Hertiginnan Ingeborg – en gränsöverskridande kvinna

”Gränsöverskridande kvinnor på medeltiden” – detta uttryck skulle Stefan Högberg förklara i Lödöse Museum lördagen den 20 oktober 2018. Gränsöverskridande kvinnor är kvinnor som övertar männens arbetsuppgifter. De överskrider gränsen för kvinnornas verksamhet och ägnar sig åt sådant som männen sysslar med.

Trolovad vid ett års ålder

Hertiginnan Ingeborgs sigillbild har färglagts och finns i Bohusläns museum i Uddevalla. Hon var runt 1320 vår västsvenska härskarinna. Foto: Lars Gahrn.

Föredraget kom att handla om en kvinna framför alla de andra, nämligen hertiginnan Ingeborg, norsk kungadotter och svensk hertiginna, som åren runt 1320 var den mäktigaste kvinnan i Skandinavien. Hennes levnadsöde är både känt och uppmärksammat, men Stefan Högberg lyckades med konststycket att framställa denna härva av förhållanden och händelser så, att den blev både tydlig och begriplig. Ingeborg var norsk kungadotter, sin fars enda arvinge. Den norska kungakronan skulle gå i arv till hennes son, om hon fick en sådan. Givetvis var hon ett eftertraktat gifte. Endast ett år gammal blev hon trolovad med den svenske hertig Erik av Södermanland. Stefan Högberg ansåg, att denne hertig Erik måste ha varit en karismatisk personlighet, som kunde få de flesta med på vad han ville, bara för att något senare grundlura och svika sina bundsförvanter. När Ingeborg och Erik ingick trolovning, var hon som sagt bara ett år och han tjugo år gammal. Året var 1302.

Våld, list och ond död

Stol av medeltida modell i Bohusläns museum, som har en avdelning om hertiginnan Ingeborg i sin basutställning.

Erik och hans bror Valdemar kom i strid med sin äldre bror, kung Birger av Sverige. Erik och Valdemar byggde upp en maktställning i Västsverige, men tidtals förde de krig även mot sin bundsförvant, den norske kungen. De var med våld och list framgångsrika och berövade sin bror större delen av det svenska riket. Då fick de besittningar även på andra ställen inom det svenska riket. Många förvecklingar senare gifte sig Erik med Ingeborg i Oslo 1312. Vid samma tillfälle gifte sig hans bror Valdemar. De båda brudarna mottogs med fyra dagars gästabud i Lödöse 1313. Ingeborg var tolv år och Erik trettiotvå. År 1306 hade Erik och Valdemar tillfångatagit sin bror, kung Birger och avtvingat honom större delen av Sverige. År 1317 gjorde kung Birger något liknande och tillfångatog sina bröder, som dog i fängelset året därpå. De två händelserna är kända som Håtunaleken och Nyköpings gästabud.

Många ledande kvinnor

Här ser vi hertiginnan Ingeborg under olika skeden av sitt liv. Bilder i Bohusläns museums basutställning 2018.

Hertigarnas män gjorde uppror mot kung Birger och fördrev honom. Hertig Eriks änka, hertiginnan Ingeborg, blev ledarinna vid sjutton års ålder. Hennes treårige son Magnus valdes till svensk kung 1319 och ärvde samtidigt det norska kungariket. Hennes maktställning är på många sätt betecknande. I den tidens manssamhällen var kvinnan hela tiden vice makthavare eller vikarierande makthavare. Det rätta och riktiga ansågs vara, att män skulle äga makten och utöva den. Ofta måste dock kvinnorna ta över. En irländsk forskare, Kimberly LoPrete, har räknat ut, att bland tidens storfolk och ledargestalter var tio till tjugo procent kvinnor. Man har många exempel på att kvinnor har ägnat sig åt offensiv krigföring. Kvinnliga soldater är kända från korstågen och husitkrigen i Tjeckien och de engelska bondeupproren. Vid stora kriser och ”vid stark ilska” dyker kvinnor upp bland de stridande, påpekade Stefan Högberg.

Stark maktställning gick snabbt om intet

Stefan Högbergs andra bok om starka kvinnor.

Vad gäller Ingeborg är dock inte känt, att hon skulle ha  fört befäl i inbördesstriderna. I början kan hon ha varit galjonsfigur likaväl som ledare. Vi kan inte avgöra vilken beskrivning, som är den mest riktiga. Snart inser hon dock sin maktställning och börjar handla på egen hand, utan att bry sig om rådsherrarna. Under inbördeskriget utmärker sig en av hennes män, den dansk-halländske stormannen Knut Porse, som blir hennes främste bundsförvant. Vi kan inte avgöra, om Ingeborg eller Knut Porse är den främsta ledaren. Ledde hon honom eller ledde han henne, eller utövade de ledningen tillsammans? Vi kan inte avgöra detta. Både de norska och de svenska rådsherrarna bröt dock så småningom med dem. I Lödöse hade Ingeborg och Knut samlat det svenska rådet för att fira Ingeborgs dotters trolovning och samtidigt (mera i hemlighet) sluta ett försvarsförbund med Mecklenburg mot Danmark. Rådsherrarna begrep, att Ingeborg ville ha krig mot Danmark. Detta ville de inte vara med om. Ingeborg och Knut överflyttade förhandlingarna till Bohus slott och slöt där ett anfallsförbund med Mecklenburg. De hade nu bara sina västsvenska besittningar som bas, men med lånade pengar värvade de legoknektar.

