Änglarnas kyrka i Lerum

Lerums kyrka är änglarnas kyrka. Änglar finns överallt: i taket, på läktarbarriären och på andra ställen. Kyrkan har takmålningar. Taket föreställer himlen, och vad skall finnas i himlen, om inte änglar?

Änglar i taket

Kyrkan är ovanlig till sin yttre gestalt och mycket stilfull. Foto: Lars Gahrn.

Otaliga gånger har jag sett kyrkan och dess ovanliga kyrktorn från tåget. Då och då har jag stött på uppgifter om inventarier från Lerums kyrka, och de har ökat min nyfikenhet. Till slut kände jag, att måste resa dit och bese kyrkan. Kyrkor är på grund av stöldrisken sällan öppna nu för tiden, men man kan åka dit före gudstjänsttid, titta på kyrkan och vara med om gudstjänsten. Sommaren 2019 åkte jag till Lerum. Kyrkan har förändrats mycket under tidens lopp. Den byggdes 1681 och ombyggdes år 1899 till en korskyrka (under Oscar II:s tjugosjunde regeringsår). Kyrkan hade då änglar i taket, och då skulle de två nya korsarmarna också ha änglar i taket. Konstnär 1899 var Reinhold Callmander, som dels målade änglar i taket på de nya korsarmarna, dels gav de redan målade änglarna en (förmodligen välbehövlig) ansiktslyftning. Hans föregångare var inte en lika framstående målare. Callmander höjde kvaliteten i Lerums kyrka.

Symmetriska basunänglar

Basunängeln har en helt symmetrisk like.

Några av 1600-talets änglar är basunänglar, som blåser i basun inför yttersta domen. De båda änglarna är strängt symmetriska. Den ena är en spegelbild av den andra. I taket finns även evangelistsymboler och det himmelska Jerusalem (längst fram i koret), allt enligt uppenbarelseboken. Det himmelska Jerusalem har varit övermålat och ersatt med en annan målning, ett kors med strålar. På läktarbarriären finns målningar av änglar med musikinstrument.

Slagverkare tycks förekomma även i den himmelska orkestern.

Några änglar sjunger i stället. Även i dessa fall har Callmander målat. Han har granskat äldre förebilder med stor flit. När församlingen ville veta, vilka instrument änglarna spelar, var man tvungen att anlita musikforskaren Sven Berger som sakkunnig. Han lyckades lura ut, vilka instrument, som tydligen spelas i de himmelska rymderna. I mitten av läktarbarriären finns en sentida ikon, som visar Maria med barnet. I denna förnämliga kyrka är denna ikon ett av ytterst få nutida inslag. Denna kyrka har fått alla sina viktigare inventarier under föregående århundraden. Därför har man inte behövt anskaffa annat än smärre föremål i vår tid.

Äldre stilar efterbildas

Även om fadern gick klädd i pansar, hade väl inte småpojkarna pansar på sig, när de var ute och lekte?

Ikonen är sentida och ser även ut att vara sentida. När kyrkan byggdes ut 1899, var man angelägen om, att även de nya delarna av kyrkorummet skulle se gamla ut. Man byggde två stenportaler, som pryder utsidan. Stilen är renässans eller barock eller någonting däremellan. Inuti byggnaden finns en dopfunt från 1800-talet. Cuppan eller skålen är huggen i vit sten och vilar på tre pelare av mindre storlek. I detta fall har man snarast efterbildat medeltida stil. Till sevärdheterna hör även en välbevarad gravsten från 1600-talet. Man ser Bengt Bryntesson Lillie, hans hustru Marina Kil och deras barn. Den är väl värd en ingående granskning och har mycket att berätta för betraktaren.

Gravsten av högt värde

De två stenhalvorna har satts fast i en järnställning.

Detta är en herremansfamilj, man, hustru och deras barn, uthuggna i lågrelief. Stenen är så välbevarad och tydlig (ända ner i minsta enskildhet), att den är en sevärdhet, som bör skyddas från nötning. Den har därför satts upp på väggen i södra korsarmen. Sönerna är klädda som fadern och döttrarna som modern. Barnen var på den tiden ofta klädda som föräldrarna, men ändå blir man litet betänksam, när man betraktar gravhällen. Fadern är klädd i pansar, och även de minderåriga sönerna är klädda i pansar, fastän de var alldeles för små för att göra krigstjänst. Möjligen har stenhuggaren velat understryka släktskapen genom att avbilda alla av manligt kön på samma sätt, eller har han gjort det lätt för sig genom att avbilda alla på samma sätt. Lerums kyrka innehåller många sevärdheter och är väl värd ett besök. När man träder in i kyrkorummet överraskas man av kyrkans vidd och höjd, även om höjden delvis består av en målad himmel. ”Åh, vilken vacker kyrka!” säger eller tänker man. Den är väl värd ett besök och har även fått en utförlig och välillustrerad kyrkobeskrivning: Lerums kyrka – en skrift i ord och bild. Text: Daniel Sandén (2013, 56 sidor).

Väl omhändertagna gravstenar

Så ser ställningen ut bakifrån.

