Halmdrottningen i Kållered på film

”Kan man tillverka allting av halm?” Så frågade filmaren Dan Kristensson halmerskan Barbro Svensson, född i Dalsland och bosatt i Kållered. Hennes svar blev: ”Ja, allt utom brandsäkra dörrar.”

Dan Kristensson filmar

Hon föddes 1942 och började arbeta med halm vid fem års ålder. Under sitt liv har hon med stor flit, stor skicklighet och stor uppfinningsrikedom visat en stor kundkrets och en ännu större beundrarskara vad halm kan användas till. Nu har hennes liv och halmens hantverk dokumenterats i en film av Dan Kristensson (Halmens hantverk: Ett år med halmen tillsammans med Barbro och Lennart Svensson: En film av Dan Kristensson, DVD-Video, speltid 1 tim. 16 min., Stereo, Bild 16:9. 2018).

Manshög råg

Barbro Svensson med en halmkrona, som hon själv har tillverkat. Foto: Lars Gahrn 2016.
Barbro Svensson med en halmkrona, som hon själv har tillverkat. Foto: Lars Gahrn 2016.

Barbro Svensson föddes och växte upp i Dalsland, där många hade halmslöjd som binäring. I handelsbodarna kunde man byta halmarbeten mot mat och andra varor. Barbros mor var halmerska och satte tidigt dottern i verksamhet med halmarbeten. Modern ville dock, att Barbro skulle skaffa sig ett finare och mera välbetalt arbete. Barbro blev telegrafexpeditör i Göteborg och arbetade i telegrafhuset vid Kaserntorget. Tolv år arbetade hon inom detta yrke, som inte längre finns. Därefter blev hon slutligen halmerska. Detta yrke, som är mycket äldre, finns däremot kvar, tack vare bland andra Barbro och hennes man Lennart. De bosatte sig på hans föräldragård i Våmmedals by i Kållered. Där kunde man odla svedjeråg. Med hjälp av stråförkortningsmedel gör man numera råghalmen mycket kortare än förr, men en halmerska skall ha lång halm. ”Manshög vaggade rågen”, skrev Tegnér i sitt diktverk Frithiofs saga, och på senare år har man i allmänhet sagt: ”Manshög vajade rågen”. Manshög är mycket riktigt svedjerågen, som Barbro och Lennart odlar i Våmmedal. Lennart kan också den svåra konsten att slå med lie. Råghalmen får nämligen inte bräckas och brytas i en skördetröska.

Framstående designer

Dan Kristensson filmar Barbro Svensson på Långåker i Kållered. Foto: Lars Gahrn 2016.
Dan Kristensson filmar Barbro Svensson på Långåker i Kållered. Foto: Lars Gahrn 2016.

Barbro behöver mycket råghalm. En lantbrukare på Orust odlar likaså svedjeråg åt henne. Att få tag i utsäde är inte det lättaste. Därför tröskar man på egen hand, så att man har utsäde för kommande år. Halmhantverk är nu ett rödlistat hantverk. Det gäller att arbeta för att det skall bli kvar. Barbro leder kurser i ämnet. Nybörjarna blir lätt långsamma och en smula valhänta i början. För Barbro är flätning av band en långvarig vana. Banden rinner fram ur hennes händer. ”Medan man flätar, kan man tänka på annat”, säger hon. Kanske uttänker hon nya slags halmarbeten. Barbro Svensson är nämligen en ”designer” eller formgivare, när det gäller halmarbeten. Dessa ord brukar visserligen inte användas bland hantverkare, men hela tiden hittar de på nya modeller. Barbro är mycket skicklig även på detta område. Hon gör föremål, som jag inte har sett på andra håll. Nya modeller ger omväxling år arbetet. I filmens baksidestext läser vi: ”Filmen skildrar skönheten i halmen och halmtillverkningen, likaväl som skönheten i den Dalsländska naturen.” Så är det.

Guldskimret från halmen

Vid premiären för hans film om vår halmdrottning bar filmaren Dan Kristensson halmhatt. Foto: Lars Gahrn 2018.
Vid premiären för hans film om vår halmdrottning bar filmaren Dan Kristensson halmhatt. Foto: Lars Gahrn 2018.

Gång på gång låter Dan Kristensson halmdrottningens vackra hantverksalster passera revy och rotera runt i bild. Barbro har tillverkat en brudkrona till ett bondbröllop, som hölls i Bengtsfors kyrka med bröllopsfest på Gammelgården i Bengtsfors. Någon besökare trodde att kronan var tillverkad av guld, eftersom den skimrade så vackert. Man kan säga, att halmen är Dalslands guld eller kanske snarare bondens guld. Inte minst exporten av halmhattar drog förr in betydande inkomster till landskapets invånare. Halmens varma skimmer behövs inte minst vid jul, då vi har det som mörkast omkring oss. Julsakerna, det vill säga julbockar, tomtar, julgransprydnader och mycket annat, binds samman och pryds av röda band. Rött och gult är som bekant en mycket tilltalande färgkombination. Båda färgerna är varma och lätta att uppfatta. Barn ser rött och gult först. Därför är leksaker ofta röda och gula.

