Fältläger, släktforskning och marschkonsert

Kronhusparken i Göteborg var förvandlad till militärläger under Kulturkalaset 2017. Här såg man soldater från de senaste fyra århundradena, alltså under staden Göteborgs hela tillvaro, leva lägerliv, tillreda mat, driva handel med tillströmmande gäster, exercera, marschera samt berätta om vapen, uniformer och civila kläder. (I början, under Gustaf II Adolfs tid, hade man ännu inte några uniformer.)

Flera föreningar

Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.
Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.

Här i Västsverige finns nu flera militärhistoriska föreningar, som speglar vår militära kulturhistoria. Med i Kronhusparken fanns: Gustav II Adolfs Fotfänika, Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner/Göteborgs Artilleri, Westgiötha Gustavianer och Artilleriavdelningen i Göteborg. Med sig hade de tält, handeldvapen och kanoner, men i dessa tätbebyggda kvarter sköts inte med vare sig fältstycken eller handgevär. Här skulle kanonskott ha kunnat glädja enbart glasmästarna. (Många glasrutor skulle sannolikt ha spruckit, om man hade avfyrat sina fältstycken.) Kanonerna var enbart skådebröd och som sådana mycket uppskattade.

Modevisning

Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.
Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.

En liten scen fanns uppbyggd, och här anordnades med jämna mellanrum modevisning. Mycket fanns att säga om uniformerna samt om kvinnors och barns kläder. I äldre tid hade krigarna med sig hustru och barn i fält. I garnisonsstaden Göteborg var många av garnisonssoldaterna gifta, och här var det lättare att inkvartera hustru och barn. Barn har även de militärhistoriska föreningarnas medlemmar, och de tar med dem till uppvisningslägren. Föreningarnas medlemmar tågade med musiken främst runt de närmaste kvarteren och fram till Gustav Adolfs Torg för att visa att man fanns och för att locka fler besökare till lägret. Fram över Kronhusgården tågade karoliner, fotfänikefolk, gustavianer och Götaartillerister. Kvinnorna och barnen var med. Längst bak i tåget drog soldathustrurna en spjälvagn med barn, som var klädda i äldre klädesplagg. Barnen skrattade glatt åt den skakande upplevelsen på Kronhusgårdens gatsten och väckte stor munterhet.

Uppskattad kokvagn

Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.
Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.

Kanoner och spjälvagnar i all ära, men den mest uppskattade utrustningen i lägret var Götaartilleristernas kokvagn. Här var det fyr i spisen, och här tillagade några av medlemmarna mat, som serverades till hungriga medlemmar. Man kunde även leka i lägret. Man hade satt upp en vågrät stock. Två personer skulle sitta grensle över stocken och slå varandra i sidan med större påsar, som hade fyllts med något (förhoppningsvis) inte alltför hårt ämne. De båda kämparna slog varandra med påsarna allt vad de orkade. Långt ifrån att väcka fiendskap uppstod stor glädje under kampen. De kämpande skrattade hela tiden. En karolin och hans flickvän satt vända mot varandra och pangade på varann allt vad de orkade. Hon blev röd på armarna av alla slag. Sådana övningar skulle lätt kunna ge upphov till missnöje och osämja, tycker man, men så blev det ingalunda. Båda skrattade glatt och lyckligt och avslutade med att pussa varandra både en och flera gånger. Allt var enbart trevligt, glatt, sött och rart.

Hembygdsförbundet hade fullt

Ibland dök Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, upp i lägret, mysande av belåtenhet. Kan man vara annat än nöjd, när man har hela stugan full av intresserade släktforskare? Hembygdsförbundet har sina lokaler i det gula hus, vars bakre långsida vetter åt Kronhusparken. Jag beslöt att hälsa på även här, men jag blev stående i farstun en god stund innan jag kunde krångla mig in genom människomassan. Ja, visst kan släktforskare behöva handledning! De olyckliga människor, vilkas förfäder och anmödrar har bott i Göteborg, kan ha mycket svårt att finna dem i mängden. Här inne förevisades också en film. Den redogjorde för DNA-undersökningar, som har revolutionerat släktforskningen. För tjugo år sedan hade ingen kunnat drömma om sådana framsteg.

Marschkonsert

Konserten på Kronhusgården.
Konserten på Kronhusgården.

På Kronhusgården gav Göteborg Wind Orchestra en marschkonsert: I marschernas värld med Leif Arne Tangen Pedersen som gästdirigent. Han är norrman och hade fått höra önskemålet, att åtskilliga norska marscher skulle spelas. Givetvis levde han upp till förväntningarna. Vi fick höra bland andra Valdresmarsj, i vilken ingår en ”folkton fra Hardanger”. Detta är en marsch, som man inte glömmer. Den har för övrigt spelats in av Göteborg Wind Orchestra för många år sedan. Märkligt nog hade Tangen Pedersen dock som favoritmusik en svensk marsch av Viktor Widqvist, nämligen Norrlandsfärger. (Widqvist är mest känd för sin marsch ”Under blågul fana”, som är mest spelad.) Dirigenten var väl bevandrad bland Europas marscher och kunde även berätta mycket om dem. Han dirigerade snabbt och kraftfullt. Under hans ledning lyckades orkestern förträffligt med sin uppgift att på bästa sätt uttrycka kraften och rytmen i marscherna.

Historisk omgivning av stort värde

Lördagen den 19 augusti 2017 bjöd på många upplevelser vid Kronhuset och i Kronhusparken. Detta är ett mycket lämpligt område för historielektioner i toner, källskrifter och handfast verklighet. Historien passar bäst in i en historisk omgivning.

