltid nog. Varorna bör ibland också ställas på rätt ställe. Därför har Allfrakt även inriktat sig på mobilkranar. Ett av de mera uppmärksammade uppdragen var inlyftandet av en flygel i Göteborgs domkyrka. En mobilkran stod strax väster om tornet och lyfte in en flygel genom portar uppe i tornet. Allfrakt klarade även detta uppdrag, fastän flygeln hade endast några centimeter till godo.

Rik bildkavalkad

Hubert Jönsson (till vänster) tillsammans med Bo Ridderbjelke, ordförande i Mölndals Hembygdsförening, under föreningens årsmöte hos Allfrakt den 9 maj 2017. Foto: Lars Gahrn.

Hubert Jönsson (till vänster) tillsammans med Bo Ridderbjelke, ordförande i Mölndals Hembygdsförening, under föreningens årsmöte hos Allfrakt den 9 maj 2017. Foto: Lars Gahrn.

Allfrakt har drivit många entreprenader. Man har tagit hand om sophämtning, snöröjning och annat för både kommuner och företag. Allt sådant upphandlas då och då, vilket innebär, att man nästa gång kan förlora dessa uppdrag. De anställda måste hela tiden vara beredda på genomgripande förändringar. Hubert Jönsson speglar på ett skickligt sätt denna förändringarnas värld. Han har begripit, att många bilder behövs för att fånga läsarnas uppmärksamhet och behålla den. Från början till slut får vi en bildkavalkad genom företagets 55-åriga historia. Ögat dras från den ena bilden till den andra. En och annan tidningsartikel har under årens lopp skrivits om detta företag. Hubert Jönsson trycker av dem i faksimil. Här finns mycket för de flesta.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Anjougården i Skene – hembygdsgård med klenoder

Krukor och gjutformar fanns där gott om. Hembygdsgården Anjougården i Skene var ett krukmakeri. Till det yttre såg hembygdsgården i Skene ut som en vanlig gård, men när man kom in, visade det sig, att där fanns mycket utöver vad som är vanligt. Sverige har många hembygdsgårdar, och ofta blir man förvånad över alla specialiteter som finns.

Djur i lergods

Anjougården i Skene, nu hembygdsgård. Foto: Lars Gahrn.

Anjougården i Skene, nu hembygdsgård. Foto: Lars Gahrn.

Här i Skene finns utmärkt lera, och krukmakerierna har varit många. Uthuset på Anjougården är en krukmakarverkstad. Här finns gjutformar bevarade. Här finns gjutformar för en elefant, en björn och en fågel. Huruvida dessa lergodsfigurer har varit leksaker eller prydnadssaker är svårt att säga. Man göt även kakelplattor till kakelugnar. Under senare hälften av 1800-talet satsade man på riklig reliefdekor på plattorna. Här finns en gjutform, som visar en knästående kvinna med klassisk dräkt och klassisk frisyr. Här skulle man kanske kunna börja med nytillverkning och få fram turistsymboler för Skene. I tillverkningen ingick även vackra blomsterurnor med spetsig botten till gravar.

Brandsäkra ljusstakar

Krukmakeriet i Anjougården. Foto: Lars Gahrn

Krukmakeriet i Anjougården. Foto: Lars Gahrn

Inuti huset hade man servering, men här fanns också många föremål att titta på. Givetvis fanns lergods både här och var, till exempel ljusstakar. Ljusstakar i lergods eller metall var och är en stor välsignelse i brandsäkerhetshänseende. Träsnidarlandet Sverige har varit känt för tillverkning av alla slags slöjdalster i trä. Däribland finns även olyckligtvis träljusstakar. Om ljuset brinner ner och lågan når ljushållaren, kan hela ljusstaken börja brinna. Då sprider sig branden snart till hela huset. Har man en ljushållare av lergods eller metall, dör lågan däremot i brist på brännbart ämne. Förhoppningsvis köpte Skeneborna många ljusstakar av lergods. Krukmakarverkstaden byggdes redan 1868 av Carl-Erik Anjou. Sonen John Anjou och efter honom sonsonen Karl Anjou tog senare över. Efter Karl Anjous död 1959 inköptes gården av Skene-Örby Hembygdsförening, som gjorde den till hembygdsgård.

