Ett hus byggt för evigheten

Ett hus byggt för evigheten ligger vid Norra Forsåkersgatan. Byggnaden tillhör de solidaste av de solidaste. Namnet är Rosendalskasernen. I dagens artikel berättar Lars Gahrn dess historia. Tyvärr dryftar man nu Rosendalskasernens vara eller icke vara. Husen vid Forsåkersgatan har emellertid tack vare sin plats vid en gata ett framträdande läge och tillhör rentav stadsbilden. Dessutom är de närmaste grannar till kulturreservatet och riksintresset Mölndals kvarnby. På så vis har de blivit även en del av kulturmiljön Mölndals kvarnby. Husen har alla en lång och intressant historia. Därför skildrar jag dessa hotade byggnader i ord och bild.

Tjocka tegelväggar

Rosendalskasernen (Norra Forsåkersgatan 2 E) på den gamla Jutelyckan. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)
Rosendalskasernen (Norra Forsåkersgatan 2 E) på den gamla Jutelyckan. (Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings arkiv.)

Man byggde noggrant och omsorgsfullt förr i världen. Om man dessutom anvä­nde sig av bästa slags bygg­nadssten, kan man säga, att den tidens bygg­mästare byg­gde för evig­heten, det vill säga, att husen har förutsättningar att stå hur länge som helst. Jag talar denna gång om Forsåkers­gatan 2 E, kan­ske mera känd som ”Nya kasern” eller ”Rosendals­kas­ernen”. På den tiden var kasern ett annat ord för flerfamiljshus.

År 1980 hälsade jag på i huset. Hyresgästerna hade mycket att säga om de mäktiga murarna: ”Huset är byggt av tegel från Franckes eget tegelbruk. Teglet är mycket hårt. Det kan ej slås sönder, säger murarna. Sådant tegel finns inte att få längre, säger de, och det har inte funnits att få på mycket länge. Tegelmurarna är mycket tjocka.” Uttrycket ”Franckes tegelbruk” kanske förbryllar. Antagligen åsyftas Forsåkers tegelbruk, som låg strax söder om Papyrus, men som dock inte ägdes av Francke.

Förnämligt hus

Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.
Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.

Torsten Althin berättat i sin stora Papyruskrönika, att ”Arbetarbostaden nr 4, nu­mera kallad Rosendahl”, byggdes 1853, vilket gör den till ett av Mölndals äldsta hus. Den byggdes som arbetarbostad med 22 rum och 7 kök. Den om­byggdes 1895 eller 1896 och förändrades till bostad för verkmästare och sals­mästare. Bland andra kass­ören Axel von Norrman och kontorschefen Carl Martell har bott i huset. Det renoverades fullständigt 1944. (Torsten Althin, Papyrus 1895-1945, s. 63, 76 och 77.) Huset ansågs alltså höra till de förnämligare.

Vigon Ohlsson, snickare på Papyrus, kom ihåg ombyggnaden på 1940-talet: ”Balkongen på Papyrus’ kasern byggdes den 17 augusti 1942. Jag kommer ihåg dagen mycket väl, ty denna dag föddes äldste pojken. Trapphuset, som balkongen är byggd på, fanns dock dessförinnan.”

Gasljus till 10.00

Rosendalskasernen år 2014. Foto: Lars Gahrn.År 1861 var Maximilian Axelson på besök i Mölndal. Han besåg då bland annat Rosendals ”nya kasern” och beskriver den som ”ett stort tvåvåningshus av sten med flera, dels hushållslägenheter, dels ensamma boningsrum”. Rummen var skäligen rymliga och höga, berättar han, men de flesta var lika mycket utsatta för rök som för köld. För ett rum med kök betalade man fem riksdaler i månaden i hyra. Ett rum utan kök kostade tre riksdaler. ”En förmån vid dessa lägenheter må dock ej förbises. Den nya kasernen har (liksom den gamla) fri gaslysning från skymningen intill klockan 10 varje afton, vilket endast i dessa båda lokaler förekommer.” (Maximilian Axelson, Vandringar i Göteborg och dess omnejd I. Några dagar i Mölndal, Gbg 1861, s. 34-35.)

Huset var dock inte först här. Platsen kallades Jutelyckan. Här skulle ett slag ha stått mellan svenskar och jutar, det vill säga danskar, berättas det. Redan Maximilian Axelson berättar om dessa sägner. Enligt Charles Mattsson skulle man i jorden ha funnit ”kanonkulor, spjutspetsar och så vidare” i hans fars barndom. (Charles föddes 1875.) En utgrävning på denna plats skulle kanske kunna bli givande.

