Toltorpsdalens historieskrivning – en snöboll i rullning

Om Toltorpsdalen fick jag inte veta någonting i min barndom. Min far började arbeta som brevbärare 1943, och då sattes han in på de olika distrikten (utom lantbrevbäringen), men i Toltorpsdalen delade han aldrig ut post, ty Toltorpsdalen hörde till ett postkontor på Linnégatan i Göteborg ända fram till den 1 januari 1954. Då var hans läroår avslutade. När jag under min barndom åkte buss genom Toltorpsdalen på väg till Göteborg, for jag igenom en för mig okänd och främmande stadsdel.

Egnahemsföreningen skrev Dalens historia

Egnahemsföreningens jubileumsskrift har en bild från ett av de första åren på omslaget. Bilden visar övre delen av Fässbergsgatan.
Egnahemsföreningens jubileumsskrift har en bild från ett av de första åren på omslaget. Bilden visar övre delen av Fässbergsgatan.

Jag var inte ensam om min okunnighet. Toltorpsdalen har alltid varit ett område för sig mellan Mölndal och Göteborg, visser­li­gen beläget på Mölndals sida om stads­gränsen, men likväl ett lantligt område på stort avstånd från de dåtida stadskärnorna, ett område där invånarna länge i viktiga avseenden måste sköta sig själva. Redan 1972 började jag arbeta i hembygds­museet, men där fanns så gott som ingenting om Dalen. Museet hade tillkom­mit på 1930-talet, och detta årtionde var den stora insamlingstiden. Då var Dalen ett nybyggt egnahemsområde, icke mer än ett tjugotal år gammalt. Min föregångare Sigfrid Eyton hade inriktat sig på äldre bosättningar.

Även vad gäller historieskrivningen skötte sig dalenborna till att börja med själva. År 1974 utgav den oumbärliga Egnahemsföreningen en värdefull jubileumsskrift till sitt 60-årsjubileum med många historiska upplysningar. Gamla dalenbor har under årens lopp många gånger berättat för journalister om Dalens historia i deras tid, och Egnahemsföreningen har samlat dessa artiklar jämte minnesanteckningar och givetvis framför allt protokoll och andra handlingar från föreningens egen verksamhet. Nu skall detta värdefulla arkivmaterial överföras till Föreningsarkivet i Mölndal. Källorna blir på detta sätt lättillgängligare för forskning. Jag tackar och bugar. Jag tackar dessutom för gott samarbete under tidigare år.

Boplatser från stenåldern

På baksidan ser vi en nytagen bild av Dalen från söder. Som synes räknas nu hela dalgången till samhället Toltorpsdalen.
På baksidan ser vi en nytagen bild av Dalen från söder. Som synes räknas nu hela dalgången till samhället Toltorpsdalen.

Om vi börjar med den gråaste forntiden, liknar Toltorpsdalens historia de andra höjd­områdenas förflutna. Slättbygden i Mölndal var under stenåldern, bronsåldern och en del av järnåldern bottnen av en fjord eller ett innanhav. Människorna bodde i sluttningarna och på höjderna runt detta innanhav. Även i och omkring Dalen har boplatser funnits. När vattnet drog sig undan, flyttade människorna ned mot de lerslätter, som hade kommit upp ur havet. För Toltorpsdalens del innebar detta, att gårdarna i Toltorps by kom att ligga nere vid nuvarande Wallinsgatan och Fallströms­gatan. De magra områdena i Dalen anvä­ndes som betesmark. År 1593 omnämns ”Tolstorps dahl”, och namnet var säkerligen gammalt redan då. Man kunde ta ved och virke i skogen här uppe, men odlingsgränsen gick ungefär vid platsen för nuvarande Toltorpsskolan. Här som på andra platser i Mölndal var skogarna alltför små i förhållande till befolkningens storlek, med påföljd att bergen runt dalen var mycket kala mot slutet av 1800-talet och ännu när de första egnahemsbyggarna började uppföra sina hus på 1910-talet. Här i dalen har många kor gått på bete, men den enda kon i Dalen och för övrigt i hela Mölndal (Fässbergs och Stensjöns församlingar) är numera statyn ”Drömmarnas ko” utanför Fässbergshemmet.

