Det myllrande livet i gamla Lödöse

För Ljudaborg Kulturförening har det alltid varit en viktig uppgift att spegla och återge så mycket som möjligt av det myllrande livet i medeltidsstaden Lödöse. Man började år 1994 med krönikespelet ’’Vid Ljuda Os’’. (Namnet Lödöse är en vidareutveckling av Ljuda os, som betyder Ljudaåns mynning.)

700-årsjubileum

Hertigarna Erik och Valdemar med sina gemåler, två norska prinsessor, som båda hette Ingeborg. Hertig Erik blev far till Magnus Eriksson. Foto: Lars Gahrn.

’’Vid Ljuda Os’’ (med Martin Rossing som författare) blev en verklig långkörare, som spelades år efter år. För tio år sedan gick man över till andra teaterstycken, men år 2019 var det dags igen. Oundvikligen hajar man till, då man läser spelprogrammet. Krönikespelet ges inte färre än elva gånger under tiden 1-15 juni. Endast en teaterförening med gott rykte och ett teaterstycke med många kvaliteter kan dra gott om åskådare elva gånger. Krönikespelet tas upp som ett 700-årsjubileum. År 1319 – alltså för sju århundraden sedan – valdes Magnus Eriksson till svensk kung. Magnus Eriksson är huvudperson i föreställningen. År 1371 har konungen frigivits ur sin fångenskap. Han infinner sig i Lödöse för att möta sin son, konung Håkon av Norge.

Magnus den gode hyllas

Den åldrade konung Magnus och den gamla kvinnan, som spelar upp händelser ur hans liv för honom.

Hans systerson Albrekt av Mecklenburg har tagit över det svenska riket och valts till ny kung, men Magnus har fått Västergötland, Värmland och Dalsland som förläning. Därför har kungen nu infunnit sig i Lödöse. Här möter han en äldre kvinna, som spelar upp händelser ur Lödöses historia och ur kungens eget liv för honom. (Konung Magnus dök ofta upp i Lödöse under sin långa regering.) Hela krönikespelet genomandas av en stark medkänsla med konung Magnus. Han drabbades av många olyckor och utsattes för våldsamt hat från stormännen. Så här i efterhand har man inte kunnat upptäcka några påtagliga orsaker till detta hat. Han styrde inte hårt och enväldigt, genomdrev inte några omvälvande förändringar och gjorde sig inte skyldig till några grymheter. Eftervärlden har så gott som genomgående tagit parti för konung Magnus. Här i krönikespelet kallas han ibland för Magnus den gode.

Träldomen avskaffas

Konung Magnus får se sin gemål, drottning Blanka, under yngre dagar.

Eftervärlden har givit honom beröm för att han lät avskaffa träldomen. Denna regeringshandling belystes av en av de mest dramatiska scenerna i skådespelet. En stormannakvinna vill återföra en förrymd trälfamilj. Särskilt den vackra dottern i familjen råkar i fara på grund av sin beroendeställning. En av köpmännen i staden vill köpa henne för att ha henne som frilla, men hon har en fästman, och han vill med svärd i hand försvara sin fästmö. Fästmannen och köpmannen börjar fäktas, men då dyker konung Magnus upp som en räddande ängel. Han är uppbragt och förklarar, att han redan för ett par år sedan har avskaffat träldomen. Köpmannen och stormannakvinnan faller till föga, men kvinnan visar ingen ånger. Hon talar tvärtemot om för kungen, att många av samhällets store tycker, att kungen är alltför hård mot dem.

Medeltiden återspeglas

Lödöses myntmästare och hans medhjälpare.

Scenen visar att Martin Rossing har djup inlevelse i tiden historia. Så kan det mycket väl ha gått till. Lagar och förordningar antas, men detta innebär inte nödvändigtvis, att de blir kända eller tillämpade. (Den, som har inblickar i förvaltningen, vet, att så går det till även i våra dagar.) Mycket annat speglas i detta rika krönikespel: handel, hantverk, pilgrimsfärder, myntning, brott och straff, skörlevnad, dryckenskap, sång och musik. Alltsammans avslutas med digerdöden, den svarta döden. Redan på förhand vet man, att allt detta förekommer i en medeltida stad, men Ljudaborg Kulturförening levandegör historien genom att spegla verksamheterna genom levande människor, som arbetar, tvistar, älskar, hatar, slåss, dricker och sjunger, Ljudaborgs medlemmar eller åtminstone många av dem är bra på att sjunga. De har bildat en kör, som kallas Voces vivaces (Levande röster). Sångerna är väl framförda, och de klingar medeltidsaktigt.

Glada Lödösebor sjunger.

