Grälet i Lödöse

Folklivet i medeltidsstaden Lödöse hade mer gemensamt med Italien än med dagens sömniga, händelselösa och trivsamma förort till Göteborg eller Lilla Edet. Kulturföreningen Ljudaborg lyckas dock med stor inlevelse och spelglädje ge oss en föreställning om hur det kan ha gått till, då människorna levde tätt inpå varandra i medeltidsstaden vid Ljudaåns mynning och levde ut sin känslor.

Tre giftaslystna flickor

Spassi till höger är en självständig flicka med självkänsla. Hon står rak och hukar inte för någon. Foto: Lars Gahrn.

I juni månad 2022 startade Ljudaborg på nytt efter corona-pandemin med ett teaterstycke, som man spelade första gången 2015, nämligen ”Grälet vid älven”, en bearbetning av en italiensk fars, nämligen Carlo Goldonis ”Le Baruffe Chiozzotte” (Gruffet i Chiozzo), översatt och bearbetad av Martin Rossing. I Lödöse finns tre giftasvuxna flickor. Liksom de flesta andra flickor vid denna tid hade de som sitt främsta mål att bli gifta. Två av de tre har fästmän, men den tredje är ännu inte trolovad. Allt hade kunnat ordna sig mycket lätt och enkelt, ty en trevlig ung engelsman är intresserad av att gifta sig med den tredje flickan, men givetvis trasslar allt till sig. Unga människor är lättstötta och lättkränkta i våra dagar, och ännu värre var det på medeltiden. Den tidens människor hade mer gemensamt med livfulla italienare än med dagens försiktiga, dämpade och hämmade svenskar. Läser man rättegångshandlingar från den tiden, möter man lättkränkta och hetsiga människor, som lätt råkar i handgemäng eller knytnävsslagsmål.

De ödesdigra honungskakorna

Den stackars engelsmannen (Johannes Båld) söker hjälp hos borgfogden Amund (Mats Knutsson) på Lödösehus.

Den trevlige engelsmannen uppenbarar sig på teaterscenen med en påse honungskakor, som snart visar sig ha en ödesdiger inverkan på händelseutvecklingen. För att göra gott intryck och göra sin tilltänkta lite mer intresserad av honom och kanske lite svartsjuk, börjar han bjuda flickorna på honungskakor. Hans syfte att väcka svartsjuka lyckas över all förväntan. När han slutligen vill bjuda sin tilltänkta på honungskakor, är hon så rasande på honom, att hon inte bara vägrar att ta emot kakor utan även förklarar, att hon inte vill ha någonting med honom att göra. Hon är rasande och länge helt oförsonlig.

Många förvecklingar

Borgfogden Amund (Mats Knutsson) förhörde dem, som var inblandade i bråket, men han fick egentligen inte någon klarhet i vad som hade hänt.

Detta är bara början. De två andra flickornas fästmän får höra talas om, att engelsmannen har bjudit deras trolovade på honungskakor, och givetvis har ryktet ökat händelsernas betydelse. Flickornas fästmän blir rasande, bryter trolovningen och överfaller den stackars engelsmannen med svärd och påkar. Engelsmannen tar till harvärjan och springer till fogden på Lödösehus. Han anmäler flickornas fästmän för mordförsök. Den stackars snälle och välvillige fogden måste nu utreda vad som har hänt, vilket inte visar sig vara det lättaste. Snäll som han är, vill han dessutom försona de tvistande med varandra och ordna så, att flickorna trots allt blir gifta. Den äldsta flickan och hennes fästman är de besvärligaste att försona med varandra. Denna försoning är dessutom den viktigaste. De yngre flickorna kan nämligen inte gifta sig före den äldsta av dem. Sådan är seden. Förvecklingarna är många, liksom vredesutbrotten och misstankarna. Det visar sig, att även de skönaste kvinnor kan vara fula i mun, när de blir arga på varandra och på andra. Vi får höra en stor mängd skällsord, som för den tidens människor var helt självklara, men som för dagens människor har nyhetens behag och ett betydande underhållningsvärde.

