Vikingarna från Ale

Vikingarna från Ale kommun har låtit mycket tala om sig. Vem har inte hört talas om ”Ale vikingagård” och verksamheterna där? Själv hade jag sett så många annonser från Ale vikingagård, att jag måste åka dit för att uppleva platsen och verksamheten i verkligheten.

Äskekärrsskeppet i Ale

Långhuset är vackert rundat. Foto: Lars Gahrn.

Långhuset är vackert rundat. Foto: Lars Gahrn.

Vad tänker man på, när man hör namnet Ale? Ordet har sedan gammalt god klang. Snickarna från Ale härad, de så kallade albönderna, var skickliga yrkesmän, som har byggt en stor del av Göteborg och dessutom otaliga hus på både närmare och fjärmare håll. Dessutom tänker man nog på Äskekärrsskeppet, en vikingatida knarr, som har hittats i strandleran vid Göta älv ett par kilometer sydväst om Ale vikingagård. Har Äskekärrsskeppet byggts av den tidens albönder, eller har det byggts någon annanstans? Det vet vi inte, men skeppsbyggeri var förr en viktig näring i Göta älvs dalgång. I Lödöse museum behandlas varvsnäringen i ett särskilt rum.

Vikingakläder?

Tre medlemmar i vikingatida klädedräkter.

Tre medlemmar i vikingatida klädedräkter.

Ale vikingagård är snarare en by än en gård, men så såg gårdarna ut på vikingatiden. Gårdarna bestod av många särskilda hus. Vikingagården drivs numera av en förening med namnet Ale vikingagård – Byalaget. Jag var där den 19 juni 2016. Gården ligger ungefär en halvtimmes väg (till fots) söder om Älvängens station. Föreningens medlemmar var alla klädda i vikingatida kläder, men de berättade villigt, att vår kunskap om vikingatida dräktskick är ofullständig. Man sade, att vi har kunskap endast vad gäller 10 procent av vad vi önskar. Man gör vad man finner rimligt, och givetvis tittar man på dräktskicket under efterföljande tider. Mycket förblev sig likt under århundradena. Många vackra färger hade kommit till användning till kläderna, men påfallande var, att nyanserna var mer dämpade än färgerna på nutida plagg.

Textilhantverk

Vad kunde man se under vikingadagen? Där visades olika hantverk som vävning i en stående vävstol och bandvävning eller kanske snarare flätning. Själva bandflätningen genomfördes som ett slags sällskapslek. De olika trådarna var fastknutna i en trädgren och hängde lodrätt ner. Andra ändan var upprullad på en spole. Två kvinnor stod mitt emot varandra och skickade växelvis spolarna mellan varandra. På detta sätt flätades bandet i övre ändan.

Yxkastning och bågskytte

En kvinna kan mycket väl fläta band helt på egen hand …

En kvinna kan mycket väl fläta band helt på egen hand …

Besökarna fick ägna sig åt bågskytte och yxkastning. Att träffa ett mål med en yxa och få yxan att fastna är mycket svårt. Att träffa en måltavla med en pil var lättare, men det krävs stor kraft för att få pilen att fastna i måltavlan. Att spänna en båge är tungt och kräver stora krafter i armarna. Kanske var denna övning den mest omtyckta. Många, både barn och vuxna, både kvinnor och män, ville pröva på att spänna en båge, och många glada skratt hördes. I ett hörn av tomten fanns en stående planka. I en glugg i plankan stod en träkloss med utskurna anletsdrag. Det gäller att kasta träkubbar mot denna glugg och träffa ansiktet, så att denna kloss slås omkull och ramlar ner i marken. Höll man på med denna lek redan på vikingatiden? Det vet vi inte, men gamla lekar är som regel mycket äldre än vad vi har belägg för.

Vittfarna vikingar

… men är man två kan man skicka spolarna fram och tillbaka som ett slags sällskapslek.

… men är man två kan man skicka spolarna fram och tillbaka som ett slags sällskapslek.

Åtskilliga barn var med, och de ägnade sig åt dragkamp. De fick ett skinn att dra i. Dagen präglades av många kroppsövningar. Knappande på mobiler och datorer lyste däremot med sin frånvaro. Kroppsövningar livar upp och skapar glädje. Många glada skratt hördes. ”Kaka söker maka”, säger ordspråket. När man står och lyssnar på de nutida alevikingarna, förstår man, att de liksom sina forntida föregångare är vittfarna. De åker runt i riket till andra sammankomster med sentida vikingar. Vid mitt besök talade man mycket om vikingabyn Foteviken (i Skåne). Man talade också om Hova (uppe på Tiveden). Där anordnas medeltidsmarknad och stora tornerspel. Vikingatiden och medeltiden gick dock in i varandra, och även en viking kan alltså ha intresse för medeltiden. Intresset för vikingatiden leder till mycket utbyte. Krigiska vikingatåg har avlösts av fredliga och förbrödrande.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stadsdelen Gårda i ord och bild

Gårda tillhörde de stadsdelar, som min far Lennart Gahrn (1928-2012) aldrig hade besökt, men han kände ändå mycket väl till denna del av Göteborg. Gårda hade nämligen ett bra fotbollslag, som låg i allsvenskan några år tillsammans med de andra göteborgslagen. Fotbollen gjorde Gårda vida känt, men därutöver fanns en rik historia, som Roger Andersson nu utförligt har skildrat i all dess bredd.

Stadsdel utan krönika

Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.

Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.

Namnet Gårda betyder ”gårdarna” helt enkelt. Stadsdelen var ursprungligen en del av Örgryte sockens landsbygd, ja, hela Örgryte var ursprungligen ingenting annat än landsbygd. År 1621 grundades som bekant staden Göteborg, men ytmässigt var Götastaden obetydlig. Det dröjde till 1880-talet innan stadsliknande bebyggelse tillkom på Gårda. Kanske detta namn svävar litet grand i luften även för en invånare i Storgöteborg. Då skall jag påpeka, att Gårda är området öster om Mölndalsån och norr om Liseberg. Före stadsdelen fanns gårdarna och herrgårdarna. Följaktligen har Gårda en lång historia, men det har dock saknat en egen krönika. Andra delar av staden har sina krönikor, men Gårda har varit utan.