 

Annonser

Historielektion med glimten i ögat

Landskapet runt Gräfsnäs slott är som gjort för strider mellan jägarförband. Strider har också utkämpats runt detta starkt befästa slott på den tiden, då Västergötland var ett gränslandskap. Hur kan det ha gått till då?

Landskap för jägarförband

Erik Samuelsson tillsammans med tre karolinska ryttare. Foto: Lars Gahrn.
Erik Samuelsson tillsammans med tre karolinska ryttare. Foto: Lars Gahrn.

Westgiötha Gustavianer, en militärkulturhistorisk förening, som jag har skrivit mycket om, nöjer sig inte med att fundera utan prövar på hur det är att utkämpa strider kring slottsruinen. Under Gräfsnäs slottsspel brukar man spela upp olika skärmytslingar i olika delar av slottets omgivningar. Vi åskådare lotsas med van hand runt från den ena platsen till den andra och får ta del av de stränga säkerhetsregler som gäller. När man skjuter med svartkrut, gäller allsköns regler. Gevären smäller högt. Därför bör man ha öronproppar. Även om man skjuter lösa skott, kan explosionen ändå vara farlig för skytten. Erik Samuelsson från Antens Kulturförening är en skicklig och trevlig ciceron vid dessa slottsspel. Slottsspelen försiggick som vanligt helt utan tillbud. Den enda olyckshändelsen, som inträffade, innebar att en soldat tappade sin medalj, som härmed efterlyses.

Många militärhistoriska föreningar

Westgiötha Gustavianer var där men även manskap ur andra svenska militärhistoriska föreningar, till exempel Bohus Elfsborghs Caroliner. Också soldater ur norska föreningar fanns på plats. Själva ramberättelsen hade man satt ihop med glimten i ögat. Den var inte sannolik, vilket man själv med ett leende meddelade. Den var endast en förevändning för att spela upp olika anfall, överfall, framryckningar och återtåg i Gräfsnäsparken. Dessa senare var dock nog så verklighetstrogna.

Fukt hotade slottspelen

Även norska soldater kan ha blåa rockar. Foto: Lars Gahrn.
Även norska soldater kan ha blåa rockar. Foto: Lars Gahrn.

Jag var där söndagen den 16 juli 2017. Dagen innan hade man haft strålande sol och sommarvärme. Denna söndag var molnig, kall och fuktig. Tidvis stänkte litet väta från ovan. Skulle övningarna kunna genomföras? Svartkrutsvapen är mycket känsliga för regn och fukt. Gevären har flintlås, som lätt klickar, om det blir fuktigt. Många av soldaterna drabbades av klickande flintlås, men trots allt lyckades de (efter visst besvär) få iväg skotten. En gång för många år sedan har jag varit med om, att befälhavaren, löjtnant Tord Finyak, avblåste övningarna, eftersom regnet föll alltför tätt, men vid övriga tillfällen har övningarna kunnat slutföras, så även denna gång.

Varför bygger ni inte upp slottet?

Gräfsnäs slott innan det blev ruin. Visst vore det trevligt att återfå detta blickfång!
Gräfsnäs slott innan det blev ruin. Visst vore det trevligt att återfå detta blickfång!

Som vanligt anordnades marknad under slottsspelen. Själva slottet är visserligen en ruin, men första våningen är dock under tak. Denna våning är en stor tillgång. Här kunde man ha marknadsstånd under tak, och här anordnades en finstämd textilutställning. Förhoppningsvis kommer även de nedrasade delarna av andra våning att återuppbyggas och förses med tak. Utrymmena behövs. Detta kostar givetvis pengar, men frågan är om inte underhåll av en återuppbyggd borg är billigare än underhåll av en ruin, som på många sätt är illa utsatt för väder och vind. Efter andra världskriget låg många av Europas kulturbyggnader sönderbombade eller illa skadade. De har emellertid byggts upp igen, och efteråt ångrar inte någon vad som har skett. Om en tysk gästar Gräfsnäs, blir nog en av hans första frågor: ”Varför bygger ni inte upp slottet igen?”

Livaktig hembygdspark

Uppmärksamheten dras åt många håll. Här finns Gräfsnäs slottsruin, där museibanans tåg kommer in. Här finns hembygdsparken, där Bjärke hembygdsförening har samlat äldre kulturbyggnader. Här finns också försäljning av hantverksalster. I skogsbygden finns många träslöjdare. Här kan man köpa mycket, och kvaliteten är hög.

 

God och hemlagad julmat 1960

Kommer ni ihåg julmaten, som ni åt på en julfest för sextio år sedan? Under dessa sextio år har man ätit så mycket julmat så många gånger, att man endast undantagsvis kommer ihåg matsedlarna. Ulla Enalid Thomsen kommer dock ihåg förvånansvärt mycket från sin ungdom i Lindome åren 1960-1962.

Hemkunskap mycket viktig

Ulla Enalid Thomsen minns bland annat sin ungdoms julmat. Hon ger oss en ingående skildring av julfirande i början av 1960-talet. Foto: Monika Utbult.
Ulla Enalid Thomsen minns bland annat sin ungdoms julmat. Hon ger oss en ingående skildring av julfirande i början av 1960-talet. Foto: Monika Utbult.

