Labackavandring i skogskanten

Lördagen den 26 september 2020 anordnade Kållereds Hembygdsförening en hembygdsvandring i Labacka. Mellan 50 och 60 vandrare hade infunnit sig på Långåker och bildade ett långt tåg, när vi vandrade iväg över fälten. Bakom oss kunde vi se föreningens hembygdsgård Långåker. Den långa ladugårdsbyggnaden har som bekant både återuppbyggts och dessutom byggts till i bägge ändarna. Här finns arkiv och föreningslokaler.

Signaler till arbetsfolket

Staffan Bjerrhede visar runt i Labacka. Omedelbart till höger om hans huvud skymtar Långåkers röda ladugårdslänga. Foto: Lars Gahrn.

Till de båda gårdarna i Långåker hörde långa åkerstycken, som gick från gården ner till dalbottnen. Staffan Bjerrhede, föreningens ordförande, berättade bland annat hur husmödrarna i de båda gårdarna bar sig åt för att tillkalla gårdsfolket, när maten var färdig. Den ena satte upp en tidning på ladugårdens röda vägg. Den andra kunde kula eller åstadkomma ett liknande ljud, som – till skillnad från vanliga rop – kunde höras ända ner till dalbottnen. Den nybyggda ladugården gjorde sig bra i kulturlandskapet. När vi vandrade uppför sluttningen på andra sidan, var vi inne i Labacka by. På den gamla gårdstomten till gården Lund finns nu ett upplag med stockar. Av själva gården finns bara stenläggningen kvar. År 1904 flyttades gården nämligen några hundra meter söderut. Ingen vet längre varför så skedde.

Många bisysslor

Ett långt tåg av hembygdsvandrare tågar iväg över fälten.

Här som på andra håll låg gårdarna uppe i skogskanten eller strax nedanför denna, för att man skulle spara den värdefulla åkerjorden. Fyra gårdar hörde till Labacka, men här som på andra håll hade hemmansklyvningen fortsatt. Två av dem var kluvna i två gårdar. Vi besökte fem Labackagårdar och en sjätte, som var byggd på Heljereds ägor, men som på grund av grannskapet ändå räknades till Labacka.  Det var svårt att leva på små hemmansdelar. Här som på andra håll hade kålleredsborna binäringar, till exempel biodling, blomsterodling, bärplockning, möbelsnickeri och fiolspel. Möbelsnickaren Charles Bengtsson var spelman och blev riksspelman.

Labacka och Labbacka

Av den gamla gården Lund i Labacka finns nu bara stenläggningen kvar.

Staffan Bjerrhede kan sitt Kållered mycket bra och brinner för att forska fram fler uppgifter. Deltagarna i vandringarna fick veta mycket, och intresset var stort. Många av deltagarna har anknytning till Labackas gårdar. De meddelade, att namnet förr uttalades Labbacka med kort a-ljud i första stavelsen, inte som nu Labacka (med långt a-ljud). Det kan vara bra att veta, men det nya uttalet har nog kommit för att stanna. När namnet stavas med ett b, uttalas även första a-ljudet långt. Vandringen tog två timmar jämnt. Därefter serverades kaffe på Långåker, där man även delade ut priser i föreningens lotterier. Dagen hade varit mycket lyckad.

Lars Gahrn

2020-12-24

Mer eller mindre bortglömda kvinnor

Stefan Högberg har på nytt författat en intressant och välskriven bok om kvinnor, som är bortglömda, eller rättare sagt: som anses vara bortglömda, om bara ett fåtal historieintresserade känner till dem. Högberg förklarar vad han menar: ”Som i förra boken anses en ’glömd’ kvinna här vara en kvinna som få historieintresserade svenskar känner till.”

Alltför ivrig maktutövning

Omslaget visar ett fantasiporträtt av drottning Filippa, utfört av bildhuggaren H. W. Bissen på 1800-talet. Av de åtta kvinnorna har vi porträtt av endast tre.