Papyrus park

Här vid Nya kasern växte ekar. En av ekarna kallade Jute-eken, och under den låg danskarnas befälhavare begravd, berättades det. Ekarna bildade en park, som kallades Papyrus park. Här brukade Frälsningsarmén spela och sjunga. Rolf Johansson har berättat mycket om Papyrus’ park. Denna park är nu ett minne blott. Här fanns på senare år ett upplag för massaved, men kanske kan här bli en park igen? Vi behöver parker i centrala Mölndal. När Mölndals stad förvärvade Papyrus-området övertog man ansvaret för många kulturbyggnader. Samtidigt skaffade man sig möjligheten att skapa den stora stadspark, som Mölndal behöver.

Klicka här för denna artikel som pdf

Ett av kvarnbyns äldsta hus

Forsåkersgatan 2C, en förnämlig gammal byggnad. (Bild ur Papyrus’ jubileumsskrift 1945.)
Forsåkersgatan 2C, en förnämlig gammal byggnad. (Bild ur Papyrus’ jubileumsskrift 1945.)

Av de tre äldsta byggnad­erna i Mölndals kvarnby ligger en inom Papyrus’ fabriksområde. I dagens artikel berättar Lars Gahrn historien om Sulfit-Karlssons 170-åriga hus och efterlyser försvunna stenåldersfynd från denna tomt. Tyvärr dryftar man nu byggnadens vara eller icke vara. Husen vid Forsåkers­gatan har emellertid tack vare sin plats vid en gata ett framträdande läge och tillhör rentav stadsbilden. Dessutom är de närmaste grannar till kulturreservatet och riksintresset Mölndals kvarnby. På så vis har de blivit även en del av kulturmiljön Mölndals kvarnby. Husen har alla en lång och intressant historia. Därför skildrar jag dessa hotade byggnader i ord och bild.

Ett förnämligt hus

Forsåkersgatan 2C 2014. Foto: Lars Gahrn.
Forsåkersgatan 2C 2014. Foto: Lars Gahrn.

Flera hus har adressen Forsåkersgatan 2. Det hus som är Norra Forsåkers­gatan 2 C har på senare år kallats Sulfit-Karlssons, men det hade lika gärna kunnat få heta ”doktor Belfrages”, om inte doktorn hade bott på flera ställen under sina många år i Mölndal. Han var dock inte först i byggnaden, som tvärtom har en 170-årig historia. Torsten Althin ber­ättar i sin Papyrus-krönika, att huset byggdes på 1830-talet. Därmed kommer huset på tredje plats bland kvarnbyns hus. Äldst är Royens vita trähus från 1805. Därefter kommer Götiska Förbundets skola från 1823, och på tredje plats har vi Forsåkersgatan 2 C från 1830-talet.

Althin berättar vidare, att huset har varit bruksläkarens och därefter fabriksdirektörens bostad. På hans tid (1945) var huset ”förmansbostad” (Torsten Althin, Papyrus 1895-1945, bildsida mellan sidorna 188 och 189.) Huset har alltså hela tiden räknats som ett finare hus. Dessutom är det påfallande långt i förhållande till sin bredd och höjd. Anledningen till att Althin tog med en bild av just denna byggnad är också givetvis, att huset redan då ansågs vara både förnämligt och intressant. Det är påfallande välbevarat.

Flygande förolämpning

För många år sedan fick jag höra en anekdot från doktor Knut Belfrages tid: ”Doktor Belfrage och Osten (Johan Svensson i Roten M 1) var ovänner. Belfrage hade en papegoja, och den lärde han att säga: ’Tjocke Osten, tjocke Osten!’ En gång kom papegojan lös. Då flög den och satte sig på Ostens tak. Där satt den och sade: ’Tjocke Osten, tjocke Osten!’” Berättelsen om denna flygande förolämpning tillhör de mer udda inslagen i kvarnbyns historia.

Huset har på senare år kallats ”Sulfit-Karlssons” efter en förman, som bodde där. Han hade med sulfiten att göra, därav namnet. Möjligtvis kan dock folk ha bott på denna tomt redan för några årtusenden sedan. År 1986 gästades hembygdsmuseet av en gammal Mölndalsbo, som berättade: ” Jag bodde hos Sulfit-Karlssons i min ungdom, ty jag var släkt med dem. Omkring 1930 skulle man installera badrum, och vid grävningarna hittade man ben och flinta. En man, som hette Bengtsson, tog vara på sakerna, men jag vet inte vart de sedan tog vägen.”

