Två västsvenska tonsättare lyftes fram av Göteborg Wind Orchestra

Åhörarna jublade, och stämningen var vänlig och glad, när Göteborg Wind Orchestra på sin konsert onsdagen den 30 januari 2019 lyfte fram två västsvenska tonsättare, nämligen militärmusiknestorn Ingvar Leion (född 1930) och det unga stjärnskottet Martina Norén från Hemvärnets musikkår i Göteborg. De hade båda skrivit marscher, som kunde mäta sig med klassikerna.

Tonsättare från Mölndal

Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.
Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.

Leions far fick anställning vid Samuelsons Strumpfabrik i Mölndal och hade tjänstebostad i denna fastighet (Kvarnbygatan 12). När strumpmaskinerna hade stoppats för dagen, stod Ingvar och tränade på trombon i de stora maskinhallarna. Han blev medlem i IOGT-orkestern, som tränade i ordenshuset vid Grevedämmet (mitt emot Grevedämmets skola, några hundra meter från Leions barndomshem). Sin första marsch komponerade han vid sexton års ålder, närmare bestämt 1947. Den uruppfördes samma år i stads­huset vid Gamla torget (Kvarnbygatan 43) av IOGT-orkestern. Marschen var tillägnad någon av de stora gestalterna inom denna nykterhetsorganisation, men Leion kommer inte nu ihåg vem det var. Han har förlorat noterna, där namnet stod skrivet. I efterhand har han dock skrivit ner marschen på nytt så som han minns den. Originalnoterna till trion (det vill säga mellansatsen) i marschen har han dock kvar, men i övrigt kan marschen nu vara något förändrad. Han är inte säker på, att han mindes den helt rätt. Hela denna musikaliska historia är mer än vanligt intressant för mig, eftersom jag arbetar i den byggnad, där Ingvar stod och övade på trombon. (Mölndals stads­museum är nu inrymt i den gamla strumpfabriken.) Dessutom har stadsmuseet hand om gamla stadsfullmäktigesalen i gamla stadshuset. Den kallas Lorry. Där har jag själv många gånger hållit föredrag. Där uruppfördes Leions första musikstycke.

Visslingar i varuhus

Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.
Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.

Första marschen komponerades alltså 1947. Den senaste, den som uruppfördes i Kronhuset den 30 januari 2019, tillkom 2018 och var så ny, att den ännu inte hade fått något namn. Tills vidare kallas den ”Marsch i Dess/Cess”. Tillkomsten är egenartad. Leion brukar vissla, när han går i varuhus. Så småningom slogs han av tanken, att han borde skriva ner de melodier, som han på detta sätt improviserade fram. Han gjorde så, och på detta sätt fick han melodin till denna marsch. Trion hämtade han från en tolv år gammal marsch, som han hade komponerat 2007 för att högtidlighålla 50-årsjubileet av sin och sina officerskamraters officersexamina på Karlberg 1957. (Han tillhörde 1956-1957 års kurs.) Denna marsch har aldrig blivit spelad, och därför använde Leion trion även till den nya marschen, som skrevs med tanke på Göteborg Wind Orchestras instrumentuppsättning. Det är mycket svårt att få orkestrar att spela nya musikstycken, men försöka duger, och framför allt kostar det ingenting. Leion sitter och arbetar vid sin dator. Med ett tryck på datorn vidarebefordrade han noterna till orkestern. I Göteborg insåg man marschens värde och satte upp den på spellistan.

Skriv så mycket ni kan!

Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.
Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.

Den andra tonsättaren är Martina Norén, som spelar i Hemvärnets musikkår i Göteborg. Även modern och fadern spelar i denna musikkår, och de gav alltså sitt musikintresse i arv till sin dotter, som håller på att utbilda sig till musikalartist. Martina går i skrivande stund på Balettakademien här i Göteborg, och har tidigare studerat trumpet­spelandets konst vid Artisten i samma stad. Hennes bidrag till konserten, Elfsborgsmarschen, är ett beställningsverk från 2013, och var hennes förstlingsverk. Mellan Ingvar Leions och Martina Noréns första verk ligger alltså närmare 70 år. Hennes verk kändes fullgånget, melodiskt men samtidigt stundtals kraftfullt kärvt och stramt. Det kunde enligt min uppfattning jämföras med marschklassikerna. Detsamma gäller Leions marsch, som är glad, lätt och kraftfull samt givetvis väldigt melodiös. ”Vid min ålder borde man egentligen inte komponera längre”, sade han anspråkslöst före konserten, men dirigenten för aftonen, David Björkman, tänkte inte alls i de banorna. Han uppmanade avslutningsvis de båda tonsättarna: ”Skriv så mycket ni kan!”

Många marscher på programmet

Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.
Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.

David Björkman är en mycket sakkunnig bedömare. Han är dirigent och konstnärlig ledare för Livgardets dragonmusikkår, som ingår i beridna vaktparaden i Stockholm. Han om någon är sakkunnig vad gäller marscher, och han gav alltså både Ingvar Leion och Martina Norén högt betyg. Konserten hette ”Marsch, uvertyr & vals” och innehöll många marscher. Av femton nummer var tolv marscher. Denna övervikt för marscherna var ett klokt drag. Marscherna är skrivna för blåsorkestrar och är därför mer lämpade för en blåsorkester som Göteborg Wind Orchestra än många andra musikstycken. Vi fick höra marscher av de stora kompositörerna Sam Rydberg (”Under fredsfanan” och ”På post för Sverige”), Per Berg (”Hertigen av Västerbotten”), Per Grundström (”General Cederschiöld”) och Viktor Widqvist (”Mälardrottningen” och ”Norrlandsfärger”). Extranummer var ”Dragonerna komma” (Livgardets dragoners marsch av Aron Ericson). Klokt nog omväxlade man med några ovanliga stycken: ”Kungl. Sundsvalls luftvärnsregementes marsch” av Bengt Ohlsson, ”Country Band March” av Charles Ives och ”Marsch nach Motiven der Oper Moses” av Gioacchino Rossini. Därutöver fick vi höra uvertyren till ”Barberaren i Sevilla” av Gioacchino Rossini, ”Vals i E-moll” ur Opus 62 av Jakob Adolf Hägg samt ”Gold und Silber Walzerklänge” av Franz Lehár. Man tycker, att Hägg, som var romantiker, borde ha kunnat åstadkomma ett romantiskt namn på sin vals!

