50 framgångsrika år med Anten-Gräfsnäs järnväg

Den stora museihallen hade byggts till inte mindre än arton meter sedan sist. Med högt ställda förväntningar trädde jag in i den stora salen, men jag studsade genast till: hallen är ju nästan tom! De tre stora dubbeldörrarna ut mot bangården stod vidöppna, och hallen var nästan tom.

Stort järnvägsmuseum

Nu finns det kvinnor även på lokomotiven. Foto: Lars Gahrn.
Nu finns det kvinnor även på lokomotiven. Foto: Lars Gahrn.

Denna upplevelse fick jag vid Antens station lördagen den 4 juli 2015. Jag hade åkt upp till Anten-Gräfsnäs Järnväg för att åka ångtåg till Gräfsnäs. Järnvägen kallas museijärnväg, men man har nu så många vagnar, lok och föremål av alla slag, att den stora vagnhallen eller det stora lokstallet kan kallas järnvägsmuseum. Man har en museijärnväg med ett järnvägsmuseum, men denna dag var museet nästan tomt. De flesta vagnarna och loken befann sig ute på stationsområdet. Få museer har sina föremål igång, och vilket museum har fler föremål igång än detta livaktiga järnvägssällskap?

Flera krönikor

Litteratur och minnessaker förvaras i en tidstypisk resväska.
Litteratur och minnessaker förvaras i en tidstypisk resväska.

Järnvägen har nu en lång historia. SJ räknar 1856 som sitt startår, men även Anten-Gräfsnäs järnväg har hållit igång länge. Redan 1965 startade föreningen. Den firade alltså 50-årsjubileum 2015. Tre upplysande krönikor med många intressanta och vackra bilder finns:

Smalspåriga järnvägsmiljöer i Västergötland: Fotografier från en sekellång epok, kommenterade av Kent Johansson; Teckningar och kåserier kring Västgötabanan av Nils Boström: Utgiven av museiföreningen Anten-Gräfsnäs Järnväg (Sthlm 1979, 50 sidor jämte omslag).

15 år med järnväg som hobby – en bildberättelse om Anten-Gräfsnäs Järnväg 1965-1980, sammanställd av Stig Lundin (Nr 6 i Jernvägsnytts skriftserie, Sthlm 1980, 112 sidor jämte omslag).

Museiföreningen Anten-Gräfsnäs Järnväg: En resa i tiden. Redaktörer: Lennart Klerdal & Pierre Enbert (2014, 40 sidor).

Rikt illustrerade krönikor

Läskunnighet är en fördel, när man skall ta del av dessa skrifter, men den är inte nödvändig. Dessa skrifter är så ”slösande rikt” illustrerade, att man har stor behållning av dem ändå. Här får man järnvägshistoria sammanställd av män, som har kunnat välja de allra bästa bilderna ur en näst intill ändlöst stor bildskatt. Deras vetande är lika ändlöst stort. Medlemmarna i järnvägssällskapen drivs av ett mycket starkt intresse. Då blir kunskaperna också mycket stora.

Kvinnor i alla befattningar

Förr skulle resgods lastas ombord på tågen. Vagnar med tidstypiskt resgods finns alltid med vid Antens station.
Förr skulle resgods lastas ombord på tågen. Vagnar med tidstypiskt resgods finns alltid med vid Antens station.

Dessa skrifter kan vara bra att ha, när snön hopar sig över växlar och spår, men sommartid gör man bäst i att uppleva denna järnvägshistoria i verkligheten, den del av verkligheten, som heter Anten-Gräfsnäs Järnväg. Föreningen har lyckats utmärkt i sin strävan att bevara och återskapa vår järnvägshistoria. Ett och annat visar ändå, att vi befinner oss i 2000-talet. Så till exempel finns många flickor och kvinnor bland järnvägspersonalen. Så rara konduktörer, eldare och lokförare fanns inte under ånglokens slutskede hos SJ. Jag vet, ty under min barndom fanns ännu ånglok på några av SJ:s banor. Om JÄMO skulle åka med Anten-Gräfsnäs Järnväg, och det tycker jag verkligen att hon bör göra, skulle hon med stor tillfredställelse finna kvinnor i alla befattningar. Trevlig är järnvägspersonalen också, och sådana var de järnvägsanställda långt ifrån alltid under min barndom. Antalet bistra och kitsliga konduktörer var då mycket stort.

