Ekehagens forntidsby – en lärorik upplevelse

Ekehagens forntidsby omnämns snart, om man talar om forntiden. Den ligger mellan Falköping och Ulricehamn och är en av de största i sitt slag i Norden. Vill man se hur folk bodde på stenåldern, bronsåldern och järnåldern, far man till Ekehagen.

Mörka och rökiga bostäder

Vällagda halmtak sågs överallt i Ekehagens forntidsby. Foto: Lars Gahrn.

Ungefär så här bodde man ännu under vikingatiden och väl ännu under äldre medeltiden. Ingen åker dock hit för att få tips för sitt eget villabygge. Boendestandarden har förbättrats under senare århundraden. Ingen vill väl i våra dagar bo i ett hus, som saknar både fönster och skorsten? Därinne är det mörkt och rökigt. Huset är väggar och tak byggda över ett lägerbål på marken. Röken stiger upp mot taket och letar sig så småningom ut genom ett hål i taket eller ett par öppningar på husets gavlar. Tobak förekom då inte i vår världsdel, och luftföroreningarna var en okänd företeelse. De, som arbetade inomhus, fick dock i sig så mycket rök, att lungorna bör ha tagit skada i det långa loppet. I många fall dog människorna dessförinnan av andra orsaker. Man behövde inte bekymra sig över hälsofaror på den tiden. Innan de hälsovådliga ämnena hann göra verkan dog man av andra orsaker.

Kortlivade byggnader

Kanske tillverkade forntidens människor sådana regnkappor av vass?

Icke heller husen blev långlivade. Slår man ner stående stolpar i marken, kommer de nedre delarna av stolparna snart att börja ruttna. Halmtaken angrips på samma sätt av röta. Rätt mycket av husens byggnadssätt, beror på rimliga antaganden. När man gräver ut forntida boplatser, finner man spår efter stolphål i marken. Tack vare stolphålen får vi veta hur stora byggnaderna har varit, men hur väggar och tak var uppbyggda framgår inte av stolphålen. Om byggnaderna har brunnit, kan man dock hitta bränd lerklining, som visar att man har byggt väggar av flätat ris och sedan tryckt på lera från både utsidan och insidan, i Ekehagen skulle nu ett hus rivas och nybyggas. Även här tycks alltså byggnaderna vara kortlivade.

Bygge av röse och gånggrift

På en släpa av trädgrenar ligger en stenbumling, som man kan dra fram till byggplatsen. Släpan är dock tungt lastad och svår att rubba.

Niklas Krantz och jag besökte Ekehagen den 17 juli 2020. Forntidshus hade vi sett tidigare, men vad kunde man mer få vara med om? Man kunde få knacka flinta. En smed kunde ibland smida i den smedja, som man hade byggt upp. En ”lågteknisk järnugn” var uppbyggd. Här tillverkade man tydligen ibland järn av rödjord. För att få en föreställning om hur mycket arbete, som krävs för att man skall kunna lägga upp ett gravröse, kunde man få bära stenar från en plats till en annan. Att bygga upp en gånggrift av stora stenblock kräver mycket mer arbete. Man hade byggt en släpa och satt en stor sten på släpan. Man kunde få dra iväg med släpan till platsen, där gånggriften skulle uppföras. Jag orkade inte rubba släpan, fastän stenen inte hörde till de större. Några barn gjorde också ett försök men försvann snart till andra verksamheter utan att ha lyckats rubba stenen. Här fanns möjlighet att leka olika slags lekar.

Lekar, fällor och regnkappor

Två barn rider på en stång. De skall tränga sin lekkamrat bakåt och med stången stöta ner vedträet framför lekkamraten.

Lekarna är givetvis upptecknade i sen tid, men de kan vara hur gamla som helst. Två barn skulle rida på samma stång med ryggarna emot varandra. Bägge hade framför sig en träkubb med ett stående vedträ på. Det gällde för bägge barnen att trycka iväg sin lekkamrat mot dennes träkubb och med stången stöta omkull vedträet. Det andra barnen skulle givetvis spjärna emot och förhindra att vedträet stöttes omkull. Utefter en särskild stig finns fällor för djur. Dessa fällor skulle knappast ha blivit godkända av någon djurskyddsförening. I ett hus hängde kläder, som man fick prova. Jag fäste mig särskilt vid en vassmatta som man skulle lägga över axlarna och använda som regnkappa. Hade man sådana regnkappor under forntiden? Kanske förekom de, men jag gissar, att folk föredrog att sitta i regnskydd under ett träd.

Paddling i ekstock

Ekstockarna är ranka och ostadiga, men vattnet är grunt, och farlederna besväras inte av vare sig strömningar eller sjögång.