Där finns sådant, som andra församlingar gör klokt i att ta efter. Många församlingar har gamla gravstenar. Själva gravarna är som regel sedan länge återanvända. Stenarna har lyfts undan till någon vrå och slängs ibland undan hit och dit. De kan lätt bli skadade, och ibland försvinner de. I Lerum har man dock tagit hand om sina gamla gravstenar på ett föredömligt sätt. Man har låtit tillverka järnställningar och satt fast stenarna i dem. De två delarna från en sprucken gravsten hålls på plats av järnställningen och hålls samman av denna ställning. Ställningen har en fot, som skjuts djupt ner i jorden, så att stenen står fast rotad på sin plats. Området vid klockstapeln har blivit uppställningsplats för dessa kulturminnesmärken. Åk till Lerum och studera församlingens sätt att ta hand om gamla gravstenar! Gör sedan på samma sätt i din egen hemförsamling.

Lars Gahrn

Skara-Lundsbrunns järnvägar

Hade Skara en gång i tiden ”Europas största smalspåriga järnvägsstation”? Ja, så påstår man ofta, men de försiktiga väljer att säga ”Norra Europas största” smalspåriga järnvägsknut. Ingemar Landin, som har skrivit Skaras järnvägshistoria, tar upp även dessa påståenden och påpekar, att ingen vet hur denna benämning har uppkommit, eller hur gammal den skulle vara.

Stor järnvägsknut nedlagd

Ett mycket välskött och välrenoverat diesellok från Katrinefors pappersbruk stod vid Skaras järnvägsstation. På lokets sida ses pappersbrukets företagsmärke. Foto: Lars Gahrn.

Någon statistik att bygga på finns tydligen inte, och påståendet svävar därför i luften. (Se Ingemar Landin, Skara-Lundsbrunns järnvägar – ett levande järnvägsmuseum, 1997, s.16.) Stor var denna smalspåriga järnvägsknut, mycket stor, i alla händelser. Allt detta är minnen blott. År 1984 försvann den sista godstrafiken. En gång under tidigt 1960-tal anlände min far och jag med tåg till Skara. Domkyrkan, Krönikebrunnen och Västergötlands museum kommer jag ihåg, men stationen och stationsområdet har jag inga som helst minnen av. Anledningen måste vara, att vi kom med rälsbuss. Ångloken och deras tågsätt ersattes nämligen av rälsbussar. Resor med skramlande och dieselstinkande rälsbussar hör till de resor, som jag helst vill glömma, och som regel har lyckats förtränga.

Ett spår kvar

Andra gången fick jag åka med ett ånglok, som verkligen hade flyttat runt i Sverige, fastän det ursprungligen hörde hemma i Skaraborg.

Stationsbyggnaden finns dock kvar i Skara, men både ånglok och rälsbussar har ersatts av landsvägsbussar. Ett säger ett järnvägspår kan man trots allt upptäcka på det forna stationsområdet, och år 1993 tillkom även ett plattforstak av gammalt märke liksom en enkel biljettkur. Museiföreningen Skara-Lundbrunns Järnvägar och Skara Järnvägsmuseum har inte släppt greppet om stationsområdet. Här börjar museibanans färder till Lundsbrunn och tillbaka. Lyckligtvis fanns många människor som upprördes över den tråkiga utvecklingen av järnvägen eller snarare avvecklingen. De beslöt att bevara en del av Skaras järnvägshistoria.

Mycket arbete med loket

Lundsbrunns station var ändstation för museibanan.

År 1967 bildades i Skara en förening för att ta hand om ett ånglok (VGJ 29, senare SJ Gp 3119), som Skara kommun framsynt hade förvärvat. Detta blev början till Skara-Lundsbrunns Järnvägar. Föreningen har räddat många lok och vagnar. Under mina besök i Skara på senare år har jag givetvis vandrat runt på det forna stationsområdet och längtat efter att göra en resa med ånglok till Lundsbrunn. Mina besök sammanföll dock inte med föreningens körningar, men i juli 2019 stod jag förväntansfull på perrongen. Där stod tågsättet framme, men besvikelsen var stor, när jag fann, att lokomotivet var ett diesellok. Vid närmare beskådande befanns detta diesellok från Katrinefors pappersbruk vara ett väl upprustat och exemplariskt välskött diesellokomotiv. Vad hade då hänt med ångloket? Jo, det hade drabbats av något fel. Föreningens eldsjälar till mekaniker hade arbetat med felet till klockan ett på natten och lyckats åtgärda det. Tyvärr lyckades man ändå inte få igång loket. Gamla lokomotiv kan lätt gå sönder, och de är invecklade mekanismer. Lokföraren lovade dock, att nästa gång skulle man köra med ånglok.

Invecklade bytesaffärer

En kamin i boskapsvagnen skulle värma beväringarna.