Kållered och Dalsland

Filmaren Dan Kristensson har på nytt gjort en insats för Mölndals stad. Redan på 1980-talet spelade han in den stora teatersatsningen ”Livet i Kvarnbyn”. År 2013 kom filmen ”Bruket berättar” om pappersbruket Papyrus. År 2018 kom så ”Halmens hantverk”. Han har skapat en mycket vacker film. För att inte gå miste om några bilder förde jag inte några anteckningar under filmvisningen. (Något sådant brukar annars inte hända.) Vi får se bilder från Kållered, både från makarnas hem i Våmmedal och Kållereds hembygdsgilles gård Långåker och många bilder från Dalsland. Där medverkar Barbro på Gammelgården i Bengtsfors. Där har Barbro och Lennart sitt sommarhus med hennes barndomshem i Ärtemark inom synhåll. Dan Kristensson har återigen skapat en dokumentation av stort värde. Filmen lyckas förmedla verklighetens lugna flöde och litet av den skönhet, som finns här och var, i naturen och i hemslöjdens alster.

Lars Gahrn

 

Annonser

Lysande berättarkonst i Sven Peterssons Mölndalsroman

Äntligen har Sven Peterssons roman från gamla Mölndal utgivits som bok, 25 år efter författarens död. Vill man lära känna Mölndal som det var åren kring 1940, får vi tack vare Sven Petersson en inlevelsefull och målande skildring, som etsar sig fast i minnet.

Uppvuxen inom pappersbruket

Omslaget till Sven Peterssons Mölndalsroman.
Omslaget till Sven Peterssons Mölndalsroman.

Sven Petersson (1918-1993) växte upp inom det stora pappersbruket, AB Papyrus. Hans far Karl Pettersson (1881-1962) arbetade som elektriker inom bruket. För att man snabbt skulle kunna få tag i honom, när någonting gick sönder, fick han och hans familj, hustrun Amanda samt sönerna Åke, Sven och Nils, bo i ett hus inom fabriksområdet. Det hade adressen Korndal eller Papyrus 56 men senare Forsåkersgatan 2 D. Även Sven fick anställning på bruket, men han trivdes inte med det enahanda arbetet. När andra världskriget bröt ut, blev han arbetslös. Pappersbruket sålde mycket papper till andra länder. Nu stängdes många handelsvägar. Pappersproduktionen måste minskas. Sven fick slut på grund av arbetsbrist.

Kock och författare

Olof Petersson berättar om faderns roman. Foto: Lars Gahrn.
Olof Petersson berättar om faderns roman. Foto: Lars Gahrn.

Vad skulle han nu göra? Sven var bra på att laga mat och tyckte om matlagning. Han beslöt att utbilda sig till kock. Resan gick till Stockholm, där många fina restaurangkök med kunniga läromästare fanns. Sven blev en duktig kock och fortsatte inom detta yrke under hela sitt yrkesverksamma liv. På sin ålders höst skrev han en roman om sina läroår: Sven Petersson, Att öppna ett fönster mot dåtiden (Förlag: Mölndals Hembygdsförening, 2018, 224 sidor). Här får vi en lysande beskrivning av Mölndal under åren kring 1940. Sven och hans bröder var framstående berättare, och Sven hade även förmågan att uttrycka sig i skrift. Svens söner Olof (professor emeritus) och Gunnar (själv författare) har arbetat med färdigställandet av boken. De kände igen faderns uttryckssätt, vändningar och sätt att berätta. Under arbetets gång tyckte de sig gång på gång höra sin fars röst.

Biblioteket kopierade

För att öva upp sin författartalang gick Sven skrivarkurser. På en av dem mötte han en jämnårig Mölndalsbo, nämligen Sven Johnson. Denne var själv en skicklig amatörförfattare och även hembygdsvän. När han fick läsa manuskriptet till Sven Peterssons roman, sade Sven Johnson till Sven Petersson: ”Gå till Lars Gahrn!” Han gjorde så. Jag blev eld och lågor över denna lysande berättarkonst och denna värdefulla Mölndalsskildring. Jag rekommenderade manuskriptet för stadsbiblioteket, som kopierade manuskriptet i tio exemplar. Dessa bands in i snygga röda biblioteksband år 1992. Bert Hoflund gjorde även denna gång en viktig insats för litteraturen om Mölndal.

Många arbetade för utgåvan

Gunnar Petersson, själv författare, har upptäckt faderns skickliga sätt att lägga upp sina berättelser. Foto: Lars Gahrn.
Gunnar Petersson, själv författare, har upptäckt faderns skickliga sätt att lägga upp sina berättelser. Foto: Lars Gahrn.

