Pixbo – en värdefull krönika

Pixbo herrgårds storhetstid under Eric Heymans tid hade efterlämnat många brokiga och angenäma minnen hos trädgårdsmästarens son Algot Stockvall. När jag intervjuade honom på 1980-talet, levde han upp och blev både glad och meddelsam. Han hade vuxit upp på Pixbo under 1900-talets första årtionden.

Glädje och stolthet över Pixbo

Marie Hurtig utanför sitt hem i Pixbo herrgård. Foto: Lars Gahrn.

För en pigg och påhittig pojke var Pixbo en omväxlande och fängslande värld med stor trädgård, en ladugård med många djur och lantbruksredskap, sex dammar och eget kraftverk, egen badstrand, egen brygga och båtar på Rådasjön. Algot Stockvalls minnen räckte till en artikelserie i Mölndal-Posten (1985-1986). Som så många andra kände Algot Stockvall stor glädje över sina barndomsminnen. Dessutom kände han en stor stolthet över sin barndomsvärld, som verkligen var välordnad, påkostad och stilfull. Allt detta är så påtagligt att hans skildring har ingivit även andra glädje och stolthet. Skildringen har blivit både läst och använd som källa av andra författare och forskare.

Marie Hurtigs krönika

Åtskilligt har skrivits om Pixbo sedan dess. Den stora krönikan om herrgården och villasamhället har dock inte skrivits förrän nu. Pixbo herrgård är numera indelad till flera bostadslägenheter. Sedan många år tillbaka bor Marie Hurtig i den förra matsalen. Under sådana förhållanden är det kanske svårt att inte bli intresserad av Pixbos historia. Hon tog sig an uppgiften att sammanställa all kunskap, som redan var tillgänglig, och forska fram mer. Hon har hållit på i många år. Under 2020 färdigställdes hennes krönika. Den har nu gått i tryck. Titeln är: Pixbo herrgård och framväxten av Pixbo villasamhälle: En sammanställning av Marie Hurtig.

Järnvägen gav upphov till villasamhället

Pixbo herrgård – en mer än 200 år gammal prydnad i kulturlandskapet.

Den nya tiden för Pixbos vidkommande började 1894. Då invigdes järnvägen mellan Göteborg och Borås. Pixbo fick en egen anhalt men endast tack vare många påtryckningar och stark övertalning. I Pixbo fanns då bara folket på herrgården, och de var inte så många, att det var självklart att ge området en anhalt med stationshus och stins. Över Rådasjön kom dock ibland folk från Råda säteri roende. Kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri och Josef Heyman på Pixbo herrgård hade arbetat på att få en anhalt till Pixbo. De lyckades. Satsningen visade sig vara riktig, ty resandeströmmen ökade hela tiden. I och med att Pixbo hade järnvägsförbindelser uppstod ett villasamhälle i området. De äldsta villorna byggdes närmast stationen. Eric Heyman började sälja enstaka tomter, men försäljningen tog fart, när Sparrarna på Gunnebo hade förvärvat Pixbo.

De tidigaste villorna beskrivna

På stenen står: PIXBO 1866. Detta var ett märkesår i egendomens historia. Då förvärvade Josef Heyman egendomen, och dess storhetstid började då.

Om allt detta skriver Marie Hurtig kunnigt och välformulerat med gott omdöme. Hennes krönika är en blandning av känt och okänt. Herrgårdens historia är i huvudsak en sammanställning av kända uppgifter men i fråga om enskildheter och om själva villasamhället har hon mycket nytt att meddela. Pixbo utvecklades starkt under 1900-talet och blev ett stort villasamhälle. Att dokumentera villasamhällets historia kan lätt utvecklas till att bli en livsuppgift. Marie Hurtig begränsar sig – klokt nog – till den äldsta historien. Roger Jannesson har hjälpt henne med åtskilliga uppgifter. Tack vare nätet och vindsröjning hos gamla Pixbobor kan mycket nytt komma i dagen. Roger Jannesson har gott spårsinne och är mycket intresserad och uthållig. Pixbos senare historia är omfattande. Många kända personer har bott där antingen som sommargäster eller som åretruntboende. Tack vare Marie Hurtig har Pixbo nu fått en utförlig, välskriven och väl underbyggd krönika. Den kommer att skapa mer intresse kring detta bostadsområde, som är ett av de mest omväxlande och natursköna i denna del av Västsverige. Förhoppningsvis kommer Algot Stockvalls hänförelse för Pixbo att få följdverkningar långt in i framtiden.

