Marscher från Europas alla hörn

Slösande rikt är vårt militärmusikaliska kulturarv. Antalet marscher i Europa är oräkneligt stort, och väldigt många är väldigt bra. Tisdagen den 27 september 2016 hade Göteborg Wind Orchestra inbjudit till en marschkonsert i anrika Kronhuset, som var fästningsstaden Göteborgs arsenal på den tiden, då Göteborg var en av Nordeuropas starkast befästa städer.

Anrik konsertsal

Konsert i Göteborgs anrikaste byggnad. Foto: Lars Gahrn.
Konsert i Göteborgs anrikaste byggnad. Foto: Lars Gahrn.

Inne i konsertsalen, där Göteborgs stadsfullmäktige (ännu så länge kallad kommunfullmäktige) sammanträder, lyste mässingskronorna under takbjälkarna och påminde om att kronhussalen en gång i tiden även hade varit garnisonskyrka. Huset har aldrig brunnit, och de kraftiga bjälkarna är de ursprungliga bjälkarna från 1640-talet. Genom årsringsundersökningar har man kommit fram till, att timret stod på rot redan innan Gustaf Wasa blev svensk kung 1523. Ja, huset är verkligen anrikt. Titeln på aftonens konsert var ”Marche Europee – marscher från Europa”. Man hade valt ut marscher från Ryssland i öster till Spanien i väster, från Finland i norr till Italien i söder. Även dirigenten för kvällen, Peter Ettrup Larsen, var, om inte en internationell, så åtminstone en internordisk företeelse. Född och verksam i Danmark, har han studerat i Finland och undervisat där. Han visade sig kunna tala både svenska och finlandssvenska. En finsk marsch spelades, nämligen Muistoja Pohjolasta. Finländska marscher har det gemensamt, berättade Ettrup Larsen, att de är förhållandevis korta. Han förklarade detta med att finländarna nog inte ville stå ute alltför länge i kylan och spela.

Tjajkovskij

Detta är nog en mer skämtsam än verklighetsnära förklaring. Dess syfte är nog främst att roa åhörarna. (Dirigenten är en skicklig musikkåsör.) En marsch av Peter Tjajkovskij var med, och denna marsch hette Marche Slave. Den räknas som ”symfonisk marschmusik utan fioler”. Kort sagt, det är inte den som har gjort honom berömd. Eftersom han var en stor tonsättare inom den klassiska musiken, är Marche Slave alltför utarbetad för att inte säga överarbetad. Marscher hör hemma ungefär mitt emellan populärmusiken och den klassiska musiken, men Tjajkovskij ville alltså glida över i den klassiska musiken. Dessutom förekom många avsnitt, som gick i moll, men marscher skall gå i dur för att muntra upp och pigga upp tågande soldater.

Professionella kompositörer

Peter Ettrup Larsen berättar.
Peter Ettrup Larsen berättar.

Till kvällens överraskningar hörde ”Bellmansmarsch” av en norsk kompositör, som har tagit starka intryck av Bellmans glada melodier. Marschen var pigg och glad som Bellmans musik, men lät den som en marsch? Svaret blir nog snarare nej än ja. Tjajkovskij är bra som Tjajkovskij och Bellman som Bellman. Som marschkompositörer eller marschinspiratörer har de dock sina svagheter. Lyckligtvis är antalet professionella marschkompositörer mycket stort. Namn som Grundström, Widner, Fucik, Teike och Ganne väcker många musikaliska minnen. Dessa kompositörer var representerade i programmet med utmärkta marscher. Även två danskar fanns med. I Danmark har alla monarker sedan 1800-talets mitt fått en marsch sig tillägnad. Numera skall inte bara den regerande konungen eller drottningen ha en egen marsch utan alla medlemmar av kungahuset. Vi fick höra ”Dr. Margarethe II’s Parademarch”. Vi fick därmed veta, att danskarna är bra både på att dirigera och på att komponera.