Mölndals Hembygdsförening har flitiga och intresserade museiassistenter, som är duktiga på bland annat renskrivning. Många år senare fick de av mig i uppdrag att renskriva Sven Peterssons roman på dator. När författarens söner Olof (tidigare professor i statsvetenskap vid Uppsala universitet) och Gunnar (författare, bosatt i London) hade blivit pensionärer, ville även de göra något av faderns otryckta roman. Deras kusin Margareta Lillvall, dotter till Åke och Irene Peterson, kopplade genast ihop Olof och Gunnar med mig. Då hade Martin Andersson och Helen Ljungström skrivit rent manuskriptet. Det var dags att börja korrekturläsa. Sedan kunde redigerings- och utgivningsarbetet börja. Måndagen den 23 april 2018 var allt klart. Olof och Gunnar presenterade då boken för intresserade Mölndalsbor i Kvarnbygården, Mölndals hembygdsgård och hembygdsmuseum. Gunnar Petersson är själv författare och kan konsten att skriva. Under arbetets gång hade han blivit imponerad över faderns berättarteknik. Många författare spårar ut i pratighet, men Sven kunde konsten att koncentrera sig och se till att det hela tiden händer något. Berättelsen står aldrig stilla. Sven arbetar även med högt och lågt, så att en kontrastverkan – ofta med humoristisk verkan – uppstår. Man har mycket att upptäcka i Svens roman. Den blir en utmärkt bok för många studiecirkelsmedlemmar, givetvis för dem som läser Mölndals historia, men kanske även för dem som lär sig konsten att skriva böcker. Sven kan genom sin roman i sin tur lämna tips åt yngre författarbegåvningar. Sedan Sven gick in i evigheten har den nya tiden brutit igenom. Hans söner följer med i tekniken, och boken är därför (tillsammans med andra av Svens litterära alster) tillgänglig på nätet.

Lars Gahrn

 

 

Apoteket Kronan och Gunnebo

Apotekare J. G. Cavalli var så vitt vi vet den förste som försökte restaurera Gunnebo. Strax dessförinnan hade han nyinrett sitt apotek i Göteborg. Anna Jolfors har letat fram många upplysningar kring denne förbisedde ägare av Gunnebo. I dagens artikel skriver Lars Gahrn om dessa inredningar, som ger vissa inblickar i 1800-talets inredningskonst.

Kronan – en förövning

Apoteket Kronans nyinredning kan ses som en förövning till Cavallis restaurering av Gunnebo. Bakom en klassicistisk fasad doldes en rik och smakfull inredning. Bild hos C.R.A. Fredberg.
Apoteket Kronan. Bild hos C.R.A. Fredberg.

Apotekare Cavalli ville ha vackra rum. Strax före restaureringen av Gunnebo, nämligen 1869, hade han inrett Apoteket Kronan på nytt. Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning berättar: ”Ritningen till inredningen är utförd av arkitekten V. v. Gegerfelt, vilken även lett och övervakat arbetet. De hantverksidkare, som genom sin skicklighet bidragit att göra utförandet värdigt de vackra ritningarne, hava varit målarmästaren C. J. Ahlin, snickarmästaren E. Hoppe samt bildhuggaren Abramson. Hela arbetet är utfört på en tid av 4 ½ månader. Apotekets ägare, hr Cavalli, har med detta dyrbara arbete visat, att han, god ekonom som han är, icke skyr några uppoffringar, när det gäller att låta skönhetssinnet framträda även i det dagliga livets förrättningar.” (GHT 31/8 1869).

Ett vägledande försök

Anna Jolfors får fram många Gunnebo-uppgifter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors får fram många Gunnebo-uppgifter under sina forskningar. Foto: Lars Gahrn.

Förmodligen skulle nutida restaureringsexperter finna mycket att anmärka på restaureringen av Gunnebo. Till Gunnebo fördes ”möbler skurna av Nerpin”, får vi veta. Ornamentsbildhuggaren Henrik Nerpin (1834-1908) föddes först några år efter John Hall den yngres död. Hans möbler var alltså nytillverkade möbler och således inte antika möbler från 1700-taleet. I och för sig kan man ha skurit möbler i 1700-talsstil, men jag undrar. För några år sedan visade min vän Owe Jacobsson för mig några stolar, som hade ägts av Cavalli och som skulle ha stått på Gunnebo. Stilen var nyrokoko (och alltså inte nyklassicism av Gunnebos märke). Tio till tolv sådana nyrokoko-stolar fanns – enligt Owe Jacobsson – i släktens ägo. Även en soffa och ett pelarbord hade ärvts efter Cavalli, berättade han för övrigt. Cavalli var stor konstsamlare och skulle ha försett Gunnebo med tavlor. Även på Halls tid fanns tavlor på Gunnebo. De var samlade i särskilda tavelgallerier. Där fanns allt som allt tre sådana rum. Jag misstänker starkt, att Cavalli spred ut konsten i de olika rummen, så som man gjorde senare under 1800-talet, efter Halls tid. En av konstnärerna nämns vid namn: Gustaf Rydberg (1835-1933). Han var inte någon 1700-talsmålare utan på Cavallis tid en modern målare. På Gunnebo fanns också ”dyrbara, äkta franska bronser”. Sådana bronsgrupper blev omtyckta under empiren, alltså efter Gunnebos nyklassicism. Man får alltså intrycket, att Cavallis restaurering i huvudsak innebär, att Gunnebo fick en något äldre prägel, men Halls Gunnebo har han inte återskapat. Restaureringen var dock det första kända försöket att återge herresätet dess historia. Som sådant var det betydelsefullt. Flera andra skulle som bekant ta efter. Cavalli startade en utveckling, som ledde framåt.