I sin nya bok (Drömmen har börjat: Minnen ur en tidig ungdom i Norra Halland 1960-62, 2017, 305 sidor, rikt illustrerade med författarinnans teckningar) har hon hunnit bli femton år. Hon har kommit in på yrkesskola, och där är hemkunskapen ett mycket viktigt ämne (för flickorna, bör man tillägga, men inte för pojkarna). Lärarinnorna ordnade till en julfest, som var en blandning mellan fest och undervisning genom praktiska övningar. Ulla Enalid Thomsen har mycket att berätta, och i denna artikel har jag valt ut det, som handlar om matlagning. Ulla berättar:

”Dagen före Lusse, hade vi efter bamba, tills långt fram på kvällen, en trevlig baluns. Den hölls i hemkunskapens lokaler uppe i det långa, korvformade trevåningshuset på Gårdskullavägen …

Alla flickorna från de tre avdelningarna var samlade, sju tio och tio till. Vår hushållslärarinna, fröken Hjärtqvist och Linnéa Kristiansson hade planlagt balunsen, och höll oss också i tömmarna.

Korvstoppning och pastejer

Veckan innan hade vi alla förberett festen med att baka högvis med pepparkakor, åtta mjuka socker- och tigerkakor, plus tolv stora brödlimpor, som sedan dess förvarats i frysskåpet.

Gruppen, tvåan, som varit i lokalen på måndagsförmiddagen, hade tagit fram och tinat upp alla bagarvarorna. Vi hade förra veckan också fått pröva på att kärna smör och mala ner ett par kilo griskött, blanda malen lök, fett och kryddor och sedan stoppade vi korv i väl rengjorda fjälster, som före detta varit grisens tarmar! Till tining låg också tre fina bredbara pastejer. Vi hade finmalt fett och grislever, blandat ut smeten med malen gul lök och kryddor, fyllt avlånga formar och bakat i ugnen, bara för att vi skall veta hur det går till, sedan, när vi blir husmödrar på riktigt. Men usch, vad det var räligt med att hantera och titta på den malda levern, det var då inte så att jag blev sugen på pastej, inte.

Handarbete och ljusstöpning

När vi nu har balunsen, ligger all förberedd mat tinad och klar. En del skall i vissa fall tillagas, korven skall kokas upp, och sådant gör vi förstås först nu. Så fortsätter vi till godsakerna, bland annat friterar vi struvor och kokar knäck.

Till korv vill man ha senap, och det har vi också tillverkat själva, och himmel, vad mina ögon rann då. Det blev alldeles immigt på glasögonen, inte trodde jag att de malda senapskornen kunde vara så ettriga!”

Hemtillverkade matvaror

Som synes ger Ulla Enalid Thomsen oss en utförlig och mycket intressant skildring av julfesten och av vad som förväntades av den tidens flickor. På den tiden fanns både husmödrar och hemmafruar i stort antal. De hade tid att ägna sig åt hem och hushåll. De förväntades därför inte bara kunna värma färdiglagad mat utan även tillverka korv, pastejer och senap. Sådan tillverkning förekommer även i våra dagar, nu därför att man föredrar sina egna recept, men då handlade mycket om priset. Hemgjorda matvaror var mycket billigare. Väldigt mycket har förändrats, men som synes är julmaten sig lik. Även våra matvanor har förändrats mycket under de gångna sextio åren, men vad gäller jul skall allt vara som det har varit. Julmaten är i stort sett densamma. Därmed har tiden kommit för mig och Ulla Enalid Thomsen att önska läsekretsen en God Jul och ett Gott Nytt År!

 

Lärdomar från Hunehals

Hunehals borg på Hanhals holme i Kungsbackafjorden låg länge, mycket länge i halvglömska, men nu har intresset ökat lavinartat. Detta historiska minne har lett till ett uppsving för hela bygden.

Fjärde medeltidsdagen

Medeltidsbandet Själ spelade med kraft och inlevelse. Spelmannen i mitten bildar en gotisk s-kurva. Sådana finns i verkligheten! Foto: Lars Gahrn.
Medeltidsbandet Själ spelade med kraft och inlevelse. Spelmannen i mitten bildar en gotisk s-kurva. Sådana finns i verkligheten! Foto: Lars Gahrn.

Hunehals borg och Varbergs borg uppfördes båda av greve Jakob av Halland. Varberg finns kvar ännu idag, men Hunehals tillhör medeltidens många kortvariga borgar. Den fanns några årtionden i slutet av 1200-talet och i början av 1300-talet. Sedan var det slut. Byggnadsstenen användes till andra byggen. Borgplatsen blev övervuxen och användes som betesmark. Tack vare föreningen Hunehals Borg har utvecklingen vänt. Borgplatsen grävs ut, och långsamt stiger borgen fram ur glömskans mörker. Föreningen anordnar medeltidsdagar på platsen. Lördagen den 8 juli 2017 anordnade man på nytt en medeltidsdag. Föreningen har varit mycket duktig. Man har exempelvis byggt upp den så kallade isladan för utställningar och föreläsningar. Föreningen består av många eldsjälar. I styrelsen finns många entusiastiska medarbetare. Där finns medeltidsarkeologer och medeltidshistoriker, företrädare för Hanhals Byalag och företrädare för Hanhals Gille (Hanhals hembygdsgille).

Föreläsning om Martin Luther

Sabina Henriksson, framstående musiker, utomordentlig berättare.
Sabina Henriksson, framstående musiker, utomordentlig berättare.

