Omfattande och givande grävningar väntar oss

I Nordiska Folkhögskolan i Kungälv hölls, tisdagen den 24 augusti 2010, ett seminarium kring Kungahälla. Ett antal experter på nordiska boningsorter för kungar och stormän höll föredrag om sina utgrävningar och forskningar. Dagen dessförinnan hade experterna besökt utgrävningsområdet och gett goda råd för fortsatta utgrävningar och vidare arbete. Seminariet innebar ett genombrott inom forskarvärlden för Kungahällaprojektet. Kristina Bengtsson själv blev så upplivad och glad över detta genombrott, att hon omöjligt kunde sova natten mellan måndag och tisdag. (Hon lär ha somnat först framåt halv fyra på morgonen.)

Filosofie doktor Johan Ling från Göteborgs Universitet har lett grävningarna i Ytterby. Han tjänade som moderator på seminariet. Alla hade mycket att berätta, och trots Lings insatser tog även detta seminarium längre tid än beräknat.

Inledningsvis berättade några av de inblandade om Kungahällaprojektet. Anna-Lena Gerdin berättade om fornfynd och fornlämningar i Ytterbydalen. Framförallt berättade hon dock om utgrävningarna vid gravfältet. Omedelbart nedanför gravfältet har man påträffat en stor hallbyggning, men även uppe på ”hällan” finns bebyggelselämningar. Inte mindre än 37 kilo keramik hade man hittat hittills vid en undersökning av en bronsåldersboplats söder om gravfältet.

Kristina Bengtsson redogjorde för sin forskning, som hade lett till återupptäckten av det vikingatida Kungahälla. Hon påpekade, att nere vid Kastellegården fanns endast en förhistorisk grav, men vid gravfältet i Ytterby inte desto mindre än 160 anläggningar. Även arkeologisk statistik har mycket att säga.

Simon Karlsson och Joel Westblom berättade vidare om utgrävningarna vid gravfältet. Man hade påträffat lämningar efter tre hus. Det yngsta är störst och intressantast, en hallbyggnad från folkvandringstid-vendeltid, 48 meter lång och nio meter bred, med andra ord ”en gigantisk byggnad” för den tiden. Pollenprover visar, att våtmarks- och ängsväxter saknades inom byggnaden. Man har alltså inte haft kor eller hästar inom byggnadens väggar, såsom har varit vanligt i andra långhus. Däremot tycks hallen ha haft en köksdel.

Hanna Löfqvist redogjorde för Kungahällaprojektets utåtriktade verksamhet. Bland annat förbereds en webbsida. Man skall lägga ut de mest intressanta fynden med både bild och beskrivning på nätet. Skolbarn skall få pröva på grävningsarbete och andra sysslor för arkeologer.

Därmed hade Kungahällaprojektets folk sagt sitt. Nu var det dags för de inbjudna gästerna att dela med sig av sina erfarenheter. De hade mycket av intresse att berätta. Jag skall emellertid redogöra enbart för sådana rön, som är användbara inom det framtida arbetet med Kungahälla.

Filosofie doktor Bengt Söderberg från Riksantikvarieämbetet UV Syd var först ut. Han redogjorde för metalldetektering. Hallbyggnaden vid gravfältet hade gjort starkt intryck på honom. Huset hade haft lång brukningstid, och bredden visade byggnadens betydelse. ”Detta är ett skolexempel på maktarkitektur.” Han var utifrån sina erfarenheter övertygad om, att denna ort har bestått av flera platser med olika uppgifter, och att man än så länge hade stött på bara en av dem. Man kan tänka sig, att där har funnits en handelsplats och verkstadsplats, ett skeppsvarv, en kultplats, en kyrka, en befästningsvall och annat dylikt. Han ställde dock frågan: Var fanns metallföremålen? Sådana har stor betydelse för en grävning. Välformade metallföremål kan bli sinnebilder för en plats. Har man sådana att visa upp, är det lättare att intressera sponsorer för att bidraga med pengar.

De flesta metallföremålen ligger i matjorden, alltså ganska ytligt. Han gav det värdefulla rådet: Ta inte bort matjorden genom avbaning. I skogsmark ligger en stor del av metallföremålen alldeles under förnan. Vem skall få genomföra dessa metalldetektorundersökningar på jakt efter metallföremål? Både experter och vanliga arkeologer gör insatser, men många lekmän kan anlitas. Inom slagfältsarkeologin har man stor erfarenhet av ”extensiv metalldetektering”. För att inte förvillas i det oändliga av sentida kapsyler och dylikt, kan man bana av de översta centimetrarna av jorden, men i övrigt tillråddes stor försiktighet.

Professor Lars Jörgensen föreläste om Tissö på Själland, ett 1,5-1,6 kilometer långt område, där det fanns ett område för det översta skiktet, en samlingsplats, ett kultområde samt ett hantverks- och handelsområde. Jörgensen talade alltså om ett sådant område, som Bengt Söderberg hade i tankarna. Man hade börjat med att metalldetektera området. Här och var fanns många fynd samlade på en mindre yta. Då förstod man, att här fanns ett av platsens delområden, och att man borde gräva just här. Han visade upp en rik provkarta på vackra metallföremål av det slag, som Bengt Söderberg hade efterlyst.

Professor Björn Ambrosiani berättade om Birkagrävningarna. På ett 350 kvadratmeter stort område har man grävt ut uppemot 40 nivåer. Grävningarna har givit en värdefull detaljkunskap, och Ambrosiani kunde gång på gång bidra med värdefulla erfarenheter från Birka, när Kungahällafynden dryftades. Man vet hur husen var byggda, hur kort livslängd de hade och så vidare. Kungsgården låg på Adelsö och köpstaden Birka på Björkö. Här finns alltså en likhet med Kungahälla, där kungsgården låg i Ytterby och köpstaden nere vid älven. Genom landhöjningen har den tidens bryggor hamnat uppe på land. Kungsgårdens brygga ligger en halvmeter högre än Birkas äldsta brygga. Här liksom i Kungahälla är alltså kungsgården äldst, köpstaden har kommit senare. Vid kungsgården finns terrasser, och på en av dem bör en hall ha stått under hallbyggnaden i tegel från 1200-talet. Inom Ambrosianis grävningsområde i Birka har man inte stött på några långhus. Däremot fanns långhus på terrasser uppe vid stadsvallen och inom borgen. Dessa långhus tycks dock ha haft andra uppgifter än motsvarigheterna inom kungsgården på Adelsö. I kungsgård och köport är alltså bebyggelsen av delvis olika slag.

