Striden vid Brobacka – ett 450-årsminne

Striden vid Brobacka utanför Alingsås blir under år 2016 ett 450-årsminne. Den 9 augusti år 1566 tillfogade den svenska hären under befäl av Charles de Mornay danskarna en kännbar förlust och erövrade hela deras tross. En minnesplatta inom Brobacka naturreservat erinrar om striden och segern.

Danskarnas tross erövrades

Knektar från nordiska sjuårskrigets dagar.
Knektar från nordiska sjuårskrigets dagar.

Mellan åren 1563 och 1570 utkämpades nordiska sjuårskriget mellan Sverige och Danmark. Svenskarna var i allmänhet segerrika i sjöstriderna, medan danskarna i regel var överlägsna till lands. Under året 1566 företog den danske fältherren Daniel Rantzau ett härjningståg genom Västergötland. Charles de Mornay förde befäl på den svenska sidan, men hans stridskrafter var underlägsna. Han måste därför inskränka sig till skärmytslingar eller med andra ord smärre strider. I juli månad var han dock så stark, att han – om terrängen var gynnsam – kunde våga sig på en allvarligare attack. Charles de Mornay, hans soldater och uppbådad allmoge hade byggt bråtar och gick till anfall, när danskarna kom. Man erövrade den danska trossen. Danskarna lämnade den i sticket och fortsatte västerut ner mot Gullberg (i nuvarande Göteborg).

Charles de Mornay – befälhavaren

Jan Skoglöw är den, som har lyft fram denna händelse ur glömskan. Även den svenske befälhavaren Charles de Mornays levnadsöde har han skildrat. Skoglöws böcker är många. De viktigaste är ”Slaget vid Brobacka 1566” (1987, 96 rikt illustrerade sidor) och ”Charles de Mornay: Förrådd hjälte” (1989, 152 rikt illustrerade sidor). Man kan säga, att Skoglöw återupptäckte striden och gjorde den till en angelägenhet för alingsåsarna. Föregångare fanns dock. Redan 1874 hade Peter von Möller på ett utmärkt sätt skrivit de Mornays historia (Peter von Möller, Bidrag till Hallands historia I, Lund 1874, s. 225-257 och 335-342).

Väl vald plats för överfall

Jan Skoglöw återkom gång på gång till Charles de Mornays levnadsöde. Denna bok utgavs 2008. På omslaget ses författaren själv med Bohus fästning i bakgrunden. Bilden togs av Kungälvs-Postens chefredaktör Sven Arne Hag.
Jan Skoglöw återkom gång på gång till Charles de Mornays levnadsöde. Denna bok utgavs 2008. På omslaget ses författaren själv med Bohus fästning i bakgrunden. Bilden togs av Kungälvs-Postens chefredaktör Sven Arne Hag.

När Skoglöw lyfte fram slaget eller striden ur glömskan, ifrågasatte några av hans motståndare, att just Brobacka skulle ha varit rätt ställe. Det bör därför påpekas, att redan von Möller utan tvekan utpekar detta ställe. Har man sett landskapsbilden med berg, sluttningar och skog, förstår man, att Brobacka var ett mycket lämpligt ställe för en svensk här med huvudsakligen fotfolk att överfalla en dansk här med starka ryttarförband. På detta ställe hade danskarna inte någon större nytta av sitt rytteri. Från svensk sida handlade man klokt. Man visste hur man skulle förhålla sig gentemot en överlägsen fiende. Över vägen hade man byggt flera bråtar. När fienden kom tågande, höll man sig dock i bakgrunden. Huvudstyrkan fick tåga förbi, men när trossvagnarna kom, anföll man och plundrade man den långa karavanen. Hästarna eller åtminstonen en del av dem hasades, så att de inte kunde dra vagnarna vidare. Dessutom försvårades vidare färd av bråtarna. Många fällda träd låg rimligen kvar på eller invid vägen. Efter överfallet drog sig svenskarna tillbaka igen. Danska källor uppger, att svenskarna lät även den danska eftertruppen passera utan strid, men här kan man sätta ett frågetecken i kanten. Danskarna förlorade så mycket folk, att man har svårt att tänka sig, att eftertruppen inte skulle ha invecklats i strid. Klart är dock, att eftertruppen eller åtminstone huvuddelen av den tog sig igenom. Trossvagnarna måste de dock lämna i sticket.

