Folk vågade inte åka med bussarna!

Mölndalsborna var i början rädda för bussarna och bilarna. Somliga var så rädda, att de inte ens vågade åka med. Under sådana förhållanden hade Mölndals Bilomnibusaktiebolag bekymmersamt, när det startade 1923.

Exploderande motor

Detta år var Toltorpsgatan från Mölndals kyrka (nu Fässbergs kyrka) genom Toltorpsdalen äntligen färdig. Därför fick Mölndal en busslinje mellan kyrkan och Hvitfeldtsplatsen i Göteborg. Bussarna gick genom Toltorpsdalen. Dalenborna och andra mölndalsbor var dock rädda för de nya fordonen. Bussarna kunde explodera, menade man. Detta var nog så sant, men faran för chaufför och passagerare var inte stor. Kylaren och motorn fanns på den tiden utanför själva busskroppen, som var avsedd för chaufför och passagerare.

Familjemedlemmarna åkte med

I bussen har Hilmer Johansson bara tre familjemedlemmar. Ingen annan vågade åka med denna gång! (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
I bussen har Hilmer Johansson bara tre familjemedlemmar. Ingen annan vågade åka med denna gång! (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Det gällde att övertyga tänkbara passagerare om, att de utan fara kunde åka buss. I maj månad 1924 inkallades Hilmer Johansson för att rädda det konkurshotade bussbolaget. En familjebild berättar om en av hans åtgärder för att övertyga mölndalsborna om, att de utan fara för liv och hälsa kunde åka med. Ibland åkte bussarna tomma, och detta såg inte bra ut. Hilmer bad därför hustru och barn att åka med. De satte sig på fönsterplatser, så att de var väl synliga utifrån. Dottern Aisa (född 1919) var ännu en liten flicka och måste därför sitta på en kudde för att nå upp. När familjen Johansson satt och tittade ut ur bussfönstren, kunde folk se, att det fanns människor, som inte alls var rädda för att åka med bussarna. Ibland vinkade de vänligt till dem, som fanns i närheten av vägen.

Stopp vid Toltorps by

De första bussarna var små Ford-bussar, som kunde ta som mest sjutton passagerare. Bussarna orkade inte alltid köra uppför Toltorpsdalens branta backar. Då måste passagerarna gå ur och skjuta på. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
De första bussarna var små Ford-bussar, som kunde ta som mest sjutton passagerare. Bussarna orkade inte alltid köra uppför Toltorpsdalens branta backar. Då måste passagerarna gå ur och skjuta på. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Så här i efterhand är man mycket tacksam för att Hilmer har låtit ta en bild, som berättar om detta kapitel i busstrafikens långa och brokiga historia. Fordonet står stilla på Toltorpsgatan. Hilmer var själv chaufför, men han har stigit ur bussen för att komma med på bilden. Solen står i sydväst, och bilden är alltså tagen på eftermiddagen. Hilmer har dragit ned skärmmössan och böjt ner ansiktet för att undkomma solskenet. I bakgrunden ses Toltorpsberget eller Safjället, som ännu är kalt. Tack vare bergets förhöjning längst upp kan vi se, att bussen har stannat mittför Toltorps by (nuvarande Fallströmsgatan). Ännu har man inte kommit fram till de kraftiga uppförsbackarna. Givetvis var det lättare att stanna en bil och låta den stå stilla här nere på släta marken. (Bergets förhöjning ses klart på en annan och översiktligare bild, som finns med i boken ”Mölndal, Lantbruks- och trädgårdsstad under omvandling”, 1993, s. 148.)

Vem fotograferade?

Hilmer har med sig makan Anna och två av barnen. Dottern Aisa når nätt och jämnt upp, och av henne ser vi bara huvudet. Av pojken ser vi inte mycket mer, även om han är något större. Hilmer och Anna hade två söner, Gustaf, i allmänhet kallad Gösta, och Per-Olof. Vem av dem som var med, när bilden togs, är svårt att säga. Någon måste dock ha tagit bilden. Fotografen kan ha varit den andre sonen. I så fall skulle hela familjen ha varit med på bussfärden, även om en familjemedlem saknas på bilden. Detta är en familjebild, som har suttit i ett familjealbum. Om man vänder på fotografiet, finner man nämligen att det har rivits loss ur ett album. Litet grand av albumets mörkgråa papper har blivit kvar bak på fotot.

