Bohusläns försvarshistoriska museum

Uddevalla har många sevärdheter. På Bohusläns regementes gamla område finns en hel museimiljö, som är mycket omväxlande och har vuxit fram under lång tid. Den gör ett mycket tilltalande intryck.

Ståtliga regementsbyggnader

En av de stilfulla regementsbyggnaderna.

Regementets kaserner och andra fastigheter är välbyggda och arkitektoniskt genomtänkta. En minnestavla i sten berättar, att de uppfördes 1909-1913 under konung Gustaf V:s regering. Redan minnestavlan visar ett historiskt sinne. Här som på andra håll är regementsbyggnaderna uppförda på en höjd för att de skulle kringfläktas av friska vindar, så att regementsområdet skulle vara hälsosamt för beväringar och befäl. Följden har blivit, att man härifrån har utsikt över staden. Högst upp låg ”paviljongen på Musikberget”. Själva taket är borta, men den upphöjda platsen är kvar. Härifrån skulle musikkåren spela, och då hördes musiken ut över omgivningarna. Musikkåren kallades ”Bohus bataljon” och leddes av den kände militärmusikern Birger Jarl, icke att förväxla med jarlen på 1200-talet, fader till konungarna Valdemar och Magnus Ladulås. Flera inspelningar finns av Bohus bataljon.

Minnesstenarna och regementsparken

Trumpetargosse från regementets musikkår.

Bohusläns regemente har en lång historia. Det räknar sina anor från 1661, men mötesplatsen här i Uddevalla är inte gammal. Ursprungligen var Backamo mötesplats, men 1909-1913 byggdes alltså kasernerna strax utanför Uddevalla. Under det århundrade, som sedan dess har förflutit, har Uddevalla vuxit och omringat regementsområdet. Vid uppfarten till regementet står några minnesstenar, som visar, att man tidigt har vinnlagt sig om sin historia. Där finns en minnessten över slaget vid Landskrona och en annan över sjöslaget i Svensksund. Regementet deltog i båda dessa strider. Dessutom finns en minnessten över själva regementet och en staty, som föreställer en karolin. År 1992 lades regementet tyvärr ned, men historien finns kvar och bevarad i Bohusläns försvarshistoriska museum, en byggnad som ligger i Regementsparken. Denna är en gammal nöjespark för de värnpliktiga, och den ligger mycket naturskönt vid Bäveån, som här slingrar sig och har höga strandbankar. Här finns en friluftsteater och en rotunda för dans. Många träd växer i parken, och marken är kuperad. Ett gammalt soldattorp tjänstgör som kafé, och så har vi museet, ett förhållandevis nybyggt suterränghus.

Brännvinsskåp och reservproviant

Handgenerator, som vevades av beväringar.

Museet innehåller modeller, bilder och föremål. Där finns, som sig bör, en modell över Backamo-området. Där finns en modell över en skansanläggning från andra världskrigets dagar. Från äldre tider finns avmålade regementsfanor och kompanifanor. Utefter en vägg står ett ”brännvinsskåp”, ett stort skåp med många fack och låsbara luckor. I dessa fack kunde befälen förvara en del av sina tillhörigheter, men givetvis misstänkte folk, att mycket brännvin fanns innanför de låsbara luckorna. Med tanke på regementets musikaliska traditioner har man ställt upp en uniformerad skyltdocka med trumpet. Där ses också en utmärkt målning, som visar en trumpetargosse vid ett gammaldags militärtält. En måltidspollett och en marketenteripollett är inramade och kan ses på väggen. I samlingarna finns en mindre kartonglåda med påskriften: ”Kartong för reservproviant (kex och choklad)”. Denna reservproviant fick förtäras enbart i yttersta nöd. Föll man för frestelsen att i oträngt mål mumsa i sig chokladen, hamnade man i buren.

Många hästar

Soldat i snödräkt.

