Vikingarna från Ale

Vikingarna från Ale kommun har låtit mycket tala om sig. Vem har inte hört talas om ”Ale vikingagård” och verksamheterna där? Själv hade jag sett så många annonser från Ale vikingagård, att jag måste åka dit för att uppleva platsen och verksamheten i verkligheten.

Äskekärrsskeppet i Ale

Långhuset är vackert rundat. Foto: Lars Gahrn.

Långhuset är vackert rundat. Foto: Lars Gahrn.

Vad tänker man på, när man hör namnet Ale? Ordet har sedan gammalt god klang. Snickarna från Ale härad, de så kallade albönderna, var skickliga yrkesmän, som har byggt en stor del av Göteborg och dessutom otaliga hus på både närmare och fjärmare håll. Dessutom tänker man nog på Äskekärrsskeppet, en vikingatida knarr, som har hittats i strandleran vid Göta älv ett par kilometer sydväst om Ale vikingagård. Har Äskekärrsskeppet byggts av den tidens albönder, eller har det byggts någon annanstans? Det vet vi inte, men skeppsbyggeri var förr en viktig näring i Göta älvs dalgång. I Lödöse museum behandlas varvsnäringen i ett särskilt rum.

Vikingakläder?

Tre medlemmar i vikingatida klädedräkter.

Tre medlemmar i vikingatida klädedräkter.

Ale vikingagård är snarare en by än en gård, men så såg gårdarna ut på vikingatiden. Gårdarna bestod av många särskilda hus. Vikingagården drivs numera av en förening med namnet Ale vikingagård – Byalaget. Jag var där den 19 juni 2016. Gården ligger ungefär en halvtimmes väg (till fots) söder om Älvängens station. Föreningens medlemmar var alla klädda i vikingatida kläder, men de berättade villigt, att vår kunskap om vikingatida dräktskick är ofullständig. Man sade, att vi har kunskap endast vad gäller 10 procent av vad vi önskar. Man gör vad man finner rimligt, och givetvis tittar man på dräktskicket under efterföljande tider. Mycket förblev sig likt under århundradena. Många vackra färger hade kommit till användning till kläderna, men påfallande var, att nyanserna var mer dämpade än färgerna på nutida plagg.

Textilhantverk

Vad kunde man se under vikingadagen? Där visades olika hantverk som vävning i en stående vävstol och bandvävning eller kanske snarare flätning. Själva bandflätningen genomfördes som ett slags sällskapslek. De olika trådarna var fastknutna i en trädgren och hängde lodrätt ner. Andra ändan var upprullad på en spole. Två kvinnor stod mitt emot varandra och skickade växelvis spolarna mellan varandra. På detta sätt flätades bandet i övre ändan.

Yxkastning och bågskytte

En kvinna kan mycket väl fläta band helt på egen hand …

En kvinna kan mycket väl fläta band helt på egen hand …

Besökarna fick ägna sig åt bågskytte och yxkastning. Att träffa ett mål med en yxa och få yxan att fastna är mycket svårt. Att träffa en måltavla med en pil var lättare, men det krävs stor kraft för att få pilen att fastna i måltavlan. Att spänna en båge är tungt och kräver stora krafter i armarna. Kanske var denna övning den mest omtyckta. Många, både barn och vuxna, både kvinnor och män, ville pröva på att spänna en båge, och många glada skratt hördes. I ett hörn av tomten fanns en stående planka. I en glugg i plankan stod en träkloss med utskurna anletsdrag. Det gäller att kasta träkubbar mot denna glugg och träffa ansiktet, så att denna kloss slås omkull och ramlar ner i marken. Höll man på med denna lek redan på vikingatiden? Det vet vi inte, men gamla lekar är som regel mycket äldre än vad vi har belägg för.

Vittfarna vikingar

… men är man två kan man skicka spolarna fram och tillbaka som ett slags sällskapslek.

… men är man två kan man skicka spolarna fram och tillbaka som ett slags sällskapslek.

Åtskilliga barn var med, och de ägnade sig åt dragkamp. De fick ett skinn att dra i. Dagen präglades av många kroppsövningar. Knappande på mobiler och datorer lyste däremot med sin frånvaro. Kroppsövningar livar upp och skapar glädje. Många glada skratt hördes. ”Kaka söker maka”, säger ordspråket. När man står och lyssnar på de nutida alevikingarna, förstår man, att de liksom sina forntida föregångare är vittfarna. De åker runt i riket till andra sammankomster med sentida vikingar. Vid mitt besök talade man mycket om vikingabyn Foteviken (i Skåne). Man talade också om Hova (uppe på Tiveden). Där anordnas medeltidsmarknad och stora tornerspel. Vikingatiden och medeltiden gick dock in i varandra, och även en viking kan alltså ha intresse för medeltiden. Intresset för vikingatiden leder till mycket utbyte. Krigiska vikingatåg har avlösts av fredliga och förbrödrande.

Klicka här för denna artikel som pdf

Glimtar av medeltida skrivare

Tack vare Per-Axel Wiktorsson har vi nu möjlighet att komma närmare åtskilliga medeltidsmänniskor och åtminstone få veta en del av vad de sysslade med under sina (i allmänhet) korta liv. Skara stiftshistoriska sällskap har nämligen givit ut hans storverk ”Skrivare i det medeltida Sverige” I-IV.

Tungt vägande inlägg

Ett storverk i fyra band.

Ett storverk i fyra band.

Detta är även rent bokstavligt talat ett tungt vägande inlägg till Sveriges medeltida kulturhistoria och personhistoria. Jag vet hur det förhåller sig, ty jag har burit de fyra banden i en kasse mellan Villa Elfhög i Trollhättan, där föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte 2016, till Niklas Krantz’ bil, som lyckligtvis tog denna tyngd resten av vägen hem till Mölndal. Man måste ideligen skifta hand, när man bar böckerna, ty tyngden kändes i rygg och arm. De fyra banden gick i tryck 2015 och omfattar 577, 512, 486 och 447 trycksidor, vilket inalles gör 2022 sidor. Verket skall nog snarare ses som ett uppslagsverk än en bok för sträckläsning. Många av sidorna är bildsidor, som visar medeltida urkunder eller sidor ur medeltida handskrifter.