Bra skådespelarinsatser

Man ser genast på kroppsspråket, att allt inte står rätt till mellan detta kärlekspar. Trudi (Micaela Lyrehed Edwartz) och Ulf (Andreas Hallor) har fått åtskilliga fnurror på tråden, men allt ordnar sig dock till slut.

Skådespelarna lever ut sina känslor och gör ett trovärdigt intryck på scenen. Den tredje flickan, som heter Spassi på scenen och Matilda Körnsberg utanför, gör en lysande insats och framträder mycket övertygande som en ung, glad, självständig, egensinnig, och giftaslysten flicka. I grund och botten är hon snäll och trevlig, men eftersom hon samtidigt är hetsig och lättkränkt, blir alla relationer störda och tilltrasslade. Hennes blivande fästman, engelsmannen Rupert Trixter med honungskakorna, spelar på ett utmärkt sätt en välvillig och snäll ung man, som med stigande förvåning och förtvivlan finner, att allt går fel, och att alla vänder sig emot honom. Engelsmannen heter utanför teatern Johannes Båld och har även arbetat som regissör. Beatrice Blom Gonzalez spelar mycket inlevelsefullt en annan flicka, som visserligen är snäll och kärlekskrank men samtidigt även lättkränkt, hetsig och långsint. Ljudaborgs nestor, Ingvar Henriksson, är med även denna gång men nu enbart som bakgrundsröst. Han spelar biktfadern och har en i alla avseenden lämplig röst för denna roll. Den är vänlig, övertygande och myndig. Där finns – som hos många präster – en naturlig vänlighet, som vidareutvecklas och överdrivs.

Känslorna får utlopp

Två kärlekspar har hittat tillbaka till varandra, men hur skall det gå för Ylva (Beatrice Blom Gonzalez) och Olof (Daniel Grönlund)?

Skådespelarna levde in i sina roller och spelade livfullt. Ibland tyckte jag dock, att de såg närmast förtjusta ut, när de skällde ut varandra som värst. En av flickorna tycktes närmast njuta av att kalla den andra för ”sugga”. Möjligen hade det varit mer verklighetstroget, om de hade varit hätska och förbittrade. Jag kom emellertid att tänka på, att den tidens människor kanske ägnade sig åt gräl därför, att de tyckte om att gräla och behövde få utlopp för sina känslor.  En visa, som jag har fått höra någonstans, innehåller raden: ”Nu, pojkar, ska vi supa, svära och slåss!” Det är inte någon sorgsen visa. Snarare är den glad och förväntansfull. Jag talade med en av skådespelarna efter föreställningen. Han var uppsluppen och sprudlande glad efter denna väl genomförda och lyckade föreställning. Han berättade, att han hade tagit antidepressiva medel under ett och ett halvt års tid, men så hade han kommit med i Ljudaborgs skara av skådespelare, och då behövde han inte antidepressiva medel längre. Förvisso är det mycket lämpligt, att vårt behov av känsloutbrott och gräl får sitt utlopp inom en teaterföreställning och inte i verkligheten. Ljudaborg har betydelse på fler plan är vi begriper vid första mötet.

Unga brudar

Matilda Körnsberg och Daniel Nordström var glada och skojfriska efter ännu en väl genomförd och uppskattad föreställning.

Medeltidens människor tänkte och handlade inte alltid som vi. När den tredje flickan får frågan, om hon vill gifta sig med engelsmannen, granskar hon honom med stigande förtjusning från alla sidor och svarar slutligen: ”Varför inte?” Kärlek fanns med i bilden även på den tiden, men mycket annat hade större betydelse då än nu. Viktigast var ofta frågan: Vilken friare är bäst lämpad att försörja hustru och barn? Friaren skulle dessutom vara jämbördig med bruden och helst givetvis stå lite högre på samhällsstegen. Kanske valde man hellre den, som man ansåg vara lämplig, än den, som man hyste varma känslor för. Det var viktigt att få sina döttrar tidigt bortgifta och försörjda. Flickornas värde på äktenskapsmarknaden sjönk med stigande ålder. Dessutom ville föräldrarna i många fall slippa ansvaret för dem och försörjningsbördan så snart som möjligt. Det var mycket vanligt, att brudarna inte ens hade fyllt 20 år. Med varmblodiga och nyckfulla tonårsflickor som fästmör och brudar ökade givetvis faran för brytningar och förvecklingar. Den italienska farsen ger många inblickar i förhållanden, som rådde även i Lödöse. Ljudaborg har återigen levandegjort livet i medeltidsstaden Lödöse på ett både åskådligt och roande sätt.

