Höststämning med hopp och tillförsikt

”Nu vänder sommaren sitt blad”, var titeln på musikgudstjänsten i Stensjökyrkan söndagen 12 september 2021. Programmet hade tillkommit genom nära samarbete mellan några av församlingens egna förmågor. Margareta Fagman läste egna dikter. Thomas Simson hade skrivit dikter och tonsatt. Anna Fallström sjöng. Birgitta Landgren spelade piano och orgel. Sångare ur Stensjöns kyrkokör sjöng.

 Omfattande samarbete

Thomas Simson är en skicklig pianist, och i Stensjökyrkan visade han, att han även kan traktera ett dragspel. Foto: Lars Gahrn.

Samarbetet sträckte sig dock längre än till att man framträdde under samma musikgudstjänst. Thomas Simson hade tonsatt fyra av Margareta Fagmans dikter. Anna Fallström sjöng fem av Thomas Simsons sånger och en av Margareta Fagmans. Sångare ur kyrkokören sjöng tre av Margareta Fagmans dikter och tre av Thomas Simsons. Mats Norén spelade flöjt. Elisabeth Engdal har arrangerat ett par av sångerna. En församlingsbo, Linus Landgren, hade arrangerat två av Simsons sånger. Han är son till Birgitta Landgren, Stensjökyrkans organist och körledare, som ledde kören och spelade solo på piano: ur Sensommarnätter, nummer 1 och 5, av Wilhelm Stenhammar. Hon hade ansvaret för musikgudstjänsten, som blev en stor framgång. Tillströmningen av åhörare var stor, och åhörarna visade sin uppskattning på många sätt. Hos de medverkande flödade glädjen över. Avslutningen var fylld av glädjeyttringar och tedde sig närmast sydländsk.

Talang och samarbete gav framgång

Margareta Fagman

Framgångsreceptet bestod av talang och samarbete. Flera musikintresserade hade sökt sig till varandra, samarbetat och uppmuntrat varandra. Följden blev, att de denna gång hade överträffat sig själva. Med ålderns rätt bör Margareta Fagman nämnas först. Hennes naturlyriska dikter är välkända och uppskattade tack vare Gunneboblad, Gunnebo Vänners medlemstidning, Kyrkklockan, församlingsblad för Stensjöns församling, och församlingens musikaftnar vid Brostugan. Många naturdikter kan bli en smula platta, men inte så Margareta Fagmans. Tack vare inlevelse, känslans djup och en väl uppövad förmåga att uttrycka känslan i ord och uttryck håller dikterna hög klass. Tre av dikterna läste hon själv upp med stark och klar röst.

Tacksamhet, hopp och tillförsikt

Anna Fallström

Thomas Simson har komponerat 10 av musikgudstjänstens melodier. Hade inte hans namn stått på programbladet, skulle en vanlig lyssnare nog inte ha räknat ut, att en och samme tonsättare hade komponerat alla dessa melodier. Simson kan nämligen variera sig, och han följer mjukt de tonsatta dikternas rytmer och stämningslägen. Detsamma kan sägas om Anna Fallström, som har lång erfarenhet av att sjunga Simsons dikter på ett melodiskt, mjukt och ibland kraftfullt sätt. Att Thomas Simson är en skicklig pianist är känt sedan länge. Denna kväll fick vi veta, att han också kan spela dragspel. Birgitta Landgren har en förkärlek för Wilhelm Stenhammar och tolkade följsamt hans melodier. En konsert med hösten som ämne skulle lätt kunna sluta i dysterhet och missmod, men de framträdande har ett kristet synsätt, vilket ledde till att tacksamhet, hopp och tillförsikt hela tiden kom med. Avslutningsvis var stämningen snarare yster än dyster.

Med Gud har vi alltid sommar

Birgitta Landgren

Tacksamhet, hopp och tillförsikt var ämnena också för komminister Anna Sophia Bonde, som predikade under denna gudstjänst. Hon utgick från Harry Martinsons sommarpsalm, Svensk psalm 202. Man kan av denna psalm få intrycket, att hos Gud är det alltid sommar, och att Gud är sommar. Vi människor tar ofta ut sorgerna i förskott och har svårt att leva utan att oroa oss. Jesus Kristus uppmanar oss dock att inte hysa bekymmer. Vi bör ha ett barns obekymrade inställning. Med Gud kan barnet vara under alla årstider. Med Gud har vi på något sätt alltid sommar. Vi behöver inte gruva oss för hösten eller vintern. Vi bör tänka på det judiska ordspråket: för dåren är ålderdomen vinter, för den vise skördetid. Det viktiga är att först söka Gud och hans rättfärdighet, så skall allt det andra tillfalla oss.

Lars Gahrn

2021-09-23

Teater i och om Mölndals kvarnby

Varför skall man bygga kulisser, när omgivningarna kan användas som kulisser? Denna fråga kan ställas här i Mölndals kvarnby, där mycket är bevarat från gamla tider. Kvarnbyteatern stannade för Götaforsliden. Här spelade man upp sitt teaterstycke, alltifrån ”Brända tomten” längst upp vid Royens gata och ända ner till Nymans kvarn (kvarnfallet 24 eller Götaforsliden 11).

Francke och flickorna

En så söt fabriksflicka gick inte säker för David Otto Francke. Foto: Lars Gahrn.
En så söt fabriksflicka gick inte säker för David Otto Francke. Foto: Lars Gahrn.

Teaterstycket kretsar kring David Otto Francke, kungen av Mölndal, som visserligen aldrig framträder för åskådarna, men likafullt påverkar alla de uppträdande personernas livsöden. David Otto Francke har i alla tider tilldragit sig stor uppmärksamhet. År 1879 utgavs nyckelromanen ”Mölndalsflickan” av en författare, som dolde sig bakom täcknamnet Curre. Den handlade om David Otto Franckes jakt på vackra fabriksflickor. Boken var en skandalroman på sin tid, men den speglade verkligheten. Francke var inte ensam om att jaga flickor. Bruno Wendel i Mölnlycke blev också känd för sin dragning till det täcka könet.

Mänskliga känslor speglas

Sådant tystade man ner på den tiden, men Franckes eskapader kunde inte nedtystas. Han var en legend redan i sin livstid. Hela hans liv var dramatik. Kunde man redan under hans livstid skriva en roman om honom, kan man mycket väl skriva skådespel efter hans död, när den samlade kunskapen om honom har ökat. I maj månad 2015 fick vi se skådespelet ”En dramatisk skildring av livet i Kvarnbyn från 1889”. Skådespelet ger mer än de historiska källorna, eftersom teatern speglar och återger mänskliga känslor. Flickan i dramat våndas och drabbas av ångest, när hon får veta, att Francke vill komma åt henne. Hon vill inte ha honom, och dessutom har hon en fästman, som hon skall gifta sig med. Fästmannen slits mellan vrede och förtvivlan. Ännu värre blir det, när påtryckningar och utpressning kommer in i bilden.

Kvarnen blev teater

Här ser vi hela skådespelartruppen, från vänster: Anna Fallström, Pontus de Salareff  Klarén, Siri Hanbert, och Eik Elias Ekström.
Här ser vi hela skådespelartruppen, från vänster: Anna Fallström, Pontus de Salareff Klarén, Siri Hanbert, och Eik Elias Ekström.

Medlemmarna i Kvarnbyteatern är unga människor. Tre av dem är 23 år. Den fjärde är 25 år gammal. Detta gjorde skådespelet mera äkta. När skådespelare slår igenom, är de ofta alltför gamla för flertalet av de roller, som de får. Här har skådespelarna rätt ålder, vilket bidrar till att teaterstycket känns äkta. Kvarnbyteatern vallar åskådarna genom en del av kvarnbyn. Åskådarna samlas på ”Brända tomten” vid Royens gata strax utanför Mölndals stadsmuseum. Här tas åskådarna emot av en skådespelare, Franckes andresekreterare Smil, som berättar litet grand. Härifrån skickas de ner i Götaforsliden. Där möts de av Hilda, som berättar mer. Härifrån går man ner i källarvåningen under Stora Götafors. Därnere möts åskådarna av Rut, som berättar vidare. Slutligen får publiken bänka sig inne i Nymans kvarn (kvarnfallet 24, Götaforsliden 11). Kvarnen är som gjord för skådespel. Utefter norra gavelväggen finns tre våningar (utöver bottenvåningen) med kvarnmaskiner. Här har man tre våningar att spela teater på. Kvarnbyteatern utnyttjade möjligheterna. Däremot hade man inte behövt bygga upp några kulisser. Man har endast satt upp ett par dubbeldörrar, bakom vilka den mäktige och fruktade David Otto Francke har sitt kontor. Man får dock aldrig se honom, endast höra hans röst fram emot slutet.

Teater förmedlar historia

Skådespelarna, fotograferade i Götaforsliden efter väl genomförd föreställning. Foto: Lars Gahrn.
Skådespelarna, fotograferade i Götaforsliden efter väl genomförd föreställning. Foto: Lars Gahrn.

Bevarade hus och gaturum betyder mycket för att historien skall leva och kunna levandegöras. I Jonsered kan man säga, att de bevarade miljöerna födde ett sångspel, nämligen Claes och Maria Pihls vandringssånger ”Nu går vi till fabriken”, (inspelade och utgivna på cd-skiva 2013). Här i Mölndal har vi nu fått vara med om något liknande. Onekligen är det lättare att levandegöra historien i ett samtida hus, som David Otto Francke dessutom har ägt. Skådespelet om kvarnbyn spelades i maj månad 2015 av Siri Hanbert, Anna Fallström, Eik Elias Ekström och Pontus de Salareff Klarén. Publiktillströmningen var god med i genomsnitt 30 åskådare för varje föreställning. Besökarna fick se en del av Mölndals kvarnby och fick se scener ur dess historia. Skådespelets handling är uppdiktad, men alla huvuddrag i skildringen är historiska: Franckes kvinnojakt, de hårda och hårdnande arbetsförhållandena och Franckes oförmåga att tåla självständiga viljor.

Många insatser

Skådespelarna har fått mycket beröm för livaktigt och naturligt spel. Deras dräkter har sytts upp av arbetsgruppen Rekvisita och gav en god uppfattning om hur invånarna i Mölndal kan ha varit klädda omkring 1890. Anna Fallström (själv en av de fyra skådespelarna) har producerat föreställningen. Helén Söderqvist har regisserat. Skådespelarna har tillsammans skrivit manus. Teatergruppen eller projektet Kvarnbyteatern är en del av Konstkollektivet, en kulturförening i Grevedämmets skola, som ligger litet längre upp vid Mölndalsfallen. Teatern har genomförts i samarbete med Mölndals stadsmuseum. Framgången lockar givetvis till fortsättning, men ännu är ingenting bestämt om nästa projekt.

Klicka här för denna artikel som pdf