Skådespelet avslutas med en hyllning till staden Lödöse, staden som alltid kommer tillbaka, och som finns ännu idag, större än någonsin. Göteborg är Lödöses fortsättning och arvtagare. Därmed har konung Magnus fått se historiska scener ur sitt liv och stadens historia. Den gamla kvinnan har velat glädja konungen med dessa bilder. Hon tillhör trälfamiljen, som konungen räddade för många år sedan. Konungen kunde se tillbaka på en lång regering. Han valdes till kung vid tre års ålder 1319 och förlorade makten först 1364, Med sina 45 år som kung innehade han länge ett rekord. Ingen annan kung hade innehaft detta ämbete så länge. Först på 2010-talet blev han överträffad av konung Carl XVI Gustaf. Under 2019 har vår konung under 46 år varit Sveriges ”statschef”. Man har all anledning att vara tacksam för den politiska stabiliteten i gamla Sverige. Man är tacksam för, att man har upplevt 1200- och 1300-talens inbördesstrider, motsättningar och avsättningar endast på teatern. Ljudaborg har återigen levandegjort sin tid och sin stad. Teater och historieundervisning är förvisso inte detsamma, men de fyller samma syften. Ljudaborg ger oss värdefulla historielektioner, som har lättare att stanna i minnet än föreläsningar. Man följer andäktigt föreställningarna, och tiden går fort. Man sugs in i de dramatiska händelserna och lever med i stadens öden. När man lämnar teatern, förstår man varför detta teaterstycke  har kunnat spelas så många gånger under så många år.

Lars Gahrn

Kanonkulorna kom som Guds straff

Älvsborgs fästning på den svallande Älvsborgsfjorden. Vykortsbild.

År 1719 höll Tordenskiolds dansk-norska flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Många fruktade att fästningen skulle falla, men tack vare garnisonens tapperhet och uthållighet gav fienden upp. Älvsborg var räddat. Därmed hade även Göteborg klarat sig. Man var stolt över denna bedrift och lät därför fiendens kanonkulor sitta kvar i kanontornets murar. Där sitter de än i dag. De skall erinra om garnisonens tapperhet och mana andra att på samma sätt vara tappra och uthålliga.

Kortspel på läktaren

Kanontornet på Älvsborgs fästning. På väggen sitter ännu kanonkulor kvar sedan belägringen 1719. Foto: Lars Gahrn.

Det kunde emellertid inte hjälpas, att folk i allmänhet ofta tolkade kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad som var avsett. Människorna på den tiden var vana att tolka alla slags hemsökelser och olyckor som Guds straff över människornas synder. Vilka synder kunde då fästningens tappra försvarare tänkas ha begått? Kanonkulan i fästningskyrkans vägg har tilldragit sig stor uppmärksamhet: ”En sägen berättar att några soldater satt på läktaren och spelade kort. Kulan skulle ha slagit av benet på en av mannarna. Detta tog prästen som ett strafftecken för det då rådande ofoget att spela kort i kyrkan.” (Kanonkulan i kyrkväggen, artikel i Göteborgs-Posten 4/7 1984.) Jag betvivlar, att några soldater satt och spelade kort under pågående beskjutning av fästningen. De hade nog fullt upp med att betjäna kanonerna. Däremot kan man mycket väl tänka sig, att soldater har spelat kort här uppe på läktaren under gudstjänsten. Prästen såg dem inte nerifrån altaret, och befälen hade förmodligen de bättre platserna nere i kyrkan. De bakre platserna på läktaren var ståplatser, och då kunde det nog vara frestande att obemärkt sätta sig på golvet och dra fram kortleken.

Kungaporträttet satt över krucifixet

Satt mannarna kanske och spelade kort häruppe på kyrkläktaren? I varje fall gjorde de nog inte så under själva belägringen.

Vad gäller kanonkulorna i ytterväggen har arkivarien och filosofie licentiaten J.B.L.D. Strömberg hört en märklig förklaring: ”Mina associationer om Nya Älvsborg är annars mest knutna till att Karl XII var ofin nog att hänga sitt eget porträtt ovanför krucifixet, vilket enligt någon guidad beskrivning skulle ha uppväckt vrede uppifrån himlahöjden, så att fästningens vägg blev tapetserad med fastnaglade kanonkulor.” Karl XII:s porträtt hänger ovanför altaruppsatsen, som innehåller en bild av Kristus på korset. Många har under årens lopp uppmärksammat, att kungens porträtt sitter högre upp än altaret, men hopkopplingen av konungens porträtt med kanonkulorna måste sägas vara mycket säregen. Altaret och krucifixet sitter lagom högt upp för att gudstjänstdeltagarna skall ha dem för ögonen, men konungens målning undgår nog många. Den sitter helt enkelt alltför högt upp. Trots allt har nog Frälsaren en bättre plats än kungen, men å andra sidan är det ju inte riktigt passande, att kungen är högre uppsatt än Frälsaren. Många har under årens lopp anmärkt på detta. Folket på läktaren såg dock konungens bild bättre, under förutsättning att mannarna inte hade satt sig ned på golvet för att spela kort i skydd av läktarbarriären! Som sagt, kulturminnen kan användas till mycket. De har använts som maning att inte sätta människor högre än Gud, och de har använts som varning mot kortspel. Har inte kanonkulorna någon nutida sedelärande innebörd? Fler uppmanas att höra av sig!

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Lars Gahrn

På Nya Älvsborg vårdas krigsskadorna omsorgsfullt

”Dessa kanonkulor måste ha murats fast i fasaden!” Den slutsatsen drog Niklas Krantz inför kanontornet på Älvsborgs fästning. Fasaden mot nordväst är fullprickad av kanonkulor från det danska anfallet och belägringen 1719. ”Ja, det är tydligt, att man har fäst kanonkulorna med murbruk, för att de skall sitta säkert och inte ramla ut”, svarade jag.

