Klippandagarna lever vidare

Göteborg var fullt av invånare, liv, handel och våld långt innan staden grundades. Inom nuvarande Göteborgs stads område finns nämligen områden, som var bebodda och välkända långt före stadens grundläggning 1621.

Jakt på sponsorer

Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.
Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.

Ute i Majorna finns Sandarna, där en tidig stenåldersboplats har legat. I Majorna finns även Klippans kulturreservat med bland annat ruinerna efter Älvsborgs slott. Här fanns ett slott redan på 1360-talet. Klippan utövar därför stark dragningskraft på historieintresserade, som årligen anordnar Klippandagarna. Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora och hennes förening Bevara Södra Älvstranden höll i dessa kulturdagar. Änkedrottningen, även känd som Ann Jönsson, har dock lämnat det jordiska, men föreningen finns kvar. ”Nervos belli pecuniam” (det väsentligaste i kriget är pengar), heter det. Ann Jönsson var mycket duktig vad gäller att få fram sponsormedel, men i slutet av sin bana kunde hon inte få fram fullt så mycket som behövdes. Vid sin död satte hon sin lit till de militärhistoriska föreningarna. Tommy Andersson tog över huvudansvaret, men tyvärr avled också han strax efteråt. En sann krigare ger sig dock aldrig. Westgiötha Gustavianer övertog huvudansvaret, och 2017 års Klippandagar var visserligen en lågbudgetsatsning, men allt var trevligt och välordnat. Förhoppningsvis lär sig även arvtagarna den svåra konsten att mjölka pengar ur fonder, stiftelser och enskilda sponsorer. Numera är dock de, som söker pengar, många, och redan Ann Jönsson hade som sagt svårigheter. Sponsorer efterlyses härmed!

Exercis och föredrag

Mycket kunde icke desto mindre bjudas oss besökare. Westgiötha Gustavianer ägnade sig åt exercis och lägerliv. Ibland marscherade truppen runt i området och sjöng ”Gustafs skål”, som på sätt och vis var Sveriges första nationalsång och hade skrivits av Bellman. Även Gustav II Adolfs Fotfänika fanns på plats. Två gånger om dagen sköt de salut med sin fältkanon. George Söderberg ledde guidade turer genom bruksområdet. Per Persson höll på lördagen ett föredrag om Älvsborgs slott. På söndagen talade Hans Moberg om spårvägens betydelse för Göteborgs utveckling. På lördagen sjöng Martin Bagge i Stobées trädgård. På söndagen sjöng ”Flottans män” på samma ställe.

Flottans män sjunger rätt

Westgiötha Gustavianer exercerar.
Westgiötha Gustavianer exercerar.

Flottans män samlade vid båda tillfällena en stor och mycket tacksam åhörarskara. Iförda sjömansuniformer sjunger dessa före detta örlogsgastar sjömanssånger och sånger med Västkustanknytning. De gör en utmärkt insats. Rösterna kan ibland vara aningen sträva, men de tar fram kraften och rytmen i melodierna. De sjunger som sångerna är avsedda att sjungas och ”tolkar” inte. De, som ”tolkar” sånger, sjunger dem så, som de aldrig har sjungits förut, och så som de förmodligen inte heller är avsedda att sjungas. Om någon stor artist skall sjunga, är risken stor att vederbörande vill göra sig märkvärdig och konstra till melodin. Inom musikvärlden vill vi ha sångare och inte ”tolkar”. Flottans män gör alltid en utmärkt insats. De vet också hur ”göteborgska” låter. Tack vare dem får sångerna sin rätta västsvenska klangfärg. Vid något tillfälle hade en av Lasse Dahlquists sånger sjungits under Allsång på Skansen. Man hade då försökt att få vissa ord och vändningar att låta som de gör i Västsverige. Flottans män mindes fortfarande dessa misslyckade sång- och talövningar med rysningar av obehag. Flottans män vet hur det skall låta i Västsverige. De sjunger visor, som ni har hört förut många gånger men sällan eller aldrig så bra framförda.

Skotsk dans och porter

En porterdemonstratör.
En porterdemonstratör.

Göteborg kallades fordom för ”Lilla London” på grund av alla engelsmän och skottar, som bodde i staden. Det brittiska arvet lever vidare på många sätt. I staden finns en förening, som ägnar sig åt skotska danser. Denna förening framträdde återigen på söndagen. Dessa dansuppvisningar är mycket uppskattade. Borta vid hotellet, som nu heter ”Waterfront hotel”, finns ett stort porterkar. Här höll Porter Drinkers Association till med porterprovning. Denna programpunkt upprepades sex gånger dagligen. Ingen annan verksamhet upprepades så ofta, vilket visar att det brittiska arvet är högst livskraftigt, åtminstone vad gäller dryckenskap. (Sådan verksamhet tycks höra till de livskraftigaste.) Gårdsföreningen hade kaffeservering i Stobées trädgård. Lions bistod besökarna med varm korv. Till slut tog brödet slut och ersattes med tunnbröd. För första gången i mitt liv åt jag varm korv med tunnbröd. Ovant var det, men bra smakade det.