Utmärkt historieskrivning

Roger Andersson har dock rått bot på detta missförhållande. År 2014 kom han ut med en utmärkt bok om Johan på Gårda, den kände åkaren och diverseentreprenören och hans företag. Hans forskning ledde honom rakt in i den i huvudsak försvunna värld, som heter Gårda. Nu har författaren kunnat lägga fram ytterligare ett storverk, som är en dröm för varje släktforskare med anknytning till denna stadsdel. Boken heter: Roger Andersson, Boken om Gårda – försvunnen arbetarstadsdel (A-Script Förlag 2016, 256 sidor med omkring 800 illustrationer). Visst har Roger Andersson kunnat plocka uppgifter ur litteraturen om Göteborg, men huvuddelen av uppgifterna har han letat fram ur arkiv, tidningar och levande källor, det vill säga människor, som minns. Hus för hus beskrivs den gamla stadsdelen med slösande rik illustrering av värdefulla bilder. Här kan släktforskaren se på bild de hus, i vilka vederbörandes anförvanter har bott en gång i tiden. Släktforskaren har också möjlighet att finna uppgifter om någon anförvant i boken. De personhistoriska uppgifterna är många.

Genomfartslederna krävde plats

Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.

Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.

Till synes låg Gårda på behörigt avstånd från de stora genomfartslederna, som gick väster om Mölndalsån, men stora genomfartsleder är farliga grannar. De har en viss benägenhet att ta mer och mer utrymme i anspråk och att föröka sig. Motorvägen och den dubbelspåriga järnvägen kom att bli förödande för Gårda. Gamla Gårda är till största delen rivet. Motorvägen och dubbelspåret har kommit i stället. De kvarlevande Gårdaborna återfinns nu i andra stadsdelar (i huvudsak). Det företag som Johan på Gårda startade 1895 finns alltjämt kvar, men företaget ”Gårda-Johan” finns nu på Hisingen på andra sidan av Göta älv. Ungefär så är det med det mesta. Roger Andersson har utfört sitt arbete i grevens tid. Gamla Gårda försvann på 1960- och 1970-talen. Stadsdelen var vid det laget bara en del av en storstad med många stadsdelar, som beslutsfattarna värnade mer om. Under åren 1900 till och med 1921 var Gårda ett eget municipalsamhälle. Roger Andersson skildrar också detta välskötta samhälle. Beslutsfattarna hade nära till medborgarna. De hade Gårdas bästa för ögonen, eftersom municipalsamhället bestod av bara en stadsdel. Nackdelen var dock, att municipalsamhället var litet och ekonomiskt svagt. Här, som på andra håll, införlivades området med Göteborg. Makthavarna i Börsen fick med åren alltfler stadsdelar att bestämma över och sörja för. Då kunde det lätt bli så, att man missgynnade vissa stadsdelar eller helt enkelt offrade dem. Själv hör jag hemma i Mölndal. Vid läsningen av Roger Anderssons bok ställer jag mig frågan: Vad hade hänt, om även Mölndal hade inkorporerats i Göteborg? Mölndal har samma motorväg och samma dubbelspår som Gårda. Sådana stadsplanemässiga katastrofer går tydligen inte att undvika, vare sig man är självstyrande enhet eller icke.

Fotboll och daghem

På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.

På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.

Helt utplånat är Gårda inte, men de omfattande rivningarna minskade dramatiskt underlaget för affärer, föreningar och skolor. Ett rikt och myllrande liv försvann, men det speglas i Roger Anderssons redogörelser. Där finns givetvis Gårda BK, hjältarna från allsvenskan, men även Gais hade djup förankring i stadsdelen. När daghemmens historia skall skrivas, finns mycket att hämta i Roger Anderssons bok. Här som i andra arbetarstadsdelar, exempelvis Mölndals Krokslätt, drev behoven av barnpassning fram privata initiativ för lösande av barnomsorgen. När även arbetarhustrurna måste arbeta för att klara familjens försörjning, fick man svårt att ordna barnpassningen inom familjen. Välgörenhetsorganisationer, stiftelser och företag gjorde insatser. Så var det inte minst i arbetarstadsdelen Gårda. Detta myllrande liv med olika initiativ och många uppoffrande insatser speglas mycket förtjänstfullt av Roger Andersson.

Fritz Stenströms efterföljare

Författarens förra bok om Johan på Gårda ledde honom vidare till att skriva om hela stadsdelen. Arbetet med Gårda har fått Andersson intresserad av Almedal och Göteborgs (eller rättare sagt Örgrytes) Krokslätt. Vi hoppas, att han inom några år fullbordar en bok om dessa delar av Göteborg. De är (eller kanske snarare var) delar av Örgryte, som skildras i ett numera klassiskt verk, nämligen Fritz Stenströms sakrika och målande skildring ”Örgryte genom tiderna: En minnesbok” (I-II, Gbg 1920 och 1924). Fastän snart ett århundrande har förflutit sedan dess, har denna minnesbok inte fått någon uppföljare, som skildrar den rika historien efter 1924. Med stor tillfredställelse finner man därför, att Roger Andersson nu har skildrat ett av delområdena inom Örgryte, och att han tycks vara redo att gå vidare med två andra delområden. Han har blivit Stenströms efterföljare.

Klicka här för denna artikel som pdf

Låt Trollhätte kanal leva!

Båtar av alla slag har gått uppför och nedför älven i en aldrig sinande ström. Även en kunnig sjöfartshistoriker borde kunna bli överraskad över myllret av farkoster. Bo Björklund har i sin senaste bok även blivit sjöfartshistoriker. Hans senaste storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Jag har skrivit om den i en föregående artikel, men det finns mycket mer att skriva i detta ämne. Innan jag går in på sjöfarten vill jag dock uppmärksamma ett annat ämne.

Vasstäkt

Elfängen är en av de många ångbåtar, som förekommer på bild i Bo Björklunds verk om Göta älv.

Elfängen är en av de många ångbåtar, som förekommer på bild i Bo Björklunds verk om Göta älv.

Vissa företeelser, som förr var av stor betydelse, kan i våra dagar helt sakna värde. De kan därför nästan helt sakna dokumentation i befintliga källor. Vass betraktas av många idag som ett ogräs. På grund av övergödning växer vassruggarna till, och vattendragen kan på detta sätt växa igen. Att sälja vass är i våra dagar en omöjlig uppgift. Förr i tiden kunde man dock använda vass som taktäckning och halm i ladugården. På 1500-talet skulle bonden Asser Kongh i Krokslätt årligen erlägga bland annat en halv trave rör (vass) i kronoskatt. (Sigfrid Eyton, Asser Kongh i Krogslet, artikel i Faesbiaerghia nummer 3, 1934, s. 18.) Denne man hörde hemma vid Mölndalsåns nedre lopp, där sankmarkerna då var stora och vassruggarna antagligen likaså. Vass bör ha funnits i stor myckenhet även i älven. I Göteborg har vi ju fortfarande ortnamnet ”Gullbergs vass”, men var finner man minnen av vasstäkt?

