Minnesstenen räddade Gestilren från glömskan

Hösten 2014 fick jag återigen se minnesstenen över slaget vid Gestilren på bild i en påkostad och välillustrerad skrift. Klarare än någonsin begrep jag, hur stor betydelse minnesstenen i Varvs socken uppe i Västergötland hade fått, och att den hade haft stor betydelse även för mig personligen. Under sitt dryga århundrade i Varvs socken har minnesstenen gjort stor nytta, fastän denna nytta till stor del har varit både oförutsedd och oönskad.

Trowald skrev monumentets historia

Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.
Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning. I början av 1200-talet var Sverker Karlsson svensk kung. I slaget vid Lena (i Västergötland) besegrades han år 1208 av Erik Knutsson, som ville bli kung i hans ställe. Ett andra slag dem emellan utkämpades 1210 vid Gestilren. Denna gång stupade konung Sverker, och Erik Knutsson blev nu konung. Kring förra århundradeskiftet restes minnesstenar ute i våra bygder. Gustaf Lindberg i Tidaholm, en mycket historieintresserad tidningsman, ville resa en minnessten över slaget vid Gestilren, som enligt några äldre skriftställare skulle ha stått i Varvs socken väster om Tidaholm. Dessa uppgifter ansågs redan på den tiden vara mycket osäkra, men hur som helst restes en minnessten i Varv till 700-årsjubileet med mycket stor tillslutning av besökare. Minnesstenen, som är både stor och ståtlig, blev genast från början en sevärdhet. Gustaf Lindberg hade lyckats med sin målsättning att ge hembygden en historisk sevärdhet. Redan 1908 hade han skrivit: ”Hur enkelt än detta minnesmärke blefve, skulle det dock skänka bygden ett ökadt historiskt anseende.” Mer än ett århundrade efteråt kan vi fastslå, att han hade helt rätt. Om minnesmärkets tillkomst finns nu en utförlig redogörelse av Oscar Trowald: ”Bortom monumenten – historiekultur, nationalism och monumentprojekt i Västergötland 1893-1917” (Västergötlands Fornminnesförening Tidskrift 2013-2014). Gestilrenmonumentet behandlas på sidorna 95-124 och har alltså fått 30 sidor i denna drygt 200 sidor tjocka avhandling.

Slaget räddades ur glömskan

Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.
Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.

Lindberg hade gjort sin hembygd en stor tjänst, men han hade även gjort historievetenskapen en stor tjänst. Minnesmärket fäste uppmärksamheten på slaget och gjorde det känt i vida kretsar. Sveriges medeltida historia innehåller åtskilliga slag och träffningar, som inte ens alla medeltidshistoriker känner till, och som i stort sett ingen bryr sig om. Stenresarna i Västergötland räddade slaget vid Gestilren från ett sådant sorgligt öde. Tack vare dem blev Gestilren upptaget bland de medeltida händelser, som de historieintresserade förväntades känna till. Den, som går igenom uppgifterna kring detta slag, får en upplysande inblick i maktspelet vid denna tid och de offer, som den krävde. Han eller hon får en vidare en inblick i forskningens svårigheter och vårt vetandes begränsning. Man får sig till livs de första uppgifterna om de senare så omtalade folkungarna. Visst är detta slag värt att lära känna! Stenresarnas insats slutade dock inte vid att rädda slaget ur glömskan.

Minnesstenen provocerade till forskning

Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.
Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.

Blir en händelse känd genom ett minnesmärke, vill man gärna veta mer om händelsen i fråga. Man kan rentav säga, att mer kunskap blir nödvändig. Folk börjar ju fråga. Minnesmärket har eggat till forskning kring slaget och till forskning om detta tidsskede över huvud taget. Gustaf Lindberg gjorde själv aktningsvärda försök att samla de uppgifter som fanns och om möjligt få fram fler. Den mest angelägna frågan blev att försöka utreda, om slaget verkligen hade stått i närheten av minnesmärket. Västergötlands Fornminnesförening gjorde här en viktig insats. Sven Lampa skrev en utredning om slagen vid Lena och Gestilren, och denna trycktes i föreningens tidskrift. Vad gäller Gestilren skrev han, att ”platsen är obekant”, och att sägnerna förlägger platsen ”utan verkligt skäl” till Varv. I samma tidskrift trycktes femtio år senare (till 750-årsminnet) Folke Högbergs mönstergilla utredning i ämnet. Han avvisar med goda skäl försöken att förlägga Gestilren till Västergötland. Däremot hade han funnit uppgifter, som skulle kunna tyda på att byn Gästre nordväst om Enköping i Uppland skulle kunna vara det sägenomsusade Gestilren. Han hade dock inte belägg för att Gästre hade kallats Gestilren. Därför uttalade han sig inte med bestämdhet.

