Värdefulla böcker från Föreningen för Västgötalitteratur

Borås – vilka minnen väcker detta namn? För mig framträder genast bilden av Borås museum, som är en gammaldags hembygdsgård med förnämliga äldre byggnader från alla åldrar. Här finns en stor gammelgård med omväxlande bebyggelse och rentav en egen kyrka, Kinnarumma gamla kyrka. Sådana hembygdsgårdar är ovanliga i Västsverige.

En förnämlig gammelgård

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Föreningen för Västgötalitteratur höll sitt årsmöte i Ramnakyrkan, Kinnarumma gamla kyrka. Foto: Lars Gahrn.

På den tiden, då tågen ännu stannade vid Mölndals Övre station, tog min far ibland med mig till Borås. Där tittade vi på det mesta, som då fanns att se, men Borås museum gjorde starkast intryck på mig och stannade kvar i minnet. Borås museum drog mig tillbaka till knallestaden. Här på denna gammelgård befann man sig då i stadens utkant, nästan ute på landet. Byggnaderna ligger högt på en ås och kringstrålas av ljus. Inte kan man väl glömma en sådan plats! Lördagen den 8 april 2017 skulle Föreningen för Västgötalitteratur hålla årsmöte i Borås museum. När Niklas Krantz undrade, om jag ville följa med dit, tackade jag genast ja. Givetvis tittade vi på åtskilligt både under vägen dit och under hemvägen. Den största behållningen var likafullt Ramnaparken med Borås museum.

Wilhelm von Braun – en Boråsförfattare

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling med sin bok om Wilhelm von Braun.

Var skulle prosten vara om inte i kyrkan? Ordförande är prosten Johnny Hagberg, Järpås pastorat. Han hade samlat sina medlemmar till årsmöte i ”Ramnakyrkan” eller med andra ord i Kinnarumma gamla kyrka. Här i halvdunklet bland forna tiders kyrkokonst omvaldes styrelsen i laga ordning. Vi fick också pröva på gamla tiders kyrkbänkar, vilket mycket riktigt var en prövning. Sittriktighet och bekvämhet är begrepp, som var mer eller mindre okända på den tid, då dessa bänkar snickrades ihop. Man kom osökt att tänka på slagordet från en känd tillverkare av kyrkbänkar: ”Stoppa plågsamma kyrkobesök!” Årsmötet beslöt om utmärkelser till sina trotjänare Tore Hartung och Håkan Brander samt till ortnamnsforskaren Svante Strandberg, som har behandlat många västgötska ortnamn. I samband med årsmötet höll Lennart Wasling ett föredrag om kända Borås-författare under äldre tid. Själv är Wasling en drivande kraft inom Wilhelm von Braun-sällskapet, vars ordförande han har varit. Han har även skrivit en bok om denne författare. Boken är dels en levnadsteckning, dels en antologi med åtskilliga av von Brauns mest kända och uppskattade dikter. Där finns också åtskilliga dikter, som inte tidigare har varit tryckta, därför att de ansågs vara alltför oanständiga eller råa. Wasling talade åtskilligt om von Braun i sitt föredrag, ty von Braun hade anknytning till Borås. Wasling fick dessutom sålt åtskilliga böcker.

Trögsålda böcker av bestående värde

Denna gång hördes dock en klagan, både från ordföranden Johnny Hagberg och från skattmästaren Sven Olof Ask, att föreningens böcker är svårsålda. Jag anknöt till denna klagan, när jag tackade föreningen för gott arbete och många värdefulla utgåvor. I samband med detta tack överlämnade jag ett exemplar av min bok eller utgåva: ”Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna” (2016, 524 sidor) till Hagberg och ett till Ask. Jag framhöll, att samma erfarenhet har de flesta, som ger ut böcker, men att detta inte säger något om böckernas värde. Föreningen för Västgötalitteratur utmärker sig för utgåvor av bestående värde. Dessa böcker kommer att läsas även om 200 år, men vem läser dagens deckare om två århundraden? Ingen.

Lagerhållning viktig

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Wilhelm von Braun förde en kringflackande tillvaro och gästade även Borås.

Jag vet, hur det förhåller sig, ty själv sitter jag ibland och läser akademiska avhandlingar från 1600- eller 1700-talet. Även ur sådana kan man plocka åtskilliga uppgifter av värde. Skrifter om ”smala ämnen” har några läsare i dag, några i morgon och några i en ännu avlägsnare framtid, aldrig många men alltid några. Tillsammans blir de, om man sammanräknar alla, riktigt många. Kanske är det så, att en del av dem, som kommer att ha störst behållning av föreningens böcker, ännu inte är födda. Därför är det utmärkt, att föreningen ägnar sig åt lagerhållning. Föreningen för Västgötalitteratur har köpt in församlingshemmet i Synnerby och lagrar där sina och Skara stiftshistoriska sällskaps böcker. Jag har märkt, att många år kan förgå innan alla de, som är intresserade av ämnet, får veta, att en bok finns. När jag sitter och läser bokauktionskatalogerna från Föreningen för Västgötalitteratur, upptäcker jag ständigt böcker, som jag inte hade en aning om. Likaså är det med andra. Även de mest välunderrättade missar mycket. Därför är det viktigt att hålla böcker i lager, länge, helst mycket länge.

