Råda Hembygdsförening – en vital hembygdsförening

Tänka sig att en 80-åring kan vara så vital! Dessa ord gäller Råda Hembygdsförening, som firade sina 80 år torsdagen den 15 november 2018 i Råda Rum (det vill säga Råda församlingshem). Föreningens utveckling är ett utmärkt exempel på hur en välskött hembygdsförening skall skötas. Jag skall därför lyfta fram några huvuddrag.

Slumrande toner

Monica Odmyr i hembygdsgårdens kök. Foto: Lars Gahrn.

När vi vandrade in i den stora salen, spelade Leif Andersson på flygeln melodier från tiden då föreningen bildades, alltså från 1930- och 1940-talen. Leif Andersson är en skicklig musiker, som kan smeka fram toner ur sitt instrument. Han spelade bland annat ”Slumrande toner”, en sång, som sjöngs på föreningens första årsmöte och vid andra tillfällen. Själv hade jag inte ens hört talas om denna hembygdssång, vilket oroade mig. Väldigt många sånger och visor, på sin tid mycket kända och uppskattade, kan snabbt försvinna från repertoaren och uppslukas av glömskan. Gruppen Plus spelade och underhöll. Smörgåstårta samt kaffe med kaka bjöds. Monica Odmyr berättade om föreningens historia. Denna historia skall jag försöka sammanfatta.

Hembygdsgård önskas

Hembygdsgården Solsten.

Mölnlyckes egen bussdirektör, John Andersson, hade inbjudit fyra andra herrar till sitt hem den 17 november 1938. Herrarna beslöt att bilda en hembygdsförening, och vid ett möte den 1 december skedde detta. Arton personer skrev in sig som medlemmar i Råda Hembygdsvård. Så hette föreningen fram till 1973. Vad skulle man arbeta med? Redan från början beslöt man att insamla kulturföremål och handlingar. Insamling kräver utrymmen. År 1943 började man tänka på en hembygdsgård, och på årsmötet 1944 lade man fram en insamlingslista. Buss-John skrev frikostigt på för 2000 kronor. Monica Odmyr tillägger: ”och efter det var det ingen som skrev på. Det såg väl inte så bra ut med 100:- eller 50:-.” När man hade kommit över, att Buss-John hade skänkt så mycket, började pengarna flyta in. Redan 1946 hade man 4000 kronor.

Två hembygdsgårdar

Ett mjölkbord byggdes upp utanför hembygdsgården år 2016.

Det dröjde dock till 1957 innan man köpte en gård i Djupedalsäng för att ha den som hembygdsgård. Gården var vedeldad och kall under den kalla årstiden. År 1960 ändrade man stadgarna så, att man kunde hålla årsmöte längre fram på våren, så att man slapp frysa i sin stuga. Jag har själv varit med på ett årsmöte i denna stuga. Det hölls fram på vårkanten, men skam till sägandes minns jag ingenting av själva gården mer än att jag fann rummen små. Det tyckte nog även rådaborna. År 1985 tog man över Strömboms gård i Solsten i stället. Man värnade också annan bebyggelse. År 1964 intresserade man sig för vattendrivna sågar i Mölnlycke. År 1980 ansökte man om 10 000 kronor till reparation av Näsbo såg i Benareby. Man fick inte pengarna, och därmed föll frågan.

Skrifter och årsskrifter

Krukväxter i hembygdsgården.

När föreningen bildades, fanns inte några skrifter om Råda. I tidskrifter och böcker kunde man finna en eller annan uppgift om Råda, men någon sockenkrönika fanns inte. Redan 1943 tillsattes en kommitté i detta ämne. Ledande kraft blev Hjalmar Pehrsson, som 1945 kunde lägga fram Rådaboken, en sockenkrönika av bestående värde. Själv slår jag i den med jämna mellanrum. Fler skrifter skulle följa. Men i dem var inte hembygdsföreningen inblandad. År 1952 utkom ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” med Axel Möndell som redaktör. Dan Korn utgav ”Mölnlyckeboken” år 1983. På Härryda kommuns uppdrag skrev Erik W. Gatenheim boken ”Råda – bygd, socken, kommun” (1984). Ulf Erixon gav ut tre värdefulla skrifter: ”Mölnlycke Fabriker – ett stycke svensk industrihistoria” (2003), ”Råda uti Askims härad” (2004) och ”Vägen västerut – en resa i tiden genom Härryda kommun” (2005). Ulf Erixon gjorde stora insatser för Råda Hembygdsförening och blev så småningom ordförande. År 2005 arbetade han fram föreningens första årsskrift, som liksom sina efterföljare innehåller mycket värdefull kunskap. Även för de skrifter, som hembygdsföreningen inte själv gav ut, har den givetvis i allmänhet betytt ett och annat, framför allt genom hjälp med bilder och sakuppgifter.