Minnesstenen stod där och avbildades ofta. Den fäste uppmärksamheten vid slaget, och man överdriver inte, om man skriver att den provocerade till forskning, åtminstone provocerade den mig. För att understryka hur osäkra alla slutsatser om ortens läge och namnets tydning var, skrev jag två artiklar, som trycktes i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (1988 och 1990). Dessa artiklar visade sig vara mycket provocerande för språkmännen, fastän jag inte hade ifrågasatt deras slutsatser utan endast byggt vidare på dem. Artikeln av 1988 gav upphov till ett meningsutbyte, som inte gav någonting men tjänade till att på nytt fästa uppmärksamheten på slaget – och provocera.

Ett genombrott kom några år senare, då Lars Otto Berg kunde påvisa, att Gästre nordväst om Enköping hade kallats Gestilren. Belägg fanns från åren 1581-1628. Bergs inlägg trycktes i: Namn och Bygd 1999. Gästre ligger i Frösthults socken, och i grannsocknen Sparrsätra bodde överstelöjtnant Sven Sandblom, som var intresserad av krigsminnen, och som 2004 gav ut en skrift om slaget. Han tyckte att slaget vore värt en allsidigare belysning. En bok med flera författare vore önskvärd. Han var god vän med Ingegerd Troedsson, tidigare talman i Sveriges riksdag. Hon hade både historieintresse och inflytelserika vänner. Hon ordnade fram pengar, och lagom till 800-årsjubileet utkom en 280 sidor tjock bok med åtta olika författare och slösande rikt illustrerad. Boken behandlar både 1100-talets och 1200-talets svenska historia med slaget vid Gestilren 1210 som ett slags nav eller medelpunkt. Själv skrev jag artiklar om slagen vid Älgarås (1205) och Lena (1208), medeltida fältteckens utseenden samt maktkampen mellan Sverkers och Eriks ätter. På samma sätt hade många andra artiklar betydelse främst som bakgrundsteckning till slaget. Bokens titel är: Striden i Gestilren 1210. Varför? Vad hände? Och sen då? Redaktör: Ingegerd Troedsson. Biträdande redaktör: Sven Sandblom. Övriga medverkande författare: Lars Otto Berg, Marja Erikson, Staffan Fridell, Lars Gahrn, Mats G. Larsson och Sigurd Rahmqvist (Enköpings kommuns kulturförvaltning, 2009, 280 sidor, rikt illustrerade).

Om man räknar ihop alla inlägg om Gestilren, bör man få fram att Gestilren och Lena är de medeltida slag, som är utförligast behandlade. Lena leder enbart därför, att folkvisorna om slaget har behandlats utförligt eller rättare sagt alltför utförligt. Minnesstenen i Varv har haft mycket stor betydelse för denna omfattande forskning kring slaget vid Gestilren.

Många trycksaker om invigningen och minnesplatsen

 Stenen har haft stor betydelse för att egga till forskning, men givetvis är den själva förutsättningen för alla inlägg om själva monumentet. Invigningen tycks ha varit mycket lyckad. Omkring 6000 personer bör ha infunnit sig härute på landsbygden. Biskopen, riksantikvarien, landshövdingen och prins Eugen var där. (Några veckor före invigningen hade självaste konungen förhandsgranskat den ännu icke resta stenen.) Invigningen speglades i otaliga tidningsartiklar. Två tidningsredaktörer var ju de ledande krafterna bakom minnesmärket. Dessutom utkom några trycksaker med anledning av invigningen. Vidare har Birgitta Ingvar-Nilsson skrivit utförligt om både slaget och invigningen (i: Dimbobygden 1997). Vad gäller invigningen kunde hon bygga på en utförlig artikel av Folke Högberg. Redan han hade ägnat sig åt detta ämne. År 2014 kom Oscar Trowalds 30 sidor om minnesstenen, arbetet med minnesplatsen och invigningen. Minnesmärket är alltså mycket utförligt skildrat, liksom bakgrunden. Historien om minnesstenen har blivit minst lika intressant som historien om slaget.

Minnesmärket har alltså betytt mycket för sin hembygd, dit det har dragit stora mängder besökare genom åren. Minnesstenen har också betytt mycket för vetenskapen. Den har gjort slaget vid Gestilren till ett av de mest kända medeltida slagen, och stenen har likaså eggat till forskning. I ett avseende gjorde forskningen stenresarna besvikna. Redan från början gav forskningen ökad tyngd åt insikten, att slaget inte hade stått i närheten av minnesstenen. Forskningen har gått vidare, och nu pekar spåren bestämt åt annat håll, nämligen åt Gästre. Där fanns även en hög, som kallades Sverkils backe och en sten som kallades Sverkers (sten). Kung Sverker Karlsson stupade i slaget. Namnet Sverkers förekomst i Gästre är därför intressant.

