Herrljungabanan 150 år

Herrljungabanan fyllde 150 år under 2017. Den går från Herrljunga station vid stambanan över Öxnered (mellan Trollhättan och Vänersborg) till Uddevalla. Banan blev snart känd som ”havrebanan”. På Västgötaslätten odlades havre, som forslades på järnväg till Uddevalla, där havren utskeppades till London och stadens alla åkarhästar.

Två ånglok och ett ellok

Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.
Det ena av de två ångloken. Foto: Lars Gahrn.

Sedan dess har mycket hänt. Londons alla högst ekologiska men ändå miljöstörande åkarhästar har försvunnit, och havre forslas inte längre på järnvägsvagnar till Uddevalla, men havrebanan har ändå mirakulöst nog överlevt åkarhästarnas hädanfärd, bilismens genombrott och resenärernas övergång till andra färdmedel. Denna uppvisning i överlevnadskonst kan verkligen vara värd att fira, tyckte Bergslagernas Järnvägssällskap. Lördagen den 16 och söndagen den 17 september 2017 körde man jubileumståg från Uddevalla över Ryr, Öxnered och Vänersborg till Vargön och tillbaka igen, tre turer dagligen. Tre lok hade man kört upp från Göteborg, två ånglok och ett ellok.

Pensionsmässigt ellok i nyskick!

Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.
Elloket var pensionsmässigt men skinande nytt.

Ångloken hjälptes åt att dra vagnarna. De var sammankopplade tender mot tender, vilket alltså innebar, att det ena körde framlänges och det andra baklänges, fastän loken skiftade plats i Vargön. Härifrån skulle tåget gå tillbaka till Uddevalla. Loken kopplades loss och körde till andra änden av tågsättet, där de kopplades till igen. (Loken bör ju helst gå främst i tågsättet.) Efter första turen måste vatten fyllas på i loken. Det tar sin tid, och för att vinna tid kopplade man i stället på ett ellok från 1953. Elloket överraskade genom sin fräschhet. Det såg ut som om det vore alldeles nytt. Det nära nog strålade. Starkt var det också. Ensamt klarade det att dra de vagnar, som två ånglok med gemensamma krafter hade dragit betydligt långsammare. Detta var ett pensionsmässigt lok i nyskick.

Sotiga fönster

Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.
Två damer i kläder från förra sekelskiftet. I bakgrunden ses ett nutida tåg, som i detta sammanhang är opassande modernt.

Bergslagernas Järnvägssällskap gör en stor och viktig insats genom att på detta sätt bevara delar av vårt järnvägshistoriska kulturarv. Vagnarna är i gott och trafikdugligt skick, även om de är huggslitna här och var. Så till exempel är fönstren genomgående en smula dimmiga. Stenkolsröken sätter sig även på glasytorna. Därför var antalet neddragna fönster stort under resans gång. Många stod och tittade ut, och åtskilliga av oss lutade sig ut, fastän detta givetvis är (eller åtminstone var) förbjudet. Jag har full förståelse för, att man inte hinner och orkar att putsa alla dessa fönsterrutor. Hade man fortfarande haft kvar straffångar, dömda till straffarbete på Marstrand, skulle man möjligen kunna döma de värsta förbrytarna till sådant tung och tidsödande arbete, men alla andra torde välja andra arbetsuppgifter. Det är otroligt hur det feta och svarta stoftet kan fastna på glasrutan. Jag gjorde ett försök att putsa ett titthål i dimman. Pappersservetten blev svart, men rutan blev inte mycket klarare. Det finns som sagt ett mycket bättre sätt att skaffa sig bästa utsikt. Man kan ju dra ner rutan, åtminstone en bit. Vi åkte genom vackra bygder med många anslående utsikter.

Flitig fotografering

Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.
Lugn, på Herrljungabanan finns inte några tågfärjor. En av många förbudsskyltar ombord på vagnarna.

Egentligen borde tillverkarna av digitalkameror och mobiltelefoner sponsra Bergslagernas Järnvägssällskap. Passagerare och åskådare fotograferade, som det ville synas utan uppehåll, vid alla stationer. Fotograferna gick helt upp i sin verksamhet. ”Man får inte stå på järnvägsspåret!” Så sade en av järnvägssällskapets medlemmar. Fotograferna vände inte ens på huvudet och svarade inte med ett ord. De bara fortsatte att fotografera. Kan man fånga två ånglok med kameralinsen, har man inte tid att bry sig om något annat. Fotograferna stod kvar. Lyckligtvis var faran för att de skulle bli överkörda av loken obefintlig, eftersom de hela tiden fotograferade loken och alltså alltid visste var dessa befann sig. (De snusbruna vagnarna var inte alls lika roliga att fotografera.) Själv tog jag visserligen en och annan bild med min enkla kamera, men jag kände mig som en liten sparv i den stora tranedansen, (och jag stod inte på järnvägsspåret). ”Jag åker bara en tur”, sade Niklas Krantz, ”men du kan ju åka mer.” Jag svarade, att kanske inte heller jag åkte mer än en tur, men att vi fick se. Slutet blev givetvis, att jag åkte inte bara första resan utan även både andra och tredje. Jag kan nu kalla mig ”pendlare mellan Uddevalla och Vargön”. Efter tredje resan var det slut för dagen, och då måste jag ”dröjande” lämna stationsområdet. Järnvägsresor med gamla lok och vagnar är onekligen något särskilt. Jag hade rest på Lysekilsbanan 2011, men jag hade verkligen inte fått nog av dem (utan snarare tvärtom).

Värdefull järnvägsreklam

Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.
Bekväma och eleganta fåtöljer i förstaklass-salongen.