Många föreläsningar av det kortare slaget anordnades där. Kyrkoherde Anna Östberg i Kungsbacka/Hanhals församling berättade om ”Martin Luther – sista medeltidsmänniskan”. År 2017 firar Luthers reformation 500-årsjubileum. Med anledning av jubileet har Kungsbacka/Hanhals församling låtit trycka ett litet häfte, som berättar om Luther och ger oss huvuddragen av hans lära. Luther startade med att underkänna avlaten, som innebär att man påstods kunna köpa syndernas förlåtelse för pengar. Luther påpekade, att man får Guds förlåtelse gratis för Jesu Kristi skull utan att behöva vare sig betala eller göra goda gärningar. Denna Luthers lära är för Svenska kyrkan i våra dagar mer viktig än någonsin. Församlingarna har också tagit fram ett litet välillustrerat häfte om Sankta Gertrud, som förekommer i Kungsbackas stadsvapen. Hennes levnadsöde visar, att en kvinna kunde göra stora insatser inom kyrkliga sammanhang redan på den tiden. Hon framstår på många sätt som en förebild. Församlingarna hade ett eget stånd på marknaden, och kyrkoherde Östberg lyckades på ett utmärkt sätt berätta det viktigaste om Luther. Kristendom och kyrka präglade under medeltiden i stort sett all verksamhet. Därför var det utmärkt, att församlingarna deltog i medeltidsdagen.

Sång och musik av bästa slag

Utgrävning av en medeltidsborg fäster uppmärksamhet på platsen och ökar intresset för omgivningarna. Ingemar Olsson höll en föreläsning om Kungsbackafjorden som biologisk miljö. Sådana grunda kustvatten har största betydelse som barnkammare och skafferi, framhöll han. Här i isladan sjöng och spelade Sabina Henriksson medeltida musik. Hon spelade nyckelharpa och säckpipa. Den äldsta bevarade svenska nyckelharpan är Mora-harpan från 1526. Hon är enastående skicklig på att spela och sjunga. Dessutom har hon tillägnat sig den medeltida berättarkonsten. Hon berättade mycket inlevelsefullt om hur Väinämöinen fick sin kantele. Här inne i isladan spelade också medeltidsbandet Själ, som med stor kraft och stor kläm återgav medeltida slagdängor.

Värdefulla självförsvarsövningar

Krigarna utgjorde en brokig samling såväl till klädsel som till beväpning.
Krigarna utgjorde en brokig samling såväl till klädsel som till beväpning.

Vid en medeltidsborg hör givetvis också stridsövningar till verksamheterna. Flera föreningar visade medeltida kampsporter. Bohus Elfsborghs Caroliner var där med ryttare. (Denna gång hade man klätt sig i medeltida dräkter, men de karolinska ryttarstövlarna fanns med även denna dag.) Kampsportgrupperna Gästerna och Compagnie Torpum utgjorde fotfolket, som anfölls av ryttarna vid ett par tillfällen. Vid andra tillfällen visade kampsportgrupperna hur strid mellan medeltida fotsoldater går till. Sådana övningar kan säkert vara värdefulla på mer än ett sätt. Det är värdefullt att på detta sätt få lära sig litet grand om självförsvar och avvärjningsrörelser. Dessutom tränar man upp balansen och rörligheten. Man får kondition genom att fäkta i tunga rustningar! Inte minst viktigt är, att man lär sig vara lugn, fastän man kämpar. Det gäller att aldrig gripas av bärsärkaraseri och bli vild. De unga män och den unga kvinna, som här kämpade, uppträdde föredömligt lugna och kallblodiga. Ibland avslutades tvekamperna av att de båda motståndarna kramade om varandra.

Lättrörlig och lättrustad

Utan tyngande pansar blev den kvinnliga krigaren till vänster både snabb och lättrörlig.
Utan tyngande pansar blev den kvinnliga krigaren till vänster både snabb och lättrörlig.

Medeltida fotsoldater har tunga rustningar och måste därför röra sig långsamt utan häftiga rörelser. Den unga kvinnan, som ingick bland kämparna, saknade dock så vitt jag kunde se alla slag av pansar eller ringbrynjor. Allt hon hade var en vadderad hätta, som brukade bäras under hjälmen. Pansarskyddet ersattes dock av en ökad snabbhet och rörlighet. Eftersom hjälm och harnesk (eller ringbrynja) inte tyngde överkroppen kunde hon böja sig framåt och sträcka sig framåt oftare och mera obehindrat än männen i rustning. Dessutom var hon snabbare och tycktes inte bli lika trött. De unga männen i rustning blev mörkröda i ansiktet och svetten rann. Håret var klibbigt av svett. På henne märktes inte något sådant. Att följa henne i hennes tvekamper gav ökad förståelse åt det förhållandet, att svenska bondesoldater inte sällan kunde fälla pansrade riddare eller fotsoldater. Eftersom de var lätt rustade, var de lätta i kroppen och kunde undvika hugg och stick genom att snabbt vika undan och anfalla bakifrån eller från sidan. Åtskilliga av dessa soldater skulle vi i våra dagar kalla barnsoldater. Tonåringar är ju (eller var åtminstone förr) kvicka och snabba. Särskilt i skog och på ojämn mark kunde de tungt rustade soldaterna ha svårt att röra sig och komma åt en snabbfotad och lättrustad fiende.

Greven själv var med!