Vass på Trafiks tak

Elfkungen gör fortfarande turer på älven. Vanligtvis ligger båten förtöjd ovanför den äldsta slusstrappan i Trollhällan. Foto: Lars Gahrn.

Elfkungen gör fortfarande turer på älven. Vanligtvis ligger båten förtöjd ovanför den äldsta slusstrappan i Trollhällan. Foto: Lars Gahrn.

Endast genom tillfälligheter får man kännedom om sådant som vasstäkt. I en skrift om ångaren Trafik af Hjo läser man följande om förhållandena under andra världskriget: ”Det var svårt med foder åt djuren och då bärgades vass på sjön Tåkern inte långt från Hästholmen. Vassen bärgades på isen och pressades ihop till balar. Vassbalarna var mycket skrymmande, för att inte inskränka till övrig last lades vassen på Trafiks tak högt upp mot skorstenen. Maskinist Ivar Lundström ansåg detta för näst intill självmord; man eldade med ved och gnistflagorna yrde hela tiden över skorstenskransen. Man hade tur, den eldfängda lasten tog inte eld.” (Claes-Göran Wetterholm, Ångaren Trafik af Hjo: en hundraårig trotjänares berättelse: Sällskapet s/s Trafiks Vänner, Förlag Båtdokgruppen, Skärhamn, 1992, s. 40.) Tack vare maskinistens med all rätt upprörda känslor har denna minnesbild bevarats till eftervärlden. Har liknande förekommit på Göta älv? Bo Björklund har funnit en uppgift att husen i Nya Lödöse ”oftast” var ”täckta med vassrör som lätt antändes”. Man har all anledning att förmoda, att denna vass eller mycket av den kom från ”Gullbergs vass”, men därom har källorna ingenting att förtälja. Den tid, då vass var en viktig tillgång, är nog avlägsen och ligger långt tillbaka i historien. Jag har talat med Mölndals lantbruksveteran Sven Olof Olsson (född 1926). Han har mycket riktigt varit med och rensat Stora Ån i Fässbergsdalen från vass. Denna vass togs dock aldrig till vara. Han hade inte heller hört talas om att så skulle ha skett under hans fars eller farfars tid. Hans farfar kom till gården 1893. Innan taktegel blev vanligt förekommande kan dock vassens värde ha varit ett annat. Även viktiga förhållanden kan vara näst intill osynliga i källorna. Därför blev jag utförlig om vassen.

Ångbåtskrönika

De avsnitt, som ger flest fördjupningsuppgifter, är kapitlen om sjöfarten på älven. Bo Björklund har suttit och gått igenom Elfsborgs Läns Tidning och tagit vara på uppgifterna om sjöfart (och mycket annat). Björklund åstadkommer på detta sätt en sjöfartskrönika, som är utförlig, åskådlig, fängslande och mycket vederhäftig. Man kommer här det förflutna mycket nära. Närheten till det förgångna skapas också av alla utsökta ångbåtsbilder, som Björklund har lyckats leta fram. Bilderna i detta (och alla andra) avsnitt är många, vältagna och utmärkt återgivna i tryck. För alla ångbåtsvänner – och vi är många – är detta en bok, som man inte kan låta bli att läsa. Samtidigt får man snart klart för sig (om man nu inte skulle veta det på förhand), att vi som åker ångbåt i dag för nöjes skull åker både trevligare och säkrare än ångbåtspassagerarna under ångbåtarnas storhetstid.

Slarv med lasten

Visst är 1916 års slussar (till höger) betydligt större än 1844 års (till vänster), men skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tänka sig. För vår tids sjöfart är 1916 års hundraåriga slussar i alla händelser alldeles för små. Foto: Lars Gahrn.

Visst är 1916 års slussar (till höger) betydligt större än 1844 års (till vänster), men skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tänka sig. För vår tids sjöfart är 1916 års hundraåriga slussar i alla händelser alldeles för små. Foto: Lars Gahrn.

Då lade man till vid varje brygga för att låta folk gå iland eller stiga ombord. Av lönsamhetsskäl tog man ofta ombord fler passagerare än vad som var trevligt och lämpligt. Resenärerna hade det trångt. Dessutom skulle de trängas med last. Man lossade och lastade vid var och varannan brygga. För att lossning och lastning skulle gå så snabbt som möjligt, lät man lasten ofta stå på däck. Båtens tyngdpunkt kom därför att förskjutas uppåt, från lastrummet till däcket. Faran ökade för att fartyget skulle slå runt. Så skedde 1908 med ångaren Göta Elf. När båten lämnade kajen i Göteborg, krängde den omedelbart och lade sig på sidan. Många människor blev innestängda i skrovet, som började vattenfyllas. Tjugofem av dem drunknade. Den, som har läst på om ångbåtar, vet att slarv med lasten har lett till fler olyckor. Freja på Fryken och Per Brahe på Vättern hade inte behövt sjunka. Göta Elfs kantring var lika onödig.

Järnvägarna tog över passagerarna

Järnvägarna tog över mycket av passagerartrafiken och på sikt konkurrerade de ut passagerartrafiken på älven. När järnvägarna kom, var sjöfarten dock så stark, att man tog hänsyn till den vid linjedragningen. Åtminstone delvis av hänsyn till sjöfarten drogs Bergslagsbanan inte förbi Lödöse, Göta, Lilla Edet och Vänersborg. Följden blev att dessa orter så att säga hamnade vid sidan om. Framtiden hörde järnvägarna till, men älven och Trollhätte kanal förblev viktiga farleder för lastfartyg. På grund av de utmärkta järnvägsförbindelserna och alla intressanta sevärdheter i älvdalen sitter jag sommartid ofta på ett tåg och spanar ut över älven. Skall jag upptäcka någon båt? Numera är det glest mellan båtarna, men båtarna blir allt större och tar allt fler ton. Frågan är om sjöfarten har någon framtid på älven. Slussarna räknades vid sin tillkomst som stora, men de anses nu vara små.

Låt Trollhätte kanal leva!

