Två västsvenska tonsättare lyftes fram av Göteborg Wind Orchestra

Åhörarna jublade, och stämningen var vänlig och glad, när Göteborg Wind Orchestra på sin konsert onsdagen den 30 januari 2019 lyfte fram två västsvenska tonsättare, nämligen militärmusiknestorn Ingvar Leion (född 1930) och det unga stjärnskottet Martina Norén från Hemvärnets musikkår i Göteborg. De hade båda skrivit marscher, som kunde mäta sig med klassikerna.

Tonsättare från Mölndal

Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.
Ingvar Leion, major, militärmusiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn.

Leions far fick anställning vid Samuelsons Strumpfabrik i Mölndal och hade tjänstebostad i denna fastighet (Kvarnbygatan 12). När strumpmaskinerna hade stoppats för dagen, stod Ingvar och tränade på trombon i de stora maskinhallarna. Han blev medlem i IOGT-orkestern, som tränade i ordenshuset vid Grevedämmet (mitt emot Grevedämmets skola, några hundra meter från Leions barndomshem). Sin första marsch komponerade han vid sexton års ålder, närmare bestämt 1947. Den uruppfördes samma år i stads­huset vid Gamla torget (Kvarnbygatan 43) av IOGT-orkestern. Marschen var tillägnad någon av de stora gestalterna inom denna nykterhetsorganisation, men Leion kommer inte nu ihåg vem det var. Han har förlorat noterna, där namnet stod skrivet. I efterhand har han dock skrivit ner marschen på nytt så som han minns den. Originalnoterna till trion (det vill säga mellansatsen) i marschen har han dock kvar, men i övrigt kan marschen nu vara något förändrad. Han är inte säker på, att han mindes den helt rätt. Hela denna musikaliska historia är mer än vanligt intressant för mig, eftersom jag arbetar i den byggnad, där Ingvar stod och övade på trombon. (Mölndals stads­museum är nu inrymt i den gamla strumpfabriken.) Dessutom har stadsmuseet hand om gamla stadsfullmäktigesalen i gamla stadshuset. Den kallas Lorry. Där har jag själv många gånger hållit föredrag. Där uruppfördes Leions första musikstycke.

Visslingar i varuhus

Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.
Bert och Ingvar Leion, fotograferade framför stora porten i Samuelsons strumpfabrik (Kvarnbygatan 12) år 1947. Ingvar Leion tränar trombon, vänd mot forsen. Hans bror Bert lyssnar.

Första marschen komponerades alltså 1947. Den senaste, den som uruppfördes i Kronhuset den 30 januari 2019, tillkom 2018 och var så ny, att den ännu inte hade fått något namn. Tills vidare kallas den ”Marsch i Dess/Cess”. Tillkomsten är egenartad. Leion brukar vissla, när han går i varuhus. Så småningom slogs han av tanken, att han borde skriva ner de melodier, som han på detta sätt improviserade fram. Han gjorde så, och på detta sätt fick han melodin till denna marsch. Trion hämtade han från en tolv år gammal marsch, som han hade komponerat 2007 för att högtidlighålla 50-årsjubileet av sin och sina officerskamraters officersexamina på Karlberg 1957. (Han tillhörde 1956-1957 års kurs.) Denna marsch har aldrig blivit spelad, och därför använde Leion trion även till den nya marschen, som skrevs med tanke på Göteborg Wind Orchestras instrumentuppsättning. Det är mycket svårt att få orkestrar att spela nya musikstycken, men försöka duger, och framför allt kostar det ingenting. Leion sitter och arbetar vid sin dator. Med ett tryck på datorn vidarebefordrade han noterna till orkestern. I Göteborg insåg man marschens värde och satte upp den på spellistan.

Skriv så mycket ni kan!

Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.
Martina Norén, ett stjärnskott inom militärmusiken.

Den andra tonsättaren är Martina Norén, som spelar i Hemvärnets musikkår i Göteborg. Även modern och fadern spelar i denna musikkår, och de gav alltså sitt musikintresse i arv till sin dotter, som håller på att utbilda sig till musikalartist. Martina går i skrivande stund på Balettakademien här i Göteborg, och har tidigare studerat trumpet­spelandets konst vid Artisten i samma stad. Hennes bidrag till konserten, Elfsborgsmarschen, är ett beställningsverk från 2013, och var hennes förstlingsverk. Mellan Ingvar Leions och Martina Noréns första verk ligger alltså närmare 70 år. Hennes verk kändes fullgånget, melodiskt men samtidigt stundtals kraftfullt kärvt och stramt. Det kunde enligt min uppfattning jämföras med marschklassikerna. Detsamma gäller Leions marsch, som är glad, lätt och kraftfull samt givetvis väldigt melodiös. ”Vid min ålder borde man egentligen inte komponera längre”, sade han anspråkslöst före konserten, men dirigenten för aftonen, David Björkman, tänkte inte alls i de banorna. Han uppmanade avslutningsvis de båda tonsättarna: ”Skriv så mycket ni kan!”

Många marscher på programmet

Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.
Här finns många tillfällen att köpa med sig bra musik hem.

David Björkman är en mycket sakkunnig bedömare. Han är dirigent och konstnärlig ledare för Livgardets dragonmusikkår, som ingår i beridna vaktparaden i Stockholm. Han om någon är sakkunnig vad gäller marscher, och han gav alltså både Ingvar Leion och Martina Norén högt betyg. Konserten hette ”Marsch, uvertyr & vals” och innehöll många marscher. Av femton nummer var tolv marscher. Denna övervikt för marscherna var ett klokt drag. Marscherna är skrivna för blåsorkestrar och är därför mer lämpade för en blåsorkester som Göteborg Wind Orchestra än många andra musikstycken. Vi fick höra marscher av de stora kompositörerna Sam Rydberg (”Under fredsfanan” och ”På post för Sverige”), Per Berg (”Hertigen av Västerbotten”), Per Grundström (”General Cederschiöld”) och Viktor Widqvist (”Mälardrottningen” och ”Norrlandsfärger”). Extranummer var ”Dragonerna komma” (Livgardets dragoners marsch av Aron Ericson). Klokt nog omväxlade man med några ovanliga stycken: ”Kungl. Sundsvalls luftvärnsregementes marsch” av Bengt Ohlsson, ”Country Band March” av Charles Ives och ”Marsch nach Motiven der Oper Moses” av Gioacchino Rossini. Därutöver fick vi höra uvertyren till ”Barberaren i Sevilla” av Gioacchino Rossini, ”Vals i E-moll” ur Opus 62 av Jakob Adolf Hägg samt ”Gold und Silber Walzerklänge” av Franz Lehár. Man tycker, att Hägg, som var romantiker, borde ha kunnat åstadkomma ett romantiskt namn på sin vals!