Jag åkte givetvis iväg till Lundsbrunn med dieselloket, men nästa gång, på torsdagen, stod jag återigen på perrongen, och då var ångloket där. Detta ånglok har en ytterst invecklad historia, som Ingemar Landin har redogjort för i sin järnvägskrönika. Loket har använts av Västergötland-Göteborgs järnväg, som gick mellan Göteborg och Skara. Loket var med andra ord intressant för två museijärnvägar, nämligen Anten-Gräfsnäs Järnväg och Skara-Lundbrunns Järnvägar. Det förvärvades dock av Sveriges Järnvägsmuseum (i Gävle). Från Stenstorp gick en järnväg ner till Hjo. Staden Hjo ville ha ett lokomotiv som minne av sin järnväg. Sveriges Järnvägsmuseum deponerade loket i Hjo, där det ställdes upp tillsammans med några vagnar. Anten-Gräfsnäs Järnväg fick en personvagn mot åtagande att sköta om lokomotivet. Skaraborna ville dock ha lokomotivet. De hade bytt till sig ett ånglok från Bohus Malmön. Detta ånglok hade förvärvats av museijärnvägen Munkedals Jernväg. Munkedalsborna bytte bort det till Skara-Lundbrunns Järnvägar, som underhandlade med Hjo och Anten-Gräfsnäs Järnväg. Följden blev, att loket från Bohus Malmön hamnade i Hjo (där jag fotograferade det för några år sedan), och att loket från Hjo hamnade i Skara, där jag fick åka med det i juli månad 2019.

Behaglig fart

Tack vare järnvägarna gick truppförflyttningarna mycket snabbare. De militära förbanden behövde inte längre marschera dagsmarsch efter dagsmarsch på ojämna och leriga vägar. Omslagsbild till häfte med soldatvisor.

Färden gick i behaglig hastighet, nämligen 25-30 kilometer i timmen. Utanför Skara åkte vi genom ett vackert jordbrukslandskap, och längre bort fanns även skogspartier. Den tidens järnvägar hade många anhalter och stationer. Man hade möjlighet att stiga av eller på vid flera ställen efter vägen. Vid Lundsbrunn fanns järnvägsstationen kvar. Här förfogade man över väntsal och expedition. I väntsalen fanns en museibutik med servering. Glass och kaffe gick åt under upphållet i Lundsbrunn, där man fyllde på vatten i loket. Ett ”kallt” lok gör slut på ett tusen liter vatten mellan Skara och Lundsbrunn. Det uppvärnda loket drar endast 500 eller 600 liter vatten på vägen tillbaka till Skara. Loket är tungt och stort. Det väger i runda tal omkring ett tusen ton. I Lundsbrunn tar alltså den en mil långa järnvägen slut. Förr gick den vidare till Götene och anslöt till Kinnekullebanan. På sin tid var den betydelsefull. På denna bana rullade tunga cementtåg från Hällekis. Visst skakade de gamla vagnarna litet grand, men vad gjorde väl det? På detta sätt fick man uppleva gamla tider. Obekvämt hade däremot de beväringar, som åkte godsvagn. I denna vagn fanns en kamin, så att soldaterna skulle kunna värma sig litet grand under den kalla årstiden. Vanligtvis forslade man boskap i sådana vagnar. Resan var inte bekväm för de stackars beväringarna, men att åka bokskapsvagn var trots allt mycket bättre än att marschera till fots. Tåget gick framåt i beskedlig hastighet, men på en enda timme hade loket gjort en hel dagsmarsch för beväringarna. Tack vare tågen kunde soldaterna förflytta sig med dittills oanad hastighet och utan möda. Utvecklingen gick framåt även på den tiden.

Lars Gahrn

Upplevelser i Stora Lundby

”Var ligger Stora Lundby?” Denna fråga dök upp, när jag på en second hand-marknad fann en cd-skiva med titeln ”Jul i Stora Lundby”. Omslaget pryddes av en kyrka och en klockstapel i månsken. Julskivor hittar man jämt och ständigt, men denna innehöll så många för mig okända sånger, att jag beslöt att köpa den.

Rikt musikliv

Stora Lundby kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Man kunde inte undgå att bli imponerad av musiklivet i denna församling. Förteckningen över medverkande upptar en halv sida. På förstasidan sammanfattas artisterna. Endast de viktigaste anges: ”Körer från Lundby församling – Eva Thersthol, solist – Clausen-kvartetten – Johan Gustafsson, dirigent”. Sångerna inspelades 2001-2002 i Stora Lundby kyrka och församlingshem. Frågan ”Var ligger Stora Lundby?” kvarstod dock. Lundby på Hisningen var välkänt för mig, men Stora Lundby kände inte vare sig jag eller andra till, tycktes det. Snart nog skulle jag lära mig, var kyrkan fanns, och varför så få känner till namnet. Stora Lundby är ett av många församlingsnamn, som delvis har ersatts av namnet på en tätortsbildning inom församlingens gränser. När Västgötabanan invigdes år 1900, fick församlingen ett stationssamhälle, som hette Gråbo och har blivit mycket större sedan dess. Namnet Gråbo har i stort sett ersatt Stora Lundby. Västgötabanan har – dumt nog – lagts ner, men behovet av kollektivtrafik har inte försvunnit. Man kan åka ”Gråbosnabben” från Göteborg till Brobacka korsväg mellan sjöarna Mjörn och Anten. Man kan åka ”Blå express” mellan Göteborg och Gråbo. Mellan Göteborg och Gråbo kan man tack vare dessa busslinjer nå tre gamla och mycket värdefulla kyrkor: Angered, Bergum och Stora Lundby. När man kommer till Stora Lundby, är man snuddande nära Gråbo, men man befinner sig fortfarande på landsbygden.