En liten sjö hade man skapat med en ö och flera vindlande farleder. Här kunde man paddla i en ekstock. Flera urholkade ekstockar fanns vid stranden. Niklas Krantz och jag paddlade ut i en av dem. Vi kunde snart slå fast, att regalskeppet Vasa inte kan ha varit den första ranka farkosten i Sveriges historia. Ekstocken vinglade då och då till på ett oroande sätt, men hur det nu var lyckades vi paddla runt ön och komma iland utan att ekstocken hade slagit runt. Jag erinrade mig att Ossian Elgström (i tidskriften Fornvännen 1924) för länge sedan tolkade vissa hällristningsbilder som kanoter med utriggare, det vill säga kanoter med stabiliserande pontoner både om babord och om styrbord. Sådana pontoner skulle ha behövts. Vi var tacksamma över att vi inte befann oss ute på någon av de större oceanerna med sjögång.

Försvunnen stad

Linderödsgrisarna anses likna forntidens grisar.

I hägn fanns dels Linderödsgrisarna, som anses likna forntidens grisar, dels vildsvin, som dock i likhet med sina fria släktingar höll sig borta från oss besökare och inte behagade visa sig. Här i Ekehagen är det mesta nygjort på gammalt vis, men där finns dock en äkta runsten. Den hade förts till Ekehagen som byggnadssten, men när man tittade närmare på den, upptäckte man runor. Vissa runor var emellertid oläsliga och vittrade. Denna sten hör inte till de ståtligare eller mer kända. Däremot finns en av landets ståtligaste och mest kända runstenar bara några kilometer från Ekehagen. Här kan man beskåda den kända Olsbrostenen i Norra Åsarp. Alldeles intill fanns en informationstavla, som berättade sägner om den försvunna staden ”Älver”. Sådana sägner finns här och var, men fynd och källuppgifter brukar saknas. Kanske är sanningskärnan i några fall att man här har haft en marknadsplats eller tillfällig mötesplats. I stället för den föregivna staden ”Älver” har man fått Ekehagens forntidsby. Det är ett bra byte.

Lars Gahrn

Total mobilisering på Bohus fästning

Aldrig tidigare hade jag hört så många glada rop och sett så många livfulla barn på Bohus fästning. Detta kända utflyktsmål vid Nordre älv har fått nya herrar, och dessa har satsat på verksamheter för barn. Denna inriktning är mycket framgångsrik. Barnen har givetvis sina föräldrar och syskon med sig eller farföräldrar eller morföräldrar. Satsar man på barn och ungdomar, får man alla åldrar till fästningen. Däremot är det inte lika lätt att få dit barn och ungdomar, om man satsar i första hand på de vuxna.

Bejaka dina drömmar, och lek!

I denna silhuett av tornet Fars hatt kan man kasta in bollar genom öppningarna. Foto: Lars Gahrn.

Ulf Karmark, känd ägare till Mariebergs gård och ordförande för Bohus Elfsborghs Caroliner, har tagit över den gamla borgen tillsammans med fastighetsmäklaren Jan Erik Axelsson, även känd som konung över Locks rike (i Kungälvs Ytterby). Här har han byggt en villa i borgstil. Hans bror Mats Axelsson byggde en riddarborg på berget ovanför sitt hem i Dotorp i Kärna. Ett viktigt budskap från bröderna Axelsson är, att man skall bejaka sina drömmar och leka, oavsett om man är vuxen eller inte. Detta är så sant som det är sagt. Här på fästningen får både barn och vuxna släppa sitt allvar och släppa fram sin lekfullhet. Vad möter då besökarna på slottet? Vid uppfartsvägen finns ett plank med två medeltida människor avbildade. Vid platsen för ansiktena finns två ovala hål. Besökare kan stå på baksidan och sätta ansiktena i hålet. Därefter kan de fotograferas som äkta medeltidsmänniskor. Föredrar de äkta kläder framför målade, kan man låna medeltidskläder i tornet Fars hatt.

Många lekmöjligheter

Denna klippa har blivit en utmärkt rastplats.

I borgen finns också en uppblåst hoppborg. Där finns bågar, pilar och måltavlor, så att man kan ägna sig åt bågskytte. Man kan ägna sig åt hopptävlingar med käpphästar. Åt käpphästarna finns ett uppbyggt tak. Därunder förvaras dessa kusar, så att de inte behöver bli blöta vid regnoväder. Barnen kan vidare åka på en häst, som rullar på räls. Med en lans skall de träffa en uppsatt sköld eller andra mål. Man kan ägna sig åt dragkamp, pussel och olika slags spel. Man kan gå på styltor och försöka hålla balansen på en bräda, som är lagd över en rulle.

Färja och kanoner

Äntligen är Bohus fästning återigen bestyckad.

