Undervisning i krigskonsten

Krigskonsten kräver ofta stora kunskaper, stor skicklighet och betydande erfarenhet. Man har mycket att lära innan man kan börja förstå forna dagars krigshistoria. Stor hjälp har man av de militärhistoriska föreningarna, som ger oss uppvisningar sommartid.

Snabb stormning

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Soldaterna stormade snabbt och behändigt Gräfsnäs’ vallar. Foto: Lars Gahrn.

Sommaren 2015 var jag med om fyra sådana uppvisningar. Jag vill därför redovisa mina intryck därifrån. Söndagen den 12 juli var jag med på slottsspelen i Gräfsnäs. Borgens försvarare och dess angripare drabbade samman först på skilda ställen utanför borgen och sedan inom borgens vallar. Mycket skickligt lotsade man runt oss åskådare mellan de olika stridsplatserna. Intressant var att se, hur angriparna stormade vallarna. Slottet omges av jordvallar, som visserligen är branta men dock sluttar. Angriparna lyckades förvånansvärt snabbt klättra uppför dessa branta sluttningar. Stormningen bör ha varit svårare på den tiden, då vallgraven var fylld med vatten, men ändå måste man ha haft något slags stormhinder både nere i vattnet och även uppe på vallens krön. Annars skulle stormningen förr nog ha gått ungefär lika snabbt som i våra dagar.

Lineartaktik – klok taktik

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lineartaktik på Gräfsnäs: alla soldater skulle stå på rakt led.

Lördagen den 18 juli hade Bohus Elfsborghs Caroliner uppvisning i samband med invigningen av Locks Rike, Jan Erik Axelssons tornhus med tillhörande ägor i Kungälvs Ytterby. Vi fick då se en vacker uppvisning i lineartaktik, det vill säga framryckning i rak linje. Efter att inledningsvis ha beskjutit borgen med fältkanon ryckte fotsoldaterna fram på rak linje. Då och då gjorde de halt och avsköt en salva. Lite eftertanke leder till förståelse av denna taktik. Om soldaterna fick rycka fram så snabbt som de ville och kunde, skulle de snabbaste och oförvägnaste hamna framför de andra. De bästa soldaterna skulle löpa ökad risk att stupa eller såras med påföljd att hela förbandet snart skulle komma i gungning. Ett olyckligt exempel på bristande lineartaktik är Gustaf II Adolfs död i slaget vid Lützen. Ivrig att anfalla fienden red konungen iväg utan att försäkra sig om att alla andra ryttare höll jämna steg med honom och hans följeslagare. Därför fick kungen alltför många fiender omkring sig. Han stupade mot övermakten.

Framryckning genom fotfolket

Lördagen den 15 augusti var jag med på Kongelfs Gästabud. Carolinerna tränade då nedanför fästningen. Kavalleri och fotfolk anföll fienden. Kavalleriet stod uppställt bakom infanteristerna. När ryttarna skulle rida till anfall, öppnade fotsoldaterna breda luckor mellan soldaterna, så att en ryttare kunde rida fram i varje lucka. Jag har aldrig tidigare sett ett sådant slag av framryckning. Denna uppvisning upprepades senare på eftermiddagen inne på Jussi Björlings plats vid Operan.

Beridna spanare

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Ryttarna rider fram mellan fotsoldaterna.

Söndagen den 30 augusti spelade Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer upp slaget i Landvetter 1645 inne i Klippans kulturreservat. Härifrån kan man berätta om den beridna spaningspatrullen, som kunskapade och red fram mot fienden för att ta reda på så mycket som möjligt. Det är mycket svårt att göra sig en bild av vad som finns eller sker bortanför skogsbrynet. Man var därför hela tiden tvungen att spana. Ändå kunde man lätt bli utsatt för obehagliga överraskningar. Här på Klippan fick man även en påminnelse om fanans betydelse. När svenskarna hade återerövrat Landvetter, togs den danska fanan ner. I stället sattes den svenska upp. Dannebrogen bars undan med fanstången vågrätt. De tre militärhistoriska föreningarna bjöd på åskådningsundervisning på fler platser under sommaren, men nu har jag berättat om de tillfällen då jag var med bland åskådarna. Man gör ständigt nya iakttagelser och lär sig ständigt litet mer. Detsamma gäller soldaterna, som är mycket bra på att förkovra sig och vidareutveckla verksamheten.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Klippan-dagarna blev ”fantastiska”

Hur skulle det gå med Klippandagarna efter Ann Jönssons frånfälle? Ann Jönsson var ordförande i föreningen Bevara södra älvstranden. I årtionden hade hon kämpat för att bevara den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen på Göta älvs södra strand i Göteborgs stad. I början av 2015 gick Ann Jönsson, som under Klippandagarna förvandlades till Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, ur tiden. Hur skulle det gå nu?

