Allmogedräkter avbildade i Kareby kyrka

Djävulen är anledningen till att jag fick syn på en av de kulturhistoriskt mest värdefulla sevärdheterna i Kareby kyrka. Jag borde nog säga, att berättelsen om djävulen var anledningen. När Anders Johansson och jag besökte Kareby kyrka, visades vi omkring av kyrkvärden Ingvar Hurtig, som började berätta om kyrkmålningarna.

Djävulen rev ner stegen

Två män en häst och en kyrka, som kan ha haft Kareby kyrka som förebild. Del av väggmålning från 1751 i Kareby kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Två män en häst och en kyrka, som kan ha haft Kareby kyrka som förebild. Del av väggmålning från 1751 i Kareby kyrka. Foto: Lars Gahrn.

År 1751 höll kyrkomålaren Lars Holm på med att måla bibliska tavlor på innertaket. Han hade klättrat dit upp på en stege. När Holm arbetade där under taket, hörde han en hög röst säga: ”Varför målar du mig så ful?!” Lars Holm hade målat av djävulen, och denne var högst missnöjd med avbildningen. I vredesmod rev djävulen ner stegen. Där satt kyrkomålaren nu fången under taket och kunde inte komma ner. När han satt där, hörde han ljudet av en häst utanför kyrkan. Fanns där en häst, borde där även finnas människor. Kyrkomålaren började ropa. Gubben och gumman, som ägde hästen, skyndade in i kyrkan och reste stegen.

Två män och en häst

Männen och hästen på väggmålningen med förtydligande ytterstreck.

Männen och hästen på väggmålningen med förtydligande ytterstreck.

Lars Holm var mycket tacksam och målade av såväl gubben och gumman som deras häst på kyrkans vägg. Så berättade man. Hur mycket som kan vara sant av detta må vara osagt, men två personer (antagligen två män) och en häst är avbildade på en av målningarna jämte en kyrka, som man anser vara Kareby kyrka i äldre tid. Varken kyrkan eller männen och hästen har någon hemortsrätt på denna tavla, som visar Abrahams offer. Hade inte kyrkvärden berättat denna sägen, skulle jag antagligen ha missat de båda männen och hästen. De är små och allt annat än iögonenfallande.

Dräkthistorisk källa

Axel Sparre i allmogedräkt. Målning av Axel Sparre, utförd mot slutet av 1600-talet.

Axel Sparre i allmogedräkt. Målning av Axel Sparre, utförd mot slutet av 1600-talet.

Kareby kyrka har många dyrgripar och stora sevärdheter. Bortser man från det andliga värdet och ser främst till det kulturhistoriska värdet, är dessa två män en av de allra största sevärdheterna. I Bohuslän finns – liksom i de flesta andra landskap – åtskilliga folkdräkter eller bygdedräkter, men dräkterna från Bohuslän är sena. De är 1800-talsdräkter. Äldre tiders dräktskick tycks inte ha överlevt, och andra källor är svåra att finna. Lars Holm har dock givit oss en avbildning av stort värde. Här får vi veta, hur ett par män kunde vara klädda år 1751 och säkerligen långt dessförinnan. På den tiden dröjde det länge innan modena växlade. Hur är då de båda männen klädda? Kanske har färgerna mattats en del under årens lopp, och dessutom råder halvdunkel i kyrkorummet. Ändå går färgerna fram efter mer än 250 år.

Hög mössa

Kareby kyrka – en helgedom med många sevärdheter. Foto: Lars Gahrn.

Kareby kyrka – en helgedom med många sevärdheter. Foto: Lars Gahrn.

