Labackavandring i skogskanten

Lördagen den 26 september 2020 anordnade Kållereds Hembygdsförening en hembygdsvandring i Labacka. Mellan 50 och 60 vandrare hade infunnit sig på Långåker och bildade ett långt tåg, när vi vandrade iväg över fälten. Bakom oss kunde vi se föreningens hembygdsgård Långåker. Den långa ladugårdsbyggnaden har som bekant både återuppbyggts och dessutom byggts till i bägge ändarna. Här finns arkiv och föreningslokaler.

Signaler till arbetsfolket

Staffan Bjerrhede visar runt i Labacka. Omedelbart till höger om hans huvud skymtar Långåkers röda ladugårdslänga. Foto: Lars Gahrn.

Till de båda gårdarna i Långåker hörde långa åkerstycken, som gick från gården ner till dalbottnen. Staffan Bjerrhede, föreningens ordförande, berättade bland annat hur husmödrarna i de båda gårdarna bar sig åt för att tillkalla gårdsfolket, när maten var färdig. Den ena satte upp en tidning på ladugårdens röda vägg. Den andra kunde kula eller åstadkomma ett liknande ljud, som – till skillnad från vanliga rop – kunde höras ända ner till dalbottnen. Den nybyggda ladugården gjorde sig bra i kulturlandskapet. När vi vandrade uppför sluttningen på andra sidan, var vi inne i Labacka by. På den gamla gårdstomten till gården Lund finns nu ett upplag med stockar. Av själva gården finns bara stenläggningen kvar. År 1904 flyttades gården nämligen några hundra meter söderut. Ingen vet längre varför så skedde.

Många bisysslor

Ett långt tåg av hembygdsvandrare tågar iväg över fälten.

Här som på andra håll låg gårdarna uppe i skogskanten eller strax nedanför denna, för att man skulle spara den värdefulla åkerjorden. Fyra gårdar hörde till Labacka, men här som på andra håll hade hemmansklyvningen fortsatt. Två av dem var kluvna i två gårdar. Vi besökte fem Labackagårdar och en sjätte, som var byggd på Heljereds ägor, men som på grund av grannskapet ändå räknades till Labacka.  Det var svårt att leva på små hemmansdelar. Här som på andra håll hade kålleredsborna binäringar, till exempel biodling, blomsterodling, bärplockning, möbelsnickeri och fiolspel. Möbelsnickaren Charles Bengtsson var spelman och blev riksspelman.

Labacka och Labbacka

Av den gamla gården Lund i Labacka finns nu bara stenläggningen kvar.

Staffan Bjerrhede kan sitt Kållered mycket bra och brinner för att forska fram fler uppgifter. Deltagarna i vandringarna fick veta mycket, och intresset var stort. Många av deltagarna har anknytning till Labackas gårdar. De meddelade, att namnet förr uttalades Labbacka med kort a-ljud i första stavelsen, inte som nu Labacka (med långt a-ljud). Det kan vara bra att veta, men det nya uttalet har nog kommit för att stanna. När namnet stavas med ett b, uttalas även första a-ljudet långt. Vandringen tog två timmar jämnt. Därefter serverades kaffe på Långåker, där man även delade ut priser i föreningens lotterier. Dagen hade varit mycket lyckad.

Lars Gahrn

2020-12-24

Habo har hela katekesen på kyrkmålningar

Många kyrkor har gott om kyrkmålningar, men i Habo kyrka i det sydostliga hörnet av Västergötland finns de överallt. Tack vare sina kyrkmålningar har Habo blivit känt över hela riket. Turistbussarna kommer från när och fjärran. Församlingshemmet kallas Församlingscenter och är mycket riktigt någonting mer än ett vanligt församlingshem. Här är öppet dagligen under turistsäsongen. Här kan man få både kaffe och middag. Lokalerna är nya och fräscha. Handikapphiss av senaste modell finns.