Skånes erövring misslyckas

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Med sin här bröt år 1322 Knut Porse in i Skåne, som skulle erövras. Mecklenburg svek dock förbundet med Ingeborg och Knut, som inte kom någon vart med Skånes erövring. Herr Knuts fiender var alltför starka. Även norrmännen undandrog sitt stöd efter motgångarna i Skåne 1323. År 1326 ingår Ingeborg förlikning med de norska och svenska stormännen. Hon måste lämna tillbaka sina västsvenska borgar. Ingeborg och Knut hade med andra ord en stark maktvilja. Samtidigt lyckades de inte få stormännen med sig utan fick dem snart emot sig. Därför gick deras maktställning snabbt om intet. Ingeborg gifter sig 1327 med Knut Porse, som har södra Halland och lyckas förvärva fler besittningar. Han avlider dock redan 1330. Hon hade trettio år kvar att leva, men så vitt man vet saknar hon makt och inflytande över riksstyrelsen efter andre makens död. Hon hade dock stora egendomar att förvalta. Hertiginnan Ingeborg har fått dåligt betyg av historie­skrivarna. Stefan Högberg menade, att hon har fått kritik, därför att hon var kvinna. Sådana misstankar är svåra att bevisa, men jag har svårt att tro, att han skulle ha fel.

Normala maktspelare

Stefan Högberg med en reklambild för sin andra bok om starka kvinnor.

I rättvisans namn bör dock påpekas, att även männen, det vill säga hertigarna Erik och Valdemar och konung Birger, har fått hårda domar. Historieskrivarna har ogillat inbördes­striderna, som ledde till, att stora delar av riket förhärjades, och att Sverige försvagades gentemot grannländerna. Ogillar man dessutom våld, svek och brutna avtal, blir domen ännu hårdare över konung Birger och hans bröder. Hertiginnan Ingeborg fortsatte med Knut Porses hjälp sin avlidne makes och sina svågrars maktspel och krigiska verksamhet och kom därför att falla under samma dom. Till hennes nackdel talade dessutom, att hon snöpligen misslyckades med att erövra Skåne. Hade hon lyckats med att erövra detta landskap, som bland svenska kungar och fältherrar var den mest eftertraktade erövringen under århundradena, hade hennes dom blivit mycket gynnsammare, oavsett hur mycket våld, list och svek, som hade utövats. Domen har blivit hård, men historikerna har dömt utifrån sin tids värderingar. De har inte velat inse, att alla som hade förmågan höll på så här under medeltiden, och att de även förväntades hålla på så. Herremännen var uppfostrade till att se kriget som en viktig och hedervärd verksamhet, och de var uppfostrade till att försöka förvärva så stora besittningar som möjligt. Eftersom kungamakten var svag under medeltiden, var inbördeskrigen då vanligare än under senare århundraden. Under senare århundraden var krigen mellan national­staterna vanligare, och de fördes (och förs) som bekant med våld, list och svek. Tolv- och trettonhundratalens makthungriga makthavare ter sig med andra ord som helt normala. Dessa mina funderingar är mina, och Stefan Högberg bör inte lastas för dem.

Många kvinnliga krigare

Stefan Högberg är onekligen ett fynd som föredragshållare. Han kan berätta och förklara så att även invecklade härvor blir begripliga och översiktliga. Han har lätt att uttrycka sig och talar i lagom hastighet. Hans språk är vårdat. Han själv är vänlig och trevlig. Två böcker har han skrivit om kvinnor, som har utmärkt sig i historien: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater (Historieporten, Göteborg, 2017, 292 sidor, illustrerade) samt Kvinnorna historien glömde (2018, 193 sidor, illustrerade). Själv har jag ägnat mig åt att samman­ställa uppgifter om kvinnliga krigare från senare århundraden. Jag har blivit förbluffad över hur många kvinnliga krigare man har kunnat hitta. Hertiginnan Ingeborg var inte ensam om att överskrida gränser.

Lars Gahrn

Starka kvinnor på medeltiden

Sveriges och Nordens mest kända invånare från medeltiden är en kvinna, nämligen Sankta Birgitta eller Heliga Birgitta, mycket känd och omtalad inom sitt hemland och ännu mer uppmärksammad utomlands, i Europas katolska länder. Nordens mest framgångsrika och mäktigaste regent under medeltiden var en kvinna, nämligen drottning Margareta, som var härskarinna över Danmark, Sverige (med Finland) och Norge (med Island, Färöarna och Grönland).

Kvinnor sända av Gud

Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.
Stefan Högberg i Lödöse museum. Foto: Lars Gahrn 2018.

Den mycket krigiska medeltidens mest kända krigare var en ung flicka, nämligen Jeanne d’Arc, även känd som ”jungfrun av Orleans”. Manssamhället var ännu inte ifrågasatt och skulle sitta i ”orubbat bo” ännu några århundraden. Därför får sådana levnadsöden den eftertänksamme att fundera över kvinnans möjligheter under medeltiden och hennes förmåga att bryta ner de skrankor, som var satta för hennes möjlighet att verka. Alltsammans blir mer invecklat och svårbedömbart därigenom, att två av dessa storheter åberopade gudomliga ingripanden. Sankta Birgitta gjorde gällande att hon fick uppenbarelser från Gud. Jeanne d’Arc hävdade att Gud hade sänt henne för att befria Frankrike från engelsmännen. Gudomliga röster talade om för henne vad hon skulle göra. Omgivningen var i bägge fallen tveksam eller tvivlande, men alltfler blev övertygade. Hur mycket av framgången skall vi tillskriva Guds ingripande, och hur mycket kvinnornas duglighet? Ja, nog har vi mycket att fundera över och forska i, ty dessa storheter var långt ifrån ensamma om att vara bemärkta kvinnor i medeltidens manssamhälle.