Bokens titel är: Stefan Högberg, Svenska kvinnor historien glömde (Historieporten, Göteborg, 2019, 190 sidor, många av dem illustrerade). Med viss tillfredsställelse kunde jag slå fast, att bara en av de åtta behandlade kvinnorna var okänd för mig, och att bara en var halvglömd. Maria Christina Bruhn var okänd för mig. (Hon hade på sin tid förbättrat Kungliga Artilleriets krutladdningar.) Sophie Sagers levnadsöde erinrade jag först, när jag läste Högbergs skildring. I fallet hertiginnan Ingeborg måste man nog säga, att glömskan är självförvållad. År 1319 hade hon alla möjligheter att behålla sin maktställning länge. De andra kungliga makthavarna hade dött en naturlig död (ja, verkligen!), jagats i landsflykt eller tagit livet av varandra. I Norge och Sverige var hon och hennes son Magnus Eriksson ensamma kvar. Sonen valdes till konung men var endast tre år. Modern hade – mänskligt att döma – ett långvarigt maktinnehav framför sig. Tyvärr förbigick hon stormännen och beslöt att på egen hand och med lånade pengar erövra Skåne tillsammans med den mest opålitlige bundsförvant man kunde tänka sig. Följden blev ett fullständigt misslyckande, allvarlig skuldsättning och revolt bland stormännen. Hennes maktställning blev – i motsats till drottning Margaretas – mycket kortvarig. Den, som gapar över mycket, mister ofta hela stycket.

Bilder bevarar minnet

Stefan Högberg har dragit fram många intressanta kvinnoöden ur glömskan. Foto: Lars Gahrn 2020.

De bortglömda kvinnorna skulle ha varit mer glömda än vad som nu är fallet, om inte vissa tillfälligheter hade spelat in. Hertiginnan Ingeborg har efterlämnat ett praktfullt sigill med en bild i helfigur av henne själv. Denna bild har alltsedan 1800-talets senare hälft gjort sitt segertåg genom svenska historieböcker. För medeltiden är personbilder mycket sällsynta. Man kan helt enkelt inte undvara hertiginnan Ingeborgs bild! Av drottning Filippa har vi visserligen inte något sigill med hennes bild bevarat, men i Vadstena, där hon ligger begraven, finns hennes gravsten med en vältecknad bild av Jesus på korset. Denna gravsten har på samma sätt gjort sitt segertåg genom den historiska litteraturen. Först ut med att avbilda den var greve Erik Dahlberg under 1600-talets senare hälft. I min barndom har jag suttit och tecknat av denna bild av frälsaren på korset, klistrat upp bilden på plywood och lövsågat ut den korsfäste ur träplattan. Vårt behov av bilder leder till många märkliga handlingar.

Dikt om Dickson

Vad gäller Eva Dickson, kan man knappast glömma en kvinna, som har blivit besjungen av ingen mindre än Nils Hasselskog:

I en salong i Stockholms bördskvarter
kring five-o’clocket satt en kvinnoskara,
då samtalsämnet, såsom stundom sker,
gled hän och man kom in sig å Sahara.

Tack vare sin sigillbild hör hertiginnan Ingeborg till de mindre glömda.

Har man läst en hel dikt med så minnesvärda strofer, kan man inte gärna glömma den besjungna kvinnan. (Sång till Fru Eva Dickson är tryckt i: Nils Hasselskog, Grönköping dikter sammanställda av Göran B Nilsson och Martin Kylhammar, 1987.) Tyvärr har nog inte så många som önskvärt vore läst denna dikt. Fru Eva Dickson, som på sin tid genom långa och farliga bilfärder och andra vilda upptåg var ett allmänt samtalsämne, hör därför i våra dagar tyvärr till de bortglömda, om än till de mindre bortglömda.

Svårt för Bruhn att få sin ersättning

Drottning Filippas gravsten har gjort henne till en av de mindre glömda. Utan den hade hon av allt att döma hört till de mer glömda.

Stefan Högberg skriver som vanligt trevligt, insiktsfullt och medryckande. Skildringen är välskriven, lättläst och väl underbyggd. Utöver de redan nämnda kvinnorna skildrar han Emerentia Pauli, Ingela Gathenhielm och Ulrika Eleonora Stålhammar. Utförliga käll- och litteraturförteckningar hjälper dem, som vill läsa vidare. Med undantag för Sophie Sager är ingen av dem kvinnosakskvinna. Deras levnadsöden ger dock självklart många inblickar i kvinnornas levnadsvillkor. Framför allt väcker Högbergs skildringar många tankar. Ifråga om Maria Christina Bruhn redovisar Högberg på ett tankeväckande sätt hur svårt mamsellen hade att få ut ersättning för sin uppfinning, medan män i samma bransch utan större svårigheter på ett bedrägligt sätt fick stora summor. Det var inte lätt att vara kvinna inom ett område, där männen var så gott som ensamma och helt tongivande.

Lars Gahrn

2020-11-12