Stora arbetsinsatser

Vid läsningen av krönikorna blir man alltmer mörkrädd, ty man får samtidigt många inblickar i det oerhörda arbete, som har lagts ner på banan, stationsbyggnaderna, vagnarna och loken. Mycket var skingrat, när entusiasterna satte igång, men djupt inne i skogarna har medlemmarna letat upp försålda järnvägsvagnar, som hade förvandlats till sommarstugor, hönshus eller andra ovärdiga ändamål. Man häpnar över, att så många har utfört så mycket arbete, fullt frivilligt. Förklaringen kan endast vara ett brinnande intresse. Är man starkt intresserad, kan även det tyngsta och största arbete vara nöjsamt och angenämt. Järnvägsminnen ger glädje åt många. När jag började fylla mina pappersark med dessa enkla skriverier, som endast ger en blek återspegling av verkligheten, var jag lätt nedstämd. När jag hade kommit till hälften, var jag snarast upprymd. Järnvägsminnen ger glädje åt många. Gör det till en god vana att besöka Anten-Gräfsnäs Järnväg minst en gång om året.

Klicka här för denna artikel som pdf

Sverige första lokomotiv fyller 10 år

Sveriges äldsta lokomotiv firar tioårsjubileum (10-årsjubileum) under 2014. Hur går detta ihop? Svaret är, att Sveriges första lokomotiv, som kallades Förstlingen, konstruerades 1853 och så småningom skrotades. År 2004 byggdes ett nytt lok i enlighet med de gamla ritningarna, och Förstlingen II firar tioårsjubileum 2014.

Loket byggdes om till normalspår

Till jul blir Förstlingen ett tomtelokomotiv.
Till jul blir Förstlingen ett tomtelokomotiv.

Denna korta redogörelse kan omöjligen tillfredsställa en järnvägsintresserad läs­are, och här kommer därför en något utförligare framst­ällning: Förstlingen bygg­des är 1853 för smalspår (891 millimeter). Efter beställarens konkurs tog konstruktören tillbaka loko­motivet och byggde om det för normalspår, som har Arboga riksdags årtal som spårvidd (1435 millimeter). Ombyggt för normalspår levererades loket till Nora-Ervalla järnväg år 1855. Därefter var loket i tjänst fram till skrotningen i Örebro 1870.

Med hjälp av en sammanställning av ritningar och andra uppgifter, några sparade originaldetaljer och några skalenligt byggda modeller startade C Bengt Ohlin konstruktionen av ett nytt lokomotiv av 1855 års modell. En intresseförening arbetade för detta projekt, och detaljtillverkningen började 2002. Förstlingen II gjorde lyckligen sin jungfruresa vid TGOJ den 5 maj 2004. I maj månad 2014 infaller därför 10-årsjubileet.

Loket byggdes i Eskilstuna

C Bengt Ohlin har skrivit en lättläst, upplysande och väl underbyggd bok om Förstlingen och de andra lokomotiven från Eskilstuna. Johan Theofron Munktell i Eskilstuna tillverkade detta lokomotiv och många andra. Förstlingen byggdes för Norberg-Åmänningens järnväg i Västmanland och kom också dit. Därefter köptes loket till Nora-Ervalla Järnväg. Innan Förstlingen sattes in i trafik provkördes lokomotivet dock hemma i Eskilstuna.

Provspåret i Eskilstuna – vår första järnväg för ånglok

Förstlingen körs på lastbil land och rike kring.
Förstlingen körs på lastbil land och rike kring.