Trollhätte kanal var färdig år 1800. Efter 44 år byggdes en ny slusstrappa för större fartyg. Den var färdig 1844. Efter ytterligare 72 år byggdes en tredje slusstrappa för ännu större fartyg. Den stod färdig 1916. Denna tredje slusstrappa fyllde 100 år under 2016. Denna slusstrappa har väntat längst på en ersättare, och den väntar fortfarande. År 2030 har den nu 100-åriga och då 114 år gamla slusstrappan tjänat ut. Med andra ord: det är dags för beslut. Björklund skriver: ”På 1990-talet fraktades årligen cirka 3,5 miljoner gods på älven. 10 fartygsresor per dag motsvarande 525 järnvägsvagnar eller 350 långtradare varje dag året om.” (Se sidan 46.) Så mycket gods får inte plats på järnväg och landsväg. Låt Trollhätte kanal leva! Vi har inte råd med att låta kanaltrafiken tyna och dö bort. Om så skulle ske, blir satsningarna på järnväg och landsvägar mångdubbelt dyra.

Klicka här för denna artikel som pdf

Göta älv – en farled utan motstycke

Vid en viktig farled eller väg kan man finna det mesta. Sällan har denna sats varit så sann som i fråga om Göta älv. Här har vikingarna seglat med sina knarrar och sina långskepp. Här har hanseaterna seglat med sina koggar. Här har Göta kanals ångbåtar gått uppför och nedför älven.

Erfaren författare

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Från Lärjeholm (som ses på denna bild) och upp till Vänern får vi en grundlig genomgång av älvens historia och bygderna kring Göta älv. Även Göteborg (från Lärjeholm och ut till Röda sten) behandlas men mera översiktligt.

Tack vare de goda förutsättningarna för varuforsling uppstod alla slags verksamheter utefter älven. Bo Björklund bor i Älvängen, som har ett Repslagarmuseum. Som historieintresserad lärare har han inte kunnat undgå att känna historiens vingslag. Tillsammans med Karl Eric Andersson har han tidigare skrivit tre böcker om Risveden. Han har på egen hand skrivit en bok om Kilanda säteri. Under 2016 har han fullbordat och utgivit en bok om Göta älv från mynningen i Älvsborgsfjorden ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar.  Huvudvikten i boken ligger på området från Göteborgs tidigare gräns vid Lärjeholm ända upp till Vänersborg vid Vänern, där älven börjar. Han förklarar själv, varför han inte behandlar den nedersta delen av älven lika utförligt: ”Platser och verksamheter som finns beskrivna i andra böcker ganska sent har fått liten eller ingen plats. Sådana är Göteborg, Surte och Älvängen. Agnesberg, Nol, Alafors, Göta och Lilla Edet har det däremot inte skrivits något om eller inte skrivits om på väldigt länge. Där har jag lagt lite mera krut. Göteborgs hamn sträckte sig förr till Lärjeholm. Där fanns i älven ett vitmålat fat med en nyckel målad på fatet. Det vita fatet kallades ”Nyckelbojen”, berättade Rolf A Johansson i Trollhättan. Hur det är i dag vet jag inte. Det kan vara så att Trollhätte kanal här har sin ena ändpunkt.”

Långvarigt arbete

Bo Björklund har åstadkommit en bred och omfattande krönika, men klokt nog har han hållit sig till bygden vid älven och räknat bort upplandet. I annat fall hade han sannolikt aldrig blivit färdig. Det stora verket ”Med Dalälven från källorna till havet” av Karl Erik Forsslund hade en mycket bred uppläggning och blev följaktligen aldrig färdigt. Detta hindrar inte att även Björklund har hållit på länge. Hans förra bok, som handlade om Kilanda säteri, kom ut 2010. Dessutom har han givetvis samlat uppgifter om Göta älv redan dessförinnan, medan han sysslade med Risveden och Kilanda.

Museerna vid älven

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Bo Björklund har skrivit ytterligare en värdefull krönika om västsvensk historia.

Områdets historiska betydelse kan avläsas i antalet museer utefter älven. Göteborgs museer är många, och flera av dem speglar områdets historia. I Surte finns ett glasbruksmuseum. I Älvängen finns ett Repslagarmuseum. Lödöse har ett medeltidsmuseum med en varvshistorisk avdelning, Trollhättan har ett kanalmuseum, Trollhättans Museum, Saabs Bilmuseum och en hembygdsgård. I Vänersborg finns Vänersborgs museum och Kulturlagret. Strax utanför älvens mynning finns Älvsborgs fästning. Vid mynningen är Oscar II:s fort insprängt i berget. Vid Nordre älv ligger Ragnhildsholmens ruin. Bohus fästning ligger där älven delar sig i sina två armar. Utöver dessa museimiljöer finns mycket annat, som är lika eller nästan lika sevärt, framför allt slussarna längst uppe i älven. Bo Björklund har alltså mycket att skriva om.

Lockande layout

Han är en skicklig författare och förstår även värdet i anförda stycken ur samtida tidningar och äldre litteratur. Framför allt är bilderna många och av mycket god kvalitet. Sidorna är stora, och Björklund har lagt ner mycket arbete på layout. Varje uppslag lockar läsaren med intressanta bilder och rubriker. Börjar man bläddra i boken, blir man snart fast.

En kör av många röster

Björklunds storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Björklund är – till skillnad mot många andra författare – klar över värdet i att låta också andra röster komma till tals i boken. Ofta förekommer anförda stycken ur den lokalhistoriska litteraturen, tidningar, tidskrifter, lagar och förordningar. Framställningen blir på detta sätt mer omväxlande och får samtidigt ibland direktkontakt med dåtiden. En kör av många röster möter läsaren.

Omväxlande och många ämnen

Ämnena i sig är omväxlande. Kapitlen handlar om: Det medeltida Lödöse, det medeltida Kungälv, Nordens oroliga hörn, Borgar och befästningar i gränsområdet, Göta älv, fallen, slussarna, kraftverken, Flottningen på Göta älv och Vänern, Sjöfart från vikingatiden till ångbåtsepoken, Trafiken över Göta älv, broar, färjor överroddare, Olyckor och tillbud på Göta älv, Varven vid Göta älv, Tegelbruken vid Göta älv och i Vänersborg, Göteborg och dess föregångare vid Göta älvs mynning, Det sentida Kungälv – den svenska staden, Trollhättan – industristaden vid forsarna, Vänersborg – hamn- och sjöfartsstaden, Andra platser i Göta älvdalen, Järnvägar i Göta älvdalen. Ämnena är både många och omväxlande samt – i viss mån – uttömmande, om man ser till huvuddragen.

Fisket – förr betydelsefullt

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Alafors är en av de fabriksorter, som får en utförlig beskrivning. Litografi ur Sveriges industriella etablissementer.