Sällsynt måste ”Munksjö prima 500 blad”, det vill säga toalettpapper, vara. När man ser dessa tunna och små blad, förstår man att utvecklingen verkligen har gått framåt vad gäller toalettpapper. För att skaffa elström ute i skogen, långt från elledningar, hade man en handgenerator. Vi ser en soldat i ”snödräkt” och en lotta i lottauniform. Regementet var förr i världen ett kavalleriregemente. Vi ser flera ryttare med sina hästar, alla i full storlek. Hästar användes inom försvarsmakten som dragdjur ända fram till 1968. ”De var pålitligare än motorfordon i vinterkylan”, heter det. Museibutiken är välutrustad med litteratur om regementets olika kompanier under indelningsverkets dagar. Museet är till stor del ett regementsmuseum, vilket med tanke på läget och andra förhållanden är självklart och utmärkt. Bohuslän hade dock även ett par båtsmanskompanier. Man önskar, att även denna historia i framtiden kommer att speglas i Bohusläns försvarshistoriska museum.

Jag tillhör inte samlingarna

Huvuddelen av samlingarna finns i undervåningen. Där rådde behaglig svalka denna varma högsommardag. Jag fann mig väl till rätta och blev kvar länge. När nya besökare kom nedför trappan, förklarade jag för säkerhets skull, att jag inte ingick i samlingarna, men jag vet inte om de trodde mig.

Lars Gahrn

Kolbäcks och Säbys kalejdoskop

Att Kolbäcks och Säbys historia är så intressant och kalejdoskopiskt mångskiftande kommer säkerligen som en överraskning för invånarna själva. Var och en är ju med om och känner till enbart en bråkdel av allt som händer och görs i hembygden. Forskar man, och plockar man ihop ett rikt urval av vad som har hänt, blir krönikan överväldigande rik.

En bok att ta efter

Kolbäcks och Säbys flitige krönikör Kurt Larsson har genom åren glatt oss med bloggartiklar och hembygdshäften. Nu har han samlat ihop de artiklar, som han har ansett vara viktigast, till en bok: Kurt Larsson, Vedspis, mikrofilm och bredband: Berättelser om livet och hembygden med utsikt från när och fjärran, (Kolbäcks hembygdsförening 2017, 99 rikt illustrerade sidor). Själv har jag skrivit åtskilligt om dessa bygder och vistats där då och då. Jag lever därför med i vad som händer. Anledningen till att jag skriver en bloggartikel om denna hembygdsbok är att den på många sätt kan vara en förebild för andra hembygdsföreningar. Så som Kurt Larsson har gjort kan (och bör) även andra föreningar göra.

Bygden har förutsättningar för en rik historia

Kurt Larsson med sin cykel på minnesplatsen för slaget vid Herrevadsbro.

Kolbäck och Säby är två gamla kyrksocknar, som ingår i Hallstahammars kommun i Västmanland. De två socknarna är landsbygd och förblev landsbygd länge, men här fanns även industriorter av det smärre slaget, snarare brukssamhällen, med rätt så många invånare. Strömsholms kanal och den stora landsvägen genom Västmanland gick fram genom bygden. Här finns ett förnämligt gästgiveri, och senare tillkom en järnvägsstation, som gav Kolbäck ett stationssamhälle. Här fanns alltså både landsbygd och tätorter, som tillsammans gav förutsättningar för en mångskiftande historia. När man läser Kurt Larssons krönika, inser man att historien snarast är kalejdoskopisk.

Det stora slaget gör bygden känd

Affisch till invigningen av minnesplatsen.

Den stora händelsen, som har givit genljud genom svensk historieskrivning genom århundradena, är slaget vid Herrevadsbro 1251. Vid Herrevadsbro över Kolbäcksån besegrade Birger jarl och biskop Kol av Strängnäs de upproriska folkungarna och deras utländska legoknektar. Kungamakten stärktes tack vare detta slag, och inbördesstriderna upphörde. Det blev fred inom landet i ungefär 25 år. Kolbäcks hembygdsförening har lyft fram detta slag, som i sin tur har lyft fram bygden. Kent Sjöström, som bidrar med några kapitel i boken, redogör för skapandet av en minnesplats. Detta arbete var nog så invecklat och strapatsrikt, eftersom det genomfördes som ett EU-projekt. Man var tvungen att följa EU:s alla regler och bestämmelser. Tack vare skickliga administratörer kunde projektet slutföras, och en minnesplats invigdes den 17 maj 2014. Kommunstyrelsens ordförande Catarina Pettersson och landshövding Ingemar Skogö var där. Firandet av detta slag har dragit många högt uppsatta kvinnor och män till Kolbäck och gjort bygden känd vida omkring. Första lärdomen är: lyft fram bygdens historiska minnen med minnesmärken och skrifter. Dokumentera även själva firandet. Detta är ju ett slags bevis för händelsens betydelse.

