Gökotta med västgötsk folkmusik

Skulle det bli någon gökotta på Råda säteri under corona-epidemin 2020? Mölnlycke Blåsorkester hade med anledning av faran för smittspridning inställt sin sedvanliga konsert, men klarinettisten Dan van Ginhoven i denna blåsorkester tyckte, att en mindre gökotta för några släktingar och vänner kunde man väl ändå ha.

Många folkmusikuppteckningar

Dan van Ginhoven och Torsten Nordander spelar klarinett under gökottan på Råda säteri 2020. Foto: Lars Gahrn.

Tillsammans med sin gode vän och spelkamrat Torsten Nordander bjöd Dan van Grinhoven på gökotta Kristi Himmelfärdsdag, torsdagen den 21 maj 2020. Till vännerna hörde även jag. Vi var allt som allt 14 åhörare, som satt utomhus på säteriets mellersta terrass åt Rådasjön. Vi hade rent önskeväder: sol, värme och vindstilla, Dan och Torsten är spelkamrater sedan 30-40 år tillbaka. De var samspelta och kunde sina låtar. De båda vännerna inriktar sig på Västergötlands folkmusik men är intresserade också av Bohuslän och Halland. Dan har ungefär 80 låtar på repertoaren men många fler i huvudet. Båda spelade – som folkmusiker brukar göra – helt utan noter. Båda kan mycket väl läsa noter och gör så i andra sammanhang. Även många av deras föregångare kunde både läsa och skriva noter. I så kallade ”spelmansböcker”, notböcker skrivna av spelemän, finns omkring 60,000 låtar nedtecknade. I Stockholm, närmare bestämt i Svenskt Visarkiv, finns i runda tal 100,000 nedteckningar av låtar. I det stora verket ”Svenska låtar” finns 8000 av dem tryckta. Verket omfattar 24 band. Ett av banden ägnas åt Västergöteland, två åt Skåne och fyra åt Dalarna. Den stora samlingen av uppteckningar innehåller låtar från många olika håll och olika tider av samma låtar, lätt förändrade. En hel del av denna musik är ”trivial”, säger Dan. Det gäller att välja ut de bästa låtarna. Även förr behövde man tydligen bakgrundsmusik, och då kunde enklare stycken passa bra. När han skall ge konsert, vill Dan emellertid ha ”det som sticker ut”.

Noter – en skiss av melodin

Dan van Ginhoven i folkdräkt från Töcksfors i Värmland under midsommarfirandet vid Wendelsberg 2018.

För en västgöte är ”Sexdrega-samlingen” givande. I Sexdrega utanför Borås fanns flera framstående spelmän, som har efterlämnat spelmansböcker, de äldsta från början av 1700-talet. Tack vare dessa böcker kan man få veta, vad man spelade på den tiden, och hur musiksmaken förändrades under 1700-talet. Tack vare spelmansböckerna finner man, att samma låtar är spridda över hela Sverige, och att de tydligen spreds fort. Notskriften är viktig, men den är bara en skiss, understryker Dan. Den säger ingenting om rytmen. Inte heller finns som regel – inte ens i verket ”Svenska låtar” – någon anteckning om hur snabbt eller långsamt olika avsnitt skulle spelas. Därför är spelmansstämmor viktiga. På dem kan man diskutera med andra spelmän, hur låtarna kan spelas. När man skall spela en låt utan noter, är början och rytmen de viktigaste delarna. Kommer man på dem, brukar resten gå av sig självt. Musikstyckena kan i övrigt ofta vara mycket lika varandra.

Gökpolska och gökvals

Första stycke under konserten vid Råda säteri var Gökpolska efter en bygdens son, Robert Johansson, som på sin tid var bosatt nära Härryda kyrka. Han var både fiolspelman och klarinettspelman. På hans tid varade ett äkta bondbröllop i dagarna tre eller mer. Spelmannen eller spelmännen var med hela tiden. Det sista tredagarsbröllopet i dessa bygder hölls i Rävlanda 1921. Robert Johansson var med. Klarinetten ansågs vara ett finare instrument än fiolen. När gubbarna började bli fulla och väsnades, hörde de inte längre fiolen, men klarinetten hörde de. Militärmusiker hade fått lära sig spela klarinett, och på det sätt spreds klarinettspelet till bygdens spelmän. När spelmännen tappade tänderna, måste de lägga klarinetten på hyllan. Varken Dan eller Torsten visste emellertid, om man kunde spela klarinett med löständer. Efter Robert Johanssons Gökpolska följde Gökvalsen av Karl Aron Hakberg i Skövde. Hur var det då med den riktiga göken, undrar kanske någon vid det här laget. Jodå, han lät höra sig. Vi hörde en ”östergök”, med andra ord en ”tröstergök”. Redan när jag cyklade till Råda, hade jag hört en gök vid Vällsjön.