Magikern och fakiren Caligari gjorde som vanligt bejublade insatser. Katja Maines lärde ut fårvallningens inte helt enkla konst. Hennes lärjungar blev tydligen inte mästare i denna konst med omedelbar verkan, ty åtminstone vid ett tillfälle kom några får på rymmen rusande. Berit Hall berättade om spår av medeltid här i Västsverige. Rose-Marie Eriksson föreläste om träldomen i Norden under tidig medeltid. Samtida anklagelser tyder på, att greve Jakob, som byggde borgen, ibland kunde vara en riktig bondeplågare. Icke desto mindre vågade man låta honom vara med på denna medeltidsdag. För säkerhets skull fick vi inte möta greven i egen hög person utan greve Jakob, spelad av Kjell-Åke Rinnarv. Han berättade om borgens byggherre. Platsen för medeltidsdagen och marknaden är bästa tänkbara. Här befinner man sig mitt ute i naturen vid Kungsbackafjorden och känner då och då den salta sjöluften. Samtidigt har man de medeltida lämningarna inpå sig. På grävplatsen fanns arkeologer, som med ett lyckligt leende i ansiktet förevisade murresterna och visade upp bilder av de senaste fynden. Här fanns mycket att vara med om. Fastän jag var med från början till slut, hann jag inte ta del av allt som skedde. Man håller redan på att förbereda nästa medeltidsdag, som kommer att hållas lördagen den 7 juli 2018. Då kommer vi förhoppningsvis att få vara med om ett riktigt bröllop.

 

Husesyn i Kronhuset

Tack vare Kronhuset kommer man nära Göteborgs 1600-tal. Byggnaden uppfördes 1640-1654 som tyghus eller arsenal åt fästningsstaden Göteborg. Sedan dess har förändringarna varit få. Byggnaden har aldrig eldhärjats. Innanmätet (bjälkar och golv) är välbevarade. Inte ens den hemska stadsbranden 1746 gick igenom byggnadens tak. (Sotsvärtade plankor lär dock finnas.)

Hängande bjälkar

Kronhuset – monumentalt genom sin enkla och slagkraftiga arkitektur.
Kronhuset – monumentalt genom sin enkla och slagkraftiga arkitektur.

Sommaren 2017 anordnades visningar av detta anrika hus. ”Per Skrivare” eller Per Persson, klädd i karolinsk skrivareuniform, lotsade oss besökare runt i byggnaden och berättade dess historia. Dessutom fick vi veta åtskilligt annat ur 1600- och 1700-talens historia. Bottenvåningen bestod av en enda stor sal utan pelare. Innertaket bärs upp av kraftiga bjälkar i furuträ från Tiveden. Inte ens uppe i dessa urskogar fanns dock så långa furor att de nådde från vägg till vägg i detta vidsträckta, både långa och breda rum. Därför är takbjälkarna skarvade. Som var och en kan förstå ger skarvade bjälkar dålig bärighet. Bjälkarna bärs därför upp av ”järnhängslen”, som i sin tur är fästa i stående bjälkar i övervåningen. Dessa stående bjälkar är i sin tur fästa i takstolarna. Detta är en mycket djärv konstruktion. Under 1900-talet, inemot tre århundranden efter husets uppförande, förstärkte man därför några takbjälkar med stålbalkar (som dock har dolts).

Bottenvåning utan pelare

Per Skrivare eller Per Persson, vår kunnige och livfulle guide. Foto: Lars Gahrn.
Per Skrivare eller Per Persson, vår kunnige och livfulle guide. Foto: Lars Gahrn.

Varför var man då så noga med att undvika pelare i bottenvåningen, medan sådana utan vidare gick för sig i andra våningen och i våningarna ovanför? Svaret är, att här i bottenvåningen skulle man köra eller rulla in kanonerna. Man behövde fritt svängrum och ville inte bli hindrad eller låst av pelare, som stod i vägen. Här i trähusens stad byggde man en arsenal av holländskt tegel, bästa tänkbara tegel, som skulle kunna stå emot stadsbränder. Under kriget mot Danmark 1643-1645 avbröts dock handeln med Nederländerna. I stället använde man då tegel från Göteborgs eget tegelbruk vid Mölndalsån. Strax ovanför första våningens fönster ser man gränsen mellan holländskt och svenskt tegel. Det holländska teglet är något finare. Detta stora hus med ett tungt tak åstadkommer ett hårt tryck mot ytterväggarna. Därför förekommer utvändigt strävpelare både på gavlarna och på långsidorna.

Furuvirke

Foajé Karl XI på andra våning.
Foajé Karl XI på andra våning.

Huset är mycket gediget byggt. Bjälkarna är furustammar från Tiveden, men i och med att man valde fur, har man inte valt det starkaste träslaget, nämligen ek. Skansen Kronan, som skulle kunna motstå belägringar, har bjälklag av ek, men Kronhuset var inte tänkt som en befästning, och då nöjde man sig med furuträ. (Även krigsfartyg byggdes för övrigt av ek.) Vad gäller de övre våningarna kan man slå fast att pelarna är många. Takhöjden i de översta våningarna är låg. I andra våningen är dock ännu försvarligt högt i tak. Här finns ett inrett rum, ”Foajé Karl XI”. Som bekant hyllades Karl XI som kung i våningen under år 1660. I denna foajé kan man samlas före konserterna och i mellanakterna. Här i foajén är pelarna inklädda. I övriga huset har pelarna inte klätts in. De står där som grovt tillyxade bjälkar. Ovanför foajén finns en våning med utrymmen för Göteborg Wind Orchestra. Här ser man bjälkarna, men mellan dem har man byggt upp lådor, så kallade moduler, som tjänsterum eller övningsrum åt musikerna.

Vindspel och hängare

Kraftiga bjälkar och pelare i de övre våningarna. Foto: Lars Gahrn.
Kraftiga bjälkar och pelare i de övre våningarna. Foto: Lars Gahrn.

