Johan Runius – en framstående visförfattare

Vi är musikaliska analfabeter, nästan alla av oss. Vi kan skriva ner ord men inte toner. Notskriften behärskar vi inte. Därför har vi många nedskrivna vistexter men få nedskrivna melodier. Melodin höll man i minnet, men när vissångarna dog, försvann också melodierna med dem. En hel musikalisk värld har gått i graven och sjunkit in i glömska.

Bagge – en framstående forskare

Johan Runius enligt den enda kända porträttbilden.

Vi har dock här i Västsverige en musikforskare, som har återuppväckt viktiga delar av vårt musikaliska arv. Han heter Martin Bagge och är en uppskattad trubadur. Hans repertoar är mycket bra. Han sjunger Bellman och Taube, men han vill inte nöja sig med denna standardrepertoar utan har intresserat sig för tiden före Bellman. Vad sjöng man då? Hur lät visorna? Sångtexterna är oftast bevarade men melodierna så gott som aldrig. Ibland anges att visan sjungs på samma melodi som en annan visa, men om inte heller denna visas melodi är känd, är man inte mycket hjälpt med en sådan melodiangivelse. Visornas versmått ger ibland vägledning. Vi vet, eller kan få reda på, vilka melodier som passar ihop med de olika versmåtten. Helt omöjligt är det heller inte att – kanske med hjälp av forskarvänner – leta fram några av de melodier som anges i uppteckningarna. Musikuppteckningar finns här och var i arkiven, och kanske är de rentav tryckta i gamla och sällsynta skrifter. Man måste dock vara detektiv med gott spårsinne. Man måste ofta be om hjälp, och man måste ha tur för att få framgång.

Dalin, Lucidor, Wivallius och Runius

Martin Bagge sjunger och musicerar tillsammans med sina vänner. Foto: Lars Gahrn.

Martin Bagge har med kunskaper, ihärdighet och tur kommit långt. Det hela började med Bellmans ungdomssånger och fortsatte med Olof von Dalin. Flera av denne författares dikter sjöngs som visor. Med den skicklige musikforskaren James Massengale som mentor, fortsatte han arbetet med att lyckas spåra somliga melodier, och finna användbara melodier till andra. En cd-skiva gavs ut år 1999. Därmed hade Olof von Dalin återuppstått som visdiktare. Bagge gick vidare med Lasse Lucidor. En bok med vistexter och noter samt en cd-skiva gavs ut, den ena 2004, den andra 2005. Därefter var turen kommen till Lars Wivallius. En bok med vistexter och noter samt en cd-skiva gavs ut, den ena år 2011, den andra 2012. I detta fall utförde Jan Olof Rudén den viktigaste forskningsinsatsen. År 2019 väcktes Johan Runius’ visdiktning på nytt till liv. Då utkom boken: Andelige Blommor & Werldzlige Lillior: Johan Runius psalmer och visor, sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge med bistånd av Mikael Paulsson, Anders Dillmar och Eva Helenius samt utgivna av Bo Ejeby Förlag (Gbg 2019, 173 sidor med en cd på bakre pärmens insida). Som läsarna märker har Bagge blivit påverkad av barocktidens innehållsrika och ibland ytterst omfångsrika boktitlar.

Fångad av barocken

När bok och skiva släpptes ut till allmänheten måndagen den 25 mars 2019, berättade han – inte helt oväntat – att han fängslades också av tidens mustiga och kraftfulla språk samt av dess växlande och uttrycksfulla stavning. Bagge är helt klart fängslad av barocken. Boken och skivan lades fram hos Bo Ejeby Förlag vid Heurlins plats 1A. Adressen säger väl de flesta inte någonting, och därför bör man nämna, att förlaget hör hemma i Göteborgs lagerhus vid Pustervik, en anrik byggnad, som är en del av stadens historia. Bagge och några av hans musikaliska vänner framförde Runius’ sånger, rättare sagt några av dem med sång och musik. Martin Bagge är en framstående scenpersonlighet, som lever upp och blommar ut med åhörare framför sig. Sången och musiken fyller honom med kraft och glädje. Han är glad över att till åhörarna kunna ge vidare en del av vad han får. Martin Bagge ger av allt att döma en bra uppfattning om hur en trubadur från 1600- eller 1700-talet sjöng. Man hade inte högtalare på den tiden. Trubaduren måste därför sjunga högt, uttala orden tydligt och sjunga snarare långsamt än snabbt. Bagge begriper hur man skall gå till väga. Han är på alla sätt en framstående sångare med lång vana att sjunga och tala inför åhörare.