Mölnlyckemodellen

Samlingar, hembygdsgård och skrifter brukar vara tre huvuddrag i hembygdsföreningars utveckling Ett ovanligt drag i föreningens utveckling, som skiljer den från de flesta andra föreningar, är den stora modellen över Mölnlycke 1935. Den brukar dra många besökare under hembygdsdagar men har större betydelse än så. Man behöver många bilder, och insamlingen av fotografier har intensifierats på detta sätt. Dessutom har arbetet på modellen lett till fingranskning av alla bilder, så att all möjlig kunskap kan utvinnas av fotografierna. Man har också frågat ut folk, som har värdefulla uppgifter att lämna.

Tunnbinderi

Alla föreningar har sina egna sevärdheter, som kan vara nog så sällsynta inom hembygds­rörelsen. Tunnbinderiet lever vidare tack vare Råda Hembygdsförening. År 1998 skrev Lennart Arvidsson och Allan Borlid en bok i ämnet. Detta år började man också bygga en tunnbindarverkstad i hembygdsgården. På senare år har det ena mjölk­bordet efter det andra uppförts vid hembygdsgårdar. År 2016 var det dags för Råda att bygga ett mjölkbord på Solsten.

Hembygdsförening är rätta ordet!

Järnvägsstationen ses givetvis på modellen.

Ett vanligt och mycket uppskattat inslag i verksamheten är hembygdsvandringar eller utflykter. Åke Magnusson har lett många vandringar. Gränsen för en hembygdsförenings verksamhet är ofta något flytande. År 1947 gick vårpromenaden till Gunnebo slott, ”där Hilda Sparre tog emot och visade slottet”. (Detta var en av friherrinnan Sparres sista guidningar på Gunnebo. Åttio år gammal avled hon året därpå.) Råda hembygdsförening intresserar sig ibland för Gunnebo i Mölndal. På samma sätt intresserar sig Mölndals Hembygdsförening ibland för Pixbo i Råda. Föreningarna får uppslag av varandra. Vad gäller benämningarna kan man iakttaga en viss standardisering. I Råda hade vi Råda Hembygdsvård och i Kållered fanns Kållereds Hembygdsgille. Bägge namnen var utmärkta, men i båda fallen har man bytt till benämningen hembygdsförening, som är den klart vanligaste. Monica Odmyr har på fyra sidor lyckats sammanfatta en omfattande verksamhet. Förhoppningsvis kommer hennes skildring så småningom att tryckas.

Lars Gahrn

Ett vikingatida långhus byggs i Mark

Nu börjar man se, hur långhuset i Mariebergsparken i Kinna kommer att se ut. Huset grundlades under 2016, men Rom byggdes inte på en dag. Detta gäller även långhuset i Kinna. Väldigt mycket arbete har utförts utan att besökarna anar det.

Omsorgsfullt grundarbete

Långhuset i Mariebergsparken kommer att bäras upp av kraftiga stolpar. Foto: Lars Gahrn.

Grunden är mycket viktig, och Marks Fornminnesförening går grundligare (!) tillväga än sina föregångare under vikingatiden. Man vill undvika sättningsskador. Då gäller det att utestänga fukt från husets stomme. Området under huset har schaktats ut och fyllts med lager av makadam och sand. Där lär även finnas ett frigolitlager för att hindra fukt från att stiga upp till husets stomme. Frigolit fanns förvisso inte under vikingatiden, men man tar sig vissa friheter under förutsättning att de inte syns.

Stolpar i marken

Mellan långhusets stolpar finns flätverk, som skall hålla upp lerklining.

I vikingatida långhus är de stående stolparna nedslagna i marken. Det har dock visat sig, att stolparna då snart ruttnar. (Man brukade bränna eller sveda den del, som skulle slås ner i jorden, men i längden hjälpte inte heller detta.) I Kinna skall man inte slå ner stolparna i marken utan ställa dem på plattor, som ligger i marknivå. Plattorna och det översta makadamlagret kommer att täckas av ett tunt lerlager. Ingen kommer att märka denna avvikelse. Under vikingatiden stod ett långhus kanske 20-30 år, men i Kinna har man tänkt sig, att långhuset skulle kunna vara kvar i etthundra år.

Ekvirke och lerväggar

En färgglad dräkt, som efterbildar landsknektars brokiga klädsel. Så kunde man vara klädd på 1500-talet.