Redan innan Axelsson och Karmark tog över hade en linfärja byggts för att trafikera dammen. Man står på en flotte och drar i en tross, som är fäst i motsatta stranden. På detta sätt drar man färjan över dammen. Jag var snabb med att skynda ned till dammen. Jag färjade mig över några gånger. När fler besökare dök upp, erbjöd jag dem ”Västsveriges ofarligaste sjöresa”. (Dammen är nämligen både liten och grund.) Jag färjade över sju eller åtta sällskap på detta sätt. Äntligen fick jag en liten sjöresa denna sommar! Bohus Elfsborghs Caroliner har som bekant en mycket uppskattad och ofta anlitad artilleriavdelning. Tack vare Karmark och hans karoliner har fästningen äntligen återigen blivit bestyckad. Karmark skall själv få beskriva bestyckningen: ”Vi har faktiskt tre kanoner just nu: två stycken sexpundskanoner, en på hjullavett vid yttre borggården och en fast vid spiraltrappan. Dessutom har vi en tvåpundskanon, som vi skjuter svensk lösen med varje lördag och söndag klockan 12.00.”

Avrättningar

Färjan över dammen är en trevlig farkost, som erbjuder ”Västsveriges ofarligaste sjöresa”.

I ett utrymme av fästningen visar man olika sätt att avrätta brottslingar. Där finns både bödelsyxa och galge. Klokt nog hade man bundit upp galgens snara så högt, att ingen kunde komma åt den. Ibland kan det vara farligt att leka, och man bör inte ta några risker. En silhuett föreställer tornet Fars hatt. Man skall kasta till måls mot denna silhuett och försöka träffa öppningarna i kulissen.

Troner och riddarsal

Kungen skulle ha en högre trongavel än drottningen. Jämlikhet var ännu inte uppfunnen.

I tornet Fars hatt finns sedan länge en utställning om fästningens historia med en välgjord modell, som visar hur slottet såg ut på 1600-talet. Här finns två tronstolar med gotiska, alltså upptill spetsiga, gavlar. Den ena är betydligt högre än den andra. Konungen skulle med andra ord ha en tronstol, som stack upp högre än drottningens. Ojämlikheten skulle markeras med stolens höjd. En våning upp i tornet finns en riddarsal med två rustningar och därutöver två hjälmar och en huva. Hela tiden spelas medeltidsmusik här i tornet för att skapa rätt stämning. Christian IV lär ha eldat med apelsinträ i borgen, för att sprida behagliga dofter vid högtidliga tillfällen. Kanske skulle man på sikt även kunna sprida aromatiska dofter här i Fars hatt?

98 procent kött

Av mycken lek blir människan hungrig. Man blir hungrig också av att följa livliga barn i spåren. Mariebergs gård har som bekant en gårdsbutik, där man kan köpa kött. Tillagat kött (liksom glass) kunde inhandlas i en försäljningsbod, som på något sätt hade körts upp till borggården. Här fann jag självaste Ulf Karmark och hans hustru Annelie, som serverade allmänheten. Bägge är arbetsmänniskor. Karmark har förklarat, att alla som är anställda på fästningen, skall arbeta. Ingen skall vara enbart administratör och ha enbart skrivbordsarbete. Detta är mycket klokt. Om alla har med kunder och besökare att göra, får man en helt annan känsla för verksamheten. Man begriper vilka behov som finns; man har lättare att begripa vad som skall främjas och utvecklas. Ulf och Annelie Karmark lever alltså som de lär. Själv åt jag en korv med 98 procent kött. Nar jag hade gjort så, insåg jag, att jag aldrig förut hade ätit en korv med så mycket kött. Korven smakade kött. ”Sådana korvar mättar”, sade Annelie Karmark. Hon hade rätt. Jag åt med andakt och blev mätt.

Fästningsholmens alvar

Utanför fästningen kan man lätt upptäcka flera gamla stenbrott.

Karmarks satsar på djurhållning. De har får som betar rent här och var i Kungälv och gör en viktig insats genom att förhindra igenbuskning. På Fästningsholmen har fåren gjort en viktig insats genom att återskapa det öppna landskapet. Fästningsverken upptar endast mindre delen av denna klippiga ö. Borgens försvarare har i äldre tid på alla sätt hindrat beskogning och igenbuskning på holmen. Angripare skulle inte finna skydd eller snår att gömma sig i. Tack vare betesgången är det öppna bergslandskapet tillbaka. På södra sidan av ön får man snarast en förnimmelse av Ölands alvar. Det är en upplevelse att vandra fram på berghällarna här. Fåren vet vad de skall äta och vad de skall gå förbi. Kungsljus är giftiga och lämnas därför kvar. Det är en stor upplevelse att gå på Fästningsholmens alvar och se de gula Kungsljusen sticka upp som höga spiror. Givetvis har man inte tagit bort alla träd. Här finns många tallar men även ett och annat lövträd. Stenen är rödaktig. Tack vare betesgången kan man tydligt se, att stenhuggare har brutit sten här och var på holmen. Ett av fästningens torn kallades Röde torn, eftersom det är byggt av rödaktig sten. Man hade inte gått långt för att finna denna sten.

Total mobilisering för fästningen

Axelsson och Karmark har med andra ord genomfört ”total mobilisering” på och för Bohus fästning. Alla anställda skall arbeta på fästningen, även fåren.

Lars Gahrn