Drottning Margareta – mycket framgångsrik

Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.
Omslaget på Stefan Högbergs första bok pryds av en medeltida bild, som föreställer Jeanne d’Arc.

Stefan Högberg har tagit sig an detta ämne och berättar för oss om en förbluffande stor mängd kvinnor, som har övertagit manliga verksamheter under medeltiden. Hans verk har titeln: Kvinnliga krigare: Medeltida kvinnor som ledare, konstnärer och soldater. (Boken är utgiven av Historieporten, Göteborg, 2017, och omfattar 292 sidor.) Omslaget pryds av en bild före­ställande Jeanne d’Arc. Däremot lyser drottning Margareta märkligt nog med sin frånvaro. Har Högberg kanske funnit ämnet vara alltför stort, eller tycker han att drottningen kan vara värd en egen bok? Margareta Valdemarsdotter står i historien som helt enastående. Hon lyckades samla Nordens tre riken under ett starkt kungligt styre, som varade även efter hennes död. Det välde som hon byggde upp varade mellan 30 och 40 år. Hennes efterföljare lyckades mycket dåligt. Kristoffer av Bayern, Kristian I, Hans och Kristian II lyckades visserligen vinna även Sverige men mycket kortvarigt. Ingen av dem regerade ens i tio år.

Sköldmör och andra vikingakvinnor

Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.
Jeanne d’Arc – enligt en sentida historiemålning.

Stefan Högberg är väl insatt i sitt ämne. Han skriver både lärt och lättfattligt. Tankegångarna om berättelsernas källvärde och tillförlitlighet är kloka och välgrundade. Han bygger i första hand på anglosaxisk litteratur med påföljd att exemplen mestadels hör hemma utanför Norden. Det är utmärkt att på detta sätt fästa den svenska läsekretsens uppmärksamhet på denna litteratur. Även från Norden finns åtskilligt att uppmärksamma. Enligt de så kallade fornaldarsagorna skulle sköldmör eller sköldemör, kvinnliga och ogifta krigare, ha funnits i Norden under vikingatiden. Källorna är de mest sagoaktiga och de minst trovärdiga av de isländska sagorna, men sköldmörna speglar inte desto mindre en förfluten verklighet. På senare år har man nämligen funnit beväpnade kvinnor i några av den tidens gravar. Högberg berör sköldmörna i förbigående på sidan 177, men ämnet skulle vara värt en ingående behandling. Söker man efter ”starka kvinnor”, och sådana vill man ju gärna finna nu för tiden, behöver man inte leta länge i de isländska släktsagorna. De är visserligen ett slags historiska romaner, men även sådana speglar ju verkligheten eller de ideal, som med större eller mindre framgång förverkligades. Thyra Danabot, Sigrid Storråda och drottning Gunhild må vara mycket sagoaktiga gestalter, men vad som skrivs om dem i tidigmedeltida källor är av stort intresse. Birgit Sawyer (som då hette Birgit Strand) skrev sin doktorsavhandling om kvinnosynen hos den gamle krönikören Saxo Grammaticus. (Birgit Strand, Kvinnor och män i Gesta Danorum, avhandling, Historiska institutionen, Göteborgs universitet, Göteborg, 1980.) Birgit Sawyer undersöker utifrån Saxos kvinnoskildringar, vilken kvinnosyn han hade, och hur han tyckte att en kvinna skulle vara eller inte vara. Detta är inte svårt, ty gamle Saxo är mycket tydlig i sina omdömen, antingen vältaligt berömmande eller lika vältaligt fördömande. Både det ena och det andra är mycket intressant för kvinnohistorien.

Gå vidare!

Stefan Högberg har gjort en viktig insats genom att sammanfatta intressant kvinnohistoria, men många arbetsuppgifter återstår. Eftersom han är en bra historiker och skicklig författare har man all anledning att önska, att just han tar upp dessa frågor till behandling. I sin bok visar han hur kvinnor på område efter område kunde göra insatser, som vanligtvis utfördes av män. I ett manssamhälle blir det ju så att mannen blir den beundrade förebilden, som även kvinnor vill efterlikna. Om även kvinnan skulle haft en någorlunda stark ställning, skulle man däremot kunna vänta sig att vissa män gjorde försök att efterlikna kvinnan och tränga in på hennes verksamhetsområden. Finns några exempel på detta?

Lars Gahrn

Ett fyrtorn som kyrktorn i Skallsjö

Som ett fyrtorn i den mörka natten och som ett landmärke lyser Skallsjös kyrktorn. Kyrkan ligger på en kulle, och nattetid syns kyrktornets ljussken vida omkring. På väg hem från Alingsås Fornminnesförenings julfest har jag mången mörk decembernatt sett det milda ljusskenet, som väckt mitt intresse för denna kyrka. Tornet med sitt milda ljus utstrålar lugn och trygghet.

Övre delen av tornet var skadat

Skallsjös kyrktorn, som har blivit ett slags fyrtorn, reser sig på en höjd. Foto: Lars Gahrn.
Skallsjös kyrktorn, som har blivit ett slags fyrtorn, reser sig på en höjd. Foto: Lars Gahrn.