Kor på bete i Dalen

Bakgrunden är egenartad. Ännu på 1970-talet kunde man finna människor, som kom ihåg Dalen före egnahemsbebyggelsen. Jag lärde känna Henric Hallmar från Toltorps by, och jag nedtecknade vad han hade att berätta. Hans maka Elin var född Simson, och hon hade vuxit upp i Simsonsgården, som låg där Fässbergshemmet idag finns. Hon kunde berätta om kor på bete i Dalen och deras vallpojkar. Hennes berättelse gav upphov till en staty år 1996, och av en slump hamnade statyn på platsen för hennes hemgård.

Någon farbar väg fanns inte i den sanka dalgången, men där fanns gångstigar och ridstigar vid sidan av sankmarkerna. Enligt vad som berättas skall självaste Karl XII en gång ha ridit genom Dalen. Hur det är med den saken, vet vi tyvärr inte. Däremot vet vi, att han flera gånger har ridit genom våra bygder. Hur som helst har hans spökande vålnad tyvärr aldrig uppenbarat sig i den täta kvällstrafiken genom Toltorpsdalen. Hans vålnad vore kanske det enda, som skulle kunna begränsa den numera tyvärr alltför täta och störande trafiken. Så var det inte förr. Då kom endast enstaka fotgängare eller ryttare, men enligt uppgift skulle man ibland ha kunnat se någon snickare från Lindome dra möbler på en skottkärra genom Dalen. Toltorpsgatan anlades först 1921-1923, och buss fick nybyggarna först 1923. Sedan har det som bekant rullat på.

Ett sentida bostadsområde

En gång var Toltorpsdalen betesmark. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)
En gång var Toltorpsdalen betesmark. (Mölndals Hembygdsförenings bildarkiv.)

I likhet med övriga höjdområden i Mölndal började Dalen bebyggas en bit in på 1900-talet. Som en följd av den fortgående industrialiseringen växte städerna snabbt, och nya stadsdelar som Ryet, Kikås, Bränn­ås, Hulelyckan, Sörgården, Lackarebäck, Helenevik, Sjövalla, Ormås och Stensjö­backe tillkom på höjdområdena i början av 1900-talet och i något fall tidigare. Vad gäller Toltorpsdalen ställs vi inför den kniviga frågan, om vi skall räkna bebygg­elsen i övre delen av dalen som begynn­elsen eller bebyggelsen i nedre delen av dalen. Om man valde att räkna med den nedre bebyggelsen, kunde man för bara några årtionden sedan få ovänner för livet, och nu kan det nog vara farligt att räkna ifrån den nedre bebyggelsen. Alla vill nämligen räkna sig och sin bebyggelse till Toltorpsdalen. Bostadsområdet har alltid varit trevligt, och alltsedan 1960-talet har det forna egnahemsområdet utvecklats till en gräddhylla. Det är numera fint att bo i Dalen.

I nedre delen av dalgången tillkom en backstuga eller stenhydda redan på 1860- eller 1870-talet. I övre den av dalen byggde slaktare Olsson ett hus, som var inflyttningsklart 1913. Hur som helst är slaktarna Olssons inflyttning början på egnahemsområdets historia. Tio år efter slaktarnas inflyttning fick de och de andra dalenborna en anlagd och året om farbar väg. Bebyggelsen kom först och samhällsservicen betydligt senare, här som på andra ställen. Till Dalen hade den kanske inte kommit ännu i alla avseenden, om inte Egnahemsföreningen hade uppvaktat, ställt krav och legat på. Föreningen bildades som bekant redan 1914. Härute i vildmarken behövde man samråda och samverka.