de Mornay avrättades för sammansvärjningar

Jan Skoglöw och Alingsås fornminnesförening lyfte på alla sätt fram slaget. Årligen firades länge Brobackadagen. På konditori Orion serverades Charles de Mornay-bakelser och så vidare. Invigningen av minnesplattan 1986 var en stor händelse i bygdens historia. Befälhavaren på den svenska sidan, Charles de Mornay, var en fransk invandrare, som kom att tjäna tre svenska kungar: Gustaf Wasa, Erik XIV och Johan III. Han var en äventyrare, duglig till allehanda och mycket anpassningsbar. Under dessa oroliga tider kunde det emellertid vara svårt att veta vilken häst, som man skulle satsa på. Erik XIV avsattes av sina bröder och efterträddes av sin bror Johan III. Den nye konungen möttes av mycket missnöje. Olyckligtvis invecklade sig Charles de Mornay i en sammansvärjning mot Johan III. De sammansvurna blev angivna. Charles de Mornay blev infångad och avrättades 1574. Jan Skoglöw ägnade även detta levnadsöde stor uppmärksamhet.

Jägmästare, begravd i Riddarholmskyrkan

Johan de Mornays epitafium i Riddarholmskyrkan. (Bildkälla: Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar III, 1878.)
Johan de Mornays epitafium i Riddarholmskyrkan. (Bildkälla: Sveriges historia från äldsta tid till våra dagar III, 1878.)

Läser man historisk litteratur, stöter man då och då på namnet Charles de Mornay. Jag fann vid något tillfälle, att han utnämndes till jägmästare den 22 oktober 1573. Hans insatser på detta område kan dock inte ha varit stora, ty han dömdes till döden redan den 4 september året därpå. (Hugo Samzelius, Kongl. skogs- och jägeristaten: Biografiska studier 1539-1898, Sthlm 1898-1899, s. 143.) Jag skyndade mig att vidarebefordra dessa uppgifter till Jan Skoglöw, vars arbete jag uppskattade mycket. Han fick även von Möllers redogörelse. Gladast blev Skoglöw dock, då jag hittade uppgifter om Charles de Mornays grav och sonens epitafium i Riddarholmskyrkan. Enligt uppgifter i litteraturen skulle Charles de Mornay ligga begraven i Gråmunkekyrkan, det vill säga Riddarholmskyrkan. Vi vet, att hans son Johan de Mornay hade en grav här, och att sonens epitafium fortfarande hänger kvar i kyrkan. Enligt gamla uppgifter ligger far och son i samma grav. De båda har dock fått sällskap. I efterhand har andra tagit över graven. Man har lagt benen efter de Mornays åt sidan och satt ner andra kistor i graven. Över dessa kistor har man ännu senare lagt innehållet från andra gravar (Martin Olsson, Riddarholmskyrkan: II Fast inredning, inventarier och gravminnen, Sthlm 1937, s. 677-680). Nya storheter tränger undan gamla. Så går det till i levande livet, i historieskrivningen och även i gravarna. Desto värdefullare är det därför, att Jan Skoglöw på nytt lyfte fram Charles de Mornay, segraren från Brobacka.

Klicka här för denna artikel som pdf

Gräfsnäs behöver ett slott

Omfamnade Gräfsnäs slottsvallar tältlägret den 13 och 14 juli 2013? Ja, så såg det ut. På borggården stod tält vid tält mycket tätt för att ge plats åt exercis och sammandrabbningar. Den kulturhistoriska föreningen Westgiötha Gustavianer och den militärhistoriska föreningen Bohus Elfsborghs Caroliner anordnade tillsammans med vänner från Norge och Danmark slottsspel på Gräfsnäs borggård och i dess omgivningar.

Karolinskt rytteri

Det karolinska kavalleriet, uppställt för fotografering. Foto: Lars Gahrn.
Det karolinska kavalleriet, uppställt för fotografering. Foto: Lars Gahrn.