Minnesstenen har självständigt värde

Det är beklagligt, att minnesstenen inte hamnade på platsen för slaget, men som bekant kan även kompassen drabbas av missvisning. Under sådana förhållanden är det oundvikligt, att den källfattiga medeltidsforskningen allt som oftast drabbas av allvarlig missvisning. Stenen och minnesplatsen har nu en så rik historia, att de är av värde, oavsett var slaget utkämpades. Stenen är stor och ståtlig med välhuggen inskrift, och platsen är vacker. Plats och sten är sevärdheter i sig själva, oavsett om något har hänt eller inte hänt på platsen.

Minnesstenens underhållande inskrift

Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.
Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.

Slutligen har minnesstenen i Varv bidragit till den tyvärr mycket sparsamt förekommande underhållningen inom den både bokstavligt och bildligt talat gravallvarliga medeltidsforskningen. Detta bidrag till underhållningen var helt ofrivilligt. Hela invigningen var både högstämd och högst allvarlig. I stenens hjärtsköld står bönen: ”Gud skydde Sveriges rike!” med versaler (stora bokstäver). Innebörden är: ”Må Gud beskydda Sveriges rike!” Man borde ha skrivit ”beskydde” för att undvika dubbeltydighet.

Krönikören Don Basuno i Stockholms-Tidningen uppmärksammade inskriften och menade att ”skydde” nog var imperfektform av verbet sky, som betyder undvika eller avsky. Inskriften skulle alltså betyda, att Gud avskydde Sveriges rike. Liberala Falköpings-Posten menade å sin sida, att Gud nog hade avskytt Sveriges rike, det vill säga rike män, som hade startat det hemska kriget. Bakgrunden till dessa skämt är att högermän var de drivande krafterna bakom minnesmärkena, medan liberaler var mindre intresserade eller ointresserade. Socialdemokraterna kunde någon gång visa sig öppet avoga. Här har vi alltså ett budskap, som kan tolkas på tre sätt och därigenom tillfredsställer både höger och vänster. Noga räknat har vi även en fjärde språkligt möjlig tolkning, nämligen: Må Gud beskydda Sveriges rike män. Detta innebär att vänstern har två tolkningar och högern likaså två. Detta är alltså – helt oavsiktligt- rena rama ”millimeterrättvisan”.

Inskriften är helt enkelt ett fynd för alla stackars ciceroner, som skall guida busslaster med mer eller mindre ointresserade besökare. Jag har själv berättat om ett medeltida slag för en busslast besökare, som inte ens var intresserade av kaffet. Under sådana svåra förhållanden behövs skämt. Kanske kan inskriften betecknas som ett självmål, men då må man betänka, att tack vare dubbeltydigheten kommer man ihåg även det avsedda budskapet. Dubbeltydigheten är på detta sätt en tillgång och en fördel för alla.

Fortsätt att resa stenar!

Lyckligtvis har sedvänjan att ordna till minnesmärken inte upphört, även om man då och då kan förnimma ett motstånd mot höga minnesstenar eller bautastenar. I våra tider har de stora orden blivit mindre och de högstämda talen mera lågmälda. I stället för stora och höga bautastenar kommer minnesplattor och informationsskyltar. Med tanke på den nytta, som minnesstenen i Varv (och dess motsvarigheter på andra håll) har gjort, finns all anledning att fortsätta. Eftersom historien bakom minnesmärkena har visat sig vara intressant på många sätt finns all anledning att fortsätta att dokumentera monumentens tillkomsthistoria och historiebruket därefter. Oscar Trowald har gjort en värdefull insats, som manar till efterföljd. Historien bör på olika sätt lyftas fram. Varje tid har sin inriktning. Under den tid, som Trowald har undersökt, ville man gärna framhålla våra krigiska minnen. Efter det demokratiska genombrottet har arbetarrörelsens ledargestalter hedrats med minnesmärken. Man har vidare utmärkt platser för rivna kyrkor och tingshus. Önskvärt vore, att platser för frikyrkolokaler, folkparker och Folkets hus på samma sätt kunde markeras. Satsar man på en stor minnessten, kan själva stenen bli en sevärdhet. Gjutna statyer är dyra, men minnesstenar är ofta häpnadsväckande billiga. Trowald har räknat om kostnaden för minnesstenarna till dagens penningvärde. Jag blir gång på gång förvånad. De låga kostnaderna berodde delvis på att många sockenbor arbetade ideellt, och även i våra dagar kan man räkna med att många är redo att arbeta ideellt för att ge sin hembygd en ny sevärdhet. Man fick minnesmärken av bestående värde billigt. Söker man upp lämpliga block i skogen, kostar bara framforslandet och inskriften pengar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Hunehals – borgen som stiger fram ur grönskan

Hunehals är nu en halvö, men var förr två öar i fjorden. Foto: Lars Gahrn.
Hunehals är nu en halvö, men var förr två öar i fjorden. Foto: Lars Gahrn.