Rik apotekare

Apoteket Kronans nyinredning kan ses som en förövning till Gunnebos restaurering. Två av de inblandade var med vid båda tillfällena, nämligen Victor von Gegerfelt och målarmästare C.J. Ahlin. Tidningsuppgifterna visar, att Cavalli måste ha lagt ner mycket pengar på Gunnebo. Gunnebos ägare måste ständigt vara beredda på att lägga upp stora summor. Cavalli var av allt att döma en mångfrestande ande med många utgifter. Anna Jolfors har funnit en uppgift, enligt vilken Cavalli år 1884 eller 1885 hade köpt tre hästar i Vilna (i Litauen). Denna ort var då smittad av mjältbrand bland hästar. De tre hästarna fördes av ångfartyget Lovisa till Göteborg. Cavalli ansökte om att få föra iland hästarna och under länsveterinärens tillsyn sätta dem i karantän på Gunnebo. Kunglig Majestät biföll emellertid icke denna ansökan (Stockholms Dagblad 26/1 1885). Cavalli kunde alltså förena hästkultur och annan kultur på Gunnebo.

Lars Gahrn

Cavalli värvade de bästa hantverkarna

Apotekare Cavallis restaurering av Gunnebo (omkring 1870) är den första kända. Tack vare Anna Jolfors känner vi nu flera av de män, som var inblandade. Främst bland dem är Cavallis konstnärlige rådgivare, arkitekt Victor von Gegerfelt.

Gegerfelt och Carlbergs ritningar

Denne arkitekt föddes 1817 och avled 1915. Han tillhörde alltså en annan tid än Gunnebo, som byggdes på 1780- och 1790-talen. Under von Gegerfelts tid tog arkitekterna dock efter äldre stilar, och så gjorde även han. Givetvis hade han kunskaper om nyklassicismen. Kammarherre Lagerberg berättar, att Carlbergs ritningar till Gunnebo var kända på Cavallis tid, och att Cavalli skulle ha följt dem vid restaureringen, särskilt av stora salongen. Vad detta kan ha betytt mera påtagligt, skulle man gärna vilja veta.

Framstående målarmästare

Gegerfeltska villan i Göteborg, byggd 1874-1875 i nyrenässans-stil, visar att arkitekten Victor von Gegerfelt var förtrogen med klassicistiska byggnadsstilar och bör ha känt sig hemma även på Gunnebo.
Gegerfeltska villan i Göteborg, byggd 1874-1875 i nyrenässans-stil, visar att arkitekten Victor von Gegerfelt var förtrogen med klassicistiska byggnadsstilar och bör ha känt sig hemma även på Gunnebo.

Enligt tidningsartikeln, som nämner restaureringen, skulle måleriarbetena ha utförts av C. J. Ahlin. Anna Jolfors har funnit uppgifter också om honom. År 1885 var han död. Dödsrunan i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning den 21 maj berättar: ”Dödsfall. I går avled härstädes efter ett längre lidande målaremästaren C. J. Ahlin i en ålder av över 60 år. Den hädangångne var en i sitt fack mycket skicklig hantverkare och hade särskilt med förkärlek och framgång ägnat sig åt rumsdekorationsmålning, varpå flere av honom utförda arbeten lämna de bästa intyg. Ahlin var varmt hängiven sitt yrke och nöjde sig ej med att å verkstaden uppfostra dugande arbetare, utan räckte hans tid även till att i härvarande slöjdskola giva undervisning åt elever, som tänkte ägna sig åt målarefacket.

Flera förtroendeuppdrag

Ahlin hedrades också med flere förtroendeuppdrag och deltog i stadens kommunala liv både såsom stadsfullmäktig och medlem av flere andra institutioner. Under en följd av år var A. ordförande inom Hantverks- och industriföreningen, och hans flärdlösa väsen och trofasta vänskap hava der förvärvat honom ett aktat minne. Han sörjes av hustru, fosterdotter och en talrik vänkrets.” Så berättar tidningen. Härav måste man dra slutsatsen att Ahlin var en framstående hantverkare, den bästa man kunde få eller en av de allra bästa.