Svårbegripliga dikter

Flera gånger påpekade han – något bekymrat – att vistexterna inte alltid är lätta att begripa, i all synnerhet inte första gången. Han, Gunnar D. Hansson och väl även andra hade tillsammans gått igenom och dryftat vistexterna för att begripa innebörden. Stina Hansson har givit oss rådet, att man skall läsa texterna högt för att begripa dem. Detta är ett gott råd, men det hjälper trots allt inte varje gång. Runius skrev ibland dikter till sina vänner om gemensamma upplevelser och äventyr. Då behövde han inte skriva vare sig tydligt eller utförligt. De begrep ändå vad han menade. En av Runius’ visor, Blomsterdröm, har kommit med i Gula visboken (Urval och redigering: Tage Nilsson och Klas Ralf, Bokförlaget Forum 1953). Martin Bagge var mycket fundersam över innehållet. Vad menar karln egentligen? Tydligen arbetar han med antydningar och bildspråk. Innebörden i alltsammans måste sägas vara outredd och obegriplig, men sången har ändå blivit omtyckt tack vare gräs, blomster, näktergalar, kärleksgudinnan Freja och hennes följe samt skaldens kärlekslängtan. Stämningen och de poetiska orden i sången räcker. Man behöver inte förstå vad skalden menar.

Psalmerna förhållandevis lättbegripliga

Martin Bagge berättade vad sångerna handlade om innan han sjöng dem eller rättare sagt några strofer ur dem. (De flesta är alltför långa för vår tids jäktade åhörare.) Man begrep mer när han högläste än när han sjöng. De andliga sångerna begrep man mycket bättre än de världsliga visorna. Psalmernas tankeinnehåll, språk och uttryckssätt har levt vidare genom århundradena, medan de världsliga visornas språk, innehåll och bilder på ett helt annat sätt har förändrats eller växlat om. Bagge föreslog att vi skulle ägna oss åt allsång och delade ut en av Runius’ psalmer: ”Ingen kan två herrar tjäna”. Psalmsången på Pustervik blev väsentligen sämre än i kyrkan, men jag kände igen melodin. Ingen av de andra melodierna hade jag hört förut. Runius använde fransk musik, berättade Bagge, och ibland kom man att tänka på fransk opera från den tiden. Av allt att döma har psalmerna de största förutsättningar att tala till nutiden. Bagge skulle mycket väl kunna göra turnéer i kyrkor och församlingshem runtom i riket. Alla skalder skrev psalmer, även Bellman. Först på hans tid kunde man försörja sig genom världslig diktning, så att man kunde låta bli att dikta psalmer, om man inte hade håg och fallenhet för denna diktning (vilket Bellman överraskande nog hade). Många psalmer och andliga sånger från 1500-, 1600- och 1700-talen har levt vidare i psalmböckerna, men redan i början av 1800-talet ansågs denna diktning föråldrad till språk, uttryckssätt och grammatik. Psalmerna bearbetades och förbättrades (ibland ganska hårdhänt) innan de togs in i 1819 års psalmbok.

Föråldrad eller icke?

Den gustavianske smakdomaren Carl Gustaf af Leopold dömde ut Runius år 1799. Inte desto mindre lever skaldens verk 2019, 220 år efter af Leopolds förkastelsedom, men af Leopold kan ha rätt i att Runius är svårtillgänglig och därför inte läses eller sjunges av den stora allmänheten.