Lars Gahrn

2022-07-21

Friherrinnan Hilda Sparre i helfigur

Skyddsomslaget visar Gunnebo från söder, vitsippsmattor och friherrinnan Hilda Sparre, brudklädd.

Friherrinnan Hilda Sparre (1868-1948) på Gunnebo har liksom tidigare John Hall den yngre fått en roman skriven om sig. Förmodligen kommer också Christina Hall (1749-1825) på Gunnebo att få en roman skriven om sig. Dessa tre av Gunnebofolket har gjort betydande insatser, var och en på sitt vis, och blivit mycket omtalade. Sophie Elkans roman: ”John Hall: En historia från det gamla Götheborg” (1899) skrevs tyvärr innan man hade forskat om den galne Hallen och skrivit en levnadsteckning om honom. Inslagen av ren diktning gäller även viktiga saker. Romanen har därför utövat ett oförmånligt inflytande på vanligt folks och även forskarnas uppfattning om John Hall.

Hilda Sparre gjorde Gunnebo känt

Hanna Lans sålde sin roman om friherrinnan under Jul i Kvarnbyn 2021 och fick redan då mycket uppskattning. Foto: Lars Gahrn.

I fråga om Hilda Sparre kom levnadsteckningen först: Lasse Larsson, Sparrarna på Gunnebo: en familjekrönika, (2000). Hanna Lans, som skrev romanen ungefär 20 år senare, kunde därför i allt väsentligt bygga på väl bestyrkta historiska fakta. Hennes roman ”Inget älskar jag mer” (Berghem Förlag 2021, 309 sidor) kommer att föra ut den historiska bilden av friherrinnan Hilda Sparre till den läsande allmänheten. Friherrinnan gjorde under sitt långa liv många och viktiga insatser, och det är närmast rörande att finna hur folk har vördat hennes minne och visat tacksamhet. Hon var enda barnet till järnvaruhandlaren Wilhelm Denninghoff och hans maka Jeanna, född Levien. Föräldrarna var stormrika, och dottern skulle ha ett herresäte att bo på, när hon gifte sig med friherre Carl Sixtensson Sparre. Föräldrarna inköpte familjen Halls sommarvilla Gunnebo, nu kallad slott. Carl och Hilda Sparre insåg Gunnebos värde, vårdade denna nyklassicistiska herrgård, började restaureringsarbetena och visade gärna sitt hem för vänner, vetenskapsmän, föreningar, kulturpersonligheter och andra intresserade. De uppmuntrade och stödde vetenskapsmän, musiker, skådespelare och andra kulturarbetare. Sparrarna var vänliga och gästfria. Deras hem var öppet för alla och envar.  Mölndals föreningar fick lov att anordna friluftsverksamheter inom Gunnebo-området. Mölndalsborna kom att betrakta Gunnebo som ett slags stadspark, och detta fick stor betydelse för framtiden. När Gunnebo sent omsider utbjöds till försäljning, slog Mölndals stad till och köpte in egendomen, fastän staden egentligen inte hade råd med så stora utgifter. Tack vare Sparrarna blev Gunnebo känt och uppskattat i vida kretsar. Utan dem hade det mycket väl kunnat glömmas bort.

Romanen bygger på fakta

Hilda och hennes far, Wilhelm Denninghoff.