Stolparna är ekstolpar från virke, som har huggits i kommunens skogar. Marks kommun stöder detta bygge på alla sätt. Marks Fornminnesförening hade mycket gott att säga om Kerstin Furth, som är trädgårdstekniker och ordnar fram virke åt föreningen. Man behöver dessutom många hasselgrenar för att fläta en stomme till väggarna. Mellan de stående stolparna har man flätade väggar, som skall tätas på så sätt, att lera trycks dit från båda sidor. Leran skall vara blålera blandad med sand, halm och linolja. Man blandar i linolja för att väggarna lättare skall kunna stå emot väta. Än så länge har man klarat sig utan spik. Man använder enbart dymlingar av trä för att hålla ihop stolpar och bjälkar.

Torvtak på näver

Vackra damer i eleganta dräkter från fordom.

Långhuset är 15 meter långt samt sju och en halv meter brett på mitten. Mot kortsidorna är byggnaden smalare. Långhusen är alltid närmast båtformade. Arkeologerna har givetvis frågat sig varför, men de har inte något svar. Inom Marks Fornminnesförening finns likaså många medlemmar, som grubblar över gåtan utan att – hittills – ha funnit något svar. Taket skall bli ett torvtak, har man tänkt sig. Under torven skall man ha sju lager björknäver, om vätan skall kunna hållas ute, men det är svårt att få tag i tillräckligt mycket näver. Marks Fornminnesförening tänker nöja sig med tre lager näver och ett lager fiberduk. Den sistnämnda kommer att anbringas så, att den inte syns. Överst kommer man att ha två lager torv. Det första läggs med gräset neråt, och det andra läggs med gräset uppåt.

Industrispionage

Denna gång fick man mycket slagg men inget järn.

Marks Fornminnesförening vet hur den vill ha sitt långhus. Skämtsamt berättar man, att några medlemmar har ägnat sig åt ”industrispionage”. De har med andra ord åkt runt att tittat efter, hur man har gjort på andra platser, främst Ekehagens forntidsby. Även Äskhult nämndes i detta sammanhang. Vad jag förstår har andra forntidsbyggare gärna delat med sig av sina erfarenheter, men ordet ”studiebesök” är ju inte lika roligt som industrispionage. Föreningen har omkring ett hundra medlemmar, men alla är ju inte byggnadsarbetare. Ungefär fyra-fem man brukar ses arbeta på huset, men ibland kanske de inte är fler än en eller två. Klokt nog har man inte fastställt någon dag eller ens något år, då huset skulle vara färdigt. Man räknar med, att bygget kommer att ta ytterligare ett par år. Huset är inte färdigt än, men redan har folk visat intresse för att hyra byggnaden. Giftaslystna par tycker, att ett vikingatida långhus kan vara lämpligt för vigsel. De har tänkt sig att gifta sig i långhuset och sedan ha själva bröllopsfesten i logen, en stor föreningslokal, som Kinna hembygdsförening har låtit uppföra några hundra meter längre bort. Dessutom blir det lärorikt för skolklasser att komma till långhuset, där de kan få sova över och få ett begrepp om hur man levde på vikingatiden. Tack vare långhuset kan man i framtiden steg för steg uppleva boningshusens utveckling från äldsta tider fram till våra dagar.

Vackra kläder och järnframställning

Slagg och ingenting annat.

Mycket annat hände i Mariebergsparken denna familjedag, söndagen den 26 augusti 2018. Här bjöds på sång och musik. Servering och lotterier förekom. Fornminnesföreningens medlemmar har sytt upp vikingatida kläder åt sig, men man har inte stannat i vikingatiden. Ett par damer spatserade omkring i vackra klänningar av 1800-talssnitt. En tredje dam hade satt ihop en dräkt med ledning av hur tyska landsknektar var klädda under 1500-talet. Fornminnesföreningen hade igång en järnugn av äldsta slag. I en sådan framställde man järn av rödjord. Rödjord finns närmast i Hajom. Jorden består till 17-20 procent av järn. Vid järnframställning får man med andra ord mycket slagg. Sju och ett halvt kilo rödjord hade man hällt ner i ugnen. Man kunde alltså förvänta sig en eller ett par större järnklumpar. Timme efter timme löste männen av varandra vid blåsbälgen, som pustade in syre på elden för att öka hettan.

Inget järn denna gång

Järnugnen är mycket enkelt uppbyggd.

