Mosse Stoopendaal – fågelmålaren från Härryda

Som fågelmålare, jämförlig med Bruno Liljefors, har Mosse Stoopendaal (1901-1948) gått till konsthistorien. Egentligen hette han Wilhelm Jakob Stoopendaal men kallades Mosse. Hur detta smeknamn har tillkommit tycks ingen numera veta. Även Bertil Larsson, som har skrivit en vacker illustrerad bok om konstnären, måste lämna gåtan olöst.

Mosse i Härryda

Mosses föräldrar, han själv och hustrun Elsa.

Bokens titel är: Mosse fågelmålaren: Wilhelm Jakob Stoopendaal: Text och urval Bertil A Larsson (Fri press, Rävlanda 2020, 144 slösande rikt illustrerade sidor). Släkten Stoopendaal räknade många konstnärer bland sina medlemmar. Någon kanske erinrar sig, att Jenny Nyström, jul- och påskkortens överdådigt skickliga konstnärinna, var gift Stoopendaal och ofta fick heta Jenny Nyström Stoopendaal. Hennes son Curt Nyström gick i moderns fotspår. De är dock bara två av flera. Båda Mosses föräldrar blev konstnärer. År 1908 flyttade föräldrarna med sin son till Härryda, där både de och Mosse kom att bli kvar. Deras bosättning i Härryda är en av anledningarna till att Bertil A Larsson har kommit att intressera sig för den omtalade målaren och rentav skrivit en bok om honom. Bertil A Larsson är nämligen själv bosatt i Rävlanda och har skrivit mycket om socknarna häromkring.

Naturmålare

Bokens omslag visar ”fällande gäss i vinterlandskap”.

Mosse Stoopendaal har blivit känd som fågelmålare och har betraktats som epigon (efterföljare) till Bruno Liljefors. Mosse själv avvisade harmset alla sådana påståenden. Han hävdade 1921 ”att han aldrig sett Liljefors tavlor!” Vid denna tid skulle varje konstnär vara ”originell”, om han skulle betraktas som en verklig storhet. Han fick inte ta efter andra. På vilket sätt har Mosse tagit efter Liljefors? Mosses fågelintresse var äkta och djupgående. Både han och Liljefors målade fåglar efter naturen. Mosse tittade på fåglar ute i skog och mark. Han målade verkligen inte av tavlor av Liljefors. Under sådana förhållanden är det felaktigt att kalla honom epigon. Han och Liljefors var båda naturmålare, som tog efter naturen.

”Menykonst” och många djur

Skäggdopping. Målning av Mosse Stoopendaal.

Bertil A Larsson bok består till stor del av färgillustrationer, som visar många av Mosses otaliga målningar. Det slösande rika bildmaterialet gör boken till en utsökt presentbok till alla naturvänner och till fågelvänner i synnerhet. Mosses liv tecknas kortfattat och upplysande. Som många andra konstnärer gick han ofta och gärna på krogen. (Han hade en ateljé inne i Göteborg, där han hade många restauranger att välja mellan.) Mosse har följaktligen efterlämnat mycket ”menykonst”. På krogarnas menyer (tryckta matsedlar) har Mosse tecknat många skickligt fångade motiv.

Förfalskningar

Strömstare. Målning av Mosse Stoopendaal.

Vanligtvis tecknade Mosse fåglar, men även olika djur, till exempel ekorrar, fängslade honom. Han avled den 16 januari 1948, endast 47 år gammal, på Mölndals sjukstuga. Han hade av misstag fått i sig ammoniak och klarade inte av denna vådadryck. De närmare omständigheterna tycks inte vara kända. Ett kort liv var slut, men stora mängder konstverk finns kvar. Mosses konst är så dyr, att den lönar sig att förfalska. Bertil A Larssons bok kan vara av stort värde som en exempelsamling för dem, som skall göra äkthetsundersökningar. Att ge ut konstböcker är dyrt. Flera stiftelser har gjort en värdefull insats genom att bevilja tryckningsbidrag: Stiftelsen Längmanska kulturfonden, Tore Wärenstams stiftelse, Björketorps Sockens Hembygdsförening, Hindåsbygden SPA (Erik Boström) och Sjuhärads förvaltning AB, Kinna. Pengarna har använts väl.

Lars Gahrn

Prins Eugens måleri undersökt naturvetenskapligt

Prins Eugens måleri har beskrivits naturvetenskapligt vad gäller tillväga­gångssätt och val av färger. Prinsen tillhörde nationalromantiken, som fram­bringade en lång rad berömda konstnärer. De mest kända och uppskattade av den stora allmänheten är de så kallade ABC-målarna: Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson.