Svartmålade kulor i skär fasad

Tornets vägg är prickig av kanonkulor, som sitter kvar sedan 1719. Foto: Lars Gahrn.

Dessa kanonkulor hade mycket väl kunnat plockas ut ur fasaden. De hade kanske kunnat återanvändas. I varje fall hade järnet kunnat tas till vara och smältas ned på nytt. I stället har man låtit dem sitta kvar och fäst dem med murbruk i väggen. För att framhäva kanonkulorna har man målat dem svarta, vilket innebär, att de framträder mycket tydligt mot den skära fasaden. Man har tydligen varit mycket angelägen om att bevara och framhäva minnena från den danska belägringen 1719. Om vi går in genom porten till fästningskyrkan, som finns inne i tornet, får vi fler belägg för att man ömt och omsorgsfullt har vårdat krigsskadorna från 1719.

Kanonhål i läktaren

En kula har gjort ett hål i läktarbröstningen.

Går man in i kyrkan i kanontornet, märker man ännu tydligare detsamma. Danskarna fick in en verklig lyckträff. En kanonkula gick in genom en av kanongluggarna i kanontornet. Kulan gick igenom läktarbarriären och satte sig i en av tornets innerväggar, ovanför den ena av ingångsdörrarna. Kulan sitter kvar i väggen, omgiven och fäst av murbruk. Hålet i läktarbarriären har aldrig blivit lagat. Ännu efter snart 300 år ser man i kanonhålet det omålade virket. Dåtidens kanoner var allt annat än pricksäkra och träffsäkra. Denna kanonkula, som gick in genom en kanonglugg, var ett slumpskott eller en lyckträff. Kanske var detta den enda kanonkulan, som hade lämnat spår inomhus. Även den och alla dess spår har man varit ytterst angelägen om att bevara.

Minnen av ett tappert försvar

Kanonkulan sitter ännu kvar inne i fästningskyrkan.

Få av våra fästningar har bevarade märken efter strid, och de flesta av dem, i synnerhet de sentida, har aldrig någonsin varit i strid. Detta är en av anledningarna till, att man har varit angelägen om att bevara minnena från den danska belägringen 1719. En annan anledning är, att försvaret av fästningen sköttes både tappert och framgångsrikt. Tordenskiolds danska flotta hade överlägsen eldkraft och höll på att lägga fästningen i ruiner. Dessutom hade man några batterier på den lilla ön Aspholmen, omedelbart väster om fästningen. På Älvsborg hade man dock några fördelar. Stenfästningen gav förhållandevis gott skydd åt fästningens försvarare, men de danska flottisterna hade egentligen inte något skydd i sina örlogsskepp. Kanonkulorna från fästningen gick rakt igenom skeppssidorna. Träffsäkerheten blev större, när Älvsborgs försvarare sköt med kanon, eftersom kanonerna stod på fast mark. Flottans kanoner drabbades däremot av sjögång.

En pyramid av troféer på Bohus

Nya Älvsborg, så som Tordenskiold och hans fartygsbesättningar såg fästningen från sina skepp.

Även Bohus fästning i Kungälv försvarades framgångsrikt under en hård belägring i förhållandevis sen tid. Året var 1678. På borggårdens sydvästra del finns en ensamstående klippa. På denna fanns länge en hopsatt pyramid, som bestod av åtskilliga troféer, såsom kanoner, bomber och harnesk. ”Allt detta blev dock sålt för kronans räkning till barlast i fartyg”, berättar Adolf Tell, fästningens framstående restaurerare och historieskrivare. Det, som är fastmurat i väggarna, är mera svåråtkomligt, och dessutom har Nya Älvsborg – i motsats till Bohus fästning – aldrig övergivits och förvandlats till stenbrott. Det är beklagligt, att denna pyramid inte finns bevarad. På Bohus vårdade man alltså – liksom på Nya Älvsborg – omsorgsfullt minnena från belägringar och framgångsrika försvar.

Manande och efterföljansvärda exempel

Man såg dessa framgångsrika försvar som manande och efterföljansvärda exempel. De bevarade minnena blev ett slags tingens predikan. Kulturminnena kan ha många uppgifter. Många kom dock att tolka kanonkulorna på ett helt annat sätt än vad man hade avsett. Jag skall berätta vidare om detta i nästa artikel.

Läs vidare

Anders Bothén, Nya Älvsborg. (Kortfattad handledning som gick ut i flera upplagor.)

Adolf Tell, Bohus: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan. Gbg 1951. (Pyramiden omtalas på sidan 49.)

Lars Gahrn

Wadman och Wadmans gjorde succé på Gunnebo

Sällan har åhörarna applåderat så ofta, så länge och så hjärtligt som när sång- och musikgruppen Wadmans framförde sånger av Johan Anders Wadman (1777-1837) på Gunnebo slott söndagen den 5 maj 2019. Stora salongen var i stort sett fullsatt. Detta var dessutom den andra av två konserter. Även den första var utsåld.