Skriv litet åt gången!

En annan lärdom, som kan dras av Kurt Larssons skrift, är att man skall ta många små steg mot sitt mål. Hade han föresatt sig att skriva en etthundra sidor tjock bok om Kolbäck och Säby, skulle uppgiften kanske ha känts övermäktig. Det hade varit svårt att komma igång. Icke osannolikt skulle ingenting ha blivit gjort. Nu har han skrivit korta artiklar, en efter en. Till slut hade han så många att han kunde sammanställa dem till en bok, efter att ha valt och vrakat i mängden. Så gick det till även förra gången. Rune Larsson och Kurt hade var för sig skrivit artiklar och sammanställde dem till en bok. Även i 2017 års bok bidrar Rune Larsson med några kapitel. Många små steg leder sakta men mycket säkert mot målet. Den förra skriften, som jag tidigare har behandlat i en annan bloggartikel, har titeln:

Hembygdsföreningarnas jubileumsskrift

VÅR HEMBYGD

Säby 80 år Kolbäck 20 år

(2004).

Även denna skrift trycktes med bidrag från Eva Bergqvists minneskonto. Ett fåtal exemplar finns kvar till försäljning.

Berätta din egen historia

Kolbäcks Musikkår i Linneabion 2005.

Boken handlar mycket om Kurt Larsson själv. Han berättar mycket om sitt eget liv. Tack vare ett växlingsrikt liv har han mycket att berätta, och han kan också konsten att berätta. Minnena är åskådliga och kryddade med eftertanke och ålderns vishet. (Kurt föddes 1934 och har alltså många levnadsår att redogöra för.) Just detta är något mycket viktigt. Varje människa är en del av historien och har därför viktiga saker att berätta. Själv brukar jag gång på gång uppmana folk: skriv ner dina minnen. Du har mycket som kan vara intressant för andra. (Som så många andra följer jag dock inte själv mina uppmaningar, men jag skall försöka ändra på den saken.) Med stor tillfredställelse tar jag del av Kurts minnen. Kanske får han igång även mig.

Hembygdens historia är av allmänt intresse

Skriver man med insikt och betonande av huvuddragen, kan hembygdens historia vara av stort intresse även för folk på helt andra orter. Likheterna mellan den beskrivna bygdens historia och deras hembygds är ofta betydande och belysande. Också skillnaderna kan vara av stort intresse. Kurt Larsson har, tillsammans med Rune Larsson och Kent Sjöström, skrivit en sådan bok med betydande allmänintresse.

Avkoppling kräver arbetsinsatser

Bokens avslutning är dock oroväckande: ”Med denna lilla bok avslutar jag min bana som skriftställare. Nu ser jag fram emot våren, bokläsandet på balkongen och många sköna cykelturer.” En skriftställare med sådana talanger bör dock fortsätta, och, min bäste Kurt, avkoppling på balkongen och cykeln blir inte skön avkoppling, om man inte har någonting (det vill säga skrivande) att koppla av ifrån.

Marscher från Europas alla hörn

Slösande rikt är vårt militärmusikaliska kulturarv. Antalet marscher i Europa är oräkneligt stort, och väldigt många är väldigt bra. Tisdagen den 27 september 2016 hade Göteborg Wind Orchestra inbjudit till en marschkonsert i anrika Kronhuset, som var fästningsstaden Göteborgs arsenal på den tiden, då Göteborg var en av Nordeuropas starkast befästa städer.

Anrik konsertsal

Konsert i Göteborgs anrikaste byggnad. Foto: Lars Gahrn.