Kvarstående stigluckor

Stigluckorna har fått vara kvar på sina ursprungliga platser, fastän kyrkogårdsmuren har flyttats ut.

När jag hade kommit underfund med dessa busslinjer, gjorde jag – som ni förstår – ett par bussresor. Den första gick till Stora Lundby. Kyrkan visade sig vara ännu vackrare än cd-skivans omslagsbild. (Oftast brukar det som bekant vara tvärtom.) Kyrkogården hade varit betydligt mindre, men den hade utvidgats. Kyrkogårdsmuren hade då flyttats ut, men stigluckorna fick stå kvar på sina ursprungliga platser. De gjorde ett närmast surrealistiskt intryck, där de stod mitt bland gravkvarteren utan synbara samband med kyrkogårdens gränser. Stigluckorna är en utmärkt och närmast konstnärlig påminnelse om församlingens historia och tillväxt. När man stiger in i kyrkorummet, finner man en ytterst välhållen kyrka, fylld av klenoder av hög kvalitet.

Gravstenar på kyrkogången

I kyrkogången ligger gamla gravstenar som golvbeläggning.

När man vandrar på kyrkogången mellan vapenhuset och altaret, finner man att kyrkogången mellan bänkkvarteren är stensatt av riktigt gamla gravstenar. Ord och siffror på stenarna är lättlästa. Eftersom stenarna ligger ner, fylls bokstävernas linjer av vitt stoft. Detta är ett utmärkt sätt att bevara gravstenar. Själva gravarna är sedan länge återanvända, och gravstenarna har givetvis då flyttats undan. Sådana gravstenar kan lätt slängas både hit och dit, skadas och slutligen försvinna. Jag brukar säga, att om man vill, att någonting skall bli kvar i ett hus, finns bara ett säkert sätt, nämligen att mura fast föremålen i väggarna. Efter att ha besökt Stora Lundby kyrka kommer jag att tillägga, att man också kan mura fast föremålen i golvet.

Återanvända delar altarringen

En del av altarringen har blivit läspulpet.

På orgelläktarens barriär mot kyrkorummet finns bilder på de fyra evangelisterna och andra gudsmän, som håller textremsor med profetior eller bekännelser om Jesus Kristus. Något sådant har jag inte tidigare sett på andra håll. Det vanliga är att man på läktarbarriären har bilder på Frälsaren och de tolv apostlarna. Altaruppsatsen, predikstolen och den medeltida dopfunten är av hög kvalitet, liksom basunängeln. Här som på andra håll har man haft en altarring, som var en halvrundel. Man har öppnat ringen men tagit till vara och återanvänt den överblivna delen av altarringen. Den har gjorts om till en läspulpet för den präst eller kyrkvärd, som sitter på en stol vid väggen till vänster om altaret. Det är utmärkt att på detta sätt återanvända en del av inredningen. Den är visserligen inte fastmurad i väggen (eller golvet), men man hyser ändå gott hopp om att också denna del av altarringen kommer att få vara kvar i kyrkan, eftersom den har en uppgift och alltså behövs.

Lars Gahrn

Paviljongen på Munkängarna vid Kinnekulle

Vem skulle ha kunnat tänka sig, att man stöter på ett minne efter den kända skådespelerskan Emilie Högqvist (1812-1846) i Råbäck vid Kinnekulle? Teatrar att tala om fanns på hennes tid enbart i Stockholm, och hon hade ingen som helst anknytning till vare sig Råbäck eller Kinnekulle som helhet.

En friggebod av äldre datum

Emelie Högqvists paviljong från Kungliga Djurgården finns att se på Munkängarna vid Kinnekulle. Foto: Lars Gahrn.

Ändå stod den där på Munkängarna vid Råbäck och Hällekis, hennes vitmålade paviljong från Djurgården (i Stockholm). Den, som trodde att vi i våra dagar var först med ”friggebodar”, blir här berövad en av sina fördomar. Vad är detta, om inte en föregångare till friggebodarna, byggd långt innan Birgit Friggebo ens var påtänkt? Låt oss ta allt från början. Skådespelerskan Emelie Högqvist firade många framgångar i Stockholm. Hon var ung och vacker och trollband männen med sin utstrålning. Dåvarande kronprinsen Oscar (sedermera konung Oscar I) var svag för kvinnlig fägring. Han uppvaktade den sköna skådespelerskan, som blev hans älskarinna och födde honom ett par söner.

Sägner inom ägarfamiljen

Inskriftstavlan till höger om ingångsdörren berättar husets historia.

Men var kommer paviljongen in i denna livsberättelse? Till höger om ingångsdörren finns en tavla med vackert präntad påskrift. Där står vad vi önskar veta: ”Denna paviljong ritad av arkitekten Fredrik Blom skänktes av Oskar I till den firade skådespelerskan Emelie Högqvist 1812-1846. Efter hennes död inköptes paviljongen av friherre Nils-August Silfverschiöld och flyttades från Djurgården i Stockholm hit till Råbäcks Munkäng.” Detta är vad som har berättats inom ägarfamiljen. Tavlan hör av allt att döma 1900-talet till. Där saknas nämligen gammalstavning. Ordet av stavas så och inte på gammalt sätt af. Namnet Oskar stavas så och inte Oscar. I likhet med alla andra sägner saknar denna årtal. Emelie Högqvists levnadsår kommer rimligen från ett uppslagsverk. (Hon är med i exempelvis Nordisk Familjebok.) Kronprinsen Oscar kallas Oskar I, fastän han ännu inte var kung, då han skänkte henne paviljongen. Utmärkande för sägner är, att den sista titeln används, oavsett hur tidigt händelserna i berättelsen utspelade sig.