På slutet stod en man uppe på ugnen och spettade ner i hålet för att få loss järnklumpar. Genom den vågräta öppningen rakade man ut klump efter klump, men de innehöll bara slagg. Den sista klumpen var ovanligt stor. Den kyldes ner i en hink vatten. Där bubblade och fräste det. Därefter knackades klumpen sönder, men man fick bara ut slagg av den, ingenting annat. Järnmakarna var besvikna och nedslagna. Många timmars arbete hade varit förgäves. Så kan det gå. Att framställa järn på detta sätt är en svår konst. Man måste räkna med misslyckanden. Marks järnmakare har lång erfarenhet och är erkänt skickliga. Det är inte fel på dem utan på själva framställningssättet, som är enkelt och mycket osäkert. Så här gick det ibland även på vikingatiden. Den, som får vara med om ett misslyckande, får vara med om verkligheten. Man undrar vad de gamla vikingarna sade, när de rakade ut enbart slagg ur ugnen. Vid andra tillfällen har dock järnmakarna från Mark fått fram järn. Som de gamla marborna är även dessa sega och uthålliga; de kommer igen. Förhoppningsvis kommer även jag igen med både långhus och järn. Från Mark och Mariebergsparken finns mycket att meddela.

Lars Gahrn

Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Starka kvinnor på medeltiden

Sveriges och Nordens mest kända invånare från medeltiden är en kvinna, nämligen Sankta Birgitta eller Heliga Birgitta, mycket känd och omtalad inom sitt hemland och ännu mer uppmärksammad utomlands, i Europas katolska länder. Nordens mest framgångsrika och mäktigaste regent under medeltiden var en kvinna, nämligen drottning Margareta, som var härskarinna över Danmark, Sverige (med Finland) och Norge (med Island, Färöarna och Grönland).

Kvinnor sända av Gud

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Den mycket krigiska medeltidens mest kända krigare var en ung flicka, nämligen Jeanne d’Arc, även känd som ”jungfrun av Orleans”. Manssamhället var ännu inte ifrågasatt och skulle sitta i ”orubbat bo” ännu några århundraden. Därför får sådana levnadsöden den eftertänksamme att fundera över kvinnans möjligheter under medeltiden och hennes förmåga att bryta ner de skrankor, som var satta för hennes möjlighet att verka. Alltsammans blir mer invecklat och svårbedömbart därigenom, att två av dessa storheter åberopade gudomliga ingripanden. Sankta Birgitta gjorde gällande att hon fick uppenbarelser från Gud. Jeanne d’Arc hävdade att Gud hade sänt henne för att befria Frankrike från engelsmännen. Gudomliga röster talade om för henne vad hon skulle göra. Omgivningen var i bägge fallen tveksam eller tvivlande, men alltfler blev övertygade. Hur mycket av framgången skall vi tillskriva Guds ingripande, och hur mycket kvinnornas duglighet? Ja, nog har vi mycket att fundera över och forska i, ty dessa storheter var långt ifrån ensamma om att vara bemärkta kvinnor i medeltidens manssamhälle.

Drottning Margareta – mycket framgångsrik

Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.
Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.

Stefan Högberg har tagit sig an detta ämne och berättar för oss om en förbluffande stor mängd kvinnor, som har övertagit manliga verksamheter under medeltiden. Hans verk har titeln: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater. (Boken är utgiven av Historieporten, Göteborg, 2017, och omfattar 292 sidor.) Omslaget pryds av en bild före­ställande Jeanne d’Arc. Däremot lyser drottning Margareta märkligt nog med sin frånvaro. Har Högberg kanske funnit ämnet vara alltför stort, eller tycker han att drottningen kan vara värd en egen bok? Margareta Valdemarsdotter står i historien som helt enastående. Hon lyckades samla Nordens tre riken under ett starkt kungligt styre, som varade även efter hennes död. Det välde som hon byggde upp varade mellan 30 och 40 år. Hennes efterföljare lyckades mycket dåligt. Kristoffer av Bayern, Kristian I, Hans och Kristian II lyckades visserligen vinna även Sverige men mycket kortvarigt. Ingen av dem regerade ens i tio år.

Sköldmör och andra vikingakvinnor

Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.
Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.