Museumsinspektor Tom Christensen vid Roskilde Museum redogjorde för det sagoomsusade Lejre på Själland, Danmarks motsvarighet till Gamla Uppsala. Här skulle enligt sagorna Danmarks gamla kungar av Sköldungaätten ha haft sitt kungasäte. Vad som berättas om dessa kungar är dock allt emellanåt alltför sagoaktigt. Källkritiska historiker har därför utmönstrat dessa kungar, och Lejre har försvunnit ut ur Danmarks historia med dem. Genom arkeologiska utgrävningar har Lejre dock kommit tillbaka. Här fanns ”stabil bebyggelse över lång tid”. Här fanns flera stora byggnader samtidigt, bland andra en stor hall, som låg endast halvannan meter från den stora gravhögen. (Hallbyggnaden i Kungahälla låg på samma sätt snuddande nära gravfältet.)

Enligt sagorna hade Sköldungarna kopplingar till björnar. Därför är det mycket intressant, att man har hittat en björnkäke i Lejre, fastän björnarna dog ut på Själland för 5 000 år sedan. Uppenbarligen har man i Lejre på något sätt varit intresserad av björnar. Man hade även funnit en liten statyett av en man på en stol med två fåglar på ömse sidor. Uppenbarligen var detta krigsguden Oden, gudarnas konung och hövdingarnas gud framför andra. Tom Christensen påpekade, att sagorna som regel har en sanningskärna. Även om berättelserna om kungarna är sagoaktiga, kan kungarna ändå vara historiska, och framför allt är platsen, som de förknippas med, ett historiskt belagt kungasäte. Arkeologin har återerövrat Lejre som ett av Danmarks kungasäten. Hans rön är av stor betydelse för bedömningen av både Kungahälla och Gamla Uppsala. Det, som berättas om dessa orters kungar, är ofta tvivelaktigt eller ren diktning, men det hindrar inte, att kungarna har funnits till, och att de har uppehållit sig i Kungahälla eller Gamla Uppsala.

Filosofie doktor Frode Iversen från Oslo universitet, föreläste om kungsgårdar och kronogods i Viken, det vill säga områdena väster och öster om Oslofjorden. Området Viken omfattade även det nuvarande Bohuslän, som då var uppdelat i Ranrike och Elvsyssel. Föredraget var mycket innehållsrikt, och förhoppningsvis kan man vänta flera ingående undersökningar. Vad gäller gravfält finns en stark ansamling kring Oslofjorden. Vad gäller ”kungshögar”, alltså större gravhögar för hövdingar eller rentav kungar, finns en stark ansamling av sådana på västra sidan av Oslofjorden. Härav kan man dra slutsatserna, att södra Norge har varit folkrikt, och att många hövdingar och kungar har uppehållit sig här i söder. Vad gäller Ranrike och Elvsyssel fanns här under senmedeltiden flest kronogods i Viken. Området som helhet hade inte färre än 1 850 kronogods. Det var alltså viktigt för kungen att äga gårdar i Viken och särskilt inom nuvarande Bohuslän.

Iversen hade undersökt var svenska kungabrev utfärdades och hade funnit att under medeltidens lopp blev det allt vanligare att de utfärdades i städer och allt ovanligare, att de utfärdades på landsbygden. Den slutsats man kan dra härav är, att Bohuslän bör ha varit ett område, där kungen med förkärlek uppehöll sig, och att köpstaden Kungahälla måsta ha blivit allt viktigare som kungasäte i Bohuslän.

Seminariet i Kungälv gav alltså många uppslag. De flesta anade redan på förhand, att utgrävningarna skulle bli omfattande och långvariga. Denna insikt bekräftades av föredragen om Birkagrävningarna och de danska grävningarna. Man skämtade med Johan Ling och sade, att han skulle bli tvungen att gräva tills han blev 95 år gammal. Han bara skrattade och tycktes inte alls ha något emot dessa framtidsutsikter. Alla begrep nämligen samtidigt att grävningarna skulle bli intressanta och givande.

Lars Gahrn

Lilla berg och Stora berg – en tilltrasslad härva

Om somliga kallar en bergsudde för Lilla berg och andra kallar den för Stora berg, då blir förvirringen stor. Om det i närheten finns en annan bergsudde, som på samma sätt av somliga kallas Stora berg och av andra Lilla berg, då blir det betydligt värre. Om det dessutom i närheten finns ett tredje berg, som också ibland har kallats Stora berg, då kan det inte gärna bli mycket värre. Denna begreppsförvirring råder tyvärr i Gunnebo, vid Stensjöns nordöstra strand, ett par stenkast från vår brostuga. Folk – däribland jag – frågar ibland, hur det egentligen förhåller sig. Ju fler svar jag har fått, desto mer förvirrad har jag blivit, men nu har det äntligen klarnat. Jag skall försöka reda ut den trassliga härvan.

 Två badplatser

Om man från parkeringsplatsen vid Gunnebobro och brostugan vandrar söderut på gångvägen utmed Stensjön, kommer man efter ungefär 100 meter upp på en lägre bergshöjd, som går ut i Stensjön. Härifrån har man utsikt mot Gunnebobro, Christinedal, Stensjöberg och Tallkottegatan. Här badar folk under vackra sommardagar. Då brukar berget vara fullt av folk. Här badade förr enbart män och pojkar. Detta badställe kallade William Olsson för “Pojkeplatsen”, och Axel Eriksson har använt det utmärkta namnet “Pojkeberget”. Tyvärr har dessa benämningar dock varit mindre brukade, men alla sagesmän är överens om, att här badade pojkarna.

 Fortsätter man söderut längs Stensjön, kommer man ner i en svacka. Den är nu ekbevuxen, men förr var den fri från växtlighet. Härnere står livräddningsredskap. Efter ungefär 20 meter kommer man upp på en mindre klippa. Härifrån har man vacker utsikt mot Hökekullen. Detta är Töseplatsen (William Olsson) eller Töseberget (Axel Eriksson). Tyvärr har även dessa benämningar varit mindre brukade, men alla sagesmän är ense om, att här badade flickorna.

 Namnen Lilla berg och Stora berg används om båda badplatserna

De flesta sagesmän använder namnet Lilla berg om Pojkeberget, den första och nordligaste av de två badplatserna. Många av dem har inte en aning om, att namnet Stora berg över huvud taget finns till. Vigon Ohlsson hävdade dock 1984, att detta ställe kallades Stora berg, och detsamma hävdade en gammal mölndalsbo, som talade med mig 1985. Stora berg var pojkarnas badplats. Lilla berg var flickornas. Lilla berg låg, enligt Vigon längre bort från Gunnebobro räknat än Stora berg. Märkligt nog har – enligt mina anteckningar – även Lasse Larsson sagt detsamma (både 1996 och 2006), fastän han vid förfrågan senare med stor bestämdhet har gjort gällande, att Pojkeberget är Lilla berg. (Kanske har han vid dessa tillfällen redogjort för andras uppfattningar. Rimligtvis har jag inte missuppfattat honom vid två tillfällen. Han uttrycker sig alltid klart och lättfattligt.)