Finkänsliga uppslagsverk

De äldre uppslagsverken som till exempel Nordisk Familjebok och Svensk Uppslagsbok är så finkänsliga och taktfulla mot kungahuset, att de inte omnämner Emilie Högqvists långvariga kärleksförhållande med kronprins Oscar. Även tavlan på byggnaden låter bli att ens antyda vad det var frågan om. Alla väsentliga uppgifter finns dock med i sägnen. När det gäller föremål eller egendomar i någons ägo, är sägner ofta fullt tillförlitliga i vad de har att förtälja.

Ett nyklassiskt byggnadsverk

Emelie Högqvist var vacker men tyvärr även skör och bräcklig. Man anar både det ena och det andra, när man ser denna bild.

Arkitekten skulle ha varit Fredrik Blom (1781-1853), som mycket riktigt var verksam i Stockholm under mademoiselle Högqvists tid i staden. Han var nyklassicist, men nyklassicismen var på utgående. I Nordisk Familjebok får han följande bistra omdöme: Blom ”var den siste representanten för den torftiga och nyktra stil, som i synnerhet under 1820-talet utmärkte Sveriges byggnadskonst.” Torftig och nykter, det vill säga enkel och utan yviga utsvävningar, måste paviljongen på Munkängarna sägas vara. Blom var nyklassicist och tog alltså efter det gamla Greklands och det gamla Roms byggnadsstilar. Paviljongen ser mycket riktigt ut som ett grekiskt eller romerskt tempel, men den är givetvis mycket mindre och mycket enklare.

Park blev bostadskvarter

På husets baksida finns dörrar, som leder ut i naturen.

Paviljongen skulle ha stått på Djurgården i Stockholm. Detta område var huvudstadens stora och älskade stadspark. Olyckligtvis ville folk ha tak över huvudet eller kanske rentav bosätta sig i denna förtjusande natur. På detta sätt har även denna naturpark drabbats av olycksödet att stegvis förvandlas till ett stadskvarter. Konungafamiljen lät bygga Rosendals slott, enligt ritningar av samme Fredrik Blom, härute. Även kronprinsens älskarinna skulle alltså ha ett litet krypin, så att hon inte behövde bli blöt i håret vid nederbörd eller bli genomblåst, när vinden friskade i. På en bänk under det framskjutande taket kunde hon sitta och betrakta folklivet. Kanske har kronprinsen hälsat på henne här i hennes paviljong. Det skulle vara intressant att få veta, om fler sådana paviljonger fanns på Kungliga Djurgården vid den tiden. Paviljongen erinrar om de små ståndsmässiga stugor, som officerarna lät uppföra åt sig på den tidens övningshedar, exempelvis Sanna hed.

Forslades huset på kanalen?

Emelie Högqvist

Det hör inte till vanligheterna att hus flyttas till Västergötland ända ifrån Stockholm. Hade huset ritats av en känd arkitekt och ägts av en av teaterns berömdheter, förstår man att friherre Silfverschiöld var angelägen. Järnvägarna hade vid mademoiselle Högqvists död ännu inte börjat byggas, och landsvägarna var urusla. Hur bar man sig då åt för att flytta huset till en rimlig kostnad? Vi erinrar oss, att Göta kanal efter många mödor och ännu fler utgifter hade invigts år 1832, och att Råbäck ligger vid Vänern, som utgör en del av denna sjöled. Huset har dörrar med fönster i på framsidan och likaså dörrar med fönster på baksidan. Här i Råbäck har paviljongen varit ett slags lusthus ute på Munkängarna, som tydligen var Råbäcks och Hällekis’ motsvarighet till Kungliga Djurgården. Här liksom där ville man ha tak över huvudet på nära håll, om det började regna. På Munkängarna har byggnadsverksamheten dock lyckligtvis inte fortsatt. Detta är och kommer förhoppningsvis även att förbli ett vackert naturområde.

Lars Gahrn

En resehandbok om Kungliga Bohusläns Regemente

Minnesstenen över slaget i Svensksund, ursprungligen rest på Backamo. Kungliga Bohusläns Regemente var med i detta sjöslag. (Skärgårdsflottans fartyg bemannades delvis av härens manskap.) Foto: Lars Gahrn.