 

Två lejoninnor hyllades under Klippan-dagarna

Två lejoninnor, som har kämpat för Göteborg, hyllades under Klippan-dagarna lördagen den 31 augusti och söndagen den 1 september 2013. Den ena var Emerentia Pauli, som år 1612 försvarade Gullbergs slott mot konung Kristian IV och den danska hären. Den andra var Ann Jönsson, som har försvarat Klippans kulturreservat mot stadsplanerarna och deras avskyvärda grävskopor.

Tjugoårsjubileum

Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.
Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.

Klippans kulturreservat har blivit mer eller mindre lik­tydigt med Ann Jönsson, som detta år för tjugonde året i rad anordnade Klippan-dagarna med mark­nad, Hemvärnets musikkår, skotsk dans, sång av Flottans män och truba­duren Martin Bagge, före­drag om Älvsborgs slott, guidning genom området och uppvisningar av de tre militärhistoriska och kultur­historiska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Wästgiötha Gustavianer och Bohus Elfsborghs Caroliner.

De tre föreningarna firade 400-årsjubileet av freden i Knäred, som slöts 1613. Man gestaltade uttrycksfullt fredsförhandlingarna och – för att skapa spänning – danskarnas misslyckade stormning av Gullbergs slott år 1612. Kommendanten Mårten Krakow bröt benet under stormningen, och då övertog hans hustru Emerentia Pauli befälet, åtminstone på ”det nedre slottet”. Hon, knekthustrurna och knektarna drev tillbaka danskarna, när fienderna försökte storma in genom portvalvet.

Emerentia Pauli försvarade Gullberg

Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.
Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.

Westgiötha Gustavianer räknar många kvinnor bland medlemmarna. Några av dessa stod bereda bakom stridslinjen för att rycka fram vid fiendens stormning. Christina Skoog Holmertz, föreningens sekreterare, spelade Emerentia Pauli och bar värja. I övrigt var kvinnorna beväpnade med långa soppslevar, vedträn och andra visserligen högst omilitäriska men ack så vådliga tillhyggen. När den lede fienden gjorde en sidorörelse för att komma in i borgen, stormade de stridbara amasonerna fram. De stackars danskarna fann sig ställda inför ett övermäktigt försvar och vek – efter ett kort handgemäng – undan.

Under min forskning har jag gång på gång blivit förvånad över, hur mycket kvinnorna betydde inom försvarsmakten även under flydda århundraden. Särskilt ofta gjorde kvinnorna viktiga insatser under belägringar. Det är utmärkt, att dessa insatser åskådliggörs på detta sätt. I våra dagar har försvarsmakten öppnats för kvinnor även vad gäller stridande förband. Tillströmningen är god, och det är bra, att dessa kvinnor får veta, att de inte är först på fästningsvallarna.

Ann Jönsson – Klippans försvarare

Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.
Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.

Den andra lejoninnan, som hyllades, var Ann Jönsson själv. Hon är Majtös av födelsen och har kämpat för att rädda sin stadsdel undan grävskoporna och stadsplanerarna. Man hade på sin tid planer på att riva allt, även Birgittas kapell (!), för att bygga en jättestor färjeterminal. Ann Jönsson gav sig dock inte. Hon gick med namnlistor och uppvaktade politiker. Hon är själv lokalpolitiker (för Folkpartiet) och hade möjligheter att påverka även på detta sätt. Med vänlighet, fasthet och ihärdighet har hon fått gehör för många av sina krav. Hennes nuvarande huvudärende är, att kungsgårdens ladugård, som brann ner för några år sedan, måste återuppbyggas. Detta var gamla Älvsborgs ladugård och upphovet till stadsdelsnamnet Kungsladugård. För att man skall kunna förstå stadsdelens och Gamla Älvsborgs historia är det viktigt, att denna ladugård återuppbyggs. Ann Jönsson är känd på stadsbyggnadskontoret. När hon ringer dit, behöver hon inte säga vem hon är. Man känner igen henne på rösten. Den är vänlig, skämtsam och bestämd. Vänlighet förenas med fasthet. En barfotatös från Majorna blev stadsdelens motsvarighet till Emerentia Pauli. Hon har blivit drottningen av Klippan.

Medaljerad och hyllad drottning

Flottans män sjunger.
Flottans män sjunger.

Under Klippan-dagarna uppträder hon som riks­änkedrottningen Hedvig Eleonora, Carl X Gustafs gemål, Karl XI:s moder och Karl XII:s farmoder, en kvinna, som visste vad hon ville och hade stor vana att handskas med sådana egensinniga och maktfull­komliga karlar. Riksänke­drottningen guidar genom sitt älskade kulturreservat, klädd som drottning och eskorterad av en manstark trupp av krigsmän. På lördagskvällen hade hon ordnat en stor bankett i Novotel för sina krigsbussar och övriga medverkande. Där blev hon hyllad av en sångkör bestående av gustavianer och medaljerad. Hon fick medalj av gustavianerna, förtjänsttecken av karolinerna och ett förtjänsttecken från kungliga slottet. Även jag var inbjuden, men på grund av sjukdom i familjen kunde jag inte närvara. Jag passade därför på att medaljera hemma både på lördag och på söndag. På lördagen fick hon ett smycke i form av en kunglig krona, ty hon är verkligen drottningen av Klippan. På söndag gav jag henne ett lejonansikte som hängsmycke. Regalskeppet Vasa hade kanonportar, som pryddes av lejonansikten, och dessa har nu blivit smycken. Liksom lejonen har Ann Jönsson visat tänderna åt Göteborgs fiender. Hon kan som ett lejon både spinna och morra. Visst behöver man ibland kunna både morra och visa tänderna mot såväl yttre som inre fiender. Klippan är en stor tillgång i den stora förödelsen, och Ann Jönsson är en tillgång i kampen för vår historia. En sådan lejoninna bör ha ett lejonsmycke!