Hur kommer det sig, att man utformar ett kyrktorn som ett fyrtorn? Skallsjö nya kyrka uppfördes 1861-1863 i nygotisk stil. Tornet var ett helt vanligt kyrktorn med hög spira, nygotiska fönster och några rundfönster. Ungefär 150 år senare kunde man fastslå att tornet hade drabbats av svåra fuktskador. Man skulle bli tvungen att riva de översta delarna av tornmurarna och bygga upp tornet igen. Då beslöt man om en genomgripande förändring. Övre delen av tornet skulle få glasväggar och innesluta en jättestor kristallkrona. Tornspiran kunde däremot återanvändas. Den lyftes ner med hjälp av stora lyftkranar. Översta delen av tornet revs sten. Man kom aldrig till friskt murbruk utan måste istället grundförstärka med armerade pelare i betong. Övre delen av tornet återuppfördes med åtta betongpelare i det åttakantiga tornets hörn. Mellan dem satte man in glasväggar med spröjsverk, som bildade gotiska spetsbågar uppåt. Den stora kristallkronan bestod av 270 prismor, som var olika stora. De hade bekostats av församlingsborna, som kunde betala för valfritt antal prismor. Givarna fick sina namn ingraverade på en mässingstavla. Tornspiran lyftes på plats av stora lyftkranar den 20 december 2010. Därmed hade Skallsjö fått ett kyrktorn utan motsvarighet i vårt land. Med hjälp av ljuskronan kunde man få fram de olika liturgiska färgerna som används under kyrkoåret.

Vigslar i tornrummet

I tornet hänger en väldig ljuskrona med långa prismor.
I tornet hänger en väldig ljuskrona med långa prismor.

Många besökare – däribland jag – vill besöka detta tornrum. Häruppifrån har man hänförande utsikt vida omkring. I kyrkans längdriktning åt öster ser man Nääs slott. Ibland anordnas vigslar häruppe. Nytillverkade allmogestolar, enkla och stilfulla, står häruppe i tornrummet. Man har också anordnat poesiaftnar. Man förstår, att vigslar och poesiaftnar gärna anordnas häruppe. I alla tider har man gärna uppfört helgedomar på berg och höjder för att man skall vara upphöjd över jordens grus och närmare himmelen. 72 trappsteg leder ditupp, men man kommer snabbt upp, ty trappstegen är behagliga att gå på. Uppgången är, till skillnad från många andra, både ren och snygg. Väggarna är vitkalkade. Uppgången är ljus. På de två undre våningarna under glasrummet finns ljusa hallar med sittmöbler, så att man kan sitta ner och vila en stund, om så önskas. I våningen under glasrummet pryds hallen av en målning av Joel Mila.

Tydlig symbolik

Enkla allmogestolar finns i översta tornrummet.
Enkla allmogestolar finns i översta tornrummet.

Ett torn, som är annorlunda utformat på detta sätt, kan inte undgå att väcka uppmärksamhet. Tornet har också en stark symbolisk betydelse. Kyrkan skall vara ett ljus i en mörk värld. Denna symbolik fattar nog alla som tänker efter. Kan man sin bibel finner man lätt hur många tillämpbara skriftord som helst: ”Herren är Gud, och han gav oss ljus” (Ps. 118:27). ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Ps. 119:105). ”Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus” (Ords. 6:23). ”Låtom oss vandra i Herrens ljus” (Jes. 2:5). ”Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus” (Jes. 9:2). ”Om jag än sitter i mörkret, är dock Herren mitt ljus” (Mik.7:8). ”Livet var människornas ljus” (Joh. 1:4). Jesus sade: ”Jag är världens ljus” (Joh. 8:12). Han sade också: ”Såsom ett ljus har jag kommit i världen” (Joh. 12:46). ”Gud är ljus” (1 Joh. 1:5). Detta är bara ett litet urval av bibelspråk. Med tanke på detta bildspråk måste man säga, att den som kom med förslaget om Skallsjös kyrktorn, hade kommit på en lysande idé.

Lars Gahrn

Två västsvenska tonsättare lyftes fram av Göteborg Wind Orchestra

Åhörarna jublade, och stämningen var vänlig och glad, när Göteborg Wind Orchestra på sin konsert onsdagen den 30 januari 2019 lyfte fram två västsvenska tonsättare, nämligen militärmusiknestorn Ingvar Leion (född 1930) och det unga stjärnskottet Martina Norén från Hemvärnets musikkår i Göteborg. De hade båda skrivit marscher, som kunde mäta sig med klassikerna.

Tonsättare från Mölndal

Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.
Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.

Leions far fick anställning vid Samuelsons Strumpfabrik i Mölndal och hade tjänstebostad i denna fastighet (Kvarnbygatan 12). När strumpmaskinerna hade stoppats för dagen, stod Ingvar och tränade på trombon i de stora maskinhallarna. Han blev medlem i IOGT-orkestern, som tränade i ordenshuset vid Grevedämmet (mitt emot Grevedämmets skola, några hundra meter från Leions barndomshem). Sin första marsch komponerade han vid sexton års ålder, närmare bestämt 1947. Den uruppfördes samma år i stads­huset vid Gamla torget (Kvarnbygatan 43) av IOGT-orkestern. Marschen var tillägnad någon av de stora gestalterna inom denna nykterhetsorganisation, men Leion kommer inte nu ihåg vem det var. Han har förlorat noterna, där namnet stod skrivet. I efterhand har han dock skrivit ner marschen på nytt så som han minns den. Originalnoterna till trion (det vill säga mellansatsen) i marschen har han dock kvar, men i övrigt kan marschen nu vara något förändrad. Han är inte säker på, att han mindes den helt rätt. Hela denna musikaliska historia är mer än vanligt intressant för mig, eftersom jag arbetar i den byggnad, där Ingvar stod och övade på trombon. (Mölndals stads­museum är nu inrymt i den gamla strumpfabriken.) Dessutom har stadsmuseet hand om gamla stadsfullmäktigesalen i gamla stadshuset. Den kallas Lorry. Där har jag själv många gånger hållit föredrag. Där uruppfördes Leions första musikstycke.