Vänneträsko

Här finns mycket att se, men det mest sällsynta föremålet torde ha varit en ”vänneträsko”, som användes vid nyodling. Skon är en mycket kraftig för att inte säga klumpig träsko, men å andra sidan hade man en sådan endast på ena foten och enbart när man sysslade med att bryta upp stenar ur marken. Då använde man ett spett. Spettet användes som hävstång. Man sköt fram ”vänneträskon” under spettet, som alltså vilade på och fick ökad kraft av den underlagda träskon. På så vis kunde man förhoppningsvis ”vänna” (vända) på stenen och rulla undan den. Någon sådan träsko hade jag aldrig tidigare sett någon annanstans. Bland skorna fanns även en halmsko, och sådana hade jag sett förut. Även inomhus kunde det vara isande kallt under vintern. Skulle man stå på torget en kall vinterdag eller köra släden till sta’n, då behövdes värmande skodon. Halmskorna tjänade som ett slags överdragsskor över de vanliga kängorna.

Margarinlådor

Gjutformar i krukmakeriet. Foto: Ingvar Riksén.

Gjutformar i krukmakeriet. Foto: Ingvar Riksén.

Nu har man pappkartonger till allsköns varor, men förr hade man i stället trälådor. Eftersom de ofta var bra snickrade, behöll man ibland lådorna och använde dem till annat. De är eftersökta så här i efterhand, inte minst på grund av firmareklamen på utsidan. Här i Anjougården finns två margarinlådor. ”Svea växtmargarin Runa” står det på den ena och ”Mustad Tre ess margarin” på den andra. Runa och Tre ess var alltså varunamn. På en emaljskylt, som har kommit från någon handelsbod, står orden: ”Här säljes Pellerins margarin”. Redan på den tiden fanns gott om konkurrerande företag: Svea, Pellerin och Mustad. Lådan från Mustad har uppenbarligen kommit hemifrån Mölndal, där Mustads margarinfabrik var igång från 1898 till 1960. Några kilometer från fabriken finns Kvarnbyns kulturreservat. Där ligger ett hus, som kallas ”Kalle Lådas” (Roten M 32). Kalle arbetade för Mustad, berättas det. Hans uppgift var att spika ihop margarinlådor, därav öknamnet. Kanske har han tillverkat även denna låda.

Kungligt oljetryck

Väggarna i det gamla hemmet pryds av tidstypiska tavlor, till exempel oljetryck. Ett av dem visar konung Oscar II sittande på en förgylld stol och med kronprins Gustaf (senare Gustaf V) och arvprinsen Gustaf Adolf (ännu senare konung Gustaf VI Adolf) stående bakom denna tronstol. Här har vi alltså far, son och sonson. Man har dock velat ha med ytterligare två släktled. På en tavla bakom kungligheterna ses Karl XIV Johan till häst. Till vänster i bakgrunden finns Oscar I som marmorbyst. Här har vi alltså även Oscar II:s far och farfar. Tre konungar och två blivande kungar ses på denna tavla. Köparen fick onekligen mycket kunglig glans för sina pengar.

Delad medalj

”Vänneträsko”, använd vid nyodling. Foto: Ingvar Riksén.

”Vänneträsko”, använd vid nyodling. Foto: Ingvar Riksén.

Den som vill fördjupa sig i bygdens historia har många möjligheter. Hembygdsföreningen säljer den omfångsrika hembygdsboken ”Där färdvägar mötas: En bok om Örby och Skene” (Förlag: Skene-Örby Hembygdsförening, 553 rikt illustrerade sidor, 1981). Jag skall inte påstå, att jag har läst den, men jag har läst rätt mycket i den. Boken är en gedigen och tillförlitlig hembygdsbok, som täcker alla ämnen av betydelse. Många har hjälpt till vid bokens författande. Förutsättningen för att driva en sådan hembygdsgård är många arbetande medlemmar. År 1984 delade Föreningsbanken ut hembygdsmedaljer. En av medaljörerna var Brita Carlsson. Hon lät dock sätta medaljen inom glas och ram. I Anjougården sitter den inramade medaljen på väggen med budskapet, att Brita Carlsson ”vill dela hederstecknet med alla medlemmar som aktivt arbetat eller arbetar för Skene-Örby Hembygdsförening.” Det är vackert gjort och rätt tänkt. Hembygdsrörelsen bärs upp av otaliga arbetande medlemmar, många av dem verkliga eldsjälar. Här i Skene och Örby har de åstadkommit mer än på de flesta håll.

Klicka här för denna artikel som pdf

Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf

Vikingarna från Ale

Vikingarna från Ale kommun har låtit mycket tala om sig. Vem har inte hört talas om ”Ale vikingagård” och verksamheterna där? Själv hade jag sett så många annonser från Ale vikingagård, att jag måste åka dit för att uppleva platsen och verksamheten i verkligheten.

Äskekärrsskeppet i Ale

Långhuset är vackert rundat. Foto: Lars Gahrn.

Långhuset är vackert rundat. Foto: Lars Gahrn.