Klicka här för denna artikel som pdf

Vi vill åter få se Göta lejon på Älvsborgs fästning!

Göteborg har en runsten, som konsthistoriskt har blivit tidfäst till ”1200-talets förra hälft eller dess mitt”. Detta är uppseendeväckande med tanke på att staden grundades först 400 år senare eller 1621. I Göteborg befinner sig runstenen emellertid, och ingen annan ort kan nu göra anspråk på den.

Göteborgs egen runsten fanns på Älvsborgs slott

Ett träsnitt av Johannes Bureus är vår äldsta avbildning.
Ett träsnitt av Johannes Bureus är vår äldsta avbildning.

År 1603 omtalas den för första gången, då den kän­de runforskaren Johannes Bureus lade märke till den, där den låg (tydligen på marken) framför Älvsborgs slottsport eller på förborg­en. Det rör sig om en medeltida gravhäll med kors och runinskrift på fotändan och ett stort lejon på mitten och huvudändan. Inskriften lyd­er: ”Gunnbjörn lät göra denna sten över …, sin broder.” Broderns namn är tyvärr skadat, och han förblir därför okänd till namnet. Givetvis har denna gravhäll förts till Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg) från någon kyrka i närheten, men vi vet inte varifrån den kommer. Man kan tänka på någon klosterkyrka i Lödöse eller Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg). Sådana kyrkor blev överflödiga i samband med stadsflyttningar och reformation, men vi vet ingenting om ursprunget. Ingen annan ort kan därför göra anspråk på stenen. Den är Göteborgs egen runsten. I mer än 400 år har den funnits inom Göteborgs stads område eller områden, som längre fram kom att tillhöra Göteborgs stad. Ingen annanstans har den funnits längre tid.

Runstenen fördes till Älvsborgs fästning

Tyvärr vet vi inte mer om runstenen och Gamla Älvsborg. Nästa gång omtalas den som hemmahörande på Nya Älvsborg eller Älvsborgs fästning, som ligger på ett par holmar utanför Göta älvs mynning. Denna fästning började byggas 1653, och arbetena fortsatte in på 1670-talet. År 1660 började man riva Gamla Älvsborg, och mycket sten härifrån fördes till fästningsbygget. Uppenbarligen har runstenen förts från Gamla Älvsborg till Nya Älvsborg. Runstenen murades in ovanför fästningsporten genom tornet, och den satt på borggårdssidan, där den kunde ses av fler människor. Man måste säga, att den fick en iögonenfallande hedersplats. På sådana ställen brukar riksvapnet eller konungens namnchiffer med en kungakrona över finnas. Elisabeth Svärdström skriver: ”Stenens förnämliga placering ovanför porten till Nya Älvsborg sammanhänger måhända med att man i djurfiguren funnit ett uttryck för begreppet ’Göta lejon’.” Detta Göta lejon ingår som bekant i Sveriges riksvapen. Elisabeth Svärdström har givetvis uppfattat saken helt rätt. Stenen sattes upp i stället för riksvapnet, och dess värde förhöjdes säkerligen därav att den var gammal och försedd med runor.

En högt värderad runsten

1600-talets människor var märkligt vidsynta och uppskattande vad gäller lämningar från forna tider. Man tillvaratog runstenar, liljestenar och medeltida kyrkoskulpturer och infogade dem i sin tids anläggningar. Man hade helt enkelt ett historiskt sinne. Att mura in en sten i en vägg var ett utmärkt sätt att bevara den. Den satt fastmurad, och man behövde inte befara, att någon släpade iväg den. Dessutom satt den väl synlig.

Ovanför porten i kanontornet satte man in den gamla gravstenen med lejonet. Foto: Lars Gahrn.
Ovanför porten i kanontornet satte man in den gamla gravstenen med lejonet. Foto: Lars Gahrn.

Bureus värdesatte runsten­en högt. Det framgår av att han lät avbilda den och trycka den som träsnitt i sin bok ”Monumenta Sveo- Gothica” (Sveogötiska min­nesmärken) från 1624. Ett annat exempel på hög värdesättning av stenen är förhållandet, att den mura­des in över fästnings­porten. Ett tredje exempel är att Olof Rudbeck den äldre lät avbilda den på ett träsnitt i sin Atlantica, vars illustrationer utgör en omväxlande, förvirrande och häpnadsväckande blandning, som sällan låter läsaren finna ett samband mellan text och bilder. Bilden av Älvsborgs runsten behandlas inte på något sätt i texten. (Olaus Rudbecks Atlantica: Svenska originaltexten: På uppdrag av Lärdomshistoriska Samfundet utgiven av Axel Nelson, Tredje delen, Uppsala och Stockholm, 1947, figur 19 på sidan 34 med uppgifter från utgivaren på sidan 770.)