På lång sikt går böckerna åt

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Lennart Wasling förevisade även den punsch, som har fått namn efter Wilhelm von Braun.

Särskilt vetenskapliga avhandlingar kan vara svårsålda eller svåra att bli av med. Professor Gunnar Olsson (1914-2005) kom att bli en biträdande handledare för mig, när jag skrev min doktorsavhandling. Han påpekade, att avhandlingar visserligen hade en liten läsekrets, ”men du säljer en då och en då. Du skänker bort en då och en då, och så en dag är böckerna slut.” Så hade det gått för honom, trodde han. Vid städning på vinden hittade han emellertid en låda böcker bakom skorstenen. Fyndet gjorde honom glad. Nu hade han återigen möjlighet att förse intresserade med böcker. Själv är jag ofta rådgivare för folk, som skall ge ut hembygdslitteratur. ”Tryck inte alltför få exemplar”, brukar jag säga. ”På lång sikt går de åt. Det är viktigt, att böckerna räcker så länge som du lever, ty folk kommer att leta upp dig och höra av sig även när du sitter på ett ‘äldreboende’.” Axel Möndell (1910-1996) jagades så länge han levde av folk, som undrade om han inte hade något exemplar av det stora verket ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” (1952) kvar. Det hade han inte, och visst var det tråkigt att behöva säga nej, när folk ringde. Krokslätts krönikör Thomas Ericsson (1931-2010) tryckte på min inrådan sin bok ”Krokslättsbilder” (1997) i 2000 exemplar. Mot slutet av sitt liv misströstade han om att få sålt alla dessa böcker. Han fick mycket riktigt inte vara med om att sälja den sista lådan med böcker, men år 2015 kunde hans maka Elna, glad över intresset för boken, sälja den sista lådan till mig och Mölndals Hembygdsförening. Föreningen Gamla Krokslättspojkar och Mölndals stadsmuseum hade köpt de näst sista lådorna. Även Föreningen för Västgötalitteratur kommer att få se sina boklådor försvinna. Dock hoppas jag, att det inte blir tomt i Synnerby församlingshem utan att man fyller på med lådor, som innehåller nyutkommen litteratur. Föreningen vågar ge ut böcker med bestående värde och har därför en angelägen uppgift i vår alltmer kommersialiserade värld.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Näckens staty i Säffle

Stanna gärna till i Säffle och ta en promenad genom stadskärnan. Under en kort vandring finns mycket att se. Vattentornet har en rik och tilltalande tegelornamentik. Vid tornets fot finns en gravhög, som på senare tid har kallats ”Olof trätäljas hög”. Mitt inne i samhället finns en sluss i Byälven, även kallad Säffle kanal. Här kan man slussa sig upp från Vänern till Byälven och Glafsfjorden.

Musik kring statyn

Näcken i Säffle. Foto: Lars Gahrn.

Näcken i Säffle. Foto: Lars Gahrn.

Tidigare drog man båtarna upp genom det strömmande vattnet till Byälvens lugnare vattenytor. Alltjämt forsar vattnet ganska vilt i den gamla älvfåran vid sidan av kanalen. I sådana vattendrag bodde näcken eller strömkarlen förr. Så trodde man förr i tiden. På Kanaltorget har man en staty av Näcken, utförd av bygdens egen son, skulptören Vitalis Gustafson (1888-1952). Näcken sitter i en vattenbassäng med vattenspel. Han spelar fiol, och när man kommer närmare, hör man det dämpade ljudet av fiolmusik. Detta ljudinslag gör utmärkt verkan och berikar upplevelsen av detta konstverk. Detta uppslag är något, som man bör ta efter på andra håll. Några dagar senare under augusti 2012 var jag och Niklas Krantz med om något liknande i Rottneros skulpturpark. Där finns en vattenkonst med skulpturer av Carl Milles. På givet klockslag börjar musik att spela. Med nutida teknik blir det allt lättare att ordna sådant. Vi kan bara hoppas, att sådana inslag blir vanligare. Konstverket fick sin musik tack vare ett medborgarförslag.