Göteborgs Bellman

Johan Anders Wadman enligt en känd porträttbild, som återgavs i hans samlade dikter.

Två av gruppens medlemmar, Tom Raspertin och Steve Eriksson, hade uppmärksammat Johan Anders Wadmans sånger och dikter och tyckte, att han hade åstadkommit ”härliga texter”. Tom Raspertin hade kommit på tanken, att Göteborg måste ha haft någon motsvarighet till Bellman. Han hade hört sig för och fått namnet Wadman som svar. För de flesta har Bellman blivit inte bara det största namnet under 1700-talet utan även det enda. Så var det givetvis inte i verkligheten. Antalet skalder och sångförfattare var stort. Det är mycket bra, att forskare på detta sätt uppmärksammar de mindre stjärnorna.

Nya melodier

I Wadmans dikter finns en musikbilaga med melodier till en del dikter. De båda forskarna fann dock dessa melodier alltför ”tråkiga” och komponerade nya melodier till de sånger, som de fastnat för. De fann, att de nya melodierna kom att likna de gamla. Melodierna var nya, men de passar bra ihop med Wadmans texter. Nya melodier till gamla texter kan lätt bli en stilblandning eller stilbrytning, men så är det inte här. De nya melodierna är emellertid något svängigare och livfullare än de gamla. Musiken har blivit snabbare och uttrycksfullare med åren.

Sällskapsbroder och protestsångare

Wadman, bild utförd med ledning av en teckning, som visar den döde skalden.

Vem var då Johan Anders Wadman? Han var en ämbetsman, som inte kom långt i karriären, huvudsakligen därför att han inte ansträngde sig. Liksom Bellman hade han vänner och beskyddare, som ordnade en eller annan befattning åt skalden. Wadman nöjde sig dock med det minsta. Det viktigaste för honom var att få ha det trevligt med sina vänner, vilket innebar att dricka och sjunga. Han hade en stark dragning till flickor, men i några dikter förklarar han, att flaskan har förtur framför flickan. (Wadman blev mycket riktigt aldrig gift.) Hans dryckenskap bör inte övervärderas. Han räknades inte som fyllerist, även om han ibland kunde vara överlastad, och han uppnådde den då höga åldern av 60 år. Han var snäll och godmodig mot sina vänner, men i vissa dikter framträder han snarast som protestsångare. Prästerna och andra misshagliga befattningshavare fick sina snärtar. (Klokt nog trycktes dessa dikter eller sånger inte under hans livstid.) Tom Raspertin brukar träffande jämföra Bellman med Taube och Wadman med Cornelis Vreeswijk.

Har Wadman besökt Gunnebo?

Wadmans byst, för närvarande uppställd i Vasaparken. Foto: Lars Gahrn.

Mycket från den tiden behöver förklaras, och mycket finns att berätta. Som historisk kommentator uppträdde museimannen Per Persson, klädd i gustaviansk uniform från Göteborgs yngre garnisonsregemente. Hans insatser var mycket uppskattade. Applåderna var långa och ihållande efter hans inhopp som gustaviansk gubben i lådan. Avslutningsvis tog han plats bland sångarna och förstärkte sången i slutrefrängerna. Konserten fick en kraftfull final. En fråga, som många ställde, var denna: Har kanske Johan Anders Wadman själv stått här i stora salongen under slutet av familjen Halls tid som ägare? Det vet vi tyvärr inte, men Christina Hall, frun i huset, var intresserad av sång och musik. Hon skrev ner roliga visor i en visbok, som jag med hjälp av många vänner har givit ut 2016. Det är mycket sannolikt, att hon både har hört talas om Wadman och har träffat den omtalade skalden och sångaren. Hon var mycket intresserad av sällskapsliv och samlade på bekantskaper.

Wadman kom sent

Wadmans, förstärkta med Per Persson, under finalen i stora salongen på Gunnebo.

Däremot är det högst ovisst, om de har träffats på Gunnebo. Detta lantställe byggdes på 1780- och 1790-talen och hade sin korta storhetstid under åren 1796-1807. Det sistnämnda året gick John Hall den yngre i konkurs. Christina Hall, hans mor, hade sin förmögenhet i behåll, men även hon kom i trångmål, eftersom hon inte kunde förvalta sina pengar och var alltför godgiven. Utan sonens pengar förföll Gunnebo snabbt. Wadman bosatte sig i Göteborg 1814 (men kan ha bott i staden även någon kortare tid dessförinnan). Han kom alltså in i bilden väl sent för att uppleva Gunnebo i dess glans. Däremot hade han många möjligheter att träffa Christina Hall i Göteborg.

En cd-skiva

Tom Raspertin sjunger.