Vad tänker man på, när man hör namnet Ale? Ordet har sedan gammalt god klang. Snickarna från Ale härad, de så kallade albönderna, var skickliga yrkesmän, som har byggt en stor del av Göteborg och dessutom otaliga hus på både närmare och fjärmare håll. Dessutom tänker man nog på Äskekärrsskeppet, en vikingatida knarr, som har hittats i strandleran vid Göta älv ett par kilometer sydväst om Ale vikingagård. Har Äskekärrsskeppet byggts av den tidens albönder, eller har det byggts någon annanstans? Det vet vi inte, men skeppsbyggeri var förr en viktig näring i Göta älvs dalgång. I Lödöse museum behandlas varvsnäringen i ett särskilt rum.

Vikingakläder?

Tre medlemmar i vikingatida klädedräkter.

Tre medlemmar i vikingatida klädedräkter.

Ale vikingagård är snarare en by än en gård, men så såg gårdarna ut på vikingatiden. Gårdarna bestod av många särskilda hus. Vikingagården drivs numera av en förening med namnet Ale vikingagård – Byalaget. Jag var där den 19 juni 2016. Gården ligger ungefär en halvtimmes väg (till fots) söder om Älvängens station. Föreningens medlemmar var alla klädda i vikingatida kläder, men de berättade villigt, att vår kunskap om vikingatida dräktskick är ofullständig. Man sade, att vi har kunskap endast vad gäller 10 procent av vad vi önskar. Man gör vad man finner rimligt, och givetvis tittar man på dräktskicket under efterföljande tider. Mycket förblev sig likt under århundradena. Många vackra färger hade kommit till användning till kläderna, men påfallande var, att nyanserna var mer dämpade än färgerna på nutida plagg.

Textilhantverk

Vad kunde man se under vikingadagen? Där visades olika hantverk som vävning i en stående vävstol och bandvävning eller kanske snarare flätning. Själva bandflätningen genomfördes som ett slags sällskapslek. De olika trådarna var fastknutna i en trädgren och hängde lodrätt ner. Andra ändan var upprullad på en spole. Två kvinnor stod mitt emot varandra och skickade växelvis spolarna mellan varandra. På detta sätt flätades bandet i övre ändan.

Yxkastning och bågskytte

En kvinna kan mycket väl fläta band helt på egen hand …

En kvinna kan mycket väl fläta band helt på egen hand …

Besökarna fick ägna sig åt bågskytte och yxkastning. Att träffa ett mål med en yxa och få yxan att fastna är mycket svårt. Att träffa en måltavla med en pil var lättare, men det krävs stor kraft för att få pilen att fastna i måltavlan. Att spänna en båge är tungt och kräver stora krafter i armarna. Kanske var denna övning den mest omtyckta. Många, både barn och vuxna, både kvinnor och män, ville pröva på att spänna en båge, och många glada skratt hördes. I ett hörn av tomten fanns en stående planka. I en glugg i plankan stod en träkloss med utskurna anletsdrag. Det gäller att kasta träkubbar mot denna glugg och träffa ansiktet, så att denna kloss slås omkull och ramlar ner i marken. Höll man på med denna lek redan på vikingatiden? Det vet vi inte, men gamla lekar är som regel mycket äldre än vad vi har belägg för.

Vittfarna vikingar

… men är man två kan man skicka spolarna fram och tillbaka som ett slags sällskapslek.

… men är man två kan man skicka spolarna fram och tillbaka som ett slags sällskapslek.

Åtskilliga barn var med, och de ägnade sig åt dragkamp. De fick ett skinn att dra i. Dagen präglades av många kroppsövningar. Knappande på mobiler och datorer lyste däremot med sin frånvaro. Kroppsövningar livar upp och skapar glädje. Många glada skratt hördes. ”Kaka söker maka”, säger ordspråket. När man står och lyssnar på de nutida alevikingarna, förstår man, att de liksom sina forntida föregångare är vittfarna. De åker runt i riket till andra sammankomster med sentida vikingar. Vid mitt besök talade man mycket om vikingabyn Foteviken (i Skåne). Man talade också om Hova (uppe på Tiveden). Där anordnas medeltidsmarknad och stora tornerspel. Vikingatiden och medeltiden gick dock in i varandra, och även en viking kan alltså ha intresse för medeltiden. Intresset för vikingatiden leder till mycket utbyte. Krigiska vikingatåg har avlösts av fredliga och förbrödrande.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stadsdelen Gårda i ord och bild

Gårda tillhörde de stadsdelar, som min far Lennart Gahrn (1928-2012) aldrig hade besökt, men han kände ändå mycket väl till denna del av Göteborg. Gårda hade nämligen ett bra fotbollslag, som låg i allsvenskan några år tillsammans med de andra göteborgslagen. Fotbollen gjorde Gårda vida känt, men därutöver fanns en rik historia, som Roger Andersson nu utförligt har skildrat i all dess bredd.