Riksänkedrottningens arvtagare

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Detta år inföll Klippan-dagarna lördagen den 29 och söndagen den 30 augusti. Allt var sig likt. Även litet av förnyelse kunde spåras. Riksänkedrottningen hade nämligen lätt att samarbeta med andra och få dem med sig. De tre militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer hade blivit som hennes pojkar och flickor. Hon uppskattade dem mycket, och de besvarade hennes uppskattning. Hon hade förberett dem på att de måste ta över Klippan-dagarna. De var beredda, och nu hade de tagit över. På något sätt hade hon blivit ”regementets moder”. Hennes pojkar hade varit rörande omtänksamma och tillmötesgående gentemot henne. Givetvis innebär det en lockelse för dem att framträda i de kvarter, där ruinerna efter Älvsborgs slott eller Gamla Älvsborg finns, här längst ut i stadsdelen Majorna, där Klippan med den gamla Kungsladugården har blivit kulturreservat.

Gudstjänst och musikstunder

Högst på gamla Skinnareklippan tronar Sankta Birgittas kapell, dock inte uppkallat efter så östliga storheter som Sveriges, läs Östsveriges, Sankta Birgitta. I stället har den irländska Sankta Birgitta gett namn åt kapellet. Vi befinner oss ju i Göteborg eller Lilla London, där man hämtade det mesta från Storbritannien. Här i kapellet firades gudstjänst klockan 11.00 på söndagen. Jag var där och beundrade orgeln, som fyllde kapellet med sina kraftfulla klanger. Senare under dagen anordnades i kapellet ”Musik på Klippan”, musikstunder med vacker musik och sång.

Bellman på kinesiska

Flottans män sjunger.

Flottans män sjunger.

I Kungsladugårdens trädgård hade Carolinerna och Gustavianerna som vanligt sina tältläger. Där fanns också plats för sång och musik. Flottans män sjöng sina sjömanssånger – flera från Storbritannien – med kläm och bravur. Här framträdde även trubaduren Martin Bagge, som sjöng Bellman och Taube. Tack vare ostindiefararen Götheborg hade han konserterat även långt borta i Kanton. Han kunde därför sjunga Bellmans kända sång ”Fjäriln vingad syns på Haga” även på kinesiska (!). Dessutom drog han av bara farten några strofer på engelska och några på tyska. Vår ostindiefarare har verkligen lett till omfattande internationellt utbyte. Bellman själv hade knappast kunnat drömma om att han skulle sjungas på kinesiska i Kina. Bagge inser fullt ut värdet av vår ostindiefarare och talade varmt för, att vi borde göra allt för att behålla henne kvar i Göteborgs hamn, där hon på alla sätt hör hemma.

Desertör på Färjan 4

Desertören fängslas ombord på Färjan 4.

Desertören fängslas ombord på Färjan 4.

De tre militärhistoriska föreningarna spelade upp slaget i Landvetter 1645. Jag skall skriva om denna uppvisning i en annan bloggartikel. Färjan 4 gjorde sina hamnturer. Nytt för i år var att slaget flätades ihop med färjans hamnturer. Omedelbart efter slaget deserterade nämligen en karolin. Hon flydde ombord på Färjan 4, där hon fängslades med hand- och fotfängsel. Hela tiden munhöggs hon och de andra soldaterna till passagerarnas förnöjelse. Det var vanligt att desertörer och brottslingar rymde till sjöss. Ibland tog de hyra och arbetade som sjömän på främmande hav. Ibland utvandrade de. På grund av äldre århundradens bristfälliga folkbokföring var de då utom räckhåll för rättvisans på den tiden ganska korta arm.

Många skepp på ingång

Under Färjan 4:s korta hamntur mötte vi en av Stenafärjorna på ingång. Färjan 4 kändes liten gentemot den skyhöga Stenafärjans väldiga skeppssida. Vi mötte vidare båtarna Nya Skärgården, Walona och Carl Michael Bellman. Göteborgs hamn har mycket att visa upp ännu, fastän lastfartygen lägger till ute vid Arendal i Skandiahamnen. En av passagerarna på Färjan 4 blev så överväldigad av upplevelserna under hamnturen, att hon med stort eftertryck sade ”Fantastiskt!” jag vet inte hur många gånger. Kanske sade Riksänkedrottningen något liknande i sin himmel. Hur som helst hade hon all anledning att vara stolt över sina pojkar och flickor. Till och med hennes väderlycka hade de lyckats ta över.

Klicka här för denna artikel som pdf

Kongelfs Gästabud – med linfärja till historien

Kungälvs medeltidsdagar minns jag med glädje. Under dem kunde jag köpa alla slags medeltidskläder till låga priser. Mycket annat fanns också att se och höra. Den 14-16 augusti 2015 kom en efterföljare, nämligen Kongelfs Gästabud. Lördagen den 15 augusti var jag där. Nu skall jag berätta om mina upplevelser på detta gästabud.

En färja på fästningen

Linfärjan inbjuder till en kort sjöresa på grunda och stormfria farvatten. Foto: Lars Gahrn.

Linfärjan inbjuder till en kort sjöresa på grunda och stormfria farvatten. Foto: Lars Gahrn.