Tonsättare uppmuntras

Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.
Ingvar Leion spelar i Mölndals IOGT-orkester i sin ungdom. Han spelar trombon i bildens mitt.

Göteborg Wind Orchestra gör en viktig insats genom att lyfta fram västsvenska tonsättare som Leion och Norén. Om kompositionerna inte lämnar skrivbordslådan eller datorn, kan även den mest brinnande tonsättare förlora arbetslusten. Orkestern gör en stor insats genom att spela deras verk. Detta intresse är självklart mycket uppmuntrande och kan på sikt leda till fler värdefulla verk. Leion var vid sitt bästa lynne, när vi träffades före konserten, och Martina Norén strålade av glädje efteråt, när hon hade hört sin marsch spelas och fått möta stor uppskattning. Sådana stunder kan en tonsättare och kulturarbetare leva av länge. Orkesterns vänförening gjorde som vanligt viktiga insatser. Medlemmarna är intresserade av musiken och kan mycket. De lever med i framgångarna och skapar en vänlig och välkomnande stämning, när de tar emot besökarna. Man säljer biljetter och tar emot gästerna. Dessutom säljs cd-skivor, som orkestern har spelat in. Försäljaren är mycket omtyckt för sitt vänliga och trevliga sätt. Dessutom får han mycket uppskattning för sin ”härliga göteborgska”. När man ser hans cd-skivor blir man imponerad av orkesterns stora bredd. För att få nya intryck och uppslag har man mycket ofta gästdirigenter. David Björkman var ett mycket lämpligt val. Han vet hur en marsch skall låta, och han vet att framstående tonsättare skall uppmuntras.

Lars Gahrn

Annonser

Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Karolinska officerare värnade riksdagens makt

Karl XII:s död medförde omedelbart enväldets fall och riksdagens pånyttfödelse. Enväldet visade sig vara ett kort mellanspel i Sveriges långa historia. Enväldet tillkom under 1680- och 1690-talen på grund av den högadliga rådsregeringens misslyckanden och kravet på en stark ledning under skånska kriget. När kriget bröt ut 1674, fanns inte tillräckligt med pengar. Varken krigs­hären eller flottan var tillräckligt starka eller välutrustade.

Karl XII inkallade inte riksdagar

Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.
Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare Karl XI och hans nya rådgivare samt Frankrikes beskydd klarade sig Sverige utan landförluster. Följden blev, att riksrådet (den högadliga regeringen) miste sin makt, och att riks­dagen överlämnade de flesta av sina maktbefogenheter till kungen. Vid sin död 1697 var Karl XI i stort sett enväldig. Hans arvtagare, kronprins Karl, föddes 1682 och uppfostrades i enväldets tänkesätt. Som kung avgjorde han alla viktiga ärenden själv. Han inkallade aldrig någon riksdag. Vanan att söka stöd hos riksdagar var dock djupt rotad bland svenska makthavare. Under konungens vistelse i Turkiet inkallade rådet (den kungliga regeringen) en utskottsriksdag 1710 och en regelrätt riksdag 1713–1714. Båda riksdagarna visade en stark fredsvilja. Konungen befallde brevledes riksdagsmännen att fara hem. Så skedde också.

Befälhavarna tar inte ställning

Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.
Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.

Läget förändrades vid kungens död den 30 november 1718. Vid Fredrikstens fästning i Norge var den svenska huvudhären samlad. Vem skulle bli regent efter Karl XII, och hur skulle riket styras? Hären var rikets viktigaste maktfaktor. Den hade kunnat avgöra dessa frågor, men det gjorde den inte. Vid hären fanns överbefälhavaren, arvprinsen Fredrik av Hessen, gift med prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster. Under återtåget från Fredriksten till Uddevalla försökte Fredrik på alla sätt förmå överstarna och andra höga befäl att erkänna hans gemål som drottning, men de vägrade på det bestämdaste. Walfrid Holst skriver: ”I själva verket voro de ledande bland befälen allt annat än benägna för att utan vidare erkänna Ulrika Eleonora som regent. De syntes endast fast beslutna att nu efter Karl XII:s död kasta enväldet över ända.” Både Fredrik och Ulrika Eleonora försäkrade, att prinsessan inte önskade någon envåldsmakt.

Ett obestämt ställningstagande

Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.
Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.

Några mil norr om Uddevalla nåddes Fredrik av brev från Stockholm. Han var så angelägen att ta del av innehållet, att han stannade upp på vägen och lät hämta ljus från en bondgård för att läsa breven. Av breven framgick, att både rådet (regeringen) och ämbetsverken erkände Ulrika Eleonora som drottning, och att de gav Fredrik titeln kunglig höghet. Nu kunde Fredrik förhandla med större framgång i Uddevalla. Krigsbefälhavarna förklarade här i Uddevalla, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men att enväldet måste avskaffas, om hon skulle kunna bli drottning. De ville dock inte svära någon trohetsed, ty i den gällande trohetseden nämndes enväldet. ”När ständerna kommit samman och hennes majestät blivit antagen, ville officerarna gärna avlägga den ed, som riksdagen komme att föreskriva.” (Walfrid Holst, Fredrik I, Stockholm 1953, s. 103–108.)

Befälhavarna ville inte bli kungamakare

En del av det karolinska kavalleriet.
En del av det karolinska kavalleriet.

