Kungälvsbroderiet – bygdens öden i broderade färgbilder

Kungälvsbygdens historia i broderade bilder, som skildrar livet från hedenhös till våra dagar, är en väldig arbetsuppgift, som har sysselsatt många brodöser under 18 år, men nu är arbetet avslutat. Onsdagen den 17 november 2021 visades för första gången alla sex jätteveporna i Mimers konsthall i Mimers hus i Kungälv. Detta storverk fängslar besökarna genom sin dramatik, sin färgprakt och sin höga kvalitet. Kungälvs Musei Vänner har velat ge Kungälv en motsvarighet till Bayeuxtapeten. Föreningen har lyckats, och nu återstår att förverkliga ett besökscentrum, där broderierna kan visas stadigvarande.

Sigurd Jorsalafar skapade köpstaden

Sigurd Jorsalafar, som gjorde ett korståg till Jerusalem (Jorsala) och grundade staden Kungahälla vid Nordre älv.

Den första vepan sticker ut tack vare sin dramatik, sin färgprakt och sin djärva formgivning, som har tagit efter vikingatidens böljande slingor och barbariska kraft. Här har Birgitta Arkenbacks skapande konstnärliga sinne haft störst utrymme och störst möjligheter. Här har hon varit minst bunden av förlagor. Med sina kunskaper i vikingatidens och medeltidens bildvärld har hon själv skapat historiens bilder. Vid första anblicken kan man tro, att man står inför ett konstverk från den tiden.

Kungsgården i Ytterby finns med

Kungsgården i Ytterby, begynnelsen till staden Kungahälla.

Längts upp i vänstra hörnet sitter Sigurd Jonsalafar, den norske kungen och korsfararen, på en häst med högburet huvud. I högerhanden håller han ett processionskors på en stång. Vänsterhanden lyfter han till hälsning. Sigurd Jorsalafar flyttade Kungahälla från kungsgården i Ytterby till Kastellegården nere vid Nordre älv, där han anlade en kastal. Givetvis är kungsgården i Ytterby med i bildens mitt, och vi får dessutom en bild från det inre av en av gårdens stora hallbyggnader. Kyrkan, som Sigurd lät bygga i Kungahälla nere vid älven, är avbildad som en konstfullt byggd och himlasträvande stavkyrka.

Broderiet fortsätter sagodiktningen

Kyrkan i staden vid Kastellegården (Sigurd Jorsalafars Kungahälla).

Olav Tryggvason mötte enligt sagorna Sigrid Storråda i Kungahälla för att förhandla om giftermål. När hon vägrade att gå över till kristendomen, skulle han ha gett henne en örfil. Men vad nu då, på broderiet är det ju hon som örfilar honom! Kanske kvitterade denna starka och handlingskraftiga kvinna konungens örfil, men därom har sagorna ingenting att berätta. Slår man en kvinna, är man förvisso själv värd en riktig hurring. Historien är inte avslutad ännu, och som synes fortsätter Kungälvsbroderiet sagodiktningen.

Olav den helige och Olof Skötkonung

Enligt sagorna mötte den norske kungen Olav den helige sin svärfar Olof

Olav den helige och Olof Skötkonung slår tärning.

Skötkonung av Sverige. Vid detta tillfälle kastade konungarna tärning om ett par omstridda bygder på Hisingen. De två konungarna ser vi på broderiet. Dock liknar de snarare ölgubbar med röda näsor än idealiserade konungagestalter av hög moralisk resning, utmärkta av manlig ståtlighet. Broderiet kan mycket väl komma verkligheten närmast, men som sagt: förlagor saknas. Man är tvungen att på fri hand göra sig en bild av historien. Hur som helst är den roande och tankeväckande genom att bryta av mot gängse framställningssätt. På detta sätt rör sig historien framåt med uttrycksfulla bilder. Broderiet, som skildrar hertig Erik av Sverige och hans blivande svärmor, drottning Eufemia av Norge, är konstnärligt genialt. Hertig Erik är välväxt, kraftfull och manligt ståtlig. Drottning Eufemia är smärt och har både god och behagfull hållning. Hon rör sig som om hon dansade fram. Halsen är bar, och den praktfullt rödmönstrade klänningen är djupt urringad. Man ser vid sidan om de bägge både hans hornprydda hjälm och en medeltida växtslinga. På samma sätt får vi uttrycksfulla och väl fångade bilder av Håkon Håkonsson, borgen på Ragnhildsholmen Snorre Sturlasson, Magnus Lagaböter, brödbakande kvinnor, den heliga Birgitta, Karl Knutsson Bonde och många andra.