Bohus fästning är ett historiskt reservat mitt i en brusande nutid. Fästningen är en utmärkt plats för marknader. Som vid många andra tillfällen fanns här många marknadsstånd med mycket sevärt. Jag dök dock genast på en nyhet för året. Inom fästningsverken finns en stor damm. Ingen har haft någon nytta eller glädje av denna damm förrän nu. I dammen fanns nu en linfärja. Man kunde färja över sig från den ena stranden till den andra genom att dra i en lina, vars ena ända var fäst i den ena stranden, och vars andra ända var fäst i den andra. Själv har jag läst och forskat mycket kring samfärdsel i äldre tid. För mig var det mycket lockande att pröva på denna färja. Klokt nog var färjan det första, som jag ägnade mig åt. Senare under dagen var den ständigt upptagen.

Färjan på Österdalälven

Färjan var desto intressantare som jag från min barndom något dunkelt mindes en sådan färja från Österdalälven. Vi semestrade då i Ullvi by i Leksands socken. Där fanns en linfärja, med vars hjälp man kunde färja sig över älven. Tiden var 1950- och 1960-talen. Man var dock inte säker på att kunna komma över älven. På den tiden flottade man ännu timmer. När det låg timmer ute i farleden, måste färjan bli kvar vid stranden. Min far hade dragit i stålvajern här på Dalälven, men nu fick jag, femtio år senare, själv pröva på en sådan färja, låt vara betydligt mindre. För säkerhets skull hade man hängt på en räddningskrans. Att döma av vattendjupet hade man dock mycket väl kunnat vada över. Fästningens linfärja hör inte till de farliga leksakerna, men den kan lära besökarna litet grand om forna tiders samfärdsel.

Lädersulor på kullersten

Färjan hade hela tiden intresserade sjöfarare ombord.

Färjan hade hela tiden intresserade sjöfarare ombord.

Bohus Elfsborghs Caroliner och Gustav II Adolfs fotfänika hade ett fältläger inom fästningen. De övade nedanför fästningen vid Roddklubbens byggnader inför kvällens uppvisning inne i Göteborg på Jussi Björlings plats vid Operan. Här hade det danska Tordenskioldssällskapet slagit läger. Uppfartsvägen till fästningen är stensatt med kullerstenar, som under århundradenas lopp har blivit blankslitna. Soldaterna vandrade mycket försiktigt, när de tågade ner. Lädersulor på blanksliten kullersten medför att man lätt slinter. När hästarna med hästskor av järn vandrade uppför, gick de mycket försiktigt och gled ibland något. Både människor och hästar hade mycket svårare att gå stadigt och säkert förr.

Penningbälte till salu

Rid försiktigt! Kullerstenen och hästskorna är hala.

Rid försiktigt! Kullerstenen och hästskorna är hala.

Från en sådan marknad är det svårt att gå tomhänt hem. Sadelmakaren Mikael Lindgren (nu bosatt i Höganäs) hade ett stånd med lädervaror, däribland ett penningbälte. Bältet bestod av dubbla läderremmar. Inåt finns ett blixtlås, som kan öppnas, så att man kan fylla bältet med sedlar. Detta är onekligen ett mycket säkert sätt att förvara pengar under resor. Jag talade med honom och frågade varifrån förebilden kom. ”Sådant har man nog hållit på med sedan Jesu tid”, svarade han. I evangelierna omtalas nämligen guld i bältet och penningar i bältet (Matt. 10:9 och Mark. 6:8). Under 1920- och 1930-talet var man rädd för ryska agenter ”med rubler i bältet”. Från August Bondesons roman ”Skollärare John Chronschoughs memoarer” erinrar jag mig slutkapitlet, där Sven Jönsson kommer hem. Han löste av sig ”sin svångrem, som utgjordes av ett tjockt, brett, dubbelt läderbälte, tungt av myntat guld, öppnade det mekaniska låset och lät en lång orm av glimmande och klingande pund sterling slingra sig ut på bordet”. Andra delen av dessa memoarer utkom 1904. Då var tydligen sådana bälten välkända. Varken skollärare Chronschoughs samtida eller Jesu apostlar hade dock blixtlås i sina penningbälten. Var tid har sitt. Jag kunde inte motstå frestelsen att köpa ett bälte. Nu vet jag hur jag skall förvärva mina pengar säkrare under nästa semester.

Pirater sjöng och spelade

Mycket annat borde berättas, men utrymmet räcker inte till för allt, och min tid räckte inte till för att vara med om allt. Ett piratband sjöng och spelade med glädje och kläm. De gjorde en stark och uppskattad insats – liksom många andra. Folk strömmade till hela dagen, men tyvärr sammanföll Kongelfs Gästabud med Kulturkalaset i Göteborg. I annat fall skulle rimligen tillströmningen på Bohus fästning ha varit större.