Statyn tillkom enligt uppgift 1951 men kom på plats först 1954. Den är ett betydande konstverk. Det finns kraft i kroppen, men konstnären har ändå kunnat fånga den mjuka rörelse, som finns i en fiolspelare. Konstverket har blivit folkkärt. Förr gick alla elever, som hade gått ur årskurs nio, ett varv runt Näcken och slängde en slant i bassängen, för att detta skulle bringa tur.

Långhårig näck

Näcken i Säffle är avbildad med långt hår, helt naken och med fiol i händerna. Här som på andra håll har Ernst Josephsons kända målning Strömkarlen (tillkommen 1881-1884, i flera utföranden) utövat ett bestämmande inflytande. Det långa håret för tankarna till strömmande vatten och kan kanske förklaras på detta sätt. På samma sätt avbildas strömkarlen med långt böljande skägg i Trollhättan. Flodgudar och havsgudomligheter avbildades i allmänhet med skägg av de gamla grekerna och romerna.

Svenska näckar var välklädda

Näcken är avbildad helt naken. Enligt gammal nordisk folktro var dock även vattnets väsen välklädda. De liknade den tidens herremän och kvinnor av högre stånd. Greker och romare avbildade emellertid vattnets gudomligheter helt nakna. Alltifrån renässansen tog konstnärerna efter de grekiska och romerska föredömena. Följaktligen avbildades under 1800- och 1900-talen även den svenske näcken eller strömkarlen helt naken. Jag har skrivit om dessa olika sätt att avbilda vattenväsen i tidskriften Medusa för många år sedan. (Lars Gahrn, Nakna näckar och välklädda, artikel i Medusa, Svensk antiktidskrift, 4/1999 s. 2-9.)

Näcken spelar i Mölndals ström

Om näckar kunde hålla till i Byälven i Säffle, gällde detta i än högre grad om de höga Mölndalsfallen. Axel Möndell berättar om strömkarlen i Mölndals ström:

Näcken i Säffle. Foto: Lars Gahrn.”Näcken skulle ha bott i sjöarna och i lugnvatten nedanför forsarna, under det att strömkarlen alltid uppehöll sig i strömmarna, såsom framgår av namnet. Emellertid påstå de gamle i kvarnbyn, att mitt i strömmen i Mölndalsån uppehöll sig för en åttio år tillbaka ett dylikt väsen, som ibland under stilla nätter hördes spela, sittande på ett berg mitt i strömmen. Det skulle vara under månklara kvällar och särskilt under torsdagskvällarna. Han var en mästare utan like att spela, och man fick en oemotståndlig längtan till att dansa efter dessa underbara toner.

Mjölnarna från det gamla kvarnväs­endets dagar, som under nätterna fingo sköta sina kvarnar och mäld, och som då blevo i tillfälle att se dylika saker, ha berättat detta med den sannskyldigaste min i världen. Då musiken hållit på en stund, kommo en mängd svarta hundar upp ur vattnet och började dansa på berget runt omkring den underlige spelmannen. Men rätt som det var, försvunno alla i djupet och man fick kanske vänta en vecka eller så, innan samma underliga företeelse återigen upprepades.”

(Axel Möndell, Från det gamla Mölndal, 1935, s. 168-169.)

Näckens utseende är standardiserat

Näcken i Säffle. Foto: Lars Gahrn.Berättelsen är en nedteckning av en berättelse, och den är inte en beskrivning, avsedd för en konstnär, som skall måla en bild av näcken i Mölndalsfallen. Så till exempel får vi inte veta vilket instrument, som näcken spelade. Vi får inte veta, om han hade skägg eller långt hår. Om klädsel eller frånvaro av klädesplagg finns inte ett ord. År 1990 ordnade Mölndals stadsmuseum en musikutställning, kallad ”Från näckens polska till rockens roll”. Konstnärinnan, som skulle måla näcken i Mölndalsfallen, gjorde det enkelt för sig och tog Ernst Josephsons målning som förebild. Näckens utseende är alltså i våra dagar standardiserat. Ernst Josephson var den, som slutgiltigt standardiserade näckens utseende.

Fram för en staty av näcken i Mölndal!

Visst vore det roligt, om vi Mölndalsbor kunde vara lika företagsamma som invånarna i Säffle! Vore det inte lämpligt att sätta en staty av näcken i någon blivande park inom Papyrusområdet? Antalet svenska konstnärer, som kan åstadkomma en godtagbar avbildning av näcken, har visserligen minskat, men det behöver inte hindra. Eftersom näcken numera är standardiserad, kan man ju gjuta av någon annan staty av honom.

Läs vidare

Claes Åkerblom, I Säffle spelar Näcken, artikel i: Värmländsk kultur, nummer 2, 2011.

Ett tack till värmlandskännaren Peter Funke för värdefulla underrättelser och hänvisningar!

Klicka här för denna artikel som pdf