Den högra mannen står upp. Han har en kort grå jacka, brunaktiga knäbyxor och gråa strumpor. Så långt är klädseln på intet sätt uppseendeväckande, men på huvudet har han en hög mössa med uppvikt nederkant. Denna gråbruna mössa tycks vara av samma slag som mössan på en betydligt kändare bild. Axel Sparre målade mot slutet av 1600-talet en bild av sig själv, iförd allmogekläder och dansade med en allmogekvinna (eller möjligen adelsdam i folklig dräkt). På huvudet har Axel Sparre en sådan hög mössa med uppvikt nederkant (eller möjligen bräm). Den andre mannen, som tycks sitta ner, vänder ryggen till. Han har en svart eller gråsvart slokhatt, grå kort rock och röda byxor. Benen syns inte, och vi vet därför inte hur byxorna såg ut längre ner. Den förstnämnde mannen står som sagt upp och stöder sig på en stav, som var ett vanligt tillbehör till den tidens dräkter, men som märkligt nog – vad jag vet- inte ingår i någon enda nutida folkdräkt eller bygdedräkt.

Allmogedräkter

Med undantag för de knallröda byxorna är färgerna således mycket dämpade. Det ena som det andra visar, att Lars Holm har avbildat allmogekläder, vilket gör målningen ännu värdefullare. Vad gäller herrskapskläder vet vi betydligt mer än i fråga om allmogens dräkter. Tack vare sägnen om kyrkomålaren Lars Holms mellanhavanden med hin håle har uppmärksamheten blivit fäst på en kulturhistoriskt mycket värdefull tavla.

Läs vidare

Inga Arnö Berg och Gunnel Hazelius Berg, Folkdräkter och bygdedräkter från hela Sverige (Västerås 1975). På sidan 34 ses Axel Sparres kända målning. Bohusläns dräkter behandlas på sidorna 84-87.

Klicka här för denna artikel som pdf

Bohusiska smällen 1566 – ett 450-årsminne

Fjorton belägringar har Bohus fästning utsatts för, men inte en enda gång har fästningen erövrats av fienden. År 1566 var slottets fall emellertid snuddande nära. Bohus slott räddades detta år av den ”Bohusiska smällen” (Båhusiska smällen). Under 2016 kan vi fira 450-årsminnet av fästningens räddning.

Torn blev kanonrör

Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.

Bohusiska smällen under belägringen av Bohus slott 1566. Vykortsbild.

År 1566 var Bohuslän en del av Norge, som var en del av det danska väldet. Svenskarna stormade fästningen fyra gånger. Vid den fjärde stormningen lyckades svenskarna tränga in i Röda tornet och erövra detta. Fästningens fall var nära. I tornets källare fanns dock ett krutförråd. Borgens försvarare lyckades antända krutet. Fästningstornet förvandlades då till ett kanonrör. Vid smällen flög allt och alla uppåt. Alla innevarande blev ”som kråkor och andra fåglar förda upp under himmelen, och icke en kom därifrån med livet”. (Adolf Tell, Bohus fästning: Vägledning för besökande, Tredje utökade upplagan, Gbg 1951, s. 36.) Jag talade mycket med docent Lars Linge om Kungälvs historia. Han var litet bekymrad över, att de berättande källorna om Bohusiska smällen var sena, men han fann tröst i vetskapen, att händelsen var avbildad på en reliefbild på Fredrik II:s sarkofag i Roskilde domkyrka.

Relief i turistbyrån

Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.

Anders Johansson vid boningshuset i Rösets gård. Bakom huset står skogen tät.

Sommaren 2015 besökte Niklas Krantz och jag Roskilde domkyrka. Givetvis var jag ivrig att se denna relief i verkligheten, men området kring de ståtligaste sarkofagerna var avspärrat. Vi kom inte intill reliefen. Sommaren 2016 hade jag ibland ärende till Kungälvs turistinformation eller besökscentrum. Till min glädje fann jag, att man här hade satt fram en avgjutning av reliefen, som visar Bohus’ belägring. Man hade lånat reliefen från Nordiska Folkhögskolan, som ligger uppe på berget Fontin, där svenskarnas kanoner hade stått under belägringen.

Igenvuxen gård

Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.

Rökmoln väller ut ur tornet. Detalj av reliefen. Foto: Lars Gahrn.