Klicka här för denna artikel som pdf

Hunehals Borg ökar medeltidsintresset

”Finns det så mycket medeltid i Norra Halland?” undrade jag under medeltidsdagen vid Hunehals Borg-området den 11 juli 2015. Folk strömmade till i det vackra sommarvädret. Visst hade man anledning att vara förvånad. Föreningen Hunehals Borg har varit både flitig och framgångsrik. På kort tid har medeltidsintresset i Nordhalland vuxit sig mycket starkt, men givetvis kom här – som på alla andra medeltidsmarknader – mycket folk i medeltidskläder utifrån.

En stor hall för utställningar

Hunehals borg på en nygjord historiemålning. Foto: Lars Gahrn.

Hunehals borg på en nygjord historiemålning. Foto: Lars Gahrn.

Föreningen har på kort tid uträttat förvånansvärt mycket. En bit vid sidan av borgområdet står nu en stor utställningshall. Här invigdes tre historiemålningar ur Hunehalsborgens korta historia och en modell av borgen. Här i denna hall finns nu goda möjligheter att med utställningar lyfta fram och klargöra både borgens och omgivningarnas historia. Inne på själva förborgen spelades ett skådespel om borgens historia. Här visades medeltida kampsporter och medeltida krigare i strid mot varandra. Medeltida kläder visades upp och fick sin historia förklarad. Gruppen ”Förgätmigej” framträdde. Hillewi Elgstrand sjöng, och Oscar Jacobsson spelade harpa. Tillsammans utgjorde de gruppen Förgätmigej. Om dem har jag skrivit en särskild bloggartikel. Sabina sjöng, spelade och dansade. Hon förevisade även sina instrument och berättade om dem.

Rustningar av många slag

Ryttare med högst skiftande utrustning så som det var på medeltiden.

Ryttare med högst skiftande utrustning så som det var på medeltiden.

Fakiren och trollkonstnären Caligari uppträdde. Han både roade och fängslade åskådarna, som var många, uppspelta och förundrade över hans osannolika konster. Vid tre tillfällen förekom ryttaruppvisningar. Män och kvinnor i medeltida rustningar red runt på strandängen och red till anfall mot en skara fotfolk. Ryttarna var en mycket brokig skara, om man ser till rustningarna. Här fanns pansar och hjälmar av vitt skilda slag. Så var det även i den medeltida verkligheten. Uniformer var ännu inte ens påtänkta, och standardisering var ett okänt begrepp. När arkeologerna öppnade Korsbetningens massgravar utanför Visbys ringmur, förundrades de över, hur många olika slag av skyddskläder och skyddande pansar som de fann.

Caroliner i medeltiden

Sabina spelar och sjunger.

Sabina spelar och sjunger.

Bland ryttarna såg jag välkända ansikten. Här hade vi återigen några av Bohus Elfsborghs Caroliner. Våra vänner karolinerna är den enda historieföreningen i Västsverige, som har ridhästar. Under varje århundrade av vår långa historia har människorna haft hästar till hjälp. Följaktligen växlar karolinerna friskt mellan århundradena. De växlar också klädedräkt men inte alltid ryttarstövlar. Om inte annat känns de igen på sina karolinska ryttarstövlar. Det är svårt att få tag i bra medeltida skor, och ännu svårare är nog att få tag i bra medeltida ryttarstövlar eller motsvarande. Kanske är det så, att deras karolinska ryttarstövlar är de bästa fotbeklädnader, som en ryttare kan ha? De berömmer den tidens stövlar mycket. Hur som helst är det alltid trevligt att träffa dem. Dessutom vet man på förhand, att ryttaruppvisningarna blir bra.

Medeltidsmarknad

Mellan borgberget och utställningshallen fanns marknadsstånd. Man förundrade sig över det breda utbudet. En av de varor, som salubjöds, var föreningens nyligen utgivna bok ”Hunehals Borg i nordhalländsk medeltid” av Berit Hall, Anders Håkansson, Mattias Niord, Birgitta Tingdal och Pablo Wiking-Faria (2014, 125 rikt illustrerade sidor). Man sålde 28 exemplar av boken. Den, som försöker sälja böcker, vet, att även denna siffra är en stor framgång för Föreningen Hunehals Borg. En av köparna var jag. Även denna försäljning (helt utan övertalning) var en stor framgång, eftersom jag, på grund av överfulla bokhyllor, har föresatt mig att framöver köpa så få böcker som möjligt.

Klicka här för denna artikel som pdf

30 framgångsrika år för Beridna högvakten

Beridna högvakten rider på Östra Hamngatan. Foto: Lars Gahrn.

Beridna högvakten rider på Östra Hamngatan. Foto: Lars Gahrn.

Musik, soldater, vackra uniformer, blanka hjälmar och hästar – där har ni beridna högvakten i ett nötskal. Vår huvudstads invånare och alla turister där får ofta denna upplevelse, men andra svenskar har länge varit hänvisade till att uppleva beridna högvakten genom tidningarnas bilder, TV eller egna stockholmsbesök. Föreningen Beridna högvakten har ändrat på detta. Föreningen har fört ut högvakten till andra städer i riket.

Hästarna ville komma ut

Bohus Elfsborghs Caroliner rider förbi Kungsportsplatsen och Karl IX:s ryttarstaty.