Helt uttömmande kan dock inte ens en så noggrann och flitig forskare som Bo Björklund vara. I vissa fall kan det nämligen vara mycket svårt att få fram uppgifter. Under läsningen slog det mig, att fisket inte hade fått något eget kapitel. I det femte kapitlet finns visserligen ett mycket värdefullt avsnitt om ”Laxfisket i Lilla Edet”, men om det övriga fisket finns enbart smärre anteckningar här och var. Tack vare Göta älv kunde fattigt folk få gratis sovel till potäterna, om bara fiskelyckan var något så när. Givetvis måste pojkar, män och kanske även fruntimmer med metspön ha funnits överallt för några mansåldrar sedan, före den stora välståndsutvecklingen. Sådant fiske sätter dock som regel inte några spår i urkunderna, allra helst som dessa husbehovsfiskare nog föredrog att smyga med sin verksamhet. Deras fiskerätt var i många fall högst tvivelaktig. Fiskerätten tillhörde strandägarna, men till dem hörde inte glasbruksarbetarna i Surte eller pappersbruksarbetarna i Göta. Utvecklingen vad gäller insjöfiske gick under 1900-talet på de flesta ställen dithän, att markägarna inte brydde sig om sin fiskerätt utan lät folk fiska som de ville. Hade man inte fiskerätt, gjorde man dock klokt i att inte skylta med fisk och metspö och inte heller berätta alltför mycket om sina bravader som storfiskare. Ett och annat har Björklund dock funnit. Jag har stannat för ett avsnitt, som är belysande.

Fiskande flottningskarlar

På älven förekom flottning. Stockarna buntades ihop till stora buntar, så kallade ”moser”. Flottningskarlarna följde med dessa moser och bodde på dem som på ett slags farkoster. Björklund har funnit en intressant skildring, skriven av Stig Hallberg: ”Mosekarlarna var utrustade med roddbåt, en presenning, som riggades upp som skydd för väder och vind och där man lagade mat. På vägen fiskade man och sålde en del av fisken till bönder vid älvstranden och köpte kanske mjölk och potatis av dem. En del fisk åt man upp på resan, som ofta tog ganska lång tid om strömmen var svag. Man sålde också fisk i Göteborg.” Fisk från älven användes således till mycket. Hallbergs beskrivning visar också, att man gjorde som man ville. Flottningskarlarna saknade avgjort allt slags fiskerätt, men de fiskade ändå och bjöd ut sin fångst till salu. Flottningskarlarna levde både bokstavligt och bildligt av älven. Det finns mycket att säga i ämnet, och jag återkommer i en följande artikel.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Wendelsberg – utflyktsmål med rik historia

Wendelsbergs stora huvudbyggnad och natursköna park har många upplevelser åt besökarna. Huset är i skrivande stund mer än 120 år gammalt. (Det var färdigt 1883.) Även 1800-talets praktbyggnader börjar nu uppnå en ansenlig ålder. Wendelsberg har dessutom förändrats med tiden för att kunna uppfylla nya krav. Byggnaden har därför mycket att berätta.

Stor naturpark

För mig som Mölndalsbo har Wendelsberg alltifrån min barndom varit ett uppskattat utflyktsmål. Wendelsberg ligger i Mölnlycke (Råda socken), och numera finns utmärkta cykelvägar mellan Mölndal och Mölnlycke. De går mycket naturskönt utefter Stensjön och Rådasjön. När man kommer till Wendelsberg, har man dels själva palatset, då kallat villa, nu slott, dels den väldiga naturparken runtomkring. Här finns stora strövområden. Bruno Wendel, som ägde Mölnlycke fabriker, anlade denna park 1865-1870. Här finns alla sorters lövträd, framför allt bokar. Detta är ett lugnt och fridfullt område med stora skönhetsvärden.

Vägledning för besökare

Wendelsbergs huvudbyggnad före ombyggnaden. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.

Wendelsbergs huvudbyggnad före ombyggnaden. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.

Alltsedan 1908 är Wendelsberg folkhögskola för nykterhetsrörelsen. Huvudman är IOGT-NTO. Huset inrymmer dessutom en expedition, som är turistbyrå och reception för vandrarhemmet. (Man kan hyra rum i elevhemmet bredvid.) Man får gärna gå in i huset och beundra den praktfulla inredningen. Hörsalen hör till Västsveriges ståtligaste och stilfullaste samlingsrum. Den är väl värd ett besök. Däremot har ännu så länge inte guidade rundvandringar för allmänheten anordnats. Numera finns emellertid en vägledning, som man kan ta med sig vid besök på platsen. Råda Hembygdsförening har ägnat sin årsskrift för 2016 åt detta ämne: Råda Hembygdsförening 2016: Tema Wendelsberg (2016, 54 sidor, av dem 38 om Wendelsberg.) Den berikar på många sätt ett besök på Wendelsberg.

Sven Östberg – en framstående berättare

Wendelsberg i våra dagar. År 1932-1934 byggdes palatset om. Man höjde taket och inredde elevrum i vindsvåningen. Foto: Lars Gahrn.

Wendelsberg i våra dagar. År 1932-1934 byggdes palatset om. Man höjde taket och inredde elevrum i vindsvåningen. Foto: Lars Gahrn.

Huvudförfattare är Sven Östberg, som är född och uppvuxen i Mölnlycke. Han har – liksom fadern – arbetat som lärare på Wendelsberg och blev så småningom även rektor. Han kan ämnet i grund och behärskar även den svåra konsten att berätta fängslande. Redogörelsen är sakrik, lagom utförlig och skriven med glimten i ögat. Man har verkligen inte tråkigt i Sven Östbergs sällskap. Tvärtom lockas man hela tiden att läsa vidare till nästa avsnitt. Hela tiden får man matnyttiga upplysningar. Även den, som känner Wendelsberg väl, får hela tiden lära sig nytt. Wendelsberg hör till de anläggningar, som gör ett starkt intryck på besökarna och ger bestående minnen. Sådana anläggningar vill man veta mer om. Wendelsbergs park liksom Råda säteris engelska park vore väl värda en utförlig skildring av biologer, geologer, ornitologer, botaniker och andra. Föreliggande skildring är till största delen historisk och kulturhistorisk och som sådan utmärkt.

Stora skador

I hörsalen finns flera vackra reliefer, bland andra denna, som visar teologin, en kvinna med en bok (sannolikt bibeln) under armen och den helige Andes låga över huvudet.