Tapetserare från Stockholm

Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.
Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.

Ungefär detsamma bör gälla tapetserarmästaren C. J. Lönnborg (1821-1895). Att vid denna tid (omkring 1870) hämta hantverkare från Stockholm till Göteborg hörde till ovanligheterna. Fastän järnvägen hade kommit, var resan både lång och dyr. Cavalli bör ha varit mycket angelägen om att få just honom. Om Lönnborg finns en dödsannons, som Anna Jolfors har funnit. Den 21 november 1895 avled före detta tapetserarmästaren herr Conrad Johan Lönnborg (född den 5 maj 1821) på ”Borgerskapets gubbhus”, sörjd av släktingar (Dagens Nyheter 23/11 1895). Anna Jolfors har funnit en annons från mars 1871. I denna erbjuder Lönnborg sina tjänster i Göteborg, från Bloms hotell. Hon skriver: ”Kanske Cavalli kom förbi på en kopp the?” Tydligen har Lönnborg då och då för en tid uppehållit sig i Göteborg och utfört arbeten i Västsverige. Kanske var marknaden för högreståndstapetsering inte tillräckligt stor ens i Stockholm.

Inga restaureringsexperter

Dessa tre män, von Gegerfelt, Ahlin och Lönnborg, var uppenbarligen framstående yrkesmän. Ingen av dem var dock restaureringsexpert i nutida bemärkelse. De levde i sin samtid och följde tidens strömningar inom arkitektur och inredningskonst. Ungefär detsamma kan sägas om de andra män, som nämns i restaureringsberättelsen. Vi återkommer till dem i den avslutande artikeln.

Lars Gahrn

 

Ett restaureringsförsök omkring 1870

Apotekare Cavalli restaurerade Gunnebo omkring 1870. Den enda kända berättelsen om denna restaurering kom fram så sent som 2017, då Anna Jolfors höll på att gå igenom gamla tidningsinlägg från Göteborg.

Gott betyg åt Gunnebo

I Göteborgs-Posten för den 20 juli 1871 finns en längre skildring av Gunnebos historia. Slutligen kommer man fram till den dåvarande ägaren, apotekare J.G. Cavalli, som tydligen har tagit väl hand om journalisten och i varje fall får mycket gott betyg av denne. Här kommer skildringen med moderniserad stavning:

”Slutligen inköptes Gunnebo sistl. (sistlidna) år av apotekaren J. G. Cavalli för 60, 000 rdr (riksdaler), och det är denne sistnämnde som har förtjänsten av att det täcka stället nu presenterar sig i en gestalt, som avlockar den besökande det ena ofrivilliga utropet av beundran efter det andra.

Golvfärg borta

Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.
Göteborgsarkitekten Victor von Gegerfelt var ”konstnärlig rådgivare” vid Cavallis restaurering av Gunnebo.

Villans yttre och inre ha under senaste året undergått en fullständig restauration, basreliefer och boiserier framstå i all sin ursprungliga skönhet, golven, parketterade golv av prima kvalitet, ha befriats från den tjocka oljefärg, varmed de i åratal varit översmetade, salonger, sängkammare, förmak, matsal och kabinett äro möblerade och dekorerade i fullkomlig stil med det hela, trädgård och park putsade, blomster- och lövrika som i Linnerhielms dagar och utsikterna – ja, dem måste ni själv beundra, de låta sig ej beskriva med penna och bläck!

Många fackmän

Till konstnärlig rådgivare vid restaureringen har hr Cavalli haft arkitekten V. v. Gegerfelt, måleriarbetet är verkställt av hr C. J. Ahlin härstädes, möblering och tapetsering anordnad av hr C. J. Lönnborg från Stockholm. De gamla marmorgrupperna och bordskivorna m.m. äro visserligen borta, men ni finner istället möbler skurna av Nerpin, tavlor av Gust. Rydberg m. fl., dyrbara, äkta franska bronser, ett bord med en ovanligt kostbar skiva av porfyr o. s. v. Entrén, vestibulen och stora salongen med sitt i oskadat skick bibehållna tak, sina fyra statyer och präktiga basreliefer göra isynnerhet ett anslående intryck.

Hänryckande naturtavlor

Men det dyrbaraste av allt är dock de hänryckande tavlor, som naturen här på sina ställen upprullar. Endast för deras skull bör ni ej försumma en utfart till Gunnebo, om ni under ’mötet’ möjligen råkar i villrådighet om – ’varmed ni skall roa era gäster!’”

Naturdyrkan

Gunnebos möbler hade förts till det kungliga lustslottet Oscarshall vid Oslo och till andra ställen före Cavallis restaurering. Cavalli måste därför återmöblera Gunnebo.
Gunnebos möbler hade förts till det kungliga lustslottet Oscarshall vid Oslo och till andra ställen före Cavallis restaurering. Cavalli måste därför återmöblera Gunnebo.