Bohus Elfsborghs Caroliner rider förbi Kungsportsplatsen och Karl IX:s ryttarstaty.

År 2011 gästade man Göteborg. Jag var där och skrev en bloggartikel. Söndagen den 20 september 2015 var högvakten tillbaka. På lördagen hade dragonmusikerna och hästarna bjudit på uppvisning och konsert i Helsingborg. Tidigt på söndagsmorgonen anlände bussar med dragonmusikerna och hästvagnarna med deras fyrbenta vänner till Heden i Göteborg. Jag var där från början för att uppleva hur lägret vaknar. Hästarna anade att de var framme i och med att vagnarna hade stått stilla en längre stund. Vissa av dem började stampa eller sparka inne i sina boxar för att tala om, att de ville komma ut. Hästarna är mycket väldresserade, men hästar är (liksom vi människor) egensinniga och oberäkneliga. Tack vare denna egensinnighet kan man göra många intressanta iakttagelser. En av de två fanförarna red omkring med flagga och häst. Plötsligt hoppade hästen jämfota rakt upp i luften. ”Vad blev du rädd för nu?” Hästen kunde inte svara på denna fråga och gjorde lyckligtvis inte om jämfotahoppet under uppvisningen, då den skötte sig exemplariskt.

Fler än 30 hästar

Dragonmusikkåren hade kommit med många hästar. Jag räknade in allt som allt nitton, fem vita, tretton bruna och en svart. Vaktparaden var dock mycket längre än så, ty Bohus Elfsborghs Caroliner ställde upp med femton hästar och femton ryttare, både män och kvinnor, ungefär lika många av vartdera könet. Så stor hade jag aldrig tidigare sett karolinernas kavalleriavdelning. Med två kvinnliga ridande poliser i täten gav sig hela vaktparaden iväg. Polishästarna var ungefär lika stora och granna som högvaktens pukhäst, alla tre stora, starka, lugna och trygga djur med stora hovskägg. Efter polishästarna kom dragonmusikernas två fanförare. Därefter kom de beridna musikerna och musikfanjunkaren. Livdragonernas blanka pickelhuvor lyste och glänste grant. Därefter kom karolinerna, liksom en uppenbarelse ur en äldre tid. De såg ut som om de hade kommit från ett fälttåg eller en längre marsch.

Karolinerna gav tidstroget intryck

Polishästarna var lika ståtliga och granna som högvaktens pukhäst.

Polishästarna var lika ståtliga och granna som högvaktens pukhäst.

Den tidens uniformer bestod av vadmalskläder. Sådana kläder kan inte få lika starka och lysande färger som livdragonernas rockar och byxor. Dessutom är både stövlar och uniformspersedlar väl ingångna och väl använda. Karolinerna över mycket ofta och ger ofta uppvisningar. Kläderna kanske rentav kan sägas vara slitna. Detta är utmärkt och historiskt helt riktigt. Man bar sina uniformspersedlar mycket länge förr i tiden, ibland alldeles för länge. Karolinerna gjorde ett mycket äkta intryck. Några ryttare bar gula kyller, men om man färgar dem gula så som man färgade på den tiden, får man inte samma färgstyrka, som nutida kläder har. Karolinernas kyller är blekgula, helt historiskt riktigt. Karolinerna gjorde som sagt ett mycket äkta intryck. De var som en uppenbarelse ur ett äldre, mindre färgstarkt och lysande, men mera kraftfullt och segerrikt tidsskede. De är en stor tillgång för uppvisningar av detta slag.

Ridande konsert på torget

Processionen red Kristinelundsgatan fram, ut till Kungsportsavenyn. Därefter red man på Kungsportsavenyn och Östra Hamngatan och tog in på Gustav Adolfs Torg. Livgardets dragonmusikkkår red fram på torget och red runt allt under det att musikerna spelade marscher. Där var fullt av åskådare som hade klättrat upp på alla upphöjningar för att se så bra som möjligt. Avspärrningskedjorna runt Gustaf II Adolfs bildstod var denna dag till ingen nytta. Folk hade klättrat upp på varje trappsteg runt sockeln. Hade kungen haft så mycket folk omkring sig i slaget vid Lützen, hade han knappast stupat i striden. Här på torget berättade kanslichefen Olof Karlander om föreningens verksamhet. I år firar föreningen 30-årsjubileum. Den har ökat sitt medlemsantal år för år. Bara i år har medlemmarna blivit 3000 fler. Medlemstalet är nu uppe i nästan 24 000 medlemmar. Föreningen är alltså närmast en folkrörelse med medlemmar i alla delar av landet. Föreningen bekostar Beridna högvaktens hästar och har för närvarande icke färre än 80 hästar. Det höga medlemstalet är en viktig signal till beslutsfattarna, framhöll Karlander. Väldigt många svenskar vill ha kvar högvaktens hästar och är rentav beredda att betala för dem. Efter konserten och defileringen på Gustav Adolfs torg red ryttarna tillbaka samma väg som de hade kommit. Huruvida hästarna hade tänkt sig att stanna i Göteborg, kan jag inte avgöra. En del av dem visade sig emellertid något bångstyriga, när de på nytt skulle ledas in i sina vagnar. Själva ritten genom Göteborg hade däremot gått utmärkt. Karolinernas hästar hade, också de, bestått provet med glans. Karolinerna fick många lovord från Beridna högvaktens företrädare. Västsverige har alltså både ryttare och hästar. Tack vare hemvärnet finns även militärmusik. Förhoppningsvis inser myndigheterna vikten av att bjuda folket på skådespel. En västsvensk vaktparad står då högt på önskelistan.