Ligger verkligen Vänersborg och Vargön vid Herrljungabanan? undrar vän av ordning. Nej, så är det inte. Vid Öxnered vek vi av från denna bana mot nordost, men några veckor senare skulle järnvägssällskapet köra på en annan sträcka av Herrljungabanan. Då bar det av mellan Herrljunga och Grästorp, där havren växte en gång i tiden. Det är mycket bra, att sällskapet på detta sätt får använda SJ:s banor. Dessa resor ger allmänheten mycket järnvägshistoria, och de skapar fördelaktig uppmärksamhet kring tåg och järnvägar. Allt kunde dock inte genomföras enligt planerna. Man hade tänkt att ta upp även en serveringsvagn och en vagn med en modelljärnväg. De skulle ha körts upp från Göteborg till Uddevalla, men tyvärr kunde de inte beredas plats på Uddevallas bangård. Som reklammakare för järnvägen gör BJS en stor insats. Folk strömmade till under dagen. Niklas Krantz och jag var tidigt ute för att åka den första turen och vara säkra på att komma med. Vi satte oss i förstaklassavdelningen. Morgonen var kylig och vagnarna ännu något fuktiga, så att andedräkten syntes som en rök (inne i vagnen). Med solen kom värmen och resenärerna. Snart var första klass överfull, och vi flyttade över till andra eller tredje klass. För 160 kronor fick man en biljett, som berättigade innehavaren att åka ”hur mycket som helst hela dagen”, det vill säga tre resor Uddevalla-Vargön tur och retur. När vi lämnade staden vid Bäveån fram på eftermiddagen, kände jag mig något skuldmedveten. Var biljettpriset inte egentligen för lågt? Jag hade visserligen betalat vad man krävde av mig, men inte kunde jag väl ha gjort rätt för mig? Kanske borde jag ha putsat åtminstone några fönster som ytterligare en ersättning? Den sistnämnda tanken var dock så obehaglig, att jag snabbt skakade av mig den.

Från havre till arbetspendlare

År 1867, för 150 år sedan, var Herrljungabanan färdig. Först vid förra sekelskiftet började bilarna tränga undan hästarna. Många havretåg hann alltså rulla till Uddevalla. Vad skall man forsla i framtiden? Kanske kör man arbetspendlare. En fördel med att åka tåg är att man kan sitta och arbeta med sin dator under hela resan. Både bussar och tåg har nu uttag för internetuppkoppling. Detta gäller dock lyckligtvis inte de tåg, som Bergslagernas Järnvägssällskap kör. Själv har jag så mycket att titta på, att man sannolikt aldrig kommer att finna mig med en dator på tåget mellan Uddevalla och Vargön, även om jag åker sträckan fram och åter tre gånger samma dag.

 

 

Annonser

Mölnlycke Blåsorkester i Kulturhustrappan

Konsert i en trappa skulle Mölnlycke Blåsorkester ge lördagen den 25 november 2017. Landvetters kulturhus har – som så många andra monumentalbyggnader – en stor trapphall och en bred trappa, som skall göra intryck på besökarna. Denna trappa är inte till enbart för skryt utan tjänar också som åskådarplats och åhörarplats vid kulturevenemang.

Arrangörernas viktiga uppgifter

Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.
Åhörarna fyllde kuturhustrappan. Foto: Lars Gahrn.

Denna lördag fylldes trappan av förväntansfulla åhörare. Huvuddelen av trappan har breda och mycket höga trappsteg, avsedda enbart som åhörarplatser, men längst till höger finns trappsteg att gå på. Även härute slog sig några ned. Hela blåsorkestern var inte med denna gång. I stället framträdde en ”storsextett”. Nedanför trappan satt sju musiker, men de skulle ha varit nio. Två var sjuka. Ulf Ripa var konferencier och berättade om såväl musikstyckena som storsextetten. Man har tagit som uppgift att popularisera gångna tiders populärmusik. Mölnlycke Blåsorkester tycker, att den är alldeles för bra för att spelas endast vid ”Allsång på Skansen”. Denna storsextett har framträtt alltsedan 2013. Många musikstycken måste arrangeras för de instrument, som finns i sextetten. Ulf Ripa arrangerar själv musikstycken. Dessutom har man en annan arrangör i sextetten, en kvinnlig tubaist, som inte vill framträda med sitt namn. För att vi inte skulle vänta oss för mycket av arrangemangen meddelade Ulf Ripa, att arrangörerna inte bara var autodidakta (självlärda) utan till och med ”självautodidakta”.

Kända musikstycken

Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.
Storsextetten satt nedanför trappan. Musiken strömmade upp mot åhörarna.

En del noter har man fått överta från Rådasextetten. Rådasextetten var en klassiskt sammansatt mässingssextett bestående av musiker ur MBO, likartat vår gruppering i dag. Sextetten skapades och leddes av Stig Boström, kommunal musikledare och fanns från tidigt 1970-tal till 2001, när Boström gick i pension. Dessutom har Ripa goda förbindelser med Göteborg Wind Orchestra. Därifrån har han ”fått kloka och konstruktiva kommentarer till några arrangemang”. Han hade inte behövt be om ursäkt på förhand. Alla musikstycken lät bra. Endast undantagsvis anade man att mera repetition kunde ha behövts. Konserten inleddes med ”Aj, aj,aj” (från 1928) av Jules Sylvain. Därefter följde Borgholmsvalsen av Carl Oscar Carlsson. Varken titeln på musikstycket eller kompositörens namn torde säga någon annan än mycket välbevandrade musikkännare något. Säger man Drömmen om Elin av Calle Jularbo, nickar alla igenkännande. Valsen framfördes med all bravur av storsextetten. Därefter följde ”Det var på Capri vi mötte varandra”, ”Allt detta och himlen därtill” (av Sune Waldimir 1942), ”Den ökända hästen från Troja” (med text av Karl Gerhard), ”Tomtarnas vaktparad”, ”Den gula paviljongen”, ”Kalle P.”, ”Wien bleibt Wien” och ”Sorglösa brunn” av Povel Ramel.