I översta våningen finns ett vindspel. Med hjälp av detta kunde man hissa upp tunga saker till de övre våningarna. Här som i andra magasin förvarades de tyngsta sakerna längst ned och de lättare längre upp. Detta innebar som sagt att kanonerna fanns på bottenvåningen. Lättare föremål som vapen, uniformspersedlar och spannmål fanns i våningarna ovanför. Här och var sågs klädhängare eller kanske skall vi försiktigtvis skriva hängare, det vill säga träbräder med insatta utstående pinnar. I litteraturen kan man läsa åtskilligt om vad som har hänt i Kronhuset, men om Kronhuset som byggnad finns inte mycket skrivet. En småskrift, som skildrar huset våning för våning, ungefär så som Per Persson berättar, skulle vara ett värdefullt tillskott till litteraturen om Göteborg.

Spökvåningen

Kronhuset – gammal vykortsbild.
Kronhuset – gammal vykortsbild.

Längst uppe under taket, som är högt och brant, finns ytterligare en liten våning, mindre än de andra i och med att den inte går fram till väggarna. Hitupp leder en trappa, men hit fick vi inte lov att gå. Häruppe höll spökena till, fick vi veta. Man hörde ibland ”underliga ljud” i huset, fick vi veta. Underliga ljud är nog inte tillräckliga bevis i ett hus, där många arbetar. Kanske bör man vänta med att utropa Kronhuset till spökhus, men svensk standard kräver numera, att ett museum i ett hus med hög ålder har spöken. Standardiseringen håller på att utsträckas till alla gamla hus. Läser man i programmet ”Göteborg Wind Orchestra: Hösten 2017”, finner man att Kronhuset redan har utropats till spökhus. Konserten den 30 september heter ”Det spökar i Kronhuset …”. Åhörarna utlovas att få möta ”spöken, fladdermöss, spindlar och skelett”. Spindlarna och fladdermössen betvivlar jag inte, men till resten ställer jag mig en smula avvaktande. För att övertyga läsarna berättar man: ”Vi som arbetar i Kronhuset kan ibland höra steg uppe från vindsvåningarna… Ibland tänds en lampa utan att någon vet varför eller så stängs en dörr helt av sig själv…”. Även jag bor i ett gammalt hus och svär ve och förbannelse över dörrar, som stänger sig själva. Detta beror hemma på att dörrposterna inte är helt raka. Antalet helt raka dörrposter i ett gammalt hus som Kronhuset är nog inte stort. Att lampor slocknar oförklarligt är inte ovanligt, men däremot har jag inte någon förklaring till hur de kan tända sig utan mänsklig medverkan. Spökena i Kronhuset hör trots detta till de osäkra sevärdheterna. Värst är att de tyvärr inte uppenbarar sig på kommando. Detta gäller dock inte vår kunnige ciceron, Per Skrivare eller Per Persson, som flera gånger hävdade, att han var ett spöke (300 gammalt). Möjligen är hälsotillståndet även för spöken bättre i dagens välfärdssamhälle än i det gamla Fattig-Sverige, men jag tycker ändå, att Per Skrivare var alltför rödblommig och full av liv för att övertyga som spöke. Med stor sannolikhet torde man kunna återfinna honom i mantalslängder över nu levande göteborgare. Lyckligtvis är Kronhuset så sevärt i sig självt, att det strängt taget inte behöver några spöken, även om vi givetvis har all anledning att med tacksamhet välkomna de spöken, som kanske i framtiden skulle vilja utse Kronhuset som boning åt sig. Lyckligtvis finns där som sagt mycket annat.

 

Fallens dagar och svenska pyramider

Fallens dagar drar årligen många människor till Trollhättan. I vanliga fall leds vattnet in i kraftverken, och då ligger fallområdet i stort sett utan vatten. Flera gånger om dagen släpps vattnet dock på i den gamla älvfåran under Fallens dagar. Det är en stor upplevelse att se vattnet under kraftigt brusande forsa fram, skummande vitt.

Forsen sopar bort all växtlighet

Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.
Trollhättefallen under Fallens dagar. Foto: Lars Gahrn.

Säkerhetsföreskrifterna är stränga, och överallt finns stängsel, så att man inte skall komma för nära forsen. Kanske underskattar man därför fallens kraft och mäktighet. En jämförelse mellan Trollhättans torrlagda älvfåra och andra gav mig dock en tankeställare. Det dröjer inte länge förrän en torrlagd älvfåra blir bevuxen av gräs, buskar och träd. På några årtionden förvandlas den som regel till rena rama djungeln. I Trollhättan kunde jag däremot inte upptäcka en enda buske eller ett enda grässtrå nere i älvfåran. De få vattenpåsläppen varje år är alltså tillräckliga för att hålla växtlighet borta och sopa fullständigt rent. Vattnet har en fruktansvärd kraft.

Så långt upp som vattnet har nått saknas all växtlighet.
Så långt upp som vattnet har nått saknas all växtlighet.

Storartade stenhuggeriarbeten

Fallen är en stor sevärdhet, men Trollhättan har mycket mer att uppvisa. Söndagen den 23 juli 2017 var jag där. Givetvis var jag med om två ”fallpåsläpp”, men jag kunde inte besöka Trollhättan utan att också vandra ner till slussarna. Här nere finns tre slusstrappor att beskåda, slussarna från år 1800, slussarna från 1844 och vår tids slussar från 1916. Om man både tittar och tänker, gör slussarna ett mycket starkt intryck på besökaren. Stenhuggeriarbetena är utförda med största tänkbara noggrannhet. Efter mer än två århundranden kan man inte upptäcka några sättningsskador. (Smärre sättningsskador kan mycket väl ha åtgärdats under årens lopp, men de kan inte ha varit många, och de har inte lämnat märkbara spår.) Grundarbetena måste ha varit mycket bra. Stenarna är väl huggna med oklanderlig passform. Här har vi en svensk motsvarighet till Egyptens pyramider.