Välmeriterad författare

Per-Axel Wiktorsson har lång erfarenhet av medeltida handskrifter. År 1976 blev han filosofie doktor på en avhandling om Södermannalagens B-handskrift. Han var redaktör för ordboken Sveriges medeltida personnamn 1971-1982. Från 1982 till 1994 var han redaktör för Svenskt Diplomatarium vid Riksarkivet, som ger ut våra medeltida brev. Sedermera blev han först universitetslektor (docent) och sedan professor i svenska språket vid Örebro universitet. Han är en av de ledande krafterna inom Svenska Fornskriftsällskapet och har ett flertal utgåvor av medeltida texter bakom sig. Hans meritförteckning är lång och kan här bara snabbskissas.

Skrivarna träder fram

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Per-Axel Wiktorsson umgås med medeltida skrivares alster och får ut förvånansvärt mycket av sina ingående undersökningar.

Hans bokverk väger bokstavligen talat tungt, men viktigare än så är att det väger tungt även bildligt talat. Här får vi alla tillgängliga uppgifter om 935 medeltida skrivare, 765 av dem kända till namnet. Ja, mycket är och förblir okänt vad gäller medeltida förhållanden. Tack vare utmärkta register har man lätt att finna vad man söker. Jag, som bor i Mölndal (tidigare Fässbergs socken), slår givetvis upp ortnamnet Fässberg i registret och finner två medeltida skrivare, närmare bestämt två kyrkoherdar i Fässberg. Anledningen till att dessa uppges vara skrivare är, att de omnämns i var sitt brev. I dessa brev är kyrkoherden i Fässberg den ende omnämnde prästen. På den tiden utförde prästerna alla slags skrivarbeten, ty de var nära nog de enda skrivkunniga. Detta sannolikhetsskäl väger tungt, men det är trots allt ett sannolikhetsskäl och inte något bevis. Under medeltiden kunde i stort sett endast kyrkans män skriva och läsa, men helt ensamma om dessa bokliga konster var de inte. Som forskare lär man sig så småningom att sannolikheten inte alltid sammanfaller med verkligheten. I vissa fall är man berättigad att tala om ”den osannolika verkligheten” för att låna ett uttryck från Olle Holmberg. Wiktorsson har genomgående starka skäl, men ibland måste man trots allt sätta ett frågetecken i kanten.

Många insikter

I de flesta fall har man dock enbart anledning att glädjas över de nya sammanhang, som framgår av Wiktorssons sammanställningar och slutsatser. Vi får veta var och när skrivarna har utfärdat brev och andra urkunder. Wiktorsson hänvisar till alla tidigare utgivna skrifter, i vilka skrivarna omnämns och behandlas. Inte minst som forskningsöversikt är detta tungt vägande inlägg av stort värde. Vi får vidare veta litet grand om vilka ämnen och ärenden, som har sysselsatt dem. Vi får veta hur de skrev. Wiktorsson är en framstående handskriftsexpert, som med stor uppmärksamhet har följt bokstävernas och textens uppbyggnad och utformning. Han sammanställer sina iakttagelser, som ger oss goda insikter i medeltida skrifttradition. Frågan är om inte en grafolog skulle kunna säga något om skrivarnas själsegenskaper. Wiktorsson går inte in på detta ämne, men i de fall, då en skrivare har efterlämnat flera skriftprov, spridda över en längre tid, skulle man kanske kunna dra sådana slutsatser.

Brev från Älvsborg

För att återvända till mina två kyrkoherdar, har bägge, då breven utfärdades, befunnit sig på Älvsborgs slott. Detta område hörde inte till deras pastorat utan bör på den tiden ha varit en del av Örgryte socken, men slottet var ju ett säte för förvaltning och uppbörd. Män i ledande ställning hade därför ibland ärende dit. Innan Mölndalsborna började ”åka te sta’n” (Göteborg), har de alltså tagit sig till Älvsborg (och givetvis även Nya Lödöse).

Intressanta teckningar

Många av urkunderna har fotograferats, och läsarna kan på detta sätt ta del av texten, men i texten finns även små teckningar av stort intresse. Somliga är snarast ett slags ornament, som kan jämföras med stenhuggeriarbetena i vissa medeltidskyrkor. Wiktorsson har gjort forskningen en stor tjänst genom att återge dessa teckningar i tryck. Förhoppningsvis skall någon eller några konsthistoriker inte kunna låta bli att söka efter ursprung eller motsvarigheter till dessa teckningar inom den kyrkliga konsten. Framför andra har dock kyrkohistorikerna mycket att hämta. Det övervägande flertalet skrivare är ju präster. Här får vi veta mer om dem. Även hembygdsforskarna har dock mycket att hämta. Här möter många av de prästmän, som har varit verksamma i våra socknar. Här får vi dessutom veta litet mer om dem. Prästerna blir ju på detta sätt litet mer än ett namn.

Översätt till svenska

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Medeltida skrivare – läst och inte glömd ens i våra dagar.

Wiktorssons bok visar hur mycket man kan få ut genom förnyad och fördjupad källforskning. Den visar oss betydelsen av våra bevarade brev och urkunder, som ges ut i Svenskt Diplomatarium. Tyvärr är de första delarna av denna källutgåva hopplöst föråldrade. De äldsta breven skulle behöva ges ut på nytt. (Så har danskarna för länge sedan gjort.) Framför allt borde samtliga brev översättas från latinet till svenska. Danskarna har översatt sina medeltidsbrev, och detta är mycket bra gjort. Allt färre läser latin i gymnasiet, och för att läsa medeltidsbrev räcker det inte att ha läst latin på gymnasiet. Själv läste jag latin två terminer på universitetet, men jag har ändå ibland visst besvär med vissa brev, eftersom meningsbyggnaden är tillkrånglad, uttryckssätten invecklade eller krystade och så vidare. Kort sagt har skrivarna ofta velat visa sig duktiga och högutbildade genom att krångla till alltsammans. Sentida byråkrater har som bekant gjort på samma sätt, varför även sentida lagar och förordningar kan vara svårbegripliga och svårtillgängliga, fastän de är skrivna på svenska. I våra dagar har vi medeltidshistoriker, som inte kan latin, vilket innebär att de inte kan ta del av många viktiga källor. Wiktorsson fäster med sitt storverk uppmärksamheten på medeltidsbreven. Inte minst åt hembygdsforskningen har de mycket att ge, men alla slags forskare kan plocka värdefulla upplysningar ur dem.