Fler än åhörarna i Gunnebos salong har möjlighet att ta del av Wadmans sång och musik. Gruppen har givit ut en cd-skiva: Wadmans: Bland enkla och tarfliga seder: Tom Raspertin, Steve Eriksson (Timber Sound 2019). Allt som allt får vi höra 14 sånger. Steve Eriksson har skrivit musiken till elva av dem, och Tom Raspertin har skrivit musik till de övriga tre. Vi får höra glad och lagom svängig musik. Den passar utmärkt till Wadmans sånger. Befann han sig bland vänner med glaset i hand, trivdes han och gladdes. Wadman var en glad man, men även han kunde ha mörkare stunder. Allt detta kommer fram, men glädjen överväger. På Gunnebo höjde Wadmans hela tiden stämningen. Åhörarna blev upprymda och rentav glada. De sjöng med i avslutningsrefrängerna, när Wadmans och gustavianen Per Persson klämde i med ”Hej och hå, hej och hå, hej och hå!” Gruppen Wadmans består av mycket skickliga musiker. Tom Raspertin spelar trummor och vid behov även munspel och sked. Tidigare hade han spelat med hornskedar, men dem lär han ha spräckt under något livligt musikstycke, och nu har han metallskedar från senare tider. Steve Eriksson spelar akustisk gitarr. Bengt Nestor har basfiol och Dan Helgesen keyboard. När alla spelar ut och klämmer i, stiger stämningen. Ljudet blir kraftfullt, och åhörarna rycks med. Nackdelen är, att Wadmans texter kan vara svåra att uppfatta ibland. De lär dock vara utlagda på nätet, vilket innebär att åhörarna kan ha dem framför sig i sina mobiler, om så önskas. Den möjligheten förelåg inte på Wadmans tid.

Wadman – en självständig man

Per Persson i Göteborgs yngre garnisonsregementes uniform.

Visst har Wadman mycket att ge oss, som lever två århundraden senare. Vem behöver inte glädje? Dessutom hade han modet att vara sig själv. Tidsströmningarna betydde mycket litet för honom. Han levde under romantiken men blev aldrig någon romantiker. Hans sentida skaldebröder skrev om själarnas himmelska kärlek. Wadman diktade om kropparnas jordiska lustar. Hans samtida var helt eller halvt andliga. Somliga var prästvigda. Wadman ägnade sig åt ett ständigt krypskytte mot kyrka och prästerskap. Gud trodde han på, men med detta var det nog. Romantikerna ägnade sig åt natursvärmerier, men Wadman trivdes bäst i staden bland glada dryckesbröder. Wadman är alltid självständig. Därför känns hans dikter alltid äkta.

Många visor

När man bläddrar i Wadmans dikter, undrar man: Hur många av dessa sjöngs? Wadman själv var sångare. Jag skulle därför tro, att väldigt många sjöngs till kända melodier. Lars Wivallius, Lasse Lucidor och Johan Runius skrev många visor, men melodierna gick förlorade. Först i vår tid har Martin Bagge och hans medhjälpare lyckats spåra melodierna eller finna användbara melodier åt dikterna. Något liknande torde ha hänt även med Wadmans visskatt. Innan skivor, grammofoner och radio fanns, sjöng man mycket inom sällskapslivet. Musik- och sånggruppen Wadmans låter oss med andra ord uppleva Wadmans dikter så som de skulle upplevas: framförda med sång och musik.

Lars Gahrn

Råda Hembygdsförening – en vital hembygdsförening

Tänka sig att en 80-åring kan vara så vital! Dessa ord gäller Råda Hembygdsförening, som firade sina 80 år torsdagen den 15 november 2018 i Råda Rum (det vill säga Råda församlingshem). Föreningens utveckling är ett utmärkt exempel på hur en välskött hembygdsförening skall skötas. Jag skall därför lyfta fram några huvuddrag.

Slumrande toner

Monica Odmyr i hembygdsgårdens kök. Foto: Lars Gahrn.

När vi vandrade in i den stora salen, spelade Leif Andersson på flygeln melodier från tiden då föreningen bildades, alltså från 1930- och 1940-talen. Leif Andersson är en skicklig musiker, som kan smeka fram toner ur sitt instrument. Han spelade bland annat ”Slumrande toner”, en sång, som sjöngs på föreningens första årsmöte och vid andra tillfällen. Själv hade jag inte ens hört talas om denna hembygdssång, vilket oroade mig. Väldigt många sånger och visor, på sin tid mycket kända och uppskattade, kan snabbt försvinna från repertoaren och uppslukas av glömskan. Gruppen Plus spelade och underhöll. Smörgåstårta samt kaffe med kaka bjöds. Monica Odmyr berättade om föreningens historia. Denna historia skall jag försöka sammanfatta.

Hembygdsgård önskas

Hembygdsgården Solsten.

Mölnlyckes egen bussdirektör, John Andersson, hade inbjudit fyra andra herrar till sitt hem den 17 november 1938. Herrarna beslöt att bilda en hembygdsförening, och vid ett möte den 1 december skedde detta. Arton personer skrev in sig som medlemmar i Råda Hembygdsvård. Så hette föreningen fram till 1973. Vad skulle man arbeta med? Redan från början beslöt man att insamla kulturföremål och handlingar. Insamling kräver utrymmen. År 1943 började man tänka på en hembygdsgård, och på årsmötet 1944 lade man fram en insamlingslista. Buss-John skrev frikostigt på för 2000 kronor. Monica Odmyr tillägger: ”och efter det var det ingen som skrev på. Det såg väl inte så bra ut med 100:- eller 50:-.” När man hade kommit över, att Buss-John hade skänkt så mycket, började pengarna flyta in. Redan 1946 hade man 4000 kronor.