Olidestationens fasad uppvisar stenarbeten av bästa slag.
Olidestationens fasad uppvisar stenarbeten av bästa slag.

Kraftstationer jämförliga med pyramiderna

Intrycket blir ännu mäktigare, om man går till Olidestationen, det stora kraftverket från 1910. Detta kraftverks mäktiga fasad mot vattnet är inte bara hög och lång utan även uppbyggd in i minsta enskildhet för att göra mesta möjliga intryck på betraktaren. Stenblocken är tillhuggna med största möjliga noggrannhet. Fasaden är uppbyggd med väldiga pilastrar, som ger den en oerhörd styrka. Vackra stenhuggeriarbeten finns som prydnader. Längst upp pryds fasaden av tinnar, som är ditsatta endast som utsmyckningar. Senare byggdes Hojumstationen (färdigställd 1942), det övre kraftverket, som likaså är mycket välbyggt. Antalet utsmyckningar är dock här mindre. Man kan emellertid nämna Strömkarlens huvud, en mycket stor stenskulptur, som har blivit ett kännemärke för Trollhättan. Dessa kraftstationer är jämförliga med Egyptens pyramider. Den, som känner till äldre bebyggelse, vet, att vi har många fler byggnader i vårt land av liknande slag, fastän kanske inte lika stora. Alla är sevärdheter, och alla är värda vår beundran enbart för stenhuggeriarbetena. Tyvärr har dessa byggnader inte fått den uppmärksamhet, som de förtjänar. Byggnadsstilen drabbades av ett hastigt och genomgripande omslag: från stenhuggeriarbeten till betonggjutning, från rik utsmyckning till kala ytor och raka linjer. Funkisen slog igenom. De förnämliga stenbyggnaderna kom därför att ringaktas, men förändringar i synsättet är långsamt på väg.

Vid Hojumstationen finns strömkarlens huvud.
Vid Hojumstationen finns strömkarlens huvud.

Trollhättans kyrka

Vid Hojumstationen finns Oskarsbron över fallen. Här har man en av de bästa utsiktsplatserna vid fallpåsläppen. Vid Hojumstationen brukar man därför slå upp ett stort tält för ekumenisk gudstjänst och för olika artistframträdanden. Nära Hojumstationen finns också Trollhättans nygotiska tegelkyrka, ritad av Adolf Wilhelm Edelsvärd och invigd 1862. Kyrkan var öppen och är verkligen sevärd. I sen tid har den färgsatts fritt och djärvt. Färgharmonin är stark, kontrastrik och mycket tilltalande. Den är en utmärkt plats för andakter och konserter under Fallens dagar. Utanför finns servering av kaffe, saft, bullar och kakor, alltsammans skött av församlingens många trevliga medarbetare.

Fyra centrum i lång stad

Trollhättan är som bekant en mycket avlång stad. Under Fallens dagar finns fyra olika centrum: slussarna, Olidestationen, området kring Hojumstationen och Trollhättans kyrka samt kajen ovanför fallen. Överallt fanns mycket att se och uppleva. Fallen och kyrkan höll mig dock kvar större delen av dagen kring Hojumstationen. Jag kan därför inte berätta om allt, men det, som jag upplevt, är som synes mycket nog.

 

Kufiska mynt vid Göta älv

Hur kan muslimska mynt hamna i Göta älvs dalgång? Den frågan skulle Yngve Karlsson besvara i Lödöse museum söndagen den 8 oktober 2017. Göteborgs Numismatiska Förening, Lödöse museum samt Rut och Bengt Holméns Stiftelse för Numismatik anordnade då en mynthistorisk dag i Lödöse.

Kufiska mynt

Yngve Karlsson föreläste om kufiska mynt i Göta älvs dalgång. Foto: Lars Gahrn.
Yngve Karlsson föreläste om kufiska mynt i Göta älvs dalgång. Foto: Lars Gahrn.

Filosofie licentiat Yngve Karlsson har skrivit en bok om sasanidiska mynt. (Dessa mynt föregick muslimernas och efterbildades senare av muslimerna.) Muslimernas mynt kallas kufiska mynt. I staden Kufa (nära Bagdad) i nuvarande Irak fanns nämligen en skrivarskola, som formgav de arabiska bokstäverna. När muslimerna tog efter de sasanidiska mynten och de bysantinska mynten, hade deras mynt bilder, men med tiden kom deras mynt att innehålla enbart kufisk skrift. År 698 genomfördes en standardisering av mynten. De myntbitar, som hittades i Göta älvs dalgång, är delar av standardiserade kufiska mynt.

Köpingen – en av Lödöses föregångare

Mynten hittades i Köpingen, som ligger vid Slumpån i närheten av Lilla Edet och alltså uppströms, räknat från Lödöse. Här låg en handelsplats, som fanns till före Lödöse och följaktligen var en föregångare till denna stad. Av allt att döma fanns flera smärre handelsplatser i äldre tid. Genom metalldetektering har man hittat åtskilliga delar av föremål, däribland åtta delar av kufiska mynt. Dessa mynt har huggits eller brutits sönder för att man skulle ha mindre silverbitar att väga upp. Man betalade med silver och vägde silvret, även i de fall då man hade silvermynt. Silvrets kvalitet var därför av stor betydelse. ”Vikingarna tog inte hit dåligt silver”, påpekade Yngve Karlsson.