Tonsättare uppmuntras

Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.
Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.

Göteborg Wind Orchestra gör en viktig insats genom att lyfta fram västsvenska tonsättare som Leion och Norén. Om kompositionerna inte lämnar skrivbordslådan eller datorn, kan även den mest brinnande tonsättare förlora arbetslusten. Orkestern gör en stor insats genom att spela deras verk. Detta intresse är självklart mycket uppmuntrande och kan på sikt leda till fler värdefulla verk. Leion var vid sitt bästa lynne, när vi träffades före konserten, och Martina Norén strålade av glädje efteråt, när hon hade hört sin marsch spelas och fått möta stor uppskattning. Sådana stunder kan en tonsättare och kulturarbetare leva av länge. Orkesterns vänförening gjorde som vanligt viktiga insatser. Medlemmarna är intresserade av musiken och kan mycket. De lever med i framgångarna och skapar en vänlig och välkomnande stämning, när de tar emot besökarna. Man säljer biljetter och tar emot gästerna. Dessutom säljs cd-skivor, som orkestern har spelat in. Försäljaren är mycket omtyckt för sitt vänliga och trevliga sätt. Dessutom får han mycket uppskattning för sin ”härliga göteborgska”. När man ser hans cd-skivor blir man imponerad av orkesterns stora bredd. För att få nya intryck och uppslag har man mycket ofta gästdirigenter. David Björkman var ett mycket lämpligt val. Han vet hur en marsch skall låta, och han vet att framstående tonsättare skall uppmuntras.

Lars Gahrn

Annonser

Museiavdelning för smakprov

Hur ska man få folk att se museiföremålen? God belysning räcker inte, ty alla museer blir med tiden övermöblerade, så att föremålen lätt drunknar i mängden. Man ser inte skogen för bara träd. Råda Hembygdsförening har arbetat med frågan och kommit fram till en lösning, som har allmänintresse.

Fullt med klenoder

Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.

Råda Hembygdsförenings hembygdsgård är den kringbyggda gamla gården Solsten. Bonings­huset har en rymlig vind, där man har inhyst alla museiföremål, som inte passar in bland möbler och inredning i de möblerade rummen i bottenvåningen. Häruppe på vinden har man fyllt hyllorna med föremål. Många av dem är verkliga sällsyntheter och klenoder. Jag har redan skrivit två bloggartiklar i ämnet. Museet häruppe på vinden gör ett utmärkt helhets­intryck. Man känner att man har kommit tillbaka till en förlorad värld. Ingenting stör detta intryck. Med tiden har föremålen dock blivit så många, att man måste ge sig mycket tid för att uppmärksamma alltsammans.

Museiavdelning i ladan

Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.
Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.

Många besökare har inte så mycket tid. Under 2018 har hembygdsföreningen byggt upp en museiavdelning i ladan. Hela utrymmet i ladan behövs för marknadsstånd, när man anordnar vårmarknad, skördefest och julmarknad. Det är dock högt i tak i ladan, och under takåsen har man byggt upp en museiavdelning helt i vitt. Väggar och tak är vita och i övrigt helt osmyckade. Belysning och vita väggar gör att föremålen framträder mycket tydligt. Här har man undvikit den stora museitrenden att sätta igen alla fönster och låta lokalerna vila i halvdunkel. Själv har jag alltid undrat, om denna museitrend har några fördelar. Går man runt i Råda Hembygdsförenings nya museiavdelning, blir man snart övertygad om att fönster och ljus är en bättre lösning.

Ett urval visas

Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.
Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.

Allt kan givetvis inte ställas ut i denna museiavdelning. Det är inte heller meningen. Man har tänkt sig att ställa ut ett urval föremål och på detta sätt visa smakprov ur samlingarna. Tanken är också att man skall byta föremålsgrupper då och då. Just till invigningen var det också viktigt att göra bästa möjliga intryck på besökarna och tilldra sig mesta möjliga intresse. Inom arbetsgruppen diskuterade man ingående vad man skulle ställa upp inför invigningen. Lördagen den 1 december 2018 anordnade Råda Hembygdsförening sin julmarknad. Klockan tolv var det dags att klippa det blågula bandet. Hembygdsföreningens ordförande Ingvar Bragd berättade litet grand om bakgrunden. Arbetsgruppens ordförande Lars Jurell berättade om arbetet och de ledande tankarna. Berit Jacobsson, som under många år har haft ansvaret för museisamlingarna, klippte av det blågula bandet. Under sina nittio år har hon följt hembygdsföreningen alltifrån dess början. Hennes far tillhörde föreningens pionjärer.

Ta efter!

Därefter kom stunden, då vi besökare strömmade upp i museiavdelningen. De utställda föremålen var lagom många och syntes bra. Uppmärksamheten samlades kring de utställda föremålen och drogs inte bort till andra föremål vid sidan om. Museiavdelningen är mycket lämplig i första hand för skolklasser. Det gäller ju att kunna samla barnens uppmärksamhet och förhindra att den dras åt alla håll. Arbetsgruppen fick mycket beröm. Jag gick runt och tackade de ansvariga och lyckönskade inför framtiden. Det är tydligt, att man här har skapat en museiavdelning, som andra föreningar har all anledning att ta efter. Aktiva föreningar får med tiden mycket stora samlingar. Om besökarna inte ger sig gott om tid, har de svårt att urskilja enskildheterna. Då är det en utmärkt tanke att lyfta fram vissa föremål eller grupper av föremål.

Lars Gahrn

Svarta Riddaren bejublas i Gräfsnäs

I nitton år har riddarspel anordnats i Gräfsnäs. Hur många spel och festivaler överlever så länge? Intresset för medeltiden är alltså mycket stort. Trots gassande sol och stekhet värme fyllde åskådarna slottsruinens vallar och en stor del av borggården.