Högtstående måleri

Prins Eugens måleri sätts av fackmännen lika högt som ABC-målarnas, men han har inte blivit lika firad av den stora allmänheten. Anders Zorn målade dalkullor och badflickor. Bruno Liljefors målade fåglar och djur. Carl Larsson målade rara barn och hemidyller. Prins Eugen ägnade sig inte åt lika publikfriande motiv. Han målade landskap och naturbilder, ett mycket högtstående måleri, som dock inte har slagit igenom hos den stora allmänheten på samma sätt.

Värderad av fackmännen

Bland fackmännen är prinsen dock ett stort namn, och åtskilligt har skrivits om hans måleri. Konstkännarna insåg måleriets värde. Dessutom hade prinsen lätt att förvärva vänner samtidigt som han på något märkligt sätt lyckades undgå att skaffa sig fiender. Forskarna har mest sysslat med hans motivval och hans förebilder. Ole Ingolf Nyrén har däremot skrivit om prinsens måleritekniker och val av färgstoffer. Hans omfattande och grundliga utredning är en doktorsavhandling.

Färgprover har undersökts

Ole Ingolf Nyrén i Mölndals stadsmuseum. Foto: Lars Gahrn.
Ole Ingolf Nyrén i Mölndals stadsmuseum. Foto: Lars Gahrn.

Avhandlingens fullständiga titel är: Ole Ingolf Jensen, Så målade prins Eugen: Undersökningen av pigment, måleritek­nik och konstnärligt uttryck baserat på naturvetenskapliga metoder: Göteborg Studies in Conservation 8, Göteborgs Universitet, Institutionen för miljövet­enskap och kulturvård, Avdelningen för kulturvård, 2001 (318 rikt illustrerade sidor med många färgavbildningar av prinsens mer kända konstverk).

Författaren har undersökt ett urval målningar noggrant. I många fall har han fått tillåtelse att ta färgprover på målningarna. I andra fall har målning­arna röntgats eller blivit belysta av ultraviolett eller infraröd strålning.

Färgförändringar har skett

På detta sätt kan han i många fall klargöra vilka färger och bindemedel, som har kommit till användning. Han kan också många gånger klarlägga vilka måleritekniker, som har använts. Hans mest intressanta och samtidigt oroande kapitel har överskriften: ”Målningar som har färgförändrats”. Nyrén kan påvisa, att flera målningar nu har delvis andra färger än då prinsen hade dragit det sista penseldraget över den. Nyrén har gått vidare och skrivit en särskild bok i detta ämne (Ole Ingolf Nyrén, Målningar ändrar färg, 2009, 215 rikt illustrerade sidor). Jag har behandlat denna viktiga bok i en föregående bloggartikel.

En avhandling för fackmän

Avhandlingens omslag visar prins Eugen, som målar ute i naturen.
Avhandlingens omslag visar prins Eugen, som målar ute i naturen.

Nyréns avhandling är en mycket grundlig och noggrann doktorsavhandling, som har sin största betydelse för konst­vetare, anställda vid konstmuseer och konstnärer med stort intresse för måleritekniker. Här kan konstnärerna få tips om vilka måleritekniker, som är att föredra för olika syften. Museimännen får kunskap om färgförändringar, restaur­eringar och lämplig vård av målningar. Konstvetarna får ökade kunskaper om en framstående svensk målare. Så till exempel kan Nyrén påvisa, att inflytandet från Arnold Böcklin har varit mycket kortvarigt. Ibland kan Nyrén beriktiga uppgifter, som prinsen själv har lämnat. När prinsen i efterhand skulle tidfästa sina målningar, blev uppgifterna inte alltid helt riktiga.

Skriv ner arbetssätt och färg

Prinsen har besökt även Gunnebo. Här ses han tillsammans med friherrinnan Hilda Sparre vid Kejsareterrassen i Gunnebo.
Prinsen har besökt även Gunnebo. Här ses han tillsammans med friherrinnan Hilda Sparre vid Kejsareterrassen i Gunnebo.

Liknande noggranna unde­rsökningar är önskvärda även för andra konstnärer, men få vetenskapsmän för­enar kunskaper om konst med kunskaper om kemi och naturvetenskapliga undersökningsmetoder. Kort sagt, tyvärr har vi få sådana framstående vet­enskapsmän som Ole Ingolf Nyrén. Därför vore det önskvärt, att konstnärerna själva ville skriva ned anteckningar om de måleri­tekniker och färger, som de har använt. Visserligen berövar de på detta sätt vetenskapsmännen åtskilliga arbetsuppgifter, men forskarna har å andra sidan mer än övernog av arbete ändå.

Klicka här för denna artikel som pdf