Carl Michael Bellman – Lars Gahrn skriver

Den 45 sångare starka kyrkokören var klädd i röda körkåpor, som lyste vackert mot den gula tegelväggen framme i koret i Stensjökyrkan. Sången steg mäktigt mot taket, när den stora kören stämde upp de olika satserna i Johan Helmich Romans körverk Svenska Messan. Under Birgitta Landgrens ledning tycktes körmedlemmarna överträffa sig själva. Mycket riktigt hade de övat länge. Detta framförande var fjärde gången gillt. Tre gånger tidigare hade man tänkt framföra Svenska Messan, men coronapandemin hade kommit emellan, och det dröjde längre än man hade tänkt sig innan restriktionerna lättades. Tre gånger hade uppförandet blivit inställt.

Bellman lånade av Roman

Johan Helmich Roman är känd framförallt för detta musikverk och för Drottningholmsmusiken. Ett avsnitt ur Drottningholmsmusiken inledde musikgudstjänsten söndagen den 10 oktober, som var Tacksägelsedagen. De två musikstyckena visade Romans bredd. Drottningholmsmusiken är livligare och gladare, medan Svenska Messan är högtidligt allvarlig. Man kommer att tänka på Bach och hans passionsmusik. Johan Helmich Roman var känd och uppskattad redan under sin livstid. Som ett exempel på den uppskattning, som kom honom till del, kan nämnas, att Bellman lånade en melodi ur Drottningholmsmusiken. Svenska Messan innehöll dock inte några melodier, som passade Bellmans uppsluppna sånger.

1700-talets gudstjänstspråk

Ibland har folk menat, att gudstjänstspråket är ålderdomligt. I själva verket har gudstjänstspråket fortgående moderniserats. Vad gäller Romans tonsättning av Svenska Messan är musiken dock anpassad efter de ord, som användes på den tiden. Därför fick vi denna gång höra 1700-talets gudstjänstspråk. Några exempel är: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jordene och människomen en god vilje.” ”Ty Du äst allena helig, Du äst allena Herre, Du äst allena den högste, Jesu Kriste.” Visst klingar ordern ålderdomligt efter mer än två århundraden, men svårförståeliga är utsagorna inte. Många hjälpte till för att genomföra denna musikgudstjänst. Pia Jarskär sjöng sopran. Anders Norberg och Hans Lindström spelade violin, Andrine Bendixen-Mangs viola, Karin Knutson cello, Carina Damgaard och Erik Mårtensson oboe och Johannes Landgren orgel. Två duetter ur verket var inte med denna gång, och vid ett tillfälle hade en altstämma ersatts av en damkör.

Guds rike är glädje

Komminister Joel Göranson höll den inledande andakten och talade djupsinnigt med stor erfarenhet om tacksamhet. Joel Göranson sade bland annat: ”Det kan ske fantastiska saker, när vi prisar Gud. För då kommer vi in i det som vi är skapade för, nämligen att lovprisa Gud. Det är inte för att Gud kräver det, utan för att det är kärlekens sätt att uttrycka sig. Förälskade människor lovprisar varandra utan att anstränga sig, till exempel: ‘Vad du är vacker’, ‘Jag tycker så mycket om din röst’ och så vidare. Gud prisade människan direkt vid skapelsen. ‘Det är mycket gott’, sa Gud, när han såg människan. Han vill att vi skall vara förälskade i honom precis som han i oss. Det står i Bibeln, att Gud tronar på vår lovsång. Guds rike är glädje i den helige Ande.” Detta och mera därtill sade Joel Göranson. Romans Svenska Messan innehåller mycket lovsång, och efter Tacksägelsedagens musikgudstjänst kan man också säga, att den innehåller glädje i lovsång.

Lars Gahrn

2021-10-28

Vi är musikaliska analfabeter, nästan alla av oss. Vi kan skriva ner ord men inte toner. Notskriften behärskar vi inte. Därför har vi många nedskrivna vistexter men få nedskrivna melodier. Melodin höll man i minnet, men när vissångarna dog, försvann också melodierna med dem. En hel musikalisk värld har gått i graven och sjunkit in i glömska.