Skicklig ryttaruppvisning

Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.
Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.

Söndagen den 8 juli 2018 var riddarna på plats. Där fanns Den Svarte Riddaren av Gräfsnäs (Kerstin Stråhlesköld), Silverbocken, Aldis af Silfvercrona, Hakon af Gripland (från Skåne), Svarte Korpen och Nordiska Räven. De tävlade i kända grenar. Med tung lans skulle man träffa en kvintan (en liten sköld på en svängarm). Med lans skulle man fånga upp högt hängande ringar. Med spjut skulle man spetsa en kudde på marken. Man skulle slå till en havregrynspåse, så att den gick sönder. Med svärd eller yxa skulle man klyva ett äpple. Med svärdet skulle man fånga upp fyra lågt sittande ringar. Slutligen skulle riddarna rida emot varandra och träffa den andres sköld med sin egen lans. Jag hade varit med om en sådan turnering senast söndagen den 3 juni på Lödöse medeltidsdagar. Då hade riddarna mycket ofta missat sina mål, så ofta att jag blev förvånad. På Gräfsnäs drygt en månad senare träffade de så ofta, att jag blev förvånad av den anledningen. Vad hade hänt? Hade de tränat upp sig under den månad, som hade förflutit? Jag ställde frågan till en av riddarna efteråt. ”Det är helt enkelt så, att ibland har man en bra dag och ibland en dålig”, förklarade hon. Detta måste tydligen gälla dem allesammans vid samma tillfälle!

Rolig underhållning

Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.
Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.

Skickliga var de allesammans denna dag. Dessutom är de genom långvarig vana bra på att roa åskådarna. Ibland får de (förhoppningsvis spelade) vredesutbrott. De kan börja skälla på domaren eller på någon annan riddare. Dessutom har vi gycklarna, som springer in på rännarbanan då och då, gör akrobatiska konster och kastar glåpord åt riddarna. Både gycklare och riddare är roliga och slagfärdiga, men tyvärr kan det vara svårt att göra sig hörd utomhus. Fastän riddare och gycklare höjer rösten så högt det går, hör man för det mesta inte vad de säger. Kanske skulle konferencieren kunna återberätta deras dråpliga inlägg och utgjutelser?

Svarta Riddaren – publikgunstlingen

Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.
Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.

När alla tävlingsgrenar hade avverkats, skulle dagens segrare utses. Detta tillgår på det sättet, att riddarna får spränga fram över rännarbanan en efter en under åskådarnas jubel. Den, som får högst och mest ihållande jubel, vinner. Både i Lödöse och i Gräfsnäs segrade Gräfsnäs’ svarta riddare Kerstin Stråhlesköld överlägset. När hon rider fram i sin svarta klädnad med vita bårder och med svenska flaggan i högerhanden, stiger jublet till hittills oanade höjder. Hon är inte bara känd på orten utan i hela Västsverige. Hon är mycket skicklig och sitter säkert i sadeln som om hon vore fastvuxen där. Barnen känner genast igen henne och ropar högt. Efteråt får barn och vuxna komma fram och se på hästarna och klappa dem. Givetvis står riddarna bredvid och pratar med både barn och vuxna. Många barn vill komma fram till Gräfsnäs’ svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. De beundrar henne och har henne givetvis som förebild. Vilket barn skulle inte vilja vara en skicklig ryttare och säker riddare som hon? Dessa drömmar är nog inte döda hos oss vuxna heller. Man behöver inte vara med länge förrän man begriper, att hon tycker om barn minst lika mycket som hon tycker om hästar. Sådant känner barnen snart av.

Förebild för barnen

Påfallande är, att flickorna är överlyckliga över att få komma fram till sin beundrade svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. För flickorna är hon en viktig förebild. Hon visar, att kvinnor kan – allting. Flickor kan bli skickliga ryttare och fruktade krigare. Kerstin Stråhlesköld är dessutom lärare i svetsteknik, framstående motorcykelförare och en målmedveten gymnast inom fitness. Hon har många och stora muskler. Slutligen är hon filosof och tänkare. På nätet lägger hon ut många tänkvärda sanningar (mestadels skrivna på engelska). Jag vet inte hur mycket av allt detta, som barnen har tagit del av, men med egna ögon ser de ju, att hon är en framstående riddare. Detta räcker långt.

Lars Gahrn

Folkrörelserna och deras blåsorkestrar skapade den svenska gökottan

Endast göken saknades. I övrigt var gökottan alltigenom lyckad. I stället för gökens läte fick vi höra Gökvalsen. Mölnlycke Blåsorkester höll Gökotta på Råda säteri, på terrassen nedanför huvudbyggnaden med utsikt över Rådasjön. Kristi Himmelsfärdsdag den 10 maj 2018 var varm, solig och vindstilla. Hade även göken låtit höra sig, skulle ingenting ha kunnat vara bättre.

Många kvinnor

Mölnlycke Blåsorkester spelar i Råda säteris trädgård. Foto: Lars Gahrn.
Mölnlycke Blåsorkester spelar i Råda säteris trädgård. Foto: Lars Gahrn.

Året dessförinnan vet jag inte hur många gökar jag hörde. Därför tillskrev jag inte hans uteblivande 2018 ekologiska katastrofer, klimatförändringar och obalans i faunan. I detta fall råkade vi ut för en tillfällighet. Mölnlycke Blåsorkester gör intryck både genom musikernas antal och genom sitt skickliga spel. Musikerna var 26 förra året. Ungefär lika manstarka och – måste man säga – kvinnostarka var de 2018. Inslaget av kvinnliga musiker är mycket stort. Båda dirigenterna är kvinnor. Jenny Björkqvist och Christina Lundin leder orkestern och avlöser varandra som dirigenter. Åtminstone i Mölnlycke har kvinnorna erövrat den manliga bastion, som blåsorkestrarna har varit. Ulf Ripa presenterade sakkunnigt, och ibland lite skämtsamt, musikstyckena.