 Går vi så söderut till Töseberget, skulle denna plats enligt Vigon Ohlsson och den gamle mölndalsbon ha kallats Lilla berg. Även Lasse skulle ha sagt så enligt mina anteckningar från 1996 och 2006, men egentligen är detta Stora berg, understryker han med bestämdhet. Han påpekar dock, att Stora berg är ett mycket märkligt namn för Töseberget, eftersom detta är mycket mindre än Pojkeberget. (Lasse använder inte själv benämningarna Pojkeberget och Töseberget.)

 Har man försökt att genomföra ett namnbyte?

I denna fråga har ingen rätt eller fel. Det rör sig helt enkelt om olika namnbruk. Ett namn kan dock vara starkare eller svagare knutet till en plats. Ett namnbruk kan också vara ursprungligt eller sentida. Klart är, att namnet Lilla berg i första hand och mycket starkt är knutet till Pojkeberget. Jag är övertygad om att Lasse och alla andra har rätt i detta. Namnet är som sagt  mycket starkt knutet till denna plats, och denna plats är dessutom det bästa badstället. Pojkeberget har säkerligen varit mer välkänt och mer i behov av ett namn än det andra stället. Påfallande är att flera sagesmän, som visste om både Pojkeberget och Töseberget, kände till enbart namnet Lilla berg (som namn för Pojkeberget) men inte hade hört talas om Stora berg som namn för vare sig Pojkeberget eller Töseberget. Till dessa sagesmän hör sådana mölndalskännare som William Olsson, Tage Enebacke, Axel Eriksson och Rolf Johansson. Även ett kronvittne vad gäller Gunnebos 1900-talshistoria som Thore Enemyr kände till enbart Lilla berg (som namn för Pojkeplatsen). Namnet Stora berg passar slutligen sällsynt dåligt som namn på Töseberget.

 Den enda tänkbara förklaring, som jag har kunnat finna till de egenartade namnförhållandena, är denna: Namnet Lilla berg har ursprungligen varit knutet till Pojkeberget, som har varit den utan jämförelse mest välbesökta badplatsen. I ett senare skede har man ansett sig behöva ett namn för Töseberget. Eftersom detta är mindre än Pojkeberget, har man då kallat detta för Lilla berg. Man har alltså flyttat eller rättare sagt försökt att flytta namnet Lilla berg. Pojkeberget har då fått det nya namnet Stora berg, eftersom det är större än Töseberget. Så långt var allt gott och väl, men det är svårt för att inte säga omöjligt att ändra ett invant och vedertaget namn. De, som visste hur det förhöll sig, har vägrat att kalla Pojkeberget för något annat än Lilla berg. Följden har blivit att de i stället har använt namnet Stora berg om Töseberget, fastän detta berg är betydligt mindre. Försöket till namnbyte har alltså i huvudsak misslyckats och i stället skapat förvirring. Hos de flesta var och förblev Stora berg ett okänt namn. De använde det inte om någondera badplatsen.

 Har man jämfört Lilla berg med Hökekullen?

Om ett berg kallas “Lilla berg”, finns ett större berg i närheten. Detta större berg har inte nödvändigtvis kallats “Stora berg”, men det måste ha legat i närheten, så att man kunde göra jämförelser. Detta större berg har givetvis inte varit Töseberget, som är betydligt mindre än Lilla berg.

Förr i världen kom ännu fler av badgästerna från Mölndal än nu. De som bodde i Gunnebo och norr om sjön var då inte många. Kommer man från Strandpromenaden eller Stensjöbacke, ser man Gunnebos höjder på andra sidan Stensjön. De är alla berg, men detta begriper man inte på avstånd, ty nästan alla bergen är klädda med ekskog och framträder som lövskogsklädda åsar eller kullar. Endast två nakna klippor syns, dels Lilla berg (Pojkeberget), dels Hökekullen, som har en hög, naken bergssida åt sjön. Dessa två berg har fyra saker gemensamma: Båda är helt eller delvis kala, båda skjuter fram som uddar i sjön, båda används som badplatser, båda var – och är – som följd härav mycket kända bland mölndalsborna. Hökekullen är både högre och större än Lilla berg. Uppenbarligen har man haft Hökekullen för ögonen, när man kallade Pojkeberget för Lilla berg. Dessa slutsatser drog jag utifrån mina synintryck vid vandringar på andra sidan Stensjön. Slutsatserna fick dock senare stöd av Axel Eriksson, som meddelade, att Hökekullen ibland även kallades Stora berg. (Ibland kunde Hökekullen även kallas Ekekullen, berättade han. Man har alltså förväxlat Hökekullen i Gunnebo med Ekekullen vid Enerbacken.) Här har vi alltså ett tredje berg vid Stensjön, ett tredje berg som har kallats Stora berg, lyckligtvis bara ibland.

Stensjön drog som bekant till sig badgäster och lekande ungdomar från de mest skilda håll. Dessa bildade olika kretsar eller gäng, som oftast inte hade något med varandra att göra. Följden kunde bli, dels att de inte använde samma ortnamn, dels att de använde samma ortnamn om olika platser. Vi har två berg, som har kallats för Lilla berg, och inte mindre än tre, som har kallats för Stora berg.

 Hur gör vi i framtiden?

Vilka namn bör vi använda? Så frågar sig kanske en och annan vid det här laget.

 Hökekullens namn är välkänt alltifrån rike Hallens dagar, då John Hall den yngre använde detta ortnamn på sina skisser. Hökekullen har aldrig annat än undantagsvis kallats något annat än Hökekullen eller Hökullen. Här är allt självklart.

 Pojkeberget bör givetvis kallas Lilla berg, eftersom detta namn är mest känt och använt.

 Den enda fråga som är svår, är vad Töseberget bör kallas. Man bör inte kalla ett av Gunnebos minsta berg för “Stora berg”. Varför inte i stället kalla denna bergknalle för Töseberget? Kanske är frågan emellertid överflödig. Aldrig eller åtminstone sällan badar någon här numera, och därmed har nog behovet av namn på denna knalle försvunnit.

 

Vårt västsvenska Birka

Innan Gustaf II Adolf år 1621 grundade Göteborg, var Lödöse och Kungälv Västergötlands hamnstäder för utrikeshandel. Visserligen låg Kungälv i Bohuslän och tillhörde fram till 1658 Norge, men under medeltiden, innan kungarna ännu inte hade makt att pålägga skatter och tullar, betydde gränserna inte mycket – åtminstone inte för handeln, som förblev livlig, även trots sentida påbud. Båda städerna både härjades och flyttades under århundradenas lopp. Båda gick tillbaka, ohjälpligt och allvarligt, efter Göteborgs tillkomst. Lödöse försvann rentav helt hållet. Försvinner staden, försvinner lätt även dess historia. Arkiv, föremål och byggnader är borta, och det är inte lätt att pussla ihop en sammanhängande historia av de spridda skärvor, som finns på annat håll. Både i Lödöse och i Kungälv kom detta arbete igång sent. Lödöse fick sitt museum för några år sedan. Kungälv arbetar ännu på att få ett.