Tre samlare

Sonen Gösta Sandeblad var med i bussbolaget alltifrån unga år. Senare blev han faderns arvtagare. Här ger Hilmer Johansson sin son en klocka vid något jubileum. (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
Sonen Gösta Sandeblad var med i bussbolaget alltifrån unga år. Senare blev han faderns arvtagare. Här ger Hilmer Johansson sin son en klocka vid något jubileum. (Foto i direktör Hilmer Johanssons fotosamling, Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

Både Hilmer och hans dotter Aisa var samlare, som tog vara på gamla saker. Hilmer samlade allt, som hade med honom och bussbolaget att göra. Dottern Aisa övertog föräldrahemmet och lät faderns samlingar vara kvar. En dag kallade hon på mig. Hon hade börjat röja på vinden. Tillsammans med en vän till familjen, Erik Johansson, tidigare anställd i bussbolaget, hade hon burit ner ett omfattande arkivmaterial i hallen. Hon frågande: ”Hur mycket av detta vill du ha till hembygdsmuseet?” Även jag är samlare. Jag svarade: ”Jag tar allt.” (Vid närmare eftertanke tackade jag nog nej till ett par rostiga skridskor.) Tack vare tre utpräglade samlare är Hilmers och bussbolagets historia utförlig. (Jag kunde givetvis inte låta bli att läsa handlingarna och börja skriva om vad jag fick fram.) Bland de verkliga klenoderna i Hilmers samlingar är denna bussbild från Toltorpsgatan vid Toltorps by år 1924 (eller möjligen 1925). När man ser den, förstår man bättre än annars hur mycket, som har hänt inom kollektivtrafiken under de gångna 90 åren.

Lars Gahrn

Läs vidare

Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen: En levnadsteckning, Mölndal 2001.

Bengt Brolin och Jan-Erik Necander, Mölndalsbussarna 1924-1984. 1984.

 

Kinnekulle – kyrkornas berg

Kinnekulle – vacker natur och sevärda kyrkor. Foto: Björn Sjöstedt.
Kinnekulle – vacker natur och sevärda kyrkor. Foto: Björn Sjöstedt.

Om du förgäta skulle
hur Guds natur är skön,
så stig på Kinnekulle
och blicka utåt sjön!

 

Där flyga vita segel
som svanor var minut,
och Vänern klar sin spegel
för stranden breder ut.

 

Utsikterna beundrades

Så skaldar Carl Wilhelm Böttiger (1807-1878) i sångcykeln ”Svenska sommarbilder”. Dikten stod att läsa i de första upplagorna av Folkskolans läsebok. Den är på många sätt utmärkande för romantiken och turismens barndom. Till att börja med var man mest intresserad av utsikterna. De historiska minnena och folkkulturen kom senare. Intresse för historiska minnen hade visserligen alltid funnits, men först i och med 1800-talets stora historieromantik blev intresset verkligt stort. Vad gällde utsikter och vacker natur har Kinnekulle stora företräden. Detta stora berg hade också fördelen att bestå av odlade bygder, nära stråkvägarna. Här fanns natur och sevärdheter, som man lätt kunde nå. Här kunde resande (den tidens ord för turister) lätt finna tak över huvudet.

Kinnekulle – kyrkornas berg

Under 1800-talets medeltidsromantik uppmärksammade man mer och mer de historiska minnena. Framför allt fanns många kyrkor runtom i våra bygder. Ditintills hade man strävat efter att modernisera urmodiga kyrkorum, men under århundradets senare hälft blev det allt vanligare att man istället restaurerade, det vill säga återställde, dem i ursprungligt eller ursprungligare skick. Även vad gäller kyrkor och andra kulturminnen har Kinnekulle mycket att bjuda. Mycket har skrivits om kyrkorna och herrgårdarna inom dessa socknar. Björn Sjöstedt har emellertid lyckats med konststycket att skriva och sammanställa en ny bok, som har åtskilligt mer att ge.

All verksamhet speglas

Västerplanas torn – ett uppskattat kännemärke för Kinnekulle. Foto: Björn Sjöstedt.
Västerplanas torn – ett uppskattat kännemärke för Kinnekulle. Foto: Björn Sjöstedt.