Mosaikbitar från nybyggartiden

Ännu på 1970-talet och kring 1980 var Dalens nybyggartid åtkomlig för frågor och intervjuer. Nybyggarna var visserligen hädangångna, men en del av deras barn levde ännu. Min okunnighet retade mig. Jag ville veta mer. Den alltid oumbärliga Egnahemsföreningen anordnade därför år 1982 berättarkvällar i Toltorpsskolan. Jag var där och antecknade. Från barndomen minns man i första hand vad man själv har gjort och inte lika mycket av vad föräldrarna har sysslat med. Så var det även här, men åtskilliga glimtar från nybyggarlivet fick jag. Sedan satt jag och byggde upp en mosaik av dessa småbitar och brottstycken ur Dalens historia. Sysselsättningen visade sig vara långt ifrån ofarlig. Ett par av deltagarna i berättarkvällarna var mycket misstänksamma mot allt, som de själva inte kom ihåg, och menade, att detta för dem okända rentav skulle vara osant. Samma misstänksamhet och bistra domar drabbade för övrigt även mycket annat, som skrevs om Dalens historia. Alla huvuddrag i skildringen har dock i efterhand kunnat bekräftas med uppgifter från andra håll. Samstämmigheten mellan kronvittnena var stor, och deras mosaikbitar bekräftade ofta varandra.

Historieskrivningen går vidare

Under jubileumsåret fick Egnahemsföreningen och Ingrid Wirsin (en av föreningens aktiva medlemmar) ta emot Mölndals Hembygdsförenings kulturpris Hembygdsapplåden. Längst till höger ses prisutdelarna Kaj Johansson (hembygdsföreningens ordförande) och Annika Stedner (kultur- och fritidschef i Mölndals stad). Foto: Lars Gahrn.
Under jubileumsåret fick Egnahemsföreningen och Ingrid Wirsin (en av föreningens aktiva medlemmar) ta emot Mölndals Hembygdsförenings kulturpris Hembygdsapplåden. Längst till höger ses prisutdelarna Kaj Johansson (hembygdsföreningens ordförande) och Annika Stedner (kultur- och fritidschef i Mölndals stad). Foto: Lars Gahrn.

Nu på 1980-talet hade även egnahems­områdets ursprungshistoria blivit gammal. Mölndals Hembygdsförening har ägnat års­skrifterna för 1982 och 2004 åt Toltorp­sdalen. Egnahemsföreningen, som inledde historieskrivningen med en jubileumsskrift 1974, gick dock vidare med en andra jubileumsskrift 1994, och föreliggande upp­sats ingår i en tredje från jubileumsåret 2014. Därmed leder Egnahemsföreningen vad gäller skrifter om Dalens historia med 3-2. Har utvecklingen väl kommit igång, går den vidare av bara farten. Jag har tagit varje tillfälle i akt att skriva tidningsartiklar om Dalens historia, och jag har fortsatt att samla uppgifter. Kanske kvitterar Hembyg­ds­föreningen till 3-3 i framtiden? Dalens historia är hur som helst något helt för sig själv och alltså mycket intressant. Varken historien eller historieskrivningen om Dalen är slut. När en snöboll har kommit i rullning, fortsätter den, och den ökar hela tiden i omfång.

Läs vidare

Toltorpsdalens Egnahemsförening 100 år 1914-2014. Redaktionskommitté: Ulla-Britt Karlsson, Ingrid Wirsin, Ann Wingårdh, Göran Ståhle och Björn Sonander, Mölndal 2014 (100 rikt illustrerade sidor).

Toltorpsdalens Egnahemsförening 1914-1974: 60 år. Redaktionskommitté: Sven-Åke Larsson, Ove Paulusson, Gert Söderberg och Margit Westberg, 1974 (24 rikt illustrerade sidor).

Toltorpsdalens Egnahemsförening 1914-1994. Redaktör: Ingrid Wirsin, 1994 (28 rikt illustrerade sidor).

Mölndals Hembygdsförenings årskrifter 1982 och 2004 (39 och 34 rikt illustrerade sidor).

Att människan levde: En släktkrönika av Agneta Ulfsäter-Troell, berättelsen blev också underlag för filmen Maria Larsson eviga ögonblick, 2007 (364 rikt illustrerade sidor). Boken handlar huvudsakligen om åkaren Sigfrid Larsson och hans hustru, fotografen Maria Larsson på Södermalm.

Klicka här för denna artikel som pdf

På spaning efter 1600-talet hos Lasse i Gatans syster

Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.
Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Foto: Lars Gahrn.