Stefan Högberg är väl insatt i sitt ämne. Han skriver både lärt och lättfattligt. Tankegångarna om berättelsernas källvärde och tillförlitlighet är kloka och välgrundade. Han bygger i första hand på anglosaxisk litteratur med påföljd att exemplen mestadels hör hemma utanför Norden. Det är utmärkt att på detta sätt fästa den svenska läsekretsens uppmärksamhet på denna litteratur. Även från Norden finns åtskilligt att uppmärksamma. Enligt de så kallade fornaldarsagorna skulle sköldmör eller sköldemör, kvinnliga och ogifta krigare, ha funnits i Norden under vikingatiden. Källorna är de mest sagoaktiga och de minst trovärdiga av de isländska sagorna, men sköldmörna speglar inte desto mindre en förfluten verklighet. På senare år har man nämligen funnit beväpnade kvinnor i några av den tidens gravar. Högberg berör sköldmörna i förbigående på sidan 177, men ämnet skulle vara värt en ingående behandling. Söker man efter ”starka kvinnor”, och sådana vill man ju gärna finna nu för tiden, behöver man inte leta länge i de isländska släktsagorna. De är visserligen ett slags historiska romaner, men även sådana speglar ju verkligheten eller de ideal, som med större eller mindre framgång förverkligades. Thyra Danabot, Sigrid Storråda och drottning Gunhild må vara mycket sagoaktiga gestalter, men vad som skrivs om dem i tidigmedeltida källor är av stort intresse. Birgit Sawyer (som då hette Birgit Strand) skrev sin doktorsavhandling om kvinnosynen hos den gamle krönikören Saxo Grammaticus. (Birgit Strand, Kvinnor och män i Gesta Danorum, avhandling, Historiska institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg, 1980.) Birgit Sawyer undersöker utifrån Saxos kvinnoskildringar, vilken kvinnosyn han hade, och hur han tyckte att en kvinna skulle vara eller inte vara. Detta är inte svårt, ty gamle Saxo är mycket tydlig i sina omdömen, antingen vältaligt berömmande eller lika vältaligt fördömande. Både det ena och det andra är mycket intressant för kvinnohistorien.

Gå vidare!

Stefan Högberg har gjort en viktig insats genom att sammanfatta intressant kvinnohistoria, men många arbetsuppgifter återstår. Eftersom han är en bra historiker och skicklig författare har man all anledning att önska, att just han tar upp dessa frågor till behandling. I sin bok visar han hur kvinnor på område efter område kunde göra insatser, som vanligtvis utfördes av män. I ett manssamhälle blir det ju så att mannen blir den beundrade förebilden, som även kvinnor vill efterlikna. Om även kvinnan skulle haft en någorlunda stark ställning, skulle man däremot kunna vänta sig att vissa män gjorde försök att efterlikna kvinnan och tränga in på hennes verksamhetsområden. Finns några exempel på detta?

Lars Gahrn

Ett fyrtorn som kyrktorn i Skallsjö

Som ett fyrtorn i den mörka natten och som ett landmärke lyser Skallsjös kyrktorn. Kyrkan ligger på en kulle, och nattetid syns kyrktornets ljussken vida omkring. På väg hem från Alingsås Fornminnesförenings julfest har jag mången mörk decembernatt sett det milda ljusskenet, som väckt mitt intresse för denna kyrka. Tornet med sitt milda ljus utstrålar lugn och trygghet.

Övre delen av tornet var skadat

Skallsjös kyrktorn, som har blivit ett slags fyrtorn, reser sig på en höjd. Foto: Lars Gahrn.
Skallsjös kyrktorn, som har blivit ett slags fyrtorn, reser sig på en höjd. Foto: Lars Gahrn.

Hur kommer det sig, att man utformar ett kyrktorn som ett fyrtorn? Skallsjö nya kyrka uppfördes 1861-1863 i nygotisk stil. Tornet var ett helt vanligt kyrktorn med hög spira, nygotiska fönster och några rundfönster. Ungefär 150 år senare kunde man fastslå att tornet hade drabbats av svåra fuktskador. Man skulle bli tvungen att riva de översta delarna av tornmurarna och bygga upp tornet igen. Då beslöt man om en genomgripande förändring. Övre delen av tornet skulle få glasväggar och innesluta en jättestor kristallkrona. Tornspiran kunde däremot återanvändas. Den lyftes ner med hjälp av stora lyftkranar. Översta delen av tornet revs. Man kom aldrig till friskt murbruk utan måste istället grundförstärka med armerade pelare i betong. Övre delen av tornet återuppfördes med åtta betongpelare i det åttakantiga tornets hörn. Mellan dem satte man in glasväggar med spröjsverk, som bildade gotiska spetsbågar uppåt. Den stora kristallkronan bestod av 270 prismor, som var olika stora. De hade bekostats av församlingsborna, som kunde betala för valfritt antal prismor. Givarna fick sina namn ingraverade på en mässingstavla. Tornspiran lyftes på plats av stora lyftkranar den 20 december 2010. Därmed hade Skallsjö fått ett kyrktorn utan motsvarighet i vårt land. Med hjälp av ljuskronan kunde man få fram de olika liturgiska färgerna som används under kyrkoåret.

Vigslar i tornrummet

I tornet hänger en väldig ljuskrona med långa prismor.
I tornet hänger en väldig ljuskrona med långa prismor.

