Fraktsedlarna hos Anten-Gräfsnäs järnväg

Omkring fyrahundra hugade resenärer hade infunnit sig på Antens station vid ett tillfälle i somras. De var så många, att alla inte kunde komma med på första tåget för dagen på Anten-Gräfsnäs järnväg.

Stor tillströmning

Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.

Besökarna har all anledning att gå de 81 meterna till järnvägsmuseet. Foto: Lars Gahrn.

Mats Andersson, som berättade detta för mig, var påtagligt stolt över tillströmningen av resande. Ibland händer, att de hugade resenärerna är så många att de inte alla får plats på första tåget, men sådant inträffar mera sällan. Man har dock glädjen att kunna se en ständig ökning av passagerare. Anten-Gräfsnäs järnväg behöver alla sina resande. Denna museijärnväg drivs ideellt. Biljettintäkterna är den viktigaste inkomstkällan. Själv har jag flera gånger varit med om att jag har svårt att finna sittplats, men alla har trots allt kunnat komma med. Om inte annat har man kunnat stå på de öppna plattformarna och beundra utsikten. Dessutom drar man med välbehag in stenkolsröken. Den är säkerligen ohälsosam, men om man som jag varken röker eller dricker, borde man väl kunna unna sig litet stenkolsförgiftning under två korta tågresor en gång (eller två gånger) om året?

Järnvägsmuseum

I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.

I vagnens sida finns en brevöppning. Innanför stod postanställda i postkupén och sorterade post.

Kommer man till Antens station, ser man på stationens fasad en tavla med en pil, som pekar åt höger och har påskriften ”Museum 81 m”. Litet kärleksfullt parodierar man här järnvägarnas mycket noggranna avståndsangivelser. Som järnvägsintresserad museiman känner jag en stark dragning till detta alltmer innehållsrika museum. Föreningens intresserade medlemmar har en enastående förmåga att spåra och förvärva lämpliga och ibland också ovanliga föremål. Bland dem som drar föremål till huset hör – efter fattig förmåga – jag. Sommaren 2017 hade jag en tjock järnvägsbok, som Sven-Erik Johansson hade skänkt. Jag var visserligen övertygad om, att man redan hade boken i sitt museibibliotek, men jag visste, att i så fall kunde man sälja den till någon av de många tågentusiasterna och få in några tjugor till föreningen. Denna söndag var Mats Andersson tillförordnad museichef.

17 000 fraktsedlar

Postkupén har många fack för sortering.

Postkupén har många fack för sortering.

Han kände igen mig och berättade, att han hade förvärvat många handlingar till museet. Ytterby stationsbyggnad på Bohusbanan används tyvärr inte längre som järnvägsstation. En dag hade den nye ägaren ringt upp Mats Andersson och meddelat: ”Jag har hittat en mängd fraktsedlar uppe på vinden. Vill du ha dem?” En vanlig arkivarie vill inte ha mer att göra. En sådan skulle omedelbart ha svarat: ”Nej. Släng dem! Vi skulle ändå gallra dem.” Mats Andersson är dock inte en välavlönad och arbetsskygg arkivarie utan en järnvägsintresserad medlem i Anten-Gräfsnäs Järnväg. Han insåg genast, att handlingarna hade stort värde. (Fraktsedlar slängs som regel efter några månader. Ytterst få är därför bevarade.) Mats Andersson svarade: ”Jag kommer och hämtar dem.” Han for dit och fyllde bilen med fraktsedlar. (De var omkring 17 000.) Sedan hade han ägnat sig åt att sortera fraktsedlarna efter orter.

Värdefulla källor

I en ställning hänger postsäckarna.

I en ställning hänger postsäckarna.

17 000 fraktsedlar var trots allt mer än han behövde för sitt museum. När jag dök upp, frågade han därför mig, om jag ville ha fraktsedlarna från Mölndal. Även jag är föreningsmänniska och inte någon lejd herde. Svaret blev omedelbart ja. ”Nu åker jag till Gräfsnäs med tåget och ser på slottsspelet. Därefter kommer jag tillbaka till dig och dina fraktsedlar.” Sagt och gjort, jag for iväg till Gräfsnäs och var med om det som alltid sevärda slottsspelet. Detta skulle dock avslutas med en (förhoppningsvis som alltid låtsad) avrättning. Då började jag komma i tidsnöd. Jag ville inte missa tåget tillbaka till Gräfsnäs. Vad är väl en aldrig så blodig avrättning mot 17 000 fraktsedlar? Jag lämnade Gräfsnäs’ slottsruin några minuter före avrättningen. När jag återvände till museihallen, hade Mats Andersson letat fram fraktsedlar från Mölndals Nedre (järnvägsstation). De är på många sätt ett användbart och värdefullt källmaterial. Sverige har otroligt många småföretag, men nästan alla saknar företagshistorik, och de flesta efterlämnar inte några arkiv till senare tiders forskare. Tidningsannonser, fakturor (förr kallade räkningar), fraktsedlar och kvitton kan på detta sätt bli värdefulla källor till småföretagens historia. Mats Andersson har räddat en laddning värdefulla källor. I museihallen hade han satt upp några av dem på inramade tavlor. Järnvägarna var inte bara räls, lokomotiv och vagnar utan givetvis en omfattande pappersexercis. Ett statligt verk skapar snabbt en stor och arbetskrävande byråkrati. Fraktsedlarna påminner om den omfattande kontorspersonal, som fanns en gång i tiden.