I hörsalen finns flera vackra reliefer, bland andra denna, som visar teologin, en kvinna med en bok (sannolikt bibeln) under armen och den helige Andes låga över huvudet.

Huset är en mycket stor timmerbyggnad, klädd med liggande plankor. Av ”estetiska skäl” var stuprören inbyggda i husknutarna. Liggande panel samt inbyggda stuprör kan bara betyda en sak: vattenskador och röta. Byggnaden hade sina brister. Detta stora hus skulle vidare värmas genom ett varmluftssystem. Som bekant brukar inte heller sådana fungera tillfredställande. Folkhögskolan har haft stora bekymmer med fastighetsunderhåll under årens lopp. Statyer och reliefer tillverkades av konstmaterial, som har en benägenhet att vittra bort. Jag har själv sett en trädgårdsurna i upplösning. Man hade funnit den någonstans och ställt upp den utanför stallet. Nu är den borta. På Nääs slott förvaras utomhusstatyerna numera i slottets källare, alla mer eller mindre skadade. På detta sätt har många trädgårds- och parkanläggningar från 1800-talet förlorat mycket av sin utsmyckning. När man i framtiden på allvar börjar restaurera 1800-talets trädgårdar, blir man tvungen att gjuta om många statyer och tillverka dem i beständigare material.

Sjöjungfrun Lorelei fanns bland statyerna

På grindstolparna fanns två örnar. Nu är bara den ena kvar.

På grindstolparna fanns två örnar. Nu är bara den ena kvar.

Nedanför Wendelsberg finns Svandammen, en av sju dammar i parken. Över den reser sig en hög klippa. Uppepå den fanns – berättar Sven Östberg – en staty av Lorelei, den kända sjöjungfrun, som sitter på en klippa vid floden Rhen och lockar sjöfarare i fördärvet. Fullt så farlig kan sjöjungfrun i Wendelsbergsparken inte ha varit, men hur som helst är hon nu borta. Uppe på klippan finns stengrunden, som bar upp statyn, ännu kvar. Den har förbryllat mig, men Sven Östberg gav mig svaret på mina frågor. Visst skulle det vara trevligt, om vi fick Lorelei tillbaka! Anläggningen är icke fullständig utan henne. Icke helt oväntat var mannen bakom slott och park, nämligen Bruno Wendel, tysk, närmare bestämt sachsare. Det kan man ana redan vid grindarna. På grindstolparna stod två örnar. (Nu är den ena tyvärr stulen och efterlyses härmed.) Örnen är som bekant sinnebilden för det tyska riket.

Mycket sprit i källaren

Sven Östberg går igenom Bruno Wendels bouppteckning, som upptar 2753 flaskor vin, 15 buteljer champagne, 6 flaskor rom, 1 ½ flaska konjak, 1 flaska arrak, 4 flaskor sädesbrännvin och 28 flaskor hallonsaft. I nykterhetens blivande högborg var det med andra ord klent beställt med nykterheten på Wendels tid. Detta gäller 1893. När nykterhetsrörelsen tog över 1908 återstod endast tomflaskor, som avyttrades med god förtjänst. Dock återstod även 28 oöppnade flaskor med hallonsaft. Efter alla dessa år kom äntligen nya ägare, som intresserade sig för hallonsaft. Det var på tiden (och i tiden).

Läs vidare

För den som vill fördjupa sig i ämnet finns ett och annat att läsa. Här kommer de skildringar, som jag känner till:

Waldemar Hallin, Wendelsbergs Folkhögskola, kapitel i: Rådaboken, redaktör Hjalmar Pehrsson, Gbg 1945 (s. 36-41). Hallin arbetade som lärare vid folkhögskolan och blev senare rektor. Han kan därför meddela många värdefulla uppgifter.

W-NTO, Redigering och text: Lars Esaiasson, Layout och teckningar: Sture Josefson, Prologen författad av Herger Karlberg, Vinjetterna tecknade av Inger Karlberg, Foto av nybyggnaden: Jan Olsson, 1965. (Denna skrift innehåller 39 opaginerade sidor med främst värdefulla bilder men även text om Wendelsberg.)

Dan Korn, ”Bruno Wendel”, ”Hemma hos Wendels” och ”Wendelsbergs folkhögskola grundas”, kapitel i: Dan Korn, Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983, s. 31-38 och 102-113. Utmärkta bilder och värdefulla sakuppgifter.

Erik W. Gatenheim, Wendelberg, kapitel i: Gatenheim, Råda – bygd, socken, kommun, 1984, 184-189. Även Gatenheim hade som folkhögskolelärare stor sakkunskap. Hans skildring innehåller många uppgifter av värde.

Lars Gahrn, Artikelserie om Wendelsbergs inre utsmyckning, i: Mölndals-Posten 20/9, 27/9, 11/10 och 18/10 2000 samt 3/1 2001.

Ulf Erixon, Wendelberg och dess park, kapitel i: Erixon, Mölnlycke Fabriker – ett stycke svensk industrihistoria, 2003, s. 102-11, även 78-79. En mycket utförlig och värdefull krönika.

Åke Magnusson, Oskar Lundgrens väg och Parkvägen, avsnitt i: Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 103 och 104.

Beverley Jollands och Paul Fischer, 100 klassiska sevärdheter: En monumental jordenruntresa, utan tryckår. (På sidorna 108-109 behandlas Loreleiklippan i Rhendalen.)

Ovanstående litteraturförteckning är icke – som någon skulle kunna tro – dåligt korrekturläst. Namnet har nämligen två former: Wendelberg och Wendelsberg. Familjen Wendel använde formen Wendelberg, men senare har formen Wendelsberg slagit igenom. I litteraturen förekommer bägge formerna, men Wendelsberg överensstämmer med svenska språkvanor och bör föredras.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered?

Vad gjorde Gustaf Wasa i Angered? Alltsedan JBLD Strömbergs stora verk ”De svenska resande kungarna – och maktens centrum” kom ut år 2013 har denna fråga med ojämna mellanrum dykt upp bland mina tankar. I detta stora verk och storverk får vi veta väldigt mycket, bland annat att Gustaf Wasa den 13 mars 1550 uppehöll sig i Angered.