Försvunna fynd

Icke heller jag har någon aning om, vart fynden tog vägen. I fjärde numret av Faesbiaergha, Mölndals Hembygdsförenings tidning, får vi dock, mitt uppe i en redogörelse för Mölndals Hembygdsförenings verksamhet under 1934, några intressanta fynduppgifter. Man berättar först om utgrävningen vid gamla sjukstugan (Norra Forsåkersgatan 19) och tillägger sedan:

Forsåkersgatan 2C 2014. Foto: Lars Gahrn.

”Ungefär samtidigt påträff­ades strax intill, innanför A.-B. Papyrus plank, spår av en liknande boplats, men detta kom först långt senare till Hembygdsfören­ingens kän­nedom varför dessa fynd ej ännu kunnat närmare undersökas.” Det­ta skrevs 1935, och tydlig­en försökte förening­en åt­er­finna fynden. Tyvärr lyck­ades man inte, och sanno­likheten för att fynden skul­le finnas kvar är obetydlig, men jag sänder dock ut en efterlysning. Känner någon till något mer om de försvunna fynden? Framför allt bör påpekas, att det kan löna mödan att titta ordentligt i jorden, när man härnäst gräver runt huset.

Klicka här för denna artikel som pdf

Sverige första lokomotiv fyller 10 år

Sveriges äldsta lokomotiv firar tioårsjubileum (10-årsjubileum) under 2014. Hur går detta ihop? Svaret är, att Sveriges första lokomotiv, som kallades Förstlingen, konstruerades 1853 och så småningom skrotades. År 2004 byggdes ett nytt lok i enlighet med de gamla ritningarna, och Förstlingen II firar tioårsjubileum 2014.

Loket byggdes om till normalspår

Till jul blir Förstlingen ett tomtelokomotiv.
Till jul blir Förstlingen ett tomtelokomotiv.

Denna korta redogörelse kan omöjligen tillfredsställa en järnvägsintresserad läs­are, och här kommer därför en något utförligare framst­ällning: Förstlingen bygg­des är 1853 för smalspår (891 millimeter). Efter beställarens konkurs tog konstruktören tillbaka loko­motivet och byggde om det för normalspår, som har Arboga riksdags årtal som spårvidd (1435 millimeter). Ombyggt för normalspår levererades loket till Nora-Ervalla järnväg år 1855. Därefter var loket i tjänst fram till skrotningen i Örebro 1870.

Med hjälp av en sammanställning av ritningar och andra uppgifter, några sparade originaldetaljer och några skalenligt byggda modeller startade C Bengt Ohlin konstruktionen av ett nytt lokomotiv av 1855 års modell. En intresseförening arbetade för detta projekt, och detaljtillverkningen började 2002. Förstlingen II gjorde lyckligen sin jungfruresa vid TGOJ den 5 maj 2004. I maj månad 2014 infaller därför 10-årsjubileet.

Loket byggdes i Eskilstuna

C Bengt Ohlin har skrivit en lättläst, upplysande och väl underbyggd bok om Förstlingen och de andra lokomotiven från Eskilstuna. Johan Theofron Munktell i Eskilstuna tillverkade detta lokomotiv och många andra. Förstlingen byggdes för Norberg-Åmänningens järnväg i Västmanland och kom också dit. Därefter köptes loket till Nora-Ervalla Järnväg. Innan Förstlingen sattes in i trafik provkördes lokomotivet dock hemma i Eskilstuna.

Provspåret i Eskilstuna – vår första järnväg för ånglok

Förstlingen körs på lastbil land och rike kring.
Förstlingen körs på lastbil land och rike kring.

Ohlin skriver: ”Det råder viss animositet om vilken som var Sveriges första järnväg. Värmlänningarna påstår frankt att det var Frykstabanan … medan gamla skolböcker hävdade att det var Nora-Ervalla-banan. Skall man vara helt korrekt var järnvägen på Munktells verkstadsgata den första som trafikerades av ånglok. Den andra var Norbergs Gruvjärnväg. Den tredje var Nora-Ervalla och den fjärde var Frykstabanan. Den första järnvägen (alltså den i Eskilstuna) finns ännu kvar. Den ligger dock begravd under ett decimetertjockt asfaltslager.” (C Bengt Ohlin, Sveriges tåghistoria började i Eskilstuna, 1997, s.11-12.) I sen tid har man grävt fram en rälslängd framför Munktellmuseet och satt ett gammalt lokomotiv på rälsen. Här på detta rostiga spår provkördes Sveriges första lokomotiv.