Postkupé

Före varje tågresa brukar jag gå igenom alla vagnar för att uppleva stämningen och göra iakttagelser i de högst olika vagnarna. Denna gång hade man satt in en annan vagn än den vanliga vagnen med utrymme för rullstolar. (Denna vagn hade drabbats av något fel.) Den nyinsatta vagnen hade en postkupé. Här hade Mats Andersson fått användning för sina nyförvärvade arkivalier. I varje fack låg nu postförsändelser. Allt såg mycket verklighetstroget ut. Så måste det ha sett ut, när min far, Lennart Gahrn (1928-2012), som ung postanställd åkte postkupé. Jag drog genast upp kameran och började fotografera. Han gick i pension år 1987. Ingen av de interiörer, som han har arbetat i, finns kvar, men Anten-Gräfsnäs Järnväg har en postkupé. Jag lyfter på mössan och tackar! (Jag har skrivit ned min fars minnen från postkupéerna. De finns tryckta i Mölndals Hembygdsförenings årsskrift 2017.)

Spårvagnskonduktör

Mats Andersson och jag fann genast varandra tack vare vårt gemensamma intresse för arkivalier och järnvägar. Han hade också vänligheten att skjutsa mig tillbaka till Mölndal. Några veckor senare åkte jag med Spårvägssällskapet Ringliniens veteranspårvagnar. Då återsågs vi. Där tjänstgjorde han som konduktör. (Han arbetar för övrigt för spårvägen.) Man träffar mycket trevligt folk på museibanorna.

Klicka här för denna artikel som pdf

Annonser

Munkedals järnväg – utsikternas och broarnas bana

Många broar och vackra utsikter – sådant får man se, när man åker med Munkedals Jernväg. Höjdskillnaderna är betydande, och därför får man vara med om bromsare. En bromsare står på främsta vagnen och en på den sista. Inom SJ är bromsarna sedan länge ett utdött och bortglömt släkte, men inom Munkedals Jernväg får man uppleva historien.

Utsikter och broar

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Kvistrums bro – en mycket vacker och välbyggd stenvalvsbro. Foto: Lars Gahrn.

Munkedals Jernväg byggdes 1894-1895 och gick från Munkedals bruk ner till Gullmaren, där papperet utskeppades, och där pappersbruket tog i land allsköns varor. Höjdskillnaderna är betydande. Järnvägen går fram i Örekilsälvens norra strandsluttning på en uppbyggd banvall eller en uthuggen klipphylla i berget. Häruppifrån har man utsikt ner över Örekilsälven. Här och var har man gjort upphuggningar, så att passagerarna har fri sikt över dalgången och älven. Finns det en älv, finns även broar. Mittemellan stationerna Munkedal nedre och Åtorp har man utsikt ner över Örekilsälven. Då ser man Kvistrums bro, känd i historien med stavningen Qvistrums bro. Här utkämpades ett slag år 1788, då norrmännen hade ryckt in i Bohuslän och tågade ner mot Göteborg. En mycket underlägsen svensk styrka försökte stoppa norrmännens frammarsch men blev kringränd och tvingades att ge sig. Från järnvägen ser man brons vägbana och i bakgrunden sticker gamla tingshusets fyrkantiga tegeltorn upp som ett riktmärke.

En vacker trevalvsbro

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Lokföraren är redo. Snart går tåget.

Tågresan på Munkedals Jernväg både börjar och slutar vid Åtorps station. Härifrån kan man på bara fem-tio minuter vandra ner till Kvistrums bro, en trevalvsbro av snyggast tänkbara stenhuggeriarbete. Den är en verklig prydnad för sin bygd, sitt landskap och stenhuggarnas yrkeskår. En nyligen uppsatt informationstavla ger bra upplysningar om slaget 1788. Denna bro fanns inte 1788, men under det sydligaste brovalvet sticker några trästolpar upp ur vattnet. De kan vara rester av en äldre träbro. Denna järnväg har alltså en historiskt minnesrik plats på bekvämt gångavstånd. Munkedal är på många sätt en rik kulturbygd. Dessutom går järnvägen delvis fram genom ett naturreservat.