Lars Gahrn

Gökotta med västgötsk folkmusik

Skulle det bli någon gökotta på Råda säteri under corona-epidemin 2020? Mölnlycke Blåsorkester hade med anledning av faran för smittspridning inställt sin sedvanliga konsert, men klarinettisten Dan van Ginhoven i denna blåsorkester tyckte, att en mindre gökotta för några släktingar och vänner kunde man väl ändå ha.

Många folkmusikuppteckningar

Dan van Ginhoven och Torsten Nordander spelar klarinett under gökottan på Råda säteri 2020. Foto: Lars Gahrn.

Tillsammans med sin gode vän och spelkamrat Torsten Nordander bjöd Dan van Grinhoven på gökotta Kristi Himmelfärdsdag, torsdagen den 21 maj 2020. Till vännerna hörde även jag. Vi var allt som allt 14 åhörare, som satt utomhus på säteriets mellersta terrass åt Rådasjön. Vi hade rent önskeväder: sol, värme och vindstilla, Dan och Torsten är spelkamrater sedan 30-40 år tillbaka. De var samspelta och kunde sina låtar. De båda vännerna inriktar sig på Västergötlands folkmusik men är intresserade också av Bohuslän och Halland. Dan har ungefär 80 låtar på repertoaren men många fler i huvudet. Båda spelade – som folkmusiker brukar göra – helt utan noter. Båda kan mycket väl läsa noter och gör så i andra sammanhang. Även många av deras föregångare kunde både läsa och skriva noter. I så kallade ”spelmansböcker”, notböcker skrivna av spelemän, finns omkring 60,000 låtar nedtecknade. I Stockholm, närmare bestämt i Svenskt Visarkiv, finns i runda tal 100,000 nedteckningar av låtar. I det stora verket ”Svenska låtar” finns 8000 av dem tryckta. Verket omfattar 24 band. Ett av banden ägnas åt Västergöteland, två åt Skåne och fyra åt Dalarna. Den stora samlingen av uppteckningar innehåller låtar från många olika håll och olika tider av samma låtar, lätt förändrade. En hel del av denna musik är ”trivial”, säger Dan. Det gäller att välja ut de bästa låtarna. Även förr behövde man tydligen bakgrundsmusik, och då kunde enklare stycken passa bra. När han skall ge konsert, vill Dan emellertid ha ”det som sticker ut”.

Noter – en skiss av melodin

Dan van Ginhoven i folkdräkt från Töcksfors i Värmland under midsommarfirandet vid Wendelsberg 2018.

För en västgöte är ”Sexdrega-samlingen” givande. I Sexdrega utanför Borås fanns flera framstående spelmän, som har efterlämnat spelmansböcker, de äldsta från början av 1700-talet. Tack vare dessa böcker kan man få veta, vad man spelade på den tiden, och hur musiksmaken förändrades under 1700-talet. Tack vare spelmansböckerna finner man, att samma låtar är spridda över hela Sverige, och att de tydligen spreds fort. Notskriften är viktig, men den är bara en skiss, understryker Dan. Den säger ingenting om rytmen. Inte heller finns som regel – inte ens i verket ”Svenska låtar” – någon anteckning om hur snabbt eller långsamt olika avsnitt skulle spelas. Därför är spelmansstämmor viktiga. På dem kan man diskutera med andra spelmän, hur låtarna kan spelas. När man skall spela en låt utan noter, är början och rytmen de viktigaste delarna. Kommer man på dem, brukar resten gå av sig självt. Musikstyckena kan i övrigt ofta vara mycket lika varandra.

Gökpolska och gökvals

Första stycke under konserten vid Råda säteri var Gökpolska efter en bygdens son, Robert Johansson, som på sin tid var bosatt nära Härryda kyrka. Han var både fiolspelman och klarinettspelman. På hans tid varade ett äkta bondbröllop i dagarna tre eller mer. Spelmannen eller spelmännen var med hela tiden. Det sista tredagarsbröllopet i dessa bygder hölls i Rävlanda 1921. Robert Johansson var med. Klarinetten ansågs vara ett finare instrument än fiolen. När gubbarna började bli fulla och väsnades, hörde de inte längre fiolen, men klarinetten hörde de. Militärmusiker hade fått lära sig spela klarinett, och på det sätt spreds klarinettspelet till bygdens spelmän. När spelmännen tappade tänderna, måste de lägga klarinetten på hyllan. Varken Dan eller Torsten visste emellertid, om man kunde spela klarinett med löständer. Efter Robert Johanssons Gökpolska följde Gökvalsen av Karl Aron Hakberg i Skövde. Hur var det då med den riktiga göken, undrar kanske någon vid det här laget. Jodå, han lät höra sig. Vi hörde en ”östergök”, med andra ord en ”tröstergök”. Redan när jag cyklade till Råda, hade jag hört en gök vid Vällsjön.