Angered – en medeltida kyrksocken

Alla vi västsvenskar, som känner till Angered eller kanske rentav har varit där någon gång, studsar till, när Angered dyker upp i Strömbergs omfångsrika register: Vad kan det finnas för något samband mellan Angered och Gustaf Wasa? Angered är ju en nybyggd förort till Göteborg, och den är mycket invandrartät. Kort sagt, Angered är ju på alla sätt en nutida förort från miljonprogrammets dagar. Angereds senare historia och utveckling har så helt tagit överhand i vår föreställningsvärld, att vi glömmer att Angered är en medeltida kyrksocken med fornminnen och lång historia. Till denna historia hör alltså även ett besök av konung Gustaf Wasa i mars månad anno 1550.

Långt uppehåll på Älvsborg

Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.

Älvsborgs slott nybyggdes av sten på Gustaf Wasas tid, men trots detta såg slottet på hans tid ännu ut som en medeltida borg. Bild från Älvsborgs belägring 1563.

Strömberg förtecknar konungars och andra regenters brev. Han anger dag och år, då de har utfärdats, samt platsen, där de skrevs. Tack vare denna förteckning kan vi följa konungen i spåren. Efter fem års bortavaro hade konungen i januari 1550 bestämt sig för att resa till Västergötland. Över Vadstena reste han till Jönköping och därifrån till Torpa i Västergötland. Här utfärdades elva brev från och med den 3 februari till och med den 6 i samma månad. Nästa brev är skrivet i Gällsnäs den 11 februari. Denna ort bör rimligtvis vara Hjällsnäs i Stora Lundby socken. Därifrån har han begivit sig till Älvsborg, där icke färre än 19 brev utfärdades från och med den 14 februari till och med den 12 mars. Konungen har alltså uppehållit sig på Älvsborgs slott ungefär en månad eller drygt en månad. Under hans tid nybyggdes slottet i sten. (Det hade tidigare varit en träfästning, som danskarna hade intagit och bränt ner är 1502.) Konung Gustaf lät också anlägga en stad invid slottet. Även den fick namnet Älvsborg. Staden grundades 1547 och anlades söder och sydväst om slottet. Här fanns alltså mycket för konungen att inspektera och ge befallningar om. Att döma av uppehållets längd var Älvsborg huvudmålet i Västergötland för konungens resa. På övriga orter uppehöll man sig på sin höjd två-tre dagar, men här på Älvsborg varade besöket en hel månad (eller något mer).

Kort dagsresa till Angered

Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.

Många av männen i kungens följe såg nog så medeltida ut. Varken kungen eller hans män visste om, att medeltiden var slut. Denna benämning var på deras tid ännu inte uppfunnen. Här ses längst till höger Gustaf Wasa, även känd som Lars-Erik Lundin, i Kolbäck 2012. Foto: Lars Gahrn.

Från Älvsborg begav sig kungen till Angered, där han utfärdade ett brev den 13 mars. Resan gick vidare till Loholm (där ett brev utfärdades den 15 mars), Larvs prästgård, Genneved, Skara, Höjentorp, Orreholmen, Hadäng och Hjo. Därefter dyker konungen upp i Vadstena. Har han åkt släde över vinterns snövidder, eller har han ridit över barmark? Vi vet inte. Har kungen åkt (eller ridit) över Vätterns is, eller har han seglat över sjöns vatten, eller har han färdats landvägen över Jönköping? Vi vet inte. Vi får veta var kungen har uppehållit sig men inte hur han reste, Mellan Älvsborgs slott (i nuvarande Klippans kulturreservat) och Angereds kyrka har vi (högt räknat) två mils väg. Detta är en mycket kort dagsresa. Hade konungen något ärende i Angered, så att han stannade till där för den sakens skull? Jag ställde denna fråga till JBLD Strömberg själv. Han svarade:

”Ja, vad regenterna egentligen gjorde på platserna de besökte är en fråga som kräver livstidslång forskning. Kanske något kollektivt historieprojekt kan ge alla svar framdeles. Man vet ju inte heller vad Birger jarl egentligen gjorde i Stockholm då brevet (DS 390) varigenom staden förment ”grundades” blev utfärdat.

Brevet från Angered (RR, 13 mars 1550) handlar inte alls om själva platsen. Det rör sig ju om ett öppet brev, vari Georg Norman förlänas en holme (”Christenholm”, en oidentifierad plats) med tillhörande äng. Skälet till att just Angered skulle bli platsen för detta offentliggörande låter sig svårligen identifieras. Rättsligt bindande brev utfärdades ofta i kyrkor, varför man kan tänka sig att kanslisten satt där och präntade, även om en kringliggande by också fanns.

Spannmål till Älvsborg

Församlingen har medeltida ursprung, dock föga väl belagt. Svenska ortnamnsregistret (http://www2.sofi.se/SOFIU/topo1951/_cdweb/) redovisar beläggen, men särskilt mycket som är äldre än femtonhundratal verkar inte finnas. (Från år 1440, belägg nummer 8-9, finns formen ”Awngarijdh” dokumenterad.) Som dateringsort för äldre kungabrev förekommer namnet endast i Gustav Vasas omnämnda brev: belägg nummer 36 i ortnamnsregistret. Riksregistraturet har dock just år 1550 ytterligare en förekomst av namnet Angered, ett brev daterat Vadstena den 2 januari (belägg nummer 2 i ortnamnsregistret) där Gustav Vasa omtalar en Birger i Angered som haft att göra med Älvsborgs spannmålstransporter. (Ortnamnsregistrets belägg nummer 10 omtalar 1540 en man som kanske är identisk med denne.) Dagen före vistelsen i Angered hade kungen varit på Älvsborgs slott och skrivit om hur man ordnat saker där. Hans närvaro följande dag i just Angered kan då möjligen förklaras som ett besök hos denne lokale troman.

Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.

Delar av borgklippan är sedan länge bortsprängda, och av själva Älvsborgs slott finns idag bara obetydliga lämningar. Den nutida borgliknande byggnaden hör 1800-talet till. Foto: Lars Gahrn.

Sedan bör man väl också beakta att kung Gustav besökte Loholmen, intill Alingsås, två dagar senare. Loholms borg (Lo slott) är ju förknippad med Margareta Leijonhufvud, kungens dåvarande hustru, och var en naturlig residensort för hovet. Borgen betraktas väl som föregångare till Gräfsnäs slott, tror jag, men det där kan du nog bättre. Tre dagar senare var Larv prästgård kungens vistelseort. Hovföljet är alltså på resa bort från älvdalen till Skara och västgötska inlandet. Angered var kanske bara en plats som kungen naturligt drog förbi. (På sidan 459 i min bok förklarar jag väl närmast hela det västgötska besöket som att kung Gustav ”skulle hälsa på hos fruns familj”, men bättre motiveringar kan möjligen framsökas.)”

Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.

Ungefär så här såg Gustaf Wasa ut på svenska sedlar under många år.

Som vanligt lämnade Strömberg alltså ett väl genomtänkt och underbyggt svar. Vi får veta, att spannmål från Angered gick till Älvsborgs slott, men om dessa leveranser var anledningen till kungens besök, kan vi inte med säkerhet avgöra. Dock har vi fått ytterligare ett drag i Angereds historia. Vi får dessutom ytterligare ett exempel på att allt har skiftat om. Gustaf Wasa skulle inte känna igen sig i Angered, om han skulle återkomma i våra dagar. Han skulle inte känna igen sig på Älvsborg heller. Delar av borgklippan är bortsprängda. Av slottet finns endast obetydliga lämningar. Den stolta borg, som nu ses på platsen, hör 1800-talet till. Den gamle landsfadern skulle rentav ha mycket svårt att hitta platsen, om han skulle försöka göra om resan i våra dagar. Som JBLD Strömberg har påpekat är skyltningen dålig. Själva området är i våra dagar känt som Klippans kulturreservat. Där finns mycket att se, och om man spanar efter Klippan, är det lättare att finna trafikskyltar med detta namn.

Klicka här för denna artikel som pdf

Vikingarna i Mark bygger långhus

Mycket arbete och litet järn – så gick det till, när man framställde järn under vikingatiden och medeltiden. Så går det också i våra dagar, när man visar, hur vikingarna tillverkade järn. Marks fornminnesförening har en järnugn i Mariebergsparken i Kinna. Söndagen den 28 augusti 2016 hade fornminnesföreningen och Kinna hembygdsförening en hembygdsdag i Mariebergsparken.

Två små järnklumpar

En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.

En viking drar blåsbälgen. Foto: Lars Gahrn.

Redan på lördagen hade man satt fyr i järnugnen. Rödjord skulle förädlas till järn. Denna konst är svår. Man lyckas inte varje gång, och på somliga ställen lyckas man inte alls. Marks fornminnesförening har dock lång erfarenhet och behärskar nu denna svåra konst väl. Vid slutet av dagen hade man två järnklumpar att visa upp. De var så stora att de rymdes i en knuten näve. När man såg dessa små järnklumpar, som skulle vidareförädlas, förstår man klarare än annars, varför järn förr var mycket värdefullt. Ännu i början av 1900-talet rätade man gamla spikar och tog till vara allt järnskrot, som vidarebefordrades till skrothandlaren. Man kunde även få några ören, om man lämnade in några järnklumpar.

Blåsbälg och smedja

För att få upp värmen, måste man hela tiden stå och pumpa in syre med hjälp av en blåsbälg. På bälgens ovansida finns för övrigt en runinskrift. Rör man sig i sådana kretsar, inser man snart, att runskriften har många användare även i våra dagar. Intill järnugnen finns en smedja. Här har en gammal källare legat, och denna har byggts om till en smedja. Då och då hördes klang från städet.

Växtfärgning

Blir det järn i hyttan denna gång?

Blir det järn i hyttan denna gång?

Av rödjord kan man inte bara framställa järn utan även färga garner. Ann-Sofie Pettersson sysslade med växtfärgning. Rödlök kokades, och med hjälp av denna brygd kunde man få en rödaktig nyans. Krapp kokades också. Tack vare lummer kan textilfibrerna öppna sig, så att garnet kan suga åt sig färgerna. Lummer är numera fridlyst i Sverige men kan köpas från Östeuropa. Krapp odlades en gång i tiden här i Sverige men kan likaså inköpas utrikes ifrån. De färgade garnerna fick inte några grälla och bjärta färger utan dämpade och jordnära nyanser. På den gamla tiden var även ofärgat ylle vanligt. De flesta människor var grå, därför att de gick omkring i ofärgade vadmalskläder. Ann-Sofie Pettersson ger oss några fler uppgifter: ”Lummer använde man för länge sen. Nu har man för det mesta alun när man betar garnet. Och rödlöken fanns ju inte direkt på vikingatiden. (Den är ett modernare påfund.) Fina färger får man. Tänkte på människornas kläder förr; de var grå, men nu har man kommit på, att plaggen var mer färgglada än man har trott.”

Långhus skall byggas

Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.

Ann-Sofie Pettersson växtfärgar.

Medlemmarna i Marks fornminnesförening har tillverkat tält åt sig, och dem kan de slå upp på de platser, som man besöker. Mariebergsparken i Kinna är dock så att säga hemmahamn för medlemmarna, och denna söndag, den 28 augusti 2016, tog man första spadtaget till ett långhus i denna hembygdspark. Detta hus skall bli femton meter långt och åtta meter brett. Sponsorer eller donatorer efterlystes. Man behöver allt från reda pengar till timmer och annat byggnadsmaterial. Mariebergsparken innehåller redan flera äldre byggnader från 1700- och 1800-talen, men nu kommer parken att få ett tillskott från äldsta tider. Medlemmarna har tittat sig omkring och ingående granskat andra långhus, särskilt det, som finns i Ekehagens forntidsby. Nu känner man sig redo att själv bygga.

Stridskonsten

Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.

Tre vikingar med stora sköldar. Två sköldar har samma färger som Västergötlands landskapsvapen och fotbollslaget Elfsborg.

 

 

Marks fornminnesförening har 80-100 medlemmar. Glädjande nog har man haft lätt att få in ungdomar i arbetet. Fyra av dessa visade oss hur vikingatida strid gick till eller kunde gå till. Man skilde bestämt mellan krigare och kämpar. De sistnämnda stred på egen hand och kunde kämpa utanför fylkingen eller förbandet. De utsatte sig för stora faror och stupade i många fall omgående. Krigarna stred på linje i en fylking. De samarbetade med varandra och gick till anfall tillsammans. De hade lärt sig stridskonsten. De fyra unga männen visade hur detta kunde gå till. Den, som först fick in en träff på den andre, hade vunnit. Denna uppvisning var inte någonting för folk, som ville se våld. Den var en förevisning av elegant stridsteknik. Tornerspel med riddare, häst och lans lär komma att bli OS-gren, berättade de unga vikingarna. Man talar som bekant om ”kampsporter”, och även vikingatida kamp kan betecknas som ett slags idrott. Att vikingatida kamp skulle bli OS-gren kunde de däremot inte ställa i utsikt, men vem vet? Vikingatiden är helt uppenbart på frammarsch, åtminstone i Marks härad.

Klicka här för denna artikel som pdf