Stadsdel utan krönika

Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.

Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.

Namnet Gårda betyder ”gårdarna” helt enkelt. Stadsdelen var ursprungligen en del av Örgryte sockens landsbygd, ja, hela Örgryte var ursprungligen ingenting annat än landsbygd. År 1621 grundades som bekant staden Göteborg, men ytmässigt var Götastaden obetydlig. Det dröjde till 1880-talet innan stadsliknande bebyggelse tillkom på Gårda. Kanske detta namn svävar litet grand i luften även för en invånare i Storgöteborg. Då skall jag påpeka, att Gårda är området öster om Mölndalsån och norr om Liseberg. Före stadsdelen fanns gårdarna och herrgårdarna. Följaktligen har Gårda en lång historia, men det har dock saknat en egen krönika. Andra delar av staden har sina krönikor, men Gårda har varit utan.

Utmärkt historieskrivning

Roger Andersson har dock rått bot på detta missförhållande. År 2014 kom han ut med en utmärkt bok om Johan på Gårda, den kände åkaren och diverseentreprenören och hans företag. Hans forskning ledde honom rakt in i den i huvudsak försvunna värld, som heter Gårda. Nu har författaren kunnat lägga fram ytterligare ett storverk, som är en dröm för varje släktforskare med anknytning till denna stadsdel. Boken heter: Roger Andersson, Boken om Gårda – försvunnen arbetarstadsdel (A-Script Förlag 2016, 256 sidor med omkring 800 illustrationer). Visst har Roger Andersson kunnat plocka uppgifter ur litteraturen om Göteborg, men huvuddelen av uppgifterna har han letat fram ur arkiv, tidningar och levande källor, det vill säga människor, som minns. Hus för hus beskrivs den gamla stadsdelen med slösande rik illustrering av värdefulla bilder. Här kan släktforskaren se på bild de hus, i vilka vederbörandes anförvanter har bott en gång i tiden. Släktforskaren har också möjlighet att finna uppgifter om någon anförvant i boken. De personhistoriska uppgifterna är många.

Genomfartslederna krävde plats

Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.

Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.

Till synes låg Gårda på behörigt avstånd från de stora genomfartslederna, som gick väster om Mölndalsån, men stora genomfartsleder är farliga grannar. De har en viss benägenhet att ta mer och mer utrymme i anspråk och att föröka sig. Motorvägen och den dubbelspåriga järnvägen kom att bli förödande för Gårda. Gamla Gårda är till största delen rivet. Motorvägen och dubbelspåret har kommit i stället. De kvarlevande Gårdaborna återfinns nu i andra stadsdelar (i huvudsak). Det företag som Johan på Gårda startade 1895 finns alltjämt kvar, men företaget ”Gårda-Johan” finns nu på Hisingen på andra sidan av Göta älv. Ungefär så är det med det mesta. Roger Andersson har utfört sitt arbete i grevens tid. Gamla Gårda försvann på 1960- och 1970-talen. Stadsdelen var vid det laget bara en del av en storstad med många stadsdelar, som beslutsfattarna värnade mer om. Under åren 1900 till och med 1921 var Gårda ett eget municipalsamhälle. Roger Andersson skildrar också detta välskötta samhälle. Beslutsfattarna hade nära till medborgarna. De hade Gårdas bästa för ögonen, eftersom municipalsamhället bestod av bara en stadsdel. Nackdelen var dock, att municipalsamhället var litet och ekonomiskt svagt. Här, som på andra håll, införlivades området med Göteborg. Makthavarna i Börsen fick med åren alltfler stadsdelar att bestämma över och sörja för. Då kunde det lätt bli så, att man missgynnade vissa stadsdelar eller helt enkelt offrade dem. Själv hör jag hemma i Mölndal. Vid läsningen av Roger Anderssons bok ställer jag mig frågan: Vad hade hänt, om även Mölndal hade inkorporerats i Göteborg? Mölndal har samma motorväg och samma dubbelspår som Gårda. Sådana stadsplanemässiga katastrofer går tydligen inte att undvika, vare sig man är självstyrande enhet eller icke.

Fotboll och daghem

På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.

På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.