Tomtarnas vaktparad

Seden bjuder, att sista stycket i en konsert, given av en blåsorkester, skall vara en marsch. ”Wien bleibt Wien” var alltså sista melodin. ”Sorglösa brunn” var extranumret. Ulf Ripa bad mer eller mindre om ursäkt för ”Tomtarnas vaktparad”. Många människor vill nämligen inte veta av julmusik före första söndagen i advent. Därför frågade han oss, om vi kunde tänka oss att höra denna julmelodi. Svaret blev ja. Ingen ville tydligen gå miste om ett nummer. Ripa hade själv arrangerat denna marsch. Han hade arrangerat marschen för sex stämmor, fastän den vanligen spelades av 28. Han hade slitit med arrangemanget fram till halv nio kvällen dagen före. Då äntligen hade arrangemanget blivit färdigt. Sextetten hade därför inte fått tillräcklig tid att repetera, men nästa år skulle marschen vara ordentligt inövad, lovade Ripa. Efter en sådan inledning är förväntningarna lågt ställda, men allt gick så vitt jag förstod bra. Enbart vid ett eller ett par tillfällen märktes bristande övning. Melodin gick nog fram och blev tydligare, när flera stämmor var strukna. ”Tomtarnas vaktparad” ljöd utmärkt.

Militärmusik

Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.
Ulf Ripa berättade sakkunnigt om de olika musikstyckena.

På forna tiders hälsobrunnar fanns brunnsorkestrar, som underhöll brunnsgästerna. (Medevis brunnsorkester finns alltjämt kvar och har gjort flera inspelningar.) Povel Ramel efterbildade kärleksfullt sådan brunnsmusik i ”Sorglösa brunn”. Någon hälsobrunn med detta namn finns inte. Namnet anspelar på det sorglösa och bekymmersfria semesterliv, som levdes vid dessa hälsobrunnar. Povel själv lär ha upplevt Källviks brunn i sin barndom. Brunnsorkestrar var en vanlig sort av blåsorkestrar. En annan var militärmusikkårerna. Två marscher gavs under denna konsert, dels ”Tomtarnas vaktparad”, dels ”Wien bleibt Wien”. Melodin till den kända slagdängan om Kalle P. skall vara en gammal marschvisa, berättade Ulf Ripa. I ”Den ökända hästen från Troja” ingår en rysk marsch av Isak Dunajevskij som refräng, medan första delen (versen) av varje strof har musik av Lille Bror Söderlundh. Detta musikstycke visar marschmusikens stora användbarhet. En marsch gav melodi till en protestsång mot Europas på den tidens farligaste militärmakt! De flesta marscher saknar sångtext, vilket innebär att de i sig egentligen inte är vare sig militaristiska eller antimilitaristiska. De kan helt enkelt användas till vad som helst. De är en underskattad tillgång. När vi lämnade kulturhustrappan hade vi även fått höra något så ovanligt som ”kvasijazz”. Enligt Ulf Ripa räknas ”Den gula paviljongen” som just kvasijazz. Han förklarar själv detta begrepp så: ”Begreppet ’quasi’ i musiksammanhang är en s.k. fördragsbeteckning som betyder ungefär ’likt’ eller ’nästan’.  Det är alltså en anvisning till musikerna för att ge en riktig gestaltning. ’Kvasi’ på svenska har väl snarast en nedsättande betydelse. Det var inte min avsikt.” Mölnlycke Blåsorkester förvaltar alltså viktiga och värdefulla delar av vårt musikaliska kulturarv.

Bra konsertlokal

Denna konsert i kulturhustrappan var mycket omväxlande, uppiggande och nöjsam. Det enda som man bör klandra är, att den var i kortaste laget. Antagligen gör man klokt i att begränsa sig. En publik är en månghövdad skara, och kanske gör man klokt i att ta hänsyn till de minst intresserade, även om dessa inte är så många. Kulturhustrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekstrappan fungerade utmärkt som konsertlokal. Bibliotekskunder gick visserligen in och ut bakom ryggen på musikerna, men detta störde inte. En och annan gick uppför och nedför trappan till höger om åhörarna, men inte heller detta störde. Bilden fick bara litet mer liv. Själv är jag så pass gammaldags, att jag tycker att man bör klä upp sig till bättre konserter. Jag infann mig i vit skjorta och mörka finbyxor. Även orkestermedlemmarna var klädda så. En man, som satt bredvid mig, frågade med anledning av klädseln (och mina anteckningar), om jag hörde till orkestern. Tyvärr måste jag besvara denna fråga nekande, fastän sammankopplingen förvisso var mycket hedrande. I många sammanhang räcker det med rätt klädsel för att vara och bli betraktad som en i gänget, men för att vara medlem i Mölnlycke Blåsorkester krävs sannerligen mycket mer än vit skjorta och svarta finbyxor!

 

Klippandagarna lever vidare

Göteborg var fullt av invånare, liv, handel och våld långt innan staden grundades. Inom nuvarande Göteborgs stads område finns nämligen områden, som var bebodda och välkända långt före stadens grundläggning 1621.

Jakt på sponsorer

Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.
Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.

Ute i Majorna finns Sandarna, där en tidig stenåldersboplats har legat. I Majorna finns även Klippans kulturreservat med bland annat ruinerna efter Älvsborgs slott. Här fanns ett slott redan på 1360-talet. Klippan utövar därför stark dragningskraft på historieintresserade, som årligen anordnar Klippandagarna. Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora och hennes förening Bevara Södra Älvstranden höll i dessa kulturdagar. Änkedrottningen, även känd som Ann Jönsson, har dock lämnat det jordiska, men föreningen finns kvar. ”Nervos belli pecuniam” (det väsentligaste i kriget är pengar), heter det. Ann Jönsson var mycket duktig vad gäller att få fram sponsormedel, men i slutet av sin bana kunde hon inte få fram fullt så mycket som behövdes. Vid sin död satte hon sin lit till de militärhistoriska föreningarna. Tommy Andersson tog över huvudansvaret, men tyvärr avled också han strax efteråt. En sann krigare ger sig dock aldrig. Westgiötha Gustavianer övertog huvudansvaret, och 2017 års Klippandagar var visserligen en lågbudgetsatsning, men allt var trevligt och välordnat. Förhoppningsvis lär sig även arvtagarna den svåra konsten att mjölka pengar ur fonder, stiftelser och enskilda sponsorer. Numera är dock de, som söker pengar, många, och redan Ann Jönsson hade som sagt svårigheter. Sponsorer efterlyses härmed!