Inne i konsertsalen, där Göteborgs stadsfullmäktige (ännu så länge kallad kommunfullmäktige) sammanträder, lyste mässingskronorna under takbjälkarna och påminde om att kronhussalen en gång i tiden även hade varit garnisonskyrka. Huset har aldrig brunnit, och de kraftiga bjälkarna är de ursprungliga bjälkarna från 1640-talet. Genom årsringsundersökningar har man kommit fram till, att timret stod på rot redan innan Gustaf Wasa blev svensk kung 1523. Ja, huset är verkligen anrikt. Titeln på aftonens konsert var ”Marche Europee – marscher från Europa”. Man hade valt ut marscher från Ryssland i öster till Spanien i väster, från Finland i norr till Italien i söder. Även dirigenten för kvällen, Peter Ettrup Larsen, var, om inte en internationell, så åtminstone en internordisk företeelse. Född och verksam i Danmark, har han studerat i Finland och undervisat där. Han visade sig kunna tala både svenska och finlandssvenska. En finsk marsch spelades, nämligen Muistoja Pohjolasta. Finländska marscher har det gemensamt, berättade Ettrup Larsen, att de är förhållandevis korta. Han förklarade detta med att finländarna nog inte ville stå ute alltför länge i kylan och spela.

Tjajkovskij

Detta är nog en mer skämtsam än verklighetsnära förklaring. Dess syfte är nog främst att roa åhörarna. (Dirigenten är en skicklig musikkåsör.) En marsch av Peter Tjajkovskij var med, och denna marsch hette Marche Slave. Den räknas som ”symfonisk marschmusik utan fioler”. Kort sagt, det är inte den som har gjort honom berömd. Eftersom han var en stor tonsättare inom den klassiska musiken, är Marche Slave alltför utarbetad för att inte säga överarbetad. Marscher hör hemma ungefär mitt emellan populärmusiken och den klassiska musiken, men Tjajkovskij ville alltså glida över i den klassiska musiken. Dessutom förekom många avsnitt, som gick i moll, men marscher skall gå i dur för att muntra upp och pigga upp tågande soldater.

Professionella kompositörer

Peter Ettrup Larsen berättar.

Till kvällens överraskningar hörde ”Bellmansmarsch” av en norsk kompositör, som har tagit starka intryck av Bellmans glada melodier. Marschen var pigg och glad som Bellmans musik, men lät den som en marsch? Svaret blir nog snarare nej än ja. Tjajkovskij är bra som Tjajkovskij och Bellman som Bellman. Som marschkompositörer eller marschinspiratörer har de dock sina svagheter. Lyckligtvis är antalet professionella marschkompositörer mycket stort. Namn som Grundström, Widner, Fucik, Teike och Ganne väcker många musikaliska minnen. Dessa kompositörer var representerade i programmet med utmärkta marscher. Även två danskar fanns med. I Danmark har alla monarker sedan 1800-talets mitt fått en marsch sig tillägnad. Numera skall inte bara den regerande konungen eller drottningen ha en egen marsch utan alla medlemmar av kungahuset. Vi fick höra ”Dr. Margarethe II’s Parademarch”. Vi fick därmed veta, att danskarna är bra både på att dirigera och på att komponera.

Operettkomponister

Under 1800-talets senare hälft var det vanligt, att marschkompositörer även komponerade operetter, berättade dirigenten. Både operetterna och marscherna hör hemma mellan populärmusiken och den klassiska musiken. Därför förstår man, att kompositörerna ägnade sig även åt operetter. Om man bara snuddar vid musikhistorien, börjar man snart ana vilka mängder ospelade operetter och operor, som vilar i musikarkiven, många av dem mycket bra. Göteborg Wind Orchestra har en stor bredd i sin repertoar. För att leva vidare och skaffa sig en större publik har man börjat spela många andra slags musik.

Birger Jarls inspelningar

Tack för oss!

