Museiavdelning för smakprov

Hur ska man få folk att se museiföremålen? God belysning räcker inte, ty alla museer blir med tiden övermöblerade, så att föremålen lätt drunknar i mängden. Man ser inte skogen för bara träd. Råda Hembygdsförening har arbetat med frågan och kommit fram till en lösning, som har allmänintresse.

Fullt med klenoder

Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en hembygdsgård, som rymmer förundransvärt mycket. Foto: Lars Gahrn.

Råda Hembygdsförenings hembygdsgård är den kringbyggda gamla gården Solsten. Bonings­huset har en rymlig vind, där man har inhyst alla museiföremål, som inte passar in bland möbler och inredning i de möblerade rummen i bottenvåningen. Häruppe på vinden har man fyllt hyllorna med föremål. Många av dem är verkliga sällsyntheter och klenoder. Jag har redan skrivit två bloggartiklar i ämnet. Museet häruppe på vinden gör ett utmärkt helhets­intryck. Man känner att man har kommit tillbaka till en förlorad värld. Ingenting stör detta intryck. Med tiden har föremålen dock blivit så många, att man måste ge sig mycket tid för att uppmärksamma alltsammans.

Museiavdelning i ladan

Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.
Lars Jurell talar och berättar om tankarna bakom den nya museiavdelningen. Till vänster står föreningens ordförande Ingvar Bragd.

Många besökare har inte så mycket tid. Under 2018 har hembygdsföreningen byggt upp en museiavdelning i ladan. Hela utrymmet i ladan behövs för marknadsstånd, när man anordnar vårmarknad, skördefest och julmarknad. Det är dock högt i tak i ladan, och under takåsen har man byggt upp en museiavdelning helt i vitt. Väggar och tak är vita och i övrigt helt osmyckade. Belysning och vita väggar gör att föremålen framträder mycket tydligt. Här har man undvikit den stora museitrenden att sätta igen alla fönster och låta lokalerna vila i halvdunkel. Själv har jag alltid undrat, om denna museitrend har några fördelar. Går man runt i Råda Hembygdsförenings nya museiavdelning, blir man snart övertygad om att fönster och ljus är en bättre lösning.

Ett urval visas

Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.
Berit Jacobsson, museiveteranen, invigde den nya museiavdelningen.

Allt kan givetvis inte ställas ut i denna museiavdelning. Det är inte heller meningen. Man har tänkt sig att ställa ut ett urval föremål och på detta sätt visa smakprov ur samlingarna. Tanken är också att man skall byta föremålsgrupper då och då. Just till invigningen var det också viktigt att göra bästa möjliga intryck på besökarna och tilldra sig mesta möjliga intresse. Inom arbetsgruppen diskuterade man ingående vad man skulle ställa upp inför invigningen. Lördagen den 1 december 2018 anordnade Råda Hembygdsförening sin julmarknad. Klockan tolv var det dags att klippa det blågula bandet. Hembygdsföreningens ordförande Ingvar Bragd berättade litet grand om bakgrunden. Arbetsgruppens ordförande Lars Jurell berättade om arbetet och de ledande tankarna. Berit Jacobsson, som under många år har haft ansvaret för museisamlingarna, klippte av det blågula bandet. Under sina nittio år har hon följt hembygdsföreningen alltifrån dess början. Hennes far tillhörde föreningens pionjärer.

Ta efter!

Därefter kom stunden, då vi besökare strömmade upp i museiavdelningen. De utställda föremålen var lagom många och syntes bra. Uppmärksamheten samlades kring de utställda föremålen och drogs inte bort till andra föremål vid sidan om. Museiavdelningen är mycket lämplig i första hand för skolklasser. Det gäller ju att kunna samla barnens uppmärksamhet och förhindra att den dras åt alla håll. Arbetsgruppen fick mycket beröm. Jag gick runt och tackade de ansvariga och lyckönskade inför framtiden. Det är tydligt, att man här har skapat en museiavdelning, som andra föreningar har all anledning att ta efter. Aktiva föreningar får med tiden mycket stora samlingar. Om besökarna inte ger sig gott om tid, har de svårt att urskilja enskildheterna. Då är det en utmärkt tanke att lyfta fram vissa föremål eller grupper av föremål.

Lars Gahrn

Annonser

Solsten – En rymlig hembygdsgård med rariteter

Hur stor och rymlig är egentligen hembygdsgården i Solsten? Utvändigt ser den ut som en måttligt stor gård, ett vitt närmast kvadratiskt boningshus och tre rödmålade uthuslängor, som bildar en kringbyggd och sluten gård, men invändigt har Råda hembygdsförening utnyttjat utrymmena så väl, att man blir förvånad. Hur stor är egentligen denna gård?

Rymliga uthus

Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.
Solsten – en kringbyggd gård i Råda. På denna målning ser man porten, som kunde bommas för inifrån. Foto: Lars Gahrn.