Hela denna berättelse är på alla sätt anmärkningsvärd. Först och främst är det påfallande, att krigsbefälen vill ha bort enväldet. Diktaturer har ofta uppstått genom militärkupper, men så var det inte i Sverige. Det karolinska enväldet uppkom genom att riksdagen frivilligt avsade sig de flesta av sina befogenheter. Krigsbefälhavarna ville inte ens bibehålla enväldet. Vilket annat land har haft en så frihetsvänlig officerskår? Märkligt är också, att krigsbefälen bestämt avböjer att bli kungamakare. De hänvisar i stället till riksdagen. I det gamla Rom brukade pretorianerna (livgardet) utropa ny kejsare, och senare kunde även häravdelningar ute i imperiets provinser upphöja sina befälhavare till kejsare. I Ryssland blev man tsar tack vare stödet från regementena i Moskva eller Sankt Petersburg. I Uddevalla hänvisade krigshärens befälhavare till riksdagen. I Sverige var den politiska kulturen en helt annan än i Rom och Ryssland.

Riksdagsmän hade större frihet än befäl

Först sedan de hade fått veta, att rådet och ämbetsverken hade hyllat prinsessan som regerande drottning, gick befälhavarna med på att förklara, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men fortfarande hänvisade de till att riksdagen skulle utse henne till regent. Den karolinska officerskåren uppförde sig så exemplariskt författningsenligt, att uppförandet helt enkelt inte helt kan ha berott på plikt och frihetskärlek. Officerarna visste att de själva skulle sitta i riksdagen som riksdagsmän för adeln. Som riksdagsmän skulle de ha mycket större frihet att säga och rösta som de ville än här i Uddevalla under ordförandeskap av sin generalissimus (överbefälhavare) Fredrik av Hessen, som var gift med prinsessan. För dem var det bäst att frågorna slutgiltigt avgjordes i riksdagen. De ville inte binda sina händer på förhand.

Hårda villkor genomdrevs i Stockholm

Vad blir då kvar av ”Fältriksdagen i Uddevalla”? Trots allt hade det viktigaste avgjorts provisoriskt där. Fredrik av Hessen hade förklarat att prinsessan inte skulle göra anspråk på enväldet. Krigsbefälen hade uttalat sig för prinsessan. Om hon gav avkall på enväldet, hade de svårt att rygga detta uttalande. Det gjorde de inte heller. Enväldet föll, och prinsessan blev regerande drottning. I Stockholm genomdrev dock riksdagsmännen hårda bestämmelser, som på många sätt begränsade regentens makt. Det lönade sig att uppskjuta de bindande besluten till riksdagen i Stockholm. De karolinska officerarna var alltså skickliga taktiker inte bara på slagfältet utan även i politiska förhandlingar.

Lars Gahrn

Birgitta Arkenback skildrar historien i bild

Birgitta Arkenback bodde och verkade i Mölndal under 22 år (1958-1976) och hann under denna tid få Mölndals kommuns kulturpris (tillsammans med författarinnan Astrid Pettersson), men nu är hon tillbaka till ursprunget, sitt föräldrahem i Glöskärs by i Torsby församling och Kungälvs kommun.

Barndomshemmet i Torsby

Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.
Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.

Under tiden i Mölndal bodde hon på Hagåkersgatan, Grangatan och Växthusgatan. Hennes man Bertil arbetade på Ericsson (med bland annat Jas Gripen). Själv arbetade hon som konstnärinna. Hon målade (i akvarell och akryl) och vävde egenhändigt komponerade motiv. Hon minns tiden i Mölndal med glädje. Alla var vänliga mot henne och jättebra. Hon fick ställa ut vid flera tillfällen. Hemma i Glöskär fortsätter hon med sin konstnärliga verksamhet. Gården var stor med bohus­länska mått mätt, en mindre herrgård. Här hade hennes mormor fött fjorton barn, däribland Birgittas mamma, på köksbordet. På betesmarkerna ner mot fjorden hade hon själv mjölkat kor för länge sedan. Här bor hennes söner och hennes dotter i närheten. Här har hon slutligen gott om plats för sitt konstnärskap. Till gården hör en källarvind med potatiskällare och mjölkrum i sten i bottenvåningen och en stor vind ovanpå. Här i vinden har Birgitta sin rymliga och ljusa ateljé.

Kungälvs historia i bild

När man träder in i den ljusa ateljén, kommer man rakt in i Kungahällas historia. Eftersom Kungälv, då Kungahälla, var en gränsort, där bohusläningarna och andra norrmän ägnade sig åt handel, och där de norska kungarna infann sig för att bevaka gränsen, invänta nyheter eller träffa konungarna av Sverige och Danmark, är Kungahälla ofta omtalat i de isländska sagorna. Allt är inte sant, men allt är intressant och framför allt fängslande. Bilder saknas från Kunga­hällas första årtusenden, men Birgitta kan skildra Kungälvs historia i bild. Kungälv har fått sin egen motsvarighet till Bayeuxtapeten, nämligen Kungälvsbroderiet, stora, väldiga dukar med broderade bilder ur gamla Kungahällas historia.

Forntidens bildvärld har studerats

Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Birgitta har tecknat förlagorna till de äldsta broderierna. Hon har lyckats fånga forntidens kraft och formvärld. Hon har givetvis noga granskat alla vikingatida och medeltida bilder och konstverk som hon har kunnat finna. Hon har gjort resor för att uppleva byggnadsverk och konstverk från dessa tider. Givetvis har hon besökt Normandie i Frankrike för att på ort och ställe se på Bayeuxtapeten, som skildrar förspelet till normandernas erövring av England 1066 och även själva erövringen. Förlagan till det äldsta Kungälvsbroderiet är fylld av myllrande liv, rörelse, kraft, uttrycksfullhet och bjärta färger. Förlagan är uppsatt här i ateljén som det största av de historiska konstverken.