Läs vidare

Wiktorssons bibliografi finns på nätet:

http://www.ibg.uu.se/digitalAssets/79/a_79634-f_wiktorsson-skrifter.pdf

Skara stiftshistoriska sällskap finns på nätet:

http://www.skarastiftshistoriska.nu/butik/produkter/skrivare-i-det-medeltida-sverige/#

Alla medeltidsbrev (även de ännu outgivna) kan numera framsökas digitalt med åtminstone sammanfattning på svenska:

https://sok.riksarkivet.se/SDHK

Där finns även bilder på breven:

https://sok.riksarkivet.se/bildvisning/Sdhk_11010.jpg?beta=true#?s=0&cv=0&c=0&m=0&z=-2260.8036%2C-161.7778%2C8889.6072%2C3235.5556

Danskarna har liknande service:

(http://diplomatarium.dk/

Jag tackar JBLD Strömberg för dessa näthänvisningar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kulturcykling i Kungälv

Som fotgängare kommer man inte så långt, även om man är beredd att gå länge. Om inte annat vill tiden inte räcka till. Som fotgängare i Kungälv kände jag till fästningen, Fästningsholmen, Östra gatan, Västra gatan, Strandgatan, centrum upp till Mimers hus och därutöver södra delarna av Fontinberget.

Cykeluthyrning 2016

Kungälvs stad har förnämlig trähusarkitektur. Foto: Lars Gahrn.

Kungälvs stad har förnämlig trähusarkitektur. Foto: Lars Gahrn.

Jag hade länge önskat att öka min räckvidd, ty jag visste att väldigt mycket finns att se på landsbygden utanför tätorten. (Det är hemskt att behöva använda detta allt annat än tilltalande ord om en ärevördig stad som Kungälv, men vad skulle man göra?) Det enklaste sättet att se landsbygden är att cykla omkring, men var skulle jag få tag i en cykel? Jag funderade på att köpa en cykel och inhysa den hos någon bekant i staden till förefallande behov, men som så mycket annat blev inte heller detta av. Under 2016 fick Kungälv emellertid en större turistinformation med namnet Besökscentrum, belägen i en villa vid körvägen över Fästningsholmen. Detta Besökscentrum startade även cykeluthyrning. Givetvis tog jag tillfället i akt att hyra cykel. Man hade visserligen bara två cyklar, en damcykel och en herrcykel, men jag blev aldrig utan cykel de tre gånger, då jag ville hyra.

Levande och omväxlande landsbygd

Detta var i och för sig bra, men samtidigt är det litet oroande, att inte fler hängde på låset och ville hyra. Därför skriver jag dessa rader för att sprida kunskapen om ett bra sätt att uppleva landsbygden runt Kungälvs gamla stad. (Nu slapp jag ordet tätort!) Kungälv har gott om levande landsbygd med lagom stora vägar och mycket omväxlande naturupplevelser. Landskapet är böljande, ganska platt men dock försett med både uppförsbackar och nedförsbackar, föga besvärande för cyklister utan snarare erbjudande omväxling.

Nybyggd manege efter gammal ritning

Manegen på Mariebergs gård, ritad för Strömsholm.

Manegen på Mariebergs gård, ritad för Strömsholm.

Att uppleva kulturlandskapet är ett mål med cyklingen. Ett annat är att uppsöka de sevärdheter, som finns. Jag skall nämna några. Från Östra gatan fortsätter man på Mariebergsvägen utefter Göta älv. Här har man lövskogsklädda åsar på vänster hand och strandängar på höger hand. Så småningom kommer man fram till Marberget, ett mäktigt utsiktsberg med en fornborg på sin topp. Namnet betyder ”Hästberget”. Härifrån skall man ha störtat oönskade eller överåriga hästar ned i älven. Detta var med andra ord en ättestupa för hästar, anses det. Många sägner finns om sådana berg på andra håll i landskapet, men allt sådant ligger långt bortom mannaminne. Nu är Mariebergs gård, som ligger intill berget en känd hästgård, där man tar väl hand om sina fyrbenta vänner. Här har man uppfört en stor manege efter en ritning från Strömsholm. Man kan fortsätta denna väg åt nordost upp till Dösebacka, ett stort grustag, som är välkänt för geologerna. Den kända operasångerskan Helena Döse har fått sitt namn härifrån. Vill man även följa med i den nya tiden, kan man spana över älven. På andra sidan finns både järnväg och motorväg, där åtskilligt händer. De höga bergen skänker vackra blickfång. I samband med bygget av motorvägen, sprängdes de nedersta delarna bort här och var. Dessa ljusare ytor bröt av mot det mörkare berget, men nu börjar de nya ytorna få samma färg som de gamla.

Klosterkullen vid Kastellegården

Grustaget Dösebacka.

Grustaget Dösebacka.

När kexfabriken sprider sina behagliga dofter kring Kungälv, kan det kännas svårt att lämna staden, men även västerut finns utmärkta cykelvägar. Strandgatan har en cykelväg jämsides med sig och närmare Nordre älv. Området mellan Strandgatan och älven är en trevlig park att cykla genom. Sedan kommer kexfabriken, och väster om denna har man cykelväg eller bilväg utefter älven ända bort till Kastellegården, där den gamla kastalen (befästningen) och köpstaden låg på 1100-talet. Man kan komma upp på Klosterkullen, där informationsskyltar finns att läsa. Kastalen, den gamla borgen, som intogs och brändes av venderna 1135, ersattes av ett kloster, som har gett namn åt kullen.

