Musikhuset i Mölndals Kråka

Musikhuset i Mölndal blev mycket uppmärksammat på 1980-talet, men redan på 1990-talet flyttade verksamheten. Därefter har det varit mycket svårt att få fram uppgifter om Musikhuset. Då uppenbarade sig Björn Asplind med ett rikligt källmaterial. Tack vare honom kan vi få en liten översikt av vad som har hänt.

Inspelningsstudior behövdes

Tack vare honom och hans källor kan jag nu skriva Musikhusets historia. De flesta sitter nog och undrar vilket hus jag menar. Jag åsyftar gamla Samuelsons strumpfabrik, som ligger längst upp i Mölndals Kråka och hade adressen Kvarnbygatan 10. Mölndals stadsmuseum finns nu i huset, liksom Föreningsarkivet och Riksantikvarieämbetets platskontor i väst. Det hela började med italienaren Marcello Manci, som hade varit artist i Italien. Han berättade: ”Jag fick klart för mig att skivbolag i Italien gärna skickar sina artister utomlands för att göra plattor. Det beror bland annat på att fackföreningen i Italien kräver att få välja studiomusiker åt artisterna och det är inte alltid så populärt.”

Tre studior tillkom

Gamla strumpfabriken – en gång strumpfabrik, sedan musikhus, därefter stadsmuseum.
Gamla strumpfabriken – en gång strumpfabrik, sedan musikhus, därefter stadsmuseum.

Den allmänna meningen var då, att man inte skall bygga en studio och absolut inte utanför Stockholm. Marcello Manci satte sig dock över denna uppfattning och satsade två miljoner kronor på att bygga tre studior i den gamla strumpfabriken, en för 24 kanaler, en för åtta och en för fyra. Namnet på Mancis studior blev Vivaldi Studios. Manci ville hedra minnet av sin landsman Antonio Vivaldi, vars musikstycken är både uppskattade och lätta att spela för nybörjare. Året för Musikhusets begynnelse är inte känt, men en redogörelse meddelar: ”I slutet av 70-talet byggdes Vivaldi studios 24 och 8-kanalare av Åke Eldsäter och Bo Hansén, dåvarande Stage & Studio AB i Göteborg. Åke var den mest akustiskt kunnige och Bosse var en hejare på det elektroniska. Livestudion och 4-kanalaren byggdes -82 helt i egen regi.” Till detta fanns även ett grammofonbolag och ett musikförlag: VCM Records. Givetvis vill man gärna ha ett bestämt årtal för verksamhetens början. Björn Asplind kom in i huset 1980 och är ganska säker på att Marcello Manci började året innan eller med andra ord 1979.

Repetitionslokaler tillkom

Modellen visar den gamla strumpfabriken i Mölndals Kråka. Den västligaste eller nedersta delen av fabriken blev musikhus. Foto ur Björn Asplinds samling.
Modellen visar den gamla strumpfabriken i Mölndals Kråka. Den västligaste eller nedersta delen av fabriken blev musikhus. Foto ur Björn Asplinds samling.

I slutet av 1970-talet pågick ännu strumptillverkning i huset, men den minskade i omfattning och krävde allt mindre utrymme. Andra verksamheter kunde hyra in sig. År 1982 upphörde strumptillverkningen helt och hållet. Detta år tillkom alltså Livestudion och 4-kanalaren. Snart skulle musikverksamheten dock utökas väsentligt. De olika banden behövde repetitionslokaler och undervisning om all teknik, som numera hörde till musikbranschen. Följden blev att Björn Asplind och ytterligare några beslöt att skapa ett musikhus i Mölndal. Man beslöt att koppla in ett studieförbund. Det blev TBV. Man hade hört sig för även med andra, men TBV:s företrädare var den som gick bäst ihop med Musikhusets eldsjälar. Behovet av lokaler var stort. Roger Pettersson, som var avdelningsansvarig, förklarade: ”Efter kommunala musikskolan hamnar ungdomarna antingen i källarlokaler, garage eller rivningshus, eller också lägger de av med spelandet. De flesta vuxna vill spela i grupp, det ger störst utbyte.” I den gamla strumpfabriken fanns 21 repetitionslokaler.

Undervisning i ljud- och ljusteknik

Två grupper skulle dela på en övningslokal. Grupperna organiserades som studiecirklar. Förutom övning kunde de få vidareutbildning i teknik. Björn Asplind blev studierektor inom Musikhuset. Han undervisade inom ljud- och ljusteknik. Tidigare hade han arbetat som högstadielärare i matematik och fysik. Musik och ungdomsarbete hade varit hans fritidssysslor. På detta sätt hade han kommit med i denna nya verksamhet. De olika grupperna ägde en omfattande teknisk utrustning, som var både värdefull och dyrbar. I det nya musikhuset fick varje grupp ett låsbart förvaringsutrymme för sin tekniska utrustning. Tisdagen den 19 april 1983 invigdes TBV:s musikhus i Mölndals Kråka. Tidningarna skrev mycket om det nya musikhuset. På lördagen den 23 april kom som vanligt Gits´ rebus i Göteborgs-Postens lördagsbilaga. Lösningen på denna rebus var: ”Strumpfabriken som blev musikhus”. Björn Asplind sparade artiklarna och TBV:s broschyrer och lät 2013 mig få ta del av dem. Eftersom våra kunskaper om verksamheten dessförinnan hade varit obetydliga, har jag här sammanfattat det viktigaste om starten. Nästa gång går vi vidare.

 

Annonser