Margareta Fredkulla

Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Vid trekungamötet i Kungahälla eller kanske snarare strax utanför byn avtalades att den norske kungen Magnus Barfot skulle få sveakonungen Inge Stenkilssons dotter Margareta Fredkulla till äkta. På en stor målning har Birgitta avbildat Margareta Fredkulla. Någon samtida bild av denna kraftfulla kvinna, som var svensk kungadotter och blev först norsk drottning och sedan drottning av Danmark, finns tyvärr inte, men när man ser Birgittas målning, känner man genast igen henne. Så måste Margareta Fredkulla ha sett ut. Hon är högrest och kraftfull. Ögonen tittar forskande och oblygt. Munnen är stor och uttrycksfull. Det blonda hårsvallet är vilt och ostyrigt. Till höger har hon gjort vissa fåfänga försök att fläta det, men till vänster är hårmassorna helt otämjda. Händerna är stora och fingrarna långa. Detta är en kvinna som en man både kan dras till och bli en smula rädd för. Så bör vikingatidens kvinnor ha sett ut, föreställer man sig. Margareta Fredkulla är nog den drottning, som Birgitta oftast har avbildat. Fredsrörelsen i Kungälv utdelar nämligen det så kallade Fredkullapriset till dem, som på olika sätt har verkat för fred och förståelse mellan människorna. Birgitta målar och textar diplomet, som pryds av Margareta Fredkulla, kungadottern och drottningen, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas konungahus.

Drottning Silvia

Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.
Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.

Även drottning Silvia tittar fram ur en av målningarna. Birgitta har fångat drottningens livlighet och vänlighet. Blicken är glad, livlig och iakttagande. Huvudfärgen i denna målning är rött, som skiftar i gult. Birgitta har med den röda färgen skickligt återgivit värmen i drottningens personlighet. Den gula färgen ger uttryck för det ljusa rummet. Birgitta arbetar mycket skickligt med färgharmonier. I finrummet i boningshemmet hänger en stor olje­målning, som visar den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe. Denna skickligt utförda kopia fann Birgittas man Bertil på en auktion i Dalsland och köpte den åt sin fru. Goethe har nämligen skrivit en färglära, som Birgitta noga har läst och begrundat. Den har betytt mycket för henne.

Skogsdrottningen och romaren

Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.
Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.

I sin novellsamling ”Drottningar i Kungahälla” har Selma Lagerlöf infört novellen ”Skogsdrottningen”. Den handlar om en romersk köpmansson, som på ett av faderns handels­fartyg seglade ut på Atlanten och blev stormdriven till Nordre älv. Här blev han bortrövad av en flicka, som red på en älg. Han blev så småningom konung över bygdens folk och ”lade grunden till det stora Kungahällas härlighet”. Birgitta Arkenback har målat skisser till en gobeläng som skildrar romarens och skogsflickans möte. Skisserna är så skickligt och konst­närligt utförda att man genast önskar se själva gobelängen. Detta är inte historia utan en saga, diktad av Selma Lagerlöf, invänder kanske någon. Visst är det så, men märkligt nog kan Selmas saga mycket väl ha en kärna av sanning. På Törnskär utanför Tjörn hittades omkring 1920 kalkstenar från Medelhavsområdet en bit upp på land. Efter ingående undersökningar och överläggningar fann man att den rimliga förklaringen var att de hade utgjort barlast på ett strandat romerskt skepp (Johan Pettersson, De levde bland bergen: Studier i Tjörns kultur­historia, Malung, 1971, s. 9–15). Selma Lagerlöfs bok ”Drottningar i Kungahälla” kom ut 1899, alltså omkring 20 år före fyndet på Törnskär. Selma Lagerlöf föregrep med andra ord arkeologin. Novellen ”Skogsdrottningen” och dess illustrerande gobeläng kan alltså mycket väl spegla en historisk verklighet.

Fler måste få se detta

”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.
”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.

Hos Birgitta Arkenback finns mycket att beundra. Där finns en färgglad målning av den norske medeltidskungen Olav Kyrre, en annan målning av systrarna Gudrun och Margareta Lindorm, en uttrycksfull målning av Martin Luther, en tredje av Don Juan samt bildvävar. Där finns bland annat ett utmärkt broderiarbete, som återger Frödings dikt ”Det var dans bort i vägen”. Birgitta Arkenback ger liv åt historien med färger, fint tecknade människogestalter och dramatisk rörelse. Denna bildskatt har stort värde och bör föras ut till den stora allmän­heten. Föreningen Kungälvs Musei Vänner har givit ut skriften Kungälvsbroderiet 2003–2017 av Solveig Lanzén (2017, 24 sidor, rikt illustrerade med färgfotografier).

Lägg ut bilder på nätet!

Givetvis bör Kungälvs­broderiet ställas ut, men väl så viktigt vore att fotografera av de olika broderierna och Birgitta Arkenbacks målningar och lägga ut dem på nätet. Vårt behov av bilder är oändligt. En bild underlättar inlärning och gör att man lättare minns både människor och händelser. Ser man hennes bilder, känner man att historien får liv på nytt. Man önskar att många fler får ta del av denna upplevelse. Anders Johansson, tecknare på både Kungälvs-Posten och Mölndals-Posten, tog med mig på en biltur i södra Bohuslän. Då hälsade vi på hos Birgitta, och då fick jag se hennes konstverk. Alla intresserade kan inte få enskild visning. Varför inte då som sagt lägga ut bilderna på nätet?

Lars Gahrn

”Uddevalla fältriksdag” firades med pompa och ståt

I december 1718 fattades viktiga beslut i Uddevalla. Den svenska krigshären hade upphävt belägringen av Fredrikstens fästning och dragit sig tillbaka till Bohuslän. I Uddevalla överlade befälhavarna om framtiden. Krigshärens befälhavare var visserligen inte riksdagsmän, men om riksdagen sammankallades, skulle många av dem få säte och stämma på Riddarhuset. Vad de beslutade som krigsbefäl i Uddevalla sade de senare ja till som riksdagsmän i Stockholm.

Tronföljdsfrågan

Bohusläns Museum var högkvarteret under firandet. Foto: Lars Gahrn.
Bohusläns Museum var högkvarteret under firandet. Foto: Lars Gahrn.

Första beslutet hade man fattat i Norge. Efter konungens död hade krigsrådet med alla röster mot en beslutat att upphäva belägringen av Fredrikstens fästning och dra sig tillbaka till Sverige. Enigheten var långtgående. Befälhavarna hade motsatt sig ett vinterfälttåg i Norge redan före kungens död, men Karl XII hade följt sin egen vilja. Tronföljdsfrågan måste lösas. Skulle konungens syster, Ulrika Eleonora, eller hans systerson, hertigen av Holstein, efter­träda honom? Prinsessan hade fördel. Under 1713–1714 års riksdag hade man velat ta in prinsessan i rådet, det vill säga regeringen. Hon vistades i Stockholm, där ämbetsverken fanns, då som nu. Vid krigshären fanns hennes gemål, Fredrik av Hessen, som var generalissimus (överbefälhavare) under kungen. Å andra sidan vistades även hertigen av Holstein vid krigshären, men han var ung och oerfaren i maktspelet.