Klicka här för denna artikel som pdf

En fornnordisk borg i Ytterby

Tornhuset i Locks rike. Foto: Lars Gahrn.

Tornhuset i Locks rike. Foto: Lars Gahrn.

Under senare hälften av 1400-talet var Axelssönerna de stora borgbyggarna och borgherrarna i Norden. De var de ledande stormännen i Danmark och Sverige. Axelssönerna tillhörde adelssläkten Tott och lät på sin tid verkligen tala om sig. De har sedan länge gått till historien, men historien upprepar sig. Lördagen den 18 juli 2015 invigdes en borg i Kungälvs Ytterby.

Ett hus, svårt att beskriva

I södra Bohuslän bygger nutidens Axelssöner borgar. Jag har tidigare skrivit om Mats Axelsson i Dotorp. Ovanför sin gård bygger han en mindre och mycket stilfull borg, Stenrikeborg, på toppen av ett berg. Nu har hans bror Jan Erik Axelsson, välbeställd fastighetsmäklare och framgångsrik affärsman med många verksamheter, uppfört ett slags borg som bostad åt sig och sin familj strax utanför eller norr om Kungälvs Ytterby. Min uppmärksamhet fångades och min nyfikenhet väcktes av Bohus Elfsborghs Caroliner. De berättade, att de skulle medverka vid invigningen av en byggnad i Ytterby, men de hade så svårt att beskriva vad för slags byggnad, som de skulle inviga, att jag blev djupt förbryllad och mycket nyfiken. Några sade, att huset var en riddarborg, men de svävade på målet och förföll osäkra om beskrivningen. Andra, som var lika svävande och obestämda, pratade i dunkla ordalag om någonting i vikingastil. Vad i all världen kunde detta vara?

Vandring mot Rollsbo

Konungen och drottningen av Locks rike har all anledning att vara stolta över sin nya borg.

Konungen och drottningen av Locks rike har all anledning att vara stolta över sin nya borg.

Sedan jag hade förvissat mig om, att allmänheten var välkommen till invigningen, beslöt jag att försöka ta mig dit. Jag var nämligen förvissad om att byggnader av detta slag sällan uppförs i våra dagar. Från Ytterby far – eller går – man utefter Marstrandsvägen mot norr. Man tar av mot öster eller till höger mot Rollsbo tunge eller Axelssons auktioner. Man behövde inte tveka om vart man skulle fara. Ute vid stora vägen stod en man i medeltidskläder för att visa vägen och svara på frågor. Med jämna mellanrum stod fler trevliga vägvisare utposterade. Allt var mycket välordnat.

Nationalromantisk villa

Jag vandrade förhoppningsfullt på. Landskapet öppnade sig, och däruppe på en bergshöjd till vänster låg det vackraste och mest välbyggda hus man kunde tänka sig, en villa i nationalromantisk stil med både medeltida och vikingatida stildrag. Var detta verklighet eller en hägring? Får man verkligen lov att bygga så vackra hus nu för tiden? Nej, det får man ju inte, men somliga är skickliga förhandlare och kan driva igenom många av sina önskemål ändå. Jan Erik Axelsson är en sådan förhandlare, men han hade inte haft det lätt, fick jag veta. Här stod ett hus i stilren nationalromantik. Sådana byggnader, uppförda kring förra sekelskiftet, blir i våra dagar byggnadsminnen, den ena efter den andra. Om sådana byggnader är så uppskattade och värdefulla, att de blir byggnadsminnen, varför skulle man då inte använda sig av den byggnadsstilen även i våra dagar? Jan Erik Axelsson är en självständig man, som tänker själv. Han har på ”sociala medier” fått mycket stor uppskattning för sitt bygge. Här kommer som synes litet mer.

Locks Rike

Axelssons farfarsfar var indelt soldat och hette Lock. Han bodde på denna plats. Axelsson har samlat hans ägor. Han kallar området för Locks Rike. Detta rike har nu egen flagga, egen vapensköld och egen nationalsång. Kungaborg i detta rike är det nyinvigda ”tornhuset”, som började byggas för tre eller fyra år sedan. Arkitekten heter Uno Huggert, men givetvis har Jan Erik Axelsson bestämt inriktning och uppläggning. Lördagen den 18 juli 2015 invigdes tornhuset. I likhet med alla andra slott och borgar är inte heller denna anläggning helt fullbordad. På baksidan skall ett inglasat uterum byggas till. Grunden låg där, men väggar och tak saknades ännu. Trädgården skall likaså anläggas.