Som ett led i detta arbete skall man se boken:
Nordiska möten. Antologi utgiven av Föreningen Kungälvs Musei Vänner till 900-årsjubileet av Trekungamötet i Kungälv 1101. Redaktör: Lars Linge. Kungälv 2001. 141 s. ISBN 91-631-0999-9.

Som mosaikbitar i en stor mosaik, vari många viktiga bitar tyvärr är borta för alltid, kan man se de olika författarnas inlägg i denna samlingsvolym om Kungälvs äldsta historia. Ett av de ämnen, som behandlas minst, är just trekonungamötet 1101. Bokens redaktör erkänner utan omsvep: ”vi vet helt enkelt för litet om det”. Hans uppfattning överensstämmer med mina slutsatser i ämnet (framlagda i Hembygden, årsbok för Dalslands Fornminnes- och Hembygdsförbund, 2001 och 2002). Kristina Bengtsson gör dock ett intressant försök att utpeka mötesplatsen och stannar för Kongsvallen på gården Mariebergs ägor vid Göta älv strax nordost om Kungälv. Lars Hermanson påpekar att den tidens toppmöten – i motsats till senare tiders – var ett slags släktträffar, där man gjorde upp om giftermål och fördelning av släktjord. Däremot kan man inte hålla med om slutsatsen, att tidens kungar var mindre intresserade av gränser. Enligt skalden Gisle Illugason hade Magnus barfot före 1101 års möte erövrat femton härader.

Henrik Janson bidrar med ett värdefullt påpekande om 1101 års möte: Under de gångna århundradena hade de nordiska kungarna gång på gång försökt erövra varandras riken, men nu avstod man från dylika erövringsförsök. De tre nordiska kungarna ”erkände varandras ömsesidiga oberoende och integritet som kungar över kungarikena Danmark, Norge och Sverige”.

Friden blev dock inte långvarig. I början av 1100-talet hade Sigurd Jorsalafar ett kastell i Kungälv, och Thomas Lindkvist fastslår: ”Kungahälla var vid denna tid inte främst en handelsstad utan mer en bas för krigiska och plundrande kungar”. År 1123 företog han ett allt annat än kristligt korståg till Småland. År 1135 råkade Kungahälla illa ut. Venderna anföll, plundrade och brände orten. Lars Lönnroth skärskådar kritiskt Snorre Sturlassons mycket sagoaktiga skildring. Enligt Snorre skulle staden därefter aldrig ha blivit vad den hade varit, men arkeologen Jens Rytter visar, att storhetstiden började efter 1135, och att inslagen av hantverk först nu blir många. Tack vare benfynden kan Maria Vretemark påvisa, att man har ägnat sig åt långväga handel. Renhorn har förts till Kungahälla och använts som råämne inom kamtillverkningen. Man har även hittat valrossbetar, späckhuggartänder och revben från valar. Från inlandet har äldre oxar förts till kuststaden. I gengäld finner man i inlandsstaden Skara kotor efter stor torsk, långa och sej. Handelsutbytet har alltså varit livligt. Staden hade därför stor betydelse, vilket avspeglas i borganläggningarna Ragnhildsholmen och den mäktiga Bohus fästning, en av Västsveriges största sevärdheter. Rune Ekre, vår främste kännare av Lödöse, ger oss en elegant sammanfattning av historien om borgar och möten samt dessutom en väl underbyggd redogörelse för jordfallet, jordskredet som för en tid täppte till Göta älv – men inte Nordre älv, där Kungahälla låg. Betydelsen av detta jordskred har ofta övertolkats, men Ekre för in frågan inom rimlighetens gränser.

Lars Linge har skrivit en känd och ofta åberopad avhandling om ”Gränshandeln i svensk politik under äldre Vasatid”. I denna bok återkommer han till ämnet. De danska kungarna ville draga Västergötlands handel över danska sjöstäder, men de svenska kungarna ville draga den över svenska handelsstäder. Gamla Kungahälla låg en bit ner efter Nordre älv, men redan 1308 hade Bohus fästning anlagts på en holme, där Nordre älv utgår från Göta älv. Detta läge var mycket förmånligare, om man ville fånga upp Västergötlands handel. Linge påvisar, att redan på 1360-talet fanns ”härbärgen” strax utanför fästningen, och att de, som ville bygga och bo här, fick stadsprivilegier redan 1505. Först 1613 gavs kunglig befallning att staden skulle flyttas till Fästningsholmen, men mycket länge hade man alltså varit inriktat åt detta håll. Enligt gängse uppfattning skulle staden redan på 1500-talet ha varit av ringa betydelse. Linge visar att så inte var fallet. Svenskarna var oroade av handeln över Kungälv, och köpmän från Kungälv hade stora fordringar hos svenska adelsmän. Först efter Göteborgs tillkomst kom Kungälvs tillbakagång.

Snorre Sturlassons skildringar från Kungälv är visserligen diktning, vars historiska värde är ringa, men dess litterära värde är desto större. De har inspirerat Selma Lagerlöf. Både Snorre och Selma inspirerade i sin tur textilkonstnärinnan Selma Johansson, som utförde vackra bildvävnader med motiv ur Kungahällas historia. Om henne skriver Kerstin Berg och Nils Zandhers. Kerstin Berg har tidigare skrivit ett större arbete om Selma Johansson, som nådde oanade höjder i sina Kungahällavävnader.

Diktningen har mycket stor betydelse för historieintresset, men vårt vetande måste vi hämta från annat håll, och då är boken ”Nordiska möten” utmärkt som sammanfattning av de rön som har framlagts här och var i allsköns publikationer och som presentation av nya rön. Varje avsnitt följs av en ”Bibliografisk kommentar”. Tack vare dessa hänvisningar till källor och litteratur är det lätt att komma vidare i ämnet. Föreningen Kungälvs Musei Vänner är att lyckönska till en värdefull skrift, och liksom man här har sammanfört och presenterat historisk kunskap, kan man önska att Kungälv skall kunna sammanföra fynd och andra föremål från olika museers magasin till ett museum i Kungälv och presentera dem där.