Bagge – en framstående forskare

Johan Runius enligt den enda kända porträttbilden.

Vi har dock här i Västsverige en musikforskare, som har återuppväckt viktiga delar av vårt musikaliska arv. Han heter Martin Bagge och är en uppskattad trubadur. Hans repertoar är mycket bra. Han sjunger Bellman och Taube, men han vill inte nöja sig med denna standardrepertoar utan har intresserat sig för tiden före Bellman. Vad sjöng man då? Hur lät visorna? Sångtexterna är oftast bevarade men melodierna så gott som aldrig. Ibland anges att visan sjungs på samma melodi som en annan visa, men om inte heller denna visas melodi är känd, är man inte mycket hjälpt med en sådan melodiangivelse. Visornas versmått ger ibland vägledning. Vi vet, eller kan få reda på, vilka melodier som passar ihop med de olika versmåtten. Helt omöjligt är det heller inte att – kanske med hjälp av forskarvänner – leta fram några av de melodier som anges i uppteckningarna. Musikuppteckningar finns här och var i arkiven, och kanske är de rentav tryckta i gamla och sällsynta skrifter. Man måste dock vara detektiv med gott spårsinne. Man måste ofta be om hjälp, och man måste ha tur för att få framgång.

Dalin, Lucidor, Wivallius och Runius

Martin Bagge sjunger och musicerar tillsammans med sina vänner. Foto: Lars Gahrn.

Martin Bagge har med kunskaper, ihärdighet och tur kommit långt. Det hela började med Bellmans ungdomssånger och fortsatte med Olof von Dalin. Flera av denne författares dikter sjöngs som visor. Med den skicklige musikforskaren James Massengale som mentor, fortsatte han arbetet med att lyckas spåra somliga melodier, och finna användbara melodier till andra. En cd-skiva gavs ut år 1999. Därmed hade Olof von Dalin återuppstått som visdiktare. Bagge gick vidare med Lasse Lucidor. En bok med vistexter och noter samt en cd-skiva gavs ut, den ena 2004, den andra 2005. Därefter var turen kommen till Lars Wivallius. En bok med vistexter och noter samt en cd-skiva gavs ut, den ena år 2011, den andra 2012. I detta fall utförde Jan Olof Rudén den viktigaste forskningsinsatsen. År 2019 väcktes Johan Runius’ visdiktning på nytt till liv. Då utkom boken: Andelige Blommor & Werldzlige Lillior: Johan Runius psalmer och visor, sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge med bistånd av Mikael Paulsson, Anders Dillmar och Eva Helenius samt utgivna av Bo Ejeby Förlag (Gbg 2019, 173 sidor med en cd på bakre pärmens insida). Som läsarna märker har Bagge blivit påverkad av barocktidens innehållsrika och ibland ytterst omfångsrika boktitlar.

Fångad av barocken

När bok och skiva släpptes ut till allmänheten måndagen den 25 mars 2019, berättade han – inte helt oväntat – att han fängslades också av tidens mustiga och kraftfulla språk samt av dess växlande och uttrycksfulla stavning. Bagge är helt klart fängslad av barocken. Boken och skivan lades fram hos Bo Ejeby Förlag vid Heurlins plats 1A. Adressen säger väl de flesta inte någonting, och därför bör man nämna, att förlaget hör hemma i Göteborgs lagerhus vid Pustervik, en anrik byggnad, som är en del av stadens historia. Bagge och några av hans musikaliska vänner framförde Runius’ sånger, rättare sagt några av dem med sång och musik. Martin Bagge är en framstående scenpersonlighet, som lever upp och blommar ut med åhörare framför sig. Sången och musiken fyller honom med kraft och glädje. Han är glad över att till åhörarna kunna ge vidare en del av vad han får. Martin Bagge ger av allt att döma en bra uppfattning om hur en trubadur från 1600- eller 1700-talet sjöng. Man hade inte högtalare på den tiden. Trubaduren måste därför sjunga högt, uttala orden tydligt och sjunga snarare långsamt än snabbt. Bagge begriper hur man skall gå till väga. Han är på alla sätt en framstående sångare med lång vana att sjunga och tala inför åhörare.