Musikkårernas ursprung var dock marschernas värld. Musikkårerna var utomhusorkestrar, som spelade på gående fot för att pigga upp och muntra upp marscherande soldater. Därför är det historiskt riktigt och viktigt, att man inte släpper förbindelsen med sitt ursprung. Till marschkonserten hade vänföreningen plockat fram tre av fem inspelningar med ”Marschklanger”, dirigent: Birger Jarl. Jag kunde inte motstå dessa ungefär 20-åriga inspelningar och en fjärde med flygvapnets marscher utan inköpte dem. Innan häpna läsare kastar sig på telefonen för att upplysa mig om att Birger Jarl, Stockholms grundare, gick ur tiden 1266 och alltså inte kan ha dirigerat någon musikkår för 20 år sedan, vill jag påpeka, att även en sentida dirigent inom militärmusiken har burit detta historiska namn. Han ledde musikkåren, även kallad ”Bohus bataljon”, vid Bohusläns regemente i Uddevalla. Musikhistorien är rik på kulturhistoria. Presentationerna av marscherna blir till smärre föredrag av stort intresse. Peter Ettrup Larsen både berättade och dirigerade med den äran.

Vi vill åter få se Göta lejon på Älvsborgs fästning!

Göteborg har en runsten, som konsthistoriskt har blivit tidfäst till ”1200-talets förra hälft eller dess mitt”. Detta är uppseendeväckande med tanke på att staden grundades först 400 år senare eller 1621. I Göteborg befinner sig runstenen emellertid, och ingen annan ort kan nu göra anspråk på den.

Göteborgs egen runsten fanns på Älvsborgs slott

Ett träsnitt av Johannes Bureus är vår äldsta avbildning.

År 1603 omtalas den för första gången, då den kän­de runforskaren Johannes Bureus lade märke till den, där den låg (tydligen på marken) framför Älvsborgs slottsport eller på förborg­en. Det rör sig om en medeltida gravhäll med kors och runinskrift på fotändan och ett stort lejon på mitten och huvudändan. Inskriften lyd­er: ”Gunnbjörn lät göra denna sten över …, sin broder.” Broderns namn är tyvärr skadat, och han förblir därför okänd till namnet. Givetvis har denna gravhäll förts till Älvsborgs slott (Gamla Älvsborg) från någon kyrka i närheten, men vi vet inte varifrån den kommer. Man kan tänka på någon klosterkyrka i Lödöse eller Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg). Sådana kyrkor blev överflödiga i samband med stadsflyttningar och reformation, men vi vet ingenting om ursprunget. Ingen annan ort kan därför göra anspråk på stenen. Den är Göteborgs egen runsten. I mer än 400 år har den funnits inom Göteborgs stads område eller områden, som längre fram kom att tillhöra Göteborgs stad. Ingen annanstans har den funnits längre tid.

Runstenen fördes till Älvsborgs fästning

Tyvärr vet vi inte mer om runstenen och Gamla Älvsborg. Nästa gång omtalas den som hemmahörande på Nya Älvsborg eller Älvsborgs fästning, som ligger på ett par holmar utanför Göta älvs mynning. Denna fästning började byggas 1653, och arbetena fortsatte in på 1670-talet. År 1660 började man riva Gamla Älvsborg, och mycket sten härifrån fördes till fästningsbygget. Uppenbarligen har runstenen förts från Gamla Älvsborg till Nya Älvsborg. Runstenen murades in ovanför fästningsporten genom tornet, och den satt på borggårdssidan, där den kunde ses av fler människor. Man måste säga, att den fick en iögonenfallande hedersplats. På sådana ställen brukar riksvapnet eller konungens namnchiffer med en kungakrona över finnas. Elisabeth Svärdström skriver: ”Stenens förnämliga placering ovanför porten till Nya Älvsborg sammanhänger måhända med att man i djurfiguren funnit ett uttryck för begreppet ’Göta lejon’.” Detta Göta lejon ingår som bekant i Sveriges riksvapen. Elisabeth Svärdström har givetvis uppfattat saken helt rätt. Stenen sattes upp i stället för riksvapnet, och dess värde förhöjdes säkerligen därav att den var gammal och försedd med runor.