Två hembygdsgårdar

Ett mjölkbord byggdes upp utanför hembygdsgården år 2016.

Det dröjde dock till 1957 innan man köpte en gård i Djupedalsäng för att ha den som hembygdsgård. Gården var vedeldad och kall under den kalla årstiden. År 1960 ändrade man stadgarna så, att man kunde hålla årsmöte längre fram på våren, så att man slapp frysa i sin stuga. Jag har själv varit med på ett årsmöte i denna stuga. Det hölls fram på vårkanten, men skam till sägandes minns jag ingenting av själva gården mer än att jag fann rummen små. Det tyckte nog även rådaborna. År 1985 tog man över Strömboms gård i Solsten i stället. Man värnade också annan bebyggelse. År 1964 intresserade man sig för vattendrivna sågar i Mölnlycke. År 1980 ansökte man om 10 000 kronor till reparation av Näsbo såg i Benareby. Man fick inte pengarna, och därmed föll frågan.

Skrifter och årsskrifter

Krukväxter i hembygdsgården.

När föreningen bildades, fanns inte några skrifter om Råda. I tidskrifter och böcker kunde man finna en eller annan uppgift om Råda, men någon sockenkrönika fanns inte. Redan 1943 tillsattes en kommitté i detta ämne. Ledande kraft blev Hjalmar Pehrsson, som 1945 kunde lägga fram Rådaboken, en sockenkrönika av bestående värde. Själv slår jag i den med jämna mellanrum. Fler skrifter skulle följa. Men i dem var inte hembygdsföreningen inblandad. År 1952 utkom ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” med Axel Möndell som redaktör. Dan Korn utgav ”Mölnlyckeboken” år 1983. På Härryda kommuns uppdrag skrev Erik W. Gatenheim boken ”Råda – bygd, socken, kommun” (1984). Ulf Erixon gav ut tre värdefulla skrifter: ”Mölnlycke Fabriker – ett stycke svensk industrihistoria” (2003), ”Råda uti Askims härad” (2004) och ”Vägen västerut – en resa i tiden genom Härryda kommun” (2005). Ulf Erixon gjorde stora insatser för Råda Hembygdsförening och blev så småningom ordförande. År 2005 arbetade han fram föreningens första årsskrift, som liksom sina efterföljare innehåller mycket värdefull kunskap. Även för de skrifter, som hembygdsföreningen inte själv gav ut, har den givetvis i allmänhet betytt ett och annat, framför allt genom hjälp med bilder och sakuppgifter.

Mölnlyckemodellen

Samlingar, hembygdsgård och skrifter brukar vara tre huvuddrag i hembygdsföreningars utveckling Ett ovanligt drag i föreningens utveckling, som skiljer den från de flesta andra föreningar, är den stora modellen över Mölnlycke 1935. Den brukar dra många besökare under hembygdsdagar men har större betydelse än så. Man behöver många bilder, och insamlingen av fotografier har intensifierats på detta sätt. Dessutom har arbetet på modellen lett till fingranskning av alla bilder, så att all möjlig kunskap kan utvinnas av fotografierna. Man har också frågat ut folk, som har värdefulla uppgifter att lämna.

Tunnbinderi

Alla föreningar har sina egna sevärdheter, som kan vara nog så sällsynta inom hembygds­rörelsen. Tunnbinderiet lever vidare tack vare Råda Hembygdsförening. År 1998 skrev Lennart Arvidsson och Allan Borlid en bok i ämnet. Detta år började man också bygga en tunnbindarverkstad i hembygdsgården. På senare år har det ena mjölk­bordet efter det andra uppförts vid hembygdsgårdar. År 2016 var det dags för Råda att bygga ett mjölkbord på Solsten.

Hembygdsförening är rätta ordet!

Järnvägsstationen ses givetvis på modellen.

Ett vanligt och mycket uppskattat inslag i verksamheten är hembygdsvandringar eller utflykter. Åke Magnusson har lett många vandringar. Gränsen för en hembygdsförenings verksamhet är ofta något flytande. År 1947 gick vårpromenaden till Gunnebo slott, ”där Hilda Sparre tog emot och visade slottet”. (Detta var en av friherrinnan Sparres sista guidningar på Gunnebo. Åttio år gammal avled hon året därpå.) Råda hembygdsförening intresserar sig ibland för Gunnebo i Mölndal. På samma sätt intresserar sig Mölndals Hembygdsförening ibland för Pixbo i Råda. Föreningarna får uppslag av varandra. Vad gäller benämningarna kan man iakttaga en viss standardisering. I Råda hade vi Råda Hembygdsvård och i Kållered fanns Kållereds Hembygdsgille. Bägge namnen var utmärkta, men i båda fallen har man bytt till benämningen hembygdsförening, som är den klart vanligaste. Monica Odmyr har på fyra sidor lyckats sammanfatta en omfattande verksamhet. Förhoppningsvis kommer hennes skildring så småningom att tryckas.