Frykstabanan – vår första järnväg

För att värmlänningarna inte skall bli ledsna eller arga, vill jag påpeka, att Ohlin dock mycket riktigt berättar, att Frykstabanan stod färdig redan 1849, men järnvägsvagnarna på denna bana drogs av hästar fram till 1856, då loket Fryckstad, även detta tillverkat av Munktells i Eskilstuna sattes in i trafik. Om man inte ställer upp kravet, att järnvägsvagnar skall dras av lok, var värmlänningarna först.

Förstlingen har tuffat fram på tre av våra fyra första järnvägar. Loket är mycket viktigt i vår järnvägshistoria, men den tekniska utvecklingen gick snabbt även på den tiden. År 1870 togs Förstlingen ur trafik, och 1871 såldes loket som skrot. Köparen ”lär ha bjudit ut loket till flera olika museer, men ingen var intresserad av att ta emot och spara denna klenod.” Ack ja, listan över museivärldens försummelser är lång.

Arostomten – en lokomotivingenjör

Utanför Munktellmuseet i Eskilstuna har ett gammalt lokomotiv satts på några av de äldsta spårlängderna.
Utanför Munktellmuseet i Eskilstuna har ett gammalt lokomotiv satts på några av de äldsta spårlängderna.

Förstlingen var skrotad och borta. Endast några små­delar finns kvar. Några ingenjörer föresatte sig dock att bygga loket på nytt, och år 2004 var det färdigt. En av dem är Lars-Erik Lundin, mera känd som Arostomten och Gustav Wasa II. Han bruk­ar alltid vara med på Birger-Jarl-dagarna i Kolbäck. På så vis lärde både jag och NA Bergqvist känna honom. Fredagen den 8 april 2011 var både Lars-Erik och jag med på NA Bergqvists jordfästning i Kolbäcks kyrka. Lars-Erik tyckte, att jag kunde behöva vara med om något annat under denna resa och frågade, om jag dagen därpå ville följa med ner till Eskilstuna och åka med Förstlingen II.

Munktellmuseet – ett teknikhistoriskt museum

Enda tänkbara svar på denna fråga var givetvis ja. Jag fick ligga över i Lars-Erik och Karin Lundins gästrum, och på lördagen åkte vi ner till Eskilstuna. Vi var tre man i bilen, ty även en av Lars-Eriks grannar hörde till gruppen kring Förstlingen. Här nere i Eskilstuna finns ett stort Munktell-museum, där Förstlingen II är en av de stora klenoderna. Sveriges tio första lokomotiv kom från Eskilstuna, och Munktells fabriker har haft stor betydelse för Sveriges teknikhistoria. Här finns mycket att titta på. Mycket betydelsefullt är, att man har intresseföreningen Förstlingen II, som då och då lägger ut järnvägsspår på asfalten utanför museet och kör sitt lokomotiv fram och tillbaka.

Många museer i Eskilstuna

Barnen jublade över att få åka med detta riktiga lok, och de tyckte att det var jätteroligt att få langa fram brädstumpar till ångpannan. På denna korta rälslängd hade loket inte någon vagn, utan alla åkte på loket. Även jag åkte med ett stort antal gånger. Dessutom finns Eskilstuna stadsmuseum (tidigare Faktorimuseet), Konstmuseet och Klosters kyrka på nära håll. Inne i stadsmuseet återfinner man Förstlingen som modell. Detta lilla lokomotiv åker fram och tillbaka, om man trycker på en knapp.

Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa C Bengt Ohlins bok, och som minne av denna dag bad jag hjältarna i Förstlingens intresseförening att teckna sina namn i boken. Där har jag den allesammans: Lars-Erik Lundin, Claes-Henry Falck, Nils Larsson, Lars Norrman och ett femte oläsligt namn, som enligt Arostomten skall vara Lars Forsberg.

Förstlingens personal klär upp sig i tidstypiska kläder. Längst till vänster ses friherre Fabian Wrede (Arostomten).
Förstlingens personal klär upp sig i tidstypiska kläder. Längst till vänster ses friherre Fabian Wrede (Arostomten).