Boningshuset är förhållandevis stort. Dessutom är det så högt i tak på vinden, att man kan använda alla utrymmen också däruppe. I gården finns även en bagarestuga, som kan användas. Man vågar lita på murstocken och bakar ”Rådakakan” varje hembygdsdag. Glada och trevliga damer kavlar snabbt och skickligt ut brödkakorna, stappar dem och skjuter in dem i ugnen. Det gäller att vara tidigt ute för att köpa. Rådakakan säljs snart slut, och sedan måste man stå i kö och vänta. I ladan har man ett stort inomhusutrymme, där allsköns stånd kan stå i regnskydd. Härifrån når man en stor kafélokal (med kök och toaletter). Till vänster kan man klättra upp till ett vindsutrymme, där man har byggt upp en modell över Mölnlycke samhälle 1935. Från ladan kan man också ta sig in i en tunnbinderiavdelning, där tunnor fortfarande tillverkas. Dessutom finns en ladugård, som vanligtvis inte visas. Där, sägs det, finns en ko (en konstgjord sådan). Ja, nog får mycket plats inne i uthusen.

Doft från plättar

Glassmaskinen kan användas även idag.
Glassmaskinen kan användas även idag.

Själva boningshuset är helt och hållet museum. Bottenvåningen är möblerad och inredd som ett hem i forna tider. Sådana museihem kan lätt förefalla livlösa och övergivna. På skördefesten den 9 september 2017 hade man emellertid rått bot på detta. Då stod Monica Odmyr i köket och gräddade plättar. Värmen från spisen och doften från plättarna spred sig i huset och skapade trevnad och hemkänsla. Man fick gärna ta en plätt och äta. Övervåningen är försedd med hyllor, där föremål av alla slag har stuvats in. När jag kom uppför trappan, stod en av ciceronerna där. Han hälsade mig med orden: ”Du, som är museiman, har givetvis sett allting häruppe. Sådana saker finns ju på andra ställen också.” Själv fann jag honom överdrivet anspråkslös och svarade därför: ”Jag kom uppför trappan för tio sekunder sedan, men om jag får se mig omkring några minuter, skall jag nog upptäcka både ett och annat, som jag inte har sett på andra ställen.” Jag hade givetvis varit där några gånger förut och visste, att många rariteter fanns i samlingarna.

Glassmaskin och ”krakalätt”

En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.
En ”krakalätt” underlättade för skördefolket, när en sädesskyl skulle träs över en ”krak”, en stående stör.

Ciceronen själv förevisade en av rariteterna: en gammal glassmaskin, som bestod av en stående tunna. Inuti den fanns metalldelar, som drogs runt med en vev. Man hade tillverkat glass med den tidigare på hembygdsgården. Den hade då fungerat ”ganska bra”. Kanske får vi nästa gång nytillverkad ”förhistorisk” glass till plättarna? Någon sådan glassmaskin hade jag aldrig förut sett. Inne i hyllorna stod två metallstrutar med ett hål i sidan. Vad kunde detta vara? Berit Jacobsson, som visade runt här uppe, berättade att en sådan strut kallades för en ”krakalätt”. Den sattes ovanpå en stående stör (eller krake) och tjänstgjorde som spjutspets. Tack vare denna spets gled skylen lättare ner över stören eller ”kraken”. När skylen hade glidit ner över stören, satte man in ett finger i hålet på spetsen och drog uppåt, så att struten lossnade från stören. En sådan ”krakalätt” hade jag aldrig sett förut.

Knäunderlag

Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.
Detta knäunderlag användes, när man knäskurade den tidens plankgolv.

Förr i tiden knäskurade man trägolv. Skurgummorna låg på knä och skurade trägolven med vatten och såpa. Efteråt luktade det rent och friskt, berättas det. Denna skurning var dock ett hårt arbete, som kändes särskilt i knäna. På en loppmarknad hade Berit Jacobsson lyckats finna ett knäunderlag, som består av en mycket låg träställning med två hängmattor av säckväv, en för vartdera knäet. Tack vare denna ställning slapp knäna att ligga mot golvet. Varför hade man inte en kudde eller några trasor i stället? En sådan lösning skulle ha varit enklare. Svaret är nog, att en kudde eller några trasor ofelbart skulle ha blivit blöta, och efter ett tag skulle de ha börjat lukta illa. Den lilla träställningen är en finurlig lösning, men den har inte varit vanlig. Jag hade aldrig sett något sådant förut. Denna dag upptäckte jag alltså tre intressanta föremål, som jag aldrig förut – så vitt jag minns – hade sett. Jag besöker ofta hembygdsgårdar och brukar gå över samlingarna med stor uppmärksamhet. Ändå finner man överallt åtminstone några föremål, som man inte känner till. Häruppe på vinden i Solsten fanns för övrigt också några saker, som inte ens hembygdsfolket i Råda kände till. De hoppades, att här förr eller senare skulle dyka upp någon besökare, som skulle känna igen dessa sällsynta föremål. Än så länge mystifierar de oss alla.

Kringbyggd gård

Solsten är som sagt en kringbyggd gård med en port, som kan stängas och bommas för från insidan. Gårdsplanen är stensatt med stora hällar. (Här i Råda fanns många stenbrott eller ”hallebrott”.) På gården brukar musiker spela och sjunga. Denna gång underhöll Laggar-Stig med den äran tillsammans med en kamrat. Tack vare husen runtomkring kan musikerna vara helt ostörda av trafiken på vägen mellan Mölnlycke och Landvetter. Man befinner sig liksom på en teater.