Göteborg har haft otur med två av sina kändaste bygg­nader. Drottning Christina har aldrig infunnit sig i ”Drottning Christinas jakt­slott” på Otterhällan, och Lars Gathenhielm, mera känd som Lasse i Gatan eller ”konungens kapare”, har aldrig bott i Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. De kunde helt enkelt inte bo i hus, som under deras livstid inte ens hade blivit grundlagda. Däremot har Lasse i Gatan ägt tomten på Stigberget, där huset byggdes i början av 1740-talet, ungefär 20 år efter hans död, och hans syster har bott i huset. Det är stort nog så.

Så här såg Göteborgs 1700-talsbebyggelse ut

Framför allt kan man här vid Stigbergstorget se hur bebyggelsen i Göteborg tog sig ut före de stora stadsbränderna under 1700-talet och i början av 1800-talet. I den tätbebyggda stadskärnan har husen brunnit, men här ute i de dåtida förorterna var bebyggelsen glesare, och Gathenhielmska huset har mirakulöst överlevt både stadsbränder och stadsplanerare. Även de sistnämnda har givetvis – helt främmande för husets historiska och arkitektoniska värden – ägnat sig åt illasinnat ränksmideri i syfte att riva byggnaden. Striderna om husets vara eller icke vara stod hårda, men nu är det byggnadsminne. Tisdagen den 2 april 2013 stod ett tiotal medlemmar från Mölndals Hembygdsförening och Sven Olof Olssons studiecirkel utanför porten för att bli visade runt.

Riven trappa återuppbyggdes

Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.
Festivitetssalen. Skåpet till vänster bildar en symmetrisk pendang till den öppna spisen. Foto: Ingvar Riksén.

”Jag hoppas, att Pether Ribbefors blir vår guide”, tänkte jag. Ribbefors är kunnig och omdömesgill. Han har ordet i sin makt och talar både högt och tydligt. Hans visningar är lagom långa och inte för korta. Han har ett brett register och kan svaret på de flesta frågor, som ställs. Detta kan sägas endast om ett fåtal guider, och därför är han mycket anlitad. Plötsligt stod han där på Gathenhielmska husets tra­ppa, Pether Ribbefors. Bakgrundsbruset från Stigbergsliden störde föga. Ribbefors hördes bra, när han började berätta om stentrappan från 1700-talet. Göteborgs stad hade rivit bort trappan för att ersätta den med något mera handikappvänligt. Så gör man inte med ett byggnadsminne. Länsstyrelsen ålade staden att återställa trappan, och så tvingades stadens folk att leta upp stenhällarna på den soptipp, där de hade hamnat.

Träväggar skulle likna stenväggar

Olika herrgårdar och högreståndsboningar påminner ofta om varandra i det ena eller andra avseendet. Här kom man att tänka på både Gunnebo och Råda säteri. Gathenhielmska huset är en träbyggnad, men klädseln saknar lockbräder. När väggarna målades gråa, såg de därför ut som stenväggar, och detta var givetvis avsikten. Så är det som bekant även på Gunnebo, som är ungefär ett halvt århundrade yngre.

Målade gudinnor i vestibulen

Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.
Ett mellanting mellan öppen spis och skåp. Foto: Ingvar Riksén.

Om man går in i Gunnebos mest påkostade förstuga, nämligen ovala vestibulen, är man omgiven av fyra friskulpturer, som står i nischer. Så är det även i Gathenhielmska huset, men här har tillgångarna varit mera begränsade. Därför har man nöjt sig med målade statyer i målade nischer. På väggen till vänster finns: Hörseln med ett stränginstrument och ett blåsinstrument, Synen med spegel och örn samt Lukten, som luktar på en växt. På väggen till höger ses känseln, som bites av en sköldpadda och en orm, samt Smaken, som håller några frukter. De fem gudinnorna utgör tillsammans de fem sinnena. Väggarna är mörkmålade med påföljd, att de fem gudinnorna, alla marmorvita, framträd­er tydligt. Nackdelen kunde måhända vara att gäster efter mörkrets inbrott kunde tro sig ha kommit in i ett mörkt rum med fem vita vålnader.

Tre rundbågar

Tittar man rakt fram, är planlösningen densamma som på Råda säteri, som är ungefär 30 år yngre än Gathenhielmska huset. Man ser tre dörröppningar med tre rundbågar över. Genom den mittersta går man uppför trappan till andra våningen. Trappan delar sig åt vänster och höger. Den svänger upp till stora salen i andra våningen. Ungefär så är det även på Råda.