På Bohusläns försvarsmuseum tillhandahålls en utmärkt skrift, som jag inte kan eller bör låta bli att berätta om och rekommendera till flitig läsning, nämligen Ingvar Rodéns bok ”Kunglig Bohusläns regemente och dess hembygd: Minnesstenar och andra minnesmärken: En historisk reseguide” (2018, 68 sidor, omslaget inräknat). Här förtecknas minnesstenar, minnestavlor, inristningar och liknande, men även tre sånger och musikstycken tas med, nämligen Beväringsvals från Backamo (även känd som ”Tjo uppå Backamo”), Bohus bataljon och Halta Lottas krog. Denna krog låg i Göteborg. Anknytningen till Kungliga Bohusläns Regemente är därför lös. Det uppges, att visan brukade sjungas vid regementet, men den sjöngs ju även på många andra ställen och översattes för övrigt till latin av lektorn och docenten Harry Armini i Göteborg. Denna översättning finns inte med i Rodéns bok, och så fullständig måste ju inte en sådan bok som denna vara.

Ett minnesmärke saknas

En karolin står staty utanför Bohusläns regementes byggnader.

Minnesmärkena återfinns huvudsakligen inom landskapet Bohuslän, men några av dem finns i Norge och angränsande delar av Västergötland. Skriften uppvisar en rikedom av vältagna färgbilder i utmärkt tryckåtergivning. Texterna är kortfattade och innehåller alla väsentliga uppgifter. I ett fall finns en redogörelse för ett minnesmärke, som icke finns, men som borde ha funnits. Författaren redogör för Carlstens fästning och berättar om Älgöolyckan 1845. År 1845 skulle en arbetsstyrka segla från Carlsten till Tjuvkil för att marschera vidare hem. En av båtarna kantrade på Älgöfjorden. Alla ombordvarande, inalles 19 man, drunknade. Minnessten och minnestavla saknas. Vem ordnar till något sådant? I ett fall berättar man om en minnestavla, som har försvunnit.

Resehandboken leder oss in i historien

En minnestavla omtalar, när regementsbyggnaderna uppfördes.

Denna skrift är en mycket användbar och givande reseguide för den, som färdas i Bohuslän och angränsande delar av Västergötland. (I ett fall är som sagt sydöstra Norge med.) Många av minnesmärkena är varken skyltade eller framträdande. En resehandbok som denna behövs och berikar din resa i Bohuslän. Man har all anledning att framföra ett varmt tack till författaren och till Stiftelsen Bohusläns försvarsmuseum för denna utmärkta skrift. Historien kan på många sätt kännas mycket avlägsen. Därför är det värdefullt, att den förankras i nutiden genom minnesmärken av olika slag. De är mer eller mindre förtjusande barn av sin tid och är därför i sig väl värda en ingående och uppmärksam granskning. Minnesmärkena leder oss in i historien, och Rodéns bok leder oss till minnesmärkena.

Lars Gahrn

Emigranthistoria på omväxlande kulturdagar

Från Göteborgs centralstation ledde ett rep fram till Sillgatan (nuvarande Postgatan), för att emigranterna skulle veta vart de skulle ta vägen. Postgatan, som då kallades Sillgatan, var Göteborgs emigrantgata.

Emigranternas gata

Konstnären Lars Gillis har skildrat Postgatans emigranthistoria i bild. Foto: Lars Gahrn.

Här fanns emigrantagenturerna, här fanns emigranthärbärgena, klädaffärer, livsmedelsaffärer och mycket annat, som emigranterna behövde. Numera minner ingenting om denna omfattande verksamhet mer än en stor väggmålning i en portgång. Konstnären Lars Gillis har i sen tid här målat scener ur gatans emigranthistoria. Skall man komma in i denna portgång, måste man dock låsa upp en gallergrind. Postgatans emigranthistoria känns både bokstavligen och bildligt avlägsen. Kommer man in i portgången, får man dock veta mycket. Lars Gillis har fångat det mesta på bild. Här finns också åtskilligt av beskrivande text. I portgången finns Göteborgs emigranthistoria i ett nötskal.

Skådespel i det fria

En livfull företrädare för Hvita Stjernlinien (Anette Sundqvist).

Historieverket, som arbetar för att lyfta fram Västsveriges kulturhistoria, arbetar dock för att lyfta fram även denna historia. Man samarbetar nära med Higab, som är med i spelet med sina fastigheter och med sina andra resurser. Under fyra dagar, 22-25 augusti 2019, visades kultur av olika slag under samlingsnamnet: ”En brokig historia”, Kulturdagar i Västra Nordstan. Dit hörde även emigranternas historia. Tre skådespelare berättade livfullt om ett par emigrantöden, som de åskådliggjorde under sitt samspel eller sina tal till åskådarna. De bärande rollerna spelades av Anette Sundqvist och Franck Olofsson. För regin stod Isabel Lagos. Skådespelets namn var: ”Emigranternas Väg – Mari och Gilbert”. Man speglade emigranthistorien genom två emigrantöden. Gilbert reser först, medan Mari är kvar i Göteborg som agent för Hvita Stjernlinjen.

Bondfångare och ficktjuvar

Gilbert (Franck Olofsson) emigrerade före sin fästmö.