Många besökare – däribland jag – vill besöka detta tornrum. Häruppifrån har man hänförande utsikt vida omkring. I kyrkans längdriktning åt öster ser man Nääs slott. Ibland anordnas vigslar häruppe.  Stolar i gammal allmogestil, enkla och stilfulla, står häruppe i tornrummet. Man har också anordnat poesiaftnar. Man förstår, att vigslar och poesiaftnar gärna anordnas häruppe. I alla tider har man gärna uppfört helgedomar på berg och höjder för att man skall vara upphöjd över jordens grus och närmare himmelen. 72 trappsteg leder ditupp, men man kommer snabbt upp, ty trappstegen är behagliga att gå på. Uppgången är, till skillnad från många andra, både ren och snygg. Väggarna är vitkalkade. Uppgången är ljus. På de två undre våningarna under glasrummet finns ljusa hallar med sittmöbler, så att man kan sitta ner och vila en stund, om så önskas. I våningen under glasrummet pryds hallen av en målning av Joel Mila.

Tydlig symbolik

Enkla allmogestolar finns i översta tornrummet.
Enkla allmogestolar finns i översta tornrummet.

Ett torn, som är annorlunda utformat på detta sätt, kan inte undgå att väcka uppmärksamhet. Tornet har också en stark symbolisk betydelse. Kyrkan skall vara ett ljus i en mörk värld. Denna symbolik fattar nog alla som tänker efter. Kan man sin bibel finner man lätt hur många tillämpbara skriftord som helst: ”Herren är Gud, och han gav oss ljus” (Ps. 118:27). ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Ps. 119:105). ”Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus” (Ords. 6:23). ”Låtom oss vandra i Herrens ljus” (Jes. 2:5). ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus” (Jes. 9:2). ”Om jag än sitter i mörkret, är dock Herren mitt ljus” (Mik.7:8). ”Livet var människornas ljus” (Joh. 1:4). Jesus sade: ”Jag är världens ljus” (Joh. 8:12). Han sade också: ”Såsom ett ljus har jag kommit i världen” (Joh. 12:46). ”Gud är ljus” (1 Joh. 1:5). Detta är bara ett litet urval av bibelspråk. Med tanke på detta bildspråk måste man säga, att den som kom med förslaget om Skallsjös kyrktorn, hade kommit på en lysande idé.

Lars Gahrn

Två västsvenska tonsättare lyftes fram av Göteborg Wind Orchestra

Åhörarna jublade, och stämningen var vänlig och glad, när Göteborg Wind Orchestra på sin konsert onsdagen den 30 januari 2019 lyfte fram två västsvenska tonsättare, nämligen militärmusiknestorn Ingvar Leion (född 1930) och det unga stjärnskottet Martina Norén från Hemvärnets musikkår i Göteborg. De hade båda skrivit marscher, som kunde mäta sig med klassikerna.

Tonsättare från Mölndal

Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.
Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.

Leions far fick anställning vid Samuelsons Strumpfabrik i Mölndal och hade tjänstebostad i denna fastighet (Kvarnbygatan 12). När strumpmaskinerna hade stoppats för dagen, stod Ingvar och tränade på trombon i de stora maskinhallarna. Han blev medlem i IOGT-orkestern, som tränade i ordenshuset vid Grevedämmet (mitt emot Grevedämmets skola, några hundra meter från Leions barndomshem). Sin första marsch komponerade han vid sexton års ålder, närmare bestämt 1947. Den uruppfördes samma år i stads­huset vid Gamla torget (Kvarnbygatan 43) av IOGT-orkestern. Marschen var tillägnad någon av de stora gestalterna inom denna nykterhetsorganisation, men Leion kommer inte nu ihåg vem det var. Han har förlorat noterna, där namnet stod skrivet. I efterhand har han dock skrivit ner marschen på nytt så som han minns den. Originalnoterna till trion (det vill säga mellansatsen) i marschen har han dock kvar, men i övrigt kan marschen nu vara något förändrad. Han är inte säker på, att han mindes den helt rätt. Hela denna musikaliska historia är mer än vanligt intressant för mig, eftersom jag arbetar i den byggnad, där Ingvar stod och övade på trombon. (Mölndals stads­museum är nu inrymt i den gamla strumpfabriken.) Dessutom har stadsmuseet hand om gamla stadsfullmäktigesalen i gamla stadshuset. Den kallas Lorry. Där har jag själv många gånger hållit föredrag. Där uruppfördes Leions första musikstycke.

Visslingar i varuhus

Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.
Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.