Nu har friherrinnan alltså fått sitt liv skildrat i en roman. Hanna Lans kan skriva inlevelsefullt och skapa levande skildringar Hon är skicklig på att skildra friherrinnans inre tankar eller så att säga samtal med sig själv. Hon har läst på bra. Utöver Lasse Larssons familjekrönika finns i Mölndals stadsmuseum ett minnesalbum om friherrinnan liv, i vilket hon har klistrat in visitkort, brev, fotografier och tidningsurklipp från sitt liv och sin verksamhet. Där finns även en faktapärm med uppgifter om Sparrarna. Jag har samlat ihop uppgifterna i denna faktapärm, och givetvis fick Lasse Larsson ta del av dessa uppgifter. Han har även läst igenom friherrinnans minnesalbum, som på den tiden ännu förvarades på Gunnebo hos Lasses vän, intendenten på Gunnebo, Sten G. Svensson. Lasse Larsson har tillgodogjort sig alla dessa uppgifter och har tagit med de flesta i sin krönika. Hanna Lans å sin sida har tillgodo gjort sig både krönikan och övriga källor. Dessutom har hon gästat Lasse och Gunvor Larsson samt vandrat runt inne i Gunnebo herrgård, så att hon har lärt sig hur rummen ligger i förhållande till varandra. Hanna Lans berättar om sina forskningar: ”Även jag har fått fri tillgång till Hildas minnesalbum! Jag fick sitta på stadsmuseet med bomullsvantar och bläddra försiktigt. Det var fantastiskt! Även dina album med folks minnesanteckningar med mera har jag granskat noggrant.”

Ett uppdiktat kungabesök

Friherrinnan Hilda Sparre visar prins Eugen runt på Gunnebo under utställningsåret 1923. Här har de blivit fotograferade vid Kejsareterrassen.

Även i denna roman förekommer dock diktade inslag. Så till exempel kan man läsa om ett besök, som konung Oscar II skulle ha gjort på Gunnebo. Sparrarna skulle rentav ha ordnat spökerier, för att konungen och övriga gäster skulle bära med sig dramatiska minnen från Gunnebo. Varje herresäte med självaktning skall som bekant ha egna spöken, för att det skall vara något att räkna med. Visserligen har konung Oscars söner, konung Gustaf V och prins Eugen, samt sonsonen kronprins Gustaf Adolf (senare konung Gustaf VI Adolf) besökt Gunnebo under Sparrarnas tid, men själv har konung Oscar aldrig satt sin fot i dessa gemak. Kanske hade Carl och Hilda Sparre ännu inte slagit igenom tillräckligt starkt inom Göteborgs finare kretsar, för att de skulle kunna komma ifråga som värdfolk. Frågan är väl också, om de skulle ha vågat att spöka för Hans Majestät, som på den tiden betraktades närmast som ett högre väsen, vartill kom att Oscar II själv genom värdighet, kunskaper och stor förmåga att uppträda på bästa sätt kunde ytterligare förstärka allmänhetens redan överdrivna bild av Hans Majestät Konungens upphöjdhet över vanliga dödliga.

Spökerier för gästerna

Spökeriavsnittet är dock så bra berättat och åskådligt, att många läsare säkerligen blir övertygade om dess sanning genom författarinnans berättarförmåga. Dessutom förekom, att Sparrarna på ”gårdarna runt sjön” ordnade till uppiggande spökerier för sina gäster. Så berättar Birgit Th. Sparre i sin bok: Solen och sjön: Minnesskisser från min uppväxttid därhemma på gårdarna (1961). I kapitlet ”Klädkistorna på Sjöredsvinden” berättar hon, att gamla klädesplagg från vinden återanvändes för nattliga spökerier. Även när Hanna Lans diktar, bygger hon alltså på fakta! Vad gäller de nattliga spökerierna på Gunnebo under konungens besök bygger hon på Ragnar Stenfelts berättelse om Poltergeist-fenomen på Gunnebo (Ragnar Stenfelt, Friherrinnan Hilda Sparres Gunnebo, Gbg 1955, s. 40-41). Stenfelt ifrågasätter inte att dessa skulle vara riktiga Poltergeist-fenomen, Hanna Lans skildrar dem som iscensatta av människor. Så kan det ju också ha varit, om Sparrarna tog efter sina släktingar på gårdarna runt sjön. Även de diktade avsnitten ger alltså läsarna både kunskaper och tankeställare. Mer finns att skriva om Hanna Lans’ väl underbyggda och insiktsfulla roman. Jag återkommer med ytterligare en bloggartikel i ämnet.

Lars Gahrn

2022-01-01