Munkedals järnväg – utsikternas och broarnas bana

Många broar och vackra utsikter – sådant får man se, när man åker med Munkedals Jernväg. Höjdskillnaderna är betydande, och därför får man vara med om bromsare. En bromsare står på främsta vagnen och en på den sista. Inom SJ är bromsarna sedan länge ett utdött och bortglömt släkte, men inom Munkedals Jernväg får man uppleva historien.

Utsikter och broar

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals Jernväg byggdes 1894-1895 och gick från Munkedals bruk ner till Gullmaren, där papperet utskeppades, och där pappersbruket tog i land allsköns varor. Höjdskillnaderna är betydande. Järnvägen går fram i Örekilsälvens norra strandsluttning på en uppbyggd banvall eller en uthuggen klipphylla i berget. Häruppifrån har man utsikt ner över Örekilsälven. Här och var har man gjort upphuggningar, så att passagerarna har fri sikt över dalgången och älven. Finns det en älv, finns även broar. Mittemellan stationerna Munkedal nedre och Åtorp har man utsikt ner över Örekilsälven. Då ser man Kvistrums bro, känd i historien med stavningen Qvistrums bro. Här utkämpades ett slag år 1788, då norrmännen hade ryckt in i Bohuslän och tågade ner mot Göteborg. En mycket underlägsen svensk styrka försökte stoppa norrmännens frammarsch men blev kringränd och tvingades att ge sig. Från järnvägen ser man brons vägbana och i bakgrunden sticker gamla tingshusets fyrkantiga tegeltorn upp som ett riktmärke.

En vacker trevalvsbro

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Tågresan på Munkedals Jernväg både börjar och slutar vid Åtorps station. Härifrån kan man på bara fem-tio minuter vandra ner till Kvistrums bro, en trevalvsbro av snyggast tänkbara stenhuggeriarbete. Den är en verklig prydnad för sin bygd, sitt landskap och stenhuggarnas yrkeskår. En nyligen uppsatt informationstavla ger bra upplysningar om slaget 1788. Denna bro fanns inte 1788, men under det sydligaste brovalvet sticker några trästolpar upp ur vattnet. De kan vara rester av en äldre träbro. Denna järnväg har alltså en historiskt minnesrik plats på bekvämt gångavstånd. Munkedal är på många sätt en rik kulturbygd. Dessutom går järnvägen delvis fram genom ett naturreservat.

Järnvägsbro och motorvägsbro

När Munkedals Jernväg anlades, fanns ännu inte Bohusbanan. Först 1903 var Bohusbanan mellan Uddevalla och Skee färdig. Denna bana korsade Munkedals Järnväg. Den gick närmare bestämt under Munkedals Järnväg. 1901-1902 byggdes Bohusbanan genom Munkedal. SJ byggde då en järnvägsbro åt Munkedals Jernväg över statsbanan. Bron finns kvar ännu idag. När man åker från Åtorp ner till Munkedals hamn vid Gullmaren, far man över en järnvägsbro. Den ursprungliga bron finns kvar strax bredvid den nu använda. Man ser även Bohusbanans järnvägsbro.

Fem broar

Gamla Kvistrums bro (Qvistrums bro) används ännu idag av landsvägstrafiken, men motorvägstrafiken har en nybyggd motorvägsbro, som går fram högt över Örekilsälven och högt över Munkedals Jernväg. När man åker ner till Munkedals hamn, har man det mäktiga brospannet högt ovanför lok och vagnar. Här på denna resa får man alltså se fem broar, alla av intresse på sitt sätt och med god spridning i tiden vad gäller tillkomståren. Bohusbanan går snuddande nära Åtorps station. När man sitter på det trivsamma ”Jernvägscaféet” och äter våffla med glass eller dricker kaffe, glider plötsligt ett av SJ:s snabbtåg förbi (med dämpad hastighet, avpassad för Bohusbanan). Här får man vara med om både äldre tågsätt och yngre.

Ångloket skall rustas upp

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

När museiföreningen Munkedals Jernväg startade 1984, var både lok och vagnar borta. Föreningen köpte dock in ett polskt gruvlok och körde med detta i många år. På sikt bränner dock eld och värme sönder ett lokomotiv inifrån. Efter ett antal år måste viktiga delar av panna och maskin bytas ut. Så skedde med det polska gruvloket. Det blev så att säga utbränt, ett öde, som drabbar även ånglok. En museijärnväg utan ånglok är dock en ofullständig järnväg. Loket kommer att rustas upp och sättas in i trafik, men man behöver pengar. Inom två år kommer ångloket att vara igång, säger de flesta, men från annat håll hörde jag, att det skulle vara färdigt inom tre år. Under 2015 firade järnvägen 120-årsjubileum. Då hade man lånat ett ånglok från museiföreningen Östra Södermanlands Järnväg. Detta lok drog Munkedalsbanans vagnar under några trafikdagar. Pengar behövs till upprustningen. Järnvägen har en stor och viktig sponsor eller donator, nämligen Thordénstiftelsen, grundad av Gustaf B. Thordén, Uddevallavarvets grundare. Stiftelsens stilrena flagga är hissad vid Åtorps station. Thordéns far, Karl Th. Pettersson, var mellan 1895 och 1948 faktor eller hamnchef nere vid Munkedals hamn. Här bevarar stiftelsen värdefull kulturhistoria, som samtidigt är en del av släkten Thordéns historia.