Fältriksdag i Uddevalla

Norrmännen hade sorgflor på sina trummor. Foto: Lars Gahrn.
Norrmännen hade sorgflor på sina trummor. Foto: Lars Gahrn.

Viktigare än tronföljdsfrågan var frågan om hur riket skulle styras i framtiden. Skulle konungen eller den regerande drottningen styra enväldigt, eller skulle regenten styra ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och skulle riksdagen återfå sina makt­befogenheter? Avgörandena föll i Uddevalla. Regenten skulle styra ”med råds råde”, och riksdagen skulle återfå sina maktbefogenheter En riksdag sammankallades i januari till Stockholm, men när riksdagsmännen anlände, var alltså de viktiga besluten redan fattade. Riksdagsmännen hade dock mycket att göra med smärre enskildheter. De stora besluten var däremot fattade i Uddevalla. Dessa överläggningar i Uddevalla har träffande kallats ”Uddevalla fältriksdag”.

Viktiga händelser i Uddevalla

I Uddevalla försiggick även rent bokstavligt enväldets likbegängelse. Karl XII:s döda lekamen kördes på en trossvagn till Uddevalla, där den döda kroppen balsamerades av konungens livläkare, Melchior Neumann. Konungen sveptes i Uddevalla, och här startade hans högtidliga likfärd genom riket till huvudstaden, där han begravdes i Riddarholmskyrkan. Under några dagar i december månad 1718 skedde mycket i Uddevalla, både sådant som väckte stor uppmärksamhet och sådant som var av stor betydelse för framtiden.

Ett långt tåg

En stor scen hade byggts upp på torget. Foto: Gunnar Klasson.
En stor scen hade byggts upp på torget. Foto: Gunnar Klasson.

Lördagen den 15 december 2018 högtidlighöll Bohus Elfsborghs Caroliner Uddevalla fältriksdag, i samarbete med andra karolinerföreningar. Också från Norge kom krigsmän, klädda i uniformer från den tiden. 1718 års händelser har lett till ett nära och givande sam­arbete mellan svenska och norska militärhistoriska föreningar. Våra krigshistoriska minnen bidrar i vår tid till förbrödringen mellan Sverige och Norge. Själv är jag medlem i Bohus Elfsborghs Caroliner, men jag har inte tid att exercera utan är stödjande (och skrivande) medlem. I sorgetåget genom Uddevalla fick dock även trosskuskar och tross­kvinnor gå med i tåget. Niklas Krantz anmälde oss bägge att gå med. Vi fann allt vara ordnat på bästa sätt. Högkvarteret var Bohusläns museum, som utgjorde en av karolinernas viktigaste sam­arbetspartner. Vi fick byta om och äta lunch i rummet längst in till höger om ingången. Sedan ställde vi upp utanför museet och framme vid Kampenhof. Främst gick fanborgen, därefter kom spelet, det vill säga militärmusiken, och rytteriet. Efter ryttarna kom en trossvagn, dragen av två kraftiga bjässar till arbetshästar (ardennerhästar båda två). På vagnen låg kungens kista. Sedan kom soldaterna, avdelning för avdelning, och till sist trossfolket. Niklas Krantz och jag hade sällskap med trevliga norrmän i allmogekläder. Längst bak kom ett par renhållnings­karlar med en skyffel, en kratta och en skottkärra. De sopade upp den hästgödsel, som våra fyrbenta vänner lämnade efter sig. Allt var som sagt mycket välordnat. Renhållningskarlarna hade rentav en varningslampa på skottkärran. Den blinkade med sitt gula sken. En mulen dag i december blir det nämligen snart mörkt.

Skådespel på torget

Dramatiska motsättningar på scenen. Foto: Gunnar Klasson.
Dramatiska motsättningar på scenen. Foto: Gunnar Klasson.

Halvvägs mellan Bohusläns Museum och torget tog vi rast. Där utdelades facklor som antändes vid avmarschen. Med facklor i händerna tågade vi vidare och in på torget. Stora människoskaror kantade marschvägen, och på sina håll blev det trångt. På torget var en stor och väl upplyst scen uppbyggd. Här uppfördes ett skådespel, skrivet och regisserat av Maria Gustavsdotter. Det handlade om händelserna i Uddevalla i december månad för 300 år sedan. Förre landshövdingen Lars Bäckström spelade sin föregångare, generalguvernören Carl Gustaf Mörner, med stor bravur. Vi fick möta en vänlig, trevlig och tillmötesgående generalguvernör, som levde med i händelserna. Ungefär sådan var Bäckström själv som landshövding: vänlig, trevlig och tillmötesgående. In på scenen kom de en efter en, alla de skådespelare, som speglade tidshändelserna 1718 och krigets följder för bohusläningarna. Här kom en skomakare, som hade mistat ena armen i kriget, en flicka, som hade blivit våldtagen av en drabant, och som hade fött ett oäkta barn, Uddevalla-kvinnor som hade bakat bröd åt hären och fått betalt i nödmynt av lågt värde, en dragon, som hade blivit förvirrad av allehanda fantasifulla konspirationsteorier om kungens död, en annan soldat, som i sin djupa sorg redan hade börjat glorifieringen av den döde kungen och legendbildningen kring honom och så vidare. Med på scenen fanns prinsessan Ulrika Eleonora och hennes gemål Fredrik av Hessen. Prinsessan besökte visserligen inte Uddevalla, men i skådespelens värld hindrar ingenting, att man på en och samma scen drar samman händelser från olika platser.