En jättekyrka

Habo kyrka hade torn, ty en fin kyrka skulle ha torn, men tornet saknar både kyrkklockor och torngluggar. Foto: Lars Gahrn.

Habo kyrka är en jättekyrka, en träkatedral, byggd av liggande timmer. Den mäter 40 gånger 16 meter och är treskeppig, en basilika med stora ytor för kyrkmålningar. Socknen har haft en kyrka sedan urminnes tid, och den gamla sakristian av sten ingår i den nya kyrkan. Träkatedralen med kyrkmålningarna uppfördes dock 1722-1723. Årtalen får kanske en och annan läsare att lyfta ögonbrynen. Året före eller 1721 slöts fred i det stora och långvariga nordiska kriget, som hade varat sedan år 1700. Sverige var utmattat på grund av tyngande skatter, pestens härjningar och manskapsförluster under fälttågen, men i Habo hade man kraft att bygga en kyrka, som överträffar det mesta. Många forskare har hävdat att Sverige trots allt var starkare än vad man tidigare trott. När man ser Habo kyrka, inser man, att dessa forskare måste ha rätt. Den är ett minnesmärke över Sveriges styrka trots krig och andra hemsökelser.

Hazelius ville köpa kyrkan

Kyrkklockorna hänger i en vacker klockstapel.

Två århundraden senare hade kyrkmålningarna hunnit bli omoderna och museimässiga. År 1900 skickade Arthur Hazelius, Skansens outtröttlige skapare, ett sändebud till Habo. Han bjöd församlingen 75 000 kronor för Habo kyrka, som han ville låta flytta till Skansen. Summan var svindlande, men församlingen tackade nej. Skansen kunde i stället förvärva Seglora kyrka och gav i detta fall endast 1000 kronor, en bråkdel av vad man var beredd att betala för Habo. I Habo är man i våra dagar mycket tacksam för att församlingsborna tackade nej. Turistbussarna drar mycket folk till Habo, och dessa turister hade aldrig farit till denna socken, ifall kyrkan inte hade funnits kvar. Turistströmmarna drar in mycket pengar till bygden. Hazelius’ bud från 1900 är givetvis en fjäder i hatten för Haboborna. Man kan säga, att Hazelius hjälper till att locka turister till detta hörn av Skara stift.

Katekesens innehåll i bild

Sakristian av sten är kvar från den gamla kyrkan.

Kyrkor från denna tid brukar vara prydda efter ett bestämt mönster. Himmelen är avbildad över altaret och helvetet över orgelläktaren. Här i Habo är målningsprogrammet dock ett annat. Här vill man visa hela katekesens huvudinnehåll i bild. Detta uppslag är utmärkt. Här hade prästerna åskådningsundervisning i katekesundervisningen. Först i våra dagar har prästerna börjat ta bildspråket i sin tjänst på nytt. Under de allra senaste åren har prästerna börjat visa digitala bilder som illustrationer till sina predikningar, men detta sker inte i alla kyrkor och inte heller alla söndagar.

Frakturstil

Den kyska Susanna förs inför domaren.

I Habo kan man se en illustrerande bild till varje bud i tio Guds bud, en bild till varje trossats i den apostoliska trosbekännelsen och en bild till varje bön i Fader Vår. Dessutom finns stora målningar som visar sakramenten: dopet, skriftermål och avlösning samt nattvarden. (Boten räknades på den tiden allmänt som ett sakrament och gör så även i våra dagar av många.) Dessutom ses välsignelsen på en stor målning. Hela tiden finns mycket text, skriven med lättläst frakturstil. Denna stil efterbildar de handskrivna bokstäverna i medeltidens handskrifter. Är man van vid att läsa frakturstil, har man inte några svårigheter i Habo, men är man ovan, går det givetvis si så där. Med ett visst bekymmer märkte jag, att man i Habo hade läst fel här och var i sina texter. En del av vårt kulturarv håller tyvärr på att bli otillgängligt, eftersom folk i våra dagar inte kan läsa frakturstil.