Skildringen är kortfattad, men inte desto mindre finns här mycket att lägga märke till. Skribenten har uppenbarligen själv gått runt och beundrat all härlighet invändigt, rimligen vägledd av Cavalli själv. Man levde dock under romantiken, och därför finner skribenten naturens ”hänryckande tavlor” vara det ”dyrbaraste” som Gunnebo kunde uppvisa. Detta föringar dock på intet sätt husets inredning, men folks naturdyrkan var under romantiken onekligen större än när villan uppfördes. En uppgift gör att läsaren ställer sig frågande. Här – liksom i kammarherre Lagerbergs artikel – berättas, att parkettgolven ”ha befriats från den tjocka oljefärg, varmed de i åratal varit översmetade”. Man frågar sig: kan inte golven ha varit målade redan på Halls tid? I så fall har man avlägsnat ursprunglig färg utan att vi har möjlighet att avgöra vad för slags färg, som har använts. När nya uppgifter kommer fram, får vi veta mer, men samtidigt får vi hela tiden fler frågetecken. Vi har dock fått veta så mycket, att vi har fått bättre uppfattning om Cavallis restaurering. Jag återkommer till dessa uppgifter.

Lars Gahrn

 

 

 

Gunnebomöbler fördes till Oscarshall

En forskningsbragd måste man kalla upptäckten av en hel restaureringsberättelse om Gunnebo. Anna Jolfors ägnar sig åt forskning i arkiven, men inte minst har hon funnit det givande att gå igenom Göteborgstidningarna från 1800-talet och början av 1900-talet. I en av dem fann hon berättelser om Cavallis restaurering av Gunnebo.

Få uppgifter förut

Anna Jolfors har återigen gjort en viktig insats för forskningen kring Gunnebo. Här är hon fotograferad i Dicksonska palatset, där hon guidar ibland. Foto: Lars Gahrn.
Anna Jolfors har återigen gjort en viktig insats för forskningen kring Gunnebo. Här är hon fotograferad i Dicksonska palatset, där hon guidar ibland. Foto: Lars Gahrn.

Denna berättelse var tidigare fullständigt okänd. Den hade undgått även den flitige Gunneboforskaren Arvid Baeckström, som under många år dammsög arkiven på jakt efter smått och stort om Gunnebo. Allt man visste var, att Cavalli hade restaurerat Gunnebo. Kammarherre Magnus Lagerberg på Råda säteri, god vän till Cavalli, hade i en artikel om Cavalli (införd i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning 2/3 1929) omnämnt restaureringen. Göteborgskrönikören C.R.A. Fredberg omnämner i sitt standardverk ”Det gamla Göteborg” (III s. 686-687) Cavallis restaurering och påstår, att den kände arkitekten Victor von Gegerfelt skulle ha varit Cavalli behjälplig. Gun Schönbeck har skrivit en stor bok om von Gegerfelt, men hon har inte med ett ord om vare sig Gunnebo eller von Gegerfelt. (Gun Schönbeck, Victor von Gegerfelt – Arkitekt i Göteborg: En yrkesman och hans verksamhetsfält 1841-1876, 1991.) Anna Jolfors kunde däremot tack vare sitt fynd bekräfta Fredbergs uppgift. De andra forskarnas misslyckanden kan bero på, att den redogörelse, som Anna Jolfors har funnit, kan vara den enda som föreligger.

Sevärdheter för lantbrukare

Låt oss emellertid ta alltsammans i rätt ordning. År 1871 hölls ett stort lantbruksmöte i Göteborg. Till sådana möten kommer dels folk, som är intresserade av lantbruk, dels sådana, som kanske främst söker andra förströelser. I en artikel i Göteborgs-Posten den 20 juli 1871 räknar den tyvärr okände skribenten upp utflyktsmål och sevärdheter, som inte har någonting med lantbruk att göra. Författaren anbefaller Göteborgs ”stora promenad”, nämligen Danska vägen (i Örgryte), där man har ”leende utsigter och kostbara millionärsvillor”. Han rekommenderar även Rosendahls fabriker i Mölndal.

Gunnebos historia

Därefter övergår han till Gunnebo, vars historia berättas utförligt. Som så många andra författare skriver denne av vad hans föregångare har skrivit, men han är så noggrann och ärlig, att han uppger sina källor. Först kommer en mängd uppgifter ur Fredrik Cederborghs bekanta levnadsteckning om John Hall (1831). Därefter följer utförliga utdrag ur Jonas Carl Linnerhielms välkända och värdefulla Gunneboskildring.

Oscarshall fick Gunnebomöbler

Oscarshall vid Oslo skall ha fått möbler från Gunnebo. Frågan är om man förvärvade möbler, som hade använts av familjen Hall, eller om man förvärvade möbler, som slaktarmästare Carlsson hade fört till Gunnebo.
Oscarshall vid Oslo skall ha fått möbler från Gunnebo. Frågan är om man förvärvade möbler, som hade använts av familjen Hall, eller om man förvärvade möbler, som slaktarmästare Carlsson hade fört till Gunnebo.