Kära bekanta

Konserten inleddes med Kungliga Södermanlands regementes marsch, som den föregivne kompositören enligt musikforskarna helt enkelt har stulit från annat håll. Om så är fallet, har han visat gott omdöme vid valet av stöldgods. Detta är glad och sprittande musik, som är lämpad att pigga upp morgontrötta deltagare i en gökotta. Blåsorkestern börjar för övrigt klokt nog klockan åtta, och inte som förut klockan sju. Många musikstycken är kära gamla bekanta: Majsång (O, hur härligt majsol ler), Sköna maj välkommen, Sats ur romantisk svit av Dag Wirén, Gökvalsen, Sol över Hälsö, Underlige Aftonlufte av Carl Nielsen och Berliner Luft.

Hopp om vår krävs för vårfirande

Ulf Ripa berättade om musikstyckena och om gökottan.
Ulf Ripa berättade om musikstyckena och om gökottan.

Därutöver spelades nykomlingar på repertoaren som Cirkus Finemang av Benny Andersson och Brudmarsch (Bruremarsj på norska) av Brass Brothers, en norsk brasskvintett som bildades 1981. Ulf Ripa var vårtalare detta år nådens år 2018. Vad krävs för att man skall kunna fira vårens ankomst? Ripa berättade om valborgsmässoaftnar, som han hade upplevt. I Lund kunde det vara kallt som synden på Valborgsmässoafton. Inte desto mindre firade man i Lundagård. Studentkårens ordförande trädde ut på balkongen och förkunnade: ”Våren är kommen. Magnolian blommar.” Detta gjorde han, fastän magnolian inte blommade, och fastän ingen egentligen hade några andra vårtecken att peka på. Ännu värre kunde det vara i Kiruna. Ripa mindes en valborgsmässoafton med halvmeterdjup snö. Vid andra tillfällen härjade snöstormar denna dag. För att fira vårens ankomst behövs inte någon vår, endast ett hopp om att våren skall komma. En Valborg besökte Ripa och hans fru Botaniska trädgården i Singapore. Palmerna var 30-40 meter höga. Blommorna lyste i alla färger. Temperaturen var 30-35 grader. Då slogs Ripa av tanken: Så här har dessa människor det året runt. De stackarna har inte någon vår att längta till! De har inte någon vinter att kämpa sig igenom. I Singapore och liknande länder kan man inte fira vårens ankomst. Ripa var tacksam för den svenska våren. Han utbringade ett fyrfaldigt leve för våren, och orkestern spelade Sibyllafanfar av Stenhammar.

Gökottan – folkrörelsernas skapelse

Stralsund nästa! Hisinge Buss skall ta musikerna till den gamla svenskstaden Stralsund i Tyskland.
Stralsund nästa! Hisinge Buss skall ta musikerna till den gamla svenskstaden Stralsund i Tyskland.

Gökottan är – såvitt Ripa har kunnat finna – en unikt svensk tradition. Nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen hade tagit upp denna tradition. Båda dessa folkrörelser sökte efter anledningar att ordna nyktra och trevliga fester utomhus. På detta sätt kom blåsmusiken in i gökottorna. Bägge dessa folkrörelser omhuldade nämligen blåsmusiken och skaffade sig musikkårer. Årets gökotta var Ripas femtionde (i Mölnlycke). Vid 25 års ålder flyttade han till Mölnlycke år 1968. På Kristi Himmelsfärdsdag var han ute och löptränade med sin chef. Ripas ”mässingsöra” uppfattade orkesterljud. Mölnlycke Blåsorkester spelade vid Wendelsberg. På hösten gick Ripa med i orkestern. Sedan har han varit med om 50 gökottor som blåsmusiker i Mölnlycke. Han har betytt mycket för att ge musikglädje och musikhistoriska kunskaper till många. Detsamma gäller givetvis även om blåsorkestern i dess helhet.

Musikresa till Stralsund

Ulf Ripa avslutade sitt anförande med att meddela att nästa konsert skulle hållas klockan sex kvällen därpå – i Stralsund. Mitt för infarten till säteriets gårdsplan stod en långfärdsbuss från Hisinge Buss parkerad. Den skulle föra våra musiker till den gamla svenskstaden Stralsund i Nordtyskland. I Tyskland finns som regel minst en blåsorkester i varje stad. Tyskarna är uppfödda med blåsmusik och vill ständigt höra mer. Tack vare murens fall har gamla vänskapsband snabbt återknutits. Svenska blåsorkestrar far som skottspolar fram och tillbaka mellan Sverige och Tyskland. Den uppskattning, som de möter där nere, ger dem uppmuntran och stimulans att fortsätta sitt viktiga arbete.

Lars Gahrn

Polletterna speglar vår historia

Bo Gustavssons föredrag om Göteborgs polletter var en succé redan innan det hade börjat. Förväntansfulla åhörare vällde in i Wallenstamsalen i Göteborgs stadsmuseum. Bo Gustavsson är som föredragshållare sakkunnig, ledig, skämtsam och van att framträda. Under denna succé blommade han ut som estradör och scenpersonlighet. Dylika föredrag får man sällan vara med om. (Föredraget hölls hösten 2017, men sådana upplevelser glömmer man inte.)

Polletter på Polketten

Bo Gustavsson gjorde succé med Göteborgs polletter. Foto: Lars Gahrn.
Bo Gustavsson gjorde succé med Göteborgs polletter. Foto: Lars Gahrn.