Att ha ett veteranlok är inte bara att elda och köra. Loket kräver mycket omta­nke, skötsel och underhåll. Före körningen skall räls läggas ut och skyddsstaket sättas upp utefter spåret. Avslutningen av dagen tog några timmar, och samtid­igt dryftade ingenjörerna tekniska frågor vad gäller lokomotivet. Jag lyssnade intresserat men begrep i stort sett ingenting. Även 1850-talets tekniska nyhet­er var nog så invecklade, åtminstone för mig.

Min beundran för intresseföreningens insatser är stor. Modeller i all ära, men historien blir gripbar och påtaglig på ett helt annat sätt, när loket kommer tuffande i skala 1:1.

Jullokomotiv med tomtar

Inför körningarna klär männen upp sig i dräkter, som är tidsenliga. Arostomten har förvärvat en gammal militäruniform. När Förstlingen II kör, är han översten och friherren Fabian Wrede. Denne var med, när Förstlingen provkördes 1853. Till jul drar männen på sig tomtedräkter, och då förvandlas Förstlingen till ett tomtelok. Arostomten förvandlas givetvis då till Arostomten. I boken skrev han sig som översten och friherren Fabian Wrede, Lars-Erik Lundin och Arostomten. Lokomotivet har användning för alla hans tre identiteter.

Tusen tack

Nu fyller vårt mer än 160-åriga lokomotiv tio år. Vi tackar för de gångna åren och önskar all lycka för många kommande årtionden. Vi behöver denna uppvisning från järnvägens barndom. Förstlingen berikar vår bild av historien. Givetvis har jag hyllat Förstlingen II och hjältarna bakom detta historiska nybygge med en sång. Här kommer den.

Förstlingen

Sveriges första ånglokomotiv
en sång av
Lars Gahrn

Sjunges som ”Gubben Noak”

Förstlingen tillverkades i Eskilstuna 1853 av Johan Theofron Munktell.
År 2004 var ett nytt exemplar av Förstlingen färdigt i Eskilstuna.
Vid Statens Järnvägars 150-årsjubileum i Nora år 2006
åkte Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf med Förstlingen.
I föreningen bakom lokomotivet märks Arostomten
(Lars-Erik Lundin i Västerås).

Eskilstuna, Eskilstuna
saknar vad som flytt.
Säg mig, ingenjörer,
vad har ni väl för er?
Jo, vårt ånglok, jo, vårt ånglok
bygger vi på nytt.

Eskilstuna, Eskilstuna
har vårt äldsta lok.
Förstlingen finns åter,
tuffar fram och låter,
finns ibland oss, finns ibland oss,
finns ej blott i bok.

Eskilstuna, Eskilstuna
saknar lämpligt spår,
men dess ingenjörer
klarar lätt malörer.
De får inte, de får inte
några gråa hår.

Eskilstuna, Eskilstuna
får ett korttidsspår.
Räls har man i mängder.
Snabbt läggs några längder,
och en bana, och en bana
fås, där loket går.

Förstlingsloket, Förstlingsloket
åker! Har du sett!
Denna bantyp gäller
på järnvägsmodeller.
Skalan är dock, skalan är dock
likväl ett till ett.

Här hörs inte, här hörs inte
oväsen och skrik.
Loket har jämt haft den
lugna, tysta kraften,
som vi önskar, som vi önskar
åt vår politik.

Förstlingsloket, Förstlingsloket,
det går aldrig tungt.
Loket börjar glida.
Bättre än att rida
är att åka, är att åka.
Allt går tyst och lugnt.

Förstlingslokets, Förstlingslokets
färd blir inte lång:
framåt, sedan backa.
Vi bör bara tacka.
Korta framsteg, korta framsteg
är ju världens gång.

Förstlingsloket, Förstlingsloket
sköts av personal,
som klarar det mesta.
Svara kan de flesta
om sitt ånglok, om sitt ånglok
vad än förs på tal.

Arostomten, Arostomten
byter klädedräkt.
Ty i detta skede
är han baron Wrede.
Inspektören, inspektören
hälsar stramt men käckt.

Arostomten, Arostomten
går i uniform.
Järnvägsinspektören
gör ibland honnören.
Ståtlig är han. Ståtlig är han.
Han tar folk med storm!

Förstlingsloket, Förstlingsloket
är en stor klenod
i Munktells museum,
värd ett högt Te Deum,
mer än avbild, mer än avbild,
mer än minnesstod.

Klicka här för denna artikel som pdf