Så långt har vi inte fått veta något, som vi inte redan känner till, men sedan blir det intressantare. Även vår okände tidningsskrivare berättar, att slaktarmästare Carlsson lät sälja Gunnebos lösöre (som i själva verket redan hade sålts, när Carlsson tog över). Därefter följer en märklig upplysning, som jag inte tidigare har sett: ”En del af konstsakerna lära återfinnas på Oscarshal invid Kristiania.” Oscarshall är ett kungligt lustslott i närheten av Oslo. Det stod färdigt 1852, alltså drygt 20 år efter utförsäljningen på Gunnebo. (Auktionen på Gunnebo förrättades under år1831.) Det är inte otänkbart, att föremål från Gunnebo kan ha hamnat där, men med tanke på tidsavståndet måste de ha mellanlandat någon annanstans innan de hamnade i Norge. Frågan är också, om de möbler, som fördes till Oscarshall, var de, som såldes 1831 och alltså hörde till det ursprungliga möblemanget, eller om möblerna var slaktarmästarens möbler, som han själv hade inköpt och sedan sålde på auktion, då han sålde Gunnebo några år senare. De ursprungliga möblerna från Halls tid är mycket intressanta för Gunneboforskningen, medan slaktarmästarens senare inköpta möbler är av mindre intresse.

Var finns möblerna nu?

Tyvärr har jag endast sett Oscarshall på avstånd, men jag har inte besökt detta slott. Jag har dock en skrift om detta lustslott: Nina E. Höye, Oscarshall (Cappelen Damm AS 2009). Att döma av bilderna i denna skrift är Oscarshall liksom Gunnebo ytterst glest möblerat. Det blir lätt så i restaurerade slott, som inte på länge har varit bebodda. Man tar bort alla inventarier, som inte är ursprungliga eller ritade för huset. Av bilderna att döma är de flesta möblerna i huset ritade för lustslottet. Detta innebär, att inventarierna från Gunnebo kan vara sålda, magasinerade eller överförda till andra kungliga slott eller herresäten.

 

Lars Gahrn

 

Mölnlycke gamla centrum i minnenas värld

En stor modell över Mölnlycke gamla centrum är en av de viktigaste sevärdheterna i Råda Hembygdsförenings hembygdsgård Solsten. Bakom detta arbete ligger ständig insamling av fotografier och berättelser, som kan belysa Mölnlyckes gamla centrum på ena eller andra sättet.

Brukssamhälle och stationssamhälle

Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.
Råda Hembygdsförenings årsskrift 2017 präglas – liksom föregångarna – av utmärkt layout. Omslaget visar järnvägsstationen, som gav upphov till Mölnlycke gamla centrum.

Nu har Råda Hembygdsförening sammanfattat sina kunskaper i en årsskrift: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2017: Mölnlycke gamla centrum (2017, 57 rikt illustrerade sidor, av vilka 42 handlar om centrum, redaktör: Ann-Margreth Wiberg). Till historien hör att Mölnlycke har ett nytt centrum på andra sidan Mölndalsån, för övrigt ett mycket trevligt centrum, som utövar stor dragningskraft på bland många andra även mig. Mölnlyckes gamla centrum låg söder om Mölndalsån, närmare bestämt väster om Mölnlycke station. Mölnlycke som tätort fanns före järnvägen och har sitt upphov i Mölnlycke fabriker, som grundades 1849. Järnvägen mellan Göteborg och Borås invigdes först 1894. Tack vare järnvägen blev åtminstone centrum ett stationssamhälle.

Värdefull centrummodell

När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.
När Lars Gahrn fotograferade stationsbyggnaden i Mölnlycke i mars 2013, fick han en stark förnimmelse av att gamla centrum hade hamnat i bakvattnet.

Här som på så många andra ställen har man rivit alldeles för mycket och alldeles i onödan. Stationsbyggnaden revs så sent som 2013, och de flesta andra centrumbyggnaderna har på ena eller andra sättet skattat åt förgängelsen. Därför har man all anledning att hälsa hembygdsföreningens arbete med dokumentation av centrum med stor tillfredställelse. Mölnlycke gamla centrum upplevs numera bäst genom årsskriften och modellen. När Göteborgs-Postens arkitektur- och stadsplaneringsskribent Mark Isitt skulle skriva om Mölnlyckes stadsplan och arkitektur, besökte han hembygdsgården, tittade på modellen och beskrev denna. Där hade han historien, och därefter gick han vidare med nutiden och framtiden.

Minnenas värld i verklighetens landskap

Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.
Detta intryck förstärktes, om man tittade över spåren mot godsmagasinet.