Övergivna borgplatser är värdefulla tillgångar, när man skall utforska det förflutna. De i och för sig obetydliga lämningarna blir kvar på platsen. De schaktas inte bort, och de blir inte överbyggda med en ny tids större och mer utrymmeskrävande byggnadsverk. Framför allt kan själva platsen berätta mycket om forna dagars krigföring och försvarsmöjligheter.

Hunehals och Varberg

En sådan plats ligger i Nordhalland strax sydväst om Kungsbacka. Den är nu känd som Hanhals holme, men borgen hette Hunehals. Under senare hälften av 1200-talet anlade greve Jakob av Halland både Varbergs slott och Hunehals. Varberg finns kvar som Varbergs fästning, en väsentligt utökad anläggning, men Hunehals revs efter bara några årtionden. Sedan dess har borgkullen legat där med övertorvade lämningar och svagt skönjbara terrasser, använd enbart som betesmark.

Djupt inne i landet och nära farleder

Så här ungefär kan borgen kanske ha sett ut.
Så här ungefär kan borgen kanske ha sett ut.

Kommer man från landsidan ser man en låg och långsluttande kulle. Platsen har haft sina fördelar för ett borgbygge, men här omkring finns många mera lättförsvarade platser. Här har inte det viktiga varit möjligheten att försvara sig utan läget. Kullen låg mitt i en rik bygd och framför allt vid segelleden från havet djupt in i landet. Fjorden heter nu Kungsbackafjorden, men staden Kungsbacka fanns inte på den tiden. Staden hade emellertid en föregångare, nämligen Aranäs eller Årnäs. Läget var tack vare fjorden mycket gott. Borgen låg djupt inne i landet och stod ändå i förbindelse med havet och de stora segellederna tack vare fjorden. Utan alltför stor inlevelseförmåga är det lätt att föreställa sig, att många av borgens besökare, försvarare och hantverkare har kommit i båt. Åtskilliga farkoster bör ha kommit med trävirke och sten.

Holmen var skyddad mot landsidan

En fördel fanns dock då för försvaret, och den finns inte nu. Nu är borgområdet den yttersta delen av en udde, men då bestod borgområdet av två holmar. Man behövde alltså inte gräva någon vallgrav. Tack vare fjordens vatten var borgens invånare skyddade mot anfall från landsidan. Däremot var borgen öppen för anfall från fjorden. Båtar utifrån kunde gå in till holmen och kanske rentav landsätta knektar på borgholmen. Därför skulle det vara intressant att få veta, om man hade pålrader som skydd ute i vattnet.

Gränsfäste mot norr behövdes inte längre

Borgen blev kortvarig. Den omnämns sista gången 1328 och bör ha rivits strax därefter. Varberg finns kvar, men Hunehals är borta. Varför blev det så? När borgen försvann, var Sverige i union med Norge. Även Halland hörde då till det svenska riket. Hunehals hade anlagts som ett gränsfäste nära den svenska och danska gränsen, men så länge Halland tillhörde Sverige, som var i union med Norge, behövdes inte någon halländsk skyddsfästning mot norr. Längre söderut mot Danmark kunde dock både det ena och andra hända. Skåne blev en del av Sverige redan 1332, och detta förvärv minskade hotet söderifrån, men ingen visste vad som kunde hända i söder. Säkerhetsläget på 1330-talet gjorde Varberg klart angelägnare än Hunehals.

Stenmurar på kullen

Medeltidsklädda ciceroner visar runt med inlevelse och sakkunskap.
Medeltidsklädda ciceroner visar runt med inlevelse och sakkunskap.

Föreningen Hunehals Borg tycker, att det vore värdefullt att få veta mer om borgen. Numera kan man undersöka en plats utan att gräva ut den. Under 2013 utfördes ”markskanning” av borgområdet. Man fick nu veta, att rester av murar finns under marken på toppen av kullen. Dessa rön är anmärkningsvärda. Hunehals var alltså mer än en träborg. Ännu i början av 1500-talet var Gamla Älvsborg enbart en träfästning, men här på Hunehals fanns stenmurar. Under 2014 har man grävt undan torven här och var för att titta närmare på murarna. Man har också tagit till vara en avbruten sporre och några armborstspetsar. Greve Jakob ägnade sig inte bara åt en verksamhet, som var snarlik sjöröveri, utan även åt falskmynteri. Drömmen är att finna några av de falska mynten. Halland hade som bekant på senare år en egen hertig, nämligen prins Bertil. På hans tid var det otänkbart, att en kunglighet skulle kunna ägna sig åt sjöröveri och falskmynteri. Prins Bertil var dessutom skötsamheten själv. Tyvärr har dock detta medfört, att han inte hade råd att bygga borgar, vilkas ruiner skulle kunna väcka eftervärldens förtjusning. Borgbyggande hör avgjort det förflutna till. Desto värdefullare är därför Hunehals för oss.