Operettkomponister

Under 1800-talets senare hälft var det vanligt, att marschkompositörer även komponerade operetter, berättade dirigenten. Både operetterna och marscherna hör hemma mellan populärmusiken och den klassiska musiken. Därför förstår man, att kompositörerna ägnade sig även åt operetter. Om man bara snuddar vid musikhistorien, börjar man snart ana vilka mängder ospelade operetter och operor, som vilar i musikarkiven, många av dem mycket bra. Göteborg Wind Orchestra har en stor bredd i sin repertoar. För att leva vidare och skaffa sig en större publik har man börjat spela många andra slags musik.

Birger Jarls inspelningar

Tack för oss!
Tack för oss!

Musikkårernas ursprung var dock marschernas värld. Musikkårerna var utomhusorkestrar, som spelade på gående fot för att pigga upp och muntra upp marscherande soldater. Därför är det historiskt riktigt och viktigt, att man inte släpper förbindelsen med sitt ursprung. Till marschkonserten hade vänföreningen plockat fram tre av fem inspelningar med ”Marschklanger”, dirigent: Birger Jarl. Jag kunde inte motstå dessa ungefär 20-åriga inspelningar och en fjärde med flygvapnets marscher utan inköpte dem. Innan häpna läsare kastar sig på telefonen för att upplysa mig om att Birger Jarl, Stockholms grundare, gick ur tiden 1266 och alltså inte kan ha dirigerat någon musikkår för 20 år sedan, vill jag påpeka, att även en sentida dirigent inom militärmusiken har burit detta historiska namn. Han ledde musikkåren, även kallad ”Bohus bataljon”, vid Bohusläns regemente i Uddevalla. Musikhistorien är rik på kulturhistoria. Presentationerna av marscherna blir till smärre föredrag av stort intresse. Peter Ettrup Larsen både berättade och dirigerade med den äran.

Klicka här för denna artikel som pdf

Välkommen till Jonsered, Victoria!

En kung besöker inte vilken ort, som helst, men den 14 september 1901 besökte Sveriges, Norges, Götes och Wendes konung, Oscar II, denna industriort och detta mönstersamhälle. Besöket förevigades genom att kungen skrev sitt namn på berget invid kraftverkskanalen.

Oscar II:s vänner i Jonsered

Uppställning med flaggan vid Oscar II:s namnteckning och informationstavlan. Foto: Lars Gahrn.
Uppställning med flaggan vid Oscar II:s namnteckning och informationstavlan. Foto: Lars Gahrn.

”Sällskapet Oscar II:s vänner”, ett antal medlemmar ur Jonsereds hembygdsförening, firar årligen konungens besök på orten med ett memorandum (något minnesvärt) på platsen för konungens namnteckning i berget. Man samlas i hembygdsföreningens rum i porthuset inom Jonsereds fabriker. Därifrån tågar sällskapet iväg med en unionsflagga i täten upp till platsen för inskriften. Unionsflaggan är en skapelse från Jonsered. Man har tagit två små norska flaggor och sytt fast dem på en svensk fana på övre fältet närmast fanstången, en på vardera sidan av fanduken.

Trefaldigt leve för Oscar

Oscar II:s dag firas med prinsesstårta och kaffe i hembygdsföreningens salar i Porthuset.
Oscar II:s dag firas med prinsesstårta och kaffe i hembygdsföreningens salar i Porthuset.

Väl framkomna till minnesplatsen lägger sällskapets medlemmar ned en rhododen­dronkrans vid inskriften. Någon läser upp en memorandumkantat (något skämtsam och inte alltid vördsam). Därefter sjungs ”Kungssången” och ”Du gamla, du fria” till ackompanjemang av en cd-spelare. Glas eller rättare sagt vinglas av plast plockas fram, och samtliga deltagare i firandet serveras Herrljungacider. Man minglar, och man dricker konungens skål i ”närprod­ucerad” – nu ack så viktigt – cider. ”Sällskapets hovdam” (tillika ordförande i Jonsereds hembygdsförening) utbringar ett trefaldigt leve för konungen. (I Jonsered hävdar man med bestämdhet, att i kungliga sammanhang skall man hurra tre gånger, inte fyra.) Efter detta trefaldiga leverop är det dags att med fanan i täten tåga tillbaka till porthuset till ackompanjemang av ”Bohus bataljon”, ”Under blågul fana” och andra marscher.