Järnvägsbro och motorvägsbro

När Munkedals Jernväg anlades, fanns ännu inte Bohusbanan. Först 1903 var Bohusbanan mellan Uddevalla och Skee färdig. Denna bana korsade Munkedals Järnväg. Den gick närmare bestämt under Munkedals Järnväg. 1901-1902 byggdes Bohusbanan genom Munkedal. SJ byggde då en järnvägsbro åt Munkedals Jernväg över statsbanan. Bron finns kvar ännu idag. När man åker från Åtorp ner till Munkedals hamn vid Gullmaren, far man över en järnvägsbro. Den ursprungliga bron finns kvar strax bredvid den nu använda. Man ser även Bohusbanans järnvägsbro.

Fem broar

Gamla Kvistrums bro (Qvistrums bro) används ännu idag av landsvägstrafiken, men motorvägstrafiken har en nybyggd motorvägsbro, som går fram högt över Örekilsälven och högt över Munkedals Jernväg. När man åker ner till Munkedals hamn, har man det mäktiga brospannet högt ovanför lok och vagnar. Här på denna resa får man alltså se fem broar, alla av intresse på sitt sätt och med god spridning i tiden vad gäller tillkomståren. Bohusbanan går snuddande nära Åtorps station. När man sitter på det trivsamma ”Jernvägscaféet” och äter våffla med glass eller dricker kaffe, glider plötsligt ett av SJ:s snabbtåg förbi (med dämpad hastighet, avpassad för Bohusbanan). Här får man vara med om både äldre tågsätt och yngre.

Ångloket skall rustas upp

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

Bromsaren måste vara påpasslig under färden ner mot Munkedals hamn.

När museiföreningen Munkedals Jernväg startade 1984, var både lok och vagnar borta. Föreningen köpte dock in ett polskt gruvlok och körde med detta i många år. På sikt bränner dock eld och värme sönder ett lokomotiv inifrån. Efter ett antal år måste viktiga delar av panna och maskin bytas ut. Så skedde med det polska gruvloket. Det blev så att säga utbränt, ett öde, som drabbar även ånglok. En museijärnväg utan ånglok är dock en ofullständig järnväg. Loket kommer att rustas upp och sättas in i trafik, men man behöver pengar. Inom två år kommer ångloket att vara igång, säger de flesta, men från annat håll hörde jag, att det skulle vara färdigt inom tre år. Under 2015 firade järnvägen 120-årsjubileum. Då hade man lånat ett ånglok från museiföreningen Östra Södermanlands Järnväg. Detta lok drog Munkedalsbanans vagnar under några trafikdagar. Pengar behövs till upprustningen. Järnvägen har en stor och viktig sponsor eller donator, nämligen Thordénstiftelsen, grundad av Gustaf B. Thordén, Uddevallavarvets grundare. Stiftelsens stilrena flagga är hissad vid Åtorps station. Thordéns far, Karl Th. Pettersson, var mellan 1895 och 1948 faktor eller hamnchef nere vid Munkedals hamn. Här bevarar stiftelsen värdefull kulturhistoria, som samtidigt är en del av släkten Thordéns historia.

Järnvägsarkivet har förvärvats

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Gustaf B. Thordéns stiftelse gör många viktiga kulturgärningar.

Museiföreningens medlemmar är både flitiga och duktiga. Sedan jag senast besökte järnvägen har en manskapsbod förvandlats till en stilfull stationsbyggnad med namnet Saltkällan på ena gaveln. Man har vid ena gaveln på Åtorps station byggt upp ett mycket snyggt tak över ”Jernvägscaféets” uteservering. Man har – med hjälp av Thordénstiftelsens pengar – byggt en vagnhall nere vid lokstallet. Dessutom har man förvärvat järnvägsarkivet. Munkedals Jernväg drevs av Munkedals bruk, som efter järnvägens nedläggning inte hade användning för järnvägsarkivet. Detta skänktes till Munkedals hembygdsförening, som delar arkivalierna med museiföreningen. De handlingar, som har med järnvägen att göra plockas ut och kommer att utgöra ett särskilt och renodlat järnvägsarkiv. Museiföreningens ordförande Björn Jacobson håller på att gå igenom och sortera handlingarna. Arkivet kommer att få mycket större värde än ett vanligt arkiv därigenom att järnvägen finns kvar som museibana, och därigenom att den sköts av ett flertal kunniga och intresserade medlemmar. Då kan varenda liten upplysning bli av stort värde i restaureringsarbetet och inom forskningen. Banans historia är redan skriven (Lars Welander, Munkedals Järnväg: En bohuslänsk järnvägs historia, 1984, 105 rikt illustrerade sidor). Krönikan är både utförlig och tillförlitlig, men detta hindrar inte att mycket finns att tillägga, och att mycket kan vara värt att fördjupa sig i. Munkedals Jernväg har gjort ett värdefullt  förvärv.

Klicka här för denna artikel som pdf