Ohlin skriver: ”Det råder viss animositet om vilken som var Sveriges första järnväg. Värmlänningarna påstår frankt att det var Frykstabanan … medan gamla skolböcker hävdade att det var Nora-Ervalla-banan. Skall man vara helt korrekt var järnvägen på Munktells verkstadsgata den första som trafikerades av ånglok. Den andra var Norbergs Gruvjärnväg. Den tredje var Nora-Ervalla och den fjärde var Frykstabanan. Den första järnvägen (alltså den i Eskilstuna) finns ännu kvar. Den ligger dock begravd under ett decimetertjockt asfaltslager.” (C Bengt Ohlin, Sveriges tåghistoria började i Eskilstuna, 1997, s.11-12.) I sen tid har man grävt fram en rälslängd framför Munktellmuseet och satt ett gammalt lokomotiv på rälsen. Här på detta rostiga spår provkördes Sveriges första lokomotiv.

Frykstabanan – vår första järnväg

För att värmlänningarna inte skall bli ledsna eller arga, vill jag påpeka, att Ohlin dock mycket riktigt berättar, att Frykstabanan stod färdig redan 1849, men järnvägsvagnarna på denna bana drogs av hästar fram till 1856, då loket Fryckstad, även detta tillverkat av Munktells i Eskilstuna sattes in i trafik. Om man inte ställer upp kravet, att järnvägsvagnar skall dras av lok, var värmlänningarna först.

Förstlingen har tuffat fram på tre av våra fyra första järnvägar. Loket är mycket viktigt i vår järnvägshistoria, men den tekniska utvecklingen gick snabbt även på den tiden. År 1870 togs Förstlingen ur trafik, och 1871 såldes loket som skrot. Köparen ”lär ha bjudit ut loket till flera olika museer, men ingen var intresserad av att ta emot och spara denna klenod.” Ack ja, listan över museivärldens försummelser är lång.

Arostomten – en lokomotivingenjör

Utanför Munktellmuseet i Eskilstuna har ett gammalt lokomotiv satts på några av de äldsta spårlängderna.
Utanför Munktellmuseet i Eskilstuna har ett gammalt lokomotiv satts på några av de äldsta spårlängderna.

Förstlingen var skrotad och borta. Endast några små­delar finns kvar. Några ingenjörer föresatte sig dock att bygga loket på nytt, och år 2004 var det färdigt. En av dem är Lars-Erik Lundin, mera känd som Arostomten och Gustav Wasa II. Han bruk­ar alltid vara med på Birger-Jarl-dagarna i Kolbäck. På så vis lärde både jag och NA Bergqvist känna honom. Fredagen den 8 april 2011 var både Lars-Erik och jag med på NA Bergqvists jordfästning i Kolbäcks kyrka. Lars-Erik tyckte, att jag kunde behöva vara med om något annat under denna resa och frågade, om jag dagen därpå ville följa med ner till Eskilstuna och åka med Förstlingen II.

Munktellmuseet – ett teknikhistoriskt museum

Enda tänkbara svar på denna fråga var givetvis ja. Jag fick ligga över i Lars-Erik och Karin Lundins gästrum, och på lördagen åkte vi ner till Eskilstuna. Vi var tre man i bilen, ty även en av Lars-Eriks grannar hörde till gruppen kring Förstlingen. Här nere i Eskilstuna finns ett stort Munktell-museum, där Förstlingen II är en av de stora klenoderna. Sveriges tio första lokomotiv kom från Eskilstuna, och Munktells fabriker har haft stor betydelse för Sveriges teknikhistoria. Här finns mycket att titta på. Mycket betydelsefullt är, att man har intresseföreningen Förstlingen II, som då och då lägger ut järnvägsspår på asfalten utanför museet och kör sitt lokomotiv fram och tillbaka.

Många museer i Eskilstuna

Barnen jublade över att få åka med detta riktiga lok, och de tyckte att det var jätteroligt att få langa fram brädstumpar till ångpannan. På denna korta rälslängd hade loket inte någon vagn, utan alla åkte på loket. Även jag åkte med ett stort antal gånger. Dessutom finns Eskilstuna stadsmuseum (tidigare Faktorimuseet), Konstmuseet och Klosters kyrka på nära håll. Inne i stadsmuseet återfinner man Förstlingen som modell. Detta lilla lokomotiv åker fram och tillbaka, om man trycker på en knapp.

Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa C Bengt Ohlins bok, och som minne av denna dag bad jag hjältarna i Förstlingens intresseförening att teckna sina namn i boken. Där har jag den allesammans: Lars-Erik Lundin, Claes-Henry Falck, Nils Larsson, Lars Norrman och ett femte oläsligt namn, som enligt Arostomten skall vara Lars Forsberg.

Förstlingens personal klär upp sig i tidstypiska kläder. Längst till vänster ses friherre Fabian Wrede (Arostomten).
Förstlingens personal klär upp sig i tidstypiska kläder. Längst till vänster ses friherre Fabian Wrede (Arostomten).

Att ha ett veteranlok är inte bara att elda och köra. Loket kräver mycket omta­nke, skötsel och underhåll. Före körningen skall räls läggas ut och skyddsstaket sättas upp utefter spåret. Avslutningen av dagen tog några timmar, och samtid­igt dryftade ingenjörerna tekniska frågor vad gäller lokomotivet. Jag lyssnade intresserat men begrep i stort sett ingenting. Även 1850-talets tekniska nyhet­er var nog så invecklade, åtminstone för mig.

Min beundran för intresseföreningens insatser är stor. Modeller i all ära, men historien blir gripbar och påtaglig på ett helt annat sätt, när loket kommer tuffande i skala 1:1.

Jullokomotiv med tomtar

Inför körningarna klär männen upp sig i dräkter, som är tidsenliga. Arostomten har förvärvat en gammal militäruniform. När Förstlingen II kör, är han översten och friherren Fabian Wrede. Denne var med, när Förstlingen provkördes 1853. Till jul drar männen på sig tomtedräkter, och då förvandlas Förstlingen till ett tomtelok. Arostomten förvandlas givetvis då till Arostomten. I boken skrev han sig som översten och friherren Fabian Wrede, Lars-Erik Lundin och Arostomten. Lokomotivet har användning för alla hans tre identiteter.

Tusen tack

Nu fyller vårt mer än 160-åriga lokomotiv tio år. Vi tackar för de gångna åren och önskar all lycka för många kommande årtionden. Vi behöver denna uppvisning från järnvägens barndom. Förstlingen berikar vår bild av historien. Givetvis har jag hyllat Förstlingen II och hjältarna bakom detta historiska nybygge med en sång. Här kommer den.

Förstlingen

Sveriges första ånglokomotiv
en sång av
Lars Gahrn

Sjunges som ”Gubben Noak”

Förstlingen tillverkades i Eskilstuna 1853 av Johan Theofron Munktell.
År 2004 var ett nytt exemplar av Förstlingen färdigt i Eskilstuna.
Vid Statens Järnvägars 150-årsjubileum i Nora år 2006
åkte Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf med Förstlingen.
I föreningen bakom lokomotivet märks Arostomten
(Lars-Erik Lundin i Västerås).

Eskilstuna, Eskilstuna
saknar vad som flytt.
Säg mig, ingenjörer,
vad har ni väl för er?
Jo, vårt ånglok, jo, vårt ånglok
bygger vi på nytt.

Eskilstuna, Eskilstuna
har vårt äldsta lok.
Förstlingen finns åter,
tuffar fram och låter,
finns ibland oss, finns ibland oss,
finns ej blott i bok.

Eskilstuna, Eskilstuna
saknar lämpligt spår,
men dess ingenjörer
klarar lätt malörer.
De får inte, de får inte
några gråa hår.

Eskilstuna, Eskilstuna
får ett korttidsspår.
Räls har man i mängder.
Snabbt läggs några längder,
och en bana, och en bana
fås, där loket går.

Förstlingsloket, Förstlingsloket
åker! Har du sett!
Denna bantyp gäller
på järnvägsmodeller.
Skalan är dock, skalan är dock
likväl ett till ett.

Här hörs inte, här hörs inte
oväsen och skrik.
Loket har jämt haft den
lugna, tysta kraften,
som vi önskar, som vi önskar
åt vår politik.

Förstlingsloket, Förstlingsloket,
det går aldrig tungt.
Loket börjar glida.
Bättre än att rida
är att åka, är att åka.
Allt går tyst och lugnt.

Förstlingslokets, Förstlingslokets
färd blir inte lång:
framåt, sedan backa.
Vi bör bara tacka.
Korta framsteg, korta framsteg
är ju världens gång.

Förstlingsloket, Förstlingsloket
sköts av personal,
som klarar det mesta.
Svara kan de flesta
om sitt ånglok, om sitt ånglok
vad än förs på tal.

Arostomten, Arostomten
byter klädedräkt.
Ty i detta skede
är han baron Wrede.
Inspektören, inspektören
hälsar stramt men käckt.

Arostomten, Arostomten
går i uniform.
Järnvägsinspektören
gör ibland honnören.
Ståtlig är han. Ståtlig är han.
Han tar folk med storm!

Förstlingsloket, Förstlingsloket
är en stor klenod
i Munktells museum,
värd ett högt Te Deum,
mer än avbild, mer än avbild,
mer än minnesstod.

Klicka här för denna artikel som pdf

Hjo fängslar med småstadens charm

Staden Hjo hade jag ofta hört talas om, men jag hade inte besökt den lilla staden vid Vättern förrän lördagen den 6 april 2013. En av anledningarna till att jag slutligen hamnade i Hjo var, att min far ofta och med stor värme hade berättat om sitt första och enda besök i den lilla trästaden. Lennart Gahrn (1928 -2012) började redan på 1940-talet resa runt i Sverige med tåg och cykel för att uppleva historiska minnesmärken och historiska bygder. Från Stenstorp vid stambanan gick då en smalspårig järnväg ned till Hjos hamn vid Vättern.

En upplevelse av småstaden

Lennart Gahrn fångades av småstadens charm, som blev ett minne för livet. Foto: Leif-K Olsson.
Lennart Gahrn fångades av småstadens charm, som blev ett minne för livet. Foto: Leif-K Olsson.

Min far kom åkande med denna järnväg en kväll. Konduktören gick igenom vagnarna och tände fotogenlamporna i vagnarna. Tåget körde ner till hamnen, och där kom en patrullerande polis ned från staden för att titta till den högst beskedliga och obetydliga folksamling som uppstod, när resenärerna steg av tåget. Här mötte han den svenska småstaden, och han glömde aldrig denna upplevelse. Han strålade så ofta han berättade om sitt besök, och han berättade ofta. Tyvärr kom vi aldrig att besöka Hjo tillsammans. Anledningen var sannolikt, att järnvägen från Stenstorp hade lagts ner. Till den svenska småstaden borde man nog anlända med järnväg, helst smalspårig! Från Hjo fortsatte han ned till Brandstorp, och därifrån åkte han med en motorbåt över till Visingsö. Storm uppstod, och efteråt sade en kvinna, som var med på båten, att det kunde ha gått mycket illa. I så fall hade dessa rader inte blivit skrivna.

Här skall man fotografera!

Kom min far till Hjo med detta lokomotiv? Foto: Lars Gahrn.
Kom min far till Hjo med detta lokomotiv? Foto: Lars Gahrn.

Den 6 april 2013 skulle Föreningen för Västgötalitt­eratur hålla sitt årsmöte i den 600-årsjubilerande staden. När Niklas Krantz frågade mig, om jag ville följa med till Hjo, kunde jag givetvis inte tacka nej, och där nere vid hamnen stod tåget eller rättare sagt ett tåg. En liten spårstump fin­ns kvar nere på kajen, och där står ett litet ånglok med några godsvagnar bakom sig. Hade just detta ånglok dragit det tågsätt, som förde min far till Hjo för mer än 60 år sedan? Strax intill ligger ångfartyget Trafik vid kajen. Hon var överdragen av presenningar och hade inte lämnat vintervilan. Staden överträffade förväntningarna. Här finns påkostad trähusarkitektur med mycket snickarglädje. Staden har klarat sig ifrån förstörande tillväxt. De gamla husen har fått stå kvar, och de moderna inslagen i bebyggelsen är lyckligtvis få. Här finns mycket att se. Lätt orolig frågade Niklas Krantz: ”Du fotograferar inte mycket!” Han tyckte nog, att i en sådan stad bör man fotografera överallt och hela tiden. Därför befarade han tydligen, att jag inte var riktigt frisk. Jag hade dock tagit många bilder medan han var inne i Midmans antikvariat, men det kunde ju inte han veta.

Vi är Grönköping!

Oemotståndlig småhusbebyggelse vid torget. Foto: Lars Gahrn.
Oemotståndlig småhusbebyggelse vid torget. Foto: Lars Gahrn.

Att hans livskamrat Anna Jolfors var fullt frisk, beh­övde man däremot inte betvivla. Hon är fotograf, och det sade oupphörligt klick var hon än gick fram. Staden är gammal och firar 600-årsjubileum 2013. I Hjo berättar man, att där finns åtminstone en invå­nare, som har varit med om stadens 350-årsjubileum. Tydligen har man för ett antal årtionden sedan firat 350-årsjubileet av de för­sta bevarade stadsprivilegierna. Ett 350-årsjubileum och ett 600-årsjubileum med mindre än ett århundrade emellan kan föra tankarna till Grönköping. Hjo har beslutsamt arbetat för att framstå som verklighetens Grönköping. (Enligt veckobladet ligger Grönköping som bekant mellan Skövde och Hjo.) Denna inriktning har varit mycket lyckad och dragit mycket folk till Hjo.

Stor längtan efter småstaden

Småskalig men stilfull centrumbebyggelse. Foto: Lars Gahrn.
Småskalig men stilfull centrumbebyggelse. Foto: Lars Gahrn.

Småstaden har en stor plats i våra hjärtan. Grönköpings popularitet överraskade veckobladets medarbetare redan på 1920-talet. Nils Hassel­skogs artiklar och dikter samlades i årsböcker med början 1927. Förlaget hade varit tveksamt, men förlag och författare fann med glad förvåning, att böck­erna ständigt måste tryck­as i nya upplagor. Intresset var stort. Efter ett världs­krig, många revolutioner och ständiga motsättningar ute i världen fanns ett behov av att drömma sig tillbaka till lugnet och tryggheten i de svenska småstäderna under förkrigstiden. Småstadens stora händelser var behagligt obetydliga och kanske rentav roande i all sin litenhet. Min far fångades av småstadens charm på 1940-talet, och jag åkte dit för att uppleva något liknande. Den ostörda idyllen har visserligen aldrig funnits, och under ytan kan man hitta åtskilligt, men viss verklighetsbakgrund finns onekligen. Åk till Hjo, då kan ni själva förnimma en fläkt från en annan värld!

Värmande glass vid Vättern

Niklas Krantz och Lars Gahrn äter värmande glass i hamnen med Vätterns is i bakgrunden. Foto: Anna Jolfors.
Niklas Krantz och Lars Gahrn äter värmande glass i hamnen med Vätterns is i bakgrunden. Foto: Anna Jolfors.

Har då småstaden inte några nackdelar? Givetvis har den sådana. Niklas Krantz, Anna Jolfors och jag upptäckte en nackdel med Hjo. Där är kallt. Sjöstäder är mycket behagliga på sommaren, men på vintern drar det kallt från sjön. (Jag har gått vakt i Karlskronas örlogshamn under december månad 1975, och därför visste jag vad man kunde vänta sig av Hjo.) Vättern hör till Sveriges kallare vattendrag, och denna vår hörde till de kallaste, som vi har varit med om. En glassförsäljare hade öppnat denna lördag, men kunder såg jag inte till. Man kunde inte låta bli att tycka litet synd om honom. ”En så här kall dag borde till och med glass kännas varm och värmande”, tänkte jag och köpte en bägare med tre kulor. Jag satte mig på en hamnbänk med Vätterns is i bakgrunden och åt glass. Efter en stund fann jag för gott att ta på mig mina handskar. Anna Jolfors fotograferade denna bisarra syn, ty i den ort, som vill vara verklighetens Grönköping, hör det till, att man skall ta bisarra fotografier. Man måste ta seden dit man kommer och ställa upp (eller sitta ner) för fotograferna. Hur som helst, glassen smakade bra, och jag skulle nog tro, att den värmde mig också. Vi var överens om, att till Hjo borde man återvända – men kanske i första hand på sommaren. Även vi hade blivit fångade av småstadens charm.

Klicka här för denna artikel som pdf