Uppskattade guidningar

Vi kanske inte får vara med om, att man hittar några av greve Jakobs falska mynt, men mycket finns att göra. Föreningen har redan låtit sätta upp informationsskyltar på några ställen och skall iordningställa en kulturstig. Sommaren 2014 genomfördes guidningar i området. Två män i medeltidskläder, Björn Mellquist och Kjell-Åke Rinnarv, visade runt. Visningarna blev en stor framgång, och man måste lägga in extra föreställningar. Hunehals har alltid varit ett utflyktsmål och med ordentlig skyltning skall förhoppningsvis stora folkskaror komma dit i fortsättningen.

Läs vidare

www.hunehals.se

Hunehals Borg:

Upptäck ett medeltidsäventyr i Kungsbackafjorden (broschyr med åtta sidor, tryckt 2013 eller 2014).

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Biskop Brynolf ägde nästan hela Stensjöns församling

Biskop Brynolf Algotsson i Skara har givit namn åt en kör i Skara. Söndagen den 19 oktober 2014 eller artonde söndagen efter Trefaldighet framträdde kören i Stensjökyrkan. Utan att själva veta om det sjöng körmedlemmarna på mark, som biskopen hade ägt mer än sjuhundra år tidigare. Nutid och dåtid flätades samman på ett så märkligt sätt, att jag inte kan låta bli att skriva litet grand om detta.

En diktande biskop

Biskop Brynolf Algotsson. Träsnitt från 1400-talet.
Biskop Brynolf Algotsson. Träsnitt från 1400-talet.

Biskop Brynolf Algotsson var biskop i Skara. Stiftet omfattade på den tiden hela Västergötland, alltså även våra församlingar, och dessutom Dalsland och Värmland. Han hade med andra ord mycket att göra och har gjort många avtryck i historien. Fastän denna tid är fattig på källor, vet vi åtskilligt om honom. Han blev nämligen betraktad som helgon. Man samlade in uppgifter om honom för att få honom helgonförklarad. Under detta insamlingsarbete uppgavs med bestämdhet, att han hade skrivit fyra ”officier”, fyra liturgiska växelsånger på latin. De är bevarade och har i vår tid översatts till svenska av Tryggve Lundén. En och annan biskop har på liknande sätt skrivit psalmer under senare århundraden. De mest kända är Haquin Spegel, Jesper Svedberg, Frans Michael Franzén, Johan Olof Wallin, J. A. Eklund och Jan Arvid Hellström.

Biskopen seglade på Vänern

Biskopens verksamhet som diktare är bakgrunden till att kören från Skara har fått namn efter honom. Även på den tiden hade dock en biskop mycket att göra med det som nu kallas ”administration”, på den tiden främst godsförvaltning och rättskipning. År 1294 befann sig biskopen på Dillön i Vänern. I och med att även Dalsland och Värmland hörde till hans stift har han ibland seglat över Vänern till de andra länderna i sitt stift. Han lät också anlägga Läckö slott på Kållandsö ute i Vänern (men på Västgötasidan).

Sexton gårdar härnere

Där på Dillön i Vänern utfärdade biskopen ett bytesbrev. Han bytte sitt gods ”Faesbiaergha” (Fässbergen) till domprosten Bengt i Skara. Drygt ett århundrade senare eller 1396 bytte domprosten Brynolf Karlsson bort godset ”Biskopsbo”, som bestod av åtta landbogårdar (arrendegårdar), en kvarn, ett ålfiske och ett laxfiske i Mölndal, fyra landbogårdar i Krokslätt, landbogården Toltorp, en landbogård i Sulotorp, en landbogård i Gunnebo och en landbogård i Lackarebäck. (Se: Mölndal: Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling, 1993, s. 32.) Detta gör allt som allt sexton gårdar.

Nästan hela Stensjöns församling

Betraktar man Biskopsbos sammansättning finner man, att godset har omfattat nästan hela östra Mölndal, det vill säga Mölndal öster om Kålleredsbäcken och Mölndalsån, eller för att tala om församlingar, nästan hela Stensjöns församling. Det stora antalet gårdar i Mölndal bör innebära, att även Forsåker innefattades i begreppet Mölndal, och att åtminstone någon gård i Forsåker ingick i godset. Däremot nämns inte Brännås, Hulelyckan, Rävekärr och Sandbäck. Godset tycks alltså inte ha omfattat denna sydvästra del av Stensjöns församling. Detta innebär, att Stensjökyrkan är byggd på Biskopsbos gamla marker, närmare bestämt på Mölndals bys gamla utmark, men att Fågelbergskyrkan (byggd på Rävekärrs mark) har hamnat utanför Biskopsbos område.