Symmetriskt skåp

Vi kommer upp till ”stora festivitetssalongen”. I stora salongen på Gunnebo finns ”dörröverstycken” (reliefer) över dörrarna och stora friskulpturer. Så skulle det vara i finare gemak och givetvis även här i Gathenhielmska huset, men tillgångarna var här som sagt mera begränsade, och därför målade man både dörröverstycken och skulpturer. En öppen spis finns i ena hörnet av salongen. För symmetrins skull finns i motsvarande hörn ett skåp, som är byggt så, att det liknar spisen. Även på Gunnebo drevs kravet på symmetri intill orimlighetens gräns, men symmetriska spisar och kakelugnar finns – märkligt nog – inte på Gunnebo.

Sägnen om Karl XII

Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.
Dörren är av allt att döma äldre än huset! Foto: Ingvar Riksén.

Utöver vestibulen och stora festivitets­salongen visas tre rum till vänster om vestibulen, nämligen Kungssalen med en öppen spis, Versaillesrummet eller draperirummet med väggmålningar, som visar målade draperier och trädgårdsanläggningar, samt ett inre gemak. Till höger om stora festivitets­salongen finns likaså ett rum med väggmålningar. I Kungssalen finns Karl XII:s porträtt, och enligt vad som berättas skall kungen ha sovit över i huset. Eftersom byggnaden uppfördes ungefär 20 år efter kungens död, är det dock svårt att tänka sig en sådan övernattning. Kungen har dock bevisligen besökt ”Gamla varvet” 1717. (Så hette området på hans tid.) Om detta kungabesök skriver Hugo Fröding, men tyvärr får vi inte veta mer än att kungen besökte området. (Se Hugo Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia under envåldstiden, Gbg 1915, s. 379-380.)

En kunglighet, som bevisligen har besökt huset, är dock prinsessan Ingeborg, på sin tid lika känd och omtyckt som senare prinsessan Lilian och av ungefär samma orsaker. Hon var glad och snäll och hade glimten i ögat. I trappan upp till andra våning finns dörren in till ett litet utrymme, där husets första vattenklosett installerades, ”prinsessan Ingeborgs toalett”. Man kan gå till historien på många underliga sätt!

Äldre dörrar och dörrfoder

Ribbefors blev gladare och livligare än vanligt, när han märkte, att åhörarna var intresserade. Med stor glädje och stolthet förevisade han dörrar och dörrfoder, som är av 1600-talstyp. Hade de återanvänts och tagits från något annat hus? Det är möjligt, men ett äldre hus hade tidigare stått på denna plats. Härrörde kanske en del av Gathenhielmska husets grund från detta hus? Kunde rentav några väggar eller rum vara kvar? Frågorna kan ställas men för närvarande inte besvaras. Sista bladet i husets historia är dock kanske ännu inte skrivet. Att få vittring på 1600-talet är hur som helst en stor upplevelse i staden Göteborg, som grundades 1621. Man förstår, att dörrarna har blivit skötebarn för Ribbefors.

Läs vidare

Walter Kiessling, Marie Folkesson och Bertil Johansson, Gathenhielmska huset: En vägledning till ett 250-årigt byggnadsminne, utgiven av Gamla Majpojkars Förbund, 1995. (Boken omfattar 48 sidor jämte omslag och ger en utförlig, välskriven och tillförlitlig skildring av detta byggnadsminne.)

Elof Lindälv, Klippans kulturreservat och andra byggnadsminnen i Majorna (Göteborgs Hembygdsförbunds skriftserie XII), Gbg 1977.

Gunnar Wallberg, Gathenhielmska huset i Göteborg: Randanteckningar till frågan om husets namn, artikel i Fornvännen 1945, s. 53-56.

C. R. A. Fredberg, Det gamla Göteborg I, Gbg 1919. (På sidorna 305-330 kan man finna många uppgifter, inte minst sägner, och bilder om och från Gathenhielmska huset. Fredberg tror dock, att Lasse i Gatan har bott i huset, som bär hans namn.)

Klicka här för denna artikel som pdf