Samling i porthuset

I porthuset serveras kaffe och prinsesstårta (med namnet Oscar på). Där följer trivsamt, omväxlande och långvarigt samspråk. Firandet genomförs hela tiden med glimten i ögat. Allt rör sig i gränslandet mellan skämt och allvar. ”Man har inte roligare än man gör sig”, heter det som bekant. Föreningen tycker, att det är roligt att ha något att fira. Att samla sina medlemmar för samvaro kan vara nog så viktigt, och dessutom kommer gäster utifrån. Jag brukar dyka upp där. Vivan Nilsson, som arbetar med Kortedala museum och har skrivit om Uddared (i Jonsered) brukar också infinna sig. År 2014 kom en guide från Gudhem, och vi hade mycket att prata om.

Victorias namnteckning önskas

Oscar II:s namnteckning har visat sig vara en tillgång för Jonsered, om man bara vill använda den. Inskriften höggs in för mer än ett århundrade sedan. Givetvis skulle det vara värdefullt att få fler kungliga namnteckningar i berget. Jonsereds hembygdsförening och Sällskapet Oscar II:s vänner vill mycket gärna få ta emot kronprinsessan Victoria som gäst. Victorias namnteckning bredvid hennes farfarsfarfarsfars skulle förhöja platsens dragningskraft. Kronprinsessan är hertiginna av Västergötland. Förr eller senare bör hon besöka denna ort inom sitt hertigdöme.

Välkommen hit till Jonsered!

Kronprinsessan Victoria är välkommen att skriva sitt namn i berget.
Kronprinsessan Victoria är välkommen att skriva sitt namn i berget.

Jonsereds hembygdsförening har tillskrivit kronprinsessan och fått ett artigt brev från hovet. Man lovade att ha Jonsered i åtanke, när kronprinsessan har ärende hit åt väster. Det låter ju lovande. Jonsered har mycket att visa upp: fabriksbyggnader (som rentav har blivit frimärksmotiv), arbetarbostäder som är byggnadsminnen, en herrgård (eller slott), ett kloster, en musikkår och ett museum. Kronprinsessan kommer att bli väl mottagen. Hon får mycket att se och mycket att göra. Vi vädjar till Victoria att komma.

Vädjan till kronprinsessan Victoria att komma till Jonsered och skriva sitt namn på berget

År nittonhundraett – vi minns alltjämt den gången –
kom konung Oscar hit. Han stod här på perrongen,
lång, nådig, rak och grann. Då såg man Gibson buga.
Då såg man hav med folk, varenda man och fruga.
Vår kung visades runt, och sedan före kvällen
skrev Oscar in sitt namn så sirligt grant på hällen.
Hans namn har huggits in. Det står där som ett minne
av konungens besök, som fängslar mångas sinne.

Besöket gav oss glans, och mången härav lärde,
att Jonsered är känt, en ort av största värde.
Det fanns då mången ort, som enträget begärde
ett konungabesök. Men konungen beskärde
ej varje sökande den mycket höga nåden.
Säll därför var och en, som faktiskt kunde få den.

Detsamma gäller än. Vi därför ber Victoria
att göra avtryck nu i Jonsereds historia.
Med glädje, vänlighet och allra största iver
gör kronprinsessan jämt ett intryck som förbliver.
En kvinna, som drar folk, vill alla gärna finna.
Den allra bästa är vår egen hertiginna.
Victoria, kom hit! Vår ort blir strax en säll en,
ifall du skriver in ditt kära namn i hällen.

Klicka här för denna artikel som pdf