Lars Gahrn

1923 – det stora året för busstrafiken

På välkomstbanketten för nobelpristagaren Albert Einstein dök hans dödsfiende Paul Weyland upp som kypare. Weyland hade strött gift över Einsteins portion. Hur gick det för Einstein? undrar man oroligt. Detta giftmord eller försök till giftmord måste ha blivit en förfärlig kriminalhistoria i Göteborg under den stora utställningen 1923!

Lindomebussen

Här ses en av de första bussarna på linjen Mölndal-Göteborg (över Toltorpsdalen). De började gå 1923, som var ett stort år för busstrafiken. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Den unga journalisten Ellen Grönblad och hennes vän, detektivkonstapeln Nils Gunnarsson, är dock Weyland på spåren. Även de dyker upp som servitörer. De lyckas förhindra giftmordet genom att spilla vin över portionen. (Då måste den bytas ut.) Weyland försöker fly – med Lindomebussen. Äntligen kommer våra trakter med igen. Marie Hermanson skriver: ”Chauffören var en företagsam karl som drev en liten lastbilsrörelse i Hällesåker. Inför utställningen hade han, liksom många andra företagsamma karlar, ansökt om tillstånd för omnibusstrafik. Han hade skaffat sig en buss med plats för sexton personer och körde nu flera turer om dagen mellan Göteborg, Mölndal, Lindome och Hällesåker. Det hade blivit en lönsam verksamhet. Med sina restauranger och dansställen hade utställningen blivit ett nytt nöjescentrum och många hade löst säsongskort och åkte dit regelbundet.” Detektivkonstapeln och andra poliser förföljer dock Lindomebussen i bil. Jakten borde ha blivit kort, men när bussen hade passerat järnvägen, gick bommarna ned. Poliserna måste invänta ”ett godståg med ett oändligt antal vagnar” innan de kunde komma vidare. Privatbilen, som detektivkonstapeln Nils Gunnarsson åker i, kör om bussen och blockerar vägen. Bussen stannar. Gunnarsson går in med dragen tjänstepistol. Han säger åt Weyland att gå ut. Brottslingen försvinner dock in i bussen, häller ut bensin ur reservdunken, antänder bensinen och hoppar ut ur bussen. I förvirringen flyr han undan (men grips litet senare).

Genombrott för bussar

Marie Hermanson har skrivit en fängslande och väl underbyggd roman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Enligt henne själv berodde det dock mer på tur än på skicklighet att uppgifterna om Lindomebussen blev riktiga. Foto: Emelie Asplund.

Först när jag sammanfattar på detta vis, inser jag vilken förfärlig rövarhistoria detta är. Ingen försökte mörda Einstein i Sverige. Weyland var visserligen vetenskapskritiker och bedragare, men han var inte någon mördare och bussbrännare. Skildringen är hämtad ur en sentida detektivroman och har inte utspelat sig i verkligheten. Romanen har skrivits av Marie Hermanson och heter ”Den stora utställningen” (Albert Bonniers Förlag, 2018). Författarinnan berättar dock så skickligt, att hennes skildring blir spännande och trovärdig (innan eftertanken slår till). De uppdiktade händelserna förhöjer spänningen och ger boken en dramatisk höjdpunkt. Till trovärdigheten bidrar, att hon har läst på om tidens historia och inhämtat så mycket som möjligt om den stora utställningen. Hon har också rätt vad gäller bussarna. År 1923 fick Lindome buss till Göteborg. År 1923 fick Kållered buss till Göteborg. År 1923 fick även Mölndal buss till Göteborg. Inom de områden, som skulle bli Mölndals kommun (nu Mölndals stad), tillkom alltså under 1923 tre olika bussföretag. Västsverige gick starkt framåt under början av 1900-talet, och den stora utställningen var givetvis en bidragande orsak till uppsvinget. År 1924 fick Mölnlycke en busslinje till Göteborg, och intressant nog skulle även denna linje ha startat år 1923, men länsstyrelsen godkände inte det inköpta fordonet. (Se Hjalmar Persson, Rådaboken, 1945, s. 101–102.) Åren närmast efter första världskriget innebar ett genombrott för bilismen. Då var det mycket vanligt, att folk från de högsta kretsarna gick över från häst och vagn till automobil. Som synes tycks något liknande gälla för bussar. En järnvägsövergång omtalas i detektivromanen. Med tanke på bussarnas väg måste det ha varit järnvägsövergången vid Åbro. Författarinnan är mycket bra påläst. Hon hävdar dock själv, att det var fråga om mer tur än skicklighet: ”Det här med bussen i Hällesåker var lite av en lyckträff måste jag erkänna. Jag hade bildat mig en allmän uppfattning av busstrafiken genom att läsa Göteborgs-Posten från den här tiden. Det var ju väldigt många ansökningar om tillstånd för busstrafik inför utställningen. Sedan tittade jag på en gammal karta var man måste korsa järnvägsspåret. Roligt att det blev så pass rätt.”