Den mest eggande forntidsgåtan pockar på vidare behandling och har inte medtagits i denna skrift, eftersom ingenting nytt ännu kan tillföras. Det finns en allvarlig och kraftig motsättning mellan arkeologins vittnesbörd och de skriftliga källorna. De arkeologiska fynden visar, att staden Kungahälla (vid Kastellegården) inte är äldre än 1100-talet, men enligt de isländska sagorna skulle Konungahälla ha varit ett viktigt kungasäte för norrmännens hövdingar och kungar redan under vikingatiden, flera århundraden tidigare. Man har förgäves försökt finna spår efter detta vikingatida Kungahälla. Man har grävt  både här och var vid Kastellegården, och man har letat vid Ragnhildsholmen (på andra sidan älven). Allt förgäves. Arkeologen Kristina Bengtsson har dock med hjälp av ortnamnen hävdat, att Kungahälla ursprungligen skulle ha varit en kungsgård vid det stora järnåldersgravfältet i Ytterby. Här ­- men inte vid staden – finns ett berg eller en häll, som skulle ha kunnat ge upphov till namnet Kungahälla. Senare skulle en köpstad ha uppstått sydost om kungsgården, och staden skulle ha fått övertaga gårdens namn. Om detta är riktigt, skulle vi få en västsvensk motsvarighet till Uppåkra och Lund, Adelsö och Birka, Fornsigtuna och Sigtuna, Gamla Uppsala och Uppsala (ursprungligen Östra Aros). I alla dessa fall har den sentida orten haft en äldre föregångare, som i Birkas och Uppsalas fall har varit just en kungsgård. Kungahälla skulle kanske kunna visa sig vara vårt västsvenska Birka. Västsvensk arkeologisk forskning har i hög grad varit inriktad på stenåldern och har inom detta område fått fram uppmärksammade rön, men här finns en möjlighet att utmärka sig även inom vikingatidsforskningen. För att komma vidare krävs pengar till utgrävningar. Var finns sponsorerna?

Lars Gahrn
Tidigare tryckt i Borås Tidning 14/7 2002

Klippandagarna

Västsveriges vaktparad

Klippandagarna har blivit ett omtyckt inslag i Göteborgs kulturliv. Klippans kulturreservat i Majorna innefattar även ruinerna efter gamla Älvsborgs slott. Denna historiska ruin är ett påtagligt minne av Västsveriges krigshistoria. Gamla Älvsborg gör Klippans kulturreservat intressant för Västsveriges militärkulturhistoriska föreningar. Även 2010 fann man militära tältläger inom reservatet under Klippandagarna. Westgiöta Gustavianer (www.Gustavianer.com) och Gustav II Adolfs Fotfänika (www.GIIA.nu) hade slagit upp sina tält och levde lägerliv. Gustavianerna har som bekant haft liknande läger tillsammans med broderföreningar i Gunnebo (2005-2008). Alltifrån år 2007 kan man se dem på Klippan.

Drottningen eskorteras 

De båda föreningarna förevisade uppe vid ruinen hur strid gick till. De bildade två stridande förband, som gick i ställning mot varandra och avsköt sina musköter mot varandra. (Det rörde sig om lösa skott, och för säkerhets skull var gevären snett uppåtriktade.) De fredliga övningarna övervägde emellertid. Anne Jönsson, ordförande i föreningen Rädda Södra Älvstranden, förevisade reservatet och berättade om dess historia. Hon var då klädd som änkedrottning Hedvig Eleonora och åtföljdes av en hovdam. Framför allt eskorterades hon av en manstark trupp gustavianer, som på detta sätt samtidigt gav besökarna en uppvisning i exercis och trupprörelser. 

Lägerliv

Framför allt kunde besökarna beskåda lägerliv. Här fanns både soldaterna och deras hustrur. Även många rara barn, klädda enligt äldre tiders dräktskick, var med. De lekte (och busade), helt obesvärade av åskådarna. En av gustavianernas medlemmar berättade om en fältskärs ruskiga verksamhet. Fältläkarna kallades fältskärer, eftersom en stor del av deras verksamhet bestod i att skära av (amputera) skadade armar och ben. En av fotfänikans medlemmar berättade om kroppsstraff i äldre tider. Både läkarinstrument (knivar, sågar, tänger med mera) och straffredskap (tumskruvar, niosvansad katt, spön, bödelsbila med mera) förevisades. Historien idylliserades alltså inte, utan dess skuggsidor framhävdes också denna gång.

Få stilbrytningar

Man märker, att bägge föreningarna har lång erfarenhet av att ordna tidstrogna föreställningar. Här finns få stilbrytningar. På medeltidsmarknader kan man få se munkar komma gående i sentida träningsskor eller – o, ve och fasa! – medeltida matronor i skära plasttofflor, men dylika upplevelser förskonas man ifrån hos de militärkulturhistoriska föreningarna. Medlemmarna arbetar ständigt på att göra sin utrustning alltmer tidstrogen. En stilbrytning är dock ofrånkomlig, nämligen glasögonen. Vi vet visserligen, att läsglasögon inte var ovanliga under 1700-talet, men glasögon användes nog sällan utomhus.

Gammaldags matlagning

Medlemmarna lär sig mer och mer om tiden, om hur man levde, och om hur man klädde sig. Det kulturhistoriska intresset vidgas hela tiden. Nu lär man sig att sjunga och dansa på tidstypiskt sätt. Under hösten 2010 anordnas bal på Råda säteri. Musicerande är ett annat viktigt intresse. En av de viktigaste sysselsättningarna är matlagning på gammaldags sätt. Båda föreningarna hade var sin lägereld på fyrfat, och vid varje lägereld fanns en eldvakt. Recept på gammaldags maträtter efterlyses. Soldater, soldathustrur och barn kom och gick vid lägerelden, tog sig en skål mat och satte sig på bänkarna en stund för att äta. Lägerlivet var både rogivande och omväxlande.

Klippandagarna innehöll mycket annat: marknad med åtskilliga stånd, dansande skottar och skotska spelmän med säckpipa, föredrag om Gamla Älvsborg och turer med färjan 4. Denna gamla ångfärja gjorde varje halvtimme kortare turer i hamnen. Det var rogivande och behagligt att glida fram över vattnet med denna farkost, vars ångmaskin arbetar lugnt och tystlåtet. I styrhytten återfann man en mölndalsbo, Claes Verner från Stensjöbacke. Även i militärlägren stötte man på mölndalsbor. Också borta kan man känna sig som hemma.

Vaktparad på väg

När man ser gustavianerna eskortera den nöjda och belåtna änkedrottningen, kommer man att tänka på en vaktparad. Inte bara Stockholm hade förr en vaktparad utan även Göteborg. Idag är Göteborgs vaktparad sedan länge avskaffad och glömd, men Stockholms är mer uppmärksammad än någonsin, en publikmagnet av stora mått. Vaktparaden är borta, men vi har de militärkulturhistoriska föreningarna Westgiöta Gustavianer, Gustav II Adolfs Fotfänika och Bohus-Älvsborgs karoliner (www.carolinerna.se). (Även två karoliner var med under Klippandagarna.)

Det är bara en tidsfråga innan någon politiker med blick för det färgstarka och det verkningsfulla anlitar dessa soldater som hedersvakt, när Göteborgs stad har högt uppsatta gäster och stora mottagningar. Sedan länge är Gustavianerna Gunnebos slottsgarde. Ofta syns soldaterna kring ostindiefararen Götheborg. I Kvistrum har de genomfört uppvisningar alltsedan 2007, och så vidare. Västsveriges vaktparad är på väg, men ännu har den inte tågat in på Gustav Adolfs Torg och in i Börsen. Där behövs den lika mycket som på Klippan och på Gunnebo. Vi mölndalsbor har dock tillfredsställelsen att kunna erinra oss, att Västsveriges vaktparad började på Gunnebo.