Näckens polska – Västergötlands Horgalåt

Dan van Ginhoven på klarinett och Erling Joachimsson på dragspel under midsommarfirandet vid Wendelsberg 2018.

Därefter var det dags för Näckens polska, även den efter Karl Aron Hakberg i Skövde. Erik Gustaf Geijer skrev ned och omarbetade melodin. Arvid August Afzelius skrev texten. Tillsammans skapade de en slagdänga av stor skönhet, ett klassikt musikstycke inom romantikens musikvärld. Melodin skall dock ursprungligen eller i vissa varianter ha varit mera medryckande eller rentav vild. När man spelade denna polska, kunde man – enligt Hakberg – befara att möblerna började dansa. Näckens polska tycks med andra ord ha varit Västergötlands motsvarighet till Horgalåten. Limmerhultspolskan efter Robert Johansson i Härryda har ingenting mer med Limmerhult (i Härryda) att göra än att den har fått detta namn, försäkrar Dan van Ginhoven. I Skepplanda fanns den kände spelmannen Albert Andersson. Hans Brudmarsch spelades, då Dans mormorsmor gifte sig i Skepplanda på 1880-talet. Åtminstone vill Dan gärna tro att den spelades då. Sannolikheten lär vara stor. Den kände spelmannen Alexius Johansson spelade en gång en polska som extranummer på en spelmanstävling i Göteborgs konserthus. Polskan fick sedan heta ”Extranumret”. Många låtar, så kallade engelskor, här i väster kommer från Storbritannien, så till exempel ”Soldiers joy” efter Robert Johansson. Den är känd i 90 varianter bara i Sverige. ”Polka från Skogstorp” kallas även ”Ardennern”, eftersom man tycker sig höra en tung Ardennerhäst klampa fram i denna polka. En av Dans favoriter är spelmannen Johan Albert Pettersson i Ornunga. Av hans tolv låtar spelar Dan och Torsten tio. Pettersson hade pomada i håret och brukade gå runt hemma i stugan, då han övningsspelade. Följden blev att en ring av pomada bildades i taket. Det är lätt att missuppfatta vad spelmännen ville ge uttryck åt. Förr var moll ej sorgligt. Tvärtom var C-dur det sorgligaste man kunde tänka sig. Så var det hos till exempel Bach. Dan kan sitt ämne, och när han berättar, får man både de stora dragen och som synes även många små detaljer som krydda på anrättningen.

Omväxlande underhållning

I det gamla Fattigsverige hade man inte alltid tillgång till vare sig spelmän eller ens instrument. Då kunde det hända, att någon trallade låtar. Dan van Ginhoven trallade en snapsvisa för oss. Dan och Torsten bjöd på en mycket omväxlande gökotta med många olika musikstycken och mycket musikhistoria. Litet grand av denna musikhistoria har jag velat föra vidare. Samtalet om musik fortsatte efter konserten. Deltagarna i gökottan ville helt enkelt inte gå hem. En av dem sade avslutningsvis: ”Vi ses väl igen, vid samma tid och på samma plats nästa år?” Gökottorna på Råda säteri är uppskattade. Spelmansmusik fanns och finns i alla delar av Västergötland. Påfallande var att en storhet från bygden, nämligen Robert Johansson från Härryda, fick en framträdande plats i gökottan på Råda. Han är företrädd i det stora verket Svenska låtar, närmare bestämt i delen, som handlar om Västergötland, med tretton nummer (numren 165-177). Dan Korn har sammanställt åtskilliga låtar från honom i sin bok ”Folkkultur: Tradition och gammaldags liv i socknarna Råda, Landvetter, Härryda, Björketorp och Bollebygd” (1981, s. 172-177).