Visslingar i varuhus

Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.
Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.

Första marschen komponerades alltså 1947. Den senaste, den som uruppfördes i Kronhuset den 30 januari 2019, tillkom 2018 och var så ny, att den ännu inte hade fått något namn. Tills vidare kallas den ”Marsch i Dess/Cess”. Tillkomsten är egenartad. Leion brukar vissla, när han går i varuhus. Så småningom slogs han av tanken, att han borde skriva ner de melodier, som han på detta sätt improviserade fram. Han gjorde så, och på detta sätt fick han melodin till denna marsch. Trion hämtade han från en tolv år gammal marsch, som han hade komponerat 2007 för att högtidlighålla 50-årsjubileet av sin och sina officerskamraters officersexamina på Karlberg 1957. (Han tillhörde 1956-1957 års kurs.) Denna marsch har aldrig blivit spelad, och därför använde Leion trion även till den nya marschen, som skrevs med tanke på Göteborg Wind Orchestras instrumentuppsättning. Det är mycket svårt att få orkestrar att spela nya musikstycken, men försöka duger, och framför allt kostar det ingenting. Leion sitter och arbetar vid sin dator. Med ett tryck på datorn vidarebefordrade han noterna till orkestern. I Göteborg insåg man marschens värde och satte upp den på spellistan.

Skriv så mycket ni kan!

Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.
Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.

Den andra tonsättaren är Martina Norén, som spelar i Hemvärnets musikkår i Göteborg. Även modern och fadern spelar i denna musikkår, och de gav alltså sitt musikintresse i arv till sin dotter, som håller på att utbilda sig till musikalartist. Martina går i skrivande stund på Balettakademien här i Göteborg, och har tidigare studerat trumpet­spelandets konst vid Artisten i samma stad. Hennes bidrag till konserten, Elfsborgsmarschen, är ett beställningsverk från 2013, och var hennes förstlingsverk. Mellan Ingvar Leions och Martina Noréns första verk ligger alltså närmare 70 år. Hennes verk kändes fullgånget, melodiskt men samtidigt stundtals kraftfullt kärvt och stramt. Det kunde enligt min uppfattning jämföras med marschklassikerna. Detsamma gäller Leions marsch, som är glad, lätt och kraftfull samt givetvis väldigt melodiös. ”Vid min ålder borde man egentligen inte komponera längre”, sade han anspråkslöst före konserten, men dirigenten för aftonen, David Björkman, tänkte inte alls i de banorna. Han uppmanade avslutningsvis de båda tonsättarna: ”Skriv så mycket ni kan!”

Många marscher på programmet

Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.
Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.

David Björkman är en mycket sakkunnig bedömare. Han är dirigent och konstnärlig ledare för Livgardets dragonmusikkår, som ingår i beridna vaktparaden i Stockholm. Han om någon är sakkunnig vad gäller marscher, och han gav alltså både Ingvar Leion och Martina Norén högt betyg. Konserten hette ”Marsch, uvertyr & vals” och innehöll många marscher. Av femton nummer var tolv marscher. Denna övervikt för marscherna var ett klokt drag. Marscherna är skrivna för blåsorkestrar och är därför mer lämpade för en blåsorkester som Göteborg Wind Orchestra än många andra musikstycken. Vi fick höra marscher av de stora kompositörerna Sam Rydberg (”Under fredsfanan” och ”På post för Sverige”), Per Berg (”Hertigen av Västerbotten”), Per Grundström (”General Cederschiöld”) och Viktor Widqvist (”Mälardrottningen” och ”Norrlandsfärger”). Extranummer var ”Dragonerna komma” (Livgardets dragoners marsch av Aron Ericson). Klokt nog omväxlade man med några ovanliga stycken: ”Kungl. Sundsvalls luftvärnsregementes marsch” av Bengt Ohlsson, ”Country Band March” av Charles Ives och ”Marsch nach Motiven der Oper Moses” av Gioacchino Rossini. Därutöver fick vi höra uvertyren till ”Barberaren i Sevilla” av Gioacchino Rossini, ”Vals i E-moll” ur Opus 62 av Jakob Adolf Hägg samt ”Gold und Silber Walzerklänge” av Franz Lehár. Man tycker, att Hägg, som var romantiker, borde ha kunnat åstadkomma ett romantiskt namn på sin vals!

Tonsättare uppmuntras

Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.
Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.