Svårbegripliga dikter

Flera gånger påpekade han – något bekymrat – att vistexterna inte alltid är lätta att begripa, i all synnerhet inte första gången. Han, Gunnar D. Hansson och väl även andra hade tillsammans gått igenom och dryftat vistexterna för att begripa innebörden. Stina Hansson har givit oss rådet, att man skall läsa texterna högt för att begripa dem. Detta är ett gott råd, men det hjälper trots allt inte varje gång. Runius skrev ibland dikter till sina vänner om gemensamma upplevelser och äventyr. Då behövde han inte skriva vare sig tydligt eller utförligt. De begrep ändå vad han menade. En av Runius’ visor, Blomsterdröm, har kommit med i Gula visboken (Urval och redigering: Tage Nilsson och Klas Ralf, Bokförlaget Forum 1953). Martin Bagge var mycket fundersam över innehållet. Vad menar karln egentligen? Tydligen arbetar han med antydningar och bildspråk. Innebörden i alltsammans måste sägas vara outredd och obegriplig, men sången har ändå blivit omtyckt tack vare gräs, blomster, näktergalar, kärleksgudinnan Freja och hennes följe samt skaldens kärlekslängtan. Stämningen och de poetiska orden i sången räcker. Man behöver inte förstå vad skalden menar.

Psalmerna förhållandevis lättbegripliga

Martin Bagge berättade vad sångerna handlade om innan han sjöng dem eller rättare sagt några strofer ur dem. (De flesta är alltför långa för vår tids jäktade åhörare.) Man begrep mer när han högläste än när han sjöng. De andliga sångerna begrep man mycket bättre än de världsliga visorna. Psalmernas tankeinnehåll, språk och uttryckssätt har levt vidare genom århundradena, medan de världsliga visornas språk, innehåll och bilder på ett helt annat sätt har förändrats eller växlat om. Bagge föreslog att vi skulle ägna oss åt allsång och delade ut en av Runius’ psalmer: ”Ingen kan två herrar tjäna”. Psalmsången på Pustervik blev väsentligen sämre än i kyrkan, men jag kände igen melodin. Ingen av de andra melodierna hade jag hört förut. Runius använde fransk musik, berättade Bagge, och ibland kom man att tänka på fransk opera från den tiden. Av allt att döma har psalmerna de största förutsättningar att tala till nutiden. Bagge skulle mycket väl kunna göra turnéer i kyrkor och församlingshem runtom i riket. Alla skalder skrev psalmer, även Bellman. Först på hans tid kunde man försörja sig genom världslig diktning, så att man kunde låta bli att dikta psalmer, om man inte hade håg och fallenhet för denna diktning (vilket Bellman överraskande nog hade). Många psalmer och andliga sånger från 1500-, 1600- och 1700-talen har levt vidare i psalmböckerna, men redan i början av 1800-talet ansågs denna diktning föråldrad till språk, uttryckssätt och grammatik. Psalmerna bearbetades och förbättrades (ibland ganska hårdhänt) innan de togs in i 1819 års psalmbok.

Föråldrad eller icke?

Den gustavianske smakdomaren Carl Gustaf af Leopold dömde ut Runius år 1799. Inte desto mindre lever skaldens verk 2019, 220 år efter af Leopolds förkastelsedom, men af Leopold kan ha rätt i att Runius är svårtillgänglig och därför inte läses eller sjunges av den stora allmänheten.