Helt utplånat är Gårda inte, men de omfattande rivningarna minskade dramatiskt underlaget för affärer, föreningar och skolor. Ett rikt och myllrande liv försvann, men det speglas i Roger Anderssons redogörelser. Där finns givetvis Gårda BK, hjältarna från allsvenskan, men även Gais hade djup förankring i stadsdelen. När daghemmens historia skall skrivas, finns mycket att hämta i Roger Anderssons bok. Här som i andra arbetarstadsdelar, exempelvis Mölndals Krokslätt, drev behoven av barnpassning fram privata initiativ för lösande av barnomsorgen. När även arbetarhustrurna måste arbeta för att klara familjens försörjning, fick man svårt att ordna barnpassningen inom familjen. Välgörenhetsorganisationer, stiftelser och företag gjorde insatser. Så var det inte minst i arbetarstadsdelen Gårda. Detta myllrande liv med olika initiativ och många uppoffrande insatser speglas mycket förtjänstfullt av Roger Andersson.

Fritz Stenströms efterföljare

Författarens förra bok om Johan på Gårda ledde honom vidare till att skriva om hela stadsdelen. Arbetet med Gårda har fått Andersson intresserad av Almedal och Göteborgs (eller rättare sagt Örgrytes) Krokslätt. Vi hoppas, att han inom några år fullbordar en bok om dessa delar av Göteborg. De är (eller kanske snarare var) delar av Örgryte, som skildras i ett numera klassiskt verk, nämligen Fritz Stenströms sakrika och målande skildring ”Örgryte genom tiderna: En minnesbok” (I-II, Gbg 1920 och 1924). Fastän snart ett århundrande har förflutit sedan dess, har denna minnesbok inte fått någon uppföljare, som skildrar den rika historien efter 1924. Med stor tillfredställelse finner man därför, att Roger Andersson nu har skildrat ett av delområdena inom Örgryte, och att han tycks vara redo att gå vidare med två andra delområden. Han har blivit Stenströms efterföljare.

Klicka här för denna artikel som pdf

Låt Trollhätte kanal leva!

Båtar av alla slag har gått uppför och nedför älven i en aldrig sinande ström. Även en kunnig sjöfartshistoriker borde kunna bli överraskad över myllret av farkoster. Bo Björklund har i sin senaste bok även blivit sjöfartshistoriker. Hans senaste storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Jag har skrivit om den i en föregående artikel, men det finns mycket mer att skriva i detta ämne. Innan jag går in på sjöfarten vill jag dock uppmärksamma ett annat ämne.

Vasstäkt

Elfängen är en av de många ångbåtar, som förekommer på bild i Bo Björklunds verk om Göta älv.

Elfängen är en av de många ångbåtar, som förekommer på bild i Bo Björklunds verk om Göta älv.

Vissa företeelser, som förr var av stor betydelse, kan i våra dagar helt sakna värde. De kan därför nästan helt sakna dokumentation i befintliga källor. Vass betraktas av många idag som ett ogräs. På grund av övergödning växer vassruggarna till, och vattendragen kan på detta sätt växa igen. Att sälja vass är i våra dagar en omöjlig uppgift. Förr i tiden kunde man dock använda vass som taktäckning och halm i ladugården. På 1500-talet skulle bonden Asser Kongh i Krokslätt årligen erlägga bland annat en halv trave rör (vass) i kronoskatt. (Sigfrid Eyton, Asser Kongh i Krogslet, artikel i Faesbiaerghia nummer 3, 1934, s. 18.) Denne man hörde hemma vid Mölndalsåns nedre lopp, där sankmarkerna då var stora och vassruggarna antagligen likaså. Vass bör ha funnits i stor myckenhet även i älven. I Göteborg har vi ju fortfarande ortnamnet ”Gullbergs vass”, men var finner man minnen av vasstäkt?

Vass på Trafiks tak

Elfkungen gör fortfarande turer på älven. Vanligtvis ligger båten förtöjd ovanför den äldsta slusstrappan i Trollhällan. Foto: Lars Gahrn.

Elfkungen gör fortfarande turer på älven. Vanligtvis ligger båten förtöjd ovanför den äldsta slusstrappan i Trollhällan. Foto: Lars Gahrn.