Hon hade rest till Göteborg med reskassa på fickan, men där hade ficktjuvar tagit hennes pengar. Antalet bondfångare, som drogs till emigranterna, var stort. För att få ihop en ny reskassa arbetar hon nu som agent för Hvita Stjernlinjen. Slutligen har hon nått sitt mål och tar på sig finkläder, beredd att stiga ombord på ett Amerikafartyg vid Skeppsbron. Skådespelet består av olika scener, som utspelar sig under en vandring från Östra Hamngatan utefter hela Postgatan ända fram till Skeppsbron vid älven. Hela Östra Nordstan har rivits och ersatts med ett köpcentrum. Västra Nordstan har klarat sig bättre, men under en sådan vandring märker man snart, att det är långt emellan de hus, som var med på emigranternas tid. Vi hoppas, att man är varsammare i framtiden än hittills. De båda människoödena är uppdiktade, men i denna friluftsteater lyckades man på ett lättillgängligt och medryckande sätt spegla viktiga delar av svensk emigrationshistoria.

Tornvandring

Mari är redo att gå ombord på emigrantångaren.

Mycket annat hände under kulturdagarna. Anna Jolfors visade runt och berättade i Gunnar Asplunds tillbyggnad av Göteborgs rådhus. Tyska kyrkan eller Kristine kyrka var öppen, och besökarna hade möjlighet att komma upp i det 59 meter höga tornet. Denna möjlighet drog så mycket folk, att den snälle och vänlige prästen, som var ciceron under tornvandringen, såg en smula bekymrad ut, när grupperna på något sätt svällde i antal och blev så stora, att han inte kunde ta med alla upp i tornet. Domkyrkoförsamlingen har tidigare anordnat visningar i domkyrkans torn, och nu var tiden kommen för Kristine kyrka. Att döma av framgången bör man fortsätta med dessa tornbestigningar. Andra församlingar ute i stiftet har all anledning att ta efter.

Karolinerna tågar fram

Karolinerna arbetar med laddstakarna. Lägg märke till de minsta karolinerna i bakgrunden!

Göteborg var före 1807 en starkt befäst stad med ett eget garnisonsregemente. Man såg ofta marscherande trupper i staden. Detta kunde man återigen uppleva under kulturdagarna tack vare Kungliga Elfsborgs Regementes Caroliner, som hade med sig fältkanoner och sköt salut över Stora Hamnkanalen vid Lejonbron. Karolinerna visade upp tidsenlig exercis på Kronhusgården. Själv kunde jag inte vara med överallt. Jag missade tyvärr en clownföreställning med den argentinska artisten Caracola och hisnande lindans på Kronhusgården med Campagnia Autoportante. Man kunde också vara med om en musikalisk vandring med sånger ur Mozarts opera Trollflöjten. Vandringen gick fram på Nedre Kvarnbergsgatan och Postgatan. Man kan alltså inte klaga över brist på omväxling!

”Livemåleri”

De yngsta karolinerna var mycket unga.

På samma gator bjöds gatuteater med titeln ”Bröd och skådespel!” Teatervagnen gav gatuteater utanför ”Comediehuset” från 1780-talet på Postgatan 10A. Anette Sundqvist och Isabel Lagos hade skissat fram detta framträdande. På Kämpebron ägnade sig konstnärerna Teto Lagos och Eva Wirén åt ”livemåleri”. Alla intresserade kunde se deras konstverk växa fram. Slutligen stod även karolinerna för viss teater. ”Per skrivare” (även känd som Per Persson) framträdde som sårad soldat med armen i band. Han berättade för en annan karolin om hur Älvsborgs fästning hade belägrats av den danske amiralen Tordenskiold men trots allt hade lyckats avslå den danska flottans anfall. Själv hade han blivit sårad i striden och gick nu med armen i band. Efter föreställningen sade han skämtande, att han hade varit konvalescent i 300 år. Tre århundraden har nämligen förflutit sedan den danska flottans anfall. Värre än så var det inte med konvalescensen.

Lars Gahrn

Anten-Gräfsnäs järnväg imponerar

Det är svårt att hålla sig borta från Anten-Gräfsnäs museijärnväg. Själv gör jag inte några försök att låta bli att resa dit. Jag är numera medlem i Anten-Gräfsnäs järnväg och behöver inte betala biljettpriset. Här blir järnvägshistorien levande på nytt.

Skillnad mellan befattningshavare

Har någonting hänt med någon av vagnarna? Foto: Lars Gahrn.

De arbetande medlemmarna är välunderrättade och flödar över av kunskaper. På varje ånglok har man både lokförare och eldare. De hade var sin del av förarhytten som revir, lokföraren den vänstra och eldaren den högra (i lokets färdriktning). Vid ett av mina besök (den 16 juli 2019) råkade eldaren stiga av lokomotivet på vänster sida. Han fick snart veta, att han hade gjort fel. En medlem av järnvägmuseets personal påpekade detta för honom. Eldaren hade låg status på den gamla tiden, medan lokförarens anseende var högt. Han ”skulle ha vit duk på bordet”, när det var dags för kaffe. Bromsaren brydde man sig inte om att tala med, men stinsen (stationsinspektören) var en fin karl, som gick omkring i uniform och vit skjorta hela dagen och aldrig behövde utföra något grovt eller tungt arbete. Skillnaderna mellan olika befattningshavare var stora på den gamla tiden, men den finns inte här på museijärnvägen. Folk går visserligen omkring i sina olika uniformer, men kamratskap och samhörighet har ersatt den tidigare hierarkiska uppbyggnaden.