Bo Gustavsson tillhör Göteborgs Numismatiska förening, som samlar åtskilliga åhörare på sina föredrag, men dagens publik var större än allt annat. Omständigheten att polletterna hörde hemma i Göteborg, åhörarnas hemstad, var viktig, men dessutom har det nog gått nostalgi i polletterna. De tillhör tyvärr de utrotningshotade betalningsmedlen. Åtminstone är de rödlistade. En gång var de så vanliga, att de speglar Göteborgs historia. Den, som lär känna polletterna, lär samtidigt känna Göteborgs förflutna. Polletterna är med i alla sammanhang. Gustavsson inledde sitt föredrag med att sjunga början av Lasse Dahlquists gamla slagdänga ”Kom, lella vän, ska vi segla”. (Han fick livliga applåder för insatsen, även om han nog inte har någon chans att placera sig i Melodifestivalen.) Varför sjöng han denna slagdänga? Jo, i denna sång säger Kal till Ada, att han ”har polletter kvar”. Kal och Ada dansar på Polketten på Liseberg, och där betalade man inträde med danspolletter. I sången omnämns Åke Fagerlunds orkester, som spelade på Liseberg 1931-1944. Där har vi tidsramen.

Tidskrävande pollettkrönika

Lasse Dahlquist omnämnde danspolletterna på Liseberg i en av sina visor. Nu sitter han staty på Liseberg. Bild från nätet.
Lasse Dahlquist omnämnde danspolletterna på Liseberg i en av sina visor. Nu sitter han staty på Liseberg. Bild från nätet.

På Liseberg framträdde även trollkarlen Cortini, som hade låtit tillverka egna polletter med sin egen porträttbild på. Under sina föreställningar brukade han trolla fram sådana polletter. De kallades ”Magicians tokens” på engelska, ty andra magiker hade på samma sätt egna polletter. Kunde man använda dem också som betalningsmedel? Användes de som inträdesbiljetter till den store Cortinis föreställningar? Det fick vi inte veta. Bo Gustavsson skriver: ”Cortinis token användes som trollerimynt, det vill säga han trollade fram sådan ur öronen på folk och lite varstans. De var nog inte betalningsmedel. Egendomligt nog lät han prägla sådana till många av sina föreställningar. Det lär finnas ett 40-tal olika.” Över huvud taget är mycket oklart rörande Göteborgs polletter. De tillhör den vardagshistoria, som man sällan dokumenterade. Bo Gustavsson håller på med ett stort arbete om Göteborgs omkring 2000 polletter. Under sitt timslånga föredrag lyckades han hinna med omkring 40 av dem, vilket blir i genomsnitt en och en halv minut för varje pollett. Gustavsson är alltså inte långrandig utan håller god fart. Han brukar säga, att detta stora bokverk är klart nästa år, ”men det har jag hållit på att säga ganska många år nu”. I detta fall som i många andra växer arbetsuppgiften under arbetets gång. Under 2018 har han dock nått målsnöret. När detta skrivs, väntas boken när som helst.

Vägpolletter

Tvättpolletten från Enerbacken i Mölndal (skänkt av Margareta Lindberg) är helt blank och kunde nog användas i många sammanhang. Foto: Lars Gahrn.
Tvättpolletten från Enerbacken i Mölndal (skänkt av Margareta Lindberg) är helt blank och kunde nog användas i många sammanhang. Foto: Lars Gahrn.

Färjepolletter, spårvägspolletter och gaspolletter är väl de mest kända av sitt slag. Därutöver fanns vägpolletter för ”Qvillebäckens Bro” (på Hisingen), för Stigbergsliden och för Mölndalsvägen. Vid Mölndalsvägen-Göteborgsvägen upptogs bomavgift (vägavgift) 1865-1899. Bommen (vid Bomgatan) kallades ”dumbommen”. Hela kvarteret runtomkring kunde kallas ”Bommen”. Vägavgifter är således inget nytt, och de var lika illa omtyckta då som nu. Polletterna kan ha vissa särmärken. Somliga har ett runt hål på mitten. Vissa av dessa är rabattpolletter. De, som är rabattpolletter, är sådana, som har getts ut av Göteborgs Hamnstyrelse för färjetrafiken. Många polletter med hål i mitten är dock inte rabattpolletter. Andra har ett hack i kanten. Detta har de fått, eftersom de är lika stora som 25-öringar. Pollettens värde var oftast högre än myntets. Därför var frestelsen stor att stoppa 25-öringar i stället för polletter i automaten. Med hjälp av hack i pollettkanten hindrade man sådana bedrägerier. Bo Gustavsson förklarar närmare: ”Polletterna, som försågs med hack i kanten, gavs ut av Gasverket. I starten var de helt runda och i storlek som 25-öringar. Det ledde till att 25-öringar användes i stället för polletter. Sedan minskade man springan, så att runda polletter inte kunde läggas i gasmätaren, utan med hackets hjälp ’trädde’ man i polletten!” Till Bo Gustavssons stora förtjusning måste vi åhörare lämna in träpolletter för att komma in i Wallenstamsalen. Bland annat därför vågade han förutspå polletten en framtid även i dessa digitala tider. Alldeles avgjort har i varje fall polletthistorien en framtid. Kan Göteborgs polletter nära nog fylla Wallenstamsalen har numismatiken en framtid inom humaniora. I dessa yttersta dagar finns många, som inte vet vad numismatik är. ”Numismatik är inte en sjukdom, möjligen en störning.” (Så brukar Bo Gustavsson skämta.) Vad polletter är, vet dock tydligen den stora allmänheten. Denna stora framgång skapade både glädje och upprymdhet.

Marianne Pollett

Marianne Ehrenström, född Pollett, var en Göteborgspollett av det mest förtjusande slaget.
Marianne Ehrenström, född Pollett, var en Göteborgspollett av det mest förtjusande slaget.