Endast genom tillfälligheter får man kännedom om sådant som vasstäkt. I en skrift om ångaren Trafik af Hjo läser man följande om förhållandena under andra världskriget: ”Det var svårt med foder åt djuren och då bärgades vass på sjön Tåkern inte långt från Hästholmen. Vassen bärgades på isen och pressades ihop till balar. Vassbalarna var mycket skrymmande, för att inte inskränka till övrig last lades vassen på Trafiks tak högt upp mot skorstenen. Maskinist Ivar Lundström ansåg detta för näst intill självmord; man eldade med ved och gnistflagorna yrde hela tiden över skorstenskransen. Man hade tur, den eldfängda lasten tog inte eld.” (Claes-Göran Wetterholm, Ångaren Trafik af Hjo: en hundraårig trotjänares berättelse: Sällskapet s/s Trafiks Vänner, Förlag Båtdokgruppen, Skärhamn, 1992, s. 40.) Tack vare maskinistens med all rätt upprörda känslor har denna minnesbild bevarats till eftervärlden. Har liknande förekommit på Göta älv? Bo Björklund har funnit en uppgift att husen i Nya Lödöse ”oftast” var ”täckta med vassrör som lätt antändes”. Man har all anledning att förmoda, att denna vass eller mycket av den kom från ”Gullbergs vass”, men därom har källorna ingenting att förtälja. Den tid, då vass var en viktig tillgång, är nog avlägsen och ligger långt tillbaka i historien. Jag har talat med Mölndals lantbruksveteran Sven Olof Olsson (född 1926). Han har mycket riktigt varit med och rensat Stora Ån i Fässbergsdalen från vass. Denna vass togs dock aldrig till vara. Han hade inte heller hört talas om att så skulle ha skett under hans fars eller farfars tid. Hans farfar kom till gården 1893. Innan taktegel blev vanligt förekommande kan dock vassens värde ha varit ett annat. Även viktiga förhållanden kan vara näst intill osynliga i källorna. Därför blev jag utförlig om vassen.

Ångbåtskrönika

De avsnitt, som ger flest fördjupningsuppgifter, är kapitlen om sjöfarten på älven. Bo Björklund har suttit och gått igenom Elfsborgs Läns Tidning och tagit vara på uppgifterna om sjöfart (och mycket annat). Björklund åstadkommer på detta sätt en sjöfartskrönika, som är utförlig, åskådlig, fängslande och mycket vederhäftig. Man kommer här det förflutna mycket nära. Närheten till det förgångna skapas också av alla utsökta ångbåtsbilder, som Björklund har lyckats leta fram. Bilderna i detta (och alla andra) avsnitt är många, vältagna och utmärkt återgivna i tryck. För alla ångbåtsvänner – och vi är många – är detta en bok, som man inte kan låta bli att läsa. Samtidigt får man snart klart för sig (om man nu inte skulle veta det på förhand), att vi som åker ångbåt i dag för nöjes skull åker både trevligare och säkrare än ångbåtspassagerarna under ångbåtarnas storhetstid.

Slarv med lasten

Visst är 1916 års slussar (till höger) betydligt större än 1844 års (till vänster), men skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tänka sig. För vår tids sjöfart är 1916 års hundraåriga slussar i alla händelser alldeles för små. Foto: Lars Gahrn.

Visst är 1916 års slussar (till höger) betydligt större än 1844 års (till vänster), men skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tänka sig. För vår tids sjöfart är 1916 års hundraåriga slussar i alla händelser alldeles för små. Foto: Lars Gahrn.

Då lade man till vid varje brygga för att låta folk gå iland eller stiga ombord. Av lönsamhetsskäl tog man ofta ombord fler passagerare än vad som var trevligt och lämpligt. Resenärerna hade det trångt. Dessutom skulle de trängas med last. Man lossade och lastade vid var och varannan brygga. För att lossning och lastning skulle gå så snabbt som möjligt, lät man lasten ofta stå på däck. Båtens tyngdpunkt kom därför att förskjutas uppåt, från lastrummet till däcket. Faran ökade för att fartyget skulle slå runt. Så skedde 1908 med ångaren Göta Elf. När båten lämnade kajen i Göteborg, krängde den omedelbart och lade sig på sidan. Många människor blev innestängda i skrovet, som började vattenfyllas. Tjugofem av dem drunknade. Den, som har läst på om ångbåtar, vet att slarv med lasten har lett till fler olyckor. Freja på Fryken och Per Brahe på Vättern hade inte behövt sjunka. Göta Elfs kantring var lika onödig.

Järnvägarna tog över passagerarna

Järnvägarna tog över mycket av passagerartrafiken och på sikt konkurrerade de ut passagerartrafiken på älven. När järnvägarna kom, var sjöfarten dock så stark, att man tog hänsyn till den vid linjedragningen. Åtminstone delvis av hänsyn till sjöfarten drogs Bergslagsbanan inte förbi Lödöse, Göta, Lilla Edet och Vänersborg. Följden blev att dessa orter så att säga hamnade vid sidan om. Framtiden hörde järnvägarna till, men älven och Trollhätte kanal förblev viktiga farleder för lastfartyg. På grund av de utmärkta järnvägsförbindelserna och alla intressanta sevärdheter i älvdalen sitter jag sommartid ofta på ett tåg och spanar ut över älven. Skall jag upptäcka någon båt? Numera är det glest mellan båtarna, men båtarna blir allt större och tar allt fler ton. Frågan är om sjöfarten har någon framtid på älven. Slussarna räknades vid sin tillkomst som stora, men de anses nu vara små.