Fontinberget

Trankärrsrundan ger många upplevelser.

Trankärrsrundan ger många upplevelser.

Från Kastellegården har man inte långt till Ytterby och ruinen efter Ytterby gamla kyrka, som ligger nere vid älven en bit utanför det nutida Ytterby. Från Ytterby finns cykelvägar åt många håll. Bergsområden har man som regel undvikit, när man har byggt hus. Bakom Kungälv finns det branta och höga Fontinberget. Här har Kungälvsborna vildmark på nära håll. Visserligen finns Nordiska Folkhögskolan och två kyrkogårdar häruppe, men de upptar endast en bråkdel av ytan. Här finns många strövstigar för friluftslivet. Åtminstone på många av vägarna kan man ta sig fram även med cykel. Strax nordost om Fontinområdet ligger Trankärrs gård med Transkärrsslingan, en skyltad natur-och kulturstig, som erbjuder många upplevelser. Efter min första cykeldag, frågade man på turistbyrån (eller Besökscentret), om jag ”var färdig med Kungälv”. Det var jag inte. Sanningen är nog snarare att man aldrig blir färdig med Kungälvsbygden. Här finns mycket att se, och med så trevliga cykelvägar blir resan ett mål i sig.

Klicka här för denna artikel som pdf

Lackarebäckshemmet 65 år

Lackarebäckshemmet blir 65 år 2017, om man räknar efter invigningen 1952. Det blev 65 år redan i november 2016, om man räknar efter inflyttningen i november 1951. Detta var på sin tid en stor och uppmärksammad satsning. Byggnaderna står sig bra ännu i dag. Någon pensionering av själva hemmet kommer därför inte att ske, åldern till trots.

Försörjningshem från 1896

Under 1950-talet var man mycket stolt över Lackarebäckshemmet. Ett vykort med hemmet som motiv trycktes. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings samling.)

Under 1950-talet var man mycket stolt över Lackarebäckshemmet. Ett vykort med hemmet som motiv trycktes. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings samling.)

Vägen fram till det nya ålderdomshemmet hade varit lång. År 1896 hade ett försörjningshem invigts i Kärra (vid nuvarande Baggåkersgatan). Gårdens namn var Kärra Hökegården, och försörjningshemmet var känt som ”Hökegår’n” eller ”Höckegår’n”. De gamla låg åtta i varje sal. De hade ett litet skåp för sina tillhörigheter och fick ha en väska på vinden. Män och kvinnor bodde åtskilda. Om två äkta makar kom till Hökegården, måste de alltså bo i skilda rum. Detta hem uppfyllde sin tids krav. Här fick de gamla mat, tak över huvudet och värme på vintern, men tiden gick. Under de följande årtiondenas välståndsförbättringar kom Kärra Hökegården att framstå som allt mer föråldrat och fattigt.

Platsen utses

Var skall det nya ålderdomshemmet ligga?

Var skall det nya ålderdomshemmet ligga?

Bekymret var, att man inte hade pengar till nysatsningar. Mölndals stad var en fattig kommun med höga skatter. Man kunde dock planera inför framtiden. I Mölndals Hembygdsmuseum finns ett stort, färglagt och inramat fotografi, som skänktes till fattigvårdsstyrelsens ordförande, den gamle häradsdomaren Fredrik Börjesson, mera känd som ”Lelle-Börje”, då han efter 27 år med ålderns rätt lämnade sitt ordförandeskap. Fem förtroendevalda eller tjänstemän står på platsen, där Lackarebäckshemmet senare kom att byggas. Längst till vänster står Lelle-Börje helt klädd i svart, så som gamla gentlemän på den tiden klädde sig, när de skulle vara finklädda. Längst till höger står stadsfullmäktiges ordförande Gustav Svensson mera modernt klädd i grå och kritstrecksrandig kostym. På bilden står orden: ”I valet och kvalet – var skall det nya ålderdomshemmet ligga?”

Enighet, glädje och god vilja

Minnestavlan i husfasaden. Foto: Lars Gahrn.

Minnestavlan i husfasaden. Foto: Lars Gahrn.

Lelle-Börje avled 1947 och avgick några år dessförinnan. Fotografiet bör vara taget på 1930-talet eller i början av 1940-talet. Till historien hör, att Gustav Svensson var socialdemokrat, och att Lelle-Börje var högerman och alltså Fattigvårdsstyrelsens ordförande i det röda Mölndal. De två samarbetade bra trots olika partitillhörigheter. Enighet, sämja och gott samarbete kom att utmärka arbetet för det nya ålderdomshemmet. I väggen högt uppe till höger om huvudingången finns en minnesplatta av sten infälld i väggen. På den står de vackra orden:

”Denna byggnad
uppfördes 1950-1951 av
Mölndals stad.
Arkitekt: Per Rundberg Byggm: Olle Engkvist
Enighet, glädje och god
vilja, präglade företaget”.

 

Invigningskantat

Stensjöns kyrkokör under ledning av Birgitta Landgren övar inför jubileumskonserten. Foto: Stefan Risenfors.

Stensjöns kyrkokör under ledning av Birgitta Landgren övar inför jubileumskonserten. Foto: Stefan Risenfors.