Enligt vad som berättades skulle en av borgens försvarare ha åtagit sig självmordsuppdraget att smyga ner i källaren och antända krutet. Följden blev att även han själv flög i luften. (Uppgiften möter – utan källhänvisningar – i Gustaf Brusewitz’ bok Elfsyssel från 1864.) Självmordsbombarens änka och barn skulle som belöning ha fått gården Röset på Hisingssidan av älven. Gården finns kvar och ägs alltjämt av samma släkt, även om den är uthyrd. Sommaren 2016 tog Anders Johansson, Mölndals-Postens egen tecknare och vitsare, med mig på en rundtur i södra Bohuslän. Från Eriksdal for vi åt väster. Skogen stod som en mur på höger sida, men i grönskan fanns ett obetydligt hål och några hjulspår. ”Här är det”, sade Anders och körde in. Efter några tiotal meter var vi framme vid den rödmålade gården, vars byggnader bildar en hästsko. Den ligger som en Törnrosa-gård mitt i grönska och sly. Gården, som genom många århundraden har givit familj efter familj deras bärgning, brukas inte längre. Skogen har tagit över ägorna. Jordbruksmarken har fallit i värde under det senaste århundrandet.

Kor skall beta rent

Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.

Röde torn har enligt uppgift fått sitt namn av att en del av byggnadsstenarna är rödaktiga.

Samma sommar besökte jag Ulf Karmark på Mariebergs gård. Jag fick då veta, att Karmarks skulle ta över de igenvuxna markerna från Eriksdal ända bort mot Ragnhildsholmen. De skulle låta sina kor beta här. Ulf Karmark var mycket förväntansfull och såg fram emot att djungeln skulle glesna. Vem vet vad som då kan komma fram ur snåren? Gyldenlöwe lär ha haft skansar här, då han belägrade Bohus fästning år 1678 under fästningens fjortonde, hårdaste och sista belägring. Jag hoppas, att korna har starka käkar och glupande matlust. Det skulle vara intressant att på nytt kunna se lämningarna efter dessa skansar från ett annat skede av fästningens händelserika och hårda historia. Ulf Karmark berättar: ”Det skall finnas ytterligare en skans på Ellesbo höjd. Vi brukar fälten bredvid, och där har vi fått upp stora mängder med karteschkulor från kanoner. Sådana kulor användes främst mot kavalleri. Storleken på kulorna är ungefär 2-3 centimeter. Detta stämmer bra med förhållandena vid Gyldenlöwes belägring, då svenskarna skulle ha anfallit över Hisingen.” Kungälv har alltså en rik historia, och än finns mycket kvar att upptäcka.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

 

 

En fornnordisk borg i Ytterby

Tornhuset i Locks rike. Foto: Lars Gahrn.

Tornhuset i Locks rike. Foto: Lars Gahrn.

Under senare hälften av 1400-talet var Axelssönerna de stora borgbyggarna och borgherrarna i Norden. De var de ledande stormännen i Danmark och Sverige. Axelssönerna tillhörde adelssläkten Tott och lät på sin tid verkligen tala om sig. De har sedan länge gått till historien, men historien upprepar sig. Lördagen den 18 juli 2015 invigdes en borg i Kungälvs Ytterby.

Ett hus, svårt att beskriva

I södra Bohuslän bygger nutidens Axelssöner borgar. Jag har tidigare skrivit om Mats Axelsson i Dotorp. Ovanför sin gård bygger han en mindre och mycket stilfull borg, Stenrikeborg, på toppen av ett berg. Nu har hans bror Jan Erik Axelsson, välbeställd fastighetsmäklare och framgångsrik affärsman med många verksamheter, uppfört ett slags borg som bostad åt sig och sin familj strax utanför eller norr om Kungälvs Ytterby. Min uppmärksamhet fångades och min nyfikenhet väcktes av Bohus Elfsborghs Caroliner. De berättade, att de skulle medverka vid invigningen av en byggnad i Ytterby, men de hade så svårt att beskriva vad för slags byggnad, som de skulle inviga, att jag blev djupt förbryllad och mycket nyfiken. Några sade, att huset var en riddarborg, men de svävade på målet och förföll osäkra om beskrivningen. Andra, som var lika svävande och obestämda, pratade i dunkla ordalag om någonting i vikingastil. Vad i all världen kunde detta vara?