Erik Larssons Turisttrafik

Ytterligare några uppgifter kan inhämtas om bussarna från Lindome. Om bussbolagen i Sverige kan man läsa i den så kallade ”Bussbibeln”: Omnibustrafiken och linjetrafiken med lastbilar i Sverige, Redigerad av Harald Nielsen och Börje Falck (Sthlm 1938, s. 395, 417–419). Om Lindomes äldsta busslinje får vi veta, att omnibusägaren Erik Artur Larsson startade omnibusrörelsen 1923 ”i kompanjonskap med modern, fru Emma Larsson. Gällande trafiktillstånd meddelat samma år.” Företaget hette: ”Erik Larssons Turisttrafik, Hällesåker”. När Erik Larsson startade sin busstrafik 1923, kunde han knappast ana, att han nästan ett århundrade senare skulle bli biperson i en deckare, och att hans buss skulle gå upp i lågor.

Fängslande och välskriven roman

Romanen är fängslande, välskriven och bitvis spännande. Läsaren får inte bara en stunds förströelse utan lär sig åtskilligt om Västsverige i allmänhet och den stora utställningen i synnerhet. Boken har blivit en framgång och ett samtalsämne. Ove Svensson tyckte, att även jag borde läsa den och lånade ut sitt exemplar till mig. Även själva ämnet är en bidragande orsak till framgången. Den stora utställningen är fortfarande en stor händelse, som ofta omtalas i Västsverige.

Lars Gahrn

Einstein och Lindomebussen

”Giftmördare satte eld på buss i Lindome.” Denna eller liknande rubriker hade man kunnat läsa i tidningarna år 1923, om händelsen hade varit sann. Lyckligtvis inträffade denna hemska händelse enbart i en detektivroman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Författarinnan är väl påläst, och för säkerhets skull påpekar hon att försöket att giftmörda nobelpristagaren Albert Einstein liksom bussbranden i Lindome är uppdiktade.

En stor utställning

Omslaget till Marie Hermansons rafflande detektivhistoria, som utspelar sig på Göteborgsutställningen 1923 men även i våra trakter.

Dessa uppdiktade händelser förhöjer dock spänningen och ger boken en dramatisk höjdpunkt. Romanen har skrivits av Marie Hermanson och heter ”Den stora utställningen” (Albert Bonniers Förlag, 2018). Ja, utställningen var verkligen en stor satsning, som gång på gång låter tala om sig även idag, fastän snart ett århundrade har förflutit sedan dess avslutning. Utställningen var en stor satsning, som vi har glädje av ännu idag. Till utställningen tillkom Liseberg, Naturhistoriska museet, Konstmuseet, Slottsskogsvallen och mycket annat. Även romanen har blivit en stor framgång. Boken är ett samtalsämne bland bokläsare, och till sist kom även jag att läsa den, fastän detta egentligen inte var meningen. (Ove Svensson hade vänligheten att låna ut denna deckare till mig.)

Föreläsning på Liseberg

Nobelpristagare skall som bekant hålla en Nobelföreläsning. Albert Einstein höll sin föreläsning på Liseberg, av alla otänkbara ställen i världen. Hans relativitetsteori är inte så nöjsam, att den hör hemma på ett nöjesfält. Dessutom var den obegriplig för göteborgarna, om man frånräknar några Chalmers-professorer och andra lärda. Till dessa lärda hörde filosofie doktor Gustaf Ekman, som hade ett mindre palats vid Södra Hamngatan. Där fick Einstein bo under sitt besök i Göteborg. Ekman ägde även Råda säteri vid Rådasjön, och dit bjöd han sin gäst en dag. Einstein har alltså vistats också i våra trakter. Alla såg dock inte den framstående fysikerns besök och föreläsning som glädjande tilldragelser. Einstein hade många kritiker, framför allt hemma i Tyskland, men även här i Sverige. Dessutom var antisemitismen på frammarsch, och Einstein blev utsatt för denna rasism.

Försök till giftmord

Marie Hermanson har skrivit en fängslande roman om den stora Göteborgsutställningen 1923. Foto: Emelie Asplund.

En av hans motståndare hemma i Tyskland var nazisten Paul Weyland. Han var kritisk inte bara mot Einstein utan även mot Hitler. Följden blev att Weyland trots sin nazistiska övertygelse hamnade i koncentrationsläger. Dessförinnan hade han lett kampanjen mot Einstein 1920. År 1923 besökte Weyland Stockholm. När Einstein samma år skulle hålla sin Nobelföreläsning på Liseberg (av alla ställen) höll han den två dagar efter utsatt tid. Med hjälp av Weylands besök i Sverige och den försenade föreläsningen spinner Marie Hermanson en välfunnen intrig. Weyland och hans folk hade försökt mörda Einstein. När den store fysikern åkte tåg till Göteborg, hade en av hans fiender försökt att knuffa ut honom genom en vagnsdörr. Einstein steg av i Frillesås för att undkomma sin fiende, som var kvar på tåget. Två dagar senare anlände han till Göteborg. Weyland hade tagit tillfällig anställning som servitör vid välkomstbanketten till Einsteins ära. Han serverade Einstein och hade hällt gift över Einsteins portion. Hur skulle Einstein klara denna förgiftning? Framför allt frågar man sig hur Lindomebussen kommer in i denna rafflande historia, men i likhet med alla följetongsförfattare slutar jag veckans avsnitt, när det är som mest spännande. Fortsättning följer.

Lars Gahrn