Många timmars resa

Ånglok skall det vara på en museibana!

Tåget gick i behaglig fart mellan Göteborg och Skara. Högsta möjliga hastighet var 60 kilometer i timmen, men vanligtvis gick tåget inte snabbare än 35 kilometer. I våra dagar är medelhastigheten 40 kilometer, alltså något högre. Även om tåget blev försenat i början av sin färd, kom det alltid i tid till Skara, berättas det. När man kom upp på Västgötaslätten, hade man inte längre några allvarligare motlut. Man körde på slät mark, och lokomotivet dundrade på med full hastighet mot Skara. Banan öppnades för trafik den 1 januari år 1900. Vanligtvis invigdes Sveriges järnvägar av Hans Majestät Konungen. Ingen svensk konung har invigt så många järnvägar som Oscar II. Det må dock vara honom förlåtet, att han inte ville sitta och frysa i en järnvägsvagn timme efter timme på den långa vägen mellan Skara och Göteborg eller omvänt. Han dröjde till juli månad med invigningen, som ägde rum den 16 juli år 1900. Gråbo lär kungen dock inte ha sett mycket av, ty när han kom dit, satt han och sov i vagnen, berättas det. Antalet stationer utefter banan måste ha tett sig nära nog oändligt för den hårt prövade monarken, som höll på att bli både gammal och trött. Han var väl värd en kortare eller längre tupplur.

Ånglok skall det vara!

Lokstallet vid Antens station.

På den tiden var tågsätten långa. Ett tågsätt hade då tre gånger så många vagnar som ett nutida museitåg. Två lokomotiv krävdes för att dra alla dessa vagnar till Skara. Själv tycker jag, att museitågen är långa, och ändå är de ibland alltför korta för alla resenärer, som strömmar till och infinner sig på Antens station. Ibland kommer alla resenärer inte med tåget. Både i Anten och i Gräfsnäs är perrongerna alltför korta, om man skulle vilja köra med längre tågsätt. Resenärerna vet vad de vill ha. De vill ha ånglok. Torksommaren 2018 var därför en dålig sommar för museijärnvägen. I vanliga fall får man in 1,2 – 1,3 miljoner på ett år, men detta år fick man in enbart en miljon. På grund av torkan kunde man inte köra med ånglok mer än några enstaka söndagar, och då fick man inte lika mycket folk som vanligt.

Mycket arbete

Detta skall åter bli ett lokomotiv, men mycket arbete måste läggas ner innan dess.

Det minskade beloppet uppvägdes mer än väl av den halva miljon, som man fick för sin medverkan i en filminspelning. I många filmer behövs både tåg och stationer. Anten-Gräfsnäs järnväg kan erbjuda bägge. Filmskaparna hittar hit, och intäkterna ökar. Att driva en järnväg är ett dyrt nöje. Alla inkomster behövs, och ingenting blir över. Att hålla vagnar och framför allt lokomotiv i kördugligt skick kostar pengar, pengar, pengar och åter pengar och kräver arbete, arbete, arbete och åter arbete. Vid ett senare tillfälle samma år skulle Pierre Enbert, vår trevlige och kunnige järnvägsguide, visa verkstaden för ett mindre sällskap. Jag har börjat räknas till stampubliken. Jag anropades därför och tillfrågades, om jag ville följa med? Det enda rimliga svaret på en sådan fråga är ja. Inne i verkstaden stod ett lokomotiv, som egentligen var uttjänt men höll på att renoveras. Allting var sönderplockat och löstaget. Endast ramen och hjulen stod kvar på spåret. Vår guide ryste av fasa, när han tänkte på allt arbete, som verkstadspersonalen hade framför sig. Själv vet jag inte mycket om verkstadsarbete, men jag kan göra mig ungefärliga föreställningar. ”Lade man verkligen ned så mycket arbete på att renovera ett uttjänt ånglokomotiv förr i världen?” frågade jag. – ”Nej, det gjorde man inte.” – ”Jag förmodar, att man skrotade uttjänta lok och köpte nya istället.” – ”Ungefär så gick det till.”

Frivilligt arbete

Vår kunnige och trevlige ciceron, Pierre Enbert, visar hur järnvägsfolk signalerar till varandra.

I våra dagar kan man inte köpa nya ånglokomotiv. Därför är man tvungen att reparera och renovera de gamla. Detta kräver tålamod, yrkesskicklighet, pengar och tid, arbetstimme efter arbetstimme. Heder åt den kunniga och outtröttliga verkstadspensonalen, som håller vårt rullande kulturarv i kördugligt skick! Tack vare dem kan vi återuppleva historien, som kommer oss mycket närmare med bevarade lok och vagnar än enbart med bilder och böcker. Verkstadsavdelningen är mycket välutrustad och väckte en verkstadsarbetares beundran under guidningen. Han anmälde sig på stående fot som frivillig. Vår ciceron blev förtjust och tog genast hans namn och adress. Hela sällskapet lyste upp. Tack vare otaliga frivilliga, som arbetar obemärkt i tysthet, kan Anten-Gräfsnäs järnväg hålla igång och steg för steg utöka verksamheten. Man blir så imponerad, att man återvänder gång på gång.

Lars Gahrn