Höststämning med hopp och tillförsikt

”Nu vänder sommaren sitt blad”, var titeln på musikgudstjänsten i Stensjökyrkan söndagen 12 september 2021. Programmet hade tillkommit genom nära samarbete mellan några av församlingens egna förmågor. Margareta Fagman läste egna dikter. Thomas Simson hade skrivit dikter och tonsatt. Anna Fallström sjöng. Birgitta Landgren spelade piano och orgel. Sångare ur Stensjöns kyrkokör sjöng.

 Omfattande samarbete

Thomas Simson är en skicklig pianist, och i Stensjökyrkan visade han, att han även kan traktera ett dragspel. Foto: Lars Gahrn.

Samarbetet sträckte sig dock längre än till att man framträdde under samma musikgudstjänst. Thomas Simson hade tonsatt fyra av Margareta Fagmans dikter. Anna Fallström sjöng fem av Thomas Simsons sånger och en av Margareta Fagmans. Sångare ur kyrkokören sjöng tre av Margareta Fagmans dikter och tre av Thomas Simsons. Mats Norén spelade flöjt. Elisabeth Engdal har arrangerat ett par av sångerna. En församlingsbo, Linus Landgren, hade arrangerat två av Simsons sånger. Han är son till Birgitta Landgren, Stensjökyrkans organist och körledare, som ledde kören och spelade solo på piano: ur Sensommarnätter, nummer 1 och 5, av Wilhelm Stenhammar. Hon hade ansvaret för musikgudstjänsten, som blev en stor framgång. Tillströmningen av åhörare var stor, och åhörarna visade sin uppskattning på många sätt. Hos de medverkande flödade glädjen över. Avslutningen var fylld av glädjeyttringar och tedde sig närmast sydländsk.

Talang och samarbete gav framgång

Margareta Fagman

Framgångsreceptet bestod av talang och samarbete. Flera musikintresserade hade sökt sig till varandra, samarbetat och uppmuntrat varandra. Följden blev, att de denna gång hade överträffat sig själva. Med ålderns rätt bör Margareta Fagman nämnas först. Hennes naturlyriska dikter är välkända och uppskattade tack vare Gunneboblad, Gunnebo Vänners medlemstidning, Kyrkklockan, församlingsblad för Stensjöns församling, och församlingens musikaftnar vid Brostugan. Många naturdikter kan bli en smula platta, men inte så Margareta Fagmans. Tack vare inlevelse, känslans djup och en väl uppövad förmåga att uttrycka känslan i ord och uttryck håller dikterna hög klass. Tre av dikterna läste hon själv upp med stark och klar röst.

Tacksamhet, hopp och tillförsikt

Anna Fallström

Thomas Simson har komponerat 10 av musikgudstjänstens melodier. Hade inte hans namn stått på programbladet, skulle en vanlig lyssnare nog inte ha räknat ut, att en och samme tonsättare hade komponerat alla dessa melodier. Simson kan nämligen variera sig, och han följer mjukt de tonsatta dikternas rytmer och stämningslägen. Detsamma kan sägas om Anna Fallström, som har lång erfarenhet av att sjunga Simsons dikter på ett melodiskt, mjukt och ibland kraftfullt sätt. Att Thomas Simson är en skicklig pianist är känt sedan länge. Denna kväll fick vi veta, att han också kan spela dragspel. Birgitta Landgren har en förkärlek för Wilhelm Stenhammar och tolkade följsamt hans melodier. En konsert med hösten som ämne skulle lätt kunna sluta i dysterhet och missmod, men de framträdande har ett kristet synsätt, vilket ledde till att tacksamhet, hopp och tillförsikt hela tiden kom med. Avslutningsvis var stämningen snarare yster än dyster.

Med Gud har vi alltid sommar

Birgitta Landgren

Tacksamhet, hopp och tillförsikt var ämnena också för komminister Anna Sophia Bonde, som predikade under denna gudstjänst. Hon utgick från Harry Martinsons sommarpsalm, Svensk psalm 202. Man kan av denna psalm få intrycket, att hos Gud är det alltid sommar, och att Gud är sommar. Vi människor tar ofta ut sorgerna i förskott och har svårt att leva utan att oroa oss. Jesus Kristus uppmanar oss dock att inte hysa bekymmer. Vi bör ha ett barns obekymrade inställning. Med Gud kan barnet vara under alla årstider. Med Gud har vi på något sätt alltid sommar. Vi behöver inte gruva oss för hösten eller vintern. Vi bör tänka på det judiska ordspråket: för dåren är ålderdomen vinter, för den vise skördetid. Det viktiga är att först söka Gud och hans rättfärdighet, så skall allt det andra tillfalla oss.

Lars Gahrn

2021-09-23

Angelägen och träffsäker kritik av samtiden

I sin nya bok skriver Anna Sophia Bonde om flera kvinnor i Nya testamentet i Bibeln. Hon räknar dem som sina ”bibliska storasystrar”. Bokens titel är: Anna Sophia Bonde, Mina bibliska storasystrar II: Glimtar från Nya testamentet (2021, Artos & Norma bokförlag, 156 sidor). Som präst har hon ofta med dem att göra. Dåtid kopplas gång på gång samman med nutid. På så vis får vi i boken också angelägen och träffsäker kritik av samtiden. Jag kan inte låta bli att vidarebefordra ett och annat i den vägen.

Vrede mot mobiler

Anna Sophia Bonde med C. S. Lewis’ böcker om Narnia, som hon ibland föreläser om.

Med Anna Sophia Bonde är det som med ”Fädernas kyrka”: ”Vida hon famnar”. Tankarna leder från det ena ämnet till det andra. Boken blir på detta sätt – trots sitt begränsade ämne – mycket omväxlande. Mobilerna möter över allt, även bland småbarn på tåget: ”Jag får lust att resa mig ur min stol och slänga ut paddan genom fönstret. Men hittills har jag alltid väluppfostrat suttit kvar på mitt säte i tåget och tillåtit mig att sorgesamt önska dessa barn de vyer i verkligheten som vore deras om de bara höjde blicken, iakttagelser att dela med mamma och pappa, blivande gemensamma minnen. Ännu sorgligare är att förekomsten av paddan tyder på att föräldrarna själva tappat förundran över verkligheten, att de inte längre tror (varken å sina egna vägnar eller barnets) att den har någon makt att tjusa och betaga.” Bättre än så kan det inte uttryckas.

Även kärlekslivet måste begränsas

Anna Sophia Bonde tänker själv och bryr sig inte om att hennes tankar ofta inte ligger i tiden. Vad gäller den fria kärleken påpekar hon klarsynt: ”Människan kan inte bli fri. Hon kommer alltid att vara tvungen att ta hänsyn till sin omgivning och till sina fysiska begränsningar. Det traditionella äktenskapet är ett så bra exempel på de förutsättningar människan har att förhålla sig till. Hon kan försöka bryta sig loss från dem, eller hävda att de inte angår henne, men hur hon än vrider och vänder sig så kommer hon att behöva välja. Hon kan inte säga ja till allt, då går hon under.” Kort sammanfattat: allt har sina begränsningar, och detta gäller även kärlekslivet. Kanske tycker någon att tankegången är cynisk, men sanningen är ofta cynisk, om man går till bottnen med frågeställningarna. Vårt stora intresse för tv-serier, som innehåller ”girighet, hämndlystnad och okyskhet” är ett intresse för ”ett slags pornografi”, påpekar Anna Sophia Bonde. Denna pornografi ökar givetvis lusten med allsköns mansgriseri som följd. Man kan inte se de övergrepp, som ledde till metoo-rörelsen, såsom en isolerad företeelse, påpekar hon med all rätt. Man kommer aldrig någon vart med övergreppen, om man inte går till roten med det onda.

Visst behövs högre utbildning!

Maria tröstar Eva. Målning av Sr Grace Remington. Sådana kristna konstverk letar Anna Sophia Bonde upp på nätet. Hon använder sig av dem i sina böcker och sin undervisning.

I all denna fördjupning går tankarna vida och vi får veta mycket, bland annat åtskilligt om författarinnans bakgrund inom pingstväckelsen. Hennes föräldrar och andra släktingar var pingstvänner. Själv läste hon teologi i Lund och prästvigdes så småningom i Skara domkyrka för tjänstgöring inom Svenska kyrkan. Vägen dit var inte självklar. Hon berättar: ”Jag blev en gång (men bara en gång) avrådd av en entusiastisk äldre broder att studera vid universitetet. Sådant, menade han, skulle bara ta tid från det verkligt viktiga i livet, den direkta och av apostlarna inspirerade evangelisationen.” Kunskaper medför dock fördjupning. Boken visar, hur mycket författarinnan har inhämtat under sin utbildning och följande självstudier, hur kunskaperna har fördjupat hennes tro och givit henne mycket, som hon kan ge vidare. Allt fler människor i dagens Sverige har högre utbildning. Då krävs också, att själasörjarna har högre utbildning, så att de förstår församlingsbornas tankevärld och kan tala deras språk. Kort sagt, vi behöver präster som Anna Sophia Bonde. Hon drabbades av ”ett kvardröjande dåligt samvete” därför, att hon läste i Lund, men det allvarliga hade varit om hon inte hade studerat. Även ett läshuvud hör till de pund som måste förvaltas.

Fortsätt att skriva! 

Denna bok är Anna Sophia Bondes andra bok. Den första handlade om hennes storasystrar i Gamla testamentet. En författarinna, som kan både fördjupa läsningen av de bibliska texterna och roa läsekretsen, bör fortsätta att skriva böcker. Många bibliska storasystrar återstår att skriva om. Dessutom har hon många storasystrar i kyrkohistorien. Även under de mörkaste århundradena gjorde många kristna kvinnor bemärkta insatser för kyrka och församling. Hennes intresse för kristen konst är stort. I föreliggande skrift finns en uttrycksfull och symbolladdad målning av jungfru Maria, som är havande, tröstar Eva och trampar på ormens huvud. En bok med kristna konstverk, förklarade av Anna Sophia Bonde, skulle kunna bli en givande, vacker och roande skrift. Låt fingrarna löpa över datorns tangenter! Sök på nätet, och skriv!

Lars Gahrn

2021-05-20