Allt detta är skrivet med stora bokstäver (versaler). Till vänster om texten är Mölndals stadsvapen uthugget i stenen. Sådana minnesstenar sätter man upp endast på viktiga byggnader, som man är stolt över. Mölndalsborna var mycket riktigt (med all rätt) stolta över sitt nya ålderdomshem. Vid invigningen den 26 april 1952 uppfördes en kantat med text av kontraktsprosten Tage Orrgård och musik av musikdirektör Elof Abrahamsson, som var organist i Mölndals kyrka (nu Fässbergs kyrka). Texten är tryckt, men var fanns noterna? Det visade sig, att Abrahamsson hade låtit binda in sina noter till kantaten och skänka detta band till Lackarebäckshemmet. Från Mölndals Rotaryklubb kom partituret till Kjell Olmarker i Stensjökyrkans kör. Han insåg, att invigningens 65-årsjubileum skulle infalla i april 2017 och skapade en liten arbetsgrupp för att fira detta. Han fick med sig Jörgen Alexandersson från Rotaryklubbens kulturfond samt aktiveringspedagogen Tommy Stål och kulturkonsulenten Erika Falk, bägge från Lackarebäckshemmet. Även jag som Mölndals historiker kom med i gruppen. Kjell Olmarker har omarbetat eller arrangerat kantaten för att den bättre skall passa kör och orkester. Till 65-årsjubileet av Lackarebäckshemmets invigning kommer Stensjöns kyrkokör med musiker under ledning av Birgitta Landgren att återuppföra detta körverk söndagen den 23 april, först i Lackarebäckshemmet och sedan i Stensjökyrkan. Man har många anledningar att fira, och dem skall jag redogöra för i ett par kommande artiklar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Munkedals järnväg – utsikternas och broarnas bana

Många broar och vackra utsikter – sådant får man se, när man åker med Munkedals Jernväg. Höjdskillnaderna är betydande, och därför får man vara med om bromsare. En bromsare står på främsta vagnen och en på den sista. Inom SJ är bromsarna sedan länge ett utdött och bortglömt släkte, men inom Munkedals Jernväg får man uppleva historien.

Utsikter och broar

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals Jernväg byggdes 1894-1895 och gick från Munkedals bruk ner till Gullmaren, där papperet utskeppades, och där pappersbruket tog i land allsköns varor. Höjdskillnaderna är betydande. Järnvägen går fram i Örekilsälvens norra strandsluttning på en uppbyggd banvall eller en uthuggen klipphylla i berget. Häruppifrån har man utsikt ner över Örekilsälven. Här och var har man gjort upphuggningar, så att passagerarna har fri sikt över dalgången och älven. Finns det en älv, finns även broar. Mittemellan stationerna Munkedal nedre och Åtorp har man utsikt ner över Örekilsälven. Då ser man Kvistrums bro, känd i historien med stavningen Qvistrums bro. Här utkämpades ett slag år 1788, då norrmännen hade ryckt in i Bohuslän och tågade ner mot Göteborg. En mycket underlägsen svensk styrka försökte stoppa norrmännens frammarsch men blev kringränd och tvingades att ge sig. Från järnvägen ser man brons vägbana och i bakgrunden sticker gamla tingshusets fyrkantiga tegeltorn upp som ett riktmärke.

En vacker trevalvsbro

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Tågresan på Munkedals Jernväg både börjar och slutar vid Åtorps station. Härifrån kan man på bara fem-tio minuter vandra ner till Kvistrums bro, en trevalvsbro av snyggast tänkbara stenhuggeriarbete. Den är en verklig prydnad för sin bygd, sitt landskap och stenhuggarnas yrkeskår. En nyligen uppsatt informationstavla ger bra upplysningar om slaget 1788. Denna bro fanns inte 1788, men under det sydligaste brovalvet sticker några trästolpar upp ur vattnet. De kan vara rester av en äldre träbro. Denna järnväg har alltså en historiskt minnesrik plats på bekvämt gångavstånd. Munkedal är på många sätt en rik kulturbygd. Dessutom går järnvägen delvis fram genom ett naturreservat.

Järnvägsbro och motorvägsbro

När Munkedals Jernväg anlades, fanns ännu inte Bohusbanan. Först 1903 var Bohusbanan mellan Uddevalla och Skee färdig. Denna bana korsade Munkedals Järnväg. Den gick närmare bestämt under Munkedals Järnväg. 1901-1902 byggdes Bohusbanan genom Munkedal. SJ byggde då en järnvägsbro åt Munkedals Jernväg över statsbanan. Bron finns kvar ännu idag. När man åker från Åtorp ner till Munkedals hamn vid Gullmaren, far man över en järnvägsbro. Den ursprungliga bron finns kvar strax bredvid den nu använda. Man ser även Bohusbanans järnvägsbro.

Fem broar

Gamla Kvistrums bro (Qvistrums bro) används ännu idag av landsvägstrafiken, men motorvägstrafiken har en nybyggd motorvägsbro, som går fram högt över Örekilsälven och högt över Munkedals Jernväg. När man åker ner till Munkedals hamn, har man det mäktiga brospannet högt ovanför lok och vagnar. Här på denna resa får man alltså se fem broar, alla av intresse på sitt sätt och med god spridning i tiden vad gäller tillkomståren. Bohusbanan går snuddande nära Åtorps station. När man sitter på det trivsamma ”Jernvägscaféet” och äter våffla med glass eller dricker kaffe, glider plötsligt ett av SJ:s snabbtåg förbi (med dämpad hastighet, avpassad för Bohusbanan). Här får man vara med om både äldre tågsätt och yngre.

Ångloket skall rustas upp

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

När museiföreningen Munkedals Jernväg startade 1984, var både lok och vagnar borta. Föreningen köpte dock in ett polskt gruvlok och körde med detta i många år. På sikt bränner dock eld och värme sönder ett lokomotiv inifrån. Efter ett antal år måste viktiga delar av panna och maskin bytas ut. Så skedde med det polska gruvloket. Det blev så att säga utbränt, ett öde, som drabbar även ånglok. En museijärnväg utan ånglok är dock en ofullständig järnväg. Loket kommer att rustas upp och sättas in i trafik, men man behöver pengar. Inom två år kommer ångloket att vara igång, säger de flesta, men från annat håll hörde jag, att det skulle vara färdigt inom tre år. Under 2015 firade järnvägen 120-årsjubileum. Då hade man lånat ett ånglok från museiföreningen Östra Södermanlands Järnväg. Detta lok drog Munkedalsbanans vagnar under några trafikdagar. Pengar behövs till upprustningen. Järnvägen har en stor och viktig sponsor eller donator, nämligen Thordénstiftelsen, grundad av Gustaf B. Thordén, Uddevallavarvets grundare. Stiftelsens stilrena flagga är hissad vid Åtorps station. Thordéns far, Karl Th. Pettersson, var mellan 1895 och 1948 faktor eller hamnchef nere vid Munkedals hamn. Här bevarar stiftelsen värdefull kulturhistoria, som samtidigt är en del av släkten Thordéns historia.