Vikingatidens Kungahälla (Kungälv) återfunnet

Århundradets arkeologiska upptäckt i Västsverige:
Vikingatidens Kungahälla (Kungälv) återfunnet

År 1993 är ett märkesår i historieskrivningen kring Kungälv och Västsverige. I februari detta år framlade Kristina Bengtsson sin trebetygsuppsats vid Arkeologiska institutionen vid Göteborgs Universitet. Den hette: ”Hälla – Kungahälla, Där konungarna möttes: Uppsats kring problem om Kungahällas ursprung”. Kristina Bengtsson började med en rik uppsättning av gamla ”problem”. 48 sidor senare hade hon löst dem. Om hon hade rätt, innebar uppsatsen en sensation inom nordisk vikingatidsforskning.

 Hon var angelägen att höra vad andra forskare ansåg om hennes uppsats. Arkeologen Lou Schmidt gav mig ett exemplar av uppsatsen och bad mig om ett utlåtande. Efter att ha tröskat igenom hela Sveriges äldsta historia var jag utled på lösa gissningar och obevisade antaganden. Mina förväntningar var lågt ställda, men när jag hade börjat läsningen, insåg jag, att detta var något helt annat.

 Kristina Bengtsson byggde på goda källor. Hennes slutsatser var bindande och ofrånkomliga. Genom Lou Schmidt framförde jag mina lyckönskningar till Kristina Bengtsson. Hon hade utfört en forskningsbragd. Hon hade kunnat peka ut platsen för det vikingatida Kungälv. Det hade ingen annan kunnat göra, åtminstone inte under de senaste fem århundradena.

 Det stora bekymret var följande: Enligt de isländska sagorna var Kungahälla en viktig ort och ett viktigt kungasäte för de norska vikingakungarna redan under vikingatiden. Arkeologerna hade förgäves sökt efter detta Kungahälla. De hade grävt båda här och var utan att finna vikingatida fynd. Framförallt hade de grävt vid Kastellegården vid Nordre älv (väster om den nuvarande tätorten Kungälv). Här vid Kastellegården hade köpstaden Kungahälla legat fram till 1612. Man hade dock inte funnit några fynd, som var äldre än 1100-talet. Man hade börjat misströsta och fråga sig: Har Kungahälla över huvud taget funnits till redan på vikingatiden?

 Nu kom emellertid Kristina Bengtsson och påvisade, att namnet Kungahälla hade varit knutet till Kungälvs Ytterby ett par kilometer nordväst om Kastellegården. Här finns ett av Bohusläns största gravfält och hällar, som kunde ha givit namn åt orten. (Några sådana hade man inte funnit vid Kastellegården.) Kristina Bengtsson hävdade, att Kungahälla ursprungligen hade varit en kungsgård vid det stora gravfältet i Ytterby. (Hennes sakskäl är utförligast återgivna och lättast tillgängliga i boken Kring Göta älv: Studier i en dalgång, 1993.)

 För forskare, som är vana vid att läsa avhandlingar och bedöma vetenskapliga skäl, var det uppenbart, att hon hade rätt, men det krävdes arkeologiska fynd för att få den slutgiltiga bekräftelsen och kunna övertyga den stora allmänheten. Att få fram pengar är inte det lättaste, och trögheten är stor. Att jag skulle komma med litet grand även i detta arbete hade jag inte en tanke på, men historikern Lars Linge, docent vid Göteborgs Universitet och bosatt i Kungälv, arbetade för föreningen Kungälvs musei vänner. Han bad mig att recensera föreningens böcker. Det gjorde jag gärna, och då hade jag tillfälle att dra en lans för Kristina Bengtssons stora upptäckt och yrka på utgrävning. Äntligen kom större utgrävningar igång 2008 och gav – som man kunde vänta – omedelbart rika fynd, men tröghetens lagar gäller alltjämt, och därför lägger jag ut några av mina gamla recensioner och artiklar på min blogg. Mitt budskap till alla berörda är: Försumma inte detta tillfälle att lyfta fram Västsverige! I detta fall är sparsamhet enbart av ondo. Varje satsad krona kommer att ge rik återbäring åt Kungälv och hela Västsverige.

Tisdagen den 24 augusti 2010 hölls ett seminarium i Nordiska Folkhögskolan i Kungälv, och detta vill jag gärna berätta om. Här fick Kungahällaprojektets företrädare många goda råd och starkt stöd av sakkunniga från övriga Sverige och det övriga Norden.

Karl Johan bestämde kursen

Kungaätten Bernadottes 200-årsjubileum

 I år har 200 år förflutit sedan den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte valdes till svensk tronföljare. Han kom att i viktiga avseenden styra utvecklingen. De i huvudsak goda följderna av hans politik fortsätter in i våra dagar. Därför finns det många anledningar att behandla både honom och 200-årsjubileet.

Kejsar Napoleon av Frankrike var under 1800-talets första årtionde den starkaste härskaren i Västeuropa och Mellaneuropa. Han ändrade gränser och tillsatte konungar som han ville. Han var enväldig härskare i Frankrike och drev en ren och rå maktpolitik gentemot andra länder. På grund av ockupation, väpnat hot och krig kunde han driva igenom sin vilja. Napoleon besegrades emellertid vid Leipzig 1813 och Waterloo 1815. Han miste sin kejsarkrona och all makt. De av honom tillsatta kungarna och ämbetsmännen förlorade sina ämbeten och sin makt. De måste i allmänhet gå i landsflykt. Själv dog han som statsfånge på en enslig ö ute i Atlanten. Under en – mycket kort – övergångstid hade den nye franske kungen två av Napoleons befattningshavare i ledande ställning. Talleyrand var utrikesminister och Fouché polisminister, men snart var även de borta.

År 1818 fanns egentligen bara en av Napoleons befattningshavare kvar i ledande ställning, nämligen före detta marskalken Jean Baptiste Bernadotte. Efter att framgångsrikt ha styrt Sverige och Norge som kronprins blev han år 1818 konung av Sverige och Norge under namnet Karl XIV Johan. Hans hustru Desirée Clary blev drottning av Sverige och Norge. Avundsjukan bland deras franska vänner och bekanta var enastående. Napoleon hade fört en rå maktpolitik och egentligen inte brytt sig om något annat än sin egen vilja. Därför hade han lyckats med konststycket att få Europas samtliga stormakter att samarbeta mot honom. Karl Johan var dock hela tiden angelägen om att föra en politik, som gagnade medborgarnas intressen och önskemål. Bland annat därför blev hans levnadsöde ett helt annat.