Låt Trollhätte kanal leva!

Trollhätte kanal var färdig år 1800. Efter 44 år byggdes en ny slusstrappa för större fartyg. Den var färdig 1844. Efter ytterligare 72 år byggdes en tredje slusstrappa för ännu större fartyg. Den stod färdig 1916. Denna tredje slusstrappa fyllde 100 år under 2016. Denna slusstrappa har väntat längst på en ersättare, och den väntar fortfarande. År 2030 har den nu 100-åriga och då 114 år gamla slusstrappan tjänat ut. Med andra ord: det är dags för beslut. Björklund skriver: ”På 1990-talet fraktades årligen cirka 3,5 miljoner gods på älven. 10 fartygsresor per dag motsvarande 525 järnvägsvagnar eller 350 långtradare varje dag året om.” (Se sidan 46.) Så mycket gods får inte plats på järnväg och landsväg. Låt Trollhätte kanal leva! Vi har inte råd med att låta kanaltrafiken tyna och dö bort. Om så skulle ske, blir satsningarna på järnväg och landsvägar mångdubbelt dyra.

Klicka här för denna artikel som pdf

Göta älv – en farled utan motstycke

Vid en viktig farled eller väg kan man finna det mesta. Sällan har denna sats varit så sann som i fråga om Göta älv. Här har vikingarna seglat med sina knarrar och sina långskepp. Här har hanseaterna seglat med sina koggar. Här har Göta kanals ångbåtar gått uppför och nedför älven.

Erfaren författare

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Tack vare de goda förutsättningarna för varuforsling uppstod alla slags verksamheter utefter älven. Bo Björklund bor i Älvängen, som har ett Repslagarmuseum. Som historieintresserad lärare har han inte kunnat undgå att känna historiens vingslag. Tillsammans med Karl Eric Andersson har han tidigare skrivit tre böcker om Risveden. Han har på egen hand skrivit en bok om Kilanda säteri. Under 2016 har han fullbordat och utgivit en bok om Göta älv från mynningen i Älvsborgsfjorden ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar.  Huvudvikten i boken ligger på området från Göteborgs tidigare gräns vid Lärjeholm ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar. Han förklarar själv, varför han inte behandlar den nedersta delen av älven lika utförligt: ”Platser och verksamheter som finns beskrivna i andra böcker ganska sent har fått liten eller ingen plats. Sådana är Göteborg, Surte och Älvängen. Agnesberg, Nol, Alafors, Göta och Lilla Edet har det däremot inte skrivits något om eller inte skrivits om på väldigt länge. Där har jag lagt lite mera krut. Göteborgs hamn sträckte sig förr till Lärjeholm. Där fanns i älven ett vitmålat fat med en nyckel målad på fatet. Det vita fatet kallades ”Nyckelbojen”, berättade Rolf A Johansson i Trollhättan. Hur det är i dag vet jag inte. Det kan vara så att Trollhätte kanal här har sin ena ändpunkt.”

Långvarigt arbete

Bo Björklund har åstadkommit en bred och omfattande krönika, men klokt nog har han hållit sig till bygden vid älven och räknat bort upplandet. I annat fall hade han sannolikt aldrig blivit färdig. Det stora verket ”Med Dalälven från källorna till havet” av Karl Erik Forsslund hade en mycket bred uppläggning och blev följaktligen aldrig färdigt. Detta hindrar inte att även Björklund har hållit på länge. Hans förra bok, som handlade om Kilanda säteri, kom ut 2010. Dessutom har han givetvis samlat uppgifter om Göta älv redan dessförinnan, medan han sysslade med Risveden och Kilanda.

Museerna vid älven

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Områdets historiska betydelse kan avläsas i antalet museer utefter älven. Göteborgs museer är många, och flera av dem speglar områdets historia. I Surte finns ett glasbruksmuseum. I Älvängen finns ett Repslagarmuseum. Lödöse har ett medeltidsmuseum med en varvshistorisk avdelning, Trollhättan har ett kanalmuseum, Trollhättans Museum, Saabs Bilmuseum och en hembygdsgård. I Vänersborg finns Vänersborgs museum och Kulturlagret. Strax utanför älvens mynning finns Älvsborgs fästning. Vid mynningen är Oscar II:s fort insprängt i berget. Vid Nordre älv ligger Ragnhildsholmens ruin. Bohus fästning ligger där älven delar sig i sina två armar. Utöver dessa museimiljöer finns mycket annat, som är lika eller nästan lika sevärt, framför allt slussarna längst uppe i älven. Bo Björklund har alltså mycket att skriva om.