Vandring mot Rollsbo

Konungen och drottningen av Locks rike har all anledning att vara stolta över sin nya borg.

Konungen och drottningen av Locks rike har all anledning att vara stolta över sin nya borg.

Sedan jag hade förvissat mig om, att allmänheten var välkommen till invigningen, beslöt jag att försöka ta mig dit. Jag var nämligen förvissad om att byggnader av detta slag sällan uppförs i våra dagar. Från Ytterby far – eller går – man utefter Marstrandsvägen mot norr. Man tar av mot öster eller till höger mot Rollsbo tunge eller Axelssons auktioner. Man behövde inte tveka om vart man skulle fara. Ute vid stora vägen stod en man i medeltidskläder för att visa vägen och svara på frågor. Med jämna mellanrum stod fler trevliga vägvisare utposterade. Allt var mycket välordnat.

Nationalromantisk villa

Jag vandrade förhoppningsfullt på. Landskapet öppnade sig, och däruppe på en bergshöjd till vänster låg det vackraste och mest välbyggda hus man kunde tänka sig, en villa i nationalromantisk stil med både medeltida och vikingatida stildrag. Var detta verklighet eller en hägring? Får man verkligen lov att bygga så vackra hus nu för tiden? Nej, det får man ju inte, men somliga är skickliga förhandlare och kan driva igenom många av sina önskemål ändå. Jan Erik Axelsson är en sådan förhandlare, men han hade inte haft det lätt, fick jag veta. Här stod ett hus i stilren nationalromantik. Sådana byggnader, uppförda kring förra sekelskiftet, blir i våra dagar byggnadsminnen, den ena efter den andra. Om sådana byggnader är så uppskattade och värdefulla, att de blir byggnadsminnen, varför skulle man då inte använda sig av den byggnadsstilen även i våra dagar? Jan Erik Axelsson är en självständig man, som tänker själv. Han har på ”sociala medier” fått mycket stor uppskattning för sitt bygge. Här kommer som synes litet mer.

Locks Rike

Axelssons farfarsfar var indelt soldat och hette Lock. Han bodde på denna plats. Axelsson har samlat hans ägor. Han kallar området för Locks Rike. Detta rike har nu egen flagga, egen vapensköld och egen nationalsång. Kungaborg i detta rike är det nyinvigda ”tornhuset”, som började byggas för tre eller fyra år sedan. Arkitekten heter Uno Huggert, men givetvis har Jan Erik Axelsson bestämt inriktning och uppläggning. Lördagen den 18 juli 2015 invigdes tornhuset. I likhet med alla andra slott och borgar är inte heller denna anläggning helt fullbordad. På baksidan skall ett inglasat uterum byggas till. Grunden låg där, men väggar och tak saknades ännu. Trädgården skall likaså anläggas.

Välsignelse av det nya hemmet

Ett vackert exempel på lineartaktik.

Ett vackert exempel på lineartaktik.

Jag gick omkring bland folket, och där stod ytterligare en bekant, kyrkoherde Peter Bratthammar från Härryda-Landvetters pastorat. Han stod där i full prästerlig skrud. Alban riktig lyste i solskenet. Jag begrep, att han skulle förrätta invigningen och nedkalla Guds välsignelse över familjen Axelssons nya hem. Man kunde med andra ord vara förvissad om, att byggnaden skulle få en stilfull och värdig invigning. Dagens program var rikt. Jan Erik Axelsson, klädd i medeltida dräkt, höll ett både skämtsamt och tänkvärt tal, som vittnar om stor levnadsvisdom. Hans ord bör vidarebefordras. Här kommer ett urval: ”Man måste söka glädjen. Eländet kommer av sig självt. Man får inte sluta att vara barnslig. Var mera lekfull. Förverkliga det du har tänkt, ty tiden går fort. Mänskan spår, men Gud rår.” Kyrkoherde Peter Bratthammar höll korum före riddarslaget om ”Locks Rike”. Carolinerna bjöd på en stridsuppvisning med vackra exempel på lineartaktik och kavallerianfall. Jag skall skriva om denna uppvisning i ett annat sammanhang. Locks Rikes nationalsång sjöngs, och därefter förrättade kyrkoherde Bratthammar den högtidliga välsignelseakten. Med kraftfull stämma och ett kärnfullt budskap talade han och bad om välsignelse över denna boning. Jan Erik Axelsson fyllde i efter varje bönepunkt: ”Herre, hör vår bön!” Man erinrades om litanian. Carolinerna bildade ”järnvalv” med sina värjor, och under detta valv av blankvapen tågade familjen och kyrkoherden in i det nationalromantiska palatset. Välsignelse behövs över varje hem. Förhoppningsvis tar andra efter.