Bo Gustavsson har stora kunskaper, men polletternas historia är tyvärr ofullständigt känd. Jag vill bidra med en pollettgåta. År 1803 utnämndes generalfälttygmästaren Nils Fredrik Ehrenström till kommendant i Göteborg. Hans hustru var den kända kulturpersonligheten och hovdamen Marianne Ehrenström, född Pollett. Hon var dotter till generallöjtnanten Johan Frans Pollett. Detta namn kan man se stavat än Pollett och än Pollet, men Nordisk Familjebok inskärper, att rätt stavning är Pollett. Stavningen har dock för vårt vidkommande mindre betydelse, ty även våra polletter har drabbats av vacklande stavning. Bo Gustavsson skriver: ”För hundra år sedan stavade man ofta polett, alltså med ett l. Det måste man vara vaksam på när man letar i tidningar.kb.se efter uppgifter.” År 1810 lämnade Marianne Ehrenström, född Pollett, Göteborg och sin make. Hon återvände då till Stockholm. Åtskilligt har skrivits om henne. Hon är med i flera uppslagsböcker. Henrik Schück har låtit trycka utdrag ur hennes memoarer. Olle Holmberg har sysslat åtskilligt med henne, eftersom hon var väninna till den kände skalden och filosofen Carl Gustaf af Leopold. Ingenstans har jag dock funnit förklaringen till hennes efternamn Pollett. Att döma av släktutredningar är namnet dock så gammalt, att det knappast kan beteckna en pollett i sentida bemärkelse. Under flera år i början av 1800-talet hade Göteborg alltså en kvinnlig Pollett bland societetens damer. Kanske hör denna vittra, sköna och förtjusande kvinna egentligen inte till Göteborgs polletthistoria, men man kan inte undgå att bli förbryllad av hennes flicknamn, i all synnerhet, om man samtidigt intresserar sig för polletter och Gunnebo. (På Gunnebo ordnade Marianne Ehrenström en fest för medlemmar av den landsflyktiga franska kungaätten.) Marianne Ehrenström hade en fosterdotter vid namn Mathilde Tellop. Fastän namnet är märkligt, är det sedan länge förklarat. Tellop är Pollet(t), skrivet med omvänd bokstavsföljd. Pollett har förekommit även som öknamn eller smeknamn. Bo Gustavsson berättar: Till Polletthistorien hör möjligen också fotbollsspelaren i ÖIS Thomas “Polletten” Larsson. Han lär ha fått smeknamnet för att hans far sysslade med pollettautomater.

Läs vidare

Både Marianne Ehrenström och hennes far Johan Frans Pollett finns med i Nordisk Familjebok (band 7, Sthlm 1907, spalterna 28-29 och band 21, Sthlm 1915, spalterna 1256-1257).

Henrik Schück, Den sista gustavianska hovdamen, kapitel i författarens bok: Svenska bilder: Valda smärre skrifter i svensk kulturhistoria VII, Sthlm 1941.

Olle Holmberg, ”Den tänkande väninnan”, kapitel i författarens bok: Leopold och det nya riket 1809-1829, Sthlm 1965.

Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977. (På sidorna 80-81 behandlas Marianne Ehrenströms tillställning på Gunnebo år 1808.)

Lars Gahrn

 

Har en stad en själ?

Har Mölndal en själ? Jag hade inte tänkt i de banorna, förrän Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, i sitt föredrag om Göteborgslitteratur, hållet onsdagen den 15 november 2017 för Göteborgs Hembygdsförbund, kom in på sådana ämnen. I sitt föredrag berättade han om Göteborgs själ och mycket annat. Låt oss börja med grannstadens själ.

Göteborgs själ

Finns några författare, som har funnit ”Göteborgs själ”? Jan Westin har arbetat med frågeställningen och räknade upp några författare och några boktitlar:

Ebbe Linde, Göteborg (1948),

Lars Ulvenstam, Göteborg – en stad och dess människor (1963),

Arne Gadd, Stad i Väster (1972),

Claes Hylinger, Kvar i Göteborg (1992).

Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.
Niklas Krantz, här fotograferad tillsammans med sin vän och medarbetare, bibliotekarien Sven-Olof Ask i Skara, lyckas finna många värdefulla uppgifter om Mölndal. Foto: Christina Ström.

Westin förklarar sig närmare: ”När det gäller letandet efter ’Göteborgs själ’ tycker jag att de nämnda författarna är goda exempel, var och en för sin tid. Den ende som för några år sedan har givit ut en skrift med titeln ’Göteborgs själ’ är dock Kristian Wedel – det flödar ymnigt ur hans penna. Jag tycker nog att Ulvenstam, Gadd och Hylinger har nått längre, men som jag försökte säga: de har olika utgångspunkter. Linde är mer traditionellt historisk. Ulvenstam är lite akademisk, med viss tyngdpunkt på kulturen. Gadd har fokus på hamnen. Hylinger ser staden ur ett flanörperspektiv. Jag tror nog man kan diskutera sig fram till drag som är gemensamma för den göteborgska själen bland stadens alla innevånare – men visst är vi stora nog att ha prägel av den stadsdel där vi är födda, bor eller har hamnat.” Frågan är om man kan finna något liknande för Mölndal. För en gångs skull känner jag mig odelat villrådig och vänder mig därför till läsekretsen. Vad säger ni om Mölndals själ?

Göteborgslitteraturen och Mölndal

Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors finner ständigt nya tidningsnotiser om Mölndal. Här ses hon i Dicksonska palatset, där hon ibland har guidat runt. Foto: Lars Gahrn.

Någon kanske undrar varför Lars Gahrn, som är mölndalsbo och Mölndals historieskrivare, sitter och skriver en artikel om Göteborgslitteratur? Svaret är, att Mölndal och Göteborg är två grannstäder, vilkas öden och äventyr är så sammanflätade, att man kan hämta otroligt många uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturen. När Mölndals förste historieskrivare, folkskolläraren Johan Lundskog, skrev sin bok ”Fässbergs socken och Mölndals kvarnby” (1921), hämtade han väldigt mycket ur Göteborgslitteraturen. Själv har jag fortsatt detta arbete. Jag har kopierat otroligt många sidor ur Göteborgslitteraturen för Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Under flera år var bibliotekarien och museiassistenten Thomas Svensson min flitige medhjälpare i detta oändlighetsarbete, som inte är avslutat. Göteborgslitteraturen är numera så omfattande (enligt Jan Westin omkring 10 000 skrifter), att ingen människa kan läsa allt eller ens få kännedom om alla skrifter. Niklas Krantz går igenom bland annat Göteborgslitteratur men även annan lokalhistorisk litteratur. Ofta stöter han på uppgifter, som jag inte hade en aning om. Hans stående fråga är: ”Vill du ha kopior?” Mitt stående svar är: ”Ja, tack!” Jag tar gärna emot alla slags tips. Krantz är arbetande styrelseledamot i Föreningen för Västgötalitteratur, som anordnar tre stora bokauktioner årligen. Då säljs bland annat Göteborgslitteratur men även Mölndalslitteratur. För museerna i Mölndal har Krantz inköpt åtskilliga böcker under årens lopp. Krantz har ett nära samarbete med bland andra Johnny Hagberg och Sven-Olof Ask. Alla dessa västgötar vet, att Göteborg och Mölndal ligger inom Västergötland. (Invånarna i dessa städer tror dock själva i allmänhet, att Mölndal och Göteborg hör till landskapet Bohuslän. Fler västsvenskar borde åka till Skara och lära sig grundläggande geografiska fakta om sina hemstäder!) Bokdoktorn Sven-Erik Johansson har gjort en enastående insats. Han började komma med gåvor till museerna i Mölndal 1987, och han håller fortfarande på. I början bidrog han huvudsakligen med föremål, men numera är det nästan uteslutande böcker. Många av dem är tidigare okända för forskningen. Även om mitt liv skulle bli dubbelt så långt, kommer jag nog inte att se alla böcker, som har något att meddela om Mölndal.

Ständigt nya fynd

Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.
Sven-Erik Johansson har spårat oändligt många skrifter med värdefulla uppgifter om Mölndal. Här ses han, glad över några nya fynd, utanför Kvarnbygården. Foto: Lars Gahrn.

Jan Westin lyckades finna en Gunneboskildring från 1861. Den var okänd för alla, som tidigare hade forskat om Gunnebo. Arvid Baeckström, som ägnade större delen av sitt långa forskarliv åt Gunnebo, dammsög både arkiv och litteratur på jakt efter uppgifter om Gunnebo, men märkligt nog fann han inte denna engelska reseskildring. Jan Westin var först. Jag skrev genast om den i Mölndals-Posten (MP 11/4, 25/4 och 16/5 2013) givetvis framhållande, att Westin hade gjort denna viktiga upptäckt. Med dessa ord vill jag uppmana alla andra läsare av göteborgiana att hålla ögonen öppna och höra av sig så snart de finner någonting, som handlar om Mölndal. Anna Jolfors har gått ett steg längre. Hon undersöker gamla tidningslägg och finner otroliga mängder med gamla nyheter från Göteborg och Mölndal. I Kungsbacka bor numera Leif Andersson, som då och då botaniserar i de nordhalländska tidningarna. Ofta gläder han mig med gamla Mölndalsnyheter därifrån. Att Kungsbackas tidningar intresserade sig för Mölndal var en fullständig överraskning för mig. Det gäller att ha ögonen med sig. Mölndalsnyheter kan dyka upp i de mest oväntade sammanhang. Hela tiden dyker gamla böcker, tidigare okända för forskningen, upp. Westin har ungefär samma uppfattning: ”Och visst, mycket återstår att upptäcka. Göteborgslitteraturen omfattar som sagt omkring 10 000 skrifter, men du är förstås medveten om rundheten i siffran och bristen på definition av vad ’skrifter’ innebär.” Eftersom Mölndalslitteraturen hela tiden har uppgifter om Göteborg, bör man kanske räkna in även den i Göteborgslitteraturen. Med sådana och liknande beräkningar kan antalet skrifter öka lavinartat.

Göteborgiana-grupp

Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.
Jan Westin kallar sig och sina andra boksamlare för göteborgianer.

Någon förening för Göteborgslitteratur finns inte. Däremot finns inom Göteborgs Hembygdsförbund en Göteborgiana-grupp med Westin som en av sina bemärkta medlemmar. Han har själv skrivit om gruppen och dess verksamhet: Jan Westin, Att samla Göteborgiana och att samla Göteborgianer, (artikel i: Göteborg förr och nu, volym 37, 2018, sidorna 187-204). Förhoppningsvis leder den till att fler ”Göteborgianer” söker sig till gruppen och gör en insats för Västsveriges historia. Mycket arbete är alltså gjort vad gäller sökning av uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturens omkring 10 000 skrifter. Jag har med många vänners hjälp kopierat ett oändligt antal sidor ur Göteborgslitteraturen och satt in sidorna i Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Jag skulle inte ha varit den jag är, om jag inte ändå gärna ville ha mer. Fler tips efterlyses.

 

Lars Gahrn

Göteborgslitteraturen har mycket att berätta om Mölndal.

Göteborgslitteraturen har mycket att berätta om Mölndal. Skall man vaska fram dessa uppgifter har man en livsuppgift. Göteborgslitteraturen omfattar nämligen omkring 10 000 skrifter. Tillväxten är god. Årligen tillkommer 100-150 skrifter i ämnet. Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, höll onsdagen den 15 november 2017 ett föredrag för Göteborgs Hembygdsförbund om Göteborgslitteratur. Då berättade han detta och mycket annat. I tre artiklar skall jag förmedla Westins uppgifter, men givetvis smyger sig egna tankar och påpekanden med. Förhoppningsvis begriper läsarna vad som kommer från vem, så att de inte ger Westin skulden för mina funderingar.

Hällristningar eller 1700-tal

Vad skall räknas som den äldsta Göteborgslitteraturen? I sin iver att få så gamla anor som möjligt föreslog Jan Westin, att hällristningarna i Askim skall räknas som den äldsta Göteborgslitteraturen. Så kan man ju se på saken, men dels rör det sig inte om skrift, och dels införlivades Askim i Göteborg så sent som i mannaminne (1971). Att räkna Askims hällristningar till litteraturen om Göteborg är inte invändningsfritt. Westin är medveten om invändningarna och tillägger: ”Jag är förstås fullt medveten om att hällristningen i Askim kan ifrågasättas som Göteborgslitteratur, men jag tyckte, att den i alla fall kunde få vara med som exempel på ett skrivet/ristat meddelande med ett innehåll/symbolvärde för läsaren/betraktaren. Och det kanske kan sägas gälla för också mycken annan litteratur”. Själv vill jag tillägga, att vi på samma grunder kan räkna runlejonet från Älvsborgs fästning till Göteborgslitteraturen. Det rör sig om en gravhäll med ett inristat lejon och en runinskrift. Jag har skrivit om denna runsten på min blogg. Om man i stället begränsar sig till tryckta källor, som handlar om Göteborg, måste vi börja under 1700-talets första hälft. Haqvin E. Setthelius skrev en avhandling om Göteborgs historia på latin (Historiam Urbis Gothoburgi), och den utgavs 1715. Denna avhandling har i vår tid översatts till svenska och utgivits av Föreningen för Västgötalitteratur. Westin tillägger: ”Tryckta källor med information om Göteborg fanns ju även här och där under 1600-talet, däremot inga försök till samlad historisk framställning förrän Setthelius lade fram sin avhandling”.

Gå till bibliografierna!

Titeln på den första Göteborgsbibliografin är skriven på latin, men för att folk skall begripa vad den handlar om, finns en undertitel på svenska.
Titeln på den första Göteborgsbibliografin är skriven på latin, men för att folk skall begripa vad den handlar om, finns en undertitel på svenska.

Mest känd och mest givande av de äldre skrifterna är Eric Cederbourgs Beskrivning över Göteborg (1739). Per Adolf Granberg utgav 1815 Staden Göteborgs historia. Andra kända namn, som dök upp, var givetvis Wilhelm Berg, Hugo Fröding, Fredrik Åkerblom, C.R.A. Fredberg och Fritz Stenström. Alla dessa skriftställare är välkända för dem, som forskar i Västsveriges historia. Därutöver finns alltså oanade mängder skrifter i alla upptänkliga ämnen. Att över huvud taget ta reda på att dessa skrifter finns är inte det lättaste. Jan Westin uppehöll sig därför givetvis vid de bibliografier, som finns. Grundläggande för äldre tider är Abersténs bibliografi, som går fram till1920. (Titeln är: S. Aberstén, Bibliographia Gothoburgensis: Systematisk förteckning över skrifter rörande Göteborg utkomna t. o. m. 1920, Gbg 1922. Detta är en av de mycket värdefulla jubileumspublikationerna, utgivna med anledning av stadens 300-årsjubileum.) Göteborgs Hembygdsförbund har utgivit en stor och mycket värdefull bibliografi i två band: Litteratur om Göteborg 1921-1965 av Lage Hulthén (del I tryckt 1984 och del II tryckt 1987, Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XIX och XXI). Denna bibliografi är alltså en fortsättning på Abersténs. Göteborgs Hembygdsförbunds årsbok Göteborg förr och nu började utkomma 1960. Alltifrån 1968 den innehåller den bibliografier över skrifter och artiklar, som har tillkommit sedan sist. Hugo Fälldin skrev många årgångar med årsvisa bibliografier. På detta sätt är tiden alltifrån 1966 och framåt täckt. Lage Hulthén täckte alltså mellanrummet mellan Aberstén och Göteborg förr och nu. I min jakt efter uppgifter om Mölndal har jag haft anledning att botanisera i dessa bibliografier, men tyvärr måste jag skriva, att jag bara har nosat ytligt på dem. Där finns mer att hämta.

Skönlitteratur med tecken på åldrande

Sophie Elkans roman John Hall har kommit ut i fem upplagor (1899, 1906, 1913, 1918 och 1993). Detta är utgåvan från 1993, språkligt moderniserad av Karin Westerlund.
Sophie Elkans roman John Hall har kommit ut i fem upplagor (1899, 1906, 1913, 1918 och 1993). Detta är utgåvan från 1993, språkligt moderniserad av Karin Westerlund.

Jan Westin gick även in på den mer okända Göteborgslitteraturen. Vid sidan om ”Det gamla Göteborg” samt ”Från vår merkantila och industriela verld” skrev C.R.A. Fredberg litterära följetonger, som gavs ut i bokform. Westin ansåg dessa litterära skapelser numera vara mer eller mindre ”oläsbara”. Tydligen är denna skönlitteratur inte mycket att skryta med. Westin vill dock gärna förklara sig litet närmare: ”Fredbergs alster i den skönlitterära stilen var väl inte så usla för den tiden och för den tidens tilltänkta läsare, men visst är det svårgenomplöjt för en nutida läsare”. Även i skönlittaraturen kan man dock göra fynd. För många år sedan upptäckte Dan Korn, att Johannes Sundblads roman ”Smuglarens dotter” (1877) till stora delar utspelade sig i Fässbergs socken, det vill säga i Mölndal, där smugglaren bodde. Med gemensamma ansträngningar lyckades vi lista ut, att titelfiguren var Sundblads morfar, den sägenomsusade hejderidaren Lars Svensson (1756-1838) i Krokslätt. Alltsedan den dagen har jag funderat över, hur mycket som är diktat, och hur mycket som är sant i romanen. Kan inte någon börja forska om Hejderidaren?! Ett verk, som däremot redan från början uppmärksammades i Mölndal, är Sophie Elkans roman ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg”, utgiven 1899. Den handlar mycket riktigt om livet i det gamla Göteborg, men eftersom familjen Hall ägde Gunnebo i Mölndal, har boken fått stor (och ibland olycklig) inverkan på historieskrivningen om Gunnebo. I Mölndals-Posten har jag granskat dessa uppgifter. Mina undersökningar är samlade i boken ”Gunnebo – ett slott i tiden” (av Lars Gahrn med teckningar av K E Lindahl, utgiven av Mölndals-Posten 1997). Mycket arbete är alltså gjort vad gäller sökning av uppgifter om Mölndal i Göteborgslitteraturens omkring 10 000 skrifter. Jag har med många vänners hjälp kopierat ett oändligt antal sidor ur Göteborgslitteraturen och satt in sidorna i Mölndals stadsmuseums faktapärmar. Jag skall berätta mer om detta arbete nästa gång.

Lars Gahrn