Göteborg Wind Orchestra gör en viktig insats genom att lyfta fram västsvenska tonsättare som Leion och Norén. Om kompositionerna inte lämnar skrivbordslådan eller datorn, kan även den mest brinnande tonsättare förlora arbetslusten. Orkestern gör en stor insats genom att spela deras verk. Detta intresse är självklart mycket uppmuntrande och kan på sikt leda till fler värdefulla verk. Leion var vid sitt bästa lynne, när vi träffades före konserten, och Martina Norén strålade av glädje efteråt, när hon hade hört sin marsch spelas och fått möta stor uppskattning. Sådana stunder kan en tonsättare och kulturarbetare leva av länge. Orkesterns vänförening gjorde som vanligt viktiga insatser. Medlemmarna är intresserade av musiken och kan mycket. De lever med i framgångarna och skapar en vänlig och välkomnande stämning, när de tar emot besökarna. Man säljer biljetter och tar emot gästerna. Dessutom säljs cd-skivor, som orkestern har spelat in. Försäljaren är mycket omtyckt för sitt vänliga och trevliga sätt. Dessutom får han mycket uppskattning för sin ”härliga göteborgska”. När man ser hans cd-skivor blir man imponerad av orkesterns stora bredd. För att få nya intryck och uppslag har man mycket ofta gästdirigenter. David Björkman var ett mycket lämpligt val. Han vet hur en marsch skall låta, och han vet att framstående tonsättare skall uppmuntras.

Lars Gahrn

Museiavdelning för smakprov

Hur ska man få folk att se museiföremålen? God belysning räcker inte, ty alla museer blir med tiden övermöblerade, så att föremålen lätt drunknar i mängden. Man ser inte skogen för bara träd. Råda Hembygdsförening har arbetat med frågan och kommit fram till en lösning, som har allmänintresse.

Fullt med klenoder

Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.

Råda Hembygdsförenings hembygdsgård är den kringbyggda gamla gården Solsten. Bonings­huset har en rymlig vind, där man har inhyst alla museiföremål, som inte passar in bland möbler och inredning i de möblerade rummen i bottenvåningen. Häruppe på vinden har man fyllt hyllorna med föremål. Många av dem är verkliga sällsyntheter och klenoder. Jag har redan skrivit två bloggartiklar i ämnet. Museet häruppe på vinden gör ett utmärkt helhets­intryck. Man känner att man har kommit tillbaka till en förlorad värld. Ingenting stör detta intryck. Med tiden har föremålen dock blivit så många, att man måste ge sig mycket tid för att uppmärksamma alltsammans.

Museiavdelning i ladan

Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.
Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.

Många besökare har inte så mycket tid. Under 2018 har hembygdsföreningen byggt upp en museiavdelning i ladan. Hela utrymmet i ladan behövs för marknadsstånd, när man anordnar vårmarknad, skördefest och julmarknad. Det är dock högt i tak i ladan, och under takåsen har man byggt upp en museiavdelning helt i vitt. Väggar och tak är vita och i övrigt helt osmyckade. Belysning och vita väggar gör att föremålen framträder mycket tydligt. Här har man undvikit den stora museitrenden att sätta igen alla fönster och låta lokalerna vila i halvdunkel. Själv har jag alltid undrat, om denna museitrend har några fördelar. Går man runt i Råda Hembygdsförenings nya museiavdelning, blir man snart övertygad om att fönster och ljus är en bättre lösning.

Ett urval visas

Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.
Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.

Allt kan givetvis inte ställas ut i denna museiavdelning. Det är inte heller meningen. Man har tänkt sig att ställa ut ett urval föremål och på detta sätt visa smakprov ur samlingarna. Tanken är också att man skall byta föremålsgrupper då och då. Just till invigningen var det också viktigt att göra bästa möjliga intryck på besökarna och tilldra sig mesta möjliga intresse. Inom arbetsgruppen diskuterade man ingående vad man skulle ställa upp inför invigningen. Lördagen den 1 december 2018 anordnade Råda Hembygdsförening sin julmarknad. Klockan tolv var det dags att klippa det blågula bandet. Hembygdsföreningens ordförande Ingvar Bragd berättade litet grand om bakgrunden. Arbetsgruppens ordförande Lars Jurell berättade om arbetet och de ledande tankarna. Berit Jacobsson, som under många år har haft ansvaret för museisamlingarna, klippte av det blågula bandet. Under sina nittio år har hon följt hembygdsföreningen alltifrån dess början. Hennes far tillhörde föreningens pionjärer.

Ta efter!

Därefter kom stunden, då vi besökare strömmade upp i museiavdelningen. De utställda föremålen var lagom många och syntes bra. Uppmärksamheten samlades kring de utställda föremålen och drogs inte bort till andra föremål vid sidan om. Museiavdelningen är mycket lämplig i första hand för skolklasser. Det gäller ju att kunna samla barnens uppmärksamhet och förhindra att den dras åt alla håll. Arbetsgruppen fick mycket beröm. Jag gick runt och tackade de ansvariga och lyckönskade inför framtiden. Det är tydligt, att man här har skapat en museiavdelning, som andra föreningar har all anledning att ta efter. Aktiva föreningar får med tiden mycket stora samlingar. Om besökarna inte ger sig gott om tid, har de svårt att urskilja enskildheterna. Då är det en utmärkt tanke att lyfta fram vissa föremål eller grupper av föremål.

Lars Gahrn

Svarta Riddaren bejublas i Gräfsnäs

I nitton år har riddarspel anordnats i Gräfsnäs. Hur många spel och festivaler överlever så länge? Intresset för medeltiden är alltså mycket stort. Trots gassande sol och stekhet värme fyllde åskådarna slottsruinens vallar och en stor del av borggården.

Skicklig ryttaruppvisning

Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.
Flickorna vill gärna bli fotograferade tillsammans med Svarta Riddaren av Gräfsnäs. Foto: Lars Gahrn.