Besökarna fick ta del av lägerliv, mönstring av krigsfolket, sammandrabb­ningar mellan de olika avdelningarna, två avrättn­ingar och mingel med soldaterna och deras rid­hästar. En avdelning av det förr så berömda karolinska rytteriet var nämligen där. Ryttarna tycktes med för­kärlek vilja rida i galopp över träbron mellan borgen och näset. Broplankorna gav ett härligt eko, när kavalleristerna red över. Hela skådespelet hade en mycket lämplig kuliss, nämligen borgruinen, vars ännu i sitt förfall ståtliga fasad syntes bakom tältlägret.

Slottet skall bli härligare än någonsin

Fasaden är som sagt ståtlig, men den kunde ha varit bättre. Slottet kunde ha varit återuppbyggt. Enligt en gammal spådom skulle slottet brinna tre gånger med hundra års mellanrum. Varje gång skulle slottet byggas upp igen, den tredje gången härligare och ståtligare än någonsin tidigare. Slottet har brunnit tre gånger, nämligen 1634, 1734 och 1834, men det är alltjämt en ruin. Varför har man inte byggt upp slottet? Förslag eller önskemål finns inom kommunen. På informationstavlan finner man spådomen förvanskad dithän, att man uppger, att slottet inte alls skulle byggas upp efter den tredje branden.

Nu är det rätt tid

Greve von Zelow och hans dotter, författarinnan Sophie von Knorring.
Greve von Zelow och hans dotter, författarinnan Sophie von Knorring.

Jag talade med en av invånarna i Gräfsnäs om detta. Han skrattade åt förvanskningen och sade, att de ansvariga kanske på detta sätt vill undandra sig skyldigheten att återupp­bygga slottet. Man blir upprörd över detta beteende. Om spådomen är sann, är slottets återuppbyggnad ödesbestämd. Under sådana förhåll­anden har man inte något val. Slottet måste byggas upp, förr eller senare. Förr kan det inte vara, eftersom år 2014 inte mindre än 180 år förflutit sedan sista branden, och senare är nu, ty 180 år efter branden är onekligen senare. Möjligen skulle någon kanske vilja hävda, att slottet skulle kunna byggas upp på nytt ”ännu senare”, men detta vore verkligen att utmana ödet. Den, som tar del av alla skräckinjagande sägner kring slottet, inser snart, att det är farligt att utmana sådana makter.

Utvecklingen arbetar för slottet

Anledningen till, att jag med bister bestämdhet (och med oklara gränser mellan skämt och allvar) skriver ned denna uppmaning att bygga upp slottet igen, är att tiden och utvecklingen arbetar för det gamla slottet på ett så kraftfullt och verkningsfullt sätt, att denna utveckling omöjligen hade kunnat förutses, när den gamla spådomen eller förutsägelsen nedskrevs en gång för mycket länge sedan. Jag kommer inte ifrån tanken, att det kan ligga något i den gamla spådomen eller förutsägelsen. Viktigast och ovedersägligt är dock, att behovet av ett slott eller stora salar inom området har ökat drastiskt. Här ligger ett stråk av sevärdheter, som drar allt mer folk i samma takt som vägarna blir bättre, samfärdseln snabbare och samhällena i närheten större. I söder har vi naturreservatet Brobacka med ett ”naturum” och en minnessten över slaget vid Brobacka 1566. Vid Antens station börjar museijärnvägen Anten – Gräfsnäs Järnväg, som mycket väl på nytt skulle kunna utsträcka tågresorna ner till Brobacka. Att använda ordet museijärnväg är att ta till i underkant, ty här vid Antens station har ett järnvägshistoriskt museum uppstått med lok och vagnar och åtskilligt annat snyggt utställt i en stor och välbyggd vagnhall. Tågen kör fram till Gräfsnäs, där vi har station, vändskiva, hembygdsgård, badplats, restaurang och slottsruin.

En upphöjd samlingssal kan man få

Högreståndsmiddag i slottsvalven.
Högreståndsmiddag i slottsvalven.