Järnvägsarkivet har förvärvats

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Museiföreningens medlemmar är både flitiga och duktiga. Sedan jag senast besökte järnvägen har en manskapsbod förvandlats till en stilfull stationsbyggnad med namnet Saltkällan på ena gaveln. Man har vid ena gaveln på Åtorps station byggt upp ett mycket snyggt tak över ”Jernvägscaféets” uteservering. Man har – med hjälp av Thordénstiftelsens pengar – byggt en vagnhall nere vid lokstallet. Dessutom har man förvärvat järnvägsarkivet. Munkedals Jernväg drevs av Munkedals bruk, som efter järnvägens nedläggning inte hade användning för järnvägsarkivet. Detta skänktes till Munkedals hembygdsförening, som delar arkivalierna med museiföreningen. De handlingar, som har med järnvägen att göra plockas ut och kommer att utgöra ett särskilt och renodlat järnvägsarkiv. Museiföreningens ordförande Björn Jacobson håller på att gå igenom och sortera handlingarna. Arkivet kommer att få mycket större värde än ett vanligt arkiv därigenom att järnvägen finns kvar som museibana, och därigenom att den sköts av ett flertal kunniga och intresserade medlemmar. Då kan varenda liten upplysning bli av stort värde i restaureringsarbetet och inom forskningen. Banans historia är redan skriven (Lars Welander, Munkedals Järnväg: En bohuslänsk järnvägs historia, 1984, 105 rikt illustrerade sidor). Krönikan är både utförlig och tillförlitlig, men detta hindrar inte att mycket finns att tillägga, och att mycket kan vara värt att fördjupa sig i. Munkedals Jernväg har gjort ett värdefullt  förvärv.

Klicka här för denna artikel som pdf

Stadsdelen Gårda i ord och bild

Gårda tillhörde de stadsdelar, som min far Lennart Gahrn (1928-2012) aldrig hade besökt, men han kände ändå mycket väl till denna del av Göteborg. Gårda hade nämligen ett bra fotbollslag, som låg i allsvenskan några år tillsammans med de andra göteborgslagen. Fotbollen gjorde Gårda vida känt, men därutöver fanns en rik historia, som Roger Andersson nu utförligt har skildrat i all dess bredd.

Stadsdel utan krönika

Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.

Kvarteret Ran på Gårda år 1913. Strax intill finns hållplatsen för tåget.

Namnet Gårda betyder ”gårdarna” helt enkelt. Stadsdelen var ursprungligen en del av Örgryte sockens landsbygd, ja, hela Örgryte var ursprungligen ingenting annat än landsbygd. År 1621 grundades som bekant staden Göteborg, men ytmässigt var Götastaden obetydlig. Det dröjde till 1880-talet innan stadsliknande bebyggelse tillkom på Gårda. Kanske detta namn svävar litet grand i luften även för en invånare i Storgöteborg. Då skall jag påpeka, att Gårda är området öster om Mölndalsån och norr om Liseberg. Före stadsdelen fanns gårdarna och herrgårdarna. Följaktligen har Gårda en lång historia, men det har dock saknat en egen krönika. Andra delar av staden har sina krönikor, men Gårda har varit utan.

Utmärkt historieskrivning

Roger Andersson har dock rått bot på detta missförhållande. År 2014 kom han ut med en utmärkt bok om Johan på Gårda, den kände åkaren och diverseentreprenören och hans företag. Hans forskning ledde honom rakt in i den i huvudsak försvunna värld, som heter Gårda. Nu har författaren kunnat lägga fram ytterligare ett storverk, som är en dröm för varje släktforskare med anknytning till denna stadsdel. Boken heter: Roger Andersson, Boken om Gårda – försvunnen arbetarstadsdel (A-Script Förlag 2016, 256 sidor med omkring 800 illustrationer). Visst har Roger Andersson kunnat plocka uppgifter ur litteraturen om Göteborg, men huvuddelen av uppgifterna har han letat fram ur arkiv, tidningar och levande källor, det vill säga människor, som minns. Hus för hus beskrivs den gamla stadsdelen med slösande rik illustrering av värdefulla bilder. Här kan släktforskaren se på bild de hus, i vilka vederbörandes anförvanter har bott en gång i tiden. Släktforskaren har också möjlighet att finna uppgifter om någon anförvant i boken. De personhistoriska uppgifterna är många.

Genomfartslederna krävde plats

Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.

Roger Andersson – Fritz Stenströms efterföljare.

Till synes låg Gårda på behörigt avstånd från de stora genomfartslederna, som gick väster om Mölndalsån, men stora genomfartsleder är farliga grannar. De har en viss benägenhet att ta mer och mer utrymme i anspråk och att föröka sig. Motorvägen och den dubbelspåriga järnvägen kom att bli förödande för Gårda. Gamla Gårda är till största delen rivet. Motorvägen och dubbelspåret har kommit i stället. De kvarlevande Gårdaborna återfinns nu i andra stadsdelar (i huvudsak). Det företag som Johan på Gårda startade 1895 finns alltjämt kvar, men företaget ”Gårda-Johan” finns nu på Hisingen på andra sidan av Göta älv. Ungefär så är det med det mesta. Roger Andersson har utfört sitt arbete i grevens tid. Gamla Gårda försvann på 1960- och 1970-talen. Stadsdelen var vid det laget bara en del av en storstad med många stadsdelar, som beslutsfattarna värnade mer om. Under åren 1900 till och med 1921 var Gårda ett eget municipalsamhälle. Roger Andersson skildrar också detta välskötta samhälle. Beslutsfattarna hade nära till medborgarna. De hade Gårdas bästa för ögonen, eftersom municipalsamhället bestod av bara en stadsdel. Nackdelen var dock, att municipalsamhället var litet och ekonomiskt svagt. Här, som på andra håll, införlivades området med Göteborg. Makthavarna i Börsen fick med åren alltfler stadsdelar att bestämma över och sörja för. Då kunde det lätt bli så, att man missgynnade vissa stadsdelar eller helt enkelt offrade dem. Själv hör jag hemma i Mölndal. Vid läsningen av Roger Anderssons bok ställer jag mig frågan: Vad hade hänt, om även Mölndal hade inkorporerats i Göteborg? Mölndal har samma motorväg och samma dubbelspår som Gårda. Sådana stadsplanemässiga katastrofer går tydligen inte att undvika, vare sig man är självstyrande enhet eller icke.