Stenen fördes till Göteborgs museum

Där ovanför fästningsporten satt runstenen ännu 1879. Detta år meddelade Gustaf Brusewitz riksantikvarien, att stenen nu satt så löst, att den kunde ramla ned på någon som gick genom porten. Han föreslog därför, att stenen skulle tas ner och föras till Göteborgs museum. Så skedde även. Givetvis hade man kunnat sätta fast stenen fullt tillfredsställande. Den hade av allt att döma suttit där i två århundraden. Litet färskt murbruk hade säkerligen räckt för att fästa stenen igen, men Brusewitz var väl som alla andra museimän besatt av habegär, och dessutom ville han kanske skydda den mot väder och vind. Den hade skadats av ett lager av ”kalk och droppstensskorpa”, allt enligt Wilhelm Berg. Brusewitz fick som han ville. Stenen togs ner och fördes till Göteborgs museum (nu Göteborgs stadsmuseum), där den sedan har flyttat runt från det ena förvaringsstället till det andra. Jag själv har sett den i Kronhuset för många år sedan. Numera finns denna sten utställd i den förhistoriska avdelningen. Har man inte förhistoriska runor, kan ju även medeltida runor duga.

Göta lejon eller en nära släkting

Sinnebilder för Sverige är tre kronor och ”Göta lejon”. Detta lejon är hämtat från Birger jarls vapen. Birger blev rikets jarl 1248 och styrde Sverige fram till sin död 1266. Hans son Valdemar blev konung 1250. Jarlens och konungaättens vapen blev med andra ord rikets sinnebild. Gravhällen från Älvsborg tillkom under jarlens livstid eller möjligen något före.

Gravstenen stod upp en bit ur golvet och har senare stått ut en bit ur tornväggen.
Gravstenen stod upp en bit ur golvet och har senare stått ut en bit ur tornväggen.

Kan runhällen ha lagts över en släkting till Birger jarl? Denna möjlighet kan inte uteslutas, men lejon var så utomordentligt vanliga i adelsvapen och riksvapen, att inte ens en lös för­modan kan byggas på detta sammanträffande. De före­kommer rentav i några stadsvapen (exempelvis Göteborgs och Uppsalas). Vad man kan säga är däremot, att Göta lejon och runstenslejonet är ungefär­ligen samtida, och att de båda har tillkommit på grund av stormännens och heraldikernas förkärlek för lejon i vapen och på fanor. Om runstenslejonet inte är Göta lejon, så är det åtminstone en nära släkting från samma tid.

Lejonet och namnet Gunbjörn passade utmärkt

Orsaken till denna förkärlek för lejon är givetvis, att lejonet är ett stort rovdjur, stridbart och fruktat av andra djur. Sådana ville även stormännen vara. Det avbildade lejonet är inte det enda, som vittnar om en sådan strävan, på denna runhäll.

Kraftfulla käkar och starka tänder.
Kraftfulla käkar och starka tänder.

Den dödes namn kan tyvärr inte läsas, men brodern som lät göra hällen hette Gunbjörn. Här har vi ett annat stort rovdjur, näm­ligen björnen, stridbar och fruktad av andra djur. Som om inte efterleden -björn skulle räcka har vi förleden Gun-, som betyder strid. (Se Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfatt­at namnlexikon. Skrifter utgiv­na av Svenska språk­nämn­den 29. Tredje upp­lagan, Sthlm 1981, s. 94.) Namnet Gunbjörn var med andra ord ett lämpligt krigarnamn, vilket givetvis inte nödvändigtvis måste betyda, att runhällens Gunbjörn måste ha varit en krigare. Både namnet och lejonet passade utmärkt ute på Älvsborgs fästning.

Det är mycket påfallande, att lejonet är framträdande på runhällen. Lejonet upptar ungefär två tredjedelar av ytan och även den viktiga huvudändan. Runorna och korset har enbart en tredjedel av ytan och då den mindre ansedda fotändan. I vanliga fall är korset mest framträdande på en gravhäll, men så är det inte här. Lejonet måste ha varit mycket betydelsefullt för dem, som lät tillverka gravhällen.

Runstenen rycktes loss från sitt sammanhang

Museimännen på 1800-talet var besatta av sin böjelse att förvärva så gamla och värdefulla föremål som möjligt till sina museer. Man tävlade i konsten att berika sina museer. Ibland räddade man föremålen från vanvård eller förstörelse, men alltför ofta ryckte man loss dem ur den omgivning, där de hörde hemma, och där de hade funnits alltifrån sin begynnelse.

Även i detta fall tog man bort något som hörde till Älvsborgs fästning och var viktigt i sammanhanget. Runstenen hade av allt att döma suttit ovanför porten alltsedan fästningens tillkomst. Den var även en betydelsefull och viktig utsmyckning. Allmogen satte sina bomärken på sina tillhörigheter. Boksamlare sätter sina exlibris i sina böcker. Konungarna satte sina krönta namnchiffer eller sina riksvapen på sina slott och fästningar. Runstenslejonet tjänstgjorde som ett dylikt ägaremärke, men alltsedan 1879 eller 1880 är hällen borta från sin plats på Älvsborgs fästning. Ett väsentligt inslag i fästningens sparsamma utsmyckning saknas.

Sätt upp Göta lejon på fästningen!

Gustaf Brusewitz’ teckning har blivit träsnitt.
Gustaf Brusewitz’ teckning har blivit träsnitt.