Exercis och föredrag

Mycket kunde icke desto mindre bjudas oss besökare. Westgiötha Gustavianer ägnade sig åt exercis och lägerliv. Ibland marscherade truppen runt i området och sjöng ”Gustafs skål”, som på sätt och vis var Sveriges första nationalsång och hade skrivits av Bellman. Även Gustav II Adolfs Fotfänika fanns på plats. Två gånger om dagen sköt de salut med sin fältkanon. George Söderberg ledde guidade turer genom bruksområdet. Per Persson höll på lördagen ett föredrag om Älvsborgs slott. På söndagen talade Hans Moberg om spårvägens betydelse för Göteborgs utveckling. På lördagen sjöng Martin Bagge i Stobées trädgård. På söndagen sjöng ”Flottans män” på samma ställe.

Flottans män sjunger rätt

Westgiötha Gustavianer exercerar.
Westgiötha Gustavianer exercerar.

Flottans män samlade vid båda tillfällena en stor och mycket tacksam åhörarskara. Iförda sjömansuniformer sjunger dessa före detta örlogsgastar sjömanssånger och sånger med Västkustanknytning. De gör en utmärkt insats. Rösterna kan ibland vara aningen sträva, men de tar fram kraften och rytmen i melodierna. De sjunger som sångerna är avsedda att sjungas och ”tolkar” inte. De, som ”tolkar” sånger, sjunger dem så, som de aldrig har sjungits förut, och så som de förmodligen inte heller är avsedda att sjungas. Om någon stor artist skall sjunga, är risken stor att vederbörande vill göra sig märkvärdig och konstra till melodin. Inom musikvärlden vill vi ha sångare och inte ”tolkar”. Flottans män gör alltid en utmärkt insats. De vet också hur ”göteborgska” låter. Tack vare dem får sångerna sin rätta västsvenska klangfärg. Vid något tillfälle hade en av Lasse Dahlquists sånger sjungits under Allsång på Skansen. Man hade då försökt att få vissa ord och vändningar att låta som de gör i Västsverige. Flottans män mindes fortfarande dessa misslyckade sång- och talövningar med rysningar av obehag. Flottans män vet hur det skall låta i Västsverige. De sjunger visor, som ni har hört förut många gånger men sällan eller aldrig så bra framförda.

Skotsk dans och porter

En porterdemonstratör.
En porterdemonstratör.

Göteborg kallades fordom för ”Lilla London” på grund av alla engelsmän och skottar, som bodde i staden. Det brittiska arvet lever vidare på många sätt. I staden finns en förening, som ägnar sig åt skotska danser. Denna förening framträdde återigen på söndagen. Dessa dansuppvisningar är mycket uppskattade. Borta vid hotellet, som nu heter ”Waterfront hotel”, finns ett stort porterkar. Här höll Porter Drinkers Association till med porterprovning. Denna programpunkt upprepades sex gånger dagligen. Ingen annan verksamhet upprepades så ofta, vilket visar att det brittiska arvet är högst livskraftigt, åtminstone vad gäller dryckenskap. (Sådan verksamhet tycks höra till de livskraftigaste.) Gårdsföreningen hade kaffeservering i Stobées trädgård. Lions bistod besökarna med varm korv. Till slut tog brödet slut och ersattes med tunnbröd. För första gången i mitt liv åt jag varm korv med tunnbröd. Ovant var det, men bra smakade det.

 

Bokauktion och bokkultur i Stora Levene

Visst fanns här västgötalitteratur, men här fanns också all annan litteratur, som kan intressera västgötar, det vill säga alla slags böcker. Jag skriver om en bokauktion, som Föreningen för Västgötalitteratur anordnade i Stora Levene lördagen den 18 november 2017. Niklas Krantz, själv styrelseledamot, hade vänligheten att ta mig med till denna bokfest i församlingshemmet.

Gräfsnäs i Göteborg!

Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Pettersson hade många värdefulla vykort till försäljning. Foto: Lars Gahrn.

Utefter församlingssalens väggar stod uppfällda bord, där auktionens böcker låg uppradade i nummerordning. Trängseln kring borden var stor. Själv höll jag dock på att fastna i förhallen. Här höll Jerker Pettersson vykortsmarknad. På jakt efter gamla vykort från Mölndal blev jag tvungen att bläddra igenom alla vykort från Göteborg, vilket var nog så intressant. (Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa även vykort från Göteborg.) Bland dessa vykort hittade jag ett, som visade Gräfsnäs slottsruin (poststämplat i gamle kung Oscars dagar den 13 juli 1903). Enligt vykortets tryckta text ligger Gräfsnäs i Göteborg! Jag skrattade högt och beslöt mig genast för att köpa även detta vykort. Göteborgarna har en ful ovana att räkna även grannkommunernas större sevärdheter till Göteborg (eller ”Storgöteborg”), men att Gräfsnäs, ungefär sex mil från Götastaden, kunde räknas till ”Storgöteborg” hade jag inte någon aning om. Jag skall skämta med åtskilliga göteborgare om deras annexion (övertagande) av Gräfsnäs. Jerker Pettersson hade en egen bokmarknad, och där köpte jag två böcker.

Antikvariatsinnehavare fyndar

Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.
Johnny Hagberg leder auktionerna med stor vana och auktoritet.