Myntbitarna kom genom handel

Michel Amandry – en framstående kännare av romerska mynt. Foto: Lars Gahrn.
Michel Amandry – en framstående kännare av romerska mynt. Foto: Lars Gahrn.

I och med att endast bitar av mynten finns, har det varit svårt att med bestämdhet avgöra vad för slags mynt de är och varifrån de kommer. Gert Rispling har arbetat med denna fråga och skrivit i ämnet. Den arabiska skriften visar, att mynten är kufiska. De äldsta mynten präglades under 700-talets senare hälft. De övriga myntbitarna härrör från 800-talet. Två av dem kommer från Nordafrika, vilket är intressant, eftersom vikingarna genomgående tog hem mynt, som hade präglats österut men inte i Afrika. Mynten är slitna och torde ha varit slitna redan i sina hemländer. Av allt att döma har de sakta vandrat norrut genom handel. Företeelsen är känd i våra historiska källor. På 500-talet skriver Jordanes, att pälsverk från Skandinavien når Medelhavsvärlden ”genom mellankommande handel” (commercio interveniente). Den ene köpmannen har sålt varor till den andre, och genom ett större antal mellanhänder har varorna sent omsider nått länderna vid Medelhavet.

Poppea på provinsmynt

Poppea Sabina.
Poppea Sabina.

Myntdagens andre föreläsare var Michel Amandry, som tidigare var direktör för Mynt- och Medaljkabinettet i Bibliothéque Nationale de France i Paris. Han talade om romersk provinsmyntning. Dels utgav den romerska centralmakten mynt. Dessa är behandlade i det stora bokverket Roman Imperial Coins. Dels utgav de romerska provinserna själva mynt. Dessa finns beskrivna i flerbandsverket Roman Provincial Coins. Myntningen ute i provinserna var inte omfattande vad gäller myntmängden, och följaktligen var den inte heller viktig. Däremot ger den forskningen många upplysningar av intresse och värde. På provinsmynten kan även medlemmar av kejsarfamiljen avbildas. På provinsmynt finns också Poppea Sabina och Antinous. Poppea var kejsar Neros andra gemål. Giftermålet mellan henne och kejsaren var inte omtyckt bland romarna (som tycks ha ogillat och klandrat väldigt mycket i kejsarens liv och leverne). Poppea badade varje dag i åsnemjölk för att hålla sin hud ungdomlig. Därför hade hon alltid med sig 500 åsneston på sina resor, berättade man. (Carl Grimberg, Världshistoria: Folkens liv och kultur, IV, Sthlm 1930, s. 403.) Att avbilda henne på mynt för Rom hade inte varit lämpligt. Däremot gick det tydligen bra, att hon förekom på provinsmynt.

Mynten berättar mycket

Antinous.
Antinous.

Antinous var kejsar Hadrianus’ unge vän och gunstling. Han offrade sitt liv för kejsarens välgång. Hadrianus hedrade honom därför på alla sätt. Många bildstoder avbildar den unge mannen och tydligen även provinsmynt. På dessa kan man även finna bilder av prokonsuler (ståthållare i provinserna). Tack vare mynten får vi kunskap om kejserliga besök ute i provinserna och om stadsnamn, som inte förekommer i andra källor. Vi får kunskap om stora idrottsspel och ”homonoia” (endräkt) mellan städer, vad nu det sistnämnda kan innebära. Städer, som har byggt tempel åt kejsarkulten, visar upp bilder av dessa tempelbyggen på sina mynt. Även bland dessa mynt finns felkällor. Michel Amandry berättade, att myntstampar tycks ha överflyttats från en myntort till en annan.

Viktiga böcker på gång

Även Lödöses mynthistoria är invecklad. Vi fick nu veta, att Rune Ekres stora bok om Lödöses medeltida myntning är långt kommen. Man saknar dock en fotograf, som kan ta de behövliga bilderna. I år har 30 år förflutit sedan man här i Lödöse fann präglingsunderlag av läder. Tack vare dem kunde man fastslå, att L- brakteaterna hade präglats här i staden. Göteborgs Numismatiska Förening ställde ut minnesmedaljer från 1600- och 1700-talen samt Göteborgsmedaljer. Här kunde man se kammarherre Magnus Lagerberg och donatorn Charles Felix Lindberg på bild, liksom många kungligheter. Föreningen medverkade även med myntbestämning och värdering av mynt. Myntvärderaren var högt värderad av besökarna. Vid hans bord fanns ständigt folk med gamla mynt, som de ville ha värderade. Föreningen håller på med en bok om Göteborgs polletter. Den har kommit så långt, att man korrekturläser texten, berättade Bo Gustavsson. Myntningsstaden Lödöse levde upp på nytt tack vare Lödöse Museum, Rut och Bengt Holméns Stiftelse för Numismatik och Göteborgs Numismatiska Förening, som gemensamt anordnade denna ”myntdag”. Var skulle man hålla till om inte i Lödöse, som har gett Västsverige en hedersplats i Sveriges mynthistoria?

Läs vidare

Yngve Karlsson, Sasanian Silver Coins, Mixtum Publishing 2015.

Yngve Karlsson, Coin Photos from the Book Sasanian Silver Coins, CD PC/MAC, 2015.

Köpingen – en handelsplats från yngre järnålder: Fastigheten Torpa 3:3 och 3:11: Arkeologisk efterundersökning: Lödöse museum Rapport 2014:2. (I denna rapport finns Gert Risplings uppgifter om myntdelarna.)

 

Klicka här för denna artikel som pdf