Välsignelse av det nya hemmet

Ett vackert exempel på lineartaktik.

Ett vackert exempel på lineartaktik.

Jag gick omkring bland folket, och där stod ytterligare en bekant, kyrkoherde Peter Bratthammar från Härryda-Landvetters pastorat. Han stod där i full prästerlig skrud. Alban riktig lyste i solskenet. Jag begrep, att han skulle förrätta invigningen och nedkalla Guds välsignelse över familjen Axelssons nya hem. Man kunde med andra ord vara förvissad om, att byggnaden skulle få en stilfull och värdig invigning. Dagens program var rikt. Jan Erik Axelsson, klädd i medeltida dräkt, höll ett både skämtsamt och tänkvärt tal, som vittnar om stor levnadsvisdom. Hans ord bör vidarebefordras. Här kommer ett urval: ”Man måste söka glädjen. Eländet kommer av sig självt. Man får inte sluta att vara barnslig. Var mera lekfull. Förverkliga det du har tänkt, ty tiden går fort. Mänskan spår, men Gud rår.” Kyrkoherde Peter Bratthammar höll korum före riddarslaget om ”Locks Rike”. Carolinerna bjöd på en stridsuppvisning med vackra exempel på lineartaktik och kavallerianfall. Jag skall skriva om denna uppvisning i ett annat sammanhang. Locks Rikes nationalsång sjöngs, och därefter förrättade kyrkoherde Bratthammar den högtidliga välsignelseakten. Med kraftfull stämma och ett kärnfullt budskap talade han och bad om välsignelse över denna boning. Jan Erik Axelsson fyllde i efter varje bönepunkt: ”Herre, hör vår bön!” Man erinrades om litanian. Carolinerna bildade ”järnvalv” med sina värjor, och under detta valv av blankvapen tågade familjen och kyrkoherden in i det nationalromantiska palatset. Välsignelse behövs över varje hem. Förhoppningsvis tar andra efter.

Mycket folk

Mycket folk hade samlats till invigningen. Jag skymtade kommunstyrelsens ordförande Miguel Odhner, Kungälvs-Postens tecknare och vitsare Anders Johansson eller Ritar-Anders, Kenneth Gustafson från Kungälvs Musei Vänner och Thorildsällskapet, stormästaren i Götiska Förbundet Bengt P. Gustafsson och många andra. En sådan invigning får man kanske vara med om endast en gång. Det gäller att ta tillvara tillfällena. Jag fotograferade mycket den dagen, och många andra gjorde som jag.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Träffningen vid Askims kyrka visar krigets vardag

Har ni hört talas om slaget vid Askims kyrka? Om så inte är fallet, var det beklagligt, att ni inte var med i Klippans kulturreservat söndagen den 31 augusti 2014, då slaget spelades upp, 370 år senare. Mellan den 17 och 19 juni år 1644 tågade en stark dansk avdelning om ett hundra ryttare och tre eller fyra hundra uppbådade bönder norrut från Varberg, gick över svenska gränsen och plundrade. De tog allt de kunde ta i Mölndal. De tycks ha inriktat sig på att röva kreatur och lär ha tagit mellan sju och åtta hundra nötkreatur i Askims härad.

Kor – det bästa livsmedlet

Kor var för krigförande förband bästa slaget av livsmedel. Man behövde inte bekymra sig över hållbarheten, eftersom korna levde till dess de skulle ätas. Man behövde inte heller ha besvär med att forsla tunga matvaror med tunga trossvagnar på dåliga vägar, eftersom korna gick själva till dess, att man skulle slakta dem.

Snart fick man i Göteborg veta vad som försiggick strax söder om staden. Man beslöt att sända ut en avdelning av stadens garnison för att hejda danskarna och ta tillbaka nötkreaturen.

En avdelning sänds ut

Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.

Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.

Man skickade ut översten Johan Chrysostomus Gordon – tilltalsnamnet var lyckligtvis Johan (eller kanske John) – och hans svåger kapten Patrik Thomson med 250 man från Göteborgs garnison. Vid Askims kyrka, alltså vid kyrkogården på Kyrkåsen i nordligaste delen av försam­lingen, mötte Gordon och Thomson danskarna. Vad som hände är inte känt i enskildheter. Enligt den redogörelse, som kommendanten i Göteborg skrev om stadens försvar, hejdade Gordon och Thomson danskarna. Lyckades de ta tillbaka de bortrövade korna? Det framgår inte av kommendantens kortfattade redogörelse, men enligt en annan redogörelse fördes kreaturen till Varberg.

Höskörd störs av strövskara

370 år senare skulle denna träffning återuppföras eller åskådliggöras i Klippans kulturreservat av de militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer. Hur gick man då till väga? Så här hade man gjort: Fotfänikans män kläddes sig som bönder eller drängar. Kvinnor och barn från Fotfänikans, Carolinernas och Gustavianernas läger var också med, och tillsammans ägnade man sig åt skördearbete. Man räfsar ihop hö eller tar hand om höet med högafflar. Då dyker några fientliga ryttare upp för att röva boskap. Skördefolket går samman och hotar med räfsor, liar och högafflar i högsta hugg. Man ropar ilsket åt ryttarna: ”Ge er hem! Bort med er!”