Karl Johan hade tillhört de många fransmän, som var starkt kritiska till Napoleons envåldsmakt och krigspolitik. Som svensk kronprins anslöt han sig till Napoleons fiender. Sverige deltog i kampen mot Napoleon 1813, och Karl Johan stod bakom fälttågsplanen, som ledde till Napoleons nederlag. Dessa beslut vållade Karl Johan stor vånda, men han visste, att varken Frankrike eller andra europeiska länder skulle få leva i lugn, så länge Napoleon härskade.

Tack vare Napoleons nederlag fick Sverige och övriga Europa en långvarig fred. Detta var ett av Karl Johans mål. Han har efterlämnat ett bevingat ord: ”Freden är det enda ärorika målet för en vis och upplyst regering.” Orden är mycket märkliga, om vi betänker, att en dåtida yrkesmilitär har yttrat dem. Ännu märkligare är de, därför att Karl Johan menade vad han sade. Napoleon har inte lämnat sådana ord efter sig, och hans regering visade, att Napoleon inte var beredd till några som helst uppoffringar för fredens skull. Karl Johan hade däremot freden som mål. Han kunde inleda vår snart 200-åriga fred.

I svensk historieskrivning har man ofta framhävt Karl Johan som en konservativ självhärskare. För att bilden skall bli fullständig, måste dock påpekas, att han även var ett barn av den franska revolutionen. Han var i många avseenden frihetsvänlig, och denna lyhördhet för folkens önskningar om inflytande och medbestämmande bidrog till den fredliga samhällsutvecklingen i Sverige och Norge efter 1809.

År 1809 avsattes Gustaf IV Adolf genom en statskupp. Den starka kungamakten försvann. Sverige fick en ny författning, och riksdagen återfick sin starka ställning. Karl Johan kom från det enväldigt styrda Frankrike men fann sig i de nya förhållandena. På senare år fick han mycket besvär med en stark opposition i riksdagen, men han gjorde aldrig några försök att inskränka riksdagens makt och tycks inte ens ha haft några tankar åt det hållet. Utvecklingen var som bekant en helt annan i Frankrike, där försöken att inskränka folkrepresentationens befogenheter ledde till revolutionerna 1830 och 1848.

Ännu mer uppseendeväckande är Karl Johans tillmötesgående i fråga om norrmännens frihetssträvanden. Karl Johan hade besegrat även Danmark, som var Napoleons bundsförvant. Han tvingade danskarna att till Sverige avträda Norge. Norrmännen fanns sig inte i detta utan förklarade sig självständiga, antog en egen författning och valde en egen konung. Karl Johan ryckte då in i Norge med den svenska hären. De svaga norska styrkorna drog sig tillbaka, och deras nyvalde kung tvingades att lämna landet. Karl Johan hade kunnat driva igenom vilka villkor som helst. Till stor besvikelse för många svenskar nöjde han sig dock med att genomdriva unionen mellan Sverige och Norge. Däremot fann han sig i att Norge skulle vara ett eget kungarike med egen folkrepresentation, och han godkände den revolutionära norska författningen. Unionen blev härigenom visserligen svag, men å andra sidan fann sig norrmännen utan större knot i föreningen med Sverige under de första 50 åren. Norges fria författning gav norrmännen goda möjligheter att arbeta parlamentariskt och fredligt för Norges fulla oavhängighet. I vår tid är vi vana vid väpnade frihetsrörelser, attentat och terrorism. Ingenting av detta förekom under Norges frihetskamp. Inte ett skott avlossades. Under denna kamp förekom inga dödsoffer, inga attentat, inga martyrer, inga kravaller. En av orsakerna var att norrmännen – tack vare sin författning – hade alla möjligheter att arbeta fredligt och parlamentariskt genom Stortinget. Som bekant frigjorde sig norrmännen fullständigt 1905, men Karl Johans ryttarstaty står kvar i Oslo, och stadens paradgata heter fortfarande ”Karl Johans gate”, populärt kallad ”Karl Johan”. Konungen hade tagit stora hänsyn till norrmännen, och de återgäldade vänligheterna med att hedra hans minne. Minnesmärkena över Napoleon överlevde däremot inte hans fall. I både Sverige och Norge erkände Karl Johan alltså folkrepresentationens rättigheter. Detta ledde i båda fallen till en fredlig samhällsutveckling.

Sverige fick en ny tryckfrihetsförordning 1810. Den inskränktes genom indragningsmakten 1812. Regeringen fick rätt att dra in misshagliga tidningar. I detta avseende inskränktes allmänhetens fri- och rättigheter. Karl Johan har blivit hårt dömd av eftervärlden för dessa inskränkningar. Vad gäller tryckfriheten var han inte framsynt. Det är beklagligt men inte överraskande, att han delade sin samtids misstro mot tryckfriheten. Den var ny och oprövad. Under frihetstiden, som omfattade drygt 50 år (1719-1772), hade Sverige tryckfrihet under enbart ungefär sex år (1766-1772). I Frankrike hade synnerligen råa och hätska utgjutelser i tryck lett till svårartade uppträden under revolutionen. I Sverige var tidningspressen delvis ansvarig för att pöbeln mördade riksmarskalken Axel von Fersen 1810. Indragningsmakten kom som en följd av sådana övertramp, men den blev själv ett ännu värre övertramp.

Karl Johan var fransman och vid valet till tronföljare 1810 inemot 50 år gammal. Hans omdöme var moget, och han kunde betrakta Sverige fördomsfritt. Till skillnad från svenskarna insåg han, att Sverige var en småstat, som borde föra en småstats försiktiga utrikespolitik. Svenskarna var däremot fångna i det förgångna och levde på minnen från ”fornstora dar”, då Sverige hade varit något av en stormakt i Nordeuropa. Endast som bundsförvant till mäktiga stormakter borde Sverige våga sig in i krig, och helst skulle det helt avstå från krigiska äventyr, föra en neutralitetspolitik och hålla sig väl med stormakterna i sitt grannskap. Detta var Karl Johans åsikt och målsättning. När Sverige under Karl Johans ledning ingrep i befrielsekriget mot Napoleon, hade Sverige Ryssland, Preussen, Österrike och England som bundsförvanter. Med så många och mäktiga bundsförvanter var kriget ganska riskfritt för Sveriges del. Freden var dock Karl Johans övergripande mål. Därför var han noga med att Sverige skulle hålla sig väl med Ryssland. Hans ryssvänlighet var allt annat än omtyckt i Sverige. Så sent som 1808 hade ryssarna erövrat Finland. Många svenskar drömde om att i förbund med Frankrike återerövra Finland. Karl Johan begrep emellertid, att det var bättre att stå väl med Ryssland, en angränsande stormakt, än att sluta förbund med Frankrike, en avlägsen stormakt, som hade gjort alla andra stormakter till sina fiender.

