En myntsamlare i Västsverige

Varifrån fick John Hall den yngre alla sina kulturella intressen? Modern, Christina Hall, var intresserad av mycket och hade dessutom många bekanta bland kulturarbetarna. Josef Frans Podolyn (1739-1784) var en framstående kulturpersonlighet i John och Christina Halls Göteborg. Han var bekant med Halls. Kan han ha betytt något? I en föregående artikel har jag hämtat uppgifter ur Bo Gustavssons levnadsteckning om Podolyn. I denna artikel skall Podolyns myntsamling avhandlas. Källan är densamma: Bo Gustavssons mönstergilla, 70 sidor långa levnadsteckning: Johan Frans Podolyn: myntsamlare och numismatiker (Göteborgs Numismatiska Förenings småskrifter nr 29, 2011).

Myntsamlare och myntforskare

John Hall var liksom familjens vän Podolyn myntsamlare. Sin myntsamling lyckades han behålla livet ut, trots konkurs och fordringsägare. Akvarell från Halls senare år.

Podolyn var en flitig myntsamlare med stort begär att förvärva mer. Han köpte mer än han hade råd med. Vid hans död var delar av samlingen pantsatta. Han ägde alltså inte mynten men hade dock tillfredsställelsen att härbärgera dem under sitt tak. I hans samling fanns rariteter, som får det att vattnas i munnen på även de mest sparsmakade samlare. Där fanns två praktmynt i guld från Gustaf Wasa och Johan III. Av ingetdera myntet finns i våra dagar något känt exemplar bevarat. Dessutom hade han en tiodalersplåt, en stor sällsynthet. Podolyns dödsbo sattes i konkurs. Skulderna utgjordes av 16.000 riksdaler specie medan tillgångarna uppgavs vara 6.665 riksdaler. Han hade alltså levt över sina tillgångar. Två minnespengar lät han prägla på egen eller andras bekostnad. Två spelpenningar gav han själv ut, båda av mindre värde rent konstnärligt. Podolyn skrev en numismatisk artikel om ett myntfynd från Azorerna. (Han ägde själv några av mynten.) Som synes hade han rika intressen. Ett samtal med honom kunde snart bli intressant. I hans fall var man inte tvungen att prata om vädret.

John Halls myntsamling

Även John Hall en yngre hade en myntsamling. Arvid Baeckström skriver: ”Myntsamlingen innehöll ca 1.040 stycken till större delen äldre in- och utländska mynt och skådepenningar, de äldre till större delen efterslagne i bly och koppar, alla i ett myntskåp i platta, med kläde belagda lådor.” Baeckström menar, att Clas Alströmers naturhistoriska kabinett och ”Medaille-Cabinet” i Göteborg hade varit en ”eggande förebild” för Hall. Det är möjligt. En annan möjlig förebild kan Podolyn ha varit. När Podolyn gick ur tiden, var John Hall den yngre tretton år gammal. Vid den åldern kan han mycket väl ha tagit intryck av berömda samlare. (Arvid Baeckström, De Hallska auktionerna 25/9 1807 – 15/8 1832, artikel i: Göteborgs Historiska Museum Årstryck 1956-1957, s. 45-47.) Trots alla konkursauktioner kunde John Hall behålla sin mynt- och medaljsamling livet ut. Den såldes först 1831(Göteborgs Allehanda 24/5 1831), alltså året efter hans död. Gunnebo och museisamlingarna var de ägodelar, som Hall var angelägnast om och lyckades behålla livet ut.

Två kvinnor

Johan Frans Podolyns bild finns på en minnespenning, utgiven till hans minne.

Kärlekslivet var som bekant omfattande och ibland närmast hämningslöst under den gustavianska tiden. Podolyn hade två kvinnor, dels fästmön eller förälskelsen Jeanette (Johanna) Öhlander, dels sin hushållerska Anna Jonsdotter eller Anna Norberg. Med hushållerskan hade han två barn, men föräldrarna var inte gifta. Teater, världsvana, sällskapstalanger och kärlek är en sammanfattning av Podolyns värld. Han motsvarar alltså våra föreställningar om en gustaviansk kulturpersonlighet. Det mycket starka myntintresset bryter mönstret. Gustavianerna var ofta ytliga i sina intressen. De tog avstånd från lärt pedanteri eller ”gräl” (lärt grubbel) och insåg inte, att man måste gå ner i detaljer, om kunskapen skall få ett värde. För Podolyn var numismatiken ett djupgående (men inte allt uppslukande) intresse. Han lyckades därför göra en insats av bestående värde. Denne man har alltså spelat teater i Hallska huset och givetvis även gästat där. Har han besökt även Gunnebo? Det är mycket möjligt, men när Podolyn avled, hade man inte mer än rest väggarna. Familjen Hall bodde i den gamla huvudbyggnaden, som sedan länge är riven. Även där kan man kanske ha sett sällskapsmänniskan, skådespelaren och myntsamlaren Podolyn. Bo Gustavsson har med sin mönstergilla levnadsteckning inte bara skrivit ett kapitel i Västsveriges mynthistoria utan även ett kapitel i sällskapslivets historia inom vårt område. En av sällskapsmänniskorna i Halls salonger blir gripbar.

Lars Gahrn

En huspoet och många beundrande reseskildrare på Gunnebo

Några dikter och många reseskildringar blev bidragen till Gunnebolitteraturen under 1800-talet. Vi kan tacka Christina Halls gästfrihet för reseskildringarna. Hon tog emot resande – vi skulle säga turister – och visade dem runt. Även eftervärlden har på så sätt haft stor glädje av hennes gästfrihet.