Järnvägsarkivet har förvärvats

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Museiföreningens medlemmar är både flitiga och duktiga. Sedan jag senast besökte järnvägen har en manskapsbod förvandlats till en stilfull stationsbyggnad med namnet Saltkällan på ena gaveln. Man har vid ena gaveln på Åtorps station byggt upp ett mycket snyggt tak över ”Jernvägscaféets” uteservering. Man har – med hjälp av Thordénstiftelsens pengar – byggt en vagnhall nere vid lokstallet. Dessutom har man förvärvat järnvägsarkivet. Munkedals Jernväg drevs av Munkedals bruk, som efter järnvägens nedläggning inte hade användning för järnvägsarkivet. Detta skänktes till Munkedals hembygdsförening, som delar arkivalierna med museiföreningen. De handlingar, som har med järnvägen att göra plockas ut och kommer att utgöra ett särskilt och renodlat järnvägsarkiv. Museiföreningens ordförande Björn Jacobson håller på att gå igenom och sortera handlingarna. Arkivet kommer att få mycket större värde än ett vanligt arkiv därigenom att järnvägen finns kvar som museibana, och därigenom att den sköts av ett flertal kunniga och intresserade medlemmar. Då kan varenda liten upplysning bli av stort värde i restaureringsarbetet och inom forskningen. Banans historia är redan skriven (Lars Welander, Munkedals Järnväg: En bohuslänsk järnvägs historia, 1984, 105 rikt illustrerade sidor). Krönikan är både utförlig och tillförlitlig, men detta hindrar inte att mycket finns att tillägga, och att mycket kan vara värt att fördjupa sig i. Munkedals Jernväg har gjort ett värdefullt  förvärv.

Klicka här för denna artikel som pdf

Munkedals vackra och lärorika museijärnväg

Museijärnvägen i Munkedal visade sig vara äldre än själva Bohusbanan. Här i Munkedal fick man se, var och varför de äldsta järnvägarna anlades. De anlades för att förbinda vattenvägarna med varandra eller för att man skulle kunna forsla varor och resenärer ut till närmaste vattenväg.

Järnväg från bruket till hamnen

Åtorps välskötta och trevliga järnvägsstation. Foto: Lars Gahrn.

Åtorps välskötta och trevliga järnvägsstation. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals Järnväg anlades 1894-1895 för att man lätt och behändigt skulle kunna forsla varor och människor mellan Munkedals pappersbruk och hamnen nere vid fjorden Gullmaren. Först åtta år senare eller 1903 var Bohusbanan mellan Göteborg och Skee färdig. Därmed hade även Munkedal förbindelse med Sveriges järnvägsnät, men pappersbruket fortsatte att använda sin egen järnväg på sträckan mellan Munkedals Nedre och Munkedals hamn vid Gullmaren fram till omkring 1974. Sträckan mellan pappersbruket och Munkedals station (vid Bohusbanan) över Munkedals Nedre trafikeras ännu, men hur skulle det gå med det långa och natursköna spåret från Munkedals Nedre ned till hamnen vid Gullmaren? Skulle rälsen rivas upp och spårområdet få växa igen så som hade skett på så många andra järnvägar?

Många i bygden ville inte, att ”den lilla järnvägen” skulle dö och försvinna. Museiföreningen Munkedals Jernväg bildades 1983. Spåret ner till hamnen låg kvar av beredskapsskäl, men det var övervuxet av sly. Nu röjdes spåret. År 1954 hade man byggt om järnvägen från smalspår (600 millimeter) till normalspår eller ”Arboga riksdag” (1435 millimeter). År 1984 lades på entreprenad för Munkedals kommun ut en tredje skena, så att man åter kunde köra smalspårigt på järnvägen. Trettio år efter ombyggnaden till normalspår fanns emellertid varken lok eller vagnar från smalspårstiden kvar i Munkedal, men skam den som ger sig! Museiföreningen inköpte ett polskt ånglok och byggde upp ett par personvagnar. År 1985 började ångloket dra sina vagnar på Munkedals Järnväg.