Den ena verksamheten drar folk till den andra. Alingsås Fornminnesfören­ing firade under många år slaget vid Brobacka. Ett år kom den franske militäratt­achén dit. Även jag var inbjuden som talare, och efteråt bjöds på middag i restaurangen i Gräfsnäs. Föreningens dåvarande ordförande Jan Skoglöw var glad över sin dag, och stämningen var hög. Den ena verksamheten drar folk åt den andra. Så var det den gången, och så är det ständigt. Bottenvåningen på slottet är bevarad, och med fin blick för möjligheterna dukade gustavianerna här fram en middag för de högre befälen. Jag greps av stämningen, när jag fotograferade middagssällskapet. Varför inte bygga upp de nedrivna delarna av bakre långsidan och lägga tak över ruinen? Tänk vilken sal man då hade kunnat få för gästabud! Man skulle då få en upphöjd samlingssal eller högtidssal i andra våningen i ett slott på näsets högsta punkt. Här skulle man närmast känna sig upplyftad och ha utsikt över näsets grönska och sjön Anten.

En välskött ruin ger mersmak

Ruinen av idag är mycket välskött och ger mersmak. Man har satt in galler i fönstren och gallergrindar i porten, så att oönskade gäster inte skall härja runt nattetid. Över natten är grindarna klokt nog låsta. I bottenvåningen har man en intressant och välgjord utställning om slottets historia. Här finns även delar av huggen sten, som har tillvaratagits vid utgrävningar. De många sägnerna kring borgen återges i ord och bild. Gustavianerna, som har god blick för det äkta och verkningsfulla, har fastnat för slottet, och de är inte ensamma. Här anordnas mycket under sommartid.

Alltid mer att lära

Gustavianerna och karolinerna bjöd besökarna på många slags uppvisningar. Gräfsnäs var en befäst gränsborg i enskild ägo. Under Kalmarkrigets dagar tog många välbeställda sin tillflykt till denna borg och förde dit sina dyrbarheter. Borgen intogs emellertid av danskarna 1612, för drygt 400 år sedan. Därför spelar soldaterna upp ett krigsspel med truppavdelningar, som anfaller borgen, och med andra, som försvarar den. Här visar man hur anfall och försvar gick till i äldre tid. Jag har varit med om sådana uppvisningar i många år men hittar alltid nytt att lära. Soldaterna förkovrar sig ständigt och har hela tiden nytt att meddela. Medlemmarna – framför allt flickorna – har blivit skickliga i att leta fram förebilder till historiska kläder och sedan sy dem. Följden blir, att de hela tiden har nya kläder att visa upp.

I empirens tecken

De norska och danska vännerna, uppställda för fotografering framför Gräfsnäs murar.
De norska och danska vännerna, uppställda för fotografering framför Gräfsnäs murar.

Denna helg gick i empirens tecken. Gustavianerna har inte lämnat den gustavi­anska tiden, men de gör gästspel i den följande empiren eller Karl-Johans­tiden. Under empirhelgen på Gräfnäs tog greve von Zelow (Eildan Dunbläck) emot soldater och andra besökare tillsammans med sin dotter, den senare så kända författarinnan Sophie von Knorring (Jennie Rodin). Bägge var som hämtade ur en roman av Jane Austen. De spelade sina roller med den värdighet, som förväntades av dåtida ädlingar. Då och då anade man dessutom glimten i ögat. Ulf Leonardzon uppträdde med stor värdighet som präst och höll korum. För en gångs skull var han nöjd med manskapets psalmsång. Senare uppträdde han som sakkunnig kommentator. Ibland övergick spelet i allvar. Så skedde, när fienden strömmade in på borggården och den svenske befälhavaren flera gånger röt till sina mannar: ”Skit i laddstakarna, för h-e!!!”

Hästarna publikfavoriter

Efteråt ställde soldaterna upp för fotografering. Vapen och uniformer granskades noga och nyfiket av besökarna, men för flickorna var den största upplevelsen antagligen att få klappa det karolinska kavalleriets hästar och få veta mer om dessa vackra djur. Här fanns mycket att uppleva för de flesta.

Klicka här för denna artikel som pdf