En högt värderad runsten

1600-talets människor var märkligt vidsynta och uppskattande vad gäller lämningar från forna tider. Man tillvaratog runstenar, liljestenar och medeltida kyrkoskulpturer och infogade dem i sin tids anläggningar. Man hade helt enkelt ett historiskt sinne. Att mura in en sten i en vägg var ett utmärkt sätt att bevara den. Den satt fastmurad, och man behövde inte befara, att någon släpade iväg den. Dessutom satt den väl synlig.

Ovanför porten i kanontornet satte man in den gamla gravstenen med lejonet. Foto: Lars Gahrn.

Bureus värdesatte runsten­en högt. Det framgår av att han lät avbilda den och trycka den som träsnitt i sin bok ”Monumenta Sveo- Gothica” (Sveogötiska min­nesmärken) från 1624. Ett annat exempel på hög värdesättning av stenen är förhållandet, att den mura­des in över fästnings­porten. Ett tredje exempel är att Olof Rudbeck den äldre lät avbilda den på ett träsnitt i sin Atlantica, vars illustrationer utgör en omväxlande, förvirrande och häpnadsväckande blandning, som sällan låter läsaren finna ett samband mellan text och bilder. Bilden av Älvsborgs runsten behandlas inte på något sätt i texten. (Olaus Rudbecks Atlantica: Svenska originaltexten: På uppdrag av Lärdomshistoriska Samfundet utgiven av Axel Nelson, Tredje delen, Uppsala och Stockholm, 1947, figur 19 på sidan 34 med uppgifter från utgivaren på sidan 770.)

Stenen fördes till Göteborgs museum

Där ovanför fästningsporten satt runstenen ännu 1879. Detta år meddelade Gustaf Brusewitz riksantikvarien, att stenen nu satt så löst, att den kunde ramla ned på någon som gick genom porten. Han föreslog därför, att stenen skulle tas ner och föras till Göteborgs museum. Så skedde även. Givetvis hade man kunnat sätta fast stenen fullt tillfredsställande. Den hade av allt att döma suttit där i två århundraden. Litet färskt murbruk hade säkerligen räckt för att fästa stenen igen, men Brusewitz var väl som alla andra museimän besatt av habegär, och dessutom ville han kanske skydda den mot väder och vind. Den hade skadats av ett lager av ”kalk och droppstensskorpa”, allt enligt Wilhelm Berg. Brusewitz fick som han ville. Stenen togs ner och fördes till Göteborgs museum (nu Göteborgs stadsmuseum), där den sedan har flyttat runt från det ena förvaringsstället till det andra. Jag själv har sett den i Kronhuset för många år sedan. Numera finns denna sten utställd i den förhistoriska avdelningen. Har man inte förhistoriska runor, kan ju även medeltida runor duga.

Göta lejon eller en nära släkting

Sinnebilder för Sverige är tre kronor och ”Göta lejon”. Detta lejon är hämtat från Birger jarls vapen. Birger blev rikets jarl 1248 och styrde Sverige fram till sin död 1266. Hans son Valdemar blev konung 1250. Jarlens och konungaättens vapen blev med andra ord rikets sinnebild. Gravhällen från Älvsborg tillkom under jarlens livstid eller möjligen något före.

Gravstenen stod upp en bit ur golvet och har senare stått ut en bit ur tornväggen.

Kan runhällen ha lagts över en släkting till Birger jarl? Denna möjlighet kan inte uteslutas, men lejon var så utomordentligt vanliga i adelsvapen och riksvapen, att inte ens en lös för­modan kan byggas på detta sammanträffande. De före­kommer rentav i några stadsvapen (exempelvis Göteborgs och Uppsalas). Vad man kan säga är däremot, att Göta lejon och runstenslejonet är ungefär­ligen samtida, och att de båda har tillkommit på grund av stormännens och heraldikernas förkärlek för lejon i vapen och på fanor. Om runstenslejonet inte är Göta lejon, så är det åtminstone en nära släkting från samma tid.