Ett steg mot demokrati

Krigsbefälen hyllade prinsessan som drottning. Hon gick dem till mötes genom att avsäga sig alla tankar på envälde och genom att lova att regera ”med råds råde”, det vill säga tillsammans med regeringen, och låta riksdagen ha sina rättigheter utan inskränkning. Generalguvernören Mörner (Lars Bäckström) avslutade skådespelet med att utbringa ett fyrfaldigt leve för prinsessan och den nya tid av medborgerlig frihet och folkets självbestämmande som nu började. Uddevalla fältriksdag var ett viktigt steg på vägen mot Sveriges demokratisering. Det är viktigt att fira sådana riksdagsminnen. I sin basutställning har Bohusläns Museum med 1718 års händelser. I ett tittskåp ligger en vaxdocka, som föreställer det svepta kungliga liket. Ovanför titthålet finns en kopia av konungens dödsmask. Fältriksdagen omnämns i den förklarande texten.

Museivisningar

Deltagarna fick en vacker medalj med svart band.
Deltagarna fick en vacker medalj med svart band.

När skådespelet var slut, hade den råa decemberkylan krupit in under tröjor, undertröjor och långkalsonger. Med tända facklor tågade vi genom nattmörkret tillbaka till museet, där middag serverades i museirestaurangen. Det dröjde dock ungefär en och en halv timme innan kroppen åter var så varm som den brukar vara. Tankarna gick till våra föregångare för 300 år sedan. Hur måste inte de ha frusit och farit illa under detta vinterfälttåg! Vi hade varit ungefär ett hundra personer i tåget, både kvinnor och män. Inte mindre än ungefär sextio var kvar till de avslutande museivisningarna. Vi var så många, att vi delades upp i två stora skaror, som visades runt av två ciceroner i basutställningen. Var och en, som hade medverkat i firandet av Uddevalla fältriksdag och Karl XII:s likfärd, fick en minnesmedalj. En förutsättning för firandet var sponsorerna, som hade lämnat bidrag. Vi tackar: Källvikenstiftelsen, Thordénstiftelsen, Destination Uddevalla, Historiska Media, Uddevalla Hamnterminal, Uddevallahem, Länsförsäkringar, Uddevalla kommun och Uddevalla Energi. Tack vare dem och alla militärhistoriska föreningar har Uddevalla och ett viktigt skeende i vår historia blivit framlyfta och synliggjorda med fanor, uniformer, musik och skådespel.

Lars Gahrn

Tomtetåg i Munkedal

Ångpannan är lagad och renoverad i Småland för en halv miljon kronor. Ångloket på Munkedals Järnväg skall därmed kunna sättas ihop, sedan även åtskilligt annat har åtgärdats. Medlemmarna i Munkedals Järnväg kommer att ägna 2019 åt att sätta ihop och åtgärda sitt ånglok. Hela kostnaden beräknas till ungefär 700 000 kronor.

Tomten i skogen

Konduktören signalerar: klart för avgång. Foto: Lars Gahrn.
Konduktören signalerar: klart för avgång. Foto: Lars Gahrn.

Det är alltid roligt att återvända till Munkedals Järnväg. Detta är en utmärkt museijärnväg, som går fram genom vacker natur. En god och glad anda råder bland medlemmarna. De är ihärdiga och flitiga. Sedan sist har åtskilligt uträttats. Nyheterna om ångpannan var välkomna. Ny perrong hade byggts vid Munkedals Nedre. Där hade järnvägsmuseet dessutom förnyats. Perrongteatern fortsatte under 2018. Sedan många år tillbaka kör man tomtetåget på första söndagen i advent. Utefter banan sitter tomtar i en hydda och vinkar åt barnen. Framme vid Munkedals Nedre, som under två dagar får heta Tomtebo, får barn och vuxna möta jultomten. Varje barn får en gottepåse. De som vill får överlämna en önskelista. Tomtetåget i december 2018 blev en stor framgång. Dag Legnesjö meddelar: ”Årets Tomtetåg drog så mycket resenärer att cirka 90 % av platserna var bokade, och då hade vi en extra körning på söndagen. Både barn och vuxna verkar nöjda med vårt upplägg. Vi får se vad som eventuellt kommer till nästa år.” I december 2017 anordnade även Anten-Gräfsnäs Järnväg tomtetåg. I Munkedal är man inte oroad. Tvärtom tycks man vara stolt över att uppslag från Munkedal sprider sig till andra museibanor.

Perrongteater

Sommartid får passagerarna veta, att tomten har semester och återkommer i december.
Sommartid får passagerarna veta, att tomten har semester och återkommer i december.

Ett annat uppslag, som borde sprida sig till andra, är perrongteater. Under 2017 spelade teaterungdomar dramatiserade händelser ur järnvägens historia på perrongen med tåget som bakgrund eller kuliss. Under 2018 fortsatte andra ungdomar detta arbete. De spelade dels vid Åtorps station, dels nere i hamnen. Härnere spelade två av dem två SJ-anställda, som tittade alltför djupt i sina fickflaskor. Berusade som de var talade de nedsättande om ”den lilla järnvägen”, som de kallade för ”spårvägen”. Denna nedsättande jämförelse är gammal och historiskt belagd. Munkedals järnväg var smalspårig, och tågen gick mycket långsamt. De öppna sommarvagnarna liknade till råga på allt spårvägens öppna sommarvagnar. De två SJ-anställda låter Sjölander, en av de anställda vid Munkedals järnväg, höra vad de tycker. Sjölander blir till slut riktigt arg, läxar upp dem och nekar dem till slut att åka med tillbaka. Berusade resenärer har i alla tider varit ett bekymmer för kollektivtrafiken.

Viktig teaterutbildning

Perrongteaterns skådespelare är på väg till nästa föreställning.
Perrongteaterns skådespelare är på väg till nästa föreställning.

Uppe vid Åtorp speglade ungdomarna hur järnvägen togs emot av präster och församlingsbor i dessa gammalkyrkliga bygder. Många ansåg, att järnvägar var ett påfund av hin onde, och att man inte borde ha med dem att göra. En av ungdomarna spelade präst. En annan försvarade järnvägen, och en tredje höll med prästen. Även här vid Åtorp blev meningsutbytet livligt för att inte säga dramatiskt. En av de tre skådespelarna har gått teaterlinjen på Wendelsbergs folkhögskola och teaterledarutbildningen vid Göteborgs Universitet. De andra tre hade glidit in i perrongteatern mer av en tillfällighet men gjorde inte desto mindre bra rollprestationer. I våra dagar finns mycket teaterutbildning, och detta är mycket bra. Visserligen kommer endast enstaka teaterelever att försörja sig som skådespelare, men de lär sig tala offentligt, och de lär sig framträda inför allas blickar. Sådant har de glädje och nytta av i många sammanhang under hela livet. En av föregångsmännen vid Uppsala universitet var Johannes Messenius (1579-1636), professor i juridik. Han skrev skådespel, som han lät sina studenter uppföra såsom en del av deras utbildning. Först i våra dagar har vi kommit tillbaka till 1600-talets insikter!