Säkerligen var det bra, att hällen togs ned, så att den i fortsättningen inte var uts­att för väder och vind, men man hade bort hugga en ny sten med samma utförande och sätta dit den i stället. Givetvis kan man göra så även i våra dagar. Bättre sent än aldrig heter det ju – Göta lejon bör inte saknas på Västergötlands västligaste fästning.

Kanske menar man, att en gravhäll från 1200-talet inte hör hemma på en fästning från 1600-talet. Ett sådant betraktelsesätt är dock ohistoriskt, eftersom fästningsbyggarna inte alls tyckte så. De ansåg, att en gravhäll från 1200-talet mycket väl kunde infogas i en fästning från 1600-talet. De var föregångare vad gäller återanvändning. Inte minst kan det vara angeläget att visa, att gammalt och nytt mycket väl kan förenas. Älvsborgs fästning är inte fullständig utan sitt runstenslejon.

Läs vidare

Västergötlands runinskrifter, granskade och tolkade av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström, I Text, Stockholm 1958 – 1970. (På sidorna 347-351 finns en utförlig och tillförlitlig redogörelse för runstenens historia och runinskriftens tolkning. Även tidigare avbildningar och tidigare inlägg om tolkningen redovisas. Träsnittet i Olof Rudbecks Atlantica har dock inte uppmärksammats.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Skottarnas tåg genom Norge 1612

Ett 400-årsminne

År 1612 dagtingade Älvsborgs slott efter en kort men mycket hård belägring. Den svenska besättningen fick lov att avtåga, och danskarna ryckte in i slottet, som förblev en dansk besittning fram till 1619.

Bakhållet i Gudbrandsdalen

Slottets fall fick många följder. En följd blev, att de skottar, som hade värvats för Sveriges räkning i Skottland, inte kunde sändas till Älvsborg. Skottarna beslöt då, att segla till Norge, tåga genom Norge och förena sig med de svenska härarna någonstans långt öster om eller sydost om Kölen. Till följd av Älvsborgs fall kom två värvade styrkor att tåga genom Norge under året 1612. Carl Grimberg sammanfattar skottarnas tåg med orden:

Denna väg tågade skottarna fram med sina säckpipsblåsare. Till höger ses ett tidigt minnesmärke över skottarnas nederlag.
Denna väg tågade skottarna fram med sina säckpipsblåsare. Till höger ses ett tidigt minnesmärke över skottarnas nederlag.

”En egendomlig episod i detta krig är det öde, som drabbade en skotsk hjäl­phär värvad för Gustav Adolfs räkning. Sedan danskarna bemäktigat sig Älvsborg, hade skottarna ingen annan utväg att komma till Sverige än att med vapen i hand tränga fram genom Norge. På sensommaren 1612 lade två skepp till vid Romsdalen och landsatte 3-400 skottar under befäl av Alexander Ramsay. Genom Romsdalen tågade främlingarna fram, och överallt flydde invånarna vid den ovanliga synen. Utan motstånd fortsatte skottarna tåget genom en hålväg fram över Dovre fjäll och skulle genom Kringens bergpass söder om Atta tåga ned i Gudbrandsdalen för att därifrån komma in i Sverige. Fjället stupar här brant ned mot Gudbrandslågen, som skummande brusar fram genom den vilda nejden. Bara på en smal ridväg, som buktade sig fram längs den skogklädda fjällbranten, var det på den tiden möjligt att komma fram här.

På fjällbranten ovanför vägen samlar sig nu en skara norska bönder. De staplar upp en stor ”välte” av timmerstockar och stenblock, som de håller fast med tåg i väntan på att skottarna skall komma vägen fram. Utan att ana någon fara vandrar främlingarna mot döden, ty buskar och småskog döljer vad som försiggår uppe på fjällets sluttning.

För att männen däruppe skall veta, när skottarna är rakt under välten, har man kommit överens om att en man på vit häst skall rida jämsides med dem ute på Storön i älven, och när fienden hinner fram till det farliga stället, skall han plötsligt kasta om hästen och rida tillbaka. På Lågens andra strand står en jänta på ett klipputsprång och blåser i horn. Genom olika melodier skall hon underrätta sina landsmän om hur långt fienden är hunnen.

Det är tidigt på morgonen. Skottarna kommer tågande fram genom det första passet. Först är det en förtrupp på 100 man. Den får passera. Men så kommer huvudstyrkan. Skottarnas säckpipsblåsare besvarar med glada melodier den norska jäntans låt. Och mannen på den vita hästen, som till på köpet sitter baklänges på djuret, hälsas med ett skallande skratt.

Då kastar den egendomlige ryttaren med ens om sin häst, jäntans valthorn utsänder genomträngande, skärande toner, och i samma ögonblick kapar männen däruppe på fjällbranten de tåg, som håller välten bunden. En lavin av stenblock och timmerstockar vältrar ned över skottarna, skingrar deras skara, krossar somliga och störtar andra ned i den forsande älven, där man ser dem kämpa en vild men kort kamp för livet. Norrmännens kulor och pilar fullbordar ödeläggelsen.

Bara en tredjedel av styrkan lyckades undkomma och förena sig med förtruppen. Den inneslöt sig i en gård, men då befälhavaren såg sig omringad på alla sidor, nedlade han vapnen och gav sig fången. Följande dag gjorde gudbrandsdalingarna processen kort med sina fångar och sköt ned dem man efter man. Endast några få blev skonade och instuckna i den norska hären.”

(Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden: III 1611-1660, Sthlm 1961, s. 46-48.)

Norge var blottat på försvarare

Den nederländske fortifikationsofficeren Monickhouen (ibland kallad Mönnichhofen) hade i Nederländerna värvat 800 man för svensk räkning. Dessa ilandsattes vid Trondheimsfjorden och tågade genom Norge in i Sverige mot Stockholm. Ett norskt uppbåd kunde inte hindra dem och knappast heller göra någon nämnvärd skada.

1912 års minnessten med flickan, som blåste signal åt det norska bondeuppbådet.
1912 års minnessten med flickan, som blåste signal åt det norska bondeuppbådet.

Nederländarna måste dock göra en lång marsch, och även skottarna hade haft en lång och mödosam marsch framför sig. Vägen genom Halland eller Bohuslän hade varit kort­are. Varför valde de inte landstiga längre söderut, betydligt närmare de sven­ska stridskrafter, med vilka de skulle förena sig? Svaret är givetvis, att den danska flottan behärskade havet, och att den givetvis fanns söderut i närheten av krigsskådeplatserna åt sö­der och sydost, alltså vid Älvsborg, i Öresund och Kalmarsund. Norrut, kring Norge, fanns få eller inga danska krigsskepp. Ej heller fanns några danska härstyrkor att tala om i Norge (frånräknat det då norska Bohuslän). Endast beväpnade bönder kunde befaras vilja hindra främlingarna, och de skulle inte ha kunnat uträtta något, om de inte hade lyckats sätta igång ett slags fjällskred.

Rik folkdiktning kring striden

”Skottetåget” var en stor händelse, och i Gudbrandsdalen berättades ett otal sägner om denna böndernas segerrika strid. De upptecknades drygt tvåhundra år senare av kyrkoherden i Vågå Hans Peter Schnitler Krag (verksam på platsen 1820-1845). Många av uppgifterna innehåller utan tvekan en kärna av sanning, men överdrifterna och de uppdiktade inslagen är givetvis också många.

När bönderna på avstånd följde skottarnas marsch, lyssnade de även på deras säckpipslåtar. Deras egna spelmän försökte sedan återge skottarnas säckpipsmarsch. Så småningom nedtecknades denna återgivning av den skotska marschen. Militärmusik från 1600-talet är dåligt bevarad, och denna återgivning kan på goda grunder förmodas vara lika förvrängd som sägnerna, men liksom dessa innehåller den säkert en tillförlitlig kärna eller ett korn av sanning. Kännare av skottarnas låtar kanske känner igen melodin eller kan ana hur den har låtit. Jag låter därför uppteckningen gå vidare. Hör gärna av er, om ni har iakttagelser av värde att meddela! Under 1500- och 1600-talen hade Sverige många värvade skottar i sina härar. Därför har man även i de svenska härlägren kunnat höra skotska säckpipslåtar. Skottarnas musiktraditioner är eller var på detta sätt en del av Sveriges musikskatt.

Nederländarna ankom till rätt plats vid rätt tid – genom ordervägran!

Denna marsch, arrangerad för piano, gör anspråk på att återge skottarnas säckpipsmarsch. Kan någon urskilja skotska melodier i denna marsch? Text i bild: 8. Sinclairs säckpipmarsch från Skottetåget Säckpipmarschen från Skottetåget, arrangerad för piano. Marschen blev bevarad och spelad av lokala musikanter i Gudbrandsdalen under flera hundra år
Denna marsch, arrangerad för piano, gör anspråk på att återge skottarnas säckpipsmarsch. Kan någon urskilja skotska melodier i denna marsch?

För skottarna gick det illa, men nederländarna klarade sig bra. De tågade ohindrade genom Norge och kom in i Sverige. Gustaf II Adolf var måttligt glad över deras ankomst, eftersom han fruktade, att de skulle plundra även i Sverige. Han befallde dem att återvända till Norge och genom­tåga Norge för att först vid Värmland eller Västergötland tåga in i Sverige. Monickhouen brydde sig inte om dessa befallningar utan tågade mot Stockholm, där kungen alldeles avgjort inte ville ha dem. Nederländarna räknade därför med ett kyligt mottagande, men de blev tvärtom mottagna med öppna armar. Kung Kristian låg nämligen i Stockholms skärgård med danska flottan. Nu behövdes alla tillgäng­liga trupper till Stockholms försvar. Nederländarna visste hur krigsföring skulle gå till, och de försökte sätta eld på den danska flottan med brännare. Genom kung Kristians vaksamhet gick detta försök dock om intet. Nederländarna inkvarterades i Stockholm. På grund av sin ordervägran ankom nederländarna till rätt plats vid rätt tid! Ibland blir det rätt, fastän man gör fel. Jag skriver detta enbart som en erinran om hur konstigt slumpen kan styra, icke som en uppmaning till ordervägran!

Skulle nederländarna sättas in mot Älvsborg?