Allsköns bokvänner fyllde den ljusa och rymliga församlingssalen. I mängden fanns en och annan antikvariatsinnehavare. Där fanns Göran Midman från Hjo och Anders Josefson från Floby. Från Ods bokkafé kom Gerd Ljungqvist-Persson. Antikvariatsinnehavarna gör stor nytta. Märker de, att de kan få en bok så billigt, att de själva kan avyttra den med vinst, slår de till och köper. Bland köparna fanns några herrar, som lägger ut böcker på nätet till försäljning. Förtjänsten är inte stor, och inte heller omsättningen tillhör de betydande, men de får på detta sätt möjlighet att arbeta med böcker, och de kommer i förbindelse med många intressanta människor. En antikvariatsinnehavare försvarade inför sin fru sitt sysslande med böcker genom att påpeka, att detta arbete håller honom igång och piggar upp honom. Auktionsförrättare var föreningens ordförande, prosten Johnny Hagberg, och Thomas Johansson, som innehar Limmareds Auktionshall samt Antik & Antikvariat Tranan. Hagberg har lång erfarenhet och begriper att auktionen måste gå snabbt, om de flesta skall bli kvar till slutet. (Katalogen omfattade denna gång 530 nummer och innehåller ofta 100 fler.) Hagberg och Johansson lyckades avverka ungefär 100 nummer i halvtimmen.

Auktionsförrättarna sätter buden

Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.
Thomas Johansson är professionell auktionsförrättare.

Hagberg sätter också regler: ”Femmor får man inte bju’ med”, löd den viktigaste regeln. Endast en, som hade lagt ett skriftligt bud, hade bjudit 55 kronor. I övrigt innehöll alla bud jämna tiotal. Vanligtvis på andra auktioner ropar budgivarna själva sina bud, men för att det skall gå snabbt, höjer Hagberg och Johansson buden. Man behöver bara hålla handen uppsträckt för att visa sig intresserad, så höjer de buden med tio kronor åt gången. Det går rasande snabbt. Har priserna gått upp över femhundra, höjer de ofta med femtio kronor åt gången. Har buden gått över tusen, höjer de hundra. För att inte kunderna skall dra ut på tiden med låga bud i början av budgivningen, kom auktionsförrättaren ofta med ett eget utropspris: ”Får jag hundra kronor?” Det fick han för det mesta, men ibland måste han sänka utgångsbudet till 50 eller rentav 20. Dessa auktioner är högst professionella, så professionella, att egna regelverk som synes har uppstått. Auktionerna får inte dra ut på tiden. Framåt slutet stod ändå åtskilliga stolar tomma.

Det är alldeles för billigt!

Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.
Föreningens skattmästare Sven-Olof Ask blickar ut över alla lappar med uppgifter om vem som skall faktureras.

Flera medhjälpare såg till att allt fortlöpte snabbt och ledigt. Någon höll upp boken, som skulle säljas. Någon gick med boken till köparen och tog upp betalningen. ”Det är billigt!”, sade Hagberg ibland. Vid andra tillfällen lät det rentav: ”Det är alldeles för billigt!” Så där brukar ju auktionsförrättare säga, men tyvärr är det mycket riktigt så, att bokpriserna har sjunkit. Böcker har blivit mer svårsålda. Ibland bjöd auktionsförrättarna själva, antingen för egen del eller för vänner. Ofta blandade sig Niklas Krantz i budgivningen. Han hade hand om de skriftliga anbuden. Några få böcker såldes dyrt. Pehr Kalms Wästgötha och Bahusländska resa (1746) gick för 4 900 kronor. Boken ”Svenska kvarnar” såldes för 2 700 kronor. Böckerna var dyra i den bemärkelsen, att dessa priser låg högst. Däremot var priserna inte höga, om man tar i beaktande vad man får ge för dessa böcker i ett antikvariat, om böckerna över huvud taget kan uppbringas för pengar. Det lönar sig alltså att köpa böcker på dessa auktioner.

Räkningar och bokpaket

Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.
Stora högar av böcker skall sändas ut till folk, som inte var med i Levene.

Auktionen gick raskt undan. Mellan tolv och ett hade man matrast. Framåt tre var auktionen slut för denna gång. Arbetet för eldsjälarna var dock inte slut. På ett bord i bakgrunden fanns ett berg med försålda böcker. Även på golvet fanns sålda böcker. Deras köpare hade inte varit med på auktionen. Nu skulle dessa böcker sändas ut till de förhoppningsvis lyckliga köparna. Med trött blick skådade skattmästaren Sven-Olof Ask ut över ett hav med lappar på bordet. Alla betalar inte kontant. I stället vill de faktureras. ”Det går väl an att fakturera en låda böcker, men ibland vill de faktureras för en bok, som kostar 120 kronor”, suckade Ask. De flesta betalar sina räkningar, men somliga måste påminnas. I något fall har man måst komma överens om en avbetalningsplan. Dessutom skall säljarna ha sin del av pengarna. Med andra ord: en skattmästare har mycket att bestyra och bevaka.

Bokkulturen främjas

Föreningen för Västgötalitteratur gör en stor kulturgärning genom att ta hand om böcker och se till så, att de får nya ägare. Säljarna får inkomst av böckerna, och givetvis tillfaller en del av intäkterna föreningen, som ägnar sig åt nyutgivning av värdefull västgötalitteratur. Föreningen befrämjar också gammal god bokkultur. Trots att han är angelägen om att det skall gå undan, kan Hagberg ofta framhäva vackra inbindningar och konstfulla bokband. Man har all anledning att vara tacksam över att någon i våra dagar fäster uppmärksamheten på sådana företeelser. I våra dagar har det tyvärr blivit så, att bilderna är det viktiga. Man strävar efter att fånga läsarnas uppmärksamhet med färgglada omslag och intressanta omslag. Bilderna finns på ett löst skyddsomslag av papper eller kartong. Klotbandet under är oftast enkelt och konstlöst. Vackra bokband kräver mer uppmärksamhet och större kunskaper från betraktaren än färgglada omslag för att bli uppskattade. De kräver mer bokkultur.