Här känner man sig hemma

Jag hade stött på omnämnanden av denna lilla järnväg i olika sammanhang, och sommaren 2014 kom jag äntligen till Munkedal. Jag vandrade iväg från järnvägsstationen med kartan i handen, och se, där nere i dalgången låg en rödmålad stationsbyggnad med ett nätt litet tågsätt framför. Jag kände mig genast hemma. Här kom man till en välskött och bemannad järnvägsstation med lagom folksamling. Här träffas man, och här umgås man. Så gick det till vid järnvägsstationer förr i världen, men säg mig den av SJ:s järnvägsstationer, som passar in på denna beskrivning idag! Museijärnvägarnas stationer har dock alltid järnvägspersonal, folkliv och gemyt. Dessutom är de alltid välskötta, aldrig nedklottrade och aldrig försedda med fastspikade skivor framför fönstren. Stationen heter Åtorp, och på området finns en välhållen anhaltsbyggnad från Varp vid Bohusbanan. Just denna dag i månaden höll några flitiga snickare på att förvandla en fyrkantig manskapsbod till ett riktigt hus med takås och takfall.

Diesellok och ånglok

Servering fanns med både våfflor och glass. Här kunde man köpa både biljetter och annat för pengar. Här behövde man inte vare sig ”periodkort”, ”kreditkort”, ”betalkort” eller annat, som hin håle har hittat på för att vålla mänskligheten besvär och i gynnsamma fall även plåga den. Här på Åtorp känner man sig som hemma och trivs från första stund.

Tåget är klart för avgång från hamnen mot Åtorp.

Tåget är klart för avgång från hamnen mot Åtorp.

Det polska gruvloket var tyvärr i behov av ombyggnad och lagning efter många års tjänstgöring. Munkedals museiförening har dock samarbete med Lommedalsbanan i Norge. Därifrån hade man fått låna ett diesellokomotiv, som nu stod på spåret och skulle dra vagnarna ned till hamnen. Från Lommedalsbanan hade man även fått ett ånglokomotiv, men också detta lokomotiv kräver en kostsam upprustning. Pengar måste samlas in, och det kommer att ta tid innan det är dags att elda under pannan. Tills vidare skulle dieselloket tjänstgöra.

Många upplevelser

Tack vare öppna vagnar får resenärerna vackra vyer ut mot omgivningarna.

Tack vare öppna vagnar får resenärerna vackra vyer ut mot omgivningarna.

Vi steg ombord i de öppna vagnarna, som är avsedda för sommarbruk och har enbart tak men inga sidoväggar. I en av vagnarna fanns en bromsare, som skulle bromsa i nedförsbackarna. Järnvägen var ursprungligen 5580 meter lång (alltså fem kilometer och en halv), men den översta delen mellan pappersbruket och Munkedals nedre station hör inte till museibanan. Den korta bansträckningen bjuder på stor omväxling och många upplevelser. Banan går delvis fram i sluttningen ned mot Örekilsälven. På vägen ner till hamnen går banan på en viadukt över Bohusbanan och snart passerar den lilla järnvägen under E6:ans viadukt, en väldig båge över Örekilsälven. Det är en mäktig upplevelse.

Nere vid hamnen lastade man förr pappersmassa, och där tog man iland kol och olja. Av hamnmagasin och oljecisterner ser man idag inte några spår. De är borta, och grönskan har brett ut sig. Här nere visas bilder från hamnens forna storhetsdagar, och vi får en föredragning om hamnens historia. Sedan åker tåget upp igen och går förbi Åtorp till Munkedals Nedre. Där finns en utställning med järnvägens historia i ett gammalt magasin. Efter detta museibesök går tåget ner till Åtorp igen, och där är denna järnvägsresa slut. Hela tiden går tåget nära villor och trädgårdar. Man är mitt ute i naturen och samtidigt nära människorna. Munkedals museijärnväg ger oss många upplevelser och lärdomar. Munkedal har tack vare järnvägen blivit ett mycket givande utflyktsmål.

Läs vidare

Lennart Welander, Munkedals Järnväg: En bohuslänsk järnvägs historia. Förlag: Östra Södermanlands Järnväg (Mariefred, 1984, tryckt i Borås, 105 sidor, rikt illustrerad). Boken är en välskriven, omväxlande, väldokumenterad, tillförlitlig och närmast uttömmande krönika över Munkedals järnväg. Eftersom den trycktes redan 1984 ger den däremot inte många upplysningar om Museiföreningen, som bildades året innan, eller om denna förenings arbete. Sådana uppgifter finner man däremot på nätet:

http://www.munkedalsjernvag.com/historik.htm

Klicka här för denna artikel som pdf