Fotboll och daghem

På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.

På Gårdaplan (eller ”GAIS-änga”), som var Gårdas egen idrottsplats fram till omkring 1940, spelar Gårda Sportklubb mot BK Dämmet. Året är 1938.

Helt utplånat är Gårda inte, men de omfattande rivningarna minskade dramatiskt underlaget för affärer, föreningar och skolor. Ett rikt och myllrande liv försvann, men det speglas i Roger Anderssons redogörelser. Där finns givetvis Gårda BK, hjältarna från allsvenskan, men även Gais hade djup förankring i stadsdelen. När daghemmens historia skall skrivas, finns mycket att hämta i Roger Anderssons bok. Här som i andra arbetarstadsdelar, exempelvis Mölndals Krokslätt, drev behoven av barnpassning fram privata initiativ för lösande av barnomsorgen. När även arbetarhustrurna måste arbeta för att klara familjens försörjning, fick man svårt att ordna barnpassningen inom familjen. Välgörenhetsorganisationer, stiftelser och företag gjorde insatser. Så var det inte minst i arbetarstadsdelen Gårda. Detta myllrande liv med olika initiativ och många uppoffrande insatser speglas mycket förtjänstfullt av Roger Andersson.

Fritz Stenströms efterföljare

Författarens förra bok om Johan på Gårda ledde honom vidare till att skriva om hela stadsdelen. Arbetet med Gårda har fått Andersson intresserad av Almedal och Göteborgs (eller rättare sagt Örgrytes) Krokslätt. Vi hoppas, att han inom några år fullbordar en bok om dessa delar av Göteborg. De är (eller kanske snarare var) delar av Örgryte, som skildras i ett numera klassiskt verk, nämligen Fritz Stenströms sakrika och målande skildring ”Örgryte genom tiderna: En minnesbok” (I-II, Gbg 1920 och 1924). Fastän snart ett århundrande har förflutit sedan dess, har denna minnesbok inte fått någon uppföljare, som skildrar den rika historien efter 1924. Med stor tillfredställelse finner man därför, att Roger Andersson nu har skildrat ett av delområdena inom Örgryte, och att han tycks vara redo att gå vidare med två andra delområden. Han har blivit Stenströms efterföljare.

Klicka här för denna artikel som pdf

Låt Trollhätte kanal leva!

Båtar av alla slag har gått uppför och nedför älven i en aldrig sinande ström. Även en kunnig sjöfartshistoriker borde kunna bli överraskad över myllret av farkoster. Bo Björklund har i sin senaste bok även blivit sjöfartshistoriker. Hans senaste storverk har titeln: Bo Björklund, Göta älvdalen: Berättelser och bilder (Förlag: Acta Risvedensis, 2016, 304 rikt illustrerade sidor i A4-format, ISBN 978-91-639-2015-8). Boken har sitt värde dels som en sammanfattning av den synnerligen rikhaltiga litteraturen om bygderna vid älven, dels som fördjupning inom många skiftande ämnen. Jag har skrivit om den i en föregående artikel, men det finns mycket mer att skriva i detta ämne. Innan jag går in på sjöfarten vill jag dock uppmärksamma ett annat ämne.

Vasstäkt

Elfängen är en av de många ångbåtar, som förekommer på bild i Bo Björklunds verk om Göta älv.

Elfängen är en av de många ångbåtar, som förekommer på bild i Bo Björklunds verk om Göta älv.

Vissa företeelser, som förr var av stor betydelse, kan i våra dagar helt sakna värde. De kan därför nästan helt sakna dokumentation i befintliga källor. Vass betraktas av många idag som ett ogräs. På grund av övergödning växer vassruggarna till, och vattendragen kan på detta sätt växa igen. Att sälja vass är i våra dagar en omöjlig uppgift. Förr i tiden kunde man dock använda vass som taktäckning och halm i ladugården. På 1500-talet skulle bonden Asser Kongh i Krokslätt årligen erlägga bland annat en halv trave rör (vass) i kronoskatt. (Sigfrid Eyton, Asser Kongh i Krogslet, artikel i Faesbiaerghia nummer 3, 1934, s. 18.) Denne man hörde hemma vid Mölndalsåns nedre lopp, där sankmarkerna då var stora och vassruggarna antagligen likaså. Vass bör ha funnits i stor myckenhet även i älven. I Göteborg har vi ju fortfarande ortnamnet ”Gullbergs vass”, men var finner man minnen av vasstäkt?

Vass på Trafiks tak

Elfkungen gör fortfarande turer på älven. Vanligtvis ligger båten förtöjd ovanför den äldsta slusstrappan i Trollhällan. Foto: Lars Gahrn.

Elfkungen gör fortfarande turer på älven. Vanligtvis ligger båten förtöjd ovanför den äldsta slusstrappan i Trollhällan. Foto: Lars Gahrn.