Första marschen komponerades alltså 1947. Den senaste, den som uruppfördes i Kronhuset den 30 januari 2019, tillkom 2018 och var så ny, att den ännu inte hade fått något namn. Tills vidare kallas den ”Marsch i Dess/Cess”. Tillkomsten är egenartad. Leion brukar vissla, när han går i varuhus. Så småningom slogs han av tanken, att han borde skriva ner de melodier, som han på detta sätt improviserade fram. Han gjorde så, och på detta sätt fick han melodin till denna marsch. Trion hämtade han från en tolv år gammal marsch, som han hade komponerat 2007 för att högtidlighålla 50-årsjubileet av sin och sina officerskamraters officersexamina på Karlberg 1957. (Han tillhörde 1956-1957 års kurs.) Denna marsch har aldrig blivit spelad, och därför använde Leion trion även till den nya marschen, som skrevs med tanke på Göteborg Wind Orchestras instrumentuppsättning. Det är mycket svårt att få orkestrar att spela nya musikstycken, men försöka duger, och framför allt kostar det ingenting. Leion sitter och arbetar vid sin dator. Med ett tryck på datorn vidarebefordrade han noterna till orkestern. I Göteborg insåg man marschens värde och satte upp den på spellistan.

Skriv så mycket ni kan!

Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.
Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.

Den andra tonsättaren är Martina Norén, som spelar i Hemvärnets musikkår i Göteborg. Även modern och fadern spelar i denna musikkår, och de gav alltså sitt musikintresse i arv till sin dotter, som håller på att utbilda sig till musikalartist. Martina går i skrivande stund på Balettakademien här i Göteborg, och har tidigare studerat trumpet­spelandets konst vid Artisten i samma stad. Hennes bidrag till konserten, Elfsborgsmarschen, är ett beställningsverk från 2013, och var hennes förstlingsverk. Mellan Ingvar Leions och Martina Noréns första verk ligger alltså närmare 70 år. Hennes verk kändes fullgånget, melodiskt men samtidigt stundtals kraftfullt kärvt och stramt. Det kunde enligt min uppfattning jämföras med marschklassikerna. Detsamma gäller Leions marsch, som är glad, lätt och kraftfull samt givetvis väldigt melodiös. ”Vid min ålder borde man egentligen inte komponera längre”, sade han anspråkslöst före konserten, men dirigenten för aftonen, David Björkman, tänkte inte alls i de banorna. Han uppmanade avslutningsvis de båda tonsättarna: ”Skriv så mycket ni kan!”

Många marscher på programmet

Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.
Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.

David Björkman är en mycket sakkunnig bedömare. Han är dirigent och konstnärlig ledare för Livgardets dragonmusikkår, som ingår i beridna vaktparaden i Stockholm. Han om någon är sakkunnig vad gäller marscher, och han gav alltså både Ingvar Leion och Martina Norén högt betyg. Konserten hette ”Marsch, uvertyr & vals” och innehöll många marscher. Av femton nummer var tolv marscher. Denna övervikt för marscherna var ett klokt drag. Marscherna är skrivna för blåsorkestrar och är därför mer lämpade för en blåsorkester som Göteborg Wind Orchestra än många andra musikstycken. Vi fick höra marscher av de stora kompositörerna Sam Rydberg (”Under fredsfanan” och ”På post för Sverige”), Per Berg (”Hertigen av Västerbotten”), Per Grundström (”General Cederschiöld”) och Viktor Widqvist (”Mälardrottningen” och ”Norrlandsfärger”). Extranummer var ”Dragonerna komma” (Livgardets dragoners marsch av Aron Ericson). Klokt nog omväxlade man med några ovanliga stycken: ”Kungl. Sundsvalls luftvärnsregementes marsch” av Bengt Ohlsson, ”Country Band March” av Charles Ives och ”Marsch nach Motiven der Oper Moses” av Gioacchino Rossini. Därutöver fick vi höra uvertyren till ”Barberaren i Sevilla” av Gioacchino Rossini, ”Vals i E-moll” ur Opus 62 av Jakob Adolf Hägg samt ”Gold und Silber Walzerklänge” av Franz Lehár. Man tycker, att Hägg, som var romantiker, borde ha kunnat åstadkomma ett romantiskt namn på sin vals!

Tonsättare uppmuntras

Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.
Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.

Göteborg Wind Orchestra gör en viktig insats genom att lyfta fram västsvenska tonsättare som Leion och Norén. Om kompositionerna inte lämnar skrivbordslådan eller datorn, kan även den mest brinnande tonsättare förlora arbetslusten. Orkestern gör en stor insats genom att spela deras verk. Detta intresse är självklart mycket uppmuntrande och kan på sikt leda till fler värdefulla verk. Leion var vid sitt bästa lynne, när vi träffades före konserten, och Martina Norén strålade av glädje efteråt, när hon hade hört sin marsch spelas och fått möta stor uppskattning. Sådana stunder kan en tonsättare och kulturarbetare leva av länge. Orkesterns vänförening gjorde som vanligt viktiga insatser. Medlemmarna är intresserade av musiken och kan mycket. De lever med i framgångarna och skapar en vänlig och välkomnande stämning, när de tar emot besökarna. Man säljer biljetter och tar emot gästerna. Dessutom säljs cd-skivor, som orkestern har spelat in. Försäljaren är mycket omtyckt för sitt vänliga och trevliga sätt. Dessutom får han mycket uppskattning för sin ”härliga göteborgska”. När man ser hans cd-skivor blir man imponerad av orkesterns stora bredd. För att få nya intryck och uppslag har man mycket ofta gästdirigenter. David Björkman var ett mycket lämpligt val. Han vet hur en marsch skall låta, och han vet att framstående tonsättare skall uppmuntras.