Lars Gahrn

2020-06-04

En glad och begåvad gosses memoarer

Tänk vad många intressanta, upplysande och roande minnen, som tigs ihjäl! En av dem, som lyckligtvis är beredda att dela med sig av ett långt livs erfarenheter och poänger, är Bengt Lion, före detta stadsjurist och notarius publicus i Mölndals stad. Ett samtal med honom blir alltid intressant och roande, eftersom han frikostigt delar med sig av sina livserfarenheter och alltid har glimten i ögat.

Även tillkortakommanden

Bengt Lion på sin trappa i Mölndal. Foto: Lars Gahrn.

Nu har denne glade, trevlige och begåvade man lyckligtvis skrivit ner en del av sina levnadsminnen. Han har fått ihop 204 sidor, och det överraskar inte hans vänner. Bengt Lion kan berätta, och dess bättre gallrar han inte så som andra memoarförfattare brukar göra, med påföljd att de har endast en tunn och fadd soppa att servera. Bengt Lion begriper, att även hans tillkortakommanden kan vara nog så intressanta för läsekretsen som hans framgångar. Framför allt är de oftast betydligt mera roande. Boken heter: En notaries glädje och vedermödor: En självbiografi av Bengt Lion (2020, 204 rikt illustrerade sidor). Boken är tryckt av Billes Tryckeri AB i Göteborg, ett av branschens mest välrenommerade företag, som har åstadkommit ett mycket snyggt arbete. Lions gode vän Hans Schönfelder har bearbetat texten och korrekturläst. Schönfelder får ett varmt tack för denna hjälp, som innefattar även det nutida begreppet ”IT-hjälp”. Hans Larsson har stått för layouten. Han har gjort ett gott arbete. Tillsammans har man åstadkommit en snygg bok med bra språk och läsvärt innehåll. Har man väl börjat läsa i dessa brokiga levnadsminnen, har man svårt att lägga boken ifrån sig.

Stor flexibilitet

Omslaget till Lions memoarer. Fotot är taget av dottern Louise.

Boken är omväxlande. Författaren är glad och trevlig och blir lätt vän med folk. Att få arbete tycks inte ha varit svårt för honom. Tack vare vänner och väl vitsordad verksamhet kan Lion växla från den ena befattningen till den andra ända till dess att han hamnade som stadsjurist inom Mölndals stad, där han blev kvar i tjänst fram till pensioneringen 1998 och egentligen ännu längre, eftersom han blev kvar som notarius publicus fram till 2017, då han pensionerade sig helt och hållet vid 84 års ålder. Denna begåvning och påhittighet tycks vara ett släktdrag. Pappa Hjalmar var egentligen jurist och arbetade ”som skadereglerare på Lloyds i Göteborg, där hans jobb bestod i att utreda försäkringsersättning till änkor efter sjömän som omkommit i Atlanten under första världskriget”. Vid besök i Nizza, som numera vanligen kallas Nice, i Sydfrankrike lade han märke till att kakor och tårtor låg på pappersdukar eller så kallade ”fatpapper”. Han sadlade då om till egen företagare och började tillverka ”fatpapper” åt den svenska marknaden. Företaget låg i Tureberg utanför Stockholm och flyttade senare till Sundbyberg. ”Pappret köpte han från Papyrus i Mölndal, varifrån man sände flera järnvägsvagnar om året med stora pappersrullar, som sattes in i de märkliga maskinerna, som i lager på lager tryckte ut de olika fatpappren”. Om man kan sadla om från försäkringsjurist till fabrikör och försäljare av pappersdukar, är man verkligen både begåvad och vad man nu kallar ”totalflexibel”.

Goda minnen av Solbacka

För att komma fram i världen behöver man utbildning, och unge Bengt Lion (född den 24 mars 1933) hade läshuvud. Så småningom hamnade han i internatskolan Solbacka i Sörmland. Denna skola har blivit sorgligt ryktbar genom den nattsvarta skildring, som författaren Jan Guillou har skrivit om sin skolgång där. Bengt Lion och andra gamla lärjungar känner inte igen sig i Guillous skildring. Jan Guillou fantiserar, är Lions bistra omdöme. Bengt Lion betraktar nästan alltid omvärlden med förståelse, vänlighet och milt överseende, men gentemot Guillous skildring är han upprörd. Lions egna minnen av Solbacka är ljusa och angenäma. En gång råkade han ut för bestraffning, men den var inte oförtjänt.