Karl Johans anpassnings- och undfallenhetspolitik gentemot Ryssland blev stilbildande för svensk utrikespolitik. På samma sätt har Sverige uppträtt gentemot Tyskland och västmakterna. Denna politik har dock sällan varit omtyckt. Särskilt Sveriges eftergifter gentemot Tyskland under andra världskriget har klandrats. Mindre känt är, att Sverige beredvilligt gick även västmakterna tillhanda under krigets slutskede. Undfallenhetspolitiken hade ingenting med politiska sympatier att göra. Karl XIV Johan, som värdesatte både författningar och folkrepresentationer, hade givetvis inte något till övers för det frihetsfientliga, enväldigt styrda Ryssland. En son av franska revolutionen kunde inte älska livegenskapens Ryssland. Däremot underlättades Karl Johans ryska inriktning av, att han blev vän med tsar Alexander I, som var en artig, tillmötesgående och – i viss mån – frihetsvänlig man. På samma sätt har hans efterföljare ofta fört en utrikespolitik, som de visserligen fann nödvändig men kanske egentligen innerst inne ogillade. Så var det inte minst under andra världskriget. Karl Johans anpassnings- och undfallenhetspolitik gentemot stormakterna är en lämplig och ibland livsnödvändig politik för en småstat, men varken då eder senare har den varit omtyckt.

Det bör därför tilläggas, att denna politik balanserades av svensk neutralitet. Karl Johan införde den svenska neutraliteten. Han deltog visserligen i fälttågen mot Napoleon 1813, men då Napoleon återkom till makten 1815, förklarade sig Sverige neutralt och har så – med få undantag – förblivit sedan dess. Neutraliteten har ibland varit mera ord än verklighet. Viktigare har varit att Sverige har varit alliansfritt. Omfattande samarbete med främmande makter har förekommit, men alltifrån Karl Johans tid var man angelägen om att inte ikläda sig några utrikespolitiska förpliktelser gentemot främmande makt. Undantagen är endast novembertraktaten 1855 och det svenska stödet till Danmark 1848.

Redan under hans första tid i Sverige begrep man, att Karl Johan skulle räknas till Sveriges största statsmän, som har gjort en insats i hela Europas historia. Man skrev ned sina minnen av konungen. Otroligt mycket har skrivits om honom, och många har forskat. Mycket ny kunskap har framkommit, men huvuddragen var välkända redan från början. Omvärderingarna har lyst med sin frånvaro. Störst intresse har ägnats åt hans krig och hans utrikespolitik, de fyra åren 1810-1814. I själva verket var han dock Sveriges styresman ända fram till sin död 1844, men dessa år, fyllda av vardagsarbete och stridigheter med riksdagsoppositionen har intresserat mindre. Föga uppmärksamhet har ägnats åt ett storverk, som han uträttade i det tysta: Han fick ordning på de svenska statsfinanserna. Under hela 1700-talet och några år in på 1800-talet hade Sverige varit en småstat, som hade försökt ägna sig åt stormaktspolitik med aktiv utrikespolitik och krig. Följden blev ökade utgifter, budgetunderskott och statsskuld. Karl Johan övergick till fredlig småstatspolitik och ägnade stort intresse åt både rikets finanser och sin privatekonomi. Han fick ordning på bägge. Statens finanser var och förblev i balans en bra bit in på 1900-talet.

Betraktar man kungens insatser vad gäller de stora dragen, blir bilden övervägande fördelaktig. Går man honom in på livet, hittar man däremot snart åtskilligt att hänga upp sig på. Konungen gjorde oftast ett mycket gott intryck på dem, som gjorde hans bekantskap. Han var vänlig, frikostig, erkännsam, ädelmodig och vältalig. Lärde man känna honom närmare, fann man dock, att han kunde vara även härsklysten, häftig, misstänksam, envis och hård i nyporna. Karl Johans stora välvilja och enastående förmåga att vinna människor överbryggade hans mindre tilltalande egenskaper – men inte i längden för dem som hade mycket med honom att göra. De som var lättstötta kunde lätt bli hans fiender. Han var klarsyntare än de flesta i sin samtid, men givetvis gjorde även han felbedömningar. Så här i efterhand är det lätt att se, att han missbedömde värdet av unionen med Norge och dess livskraft. Unionen hade främst psykologisk betydelse. Den var en tröst för förlusten av Finland. Så länge Sverige och Norge var förenade, var Sverige något litet mer än en småstat.

Redan under sina första år i Sverige hade han på ett tillfredsställande sätt lyckats lösa alla stora frågor. Mänskligt att döma borde han ha kunnat få en lugn och bekymmerslös ålderdom. Det blev inte riktigt så. Hans regering förbittrades av stridigheter kring frågor, som så här i efterhand ter sig förhållandevis små.

I år kan ätten Bernadotte fira 200-årsjubileum som svensk kungaätt. Ingen annan svensk kungaätt har innehaft kungadömet lika länge. (Möjligen kan den vikingatida ynglingaätten ha styrt längre, men uppgifterna om denna är få och osäkra.) En anledning till detta långvariga troninnehav är, att stamfadern Karl Johan genom klok och framsynt politik skapade förutsättningar för fred och lugn samhällsutveckling.

Kungstenen i Stensjön

Karl Johan högg inte i sten

– det gjorde Mölndalsborna.

 I Stensjöns strandkant, nära Strandpromenaden och åns utlopp ur sjön, finns en tavla, som berättar om sevärdheter. Bredvid tavlan finns en liggande sten med inristning. Vad är detta?

År 1819 gjorde lantmätaren Carl Wetterström en uppmätning av Mölndalsfallen. Kvarnfallens olika fallhöjd och gränser bestämdes noga. Den fasta utgångspunkten för uppmätningen var denna sten. För att utmärka stenen försåg man den med inskrift: C XIV J 1819. Detta år regerade Carl XIV Johan över Sverige och Norge. Det är anledningen till, att hans initialer är med. Med anledning av konungens initialer kom stenen att kallas ”Kungsstenen.” Just bokstaven X i XIV skall vara den fasta punkten, som man utgick ifrån, när fallen uppmättes. Mölndalsborna lät rista stenen. Däremot har kungen själv inte vare sig skrivit på stenen eller ristat.

Enligt uppgift skall man även ha använt Kungsstenen som vattenmärke. Stensjöns vatten fick inte dämmas upp, så att det steg över Kungsstenen. Just där Mölndalsån börjar rinna ut ur Stensjön, ligger en stor kupig sten mitt i fåran. Den kallas ”Röa mössa” och är likaså ett känt vattenmärke, som användes tillsammans med Kungsstenen. När vattnet har dämts upp, så att ”Röa mössa” är täckt av vatten och endast en liten strömvirvel visar var stenen finns, är Kungsstenen ännu inte täckt. Vattnet måste stiga ytterligare några centimeter innan även Kungsstenen blir överfluten.

År 2010 firar ätten Bernadotte 200-årsjubileum som svenskt kungahus. I en längre essä skall jag teckna stamfaderns livsgärning, som var betydelsefull och har följdverkningar ända in i vår tid. Vem var kungen som har fått ett så ovanligt minnesmärke i Mölndal?