Gångkort

Konduktören handleder den unge bromsaren.
Konduktören handleder den unge bromsaren.

En nyförvärvad raritet är en gångbiljett från Munkedals Järnväg. Den berättigade den namngivne innehavaren att gå på banvallen. Här som på andra ställen var de jämna, släta och förhållandevis raka banvallarna mycket bättre än de leriga, gropiga, krokiga och backiga landsvägarna. Gångkort har funnits på de flesta av de äldre järnvägarna. I Munkedal visste man, att sådana hade funnits, ty i järnvägsarkivet fanns tryckta formulär. Man hade dock inte sett några ifyllda formulär, förrän en givare dök upp och skänkte ett sådant gångkort till museet. Gångkortet var snarast ett kontrakt mellan Munkedals bruk och innehavaren. Denne fick lov att gå på banvallen och tog själv på sig ansvaret för alla olyckor, som skulle kunna inträffa. I klartext betyder detta, att om vandraren på banvallen blev påkörd eller överkörd av tåget, skulle varken han eller hans arvingar kunna kräva skadestånd av järnvägen. I detta fall var faran dock inte stor. Man hör långt i förväg, när ett ånglok kommer tuffande. Dessutom gick dessa smalspåriga tåg långsamt, som mest mellan 10 och 20 kilometer i timmen. Man borde alltså ledigt hinna undan. Den, som inte hörde ångloken på Munkedals Järnväg, och som inte hann gå åt sidan, borde nog inte vandra på landsvägarna heller! Innehavaren av kortet var en före detta styrman, som hade blivit torpare i Munkedal. Hans levnadsöde är med andra ord så intressant, att det lockar till forskning. På Järnvägsmuseet i Munkedal finns alla uppgifter om styrmannen och torparen, det vill säga alla, som kan fås fram i kyrkböckerna. Om någon kan hitta mer, är han eller hon givetvis välkommen med fler upplysningar.

Lars Gahrn

Tre tonsättare spelar i Göteborg Wind Orchestra

Konserten ”Svenska marscher”, som gavs i Kronhuset tisdagen den 25 september 2018 blev på alla sätt en imponerande styrkeuppvisning hos denna orkester, som går från klarhet till klarhet.

Många arrangemang

Kronhuset enligt gammalt vykort.
Kronhuset enligt gammalt vykort.

Vänföreningen GWO har många flitiga medlemmar, som ställer upp för sin orkester och välkomnar åhörarna. Redan vid ingången blir åhörarna imponerade. Här står en vänlig man och säljer cd-skivor, de flesta inspelade av Göteborg Wind Orchestra. Skivorna visar att orkestern har en enastående bredd. I stort sett allting kan spelas av denna blåsorkester, som genom idogt arbete har utvecklats från en amatörorkester till en högst professionell yrkesorkester. Åtskilliga tonsättningar måste göras om eller (som det heter på fackspråket) arrangeras för blåsorkester. Bland musikerna finns en mycket skicklig och flitig arrangör, nämligen slagverkaren och tonsättaren Jerker Johansson, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra. Han lämnade denna befattning för att få mer tid till att arrangera och komponera.

Musikinspektörer finns

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn
Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

År 2017 skrev han marschen ”In Charge” till hemvärnets musikkår i Eksjö med anledning av att Thomas Samuelsson, hemvärnschefen, fyllde 70 år. Marschen bjöd på omväxling mellan kraftfulla och mjuka avsnitt. Jerker Johansson har på nytt visat sitt mästerskap. Marschen uruppfördes denna afton. Senare på kvällen kom ytterligare en nyskriven marsch av Jerker Johansson, nämligen ”High Spirits”, inspirerad av mästaren John Philip Sousa. Neil A Baker spelar bastuba i orkestern och komponerar även musikstycken. Hans marsch ”The Legend of the Stig” var tillägnad en annan musiker i orkestern. Han har nyss pensionerats och heter Stig Emker. Stig har med stor skicklighet fört orkesterns talan inför anslagsbeviljande politiker. Han satt med bland åhörarna och var mycket glad över hyllningen. Han och Neil omfamnade varandra. Senare framfördes Neils nyskrivna marsch ”The Inspector’s March”, tillägnad musikinspektören Torgny Hansson. Mannens titel väckte betänksamhet i orkestern. Man undrade, om någon kan bli musikinspektör även i våra dagar? Svaret blev, att det kan man. Det gamla Myndighetssverige lever tydligen vidare i högönsklig välmåga. Mot denna marsch (och de andra) bör inte musikinspektören ha haft något att erinra.

Många bra marscher

En av orkesterns tjänstlediga musiker är David Glänneskog. Han satt bland åhörarna denna afton och hade glädjen att få höra två av sina marscher uppföras: ”Framåt marsch!” och ”Svensk musiksoldat”. Bland sina musiker har Göteborg Wind Orchestra alltså tre tonsättare, som bidrog med sex av konsertens marscher. Detta är onekligen ett styrkeprov, som visar att orkestern är mycket högtstående och ofelbart gör intryck på åhörarna. Så sker allra helst som marscherna är mycket bra och står sig gott i jämförelse med de marschklassiker, som också spelades under konserten. Sverige har en stor skatt av bra marscher, och utomlands finns hur mycket som helst. Det är svårt att skriva nytt, sade Jerker Johansson, när vi talades vid under mellanakten. Han hade uppfattningen, att det tar omkring tio år innan en marsch börjar spelas, om den över huvud taget spelas alls. Jag kan glädja honom med att berätta, att Mölnlycke Blåsorkester har tagit upp hans musikstycke ”Sol över Hälsö” på repertoaren. Här har Jerker Johansson åstadkommit ett mästerverk, som man hör med god behållning varje gång.