Glada dagar i Uppsala

Bengt Lion har alltid nära till ett leende eller ett skratt. Foto: Lars Gahrn.

Lärare, präster, läkare och andra högre uppsatta tjänstemän för ett rörligt liv och flyttar runt i landet från tjänst till tjänst. För Bengt Lion började kringflyttandet redan under skoltiden. Han föddes i Stockholm men hamnade så småningom på internatskolan Solbacka i Sörmland, och sedan var det dags att ta studenten i Växjö. De högre studierna bedrevs vid Uppsala universitet, där Bengt Lion trivdes som fisken i vattnet bland alla glada laxar, som studerade, umgicks, sjöng i kör och roade sig. Många före detta studenter ser med saknad tillbaka på den gyllene studenttiden, då livet lekte, då man roade sig, och då livets allvar ännu – för en kort tid – fanns i en framtid, som ännu kunde kännas avlägsen, särskilt då man roade sig som bäst. När man läser Bengt Lions Uppsalaskildring, möter man litet grand av samma stämning som i Gunnar Wennerbergs Gluntarne, men Lion är gladare. Till likheterna hör att Lion var med i Allmänna Sången, som på den tiden ännu var en manskör med unga män i frack och studentmössa. Gunnar Wennerberg hade svårt att bryta upp från Uppsala, och så var det även med Bengt Lion. ”Studierna och festligheterna fortsatte, men en vacker försommardag i maj 1960 hade jag kommit till vägs ände. Efter 12 terminers mödor var nu min tentamensbok välfylld, jag ställde därför stegen till universitetets kansli, där jag – med överlämnande av denna mödosamt tillkämpade urkund – begärde, att den juridiska fakulteten skulle utfärda mitt examensbevis.”

Från tjänst till tjänst

Under studietiden hade Lion vikarierat som landsfiskal i Alvesta och sedan i Älmhult, men efter avfärden från Uppsala blev Bengt Lion i september 1960 tingsnotarie vid Kinds och Redvägs domsagas häradsrätt i Ulricehamn. Första arbetet skimrar ofta i minnets ljus. Lion ger oss en betagande skildring av en tingsnotaries glädjeämnen och vedermödor i denna del av Västergötland. Därifrån flyttade Lion till Göteborgs rådhusrätt. Sedan blev han biträdande jurist på en advokatbyrå i Alingsås. Därifrån flyttade han till Kaisers advokatbyrå i Göteborg. Sedan blev han extra ordinarie länsnotarie vid länsstyrelsen i Göteborg med inriktning på skattejuridik. Till tjänsten hörde att vara ordförande i ett taxeringsdistrikt. Lion fick Tjörn på sin lott och hade sina svårigheter i början att begripa Tjörnmålet. År 1966 blev han polisassessor i Göteborg. Hans förordnande där gick dock ut, och så blev han 1967 stadsjurist i Mölndal. Där skulle han bli kvar i 31 år, fram till pensioneringen 1998.

Fullt upp med sysselsättningar

Som den trevlige och duglige man han är fick han snart fullt upp. Han blev indragen i vänortssamarbetet, valdes till ordförande i ishockeyklubben Mölndal IF, utsågs till notarius publicus i Mölndals stad och Härryda kommun, blev guide, när tyskar och fransmän kom till sta’n, invaldes i Västsvenska Travsällskapet, utsågs till medlare i äktenskapstvister och till borgerlig vigselförrättare och så vidare. Med viss förvåning finner man, att han även hade fritid. På fristunderna ägnade han sig åt vattenskidåkning, båtliv och skidåkning. Även om vattenskidåkningen till att börja med var något Kalle-Anka-liknande, lärde han sig även denna svåra konst. Läsaren av Lions memoarer har en mycket omväxlande skildring att ta del av. Min torra uppräkning gör inte Lions glada och livfulla redogörelser rättvisa. Livet är för kort, för att man skulle kunna låta bli att ha kul, sade han till mig under ett av våra många samtal. Lion ger oss bästa underhållning, då och då kryddad av livets allvar. Han har förblivit en glad och begåvad gosse hela livet. Livligheten, barnasinnet och glimten i ögat har han kvar. Då han dessutom är mycket begåvad, blir memoarerna mycket läsvärda. Lion ställer en andra bok i utsikt. Den ser vi fram emot.

Lars Gahrn

2020-05-28