Fina färgskiftningar återges

Hertig Erik och drottning Eufemia.

När vi kommer längre fram i tiden, är förlagorna fler och den konstnärliga friheten mindre. Är man bekant med den nordiska historiens bilder, känner man ibland igen förlagorna. Träsnitt ur Olaus Magnus’ stora krönika har ofta använts som förlagor. Sent omsider har historien kommit fram till 1800-talet, och då har man fotografier att utgå ifrån. Broderierna har dock hela tiden till skillnad från fotografierna den fördelen, att de återger historien i färg. Hantverksskickligheten är stor.  Ett broderi, som visar en ångslup liggande i Nordre älv, har älvens vatten i förgrunden. Brodösen har lyckats med konststycket att återge ljusets speglingar i vattenytan.  Detta broderi har med all rätt valts till omslagsbild för skriften om 1800-talsbroderiet. Skriften heter: Kungälvsbroderiet: 1800-talet: Kungälvs Musei Vänner 2021 (28 sidor jämte omslagets fyra sidor). Fotografen är mycket skicklig och har fångat minsta färgnyans i broderierna.

Bilderna behövs

Ångslupen förtöjd vid torget i Kungälv.

Brodöserna och andra medverkande har utfört ett storverk för sin stad och sin bygd. Den bygd, som har en historia med bilder, har en historia, som kommer att synas och omtalas. De historiska författarna skriver hellre om en historia, som kan illustreras med bilder, än om en bildlös historia. En historia med bilder fastnar bättre i minnet än en historia utan. En stad får högre anseende, om den har en gammal och rik historia. Så är det med Kungälv, och när historien lyfts fram genom bilder ökar anseendet ytterligare. Det är viktigt, att dessa broderade bilder blir kända och tillgängliga, så att de kan användas. I den historiska litteraturen råder nämligen stor bildfattigdom. Samma, ofta inte särskilt bra, bilder används gång på gång. Nytillskott till den historiska bildskatten är mycket välkomna. Efter den 27 november 2021 kommer broderierna att hängas undan igen. Vi vet inte, när vi kan få återse dem. Kanske kunde bilder av broderierna läggas ut på nätet? Kungälvsbroderiets bilder behövs i vår stora bild fattigdom.

Lars Gahrn

2021-11-22

Birgitta Arkenback skildrar historien i bild

Birgitta Arkenback bodde och verkade i Mölndal under 22 år (1958-1976) och hann under denna tid få Mölndals kommuns kulturpris (tillsammans med författarinnan Astrid Pettersson), men nu är hon tillbaka till ursprunget, sitt föräldrahem i Glöskärs by i Torsby församling och Kungälvs kommun.

Barndomshemmet i Torsby

Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.
Birgitta Arkenbacks ateljé. Foto: Lars Gahrn.

Under tiden i Mölndal bodde hon på Hagåkersgatan, Grangatan och Växthusgatan. Hennes man Bertil arbetade på Ericsson (med bland annat Jas Gripen). Själv arbetade hon som konstnärinna. Hon målade (i akvarell och akryl) och vävde egenhändigt komponerade motiv. Hon minns tiden i Mölndal med glädje. Alla var vänliga mot henne och jättebra. Hon fick ställa ut vid flera tillfällen. Hemma i Glöskär fortsätter hon med sin konstnärliga verksamhet. Gården var stor med bohus­länska mått mätt, en mindre herrgård. Här hade hennes mormor fött fjorton barn, däribland Birgittas mamma, på köksbordet. På betesmarkerna ner mot fjorden hade hon själv mjölkat kor för länge sedan. Här bor hennes söner och hennes dotter i närheten. Här har hon slutligen gott om plats för sitt konstnärskap. Till gården hör en källarvind med potatiskällare och mjölkrum i sten i bottenvåningen och en stor vind ovanpå. Här i vinden har Birgitta sin rymliga och ljusa ateljé.

