Uddevalla har många sevärdheter. På Bohusläns regementes gamla område finns en hel museimiljö, som är mycket omväxlande och har vuxit fram under lång tid. Den gör ett mycket tilltalande intryck.
Ståtliga regementsbyggnader
Regementets kaserner och andra fastigheter är välbyggda och arkitektoniskt genomtänkta. En minnestavla i sten berättar, att de uppfördes 1909-1913 under konung Gustaf V:s regering. Redan minnestavlan visar ett historiskt sinne. Här som på andra håll är regementsbyggnaderna uppförda på en höjd för att de skulle kringfläktas av friska vindar, så att regementsområdet skulle vara hälsosamt för beväringar och befäl. Följden har blivit, att man härifrån har utsikt över staden. Högst upp låg ”paviljongen på Musikberget”. Själva taket är borta, men den upphöjda platsen är kvar. Härifrån skulle musikkåren spela, och då hördes musiken ut över omgivningarna. Musikkåren kallades ”Bohus bataljon” och leddes av den kände militärmusikern Birger Jarl, icke att förväxla med jarlen på 1200-talet, fader till konungarna Valdemar och Magnus Ladulås. Flera inspelningar finns av Bohus bataljon.
Minnesstenarna och regementsparken
Bohusläns regemente har en lång historia. Det räknar sina anor från 1661, men mötesplatsen här i Uddevalla är inte gammal. Ursprungligen var Backamo mötesplats, men 1909-1913 byggdes alltså kasernerna strax utanför Uddevalla. Under det århundrade, som sedan dess har förflutit, har Uddevalla vuxit och omringat regementsområdet. Vid uppfarten till regementet står några minnesstenar, som visar, att man tidigt har vinnlagt sig om sin historia. Där finns en minnessten över slaget vid Landskrona och en annan över sjöslaget i Svensksund. Regementet deltog i båda dessa strider. Dessutom finns en minnessten över själva regementet och en staty, som föreställer en karolin. År 1992 lades regementet tyvärr ned, men historien finns kvar och bevarad i Bohusläns försvarshistoriska museum, en byggnad som ligger i Regementsparken. Denna är en gammal nöjespark för de värnpliktiga, och den ligger mycket naturskönt vid Bäveån, som här slingrar sig och har höga strandbankar. Här finns en friluftsteater och en rotunda för dans. Många träd växer i parken, och marken är kuperad. Ett gammalt soldattorp tjänstgör som kafé, och så har vi museet, ett förhållandevis nybyggt suterränghus.
Brännvinsskåp och reservproviant
Museet innehåller modeller, bilder och föremål. Där finns, som sig bör, en modell över Backamo-området. Där finns en modell över en skansanläggning från andra världskrigets dagar. Från äldre tider finns avmålade regementsfanor och kompanifanor. Utefter en vägg står ett ”brännvinsskåp”, ett stort skåp med många fack och låsbara luckor. I dessa fack kunde befälen förvara en del av sina tillhörigheter, men givetvis misstänkte folk, att mycket brännvin fanns innanför de låsbara luckorna. Med tanke på regementets musikaliska traditioner har man ställt upp en uniformerad skyltdocka med trumpet. Där ses också en utmärkt målning, som visar en trumpetargosse vid ett gammaldags militärtält. En måltidspollett och en marketenteripollett är inramade och kan ses på väggen. I samlingarna finns en mindre kartonglåda med påskriften: ”Kartong för reservproviant (kex och choklad)”. Denna reservproviant fick förtäras enbart i yttersta nöd. Föll man för frestelsen att i oträngt mål mumsa i sig chokladen, hamnade man i buren.
Många hästar
Sällsynt måste ”Munksjö prima 500 blad”, det vill säga toalettpapper, vara. När man ser dessa tunna och små blad, förstår man att utvecklingen verkligen har gått framåt vad gäller toalettpapper. För att skaffa elström ute i skogen, långt från elledningar, hade man en handgenerator. Vi ser en soldat i ”snödräkt” och en lotta i lottauniform. Regementet var förr i världen ett kavalleriregemente. Vi ser flera ryttare med sina hästar, alla i full storlek. Hästar användes inom försvarsmakten som dragdjur ända fram till 1968. ”De var pålitligare än motorfordon i vinterkylan”, heter det. Museibutiken är välutrustad med litteratur om regementets olika kompanier under indelningsverkets dagar. Museet är till stor del ett regementsmuseum, vilket med tanke på läget och andra förhållanden är självklart och utmärkt. Bohuslän hade dock även ett par båtsmanskompanier. Man önskar, att även denna historia i framtiden kommer att speglas i Bohusläns försvarshistoriska museum.
Jag tillhör inte samlingarna
Huvuddelen av samlingarna finns i undervåningen. Där rådde behaglig svalka denna varma högsommardag. Jag fann mig väl till rätta och blev kvar länge. När nya besökare kom nedför trappan, förklarade jag för säkerhets skull, att jag inte ingick i samlingarna, men jag vet inte om de trodde mig.
Lars Gahrn
Kolbäcks och Säbys flitige krönikör Kurt Larsson har genom åren glatt oss med bloggartiklar och hembygdshäften. Nu har han samlat ihop de artiklar, som han har ansett vara viktigast, till en bok: Kurt Larsson, Vedspis, mikrofilm och bredband: Berättelser om livet och hembygden med utsikt från när och fjärran, (Kolbäcks hembygdsförening 2017, 99 rikt illustrerade sidor). Själv har jag skrivit åtskilligt om dessa bygder och vistats där då och då. Jag lever därför med i vad som händer. Anledningen till att jag skriver en bloggartikel om denna hembygdsbok är att den på många sätt kan vara en förebild för andra hembygdsföreningar. Så som Kurt Larsson har gjort kan (och bör) även andra föreningar göra.