Bokens titel är: Kinnekulle församling: I helg och söcken: I går och i dag (2013, 77 rikt illustrerade sidor). Björn Sjöstedt står för idé, text, foto, redigering och layout. Frida Gustafsson står för fotot, layout och programoperering (i InDesign). Tillsammans har de åstadkommit en mycket vacker, lättillgänglig och intresseväckande skrift. Här får vi bilder av kyrkorna och kortfattade beskrivningar av dem, men därutöver lyckas Sjöstedt spegla församlingens eller pastoratets liv och verksamhet på ett sätt, som manar till efterföljd. Här finns bilder av och uppgifter om prästgårdar och andra byggnader, som är eller har varit i kyrkans ägo. Här finns uppgifter om restaureringar, gudstjänster och förrättningar, vardagsverksamhet, musiken i församlingen, vaktmästarna och deras sysslor, kyrkvärdarnas göromål, frivilligarbetarnas insatser och kontorsarbetare i församlingens tjänst. I hembygdslitteraturen kan man inte sällan finna uppgifter om klockaren, men vem har fotograferat honom i hans arbetsuppgifter? Björn Sjöstedt och Frida Gustafsson har fotograferat kyrkans folk i deras arbete, men de andra, som kan ha dokumenterat denna viktiga verksamhet, är inte många.

Fler bilder och mindre text

Utvecklingen inom bokutgivningen har länge gått mot fler bilder och mindre text än förr om åren. Åtminstone gäller detta de böcker, som utgivarna är angelägnare om att folk skall läsa eller ta del av. Denna bok kan tjäna som mönster. Här är bilderna många och väl valda. Texten är snarast till för att lyfta fram och förklara bilderna. Följaktligen är boken mycket lättillgänglig. Läsningen går snabbt och obehindrat. Läsaren lockas att låta ögonen gå från bild till bild.

Kinnekulle församling

En kyrkohistoriskt bevandrad läsare hajar dock kanske till: Kinnekulle församling, finns det verkligen en församling med detta namn? Svaret är, att ingen församling i äldre tid har hetat så. Församlingen bildades 1962 genom sammanslagning av tre pastorat, som vart och ett hade bildats genom sammanslagning av pastorat. Det stora pastoratet fick namnet Forshems pastorat och behöll detta namn fram till 2002, då namnet ändrades till Kinnekulle församling. Denna församling var eget pastorat 2013 ut. Den 1 januari 2014 uppgick Kinnekulle församling i Götene pastorat. På grund av landsbygdens avfolkning och vikande kyrksamhet är man på detta sätt tvungen att lägga samman församlingar. Utvecklingen började redan på medeltiden, om nu detta kan vara till någon tröst.

Namn med god klang

Medelplanas stiglucka. Foto: Björn Sjöstedt.
Medelplanas stiglucka. Foto: Björn Sjöstedt.

År 2002 tog man alltså upp ett namn, som dittills inte hade förekommit i församlingsnamn, men som hade god klang och var allmänt känt. Namnsättningen var utmärkt, och det tar emot att säga tack och farväl till namnet Kinnekulle församling som namn på pastoratet. Gamle Böttiger bidrog med sin diktning till att göra namnet Kinnekulle känt och uppskattat. Han skall få avsluta med den tredje och sista strofen i sin dikt Kinnekulle:

Se ut åt vida fjärden,
Se daln i sommarskrud!
Tänk allting skönt i världen,
Tänk främst på Herran Gud!

 

Pilgrimsvandringar

Med sådan diktning bakom sig låg det mycket nära till hands för de förtroendevalda att välja namnet Kinnekulle församling. Götene manskör sjöng ofta Böttigers sång om Kinnekulle. Björn Sjöstedt var under körens sista år dess ordförande och kommer därför väl ihåg dessa framföranden: ”Inte tillhör den världslitteraturen men är man det minsta lokalpatriot så är den bra”, skriver han. Man kan tillägga, att det räcker att som jag ha cyklat runt på Kinnekulle för att uppskatta dikten. Böttigers ord var på sin tid närmast bevingade. Direktören för Mölndals Bilomnibus AB, Hilmer Johansson (1887-1972), härstammade från Fullösa på Kinnekulle. Han besökte ofta sin gamla hemsocken. Då skulle dottern Aisa läsa Böttigers dikt, som hon lärde sig utantill. (Lars Gahrn, Hilmer Johansson – från fattigstugan till direktörsstolen, Mölndal 2001, s. 84-85.) Diktläsningen gjorde säkerligen mycket större intryck på åhörarna, när den skedde på ort och ställe på någon utsiktsplats, helst med Vänern nedanför. Motsvarande gäller också Kinnekulles kyrkor. De bör helst upplevas på ort och ställe. På Kinnekulle finns nu en pilgrimsled och möjligheter till pilgrimsvandringar. Då och då står kyrkorna öppna för gudstjänst. Förhoppningsvis skall Björn Sjöstedts bok bidra till att dra turister eller pilgrimer till kyrkor och andra helgade rum på kyrkornas berg Kinnekulle.

Klicka här för denna artikel som pdf