Konserten blev en succé

Neil A Baker, musiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn
Neil A Baker, musiker och tonsättare. Foto: Lars Gahrn

Även Neil A Baker är en flitig tonsättare, som för övrigt har gjort också många kompositioner för dragspel. Psalmer finns likaså på meritförteckningen. Han var mycket glad och uppspelt denna afton, som hade varit en stor framgång. ”För några år sedan spelade vi för 50 personer. Nu har vi full salong. Intresset för marscher ökar!” Att han hade rätt var lätt att se. Publiken var påfallande ungdomlig. Vi gamlingar var visserligen även denna gång många, men överallt såg man samtidigt unga människor. Applåderna dånade som åskan. Folk stampade i golvet och ropade ut sin förtjusning. Konserten var helt enkelt en succé. Intresset för marschmusik är i stigande.

Många marschklassiker

Kronhuset är en konsertlokal med djup. De månghundraåriga takbjälkarna bildar ett både uttrycksfullt och vackert tak. Foto: Lars Gahrn
Kronhuset är en konsertlokal med djup. De månghundraåriga takbjälkarna bildar ett både uttrycksfullt och vackert tak. Foto: Lars Gahrn

I övrigt förekom idel kända tonsättare och marschklassiker. Viktor Widqvist inledde med ”Mälardrottningen” och fick även avsluta med ”Under blågul fana”. Detta extranummer lyckades vi applådera fram. (Vi begeistrade åhörare försökte applådera fram ytterligare ett extranummer, men det gick inte.) Däremellan var Widqvist företrädd med ”Norrlandsfärger”. Ivar Widner var företrädd med ”Vår Flotta” och ”Infanterimarsch”. Sam Rydberg, ”den svenske marsch­kungen”, hade fått med ”Kungliga Älvsborgs Kustartilleris regementes marsch” och ”Gardeskamrater”. Per Berg bidrog med ”Den svenske flygsoldaten” och ”Kavallerimarsch”, även känd som ”Hertigen av Västerbotten”. (Prins Gustaf Adolf, far till konung Carl XVI Gustaf, var hertig av Västerbotten och kavallerist.) Av Per Grundströms marscher fick vi höra ”I sommarstaden” och ”Överste Cederschiöld”. I fråga om den sistnämnda uppstod ett litet meningsutbyte om huruvida marschen hette ”Överste Cederschiöld” eller ”General Cederschiöld”. Man stannade för den första titeln, eftersom Cederschiöld var överste, när han fick marschen sig tillägnad. Senare blev han general, och då tycks man ha låtit hans senare grad komma med i titeln, vilket kanske inte är helt riktigt. Ja, se titlar har alltid ställt till med bekymmer.

Stöd GWO!

Den uppmärksamme läsaren finner, att alla tonsättare var företrädda med två marscher i programmet. Anledningen till att vi fick höra tre av Widqvist var att hans tredje kom som extranummer. Dirigent för kvällen var Andreas Eriksson Hjort, som kunde locka fram melodiernas finaste skiftningar. Att följa dirigentens rörelser hjälper även publiken att följa med i melodierna. Göteborg Wind Orchestra har många gästdirigenter, som lär orkestern åtskilligt och även själva lär sig åtskilligt av dessa rutinerade orkestermedlemmar. Mot bakgrund av detta imponerande styrkeprov kan man inte alls förstå hur Göteborgs Kultur­förvaltning vill dra in eller minska anslagen till denna orkester, som har lyckats med att lyfta sig själv i håret. Här har varje krona i anslag givit utbyte. Orkestern har blivit allt bättre. Man har breddat sin repertoar och sin publik, och man har rentav komponerat ny musik av klass. I en tid, då de många militära musikkårerna är borta, är det nödvändigare än någonsin att stödja de få professionella blåsorkestrar som finns kvar. Hemvärnets musikkårer gör viktiga insatser liksom andra amatörorkestrar, men man kan inte överlämna ett helt kulturarv till frivilliga krafter. Man måste ha några professionella orkestrar som förvaltare, förebilder och exempel.

Långsiktighet krävs

Jag har rika erfarenheter av hur kulturförvaltningar tänker och arbetar. Nya tjänstemän vill ha förändringar och satsa på nya verksamheter. Då vill de ofta skaffa pengar genom att dra in anslagen till gamla trogna kulturarbetare. Givetvis får man inte bära sig åt på det viset. Att stödja ena året och strypa nästa är förödande. På kort tid kan man riva ned kulturinstitutioner och verksamheter, som har byggts upp under lång tid. Framför allt har man en skyldighet att stödja de bästa verksamheterna. Dit hör Göteborg Wind Orchestra. Den började som Spårvägens Musikkår, en orkester av Spårvägens fritidsmusiker, och har stegvis omvandlats till en orkester med yrkesmusiker. Repertoaren har breddats, och orkestern gör Göteborg känt och omtalat bland musiker och musikintresserade i hela Sverige och i många andra länder. Före konserten talade jag med Leif Lundin, vänföreningens ordförande. Han kunde meddela, att kulturnämnden hade haft sammanträde samma dag och trots allt beslutat att ge Göteborg Wind Orchestra pengarna för 2019. Hur det går för 2020 vet man emellertid inte. Inga förhandslöften ges. Ständig otrygghet om framtiden ger otrygga arbetsförhållanden och hämmar både nyrekrytering och långsiktigt arbete. Tyvärr är det också på det viset att politiker och kulturförvaltningar gynnar kommunala institutioner på bekostnad av fristående institutioner och föreningar. Det innebär dock inte någon avgörande trygghet att vara en kommunal institution. Kommunen kan liknas vid en stor koncern. Om flera företag läggs samman till en koncern, brukar detta leda till att vissa enheter läggs ner. En fristående stiftelse eller förening har dock en styrelse och medlemmar, som arbetar enbart för sin stiftelse eller förening. Även om arbetet kan vara trögt och motigt, har man goda möjligheter att lyckas. Göteborg Wind Orchestra har funnits sedan 1905, då Spårvägens Musikkår bildades. Detta överlevnadsprov ger oss hopp inför framtiden.

Lars Gahrn