Boksamlare och särbo

Böcker har många fördelar, men till deras nackdelar hör, att de är skrymmande och tar mycket plats. En bokvän, som hade köpt mer än han hade tänkt sig, suckade högt: ”Det blir inte lätt för mig att komma hem med alla dessa böcker!” Han tänkte på vad hans fru skulle säga. Föreningens flitige medarbetare Håkan Brander från Levene hade dock ett gott råd: ”En boksamlare bör vara särbo. Jag är själv särbo och kan bära hem hur många böcker jag vill.” Tidigare i år tilldelades Brander diplom av föreningen för sina insatser. Denna gång styrde och ställde han i Stora Levene församlingshem, där han var som barn – eller snarare som herre – i huset. Han har arbetat mycket även inom pastoratet. Denne glade hedersman tillhör tveklöst bokkulturens vänner, men han har arbetat för annan kultur också, både Svenska kyrkan och hembygdsrörelsen. Bokkulturen är en port till all annan kultur.

 

Nordhallands Hembygdsförening – en storartad hembygdsgärning

Nordhallands Hembygdsförening fyller under 2017 100 år. Verksamhetsområdet är Fjäre härad, som omfattar fjorton socknar i norra Halland, däribland Lindome. Föreningen har gjort viktiga insatser för att dokumentera och lyfta fram Lindomes och de andra socknarnas historia.

En fullmatad årsbok

Årsboken för jubileumsåret är en utmärkt översikt över Nordhallands historia.
Årsboken för jubileumsåret är en utmärkt översikt över Nordhallands historia.

Etthundraårsjubileet firades med bland annat en årsbok, som är dubbelt så tjock som vanligt och dessutom har hårda pärmar. Titeln är: 100 år 1917-2017: Vår Bygd 2017 (Nordhallands Hembygdsförening, Kungsbacka 2017, 272 rikt illustrerade sidor). Även årsboken har firat 100-årsjubileum. Den började utkomma 1916, ett år innan hembygdsföreningen bildades. Föreningen föregicks av Nordhallands Studiecirklar, som gav ut denna skrift. Redan från början var Lindome med. I 1916 års bok ingick en artikel om ”Lindomeslöjden”. 2017 års årgång är en sammanfattning av de olika socknarnas historia och en översikt över föreningens verksamhet genom åren. Redogörelserna är mycket imponerande. Alla socknar har en rik historia, som är känd mycket tack vare hembygdsföreningens arbete.

En historisk bonad för varje socken

Varje socken får även en säregen, trevlig och intressant presentation i bild. På en tecknad och målad bonad, målad med äggtempera på linneväv, sammanfattas socknens historia. Vad visas då på Lindomes bonad? Jo, där ser vi hällkistan Dvärgahuset, en bågskytt (som företrädare för Lindome Bågskytteklubb), gränsstenen Djursten, spinneriet (Anderstorps fabriker), kyrktornet, Börjesgården (det vill säga hembygdsgården), kvartsmilstenen vid Anderstorps bro, en snickarhustru som med häst och kärra kör Lindomemöbler till Göteborg samt en Lindomestol. Tack för den benämningen! Stolen kallas visserligen ”Göteborgsstol”, men eftersom den tillverkades i Lindome, bör den rimligtvis ha namn efter sin tillverkningsort. Den har inte något annat med Göteborg att göra än att den var vanlig där (och givetvis även på andra orter i Västsverige). Karin Ganebratt har framställt denna bonad, som har överskriften: Lindome från forntid till nutid. Dvärgahuset står för forntiden, Djursten för medeltiden och övriga bilder för följande århundraden. Originalen till de 70 halländska bonader, som målades 2016 till Sveriges Hembygdsförbunds 100-årsjubileum, förvaras på Hallands Kulturhistoriska Museum i Varberg.

Pedagogiska och konstnärliga bilder

På samma sätt sammanfattas viktiga inslag i övriga socknars historia. För Onsalas vidkommande ser man Onsala kyrka, ett seglande skepp, fyrplatsen Nidingen, Lars och Ingela Gathenhielm, hembygdsgården Apelröd, rymdobservatoriet på Råö och Beda Hallberg med majblomman. Dessa sammanfattningar (i färg) är mycket uttrycksfulla, intresseskapande och pedagogiska. Även den, som känner bygderna väl, har god behållning av dem. Här får man sammanfattningar, översikter och repetitioner. Kanske har just hembygdskännarna störst utbyte av bilderna. De ser genast vad bilderna betyder. De olika artiklarna handlar om socknarnas historia. Dessutom finns många artiklar om hembygdsgillenas historia. När man tar del av artiklarna, ställer man sig gång på gång frågan: Hur mycket av denna historia skulle ha varit okänd, om inte Nordhallands Hembygdsförening hade funnits?

Ett gille för varje socken

Bakom denna husfasad ryms både arkiv och stora samlingar av värdefulla föremål. Foto: Lars Gahrn.
Bakom denna husfasad ryms både arkiv och stora samlingar av värdefulla föremål. Foto: Lars Gahrn.

År 1917 fanns inte tillräckligt underlag, alltså inte tillräckligt många vana föreningsmänniskor, i varje socken. Tiden var inte mogen för ett hembygdsgille (det vill säga en hembygdsförening) i varje socken. Därför bildade man en förening för hela Fjäre härad, som omfattar socknarna Frillesås, Landa, Ölmevalla, Gällinge, Idala, Förlanda, Fjärås, Hanhals, Onsala, Vallda, Släp, Tölö, Älvsåker och Lindome. Detta var en mycket bra uppläggning. På detta sätt hade man ett stort område att arbeta med. Även socknar, som inte hade några hembygdsföreningar, dokumenterades och beskrevs Nordhallands Hembygdsförening. Föreningen fick ett omfattande rekryteringsområde. Även i de smärre socknarna lärde man känna hembygdsrörelsen och uppskatta hembygdsarbete. Så småningom bildades ett gille, knutet till Nordhallands Hembygdsförening, i nästan varje socken. I två fall ägnar sig en förening åt två socknar. Det gäller Frillesås-Landa och Gällinge-Idala. Dessutom har Kungsbacka en egen förening. Utbyggnaden av hembygdsrörelsen tog sin tid. Lindome fick ett hembygdsgille år 1963, 46 år efter tillkomsten av Nordhallands Hembygdsförening. Sist i raden kom Älvsåker, som bildades 1975.

