Klippandagarna lever vidare

Göteborg var fullt av invånare, liv, handel och våld långt innan staden grundades. Inom nuvarande Göteborgs stads område finns nämligen områden, som var bebodda och välkända långt före stadens grundläggning 1621.

Jakt på sponsorer

Flottans män sjunger som man skall göra i Västsverige. Foto: Lars Gahrn.

Ute i Majorna finns Sandarna, där en tidig stenåldersboplats har legat. I Majorna finns även Klippans kulturreservat med bland annat ruinerna efter Älvsborgs slott. Här fanns ett slott redan på 1360-talet. Klippan utövar därför stark dragningskraft på historieintresserade, som årligen anordnar Klippandagarna. Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora och hennes förening Bevara Södra Älvstranden höll i dessa kulturdagar. Änkedrottningen, även känd som Ann Jönsson, har dock lämnat det jordiska, men föreningen finns kvar. ”Nervos belli pecuniam” (det väsentligaste i kriget är pengar), heter det. Ann Jönsson var mycket duktig vad gäller att få fram sponsormedel, men i slutet av sin bana kunde hon inte få fram fullt så mycket som behövdes. Vid sin död satte hon sin lit till de militärhistoriska föreningarna. Tommy Andersson tog över huvudansvaret, men tyvärr avled också han strax efteråt. En sann krigare ger sig dock aldrig. Westgiötha Gustavianer övertog huvudansvaret, och 2017 års Klippandagar var visserligen en lågbudgetsatsning, men allt var trevligt och välordnat. Förhoppningsvis lär sig även arvtagarna den svåra konsten att mjölka pengar ur fonder, stiftelser och enskilda sponsorer. Numera är dock de, som söker pengar, många, och redan Ann Jönsson hade som sagt svårigheter. Sponsorer efterlyses härmed!

Exercis och föredrag

Mycket kunde icke desto mindre bjudas oss besökare. Westgiötha Gustavianer ägnade sig åt exercis och lägerliv. Ibland marscherade truppen runt i området och sjöng ”Gustafs skål”, som på sätt och vis var Sveriges första nationalsång och hade skrivits av Bellman. Även Gustav II Adolfs Fotfänika fanns på plats. Två gånger om dagen sköt de salut med sin fältkanon. George Söderberg ledde guidade turer genom bruksområdet. Per Persson höll på lördagen ett föredrag om Älvsborgs slott. På söndagen talade Hans Moberg om spårvägens betydelse för Göteborgs utveckling. På lördagen sjöng Martin Bagge i Stobées trädgård. På söndagen sjöng ”Flottans män” på samma ställe.

Flottans män sjunger rätt

Westgiötha Gustavianer exercerar.

Flottans män samlade vid båda tillfällena en stor och mycket tacksam åhörarskara. Iförda sjömansuniformer sjunger dessa före detta örlogsgastar sjömanssånger och sånger med Västkustanknytning. De gör en utmärkt insats. Rösterna kan ibland vara aningen sträva, men de tar fram kraften och rytmen i melodierna. De sjunger som sångerna är avsedda att sjungas och ”tolkar” inte. De, som ”tolkar” sånger, sjunger dem så, som de aldrig har sjungits förut, och så som de förmodligen inte heller är avsedda att sjungas. Om någon stor artist skall sjunga, är risken stor att vederbörande vill göra sig märkvärdig och konstra till melodin. Inom musikvärlden vill vi ha sångare och inte ”tolkar”. Flottans män gör alltid en utmärkt insats. De vet också hur ”göteborgska” låter. Tack vare dem får sångerna sin rätta västsvenska klangfärg. Vid något tillfälle hade en av Lasse Dahlquists sånger sjungits under Allsång på Skansen. Man hade då försökt att få vissa ord och vändningar att låta som de gör i Västsverige. Flottans män mindes fortfarande dessa misslyckade sång- och talövningar med rysningar av obehag. Flottans män vet hur det skall låta i Västsverige. De sjunger visor, som ni har hört förut många gånger men sällan eller aldrig så bra framförda.

Skotsk dans och porter

En porterdemonstratör.

Göteborg kallades fordom för ”Lilla London” på grund av alla engelsmän och skottar, som bodde i staden. Det brittiska arvet lever vidare på många sätt. I staden finns en förening, som ägnar sig åt skotska danser. Denna förening framträdde återigen på söndagen. Dessa dansuppvisningar är mycket uppskattade. Borta vid hotellet, som nu heter ”Waterfront hotel”, finns ett stort porterkar. Här höll Porter Drinkers Association till med porterprovning. Denna programpunkt upprepades sex gånger dagligen. Ingen annan verksamhet upprepades så ofta, vilket visar att det brittiska arvet är högst livskraftigt, åtminstone vad gäller dryckenskap. (Sådan verksamhet tycks höra till de livskraftigaste.) Gårdsföreningen hade kaffeservering i Stobées trädgård. Lions bistod besökarna med varm korv. Till slut tog brödet slut och ersattes med tunnbröd. För första gången i mitt liv åt jag varm korv med tunnbröd. Ovant var det, men bra smakade det.

 

Klippan-dagarna blev ”fantastiska”

Hur skulle det gå med Klippandagarna efter Ann Jönssons frånfälle? Ann Jönsson var ordförande i föreningen Bevara södra älvstranden. I årtionden hade hon kämpat för att bevara den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen på Göta älvs södra strand i Göteborgs stad. I början av 2015 gick Ann Jönsson, som under Klippandagarna förvandlades till Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, ur tiden. Hur skulle det gå nu?

Riksänkedrottningens arvtagare

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Detta år inföll Klippan-dagarna lördagen den 29 och söndagen den 30 augusti. Allt var sig likt. Även litet av förnyelse kunde spåras. Riksänkedrottningen hade nämligen lätt att samarbeta med andra och få dem med sig. De tre militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer hade blivit som hennes pojkar och flickor. Hon uppskattade dem mycket, och de besvarade hennes uppskattning. Hon hade förberett dem på att de måste ta över Klippan-dagarna. De var beredda, och nu hade de tagit över. På något sätt hade hon blivit ”regementets moder”. Hennes pojkar hade varit rörande omtänksamma och tillmötesgående gentemot henne. Givetvis innebär det en lockelse för dem att framträda i de kvarter, där ruinerna efter Älvsborgs slott eller Gamla Älvsborg finns, här längst ut i stadsdelen Majorna, där Klippan med den gamla Kungsladugården har blivit kulturreservat.

Gudstjänst och musikstunder

Högst på gamla Skinnareklippan tronar Sankta Birgittas kapell, dock inte uppkallat efter så östliga storheter som Sveriges, läs Östsveriges, Sankta Birgitta. I stället har den irländska Sankta Birgitta gett namn åt kapellet. Vi befinner oss ju i Göteborg eller Lilla London, där man hämtade det mesta från Storbritannien. Här i kapellet firades gudstjänst klockan 11.00 på söndagen. Jag var där och beundrade orgeln, som fyllde kapellet med sina kraftfulla klanger. Senare under dagen anordnades i kapellet ”Musik på Klippan”, musikstunder med vacker musik och sång.

Bellman på kinesiska

Flottans män sjunger.

I Kungsladugårdens trädgård hade Carolinerna och Gustavianerna som vanligt sina tältläger. Där fanns också plats för sång och musik. Flottans män sjöng sina sjömanssånger – flera från Storbritannien – med kläm och bravur. Här framträdde även trubaduren Martin Bagge, som sjöng Bellman och Taube. Tack vare ostindiefararen Götheborg hade han konserterat även långt borta i Kanton. Han kunde därför sjunga Bellmans kända sång ”Fjäriln vingad syns på Haga” även på kinesiska (!). Dessutom drog han av bara farten några strofer på engelska och några på tyska. Vår ostindiefarare har verkligen lett till omfattande internationellt utbyte. Bellman själv hade knappast kunnat drömma om att han skulle sjungas på kinesiska i Kina. Bagge inser fullt ut värdet av vår ostindiefarare och talade varmt för, att vi borde göra allt för att behålla henne kvar i Göteborgs hamn, där hon på alla sätt hör hemma.

Desertör på Färjan 4

Desertören fängslas ombord på Färjan 4.

De tre militärhistoriska föreningarna spelade upp slaget i Landvetter 1645. Jag skall skriva om denna uppvisning i en annan bloggartikel. Färjan 4 gjorde sina hamnturer. Nytt för i år var att slaget flätades ihop med färjans hamnturer. Omedelbart efter slaget deserterade nämligen en karolin. Hon flydde ombord på Färjan 4, där hon fängslades med hand- och fotfängsel. Hela tiden munhöggs hon och de andra soldaterna till passagerarnas förnöjelse. Det var vanligt att desertörer och brottslingar rymde till sjöss. Ibland tog de hyra och arbetade som sjömän på främmande hav. Ibland utvandrade de. På grund av äldre århundradens bristfälliga folkbokföring var de då utom räckhåll för rättvisans på den tiden ganska korta arm.

Många skepp på ingång

Under Färjan 4:s korta hamntur mötte vi en av Stenafärjorna på ingång. Färjan 4 kändes liten gentemot den skyhöga Stenafärjans väldiga skeppssida. Vi mötte vidare båtarna Nya Skärgården, Walona och Carl Michael Bellman. Göteborgs hamn har mycket att visa upp ännu, fastän lastfartygen lägger till ute vid Arendal i Skandiahamnen. En av passagerarna på Färjan 4 blev så överväldigad av upplevelserna under hamnturen, att hon med stort eftertryck sade ”Fantastiskt!” jag vet inte hur många gånger. Kanske sade Riksänkedrottningen något liknande i sin himmel. Hur som helst hade hon all anledning att vara stolt över sina pojkar och flickor. Till och med hennes väderlycka hade de lyckats ta över.