Olof Benjamin Lund – huspoet hos Halls

Christina Hall var mycket vänlig och gästfri. Några av hennes gäster på Gunnebo skrev ner värdefulla skildringar av Gunnebo-anläggningen. Foto: Anna Jolfors.
Christina Hall var mycket vänlig och gästfri. Några av hennes gäster på Gunnebo skrev ner värdefulla skildringar av Gunnebo-anläggningen. Foto: Anna Jolfors.

John Hall och hans hustru Christina kom att göra vissa avtryck i litteraturen tack vare skalden Olof Benjamin Lund, som var John Halls systerson. Han var en skicklig poet men är i våra dagar glömd och förbisedd, bland annat därför att han föddes i Göteborg och blev kvar i staden. Av de stora gustavianska skalderna var Bengt Lidner den ende, som föddes i Göteborg, men han gav sig snart iväg till Stockholm, den enda stad i riket, där man kunde slå igenom. Lund blev hovpoet, eller kanske skall vi snarare skriva huspoet, hos Halls. Han gav ut två dikthäften, ”Skalde-stycken, af L*, Första Häftet” (Göteborg 1794) och ”Skalde-stycken, af L*, Andra Häftet” (Göteborg 1800). Båda är mycket sällsynta, och jag har aldrig sett dem utbjudna till försäljning. År 1787 skrev Lund en julklappsvers till en julklapp, som John Hall fick. År 1797 skrev han en högstämd hyllningsdikt till samme Hall och ett skämtsamt skaldebrev till dennes son John Hall junior. Hans mest kända verk är dock ett mindre skådespel: ”Divertissement, på Gunnebo, Midsommars-Dagen den 24 junii 1797”. Ute på Gunnebo uppfördes detta skådespel som en del av midsommarfirandet.

Lantlivet på Gunnebo

Under den gustavianska tiden lät man ofta bli att sätta ut sitt namn i tryckta skrifter. Skalden Olof Benjamin Lund skrev sig enbart ”L*”. I sitt kända divertissement skrev han som synes Gunnebo ”G - Bo”.
Under den gustavianska tiden lät man ofta bli att sätta ut sitt namn i tryckta skrifter. Skalden Olof Benjamin Lund skrev sig enbart ”L*”. I sitt kända divertissement skrev han som synes Gunnebo ”G – Bo”.

Tack vare Halls och skalden Lund fick Göteborgsområdet en motsvarighet till Gustaf III:s hovliv med teater och skalder. Jag har skrivit litet grand om skalden Lund och hans dikter om Halls i min bok ”Gunnebo – ett slott i tiden ” (1997). Hans mest kända rader förtjänar att anföras en gång till. De handlar om lantlivet på Gunnebo:

Vad lugn sig i mitt hjärta sprider
när skild från stadens tvång och prakt
jag ostörd blomsterkransen vrider
så långt från avund och förakt,
och nu hör fåglarne som sjunga
och bäckens ljuva susande.
Straxt Glädjen svävar på min tunga
att åt Naturen offer ge!

Lund skönmålar livet på Gunnebo, men han gör det skickligt och vältaligt. Lunds Divertissement utgavs på nytt 1951 som en hyllning till gunneboforskaren Arvid Baeckström på hans 70-årsdag: Divertissement på Gunnebo midsommardagen den 24 juni 1797 av Olof Benjamin Lund (Slöjdföreningens Skola, Gbg 1951). Även denna lilla skrift är mycket sällsynt.

Många reseskildrare skrev om Gunnebo

Den kände bildhuggaren Johan Tobias Sergel var den mest uppskattande av Christina Halls gäster.
Den kände bildhuggaren Johan Tobias Sergel var den mest uppskattande av Christina Halls gäster.

Christina Hall älskade sitt Gunnebo och var outtröttlig, när det gällde att bjuda in eller nästan nödga folk att komma dit som gäster. Hon visade gärna och beredvilligt runt. Hon var Gunnebos första guide och ciceron. Några av besökarna skrev ner sina intryck och iakttagelser. Så gjorde den venezuelanske frihetshjälten Francisco de Miranda, den engelska kvinnosakskvinnan Mary Wollstonecraft, botanisten Samuel Liljeblad, holländaren Jean Meerman, arkitekten Gustaf af Sillén, bildhuggaren Johan Tobias Sergel, reseskildraren Jonas Carl Linnerhielm, Thor August Odencrantz, kemisten och geologen Petter Jacob Hielm och läkaren Magnus Martin Pontin, några mindre kända och mindre utförliga reseskildrare att förtiga. Några få av dessa skildringar trycktes under författarnas livstid, men de flesta trycktes under 1900-talet. Hur som helst, förr eller senare fick de betydelse därigenom, att de uppmärksammade läsarna på Gunnebos värde. Under 1800-talet hade Linnerhielms skildring störst betydelse, och ännu under början av 1900-talet åberopades den oftast. Tack vare Christina Halls gästfrihet, intresse för människor och vänlighet att visa runt fick det lilla herresätet Gunnebo stor uppmärksamhet. Alla dessa reseskildringar finns förtecknade och åtminstone delvis anförda av Arvid Baeckström (i hans bok ”Gunnebo I, 1977”). Tack vare hans käll- och litteraturförteckning kan man få fram de oavkortade utgåvorna. Några skildringar är ännu inte utgivna, vilket härmed meddelas för åtgärd. Så sent som 2011lyckades Jan Westin, framstående kännare av Göteborgslitteraturen, finna en tryckt och hittills inte uppmärksammad reseskildring från 1861. (Jag berättade om hans fynd i Mölndals-Posten i april och maj 2013.) Viktiga upptäckter kan alltså ännu göras.

Lars Gahrn