Allmogeuppbåd kunde vara farliga

Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.

Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.

Så där kunde det gå till. En fientlig strövskara delades upp i små avdelningar, och tillfälliga uppbåd eller samman­gaddningar på landsbygden kunde mycket väl våga sig på att försöka stoppa eller driva bort några fientliga ryttare. Innan eld­vapnen fick sin utslagsgivande betydelse med hög eldhastighet kunde en samm­anräfsad skara med liar, yxor, gärds­gårdsstörar och liknande tillhyggen mycket väl med hopp om framgång ge sig på soldater, som var beväpnade med pikar, värjor och gevär.

När skördefolket ansätter ryttarna som värst, anländer fiendens fotfolk och ger eld. Fienderna tar nu allmogens får och för bort djuren. Hjälpen är dock nära. En svensk trupp (Westgiötha Gustavianer) dyker upp och ger eld mot fienderna. Strax därefter stormar svenska ryttare in och driver fienderna tillbaka.

Plundring av de fallna

Efter de svenska förbanden stormar nu allmogen fram, barfota eller med träskor på fötterna. Allmogemännen plundrar de fallna fienderna och bär i triumf tillbaka värjor och väskor från de fallna. En liten gosse rusar fram med sin träpistol för att delta i segern.

Här fick alltså åskådarna en mycket åskådlig och upplysande bild av krigföringens vardag vid sidan om de stora slagen. Krigföringen bestod – särskilt här vid gränserna – huvudsakligen av småstrider och smärre träffningar. Den viktigaste uppgiften för knektarna var att skaffa mat åt sig själva och sina kamrater. Bygdens folk blev utplundrat och kunde, om det ville sig illa, drabbas av hungersnöd på grund av plundringarna. Allmogen gjorde därför vad den kunde för att freda sin boskap och sina förråd.

Stor vana vid krigsspel

De tre militärhistoriska föreningarna har nu stor erfarenhet av framträdanden inför publik. Allmogen uppträdde med glimten i ögat och sinne för lustigheter. Föreställningen var både lärorik och roande. Karolinerna kan ordna fram det mesta, men denna gång föredrog de får framför kor. De kände nämligen de kor, som kunde komma ifråga, och visste att dessa kunde vålla dem större besvär än den lede fienden själv. Till råga på allt var korna beväpnade (med horn). Fåren var betydligt fridsammare. De stackars karolinerna brukar som regel få spela den lede fienden, så även denna gång. I år fick dock det berömda karolinska kavalleriet spela både fiender och vänner. På slutet hade ryttarna nämligen bytt sin norska fana mot en svensk ryttarfana, och då kunde de rida in som vänner. Endast fanorna skilde på den tiden vänner från fiender. Uniformer började införas först mot 1600-talets slut.

Gordon – ofta främst mot fienden

Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.

Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.

Johan Chrysostomus Gordon var svensk överste av skotsk härkomst. Sitt andra men förhoppningsvis föga använda förnamn hade han fått efter en berömd grekisk kyrkofader. Överste Gordon kommend­erade Närke-Värmlands fotregemente. Han var känd för att vara oförvägen. När hela Hisingen var full av fiender, skickades Gordon med ryttare och fotsoldater över dit för att skärmytsla. Detta hände den 25 april 1644. I juni månad skickades han som sagt ut mot den danska strövkåren från Varberg och hejdade den vid Askims kyrka. I slutet av månaden sändes han till Lärje för att hindra fienden att gå över Göta älv. Överstens häst blev under dessa strider skjuten i halsen och han själv skjuten genom stövelkragen och byxorna. Vid ett tillfälle skickades han fram till Skårdal för att förstöra resterna efter danskarnas skans där. En stark fientlig avdelning dök upp, och Gordon drog sig då hastigt tillbaka.

Gordon sattes alltså in i rörlig krigföring. Han skulle göra snabba framryckningar och oroa eller slå fienden för att vid behov lika snabbt dra sig tillbaka. En av hans fiender tolkade denna rörlighet som bristande mod, men i själva verket var han känd för sin duglighet och oförvägenhet. Man skickade givetvis ut endast erfarna, orädda och rådiga krigsmän på sådana farliga uppdrag. För Västsveriges försvar har Gordon gjort viktiga insatser, men avgörandena föll på helt andra fronter, och därför är 1644 och 1645 års försvarskrig i Västsverige inte känt av mer än ett fåtal. Desto viktigare är att det lyfts fram på detta åskådliga och lärorika sätt.

Läs vidare

H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldsta historia, Gbg 1908 (s. 224, 226-228, 235-236).

C. O. Munthe, Hannibalsfejden 1644-1645: Den norske haers bloddåb, Kristiania 1901 (s. 126 och flerstädes).

Klicka här för denna artikel som pdf