Kungälvs historia i bild

När man träder in i den ljusa ateljén, kommer man rakt in i Kungahällas historia. Eftersom Kungälv, då Kungahälla, var en gränsort, där bohusläningarna och andra norrmän ägnade sig åt handel, och där de norska kungarna infann sig för att bevaka gränsen, invänta nyheter eller träffa konungarna av Sverige och Danmark, är Kungahälla ofta omtalat i de isländska sagorna. Allt är inte sant, men allt är intressant och framför allt fängslande. Bilder saknas från Kunga­hällas första årtusenden, men Birgitta kan skildra Kungälvs historia i bild. Kungälv har fått sin egen motsvarighet till Bayeuxtapeten, nämligen Kungälvsbroderiet, stora, väldiga dukar med broderade bilder ur gamla Kungahällas historia.

Forntidens bildvärld har studerats

Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Margareta Fredkulla, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Birgitta har tecknat förlagorna till de äldsta broderierna. Hon har lyckats fånga forntidens kraft och formvärld. Hon har givetvis noga granskat alla vikingatida och medeltida bilder och konstverk som hon har kunnat finna. Hon har gjort resor för att uppleva byggnadsverk och konstverk från dessa tider. Givetvis har hon besökt Normandie i Frankrike för att på ort och ställe se på Bayeuxtapeten, som skildrar förspelet till normandernas erövring av England 1066 och även själva erövringen. Förlagan till det äldsta Kungälvsbroderiet är fylld av myllrande liv, rörelse, kraft, uttrycksfullhet och bjärta färger. Förlagan är uppsatt här i ateljén som det största av de historiska konstverken.

Margareta Fredkulla

Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.
Drottning Silvia, avporträtterad av Birgitta Arkenback.

Vid trekungamötet i Kungahälla eller kanske snarare strax utanför byn avtalades att den norske kungen Magnus Barfot skulle få sveakonungen Inge Stenkilssons dotter Margareta Fredkulla till äkta. På en stor målning har Birgitta avbildat Margareta Fredkulla. Någon samtida bild av denna kraftfulla kvinna, som var svensk kungadotter och blev först norsk drottning och sedan drottning av Danmark, finns tyvärr inte, men när man ser Birgittas målning, känner man genast igen henne. Så måste Margareta Fredkulla ha sett ut. Hon är högrest och kraftfull. Ögonen tittar forskande och oblygt. Munnen är stor och uttrycksfull. Det blonda hårsvallet är vilt och ostyrigt. Till höger har hon gjort vissa fåfänga försök att fläta det, men till vänster är hårmassorna helt otämjda. Händerna är stora och fingrarna långa. Detta är en kvinna som en man både kan dras till och bli en smula rädd för. Så bör vikingatidens kvinnor ha sett ut, föreställer man sig. Margareta Fredkulla är nog den drottning, som Birgitta oftast har avbildat. Fredsrörelsen i Kungälv utdelar nämligen det så kallade Fredkullapriset till dem, som på olika sätt har verkat för fred och förståelse mellan människorna. Birgitta målar och textar diplomet, som pryds av Margareta Fredkulla, kungadottern och drottningen, som har tillhört alla de tre nordiska ländernas konungahus.

Drottning Silvia

Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.
Systrarna Margareta och Gudrun Lindorm.