Endast genom tillfälligheter får man kännedom om sådant som vasstäkt. I en skrift om ångaren Trafik af Hjo läser man följande om förhållandena under andra världskriget: ”Det var svårt med foder åt djuren och då bärgades vass på sjön Tåkern inte långt från Hästholmen. Vassen bärgades på isen och pressades ihop till balar. Vassbalarna var mycket skrymmande, för att inte inskränka till övrig last lades vassen på Trafiks tak högt upp mot skorstenen. Maskinist Ivar Lundström ansåg detta för näst intill självmord; man eldade med ved och gnistflagorna yrde hela tiden över skorstenskransen. Man hade tur, den eldfängda lasten tog inte eld.” (Claes-Göran Wetterholm, Ångaren Trafik af Hjo: en hundraårig trotjänares berättelse: Sällskapet s/s Trafiks Vänner, Förlag Båtdokgruppen, Skärhamn, 1992, s. 40.) Tack vare maskinistens med all rätt upprörda känslor har denna minnesbild bevarats till eftervärlden. Har liknande förekommit på Göta älv? Bo Björklund har funnit en uppgift att husen i Nya Lödöse ”oftast” var ”täckta med vassrör som lätt antändes”. Man har all anledning att förmoda, att denna vass eller mycket av den kom från ”Gullbergs vass”, men därom har källorna ingenting att förtälja. Den tid, då vass var en viktig tillgång, är nog avlägsen och ligger långt tillbaka i historien. Jag har talat med Mölndals lantbruksveteran Sven Olof Olsson (född 1926). Han har mycket riktigt varit med och rensat Stora Ån i Fässbergsdalen från vass. Denna vass togs dock aldrig till vara. Han hade inte heller hört talas om att så skulle ha skett under hans fars eller farfars tid. Hans farfar kom till gården 1893. Innan taktegel blev vanligt förekommande kan dock vassens värde ha varit ett annat. Även viktiga förhållanden kan vara näst intill osynliga i källorna. Därför blev jag utförlig om vassen.

Ångbåtskrönika

De avsnitt, som ger flest fördjupningsuppgifter, är kapitlen om sjöfarten på älven. Bo Björklund har suttit och gått igenom Elfsborgs Läns Tidning och tagit vara på uppgifterna om sjöfart (och mycket annat). Björklund åstadkommer på detta sätt en sjöfartskrönika, som är utförlig, åskådlig, fängslande och mycket vederhäftig. Man kommer här det förflutna mycket nära. Närheten till det förgångna skapas också av alla utsökta ångbåtsbilder, som Björklund har lyckats leta fram. Bilderna i detta (och alla andra) avsnitt är många, vältagna och utmärkt återgivna i tryck. För alla ångbåtsvänner – och vi är många – är detta en bok, som man inte kan låta bli att läsa. Samtidigt får man snart klart för sig (om man nu inte skulle veta det på förhand), att vi som åker ångbåt i dag för nöjes skull åker både trevligare och säkrare än ångbåtspassagerarna under ångbåtarnas storhetstid.

Slarv med lasten

Visst är 1916 års slussar (till höger) betydligt större än 1844 års (till vänster), men skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tänka sig. För vår tids sjöfart är 1916 års hundraåriga slussar i alla händelser alldeles för små. Foto: Lars Gahrn.

Visst är 1916 års slussar (till höger) betydligt större än 1844 års (till vänster), men skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tänka sig. För vår tids sjöfart är 1916 års hundraåriga slussar i alla händelser alldeles för små. Foto: Lars Gahrn.

Då lade man till vid varje brygga för att låta folk gå iland eller stiga ombord. Av lönsamhetsskäl tog man ofta ombord fler passagerare än vad som var trevligt och lämpligt. Resenärerna hade det trångt. Dessutom skulle de trängas med last. Man lossade och lastade vid var och varannan brygga. För att lossning och lastning skulle gå så snabbt som möjligt, lät man lasten ofta stå på däck. Båtens tyngdpunkt kom därför att förskjutas uppåt, från lastrummet till däcket. Faran ökade för att fartyget skulle slå runt. Så skedde 1908 med ångaren Göta Elf. När båten lämnade kajen i Göteborg, krängde den omedelbart och lade sig på sidan. Många människor blev innestängda i skrovet, som började vattenfyllas. Tjugofem av dem drunknade. Den, som har läst på om ångbåtar, vet att slarv med lasten har lett till fler olyckor. Freja på Fryken och Per Brahe på Vättern hade inte behövt sjunka. Göta Elfs kantring var lika onödig.

Järnvägarna tog över passagerarna

Järnvägarna tog över mycket av passagerartrafiken och på sikt konkurrerade de ut passagerartrafiken på älven. När järnvägarna kom, var sjöfarten dock så stark, att man tog hänsyn till den vid linjedragningen. Åtminstone delvis av hänsyn till sjöfarten drogs Bergslagsbanan inte förbi Lödöse, Göta, Lilla Edet och Vänersborg. Följden blev att dessa orter så att säga hamnade vid sidan om. Framtiden hörde järnvägarna till, men älven och Trollhätte kanal förblev viktiga farleder för lastfartyg. På grund av de utmärkta järnvägsförbindelserna och alla intressanta sevärdheter i älvdalen sitter jag sommartid ofta på ett tåg och spanar ut över älven. Skall jag upptäcka någon båt? Numera är det glest mellan båtarna, men båtarna blir allt större och tar allt fler ton. Frågan är om sjöfarten har någon framtid på älven. Slussarna räknades vid sin tillkomst som stora, men de anses nu vara små.

Låt Trollhätte kanal leva!

Trollhätte kanal var färdig år 1800. Efter 44 år byggdes en ny slusstrappa för större fartyg. Den var färdig 1844. Efter ytterligare 72 år byggdes en tredje slusstrappa för ännu större fartyg. Den stod färdig 1916. Denna tredje slusstrappa fyllde 100 år under 2016. Denna slusstrappa har väntat längst på en ersättare, och den väntar fortfarande. År 2030 har den nu 100-åriga och då 114 år gamla slusstrappan tjänat ut. Med andra ord: det är dags för beslut. Björklund skriver: ”På 1990-talet fraktades årligen cirka 3,5 miljoner gods på älven. 10 fartygsresor per dag motsvarande 525 järnvägsvagnar eller 350 långtradare varje dag året om.” (Se sidan 46.) Så mycket gods får inte plats på järnväg och landsväg. Låt Trollhätte kanal leva! Vi har inte råd med att låta kanaltrafiken tyna och dö bort. Om så skulle ske, blir satsningarna på järnväg och landsvägar mångdubbelt dyra.

Klicka här för denna artikel som pdf