Näckens polska – Västergötlands Horgalåt

Dan van Ginhoven på klarinett och Erling Joachimsson på dragspel under midsommarfirandet vid Wendelsberg 2018.

Därefter var det dags för Näckens polska, även den efter Karl Aron Hakberg i Skövde. Erik Gustaf Geijer skrev ned och omarbetade melodin. Arvid August Afzelius skrev texten. Tillsammans skapade de en slagdänga av stor skönhet, ett klassikt musikstycke inom romantikens musikvärld. Melodin skall dock ursprungligen eller i vissa varianter ha varit mera medryckande eller rentav vild. När man spelade denna polska, kunde man – enligt Hakberg – befara att möblerna började dansa. Näckens polska tycks med andra ord ha varit Västergötlands motsvarighet till Horgalåten. Limmerhultspolskan efter Robert Johansson i Härryda har ingenting mer med Limmerhult (i Härryda) att göra än att den har fått detta namn, försäkrar Dan van Ginhoven. I Skepplanda fanns den kände spelmannen Albert Andersson. Hans Brudmarsch spelades, då Dans mormorsmor gifte sig i Skepplanda på 1880-talet. Åtminstone vill Dan gärna tro att den spelades då. Sannolikheten lär vara stor. Den kände spelmannen Alexius Johansson spelade en gång en polska som extranummer på en spelmanstävling i Göteborgs konserthus. Polskan fick sedan heta ”Extranumret”. Många låtar, så kallade engelskor, här i väster kommer från Storbritannien, så till exempel ”Soldiers joy” efter Robert Johansson. Den är känd i 90 varianter bara i Sverige. ”Polka från Skogstorp” kallas även ”Ardennern”, eftersom man tycker sig höra en tung Ardennerhäst klampa fram i denna polka. En av Dans favoriter är spelmannen Johan Albert Pettersson i Ornunga. Av hans tolv låtar spelar Dan och Torsten tio. Pettersson hade pomada i håret och brukade gå runt hemma i stugan, då han övningsspelade. Följden blev att en ring av pomada bildades i taket. Det är lätt att missuppfatta vad spelmännen ville ge uttryck åt. Förr var moll ej sorgligt. Tvärtom var C-dur det sorgligaste man kunde tänka sig. Så var det hos till exempel Bach. Dan kan sitt ämne, och när han berättar, får man både de stora dragen och som synes även många små detaljer som krydda på anrättningen.

Omväxlande underhållning

I det gamla Fattigsverige hade man inte alltid tillgång till vare sig spelmän eller ens instrument. Då kunde det hända, att någon trallade låtar. Dan van Ginhoven trallade en snapsvisa för oss. Dan och Torsten bjöd på en mycket omväxlande gökotta med många olika musikstycken och mycket musikhistoria. Litet grand av denna musikhistoria har jag velat föra vidare. Samtalet om musik fortsatte efter konserten. Deltagarna i gökottan ville helt enkelt inte gå hem. En av dem sade avslutningsvis: ”Vi ses väl igen, vid samma tid och på samma plats nästa år?” Gökottorna på Råda säteri är uppskattade. Spelmansmusik fanns och finns i alla delar av Västergötland. Påfallande var att en storhet från bygden, nämligen Robert Johansson från Härryda, fick en framträdande plats i gökottan på Råda. Han är företrädd i det stora verket Svenska låtar, närmare bestämt i delen, som handlar om Västergötland, med tretton nummer (numren 165-177). Dan Korn har sammanställt åtskilliga låtar från honom i sin bok ”Folkkultur: Tradition och gammaldags liv i socknarna Råda, Landvetter, Härryda, Björketorp och Bollebygd” (1981, s. 172-177).

Lars Gahrn

2020-06-04