Snickeriverkstäder i Kungsbacka

Givetvis är också Lindome hembygdsgille med i årsboken. Karin Ganebratt skriver både socknens och hembygdsgillets historia. I kapitlet ”Berättelser från Lindome socken” bidrar fem Lindomebor med värdefulla minnesbilder från bygden. Själv har jag gått igenom samtliga årgångar av årsboken på jakt efter artiklar om Lindome för Mölndals stadsmuseum. Jag vet därför vilken stor nytta föreningen har gjort för både Lindome och övriga Nordhalland. Nordhallands Hembygdsförening har ett stort museum i Kungsbacka. Det är värt både ett och flera besök. I museet finns en snickeriverkstad inrymd. Ännu bättre blir det om man går till Kungsbackaskogen. Där finns dels Kalvhultsstugan, dels Lindomeverkstaden, en hel snickeribyggnad från Lindome. Nordhallands hembygdsförening har åstadkommit mycket under sitt århundrade. Den, som vill lära känna Nordhalland, skall gå till föreningen och ta del av årets skrift. Den är bästa inledningen till och översikten över Nordhallands eller Fjäre härads historia. Nordhallänningarna arbetar segt och uthålligt. De vet att både de själva och deras gärning har ett värde. Utan åthävor eller större uppmärksamhet har de utfört storverk för sin bygd. Den bygd som vårdar sin historia har också en rik framtid. Mycket riktigt går det bra för Nordhalland i alla avseenden.

 

Fältläger, släktforskning och marschkonsert

Kronhusparken i Göteborg var förvandlad till militärläger under Kulturkalaset 2017. Här såg man soldater från de senaste fyra århundradena, alltså under staden Göteborgs hela tillvaro, leva lägerliv, tillreda mat, driva handel med tillströmmande gäster, exercera, marschera samt berätta om vapen, uniformer och civila kläder. (I början, under Gustaf II Adolfs tid, hade man ännu inte några uniformer.)

Flera föreningar

Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.
Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.

Här i Västsverige finns nu flera militärhistoriska föreningar, som speglar vår militära kulturhistoria. Med i Kronhusparken fanns: Gustav II Adolfs Fotfänika, Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner/Göteborgs Artilleri, Westgiötha Gustavianer och Artilleriavdelningen i Göteborg. Med sig hade de tält, handeldvapen och kanoner, men i dessa tätbebyggda kvarter sköts inte med vare sig fältstycken eller handgevär. Här skulle kanonskott ha kunnat glädja enbart glasmästarna. (Många glasrutor skulle sannolikt ha spruckit, om man hade avfyrat sina fältstycken.) Kanonerna var enbart skådebröd och som sådana mycket uppskattade.

Modevisning

Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.
Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.

En liten scen fanns uppbyggd, och här anordnades med jämna mellanrum modevisning. Mycket fanns att säga om uniformerna samt om kvinnors och barns kläder. I äldre tid hade krigarna med sig hustru och barn i fält. I garnisonsstaden Göteborg var många av garnisonssoldaterna gifta, och här var det lättare att inkvartera hustru och barn. Barn har även de militärhistoriska föreningarnas medlemmar, och de tar med dem till uppvisningslägren. Föreningarnas medlemmar tågade med musiken främst runt de närmaste kvarteren och fram till Gustav Adolfs Torg för att visa att man fanns och för att locka fler besökare till lägret. Fram över Kronhusgården tågade karoliner, fotfänikefolk, gustavianer och Götaartillerister. Kvinnorna och barnen var med. Längst bak i tåget drog soldathustrurna en spjälvagn med barn, som var klädda i äldre klädesplagg. Barnen skrattade glatt åt den skakande upplevelsen på Kronhusgårdens gatsten och väckte stor munterhet.

Uppskattad kokvagn

Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.
Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.

Kanoner och spjälvagnar i all ära, men den mest uppskattade utrustningen i lägret var Götaartilleristernas kokvagn. Här var det fyr i spisen, och här tillagade några av medlemmarna mat, som serverades till hungriga medlemmar. Man kunde även leka i lägret. Man hade satt upp en vågrät stock. Två personer skulle sitta grensle över stocken och slå varandra i sidan med större påsar, som hade fyllts med något (förhoppningsvis) inte alltför hårt ämne. De båda kämparna slog varandra med påsarna allt vad de orkade. Långt ifrån att väcka fiendskap uppstod stor glädje under kampen. De kämpande skrattade hela tiden. En karolin och hans flickvän satt vända mot varandra och pangade på varann allt vad de orkade. Hon blev röd på armarna av alla slag. Sådana övningar skulle lätt kunna ge upphov till missnöje och osämja, tycker man, men så blev det ingalunda. Båda skrattade glatt och lyckligt och avslutade med att pussa varandra både en och flera gånger. Allt var enbart trevligt, glatt, sött och rart.

Hembygdsförbundet hade fullt

Ibland dök Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, upp i lägret, mysande av belåtenhet. Kan man vara annat än nöjd, när man har hela stugan full av intresserade släktforskare? Hembygdsförbundet har sina lokaler i det gula hus, vars bakre långsida vetter åt Kronhusparken. Jag beslöt att hälsa på även här, men jag blev stående i farstun en god stund innan jag kunde krångla mig in genom människomassan. Ja, visst kan släktforskare behöva handledning! De olyckliga människor, vilkas förfäder och anmödrar har bott i Göteborg, kan ha mycket svårt att finna dem i mängden. Här inne förevisades också en film. Den redogjorde för DNA-undersökningar, som har revolutionerat släktforskningen. För tjugo år sedan hade ingen kunnat drömma om sådana framsteg.