Hela Krokslätt hörde till godset

Till detta stora sammanhängande område kom ett annat mycket stort och sammanhängande område, nämligen fyra gårdar i Krokslätt. Denna by bestod av fyra hemman. Följaktligen bör hela byn ha tillhört Biskopsbo. Därmed har vi ett sammanhängande område på västra sidan av Mölndalsån från Lackarebäcksbro i söder och nästan ända fram till Korsvägen i norr. (Halva Krokslätts by låg i Örgryte socken, norr om vår gräns.) Slutligen har vi en gård i Toltorp och Sulotorp (möjligen en felskrivning för Bunketorp).

Lång resa från Skara

Brynolfskören sjunger i Stensjökyrkan. Foto: Lars Gahrn.
Brynolfskören sjunger i Stensjökyrkan. Foto: Lars Gahrn.

Hur har biskopen eller rättare sagt biskopsämbetet kunnat förvärva så många gårdar inom Fässbergs socken? Det vet vi inte. Av själva bytesbrevet framgår emellertid, varför biskop Brynolf år 1294 avyttrade det stora godset. Han bytte nämligen till sig gods, som låg närmare Skara. Drygt ett århundrade senare bytte domprosten bort Biskopsbo mot gårdar, som låg närmare Skara. Avståndet mellan Skara och Biskopsbo var på den tiden mycket stort. Från Skara bör det ha tagit fyra eller fem dagsresor att färdas hit ner till den västligaste delen av stiftet. Avståndet var i längsta laget, och därför bildades Göteborgs stift på 1600-talet. När jag såg Brynolfskörens inhyrda buss på Stensjökyrkans parkering, smålog jag för mig själv. Tänk vad mycket som har förändrats! Nu kan man åka bekvämt till Stensjökyrkan från Skara på ett par timmar. Hade biskop Brynolf kunnat göra resan lika snabbt, hade han kanske inte bytt bort sitt gods.

Mycket förändras med tiden, inte minst musiken. Kören var skönsjungande och skicklig, men några medeltida sånger fick vi inte höra denna gång. Vi fick höra kyrkomusik i tiden, och det är gott så.

Läs vidare

Lars Gahrn, Från havsbotten till herremännens jordinnehav, kapitel i boken: Mölndal: Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling (1993). På sidan 32 finns den utförligaste redogörelsen för biskopens jordinnehav.)

Arvid Baeckström, Gunnebo I: Egendomen och ägarna, 1977. (På sidorna 15-17 ger Baeckström en tillförlitlig och väl underbyggd redogörelse för biskopens gods.)

Biskopen och törntaggen. Redaktör: Johnny Hagberg, Skara 2004. (Skara stiftshistoriska sällskaps skriftserie: nr 15.) Detta är det utförligaste verket om biskop Brynolf Algotsson.

Klicka här för denna artikel som pdf

Vi vill åter få se Göta lejon på Älvsborgs fästning!

Göteborg har en runsten, som konsthistoriskt har blivit tidfäst till ”1200-talets förra hälft eller dess mitt”. Detta är uppseendeväckande med tanke på att staden grundades först 400 år senare eller 1621. I Göteborg befinner sig runstenen emellertid, och ingen annan ort kan nu göra anspråk på den.

Göteborgs egen runsten fanns på Älvsborgs slott

Ett träsnitt av Johannes Bureus är vår äldsta avbildning.
Ett träsnitt av Johannes Bureus är vår äldsta avbildning.

År 1603 omtalas den för första gången, då den kän­de runforskaren Johannes Bureus lade märke till den, där den låg (tydligen på marken) framför Älvsborgs slottsport eller på förborg­en. Det rör sig om en medeltida gravhäll med kors och runinskrift på fotändan och ett stort lejon på mitten och huvudändan. Inskriften lyd­er: ”Gunnbjörn lät göra denna sten över …, sin broder.” Broderns namn är tyvärr skadat, och han förblir därför okänd till namnet. Givetvis har denna gravhäll förts till Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg) från någon kyrka i närheten, men vi vet inte varifrån den kommer. Man kan tänka på någon klosterkyrka i Lödöse eller Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg). Sådana kyrkor blev överflödiga i samband med stadsflyttningar och reformation, men vi vet ingenting om ursprunget. Ingen annan ort kan därför göra anspråk på stenen. Den är Göteborgs egen runsten. I mer än 400 år har den funnits inom Göteborgs stads område eller områden, som längre fram kom att tillhöra Göteborgs stad. Ingen annanstans har den funnits längre tid.