Behovet av erfarna yrkessoldater var dock stort, och år 1613 hade de mycket väl kunnat få det svåraste uppdrag, som då kunde ges till en häravdelning i svensk tjänst. Fredsförhandlingar fördes detta år, men kung Kristian ville inte lämna tillbaka Älvsborgs slott. Svenskarna var dock mycket ivriga i denna fråga och ville ha tillbaka porten mot väster. Gustaf II Adolf ”betraktade freden som så osäker, att han förberedde sig till ett angrepp mot Elfsborg och gav sina underhandlare befallning om att dra ut på tiden för att ge Mönnickhofven tid till att komma ned från Stockholm med sina knektar” (Axel Larsen). De knektar, som hade tvungits tåga genom Norge, på grund av Älvsborgs fall, skulle kanske ha satts in i ett förtvivlat överrumplingsanfall eller möjligen en regelrätt belägring mot samma slott. Ja, Älvsborg var av stor betydelse. Det blev inte så. Sverige fick rätt att lösa tillbaka Älvsborgs slott.

När man står på gamla Älvsborgs borgklippa, är det sällsamt att tänka sig, att slottets fall år 1612 ledde till ett krigståg genom Gudbrandsdalen och ett annat genom Trondheimsbygden. Älvsborgs slott var på många sätt en nyckelfästning.

Läs vidare

Hans Peter Schnitler Krag, Slaget vid Kringen och skottetåget 1612: Översättning till svenska: Fil. dr Bo Göran Carlsson, (Stavanger 2009, Per A. Holsts Forlag, 48 sidor med många illustrationer).

Axel Larsen, Kalmarkrigen. Et bidrag till de nordiske Rigers Krigshistorie. Efter trykte og utrykte Kilder. Kjöbenhavn 1889. (På sidorna 237 – 240 och 254 behandlas de båda tågen genom Norge.)

Generalstaben, Sveriges krig 1611 – 1632: Band I, Danska och ryska krigen, Sthlm 1936. (De båda krigstågen genom Norge behandlas översiktligt på sidorna 155, 309 och 311. Detta stora verk har sitt värde huvudsakligen som översikt, inledning till källor och litteratur och redovisning av författarnas stora insikter i krigsväsendet.)

Klicka här för denna artikel som pdf

Brännefejdens lärdomar – ett 400-årsminne

”Kriget är icke en ström eller sjö utan ett hav av allt ont.” Så talade en av våra mest kända krigarkungar, nämligen Gustaf II Adolf. (Se Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden III, Sthlm 1961, s. 190.)

Brännefejden – ett träffande namn

Han visste vad han talade om. Den 24 april 1611, endast sexton år gammal, hade hans far, konung Karl IX förklarat honom varaktig (krigsduglig) och låtit honom ikläda sig harnesk och vapen inför de av rikets ständer, som ännu dröjde kvar efter riksdagen i Örebro. Prinsen hade genast varit tvungen att rycka ut till Sveriges försvar i danska kriget, som var mycket förödande. Danskarna plundrade och brände i Småland och Västergötland. Svenskarna gjorde infall i Blekinge, Skåne och Halland. Allmogen kallade detta krig för ”brännefejden”. Man skövlade och brände i varandras länder.

Älvsborgs slott blev tvisteäpplet under brännefejden.
Älvsborgs slott blev tvisteäpplet under brännefejden.

År 1612 inföll bränne­fejdens värsta år. År 1612 skövlades och brändes stora delar av Västergötland och Småland. Älvsborgs slott och Gullbergs slott (på Skansen Lejonets nuvar­ande plats i Göteborg) dagtingade för danskarna. Även Fässberg berördes. I kyrkoboken omtalas för 1625, att en gravsten blev sönderslagen, när norra kyrkoväggen rasade. Man gör i detta sammanhang en tillbakablick: ”Men han (gravstenen) var tillförene illa skamfårad av den fyrstad (eldstad), som därpå med andra fyra i kiörkan gjord var i fejden, ty två faner ryttare voro logerade i belägringen för Älvsborg anno 1611 (skall vara 1612) kringom kyrkiogården och hade kyrkian till proviantshus. Klockan var med en mässing ljusestake om fyra pipor nedgraven i kiörkiogården, men kalken i kiörkan och blev av Guds nåde bevarat. All den andra kyrkioskruden slät förkom.” (Sigfrid Eyton, Fässbergs Gamla Kyrka, artikel i Faesbiaergha, Mölndals Hembygdsförening Tidning, nummer 7, 1936, s. 7.) Danskarna använde alltså Fässbergs gamla kyrka som kök. Fem eldar hade de på kyrkogolvet, som bestod av sten. Allt, som de kom åt, rövade de bort. Denna hemsökelse hörde till de mindre, men den var dock mest uppseendeväckande och bevarades därför i minnet.

Kriget måste flyttas utanför Sveriges gränser!

Prins Gustaf Adolf, knappt en yngling ännu, kastades ut i detta förhärjande krig. Sverige var ett glesbefolkat och fattigt land. Sverige kunde inte vara både krigförande makt och krigsskådeplats någon längre tid, om kriget skulle kunna föras med kraft och framgång. Om krig skulle föras, borde det föras utanför Sveriges gränser. Denna sanning framstod med förfärande tydlighet inför den ”varaktige” ynglingens och nyvordne konungens ögon under de hemska åren 1611-1613.

Fienden får inte behärska havet!

En annan lärdom, som den nybakade ynglingakonungen kunde dra under ofärdsåren, var, att fienden inte fick behärska havet, om Sverige skulle kunna försvaras med framgång. Med hjälp av ”det lilla kriget” (alltså gerillakrigföring), förskansningar och öppna motanfall lyckades svenskarna hindra danskarna från att komma längre än till Småland och Västergötland. Tack vare sin överlägsenhet till sjöss kunde danskarna dock kringgå det svenska försvaret.