Flera författare har lämnat bidrag till årsskriften. K-G Jadesjö, Ingela Eliasson, Sune Mentor, Toini Kennvik och Ann-Margreth Wiberg har skrivit om centrum. Kristian Appelberg har skrivit om hembygdsföreningens verksamhetsår 2017. Redaktören Ann-Margreth Wiberg har lagt ned ett omfattande arbete med förnämlig layout och bildanskaffning. Hon skriver själv om bebyggelsen mellan järnvägen och ån. En av hennes illustrationer är en klargörande kartskiss, som borde ha fått en mer framträdande placering (till exempel på pärmens insida). Man har nämligen ofta anledning att gå till kartan. Annars vet man till slut inte var man befinner sig. Det är inte lätt för en läsare, när minnenas värld skall läggas ut i verklighetens starkt förändrade landskap. Wibergs karta är en god hjälp.

Bad i ån

Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.
Glimt av Mölnlycke nya centrum. Här kunde man en gång i tiden se bönderna från Hönekulla gård ta sig ett kvällsdopp. Foto: Lars Gahrn.

Ett centrum är så att säga befolkat även med minnen. Ingela Eliasson och Toini Kennvik berättar var för sig barndomsminnen från detta område. De bidrar med små minnen, som ger historisk djupverkan åt nuvarande centrum. På platsen för gamla centrum låg länge Hönekulla gård, där barnen tittade på hästar och kor. Bönderna hette Kalle och George. ”På sommaren gick Kalle och George ibland ner till ån (ungefär där bron går över till torget) och tog sig ett kvällsdopp. Då gjorde vi barn det också, hade man otur kunde man bli både blå och röd av färgutsläppen från fabriken.” Så berättar Ingela Eliasson, som även bidrar med en av årsskriftens roligaste och mest upplysande utsagor: ”På 50-talet var Mölnlycke ett litet samhälle, alla kände varandra så vissa bus kunde vara klokt att erkänna direkt.” Barnen var nog inte bättre på 1950-talet! Toini Kennvik bidrar med litet invandringshistoria. Hennes föräldrar kommer bägge från Ingermanland (landskapet på båda sidor om Sankt Petersburg). Värre läge kunde ett landskap inte ha under detta krig, och ingermanländarna blev tvungna att fly. Många hamnade i Sverige, där vi hade stor brist på arbetskraft. Givetvis hade låglöneindustrierna svårast att få arbetare och arbeterskor. På så vis hamnade många ingermanländare inom textilindustrin, och i Mölnlycke var de många.

Ingermanländare i textilindustrin

Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.
Mölnlycke gamla centrum upplevs nu bäst genom Råda hembygdsförenings stora modell i hembygdsgården Solsten.

Om någon undervisning i svenska var det inte tal på den tiden. När man kom till handelsboden, pekade man för att visa vad man ville ha. Cornflakes var inte ransonerade och köptes ofta, men Toinis mamma visste inte vad flingorna hette. Hon lyssnade till expediten och trodde till slut, att de hette ”smaka bra”. Modern gifte sig sedan hon kommit till Mölnlycke. De nygifta flyttade in i ett litet rum och ett kök (det sistnämnda utan fönster). Av fabriken fick de en järnsäng och några mattor. Köksbordet var en upp- och nervänd låda. ”I början hade de bara en tallrik, en sked och två muggar, men de hade ett arbete.”

Paradis i fattigdomen

En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.
En arbetarbostad har återskapats som ett dockskåpsrum, mycket välgjort och åskådligt.

De levde med andra ord mycket fattigt, och en nutida läsare tycker genast synd om dem och tror nog även att de var olyckliga i sin medellöshet. Vi bedömer det förflutnas förhållanden efter vår tids standard. Då gör vi ett allvarligt grundfel och får en felaktig bild av hur människorna själva tyckte att de hade det. Toini Kennvik berättar om hur hennes föräldrar tyckte att de hade det: ”De tyckte själva att de bodde i paradiset.” År 1956 kunde de flytta in i en egen villa. De tyckte att en villa på två rum och kök kunde räcka, men så små villor fanns inte, utan de fick en villa med tre rum och kök. ”De var överlyckliga över att äga ’egen mark’.” Invandringen från Ingermanland och Finland var lyckosam för bägge parter. Invandrarna fick arbete och del av den svenska välståndsutvecklingen. Sverige fick arbetskraft. Enda bekymret var egentligen språket. I Mölnlycke var de finskspråkiga emellertid så många, att de kunde anordna finskspråkiga högmässor i Råda kyrka. Man hade till och med en egen kyrkokör. Detta är dock en annan historia, som förhoppningsvis kommer med i någon annan årsskrift.

Turisthandledning

Den längsta artikeln i årsskriften är K-G Jadesjös artikel om Mölnlycke centrum på 30-, 40- och 50-talen. Han har lett en hembygdsvandring genom området och omvandlat sina berättelser från vandringen till en artikel. Detta innebär att man kan ha årsskriften som ett slags turistvägledning vid egna vandringar i detta gamla centrum. Det är ett bra sätt att skapa liv i historien.