Runstenen fördes till Älvsborgs fästning

Tyvärr vet vi inte mer om runstenen och Gamla Älvsborg. Nästa gång omtalas den som hemmahörande på Nya Älvsborg eller Älvsborgs fästning, som ligger på ett par holmar utanför Göta älvs mynning. Denna fästning började byggas 1653, och arbetena fortsatte in på 1670-talet. År 1660 började man riva Gamla Älvsborg, och mycket sten härifrån fördes till fästningsbygget. Uppenbarligen har runstenen förts från Gamla Älvsborg till Nya Älvsborg. Runstenen murades in ovanför fästningsporten genom tornet, och den satt på borggårdssidan, där den kunde ses av fler människor. Man måste säga, att den fick en iögonenfallande hedersplats. På sådana ställen brukar riksvapnet eller konungens namnchiffer med en kungakrona över finnas. Elisabeth Svärdström skriver: ”Stenens förnämliga placering ovanför porten till Nya Älvsborg sammanhänger måhända med att man i djurfiguren funnit ett uttryck för begreppet ’Göta lejon’.” Detta Göta lejon ingår som bekant i Sveriges riksvapen. Elisabeth Svärdström har givetvis uppfattat saken helt rätt. Stenen sattes upp i stället för riksvapnet, och dess värde förhöjdes säkerligen därav att den var gammal och försedd med runor.

En högt värderad runsten

1600-talets människor var märkligt vidsynta och uppskattande vad gäller lämningar från forna tider. Man tillvaratog runstenar, liljestenar och medeltida kyrkoskulpturer och infogade dem i sin tids anläggningar. Man hade helt enkelt ett historiskt sinne. Att mura in en sten i en vägg var ett utmärkt sätt att bevara den. Den satt fastmurad, och man behövde inte befara, att någon släpade iväg den. Dessutom satt den väl synlig.

Ovanför porten i kanontornet satte man in den gamla gravstenen med lejonet. Foto: Lars Gahrn.
Ovanför porten i kanontornet satte man in den gamla gravstenen med lejonet. Foto: Lars Gahrn.

Bureus värdesatte runsten­en högt. Det framgår av att han lät avbilda den och trycka den som träsnitt i sin bok ”Monumenta Sveo- Gothica” (Sveogötiska min­nesmärken) från 1624. Ett annat exempel på hög värdesättning av stenen är förhållandet, att den mura­des in över fästnings­porten. Ett tredje exempel är att Olof Rudbeck den äldre lät avbilda den på ett träsnitt i sin Atlantica, vars illustrationer utgör en omväxlande, förvirrande och häpnadsväckande blandning, som sällan låter läsaren finna ett samband mellan text och bilder. Bilden av Älvsborgs runsten behandlas inte på något sätt i texten. (Olaus Rudbecks Atlantica: Svenska originaltexten: På uppdrag av Lärdomshistoriska Samfundet utgiven av Axel Nelson, Tredje delen, Uppsala och Stockholm, 1947, figur 19 på sidan 34 med uppgifter från utgivaren på sidan 770.)

Stenen fördes till Göteborgs museum

Där ovanför fästningsporten satt runstenen ännu 1879. Detta år meddelade Gustaf Brusewitz riksantikvarien, att stenen nu satt så löst, att den kunde ramla ned på någon som gick genom porten. Han föreslog därför, att stenen skulle tas ner och föras till Göteborgs museum. Så skedde även. Givetvis hade man kunnat sätta fast stenen fullt tillfredsställande. Den hade av allt att döma suttit där i två århundraden. Litet färskt murbruk hade säkerligen räckt för att fästa stenen igen, men Brusewitz var väl som alla andra museimän besatt av habegär, och dessutom ville han kanske skydda den mot väder och vind. Den hade skadats av ett lager av ”kalk och droppstensskorpa”, allt enligt Wilhelm Berg. Brusewitz fick som han ville. Stenen togs ner och fördes till Göteborgs museum (nu Göteborgs stadsmuseum), där den sedan har flyttat runt från det ena förvaringsstället till det andra. Jag själv har sett den i Kronhuset för många år sedan. Numera finns denna sten utställd i den förhistoriska avdelningen. Har man inte förhistoriska runor, kan ju även medeltida runor duga.

Göta lejon eller en nära släkting

Sinnebilder för Sverige är tre kronor och ”Göta lejon”. Detta lejon är hämtat från Birger jarls vapen. Birger blev rikets jarl 1248 och styrde Sverige fram till sin död 1266. Hans son Valdemar blev konung 1250. Jarlens och konungaättens vapen blev med andra ord rikets sinnebild. Gravhällen från Älvsborg tillkom under jarlens livstid eller möjligen något före.

Gravstenen stod upp en bit ur golvet och har senare stått ut en bit ur tornväggen.
Gravstenen stod upp en bit ur golvet och har senare stått ut en bit ur tornväggen.