Lejonet och namnet Gunbjörn passade utmärkt

Orsaken till denna förkärlek för lejon är givetvis, att lejonet är ett stort rovdjur, stridbart och fruktat av andra djur. Sådana ville även stormännen vara. Det avbildade lejonet är inte det enda, som vittnar om en sådan strävan, på denna runhäll.

Kraftfulla käkar och starka tänder.

Den dödes namn kan tyvärr inte läsas, men brodern som lät göra hällen hette Gunbjörn. Här har vi ett annat stort rovdjur, näm­ligen björnen, stridbar och fruktad av andra djur. Som om inte efterleden -björn skulle räcka har vi förleden Gun-, som betyder strid. (Se Roland Otterbjörk, Svenska förnamn: Kortfatt­at namnlexikon. Skrifter utgiv­na av Svenska språk­nämn­den 29. Tredje upp­lagan, Sthlm 1981, s. 94.) Namnet Gunbjörn var med andra ord ett lämpligt krigarnamn, vilket givetvis inte nödvändigtvis måste betyda, att runhällens Gunbjörn måste ha varit en krigare. Både namnet och lejonet passade utmärkt ute på Älvsborgs fästning.

Det är mycket påfallande, att lejonet är framträdande på runhällen. Lejonet upptar ungefär två tredjedelar av ytan och även den viktiga huvudändan. Runorna och korset har enbart en tredjedel av ytan och då den mindre ansedda fotändan. I vanliga fall är korset mest framträdande på en gravhäll, men så är det inte här. Lejonet måste ha varit mycket betydelsefullt för dem, som lät tillverka gravhällen.

Runstenen rycktes loss från sitt sammanhang

Museimännen på 1800-talet var besatta av sin böjelse att förvärva så gamla och värdefulla föremål som möjligt till sina museer. Man tävlade i konsten att berika sina museer. Ibland räddade man föremålen från vanvård eller förstörelse, men alltför ofta ryckte man loss dem ur den omgivning, där de hörde hemma, och där de hade funnits alltifrån sin begynnelse.

Även i detta fall tog man bort något som hörde till Älvsborgs fästning och var viktigt i sammanhanget. Runstenen hade av allt att döma suttit ovanför porten alltsedan fästningens tillkomst. Den var även en betydelsefull och viktig utsmyckning. Allmogen satte sina bomärken på sina tillhörigheter. Boksamlare sätter sina exlibris i sina böcker. Konungarna satte sina krönta namnchiffer eller sina riksvapen på sina slott och fästningar. Runstenslejonet tjänstgjorde som ett dylikt ägaremärke, men alltsedan 1879 eller 1880 är hällen borta från sin plats på Älvsborgs fästning. Ett väsentligt inslag i fästningens sparsamma utsmyckning saknas.

Sätt upp Göta lejon på fästningen!

Gustaf Brusewitz’ teckning har blivit träsnitt.

Säkerligen var det bra, att hällen togs ned, så att den i fortsättningen inte var uts­att för väder och vind, men man hade bort hugga en ny sten med samma utförande och sätta dit den i stället. Givetvis kan man göra så även i våra dagar. Bättre sent än aldrig heter det ju – Göta lejon bör inte saknas på Västergötlands västligaste fästning.

Kanske menar man, att en gravhäll från 1200-talet inte hör hemma på en fästning från 1600-talet. Ett sådant betraktelsesätt är dock ohistoriskt, eftersom fästningsbyggarna inte alls tyckte så. De ansåg, att en gravhäll från 1200-talet mycket väl kunde infogas i en fästning från 1600-talet. De var föregångare vad gäller återanvändning. Inte minst kan det vara angeläget att visa, att gammalt och nytt mycket väl kan förenas. Älvsborgs fästning är inte fullständig utan sitt runstenslejon.

Läs vidare

Västergötlands runinskrifter, granskade och tolkade av Hugo Jungner och Elisabeth Svärdström, I Text, Stockholm 1958 – 1970. (På sidorna 347-351 finns en utförlig och tillförlitlig redogörelse för runstenens historia och runinskriftens tolkning. Även tidigare avbildningar och tidigare inlägg om tolkningen redovisas. Träsnittet i Olof Rudbecks Atlantica har dock inte uppmärksammats.)