Lars Gahrn

Museiavdelning för smakprov

Hur ska man få folk att se museiföremålen? God belysning räcker inte, ty alla museer blir med tiden övermöblerade, så att föremålen lätt drunknar i mängden. Man ser inte skogen för bara träd. Råda Hembygdsförening har arbetat med frågan och kommit fram till en lösning, som har allmänintresse.

Fullt med klenoder

Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.

Råda Hembygdsförenings hembygdsgård är den kringbyggda gamla gården Solsten. Bonings­huset har en rymlig vind, där man har inhyst alla museiföremål, som inte passar in bland möbler och inredning i de möblerade rummen i bottenvåningen. Häruppe på vinden har man fyllt hyllorna med föremål. Många av dem är verkliga sällsyntheter och klenoder. Jag har redan skrivit två bloggartiklar i ämnet. Museet häruppe på vinden gör ett utmärkt helhets­intryck. Man känner att man har kommit tillbaka till en förlorad värld. Ingenting stör detta intryck. Med tiden har föremålen dock blivit så många, att man måste ge sig mycket tid för att uppmärksamma alltsammans.

Museiavdelning i ladan

Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.
Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.

Många besökare har inte så mycket tid. Under 2018 har hembygdsföreningen byggt upp en museiavdelning i ladan. Hela utrymmet i ladan behövs för marknadsstånd, när man anordnar vårmarknad, skördefest och julmarknad. Det är dock högt i tak i ladan, och under takåsen har man byggt upp en museiavdelning helt i vitt. Väggar och tak är vita och i övrigt helt osmyckade. Belysning och vita väggar gör att föremålen framträder mycket tydligt. Här har man undvikit den stora museitrenden att sätta igen alla fönster och låta lokalerna vila i halvdunkel. Själv har jag alltid undrat, om denna museitrend har några fördelar. Går man runt i Råda Hembygdsförenings nya museiavdelning, blir man snart övertygad om att fönster och ljus är en bättre lösning.

Ett urval visas

Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.
Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.

Allt kan givetvis inte ställas ut i denna museiavdelning. Det är inte heller meningen. Man har tänkt sig att ställa ut ett urval föremål och på detta sätt visa smakprov ur samlingarna. Tanken är också att man skall byta föremålsgrupper då och då. Just till invigningen var det också viktigt att göra bästa möjliga intryck på besökarna och tilldra sig mesta möjliga intresse. Inom arbetsgruppen diskuterade man ingående vad man skulle ställa upp inför invigningen. Lördagen den 1 december 2018 anordnade Råda Hembygdsförening sin julmarknad. Klockan tolv var det dags att klippa det blågula bandet. Hembygdsföreningens ordförande Ingvar Bragd berättade litet grand om bakgrunden. Arbetsgruppens ordförande Lars Jurell berättade om arbetet och de ledande tankarna. Berit Jacobsson, som under många år har haft ansvaret för museisamlingarna, klippte av det blågula bandet. Under sina nittio år har hon följt hembygdsföreningen alltifrån dess början. Hennes far tillhörde föreningens pionjärer.

Ta efter!

Därefter kom stunden, då vi besökare strömmade upp i museiavdelningen. De utställda föremålen var lagom många och syntes bra. Uppmärksamheten samlades kring de utställda föremålen och drogs inte bort till andra föremål vid sidan om. Museiavdelningen är mycket lämplig i första hand för skolklasser. Det gäller ju att kunna samla barnens uppmärksamhet och förhindra att den dras åt alla håll. Arbetsgruppen fick mycket beröm. Jag gick runt och tackade de ansvariga och lyckönskade inför framtiden. Det är tydligt, att man här har skapat en museiavdelning, som andra föreningar har all anledning att ta efter. Aktiva föreningar får med tiden mycket stora samlingar. Om besökarna inte ger sig gott om tid, har de svårt att urskilja enskildheterna. Då är det en utmärkt tanke att lyfta fram vissa föremål eller grupper av föremål.

Lars Gahrn