I en berömd uppsats, Svenska Vitterhetens Historia, från 1799 hävdar skalden och filosofen Carl Gustaf af Leopold, att den svenska litteraturen börjar med Olof von Dalin. Allt som hade skrivits före honom var föråldrat och av föga värde. (Även Runius döms ut i omilda ordalag.) Uppsatsen ger vid handen, att somliga i af Leopolds samtid fann även von Dalin föråldrad och att af Leopold själv i vissa avseenden hade samma uppfattning. (Olle Holmberg, Leopold under Gustaf IV Adolf 1796–1809, Sthlm 1962, s. 143–147. Carl Gustaf af Leopolds Samlade Skrifter 5, Sthlm 1833, s. 426–460.) Domen över den äldre vitterheten är hård, alldeles för hård – och dessutom föråldrad. Romantiken stod för dörren, och romantikerna skulle på ett helt annat sätt än gustavianerna se värdena i den äldre diktningen. Ändå har af Leopold i vissa avseenden rätt. Den äldre vitterheten är svårtillgänglig på grund av gammaldags ord, gammaldags uttryck och grammatiska brister. Fler tyckte som af Leopold. Johan Olof Wallin och hans medhjälpare bearbetade grundligt de psalmer, som de övertog från 1695 års psalmbok och införde i 1819 års psalmbok. Denna psalmbok visar, att den svenska skaldekonsten hade gjort stora framsteg mellan 1695 och 1819. I början av 1800-talet är psalmerna föredömligt klara och lättbegripliga.

Värdefulla insatser

Börjar den svenska litteraturen med Olof von Dalin? Ja, så ansåg gustavianerna.

En dikt kan dock förmedla stämningar och känslor, även om tankeinnehållet inte är begripligt för läsaren. Gunnar D. Hansson har genom vetenskapliga undersökningar klart påvisat att folk har utbyte av dikter, även om de inte förstår allt. Diktens verkan blir givetvis ännu större om den framförs såsom sång eller visa. Dessutom kan trubaduren – som Martin Bagge brukar göra – berätta om sångens innehåll innan han börjar sjunga. Bagge gör på alla dessa områden viktiga insatser. Han arbetar för mångfald inom visornas värld. Att lyssna till honom, när han sjunger en visa av Runius, är en helt annan upplevelse än att höra sentida sånger.

Runius’ psalmer och visor i Mölndal

Vi har ett vittnesbörd om att Runius var känd även i Mölndal. År 1774 gjordes bouppteckning efter Anna Palmstedt på Åby Skomakaregården. I detta rika bo fanns även några böcker, nämligen en stor bibel, en gammal postilla, fem böneböcker (det vill säga bönböcker), övriga böcker av ”åtskillige slag” samt ”Runii Dudaim”. (Jag tackar Asta Lindson, som har låtit mig ta del av denna bouppteckning.) Där på Åby Skomakaregården har man alltså läst eller kanske sjungit dikter av Runius. Det skulle vara intressant att få veta, hur mycket man begrep av dikterna, men därom ger bouppteckningen tyvärr inte besked.

Böcker och cd-skivor

Carl Gustaf af Leopold som ung gustavian innan han ännu hade blivit sträng smakdomare och anspråksfull smakdomare inom vitterheten.

Kom fria sinnen hit! 1708–1763: Olof von Dalin – en nyupptäckt viskonstnär – tolkad av Martin Bagge & Mikael Paulsson (cd, Proprius förlag AB, Sthlm 1999, BRCD 9166).

Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johansson Lucidor den olycklige med melodier från hans egen tid, funna och sammanställda av Martin Bagge (Bo Ejeby Förlag, Gbg 2004, 79 s.).

Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johanson Lucidor den olycklige, framförda av Martin Bagge, Mikael Paulsson och Corona Artis på tidstrogna instrument (cd, Footprint Records AB, FRCD 018, 2005).

Ack, Libertas! Wisor av Lars Wivallius med melodier från hans egen tid, funna och sammanställda av Jan Olof Rudén med bistånd av Martin Bagge och Mikael Paulsson (Bo Ejeby Förlag, Gbg 2011, 102 sidor).

Songs from the 17th century with lyrics by Lars Wivallius: Ack Libertas! Wisor av Lars Wivallius, Martin Bagge – vocals, Mikael Paulsson – theorbo and archlute, Ensemble Mare Balticum (cd, Footprint Records AB, FRCD 066, 2012).

Andelige Blommor & Werldzlige Lillior: Johan Runius psalmer och visor, sammanställda och rekonstruerade av Martin Bagge med bistånd av Mikael Paulsson, Anders Dillmar och Eva Helenius samt utgivna av Bo Ejeby Förlag (Gbg 2019, 173 sidor med en cd på bakre pärmens insida).

Lars Gahrn

Bellman på Gunnebo

1700-talet är för den stora allmänheten detsamma som Bellman. I svenskt kulturliv under 1700-talet är Bellman det stora namnet och för en större allmänhet även det enda namnet. Åtminstone för Christina Hall på Gunnebo var han det stora namnet redan på 1700-talet.