Mycket folk

Mycket folk hade samlats till invigningen. Jag skymtade kommunstyrelsens ordförande Miguel Odhner, Kungälvs-Postens tecknare och vitsare Anders Johansson eller Ritar-Anders, Kenneth Gustafson från Kungälvs Musei Vänner och Thorildsällskapet, stormästaren i Götiska Förbundet Bengt P. Gustafsson och många andra. En sådan invigning får man kanske vara med om endast en gång. Det gäller att ta tillvara tillfällena. Jag fotograferade mycket den dagen, och många andra gjorde som jag.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Vitsarnas konung – Anders Johansson, född i Mölndal

Anders Johansson berättar om sitt barndomskvarter, Trädgården i Mölndal. Foto: Lars Gahrn.

Anders Johansson berättar om sitt barndomskvarter, Trädgården i Mölndal. Foto: Lars Gahrn.

Anders Johansson föddes i Mölndal den 12 mars år 1947 och växte upp på Trädgårdsgatan 60 A. Han brukar skämta och säga, att vitsandet började tidigt: ”Redan i skolan fick jag goda vitsord”. År 1971 flyttade han till Kungälv, men han har kvar en del av sitt hjärta i Mölndal. Våra vägar möts ibland och jag har inte försummat att fråga ut honom om gamla Mölndal och hans egna öden och äventyr. Vi börjar med hans egna öden och äventyr. Han har för mig berättat följande om sitt liv och leverne:

Modellsnickare och designer

En ung Anders Johansson arbetar med Göteborgs vapen.

En ung Anders Johansson arbetar med Göteborgs vapen.

”Jag började som springpojke på Götaverken. Jag kom till reklamavdelningen, där jag hjälpte till med litet av varje. Där såg de, att jag kunde teckna. När den ryske astronauten Gagarin besökte Götaverken, fick jag träffa honom. Jag utbildade mig till modellsnickare. En äldre man och jag snidade Göteborgs stads vapensköld, som göts av och sattes upp på en av Älvsborgsbrons pelare. Jag gjorde värnplikten på I 17 i Uddevalla, där jag också medverkande i allsköns underhållning. Götaverken hade dock redan börjat avvecklas. Både gjuteri och modellsnickeri lades ner.

Här har Anders karikerat sig själv med Bohus fästning i bakgrunden.

Här har Anders karikerat sig själv med Bohus fästning i bakgrunden.

Då blev jag ställningsbyggare på Arendalsvarvet. Tre av mina arbetskamrater förolyckades på kort tid. Ställningarna var höga, och skyddsräcken saknades. Arbetet var farligt. Därför gick jag över till Volvo. Där anställdes jag i deras modell- och designverkstad. En chefsdesigner fanns på denna avdelning. Han tittade till oss ibland. Jag designade bland annat instrumentbrädor. Jag fick vara med och formge många olika delar på deras produkter. År 1978 blev jag huvudskyddsombud på Volvo och fick då vara med i och påverka många olika projekt. Jag var med när Torslandaverken planerades. Viktigt för mig var att bevara så många gamla miljöer som möjligt på området. Jag såg till att stengärdsgårdarna sparades, och det är man tacksam för idag. Då jag kunde rita och skriva, var jag med och startade Volvos konstklubb, Car Art, där jag fortfarande är medlem. Under många är arbetade jag för Volvos personaltidning. Jag hade en teckning i varje nummer. Den hette ”sidorutan”.