Marschkonsert

Konserten på Kronhusgården.
Konserten på Kronhusgården.

På Kronhusgården gav Göteborg Wind Orchestra en marschkonsert: I marschernas värld med Leif Arne Tangen Pedersen som gästdirigent. Han är norrman och hade fått höra önskemålet, att åtskilliga norska marscher skulle spelas. Givetvis levde han upp till förväntningarna. Vi fick höra bland andra Valdresmarsj, i vilken ingår en ”folkton fra Hardanger”. Detta är en marsch, som man inte glömmer. Den har för övrigt spelats in av Göteborg Wind Orchestra för många år sedan. Märkligt nog hade Tangen Pedersen dock som favoritmusik en svensk marsch av Viktor Widqvist, nämligen Norrlandsfärger. (Widqvist är mest känd för sin marsch ”Under blågul fana”, som är mest spelad.) Dirigenten var väl bevandrad bland Europas marscher och kunde även berätta mycket om dem. Han dirigerade snabbt och kraftfullt. Under hans ledning lyckades orkestern förträffligt med sin uppgift att på bästa sätt uttrycka kraften och rytmen i marscherna.

Historisk omgivning av stort värde

Lördagen den 19 augusti 2017 bjöd på många upplevelser vid Kronhuset och i Kronhusparken. Detta är ett mycket lämpligt område för historielektioner i toner, källskrifter och handfast verklighet. Historien passar bäst in i en historisk omgivning.

 

Historielektion med glimten i ögat

Landskapet runt Gräfsnäs slott är som gjort för strider mellan jägarförband. Strider har också utkämpats runt detta starkt befästa slott på den tiden, då Västergötland var ett gränslandskap. Hur kan det ha gått till då?

Landskap för jägarförband

Erik Samuelsson tillsammans med tre karolinska ryttare. Foto: Lars Gahrn.
Erik Samuelsson tillsammans med tre karolinska ryttare. Foto: Lars Gahrn.

Westgiötha Gustavianer, en militärkulturhistorisk förening, som jag har skrivit mycket om, nöjer sig inte med att fundera utan prövar på hur det är att utkämpa strider kring slottsruinen. Under Gräfsnäs slottsspel brukar man spela upp olika skärmytslingar i olika delar av slottets omgivningar. Vi åskådare lotsas med van hand runt från den ena platsen till den andra och får ta del av de stränga säkerhetsregler som gäller. När man skjuter med svartkrut, gäller allsköns regler. Gevären smäller högt. Därför bör man ha öronproppar. Även om man skjuter lösa skott, kan explosionen ändå vara farlig för skytten. Erik Samuelsson från Antens Kulturförening är en skicklig och trevlig ciceron vid dessa slottsspel. Slottsspelen försiggick som vanligt helt utan tillbud. Den enda olyckshändelsen, som inträffade, innebar att en soldat tappade sin medalj, som härmed efterlyses.

Många militärhistoriska föreningar

Westgiötha Gustavianer var där men även manskap ur andra svenska militärhistoriska föreningar, till exempel Bohus Elfsborghs Caroliner. Också soldater ur norska föreningar fanns på plats. Själva ramberättelsen hade man satt ihop med glimten i ögat. Den var inte sannolik, vilket man själv med ett leende meddelade. Den var endast en förevändning för att spela upp olika anfall, överfall, framryckningar och återtåg i Gräfsnäsparken. Dessa senare var dock nog så verklighetstrogna.

Fukt hotade slottspelen

Även norska soldater kan ha blåa rockar. Foto: Lars Gahrn.
Även norska soldater kan ha blåa rockar. Foto: Lars Gahrn.

Jag var där söndagen den 16 juli 2017. Dagen innan hade man haft strålande sol och sommarvärme. Denna söndag var molnig, kall och fuktig. Tidvis stänkte litet väta från ovan. Skulle övningarna kunna genomföras? Svartkrutsvapen är mycket känsliga för regn och fukt. Gevären har flintlås, som lätt klickar, om det blir fuktigt. Många av soldaterna drabbades av klickande flintlås, men trots allt lyckades de (efter visst besvär) få iväg skotten. En gång för många år sedan har jag varit med om, att befälhavaren, löjtnant Tord Finyak, avblåste övningarna, eftersom regnet föll alltför tätt, men vid övriga tillfällen har övningarna kunnat slutföras, så även denna gång.

Varför bygger ni inte upp slottet?

Gräfsnäs slott innan det blev ruin. Visst vore det trevligt att återfå detta blickfång!
Gräfsnäs slott innan det blev ruin. Visst vore det trevligt att återfå detta blickfång!

Som vanligt anordnades marknad under slottsspelen. Själva slottet är visserligen en ruin, men första våningen är dock under tak. Denna våning är en stor tillgång. Här kunde man ha marknadsstånd under tak, och här anordnades en finstämd textilutställning. Förhoppningsvis kommer även de nedrasade delarna av andra våning att återuppbyggas och förses med tak. Utrymmena behövs. Detta kostar givetvis pengar, men frågan är om inte underhåll av en återuppbyggd borg är billigare än underhåll av en ruin, som på många sätt är illa utsatt för väder och vind. Efter andra världskriget låg många av Europas kulturbyggnader sönderbombade eller illa skadade. De har emellertid byggts upp igen, och efteråt ångrar inte någon vad som har skett. Om en tysk gästar Gräfsnäs, blir nog en av hans första frågor: ”Varför bygger ni inte upp slottet igen?”

Livaktig hembygdspark

Uppmärksamheten dras åt många håll. Här finns Gräfsnäs slottsruin, där museibanans tåg kommer in. Här finns hembygdsparken, där Bjärke hembygdsförening har samlat äldre kulturbyggnader. Här finns också försäljning av hantverksalster. I skogsbygden finns många träslöjdare. Här kan man köpa mycket, och kvaliteten är hög.