Även drottning Silvia tittar fram ur en av målningarna. Birgitta har fångat drottningens livlighet och vänlighet. Blicken är glad, livlig och iakttagande. Huvudfärgen i denna målning är rött, som skiftar i gult. Birgitta har med den röda färgen skickligt återgivit värmen i drottningens personlighet. Den gula färgen ger uttryck för det ljusa rummet. Birgitta arbetar mycket skickligt med färgharmonier. I finrummet i boningshemmet hänger en stor olje­målning, som visar den tyske diktaren Johann Wolfgang von Goethe. Denna skickligt utförda kopia fann Birgittas man Bertil på en auktion i Dalsland och köpte den åt sin fru. Goethe har nämligen skrivit en färglära, som Birgitta noga har läst och begrundat. Den har betytt mycket för henne.

Skogsdrottningen och romaren

Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.
Skogsdrottningen och romaren, skiss till gobeläng.

I sin novellsamling ”Drottningar i Kungahälla” har Selma Lagerlöf infört novellen ”Skogsdrottningen”. Den handlar om en romersk köpmansson, som på ett av faderns handels­fartyg seglade ut på Atlanten och blev stormdriven till Nordre älv. Här blev han bortrövad av en flicka, som red på en älg. Han blev så småningom konung över bygdens folk och ”lade grunden till det stora Kungahällas härlighet”. Birgitta Arkenback har målat skisser till en gobeläng som skildrar romarens och skogsflickans möte. Skisserna är så skickligt och konst­närligt utförda att man genast önskar se själva gobelängen. Detta är inte historia utan en saga, diktad av Selma Lagerlöf, invänder kanske någon. Visst är det så, men märkligt nog kan Selmas saga mycket väl ha en kärna av sanning. På Törnskär utanför Tjörn hittades omkring 1920 kalkstenar från Medelhavsområdet en bit upp på land. Efter ingående undersökningar och överläggningar fann man att den rimliga förklaringen var att de hade utgjort barlast på ett strandat romerskt skepp (Johan Pettersson, De levde bland bergen: Studier i Tjörns kultur­historia, Malung, 1971, s. 9–15). Selma Lagerlöfs bok ”Drottningar i Kungahälla” kom ut 1899, alltså omkring 20 år före fyndet på Törnskär. Selma Lagerlöf föregrep med andra ord arkeologin. Novellen ”Skogsdrottningen” och dess illustrerande gobeläng kan alltså mycket väl spegla en historisk verklighet.

Fler måste få se detta

”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.
”Det var dans bort i vägen”, brodyrarbete av Birgitta Arkenback.

Hos Birgitta Arkenback finns mycket att beundra. Där finns en färgglad målning av den norske medeltidskungen Olav Kyrre, en annan målning av systrarna Gudrun och Margareta Lindorm, en uttrycksfull målning av Martin Luther, en tredje av Don Juan samt bildvävar. Där finns bland annat ett utmärkt broderiarbete, som återger Frödings dikt ”Det var dans bort i vägen”. Birgitta Arkenback ger liv åt historien med färger, fint tecknade människogestalter och dramatisk rörelse. Denna bildskatt har stort värde och bör föras ut till den stora allmän­heten. Föreningen Kungälvs Musei Vänner har givit ut skriften Kungälvsbroderiet 2003–2017 av Solveig Lanzén (2017, 24 sidor, rikt illustrerade med färgfotografier).

Lägg ut bilder på nätet!

Givetvis bör Kungälvs­broderiet ställas ut, men väl så viktigt vore att fotografera av de olika broderierna och Birgitta Arkenbacks målningar och lägga ut dem på nätet. Vårt behov av bilder är oändligt. En bild underlättar inlärning och gör att man lättare minns både människor och händelser. Ser man hennes bilder, känner man att historien får liv på nytt. Man önskar att många fler får ta del av denna upplevelse. Anders Johansson, tecknare på både Kungälvs-Posten och Mölndals-Posten, tog med mig på en biltur i södra Bohuslän. Då hälsade vi på hos Birgitta, och då fick jag se hennes konstverk. Alla intresserade kan inte få enskild visning. Varför inte då som sagt lägga ut bilderna på nätet?

Lars Gahrn