Tidningstecknare och revyartist

En av Anders’ skämtteckningar.

En av Anders’ skämtteckningar.

Jag började skriva åt Kungälvs-Posten 1987. På senare år ritar jag även i Mölndals-Posten. År 2000 skulle Kungälvsrevyn starta, och initiativtagarna vände sig till Kungälvs-Posten för att få någon, som kunde skriva texter. På så vis blev jag indragen. Jag står även på scenen, och ibland har jag till och med sjungit. Helst får dock andra sjunga. Man skall inte göra sådant, som andra kan göra bättre.

Jag tecknar skämtbilder åt Kungälvs-Posten (och numera även åt Mölndals-Posten). På Nytorget i Kungälv står en bild av de tre kungarna och en häst. Jag skämtar och säger, att statyn visar, att det alltid har stått en kamp mellan de tre kungarna.”

Varför är de tre kungarna avbildade tillsammans med en häst? Anders har kommit på svaret: ”Det stod alltid en kamp mellan Nordens kungar.”

Varför är de tre kungarna avbildade tillsammans med en häst? Anders har kommit på svaret: ”Det stod alltid en kamp mellan Nordens kungar.”

Så mycket lyckades jag få ur honom. (Han berättar hellre om Mölndal och Kungälv än om sig själv.) År 2012 fick han Kungälvs kommuns kulturpris. Några av hans teckningar ur Kungälvs-Posten har blivit utgivna i en bok: Lite hit och dit: Lite skämtteckningar från Kungälvs-Posten samlade mellan två pärmar av: Anders Johansson. Sture Hegerfors, känd från Svenska serieakademien och skämtteckningen P.S. i Göteborgs-Posten har skrivit ett uppskattande förord (”Anders – en genuint rolig vitsare”). Man kan bara instämma. Hans vitsar är fyndiga, snälla och ofta oväntade. Vid ett av sina besök i Mölndal vitsade Anders om mitt namn. Som tack för denna vits, som skulle ha hedrat Aron Jonason, Göteborgsvitsens fader, diktade jag nedanstående hyllning till en vitsare av bästa märke:

 

Vitsord till vitsarnas Konung

Anders Johansson

i Skårby, Kareby,

född i Mölndal,

 

avgivna av Lars Gahrn

Dessa verser kan sjungas på samma melodi,

som används till sången

”Om man inte har för stora pretentioner”.

Vitsen är ett gudalån

via Aron Jonason.

Aron vitsade i Marstrand för kung Oscar.

”Nu är Anders vitsens kung”,

säger gammal liksom ung.

Kröning är då inte någonting som brådskar.

Många vitsar och går på.

Humorn är dock platt och rå,

och de följer jämt den gamla vardagstrampen.

Du är dock ett vitsar-ess.

Du har humor med finess,

ja, i synnerhet, när du vill ta upp kampen.

Mitt i Kungälv kan man se

Nordens kungar, alla tre,

med en häst. Där frågar ofta Kungälvs ungar:

”Där står hästen, varför då?”

Anders svarar vitsigt så:

”Det stod jämt en kamp emellan Nordens kungar.”

Kungälvsbo blev denne vän.

Jag är kvar i Mölndal än

som museiman i gamla strumpfabriken.

Anders hälsar stundom på.

Han är hembygdskär som få.

Även här ger Anders vitsar åt publiken.

”Strumpan” högt på Kråkans topp

fick din konst att blomma opp.

Anders vitsade, och ingen blev besviken.

Anders sade som det var:

”Strumporna finns inte kvar,

men alltjämt så har man Gahrn där i fabriken.”

Mölndal i juli månad 2009,
Man har fortfarande Gahrn i Strumpfabriken. Foto: Jimmy Rydström.

Man har fortfarande Gahrn i Strumpfabriken. Foto: Jimmy Rydström.

Klicka här för denna artikel som pdf