Kan runhällen ha lagts över en släkting till Birger jarl? Denna möjlighet kan inte uteslutas, men lejon var så utomordentligt vanliga i adelsvapen och riksvapen, att inte ens en lös för­modan kan byggas på detta sammanträffande. De före­kommer rentav i några stadsvapen (exempelvis Göteborgs och Uppsalas). Vad man kan säga är däremot, att Göta lejon och runstenslejonet är ungefär­ligen samtida, och att de båda har tillkommit på grund av stormännens och heraldikernas förkärlek för lejon i vapen och på fanor. Om runstenslejonet inte är Göta lejon, så är det åtminstone en nära släkting från samma tid.

Lejonet och namnet Gunbjörn passade utmärkt

Orsaken till denna förkärlek för lejon är givetvis, att lejonet är ett stort rovdjur, stridbart och fruktat av andra djur. Sådana ville även stormännen vara. Det avbildade lejonet är inte det enda, som vittnar om en sådan strävan, på denna runhäll.

Kraftfulla käkar och starka tänder.
Kraftfulla käkar och starka tänder.

Den dödes namn kan tyvärr inte läsas, men brodern som lät göra hällen hette Gunbjörn. Här har vi ett annat stort rovdjur, näm­ligen björnen, stridbar och fruktad av andra djur. Som om inte efterleden -björn skulle räcka har vi förleden Gun-, som betyder strid. (Se Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfatt­at namnlexikon. Skrifter utgiv­na av Svenska språk­nämn­den 29. Tredje upp­lagan, Sthlm 1981, s. 94.) Namnet Gunbjörn var med andra ord ett lämpligt krigarnamn, vilket givetvis inte nödvändigtvis måste betyda, att runhällens Gunbjörn måste ha varit en krigare. Både namnet och lejonet passade utmärkt ute på Älvsborgs fästning.

Det är mycket påfallande, att lejonet är framträdande på runhällen. Lejonet upptar ungefär två tredjedelar av ytan och även den viktiga huvudändan. Runorna och korset har enbart en tredjedel av ytan och då den mindre ansedda fotändan. I vanliga fall är korset mest framträdande på en gravhäll, men så är det inte här. Lejonet måste ha varit mycket betydelsefullt för dem, som lät tillverka gravhällen.

Runstenen rycktes loss från sitt sammanhang

Museimännen på 1800-talet var besatta av sin böjelse att förvärva så gamla och värdefulla föremål som möjligt till sina museer. Man tävlade i konsten att berika sina museer. Ibland räddade man föremålen från vanvård eller förstörelse, men alltför ofta ryckte man loss dem ur den omgivning, där de hörde hemma, och där de hade funnits alltifrån sin begynnelse.

Även i detta fall tog man bort något som hörde till Älvsborgs fästning och var viktigt i sammanhanget. Runstenen hade av allt att döma suttit ovanför porten alltsedan fästningens tillkomst. Den var även en betydelsefull och viktig utsmyckning. Allmogen satte sina bomärken på sina tillhörigheter. Boksamlare sätter sina exlibris i sina böcker. Konungarna satte sina krönta namnchiffer eller sina riksvapen på sina slott och fästningar. Runstenslejonet tjänstgjorde som ett dylikt ägaremärke, men alltsedan 1879 eller 1880 är hällen borta från sin plats på Älvsborgs fästning. Ett väsentligt inslag i fästningens sparsamma utsmyckning saknas.

Sätt upp Göta lejon på fästningen!

Gustaf Brusewitz’ teckning har blivit träsnitt.
Gustaf Brusewitz’ teckning har blivit träsnitt.

Säkerligen var det bra, att hällen togs ned, så att den i fortsättningen inte var uts­att för väder och vind, men man hade bort hugga en ny sten med samma utförande och sätta dit den i stället. Givetvis kan man göra så även i våra dagar. Bättre sent än aldrig heter det ju – Göta lejon bör inte saknas på Västergötlands västligaste fästning.

Kanske menar man, att en gravhäll från 1200-talet inte hör hemma på en fästning från 1600-talet. Ett sådant betraktelsesätt är dock ohistoriskt, eftersom fästningsbyggarna inte alls tyckte så. De ansåg, att en gravhäll från 1200-talet mycket väl kunde infogas i en fästning från 1600-talet. De var föregångare vad gäller återanvändning. Inte minst kan det vara angeläget att visa, att gammalt och nytt mycket väl kan förenas. Älvsborgs fästning är inte fullständig utan sitt runstenslejon.

Läs vidare

Västergötlands runinskrifter, granskade och tolkade av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström, I Text, Stockholm 1958 – 1970. (På sidorna 347-351 finns en utförlig och tillförlitlig redogörelse för runstenens historia och runinskriftens tolkning. Även tidigare avbildningar och tidigare inlägg om tolkningen redovisas. Träsnittet i Olof Rudbecks Atlantica har dock inte uppmärksammats.)

Klicka här för denna artikel som pdf