Josef och Potifars hustru

Domaren skall döma Susanna.

En målning i Habo har blivit mycket känd och ofta avbildad. Den visar hur Potifars hustru försöker locka Josef (patriarken Jakobs son) till älskog. Han flyr undan, men hon griper i hans klädnad, som blir kvar, medan han själv undkommer. Man ser hans kraftfullt byggda kropp. Under klädnaden är han naken så när som på ett höftskynke, som är så litet att det snarast liknar en suspensoar. Jag kan inte tänka mig att sådana fanns i verkligheten 1722-1723. Den har nog funnits enbart i kyrkomålarens förlagor. Skara stift har två konstnärligt högtstående avbildningar av Potifars hustru. Den andra finns i ett glasfönster i Skara domkyrka. Bo Beskow har här avbildat Potifars hustru som en näst intill oemotståndligt skön egyptisk kvinna. I Habo är det snarast Josef, som är tilldragande. Han har rimligtvis beundrats av otaliga kärlekskranka pigor och hemmadöttrar i Habo genom åren.

Vacker bok med alla målningar

Josef och Potifars hustru.

All denna illustrerade undervisning vill många besökare gärna ha med sig hem. Församlingen har därför låtit fotografera av alla målningar med deras texter och alla andra inventarier i kyrkan. Alla dessa bilder kan man ta del av i en stor bok: Habo kyrka: Foto Elisabeth Ohlson Wallin: Text Daniel Carlsson (Ansvarig utgivare: Habo Kyrkliga Samfällighet, Tredje tryckningen 2017, 64 rikt illustrerade sidor jämte omslag). Det är mycket bra, att alla bilder och all text är tillgängliga på detta sätt. Fler kyrkliga samfälligheter borde ta efter Habos åtgärd.

Läktare runtom kyrkorummet

Det himmelska Jerusalem.

Jag hade läst om kyrkan och ofta sett den på bild, men först i juli 2020 besökte Niklas Krantz och jag denna helgedom. Trots alla bilder, som jag hade sett på förhand, blev jag överraskad. Invändigt liknade kyrkan ju en operasalong! Med alla sina inbyggda läktare runtom kyrkorummet såg kyrkans inre ut som en operalokal. Likheten var delvis skenbar, eftersom kyrkan vid närmare betraktande hade enbart en våning med läktare, men vid första anblicken föreföll här finnas två våningar med läktare.

Många brandvakter

Bokens omslag.

Kyrkor och operasalonger skulle kunna rymma många åskådare, som skall sitta så nära skådebanan eller altaret, att de både ser och hör. Då tillgriper man tydligen ibland samma lösning: läktare runt alla väggar. Brandsäkerheten kommer då i fara. Vi sentida besökare fick inte ens gå upp på läktaren. Förr hade man inte några stränga brandsäkerhetsbestämmelser. Vid gudstjänster fanns mycket folk i kyrkan, och skulle något brandtillbud inträffa, uppmärksammades detta antagligen omedelbart. Jag har i alla händelser aldrig sett någon uppgift om, att någon kyrka skulle ha börjat brinna under gudstjänst, och att folk skulle ha brunnit inne eller blivit skadade. På grund av alla vakande ögon var det ändå säkerligen säkert att vistas i ett kyrkorum, som i våra dagar klassas som brandfarligt.

En stor upplevelse

Nutidsmänniskan omges av färgstarka bilder snart sagt överallt. Ändå är det en mycket stor upplevelse att komma in i Habo kyrka. Hur mycket större måste då upplevelsen inte ha varit för byggnadstidens människor! Att från små, mörka och bildfattiga boningar komma till denna färgsprakande och bildrika katedral måste ha varit en överväldigande upplevelse.

Lars Gahrn

2020-12-10