Den 20 augusti detta år seglade konung Kristian IV ut med danska flottan. Målet var Stockholm. Till lands kunde han inte ens komma i närheten av Sveriges huvudstad, men till sjöss kunde han på några dagar segla ända in i Stockholms skärgård. Den svenska flottan var så underlägsen, att den inte kunde ta upp striden. Den lade sig vid Vaxholm. Detta danska drag var väntat. Till Vaxholm hade Gustaf Adolf förflyttat Mårten Krakou (eller Krakow) och hans fru Emerentia Pauli, som bägge några månader tidigare med framgång hade försvarat Gullbergs slott mot kung Kristian. Nu stod de emot varandra på nytt. Läget var utomordentligt farligt. Svenska flottan låg vid segelleden in till Stockholm och skulle tillsammans med Vaxholm ta emot första anfallet. Kungen red genom natt och dag mot huvudstaden. Krigsfolk från Västmanland och Uppland sändes till Stockholm. Upplands och Västmanlands allmoge uppbådades. Dalkarlarna tågade ut.

Konung Kristian fann för gott att avsegla utan att försöka anfalla. Han hade dock ännu en gång visat för svenskarna, att en överlägsen flotta kunde dyka upp och slå till var som helst utefter Sveriges kuster. Fienden fick inte lov att behärska havet, om Sverige skulle kunna försvaras med tillförsikt och framgång.

Kejsaren av Österrike – ett nytt hot

Fässbergs äldsta kyrkobok berättar i efterhand om vad som hände med Fässbergs gamla kyrka under brännefejden.
Fässbergs äldsta kyrkobok berättar i efterhand om vad som hände med Fässbergs gamla kyrka under brännefejden.

Danskarna hade på det stora hela varit överlägsna i kriget, och fred slöts i Knäred följande år eller 1613 på hårda villkor. I år kan vi fira 400-årsminnet av denna fred. Älvsborgs slott skulle Danmark behålla, om inte Sverige förmådde lösa tillbaka slottet och de västligaste häraderna av Västergötland för en miljon riksdaler. Så skedde emellertid som bekant. De följande krigen fördes utanför Sveriges gränser, men ett nytt hot tornade upp sig. Den tyske kejsaren (eller kejsaren av Österrike) strävade efter att ena Tyskland och tvinga protestanterna att bli katoliker. Många tyska länder och städer skulle mista sin självständighet, om han lyckades, och trosförföljelserna skulle breda ut sig än mer. Om kejsaren lyckades, skulle Sverige få en stormakt som granne på södra kusten av Östersjön.

Ännu betänkligare var, att kejsaren ville skaffa sig flottbaser vid Östersjön. Under 1628 bemäktigade sig kejsarens härar Mecklenburg och den viktiga hamnstaden Wismar. Den kejserlige fältherren Albrecht von Wallenstein utnämndes till ”general i de oceaniska och baltiska haven”. Det tyska riket skulle bli en stormakt till sjöss. Samma år började kejsarens härar belägra den viktiga hamnstaden Stralsund. Staden vädjade till Sverige och Danmark om hjälp. Hur skulle de ställa sig?

Anfall är bästa försvar

Danmark var redan i krig mot kejsaren. Svenskarna anade (eller kanske rentav visste), att kejsaren var fientlig även mot Sverige. Wallenstein befallde gång på gång sin underbefälhavare von Arnim ”att förstöra och bränna den svenska flottan”. Wallenstein sände regementen till Polen för att hjälpa polackerna mot svenskarna. Kejsaren förde alltså krig mot Sverige och planerade för fler krigsåtgärder, fastän fred ännu rådde mellan Sverige och Österrike. (Grundläggande avhandling om de inledande turerna är Waldemar Carlsson, Gustaf II Adolf och Stralsund 1628 – juli 1630, Uppsala 1912, s. 22-23, 9-32.)

Både Sverige och Danmark sände knektar till Stralsund. Svenskarna dryftade läget mycket noga. Deras skäl finns redovisade i rådsprotokoll (protokoll från regeringens sammanträden) och riksdagshandlingar. (Man kan finna utförliga redogörelser hos till exempel: Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden III, 1961, s. 114-118.) Riksdagsutskottet uttalade som sin önskan, att konungen måtte ”krigets säte och last (börda) flytta till någon den ort, som fienden underkastad är, på det att fäderneslandets gränser måge (må) längst möjligt är från krigets besvär förskonas.” Gustaf II Adolf oroades mycket över kejsarens flotta i Östersjön. Antingen skulle man vänta fienden i Kalmar eller möta honom i Stralsund, sade han. År 1611 hade svenskarna mött fienden i Kalmar. Detta krig hade lett till att Småland, Öland och Västergötland förhärjades. Givetvis hade Gustaf II Adolf detta i minnet. Han hade ju själv fått sitt elddop i detta krig. Ordalagen visar, att både riksdag och konung hade 1612 års lärdomar i minnet: Kriget måste flyttas utanför Sveriges gränser, och fiendens flotta får inte behärska havet. I stor enighet beslöt man att angripa fienden i Tyskland. Sverige ingrep i trettioåriga kriget. Brännefejdens lärdomar hade fått världshistorisk betydelse.

Klicka här för denna artikel som pdf