I en berömd uppsats, Svenska Vitterhetens Historia, från 1799 hävdar skalden och filosofen Carl Gustaf af Leopold, att den svenska litteraturen börjar med Olof von Dalin. Allt som hade skrivits före honom var föråldrat och av föga värde. (Även Runius döms ut i omilda ordalag.) Uppsatsen ger vid handen, att somliga i af Leopolds samtid fann även von Dalin föråldrad och att af Leopold själv i vissa avseenden hade samma uppfattning. (Olle Holmberg, Leopold under Gustaf IV Adolf 1796–1809, Sthlm 1962, s. 143–147. Carl Gustaf af Leopolds Samlade Skrifter 5, Sthlm 1833, s. 426–460.) Domen över den äldre vitterheten är hård, alldeles för hård – och dessutom föråldrad. Romantiken stod för dörren, och romantikerna skulle på ett helt annat sätt än gustavianerna se värdena i den äldre diktningen. Ändå har af Leopold i vissa avseenden rätt. Den äldre vitterheten är svårtillgänglig på grund av gammaldags ord, gammaldags uttryck och grammatiska brister. Fler tyckte som af Leopold. Johan Olof Wallin och hans medhjälpare bearbetade grundligt de psalmer, som de övertog från 1695 års psalmbok och införde i 1819 års psalmbok. Denna psalmbok visar, att den svenska skaldekonsten hade gjort stora framsteg mellan 1695 och 1819. I början av 1800-talet är psalmerna föredömligt klara och lättbegripliga.

Värdefulla insatser

Börjar den svenska litteraturen med Olof von Dalin? Ja, så ansåg gustavianerna.

En dikt kan dock förmedla stämningar och känslor, även om tankeinnehållet inte är begripligt för läsaren. Gunnar D. Hansson har genom vetenskapliga undersökningar klart påvisat att folk har utbyte av dikter, även om de inte förstår allt. Diktens verkan blir givetvis ännu större om den framförs såsom sång eller visa. Dessutom kan trubaduren – som Martin Bagge brukar göra – berätta om sångens innehåll innan han börjar sjunga. Bagge gör på alla dessa områden viktiga insatser. Han arbetar för mångfald inom visornas värld. Att lyssna till honom, när han sjunger en visa av Runius, är en helt annan upplevelse än att höra sentida sånger.

Runius’ psalmer och visor i Mölndal

Vi har ett vittnesbörd om att Runius var känd även i Mölndal. År 1774 gjordes bouppteckning efter Anna Palmstedt på Åby Skomakaregården. I detta rika bo fanns även några böcker, nämligen en stor bibel, en gammal postilla, fem böneböcker (det vill säga bönböcker), övriga böcker av ”åtskillige slag” samt ”Runii Dudaim”. (Jag tackar Asta Lindson, som har låtit mig ta del av denna bouppteckning.) Där på Åby Skomakaregården har man alltså läst eller kanske sjungit dikter av Runius. Det skulle vara intressant att få veta, hur mycket man begrep av dikterna, men därom ger bouppteckningen tyvärr inte besked.

Böcker och cd-skivor

Carl Gustaf af Leopold som ung gustavian innan han ännu hade blivit sträng smakdomare och anspråksfull smakdomare inom vitterheten.

Kom fria sinnen hit! 1708–1763: Olof von Dalin – en nyupptäckt viskonstnär – tolkad av Martin Bagge & Mikael Paulsson (cd, Proprius förlag AB, Sthlm 1999, BRCD 9166).

Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johansson Lucidor den olycklige med melodier från hans egen tid, funna och sammanställda av Martin Bagge (Bo Ejeby Förlag, Gbg 2004, 79 s.).

Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johanson Lucidor den olycklige, framförda av Martin Bagge, Mikael Paulsson och Corona Artis på tidstrogna instrument (cd, Footprint Records AB, FRCD 018, 2005).

Ack, Libertas! Wisor av Lars Wivallius med melodier från hans egen tid, funna och sammanställda av Jan Olof Rudén med bistånd av Martin Bagge och Mikael Paulsson (Bo Ejeby Förlag, Gbg 2011, 102 sidor).

Songs from the 17th century with lyrics by Lars Wivallius: Ack Libertas! Wisor av Lars Wivallius, Martin Bagge – vocals, Mikael Paulsson – theorbo and archlute, Ensemble Mare Balticum (cd, Footprint Records AB, FRCD 066, 2012).

Andelige Blommor & Werldzlige Lillior: Johan Runius psalmer och visor, sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge med bistånd av Mikael Paulsson, Anders Dillmar och Eva Helenius samt utgivna av Bo Ejeby Förlag (Gbg 2019, 173 sidor med en cd på bakre pärmens insida).