Lockande layout

Han är en skicklig författare och förstår även värdet i anförda stycken ur samtida tidningar och äldre litteratur. Framför allt är bilderna många och av mycket god kvalitet. Sidorna är stora, och Björklund har lagt ner mycket arbete på layout. Varje uppslag lockar läsaren med intressanta bilder och rubriker. Börjar man bläddra i boken, blir man snart fast.

En kör av många röster

Björklunds storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Björklund är – till skillnad mot många andra författare – klar över värdet i att låta också andra röster komma till tals i boken. Ofta förekommer anförda stycken ur den lokalhistoriska litteraturen, tidningar, tidskrifter, lagar och förordningar. Framställningen blir på detta sätt mer omväxlande och får samtidigt ibland direktkontakt med dåtiden. En kör av många röster möter läsaren.

Omväxlande och många ämnen

Ämnena i sig är omväxlande. Kapitlen handlar om: Det medeltida Lödöse, det medeltida Kungälv, Nordens oroliga hörn, Borgar och befästningar i gränsområdet, Göta älv, fallen, slussarna, kraftverken, Flottningen på Göta älv och Vänern, Sjöfart från vikingatiden till ångbåtsepoken, Trafiken över Göta älv, broar, färjor överroddare, Olyckor och tillbud på Göta älv, Varven vid Göta älv, Tegelbruken vid Göta älv och i Vänersborg, Göteborg och dess föregångare vid Göta älvs mynning, Det sentida Kungälv – den svenska staden, Trollhättan – industristaden vid forsarna, Vänersborg – hamn- och sjöfartsstaden, Andra platser i Göta älvdalen, Järnvägar i Göta älvdalen. Ämnena är både många och omväxlande samt – i viss mån – uttömmande, om man ser till huvuddragen.

Fisket – förr betydelsefullt

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Helt uttömmande kan dock inte ens en så noggrann och flitig forskare som Bo Björklund vara. I vissa fall kan det nämligen vara mycket svårt att få fram uppgifter. Under läsningen slog det mig, att fisket inte hade fått något eget kapitel. I det femte kapitlet finns visserligen ett mycket värdefullt avsnitt om ”Laxfisket i Lilla Edet”, men om det övriga fisket finns enbart smärre anteckningar här och var. Tack vare Göta älv kunde fattigt folk få gratis sovel till potäterna, om bara fiskelyckan var något så när. Givetvis måste pojkar, män och kanske även fruntimmer med metspön ha funnits överallt för några mansåldrar sedan, före den stora välståndsutvecklingen. Sådant fiske sätter dock som regel inte några spår i urkunderna, allra helst som dessa husbehovsfiskare nog föredrog att smyga med sin verksamhet. Deras fiskerätt var i många fall högst tvivelaktig. Fiskerätten tillhörde strandägarna, men till dem hörde inte glasbruksarbetarna i Surte eller pappersbruksarbetarna i Göta. Utvecklingen vad gäller insjöfiske gick under 1900-talet på de flesta ställen dithän, att markägarna inte brydde sig om sin fiskerätt utan lät folk fiska som de ville. Hade man inte fiskerätt, gjorde man dock klokt i att inte skylta med fisk och metspö och inte heller berätta alltför mycket om sina bravader som storfiskare. Ett och annat har Björklund dock funnit. Jag har stannat för ett avsnitt, som är belysande.

Fiskande flottningskarlar

På älven förekom flottning. Stockarna buntades ihop till stora buntar, så kallade ”moser”. Flottningskarlarna följde med dessa moser och bodde på dem som på ett slags farkoster. Björklund har funnit en intressant skildring, skriven av Stig Hallberg: ”Mosekarlarna var utrustade med roddbåt, en presenning, som riggades upp som skydd för väder och vind och där man lagade mat. På vägen fiskade man och sålde en del av fisken till bönder vid älvstranden och köpte kanske mjölk och potatis av dem. En del fisk åt man upp på resan, som ofta tog ganska lång tid om strömmen var svag. Man sålde också fisk i Göteborg.” Fisk från älven användes således till mycket. Hallbergs beskrivning visar också, att man gjorde som man ville. Flottningskarlarna saknade avgjort allt slags fiskerätt, men de fiskade ändå och bjöd ut sin fångst till salu. Flottningskarlarna levde både bokstavligt och bildligt av älven. Det finns mycket att säga i ämnet, och jag återkommer i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf