Musik och militärhistoria kring Kronhuset

Kronhuset är ett av Västsveriges kulturhus med musik och sång både ute och inne. Under kulturkalaset 2018 bubblade Kronhusområdet av liv och verksamheter. Jag skall berätta om en del av detta för att visa min uppskattning och på detta sätt efter fattig förmåga bidraga till att verksamheterna kommer tillbaka.

Önskekonsert med Helperin

Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.
Salomon Helperin bläddrar i sina noter och dryftar lämplig melodi med ett par åhörare. Det blev Happy Birthday. Foto: Lars Gahrn.

Min kulturvandring genom Göteborg lördagen den 18 augusti började dock vid domkyrkan. Där bjöds för sista gången under detta år tornmusik med trumpetaren Salomon Helperin. Förra året hade jag varit där två gånger, men vid båda tillfällena hade bröderna Helperin (Salomon och Samuel) föredragit att stå och spela på Domkyrkoplan framför torningången. Skulle jag i år få höra spel uppifrån tornet? Denna gång stod Salomon Helperin återigen nere på marken. Det var lätt att begripa varför. Han är vänlig och trevlig, och han älskar samspelet med åhörarna. Mellan musikstyckena pratar han med publiken och blommar då upp som scen­personlighet. Nytt för i år var, att åhörarna fick önska musikstycken. En ung flicka fyllde år just den lördagen. Då spelades ”Happy Birthday”. Någon önskade psalmen ”Den sommartid nu kommer”.

God, glad och vänlig stämning

En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).
En lotta skalar potatis (ett slags rotfrukt, nu använd som råmaterial till chips).

Salomon spelade psalmen utan noter men kom av sig. Han improviserade dock något liknande och fortsatte som om ingenting hade hänt. Han var så nöjd med sin lyckade improvisation, att han efteråt nämnde, att han hade kommit av sig. (Musiker brukar som regel inte kännas vid sina tillkortakommanden, men detta var så lyckat, att han hade anledning att vara stolt.) Ur Salomon Helperins samspel med åhörarna växte en god, glad och vänlig stämning fram. Detta år hade han en helt ny förklaring till varför han inte spelade från tornet: Vid regn kunde befaras att tornmusikanten halkade och föll över det alldeles för låga skyddsräcket. Vid minsta fara för regn förbjuder facket Helperin att spela från tornet. Man bör dock ha klart för sig att hans förklaringar är en del av den förstklassiga underhållning, som han bjuder. Han är en ytterst skicklig trumpetare, och står han nere på marken, kan han spela även de allra finaste nyanserna. Årets show kom mig att tänka på Victor Borge, som var både en stor musiker och en framstående underhållare.

Potatiskok i fältkök

En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.
En stadssoldat med en bygel att sätta om halsen på bråkstakar berättar om sin verksamhet. Till höger ses Sven Hagnell.

I Kronhusparken anordnades ett historiskt fältläger. Karolinerna var flest och kom från Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner (KERC), men där fanns även föreningarna Gustaf II Adolfs fotfänika, Westgiötha Gustavianer, Gathenhielms kapare, Göteborgs Artilleri (inriktat främst på karolinsk tid) och Artilleriavdelningen i Göteborg. Den sistnämnda bidrog med ett fältkök från 1916, en vagn, som överlevde avhästningen och senare kopplades på en traktor. Fältköket skall ha varit i tjänst ännu på 1970-talet och har alltså tjänstgjort under ett halvt århundrade. Även här i Kronhusparken var det igång. Två lottor eller kvinnliga soldater, mycket tjusigt friserade i 1940-talets stil, satt och skalade potatisar, som kokades i fältköket. (För det uppväxande släktet bör jag kanske förklara att potatis är en rotfrukt som kan förädlas till chips och numera är känd som råämne till chips.) Dessutom stektes köttbullar. Knektarna i Kronhusparken behövde inte svälta. Min far, Lennart Gahrn, var stormpionjär vid infanteri­regementet i Halmstad. Hans regemente övade vid något tillfälle tillsammans med Göta Artilleriregemente, som ännu hade hästar som dragare. Detta hände runt 1950, och fältköket kan alltså mycket väl ha varit med vid dessa övningar.

Utryckning till Arendal

Karl XII hade infunnit sig i härlägret.
Karl XII hade infunnit sig i härlägret.

Soldater ur lägret tågade iväg upp till Bältesspännareparken för att visa att de fanns och locka åskådare ner till fältlägret. Carolinerna hade med sig två fältkanoner, som manskapet rullade utan hjälp av hästar. Vid Lejontrappan stannade de och sköt salutskott ut över Stora Hamn­kanalen. I lägret bjöds på förevisning av sjukvård, som i många fall betydde amputation. Där förekom också modevisning. De olika föreningarna hade kläder och uniformer av olika slag från många olika tider. Man hade mycket att berätta om dräkterna, som dessutom var mycket vackra. I lägret kunde man köpa ”vänskapsbröd”, bakat enligt gammalt recept, och våfflor bland mycket annat. Kronhuset har sin plats i Västsveriges försvarshistoria. År 1719 höll Tordenskiolds flotta på att skjuta sönder Älvsborgs fästning. Artilleriet på Älvsborg gick i sin tur illa åt den danska flottan, men i Göteborg befarade man att fästningen skulle erövras. Överste Staël von Holstein lånade då några kanoner, som stod i lager i Kronhuset. Han satte upp ett batteri på Arendal. Härifrån började han beskjuta danska flottan. Härigenom fick svenskarna övertaget. Danska flottan gav upp belägringen och seglade undan. I Kronhusparken spelade man med jämna mellanrum upp denna utryckning med kanoner från Kronhuset till Arendal.

Utsökt, sade Karl XII

Bland Carolinerna fanns en man, som liknade Karl XII och därför fick spela kungen. Sven Hagnell, som var konferencier och presentatör på ett trevligt och humoristiskt sätt, intervjuade Karl XII och frågade vad kungen tyckte om mobiliseringen? ”Den var utsökt”, svarade Hans Majestät. Onekligen skedde den med både fart och fläng. Litet märkligt är, att man kunde fråga Karl XII, som stupade 1718, om en mobilisering, som inträffade 1719, men kanske skall man inte titta alltför noga på årtalen i dessa sammanhang.

Wadman – en protestsångare

Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.
Wadmans sjunger med kraft och eftertryck.

På Kronhusgården höll Polisens Musikkår konsert. I Kronhusparken sjöng och spelade artistgruppen Wadmans några av skalden Johan Anders Wadmans dikter. Artistgruppen har tonsatt 25 av skaldens dikter. Wadman, känd som ”Göteborgs Bellman”, föddes 1777 och dog 1837, alltså för snart 200 år sedan. Det gäller att finna eller komponera melodier, som passar ihop med de gamla dikterna, och som inte är alltför uppenbart nutida. Detta har Wadmans lyckats utmärkt med. Melodierna tolkade även på ett utmärkt sätt det glada humör, som präglar skaldens diktning. När man lyssnade på sångerna, förstod man klarare än tidigare, att Wadman var Karl Johanstidens motsvarighet till sentida protestsångare. Dikterna har uddar åt många håll, inte minst mot prästerskapet. Klokt nog tryckte Wadman inte sina mest anstötliga dikter under sin livstid, men vänner letade fram dem efter hans död och befordrade dem till trycket i nya upplagor av hans samlade skrifter. Ryktena om hans dikter var dock i omlopp. Prästerna och hans andra offer för allsköns giftigheter visste, var de hade honom, och vad han tänkte om dem. Hans anseende var inte det bästa hos dem. Man kan nog säga att han var litet av en protestsångare. Grovkornigheten gjorde att många andra stöttes tillbaka, men den var ju bara rolig så fort man hade fått några supar i sig. Där, bland glada och beskänkta dryckesbröder, var Wadman ett stort namn. De hyllade honom och hedrade hans minne. Han har tyvärr inte blivit ett stort namn i litteratur­historien, men hans diktning lever. Den har aldrig blivit bortglömd. Med glädje hälsar jag Wadmans’ utmärkta tolkningar av skaldens dikter. Monumentet rör på sig.

Lars Gahrn

Fältläger, släktforskning och marschkonsert

Kronhusparken i Göteborg var förvandlad till militärläger under Kulturkalaset 2017. Här såg man soldater från de senaste fyra århundradena, alltså under staden Göteborgs hela tillvaro, leva lägerliv, tillreda mat, driva handel med tillströmmande gäster, exercera, marschera samt berätta om vapen, uniformer och civila kläder. (I början, under Gustaf II Adolfs tid, hade man ännu inte några uniformer.)

Flera föreningar

Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.
Kokvagnen var flitigt i bruk. Foto: Lars Gahrn.

Här i Västsverige finns nu flera militärhistoriska föreningar, som speglar vår militära kulturhistoria. Med i Kronhusparken fanns: Gustav II Adolfs Fotfänika, Kongliga Elfsborgs Regementes Caroliner/Göteborgs Artilleri, Westgiötha Gustavianer och Artilleriavdelningen i Göteborg. Med sig hade de tält, handeldvapen och kanoner, men i dessa tätbebyggda kvarter sköts inte med vare sig fältstycken eller handgevär. Här skulle kanonskott ha kunnat glädja enbart glasmästarna. (Många glasrutor skulle sannolikt ha spruckit, om man hade avfyrat sina fältstycken.) Kanonerna var enbart skådebröd och som sådana mycket uppskattade.

Modevisning

Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.
Två karoliner på en stång försöker få varandra att glida till marken.

En liten scen fanns uppbyggd, och här anordnades med jämna mellanrum modevisning. Mycket fanns att säga om uniformerna samt om kvinnors och barns kläder. I äldre tid hade krigarna med sig hustru och barn i fält. I garnisonsstaden Göteborg var många av garnisonssoldaterna gifta, och här var det lättare att inkvartera hustru och barn. Barn har även de militärhistoriska föreningarnas medlemmar, och de tar med dem till uppvisningslägren. Föreningarnas medlemmar tågade med musiken främst runt de närmaste kvarteren och fram till Gustav Adolfs Torg för att visa att man fanns och för att locka fler besökare till lägret. Fram över Kronhusgården tågade karoliner, fotfänikefolk, gustavianer och Götaartillerister. Kvinnorna och barnen var med. Längst bak i tåget drog soldathustrurna en spjälvagn med barn, som var klädda i äldre klädesplagg. Barnen skrattade glatt åt den skakande upplevelsen på Kronhusgårdens gatsten och väckte stor munterhet.

Uppskattad kokvagn

Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.
Karoliner på Kronhusgården. Foto: okänd.

Kanoner och spjälvagnar i all ära, men den mest uppskattade utrustningen i lägret var Götaartilleristernas kokvagn. Här var det fyr i spisen, och här tillagade några av medlemmarna mat, som serverades till hungriga medlemmar. Man kunde även leka i lägret. Man hade satt upp en vågrät stock. Två personer skulle sitta grensle över stocken och slå varandra i sidan med större påsar, som hade fyllts med något (förhoppningsvis) inte alltför hårt ämne. De båda kämparna slog varandra med påsarna allt vad de orkade. Långt ifrån att väcka fiendskap uppstod stor glädje under kampen. De kämpande skrattade hela tiden. En karolin och hans flickvän satt vända mot varandra och pangade på varann allt vad de orkade. Hon blev röd på armarna av alla slag. Sådana övningar skulle lätt kunna ge upphov till missnöje och osämja, tycker man, men så blev det ingalunda. Båda skrattade glatt och lyckligt och avslutade med att pussa varandra både en och flera gånger. Allt var enbart trevligt, glatt, sött och rart.

Hembygdsförbundet hade fullt

Ibland dök Robert Berggren, ordförande i Göteborgs Hembygdsförbund, upp i lägret, mysande av belåtenhet. Kan man vara annat än nöjd, när man har hela stugan full av intresserade släktforskare? Hembygdsförbundet har sina lokaler i det gula hus, vars bakre långsida vetter åt Kronhusparken. Jag beslöt att hälsa på även här, men jag blev stående i farstun en god stund innan jag kunde krångla mig in genom människomassan. Ja, visst kan släktforskare behöva handledning! De olyckliga människor, vilkas förfäder och anmödrar har bott i Göteborg, kan ha mycket svårt att finna dem i mängden. Här inne förevisades också en film. Den redogjorde för DNA-undersökningar, som har revolutionerat släktforskningen. För tjugo år sedan hade ingen kunnat drömma om sådana framsteg.

Marschkonsert

Konserten på Kronhusgården.
Konserten på Kronhusgården.

På Kronhusgården gav Göteborg Wind Orchestra en marschkonsert: I marschernas värld med Leif Arne Tangen Pedersen som gästdirigent. Han är norrman och hade fått höra önskemålet, att åtskilliga norska marscher skulle spelas. Givetvis levde han upp till förväntningarna. Vi fick höra bland andra Valdresmarsj, i vilken ingår en ”folkton fra Hardanger”. Detta är en marsch, som man inte glömmer. Den har för övrigt spelats in av Göteborg Wind Orchestra för många år sedan. Märkligt nog hade Tangen Pedersen dock som favoritmusik en svensk marsch av Viktor Widqvist, nämligen Norrlandsfärger. (Widqvist är mest känd för sin marsch ”Under blågul fana”, som är mest spelad.) Dirigenten var väl bevandrad bland Europas marscher och kunde även berätta mycket om dem. Han dirigerade snabbt och kraftfullt. Under hans ledning lyckades orkestern förträffligt med sin uppgift att på bästa sätt uttrycka kraften och rytmen i marscherna.

Historisk omgivning av stort värde

Lördagen den 19 augusti 2017 bjöd på många upplevelser vid Kronhuset och i Kronhusparken. Detta är ett mycket lämpligt område för historielektioner i toner, källskrifter och handfast verklighet. Historien passar bäst in i en historisk omgivning.