Bellman sjöngs i Västsverige

Carl Michael Bellman besökte aldrig Göteborg men var inte mindre ett stort namn i Götastaden. Målning av Per Krafft den äldre.
Carl Michael Bellman besökte aldrig Göteborg men var inte mindre ett stort namn i Götastaden. Målning av Per Krafft den äldre.

Tack vare samlaren och fritidsarkeologen Niklas Krantz har Christina Halls visbok, påbörjad redan 1766, blivit känd. Det visar sig, att 18 av de 50 visor, som Christina Hall har nedtecknat, har författats av Bellman. Han har alltså mycket tidigt sjungits även härnere i Västsverige. Den, som är känd i Stockholm, är känd även i Göteborg. Så är det nu, och så var det även då. Vi visste redan tidigare, att Bellman var mycket uppskattad även i Göteborg redan under sin samtid. Christina Halls visbok är dock vårt mest tydliga exempel på den saken. AB Gunnebo Slott och Trädgårdar brukar då och då anlita trubaduren och visforskaren Martin Bagge, som sjunger Bellman på Gunnebo. Visboken ger vid handen, att Bagge och Bellman är ett historiskt helt riktigt val. När visboken genom museiassistent Helen Ljungströms försorg hade blivit renskriven på dator, hörde jag av mig till Bagge och meddelade honom detta fynd. Han fick läsa alla kapitel allteftersom de blev färdiga. En enda av Bellmans sånger kände jag igen, nämligen ”Gubben Noak”. Jag kände mig obildad, då jag inte kände igen fler, men Bagges kommentarer gav mig förklaringen: ”Dessa sånger av Bellman sjungs ytterst sällan nu för tiden.”

Bellman – en andlig diktare

Bellman har skrivit en väldig mängd sånger och annat. Endast en liten del av alla dessa sånger sjungs idag. Bland annat har han skrivit andliga visor, som dock inte blev någon framgång. De sjungs aldrig, och endast litteraturhistorikerna känner till att de finns. Visorna är så vitt jag kan finna mycket bra. Om det hade funnits intresse för denna diktning, hade Bellman kanske gått till eftervärlden som en av våra stora psalmdiktare, men nu blev det inte så. Bellman diktade om skämt, glada upptåg och dryckenskap. Christina Hall har inte med en enda av Bellmans andliga visor. I stället är visorna skämtsamma sånger eller dryckesvisor.

Har hon träffat Bellman?

Martin Bagge vid Gunnebos brostuga. Foto: Lars Gahrn.
Martin Bagge vid Gunnebos brostuga. Foto: Lars Gahrn.

Bellman var tydligen Christina Halls stora idol. När jag berättar om Bellmans sånger i visboken, händer det, att jag får frågan: ”Träffade Christina Hall Bellman?” Tyvärr framgår inte detta av vare sig visboken eller Christina Halls brev, som är tryckta i samma utgåva. Däremot framgår av breven, att Christina Hall har besökt Stockholm och ägnat sig åt sällskapsliv där. (Sällskapsliv var ett av hennes stora intressen. I Göteborg var hon med på de flesta större bjudningar och anordnade själv flera av dem.) Hon om någon satt inte inne på sitt rum och tittade in i väggen en enda minut mer än nödvändigt. Även i Stockholm har hon rimligtvis gått från den ena festen till den andra. En annan person, som gick från den ena festen till den andra, var just Bellman. Han anlitades ofta som underhållare och sällskapsbroder i glada gästabud. Med andra ord är det högst osannolikt, att Christina Hall och Bellman inte skulle ha träffats. Även på den tiden var man angelägen att se sina stora idoler, och Bellman var mycket angelägen om att få uppdrag.

Skalden Pettersson

Skalden Daniel Pettersson.
Skalden Daniel Pettersson.

Fanns då inte några visdiktare i Göteborg? I varje fall fanns inte någon, som ens kom i närheten av Bellman vad gäller skaldegåva och ryktbarhet. Av ett brev från Christina Hall till Georg Carl von Döbeln framgår dock, att hon intresserar sig för en kort sångtext, som av allt att döma är skriven av kommerserådet och borgmästaren i Göteborg Daniel Pettersson (1720-1802). Peter Funke lyckades genom forskning på nätet få fram, att han