Söndagen den 8 juli 2018 var riddarna på plats. Där fanns Den Svarte Riddaren av Gräfsnäs (Kerstin Stråhlesköld), Silverbocken, Aldis af Silfvercrona, Hakon af Gripland (från Skåne), Svarte Korpen och Nordiska Räven. De tävlade i kända grenar. Med tung lans skulle man träffa en kvintan (en liten sköld på en svängarm). Med lans skulle man fånga upp högt hängande ringar. Med spjut skulle man spetsa en kudde på marken. Man skulle slå till en havregrynspåse, så att den gick sönder. Med svärd eller yxa skulle man klyva ett äpple. Med svärdet skulle man fånga upp fyra lågt sittande ringar. Slutligen skulle riddarna rida emot varandra och träffa den andres sköld med sin egen lans. Jag hade varit med om en sådan turnering senast söndagen den 3 juni på Lödöse medeltidsdagar. Då hade riddarna mycket ofta missat sina mål, så ofta att jag blev förvånad. På Gräfsnäs drygt en månad senare träffade de så ofta, att jag blev förvånad av den anledningen. Vad hade hänt? Hade de tränat upp sig under den månad, som hade förflutit? Jag ställde frågan till en av riddarna efteråt. ”Det är helt enkelt så, att ibland har man en bra dag och ibland en dålig”, förklarade hon. Detta måste tydligen gälla dem allesammans vid samma tillfälle!

Rolig underhållning

Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.
Flickan skräms inte av Svarta Riddarens mask. Bild från Lödöse medeltidsdagar.

Skickliga var de allesammans denna dag. Dessutom är de genom långvarig vana bra på att roa åskådarna. Ibland får de (förhoppningsvis spelade) vredesutbrott. De kan börja skälla på domaren eller på någon annan riddare. Dessutom har vi gycklarna, som springer in på rännarbanan då och då, gör akrobatiska konster och kastar glåpord åt riddarna. Både gycklare och riddare är roliga och slagfärdiga, men tyvärr kan det vara svårt att göra sig hörd utomhus. Fastän riddare och gycklare höjer rösten så högt det går, hör man för det mesta inte vad de säger. Kanske skulle konferencieren kunna återberätta deras dråpliga inlägg och utgjutelser?

Svarta Riddaren – publikgunstlingen

Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.
Efter torneringen får ett av barnen rida på Svarta Riddarens häst. Foto: Agneta Elisabeth Muhr.

När alla tävlingsgrenar hade avverkats, skulle dagens segrare utses. Detta tillgår på det sättet, att riddarna får spränga fram över rännarbanan en efter en under åskådarnas jubel. Den, som får högst och mest ihållande jubel, vinner. Både i Lödöse och i Gräfsnäs segrade Gräfsnäs’ svarta riddare Kerstin Stråhlesköld överlägset. När hon rider fram i sin svarta klädnad med vita bårder och med svenska flaggan i högerhanden, stiger jublet till hittills oanade höjder. Hon är inte bara känd på orten utan i hela Västsverige. Hon är mycket skicklig och sitter säkert i sadeln som om hon vore fastvuxen där. Barnen känner genast igen henne och ropar högt. Efteråt får barn och vuxna komma fram och se på hästarna och klappa dem. Givetvis står riddarna bredvid och pratar med både barn och vuxna. Många barn vill komma fram till Gräfsnäs’ svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. De beundrar henne och har henne givetvis som förebild. Vilket barn skulle inte vilja vara en skicklig ryttare och säker riddare som hon? Dessa drömmar är nog inte döda hos oss vuxna heller. Man behöver inte vara med länge förrän man begriper, att hon tycker om barn minst lika mycket som hon tycker om hästar. Sådant känner barnen snart av.

Förebild för barnen

Påfallande är, att flickorna är överlyckliga över att få komma fram till sin beundrade svarta riddare och bli fotograferade tillsammans med henne. För flickorna är hon en viktig förebild. Hon visar, att kvinnor kan – allting. Flickor kan bli skickliga ryttare och fruktade krigare. Kerstin Stråhlesköld är dessutom lärare i svetsteknik, framstående motorcykelförare och en målmedveten gymnast inom fitness. Hon har många och stora muskler. Slutligen är hon filosof och tänkare. På nätet lägger hon ut många tänkvärda sanningar (mestadels skrivna på engelska). Jag vet inte hur mycket av allt detta, som barnen har tagit del av, men med egna ögon ser de ju, att hon är en framstående riddare. Detta räcker långt.

Lars Gahrn

Folkrörelserna och deras blåsorkestrar skapade den svenska gökottan

Endast göken saknades. I övrigt var gökottan alltigenom lyckad. I stället för gökens läte fick vi höra Gökvalsen. Mölnlycke Blåsorkester höll Gökotta på Råda säteri, på terrassen nedanför huvudbyggnaden med utsikt över Rådasjön. Kristi Himmelsfärdsdag den 10 maj 2018 var varm, solig och vindstilla. Hade även göken låtit höra sig, skulle ingenting ha kunnat vara bättre.

Många kvinnor

Mölnlycke Blåsorkester spelar i Råda säteris trädgård. Foto: Lars Gahrn.
Mölnlycke Blåsorkester spelar i Råda säteris trädgård. Foto: Lars Gahrn.

Året dessförinnan vet jag inte hur många gökar jag hörde. Därför tillskrev jag inte hans uteblivande 2018 ekologiska katastrofer, klimatförändringar och obalans i faunan. I detta fall råkade vi ut för en tillfällighet. Mölnlycke Blåsorkester gör intryck både genom musikernas antal och genom sitt skickliga spel. Musikerna var 26 förra året. Ungefär lika manstarka och – måste man säga – kvinnostarka var de 2018. Inslaget av kvinnliga musiker är mycket stort. Båda dirigenterna är kvinnor. Jenny Björkqvist och Christina Lundin leder orkestern och avlöser varandra som dirigenter. Åtminstone i Mölnlycke har kvinnorna erövrat den manliga bastion, som blåsorkestrarna har varit. Ulf Ripa presenterade sakkunnigt, och ibland lite skämtsamt, musikstyckena.

Kära bekanta

Konserten inleddes med Kungliga Södermanlands regementes marsch, som den föregivne kompositören enligt musikforskarna helt enkelt har stulit från annat håll. Om så är fallet, har han visat gott omdöme vid valet av stöldgods. Detta är glad och sprittande musik, som är lämpad att pigga upp morgontrötta deltagare i en gökotta. Blåsorkestern börjar för övrigt klokt nog klockan åtta, och inte som förut klockan sju. Många musikstycken är kära gamla bekanta: Majsång (O, hur härligt majsol ler), Sköna maj välkommen, Sats ur romantisk svit av Dag Wirén, Gökvalsen, Sol över Hälsö, Underlige Aftonlufte av Carl Nielsen och Berliner Luft.

Hopp om vår krävs för vårfirande

Ulf Ripa berättade om musikstyckena och om gökottan.
Ulf Ripa berättade om musikstyckena och om gökottan.

Därutöver spelades nykomlingar på repertoaren som Cirkus Finemang av Benny Andersson och Brudmarsch (Bruremarsj på norska) av Brass Brothers, en norsk brasskvintett som bildades 1981. Ulf Ripa var vårtalare detta år nådens år 2018. Vad krävs för att man skall kunna fira vårens ankomst? Ripa berättade om valborgsmässoaftnar, som han hade upplevt. I Lund kunde det vara kallt som synden på Valborgsmässoafton. Inte desto mindre firade man i Lundagård. Studentkårens ordförande trädde ut på balkongen och förkunnade: ”Våren är kommen. Magnolian blommar.” Detta gjorde han, fastän magnolian inte blommade, och fastän ingen egentligen hade några andra vårtecken att peka på. Ännu värre kunde det vara i Kiruna. Ripa mindes en valborgsmässoafton med halvmeterdjup snö. Vid andra tillfällen härjade snöstormar denna dag. För att fira vårens ankomst behövs inte någon vår, endast ett hopp om att våren skall komma. En Valborg besökte Ripa och hans fru Botaniska trädgården i Singapore. Palmerna var 30-40 meter höga. Blommorna lyste i alla färger. Temperaturen var 30-35 grader. Då slogs Ripa av tanken: Så här har dessa människor det året runt. De stackarna har inte någon vår att längta till! De har inte någon vinter att kämpa sig igenom. I Singapore och liknande länder kan man inte fira vårens ankomst. Ripa var tacksam för den svenska våren. Han utbringade ett fyrfaldigt leve för våren, och orkestern spelade Sibyllafanfar av Stenhammar.

Gökottan – folkrörelsernas skapelse

Stralsund nästa! Hisinge Buss skall ta musikerna till den gamla svenskstaden Stralsund i Tyskland.
Stralsund nästa! Hisinge Buss skall ta musikerna till den gamla svenskstaden Stralsund i Tyskland.

Gökottan är – såvitt Ripa har kunnat finna – en unikt svensk tradition. Nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen hade tagit upp denna tradition. Båda dessa folkrörelser sökte efter anledningar att ordna nyktra och trevliga fester utomhus. På detta sätt kom blåsmusiken in i gökottorna. Bägge dessa folkrörelser omhuldade nämligen blåsmusiken och skaffade sig musikkårer. Årets gökotta var Ripas femtionde (i Mölnlycke). Vid 25 års ålder flyttade han till Mölnlycke år 1968. På Kristi Himmelsfärdsdag var han ute och löptränade med sin chef. Ripas ”mässingsöra” uppfattade orkesterljud. Mölnlycke Blåsorkester spelade vid Wendelsberg. På hösten gick Ripa med i orkestern. Sedan har han varit med om 50 gökottor som blåsmusiker i Mölnlycke. Han har betytt mycket för att ge musikglädje och musikhistoriska kunskaper till många. Detsamma gäller givetvis även om blåsorkestern i dess helhet.

Musikresa till Stralsund

Ulf Ripa avslutade sitt anförande med att meddela att nästa konsert skulle hållas klockan sex kvällen därpå – i Stralsund. Mitt för infarten till säteriets gårdsplan stod en långfärdsbuss från Hisinge Buss parkerad. Den skulle föra våra musiker till den gamla svenskstaden Stralsund i Nordtyskland. I Tyskland finns som regel minst en blåsorkester i varje stad. Tyskarna är uppfödda med blåsmusik och vill ständigt höra mer. Tack vare murens fall har gamla vänskapsband snabbt återknutits. Svenska blåsorkestrar far som skottspolar fram och tillbaka mellan Sverige och Tyskland. Den uppskattning, som de möter där nere, ger dem uppmuntran och stimulans att fortsätta sitt viktiga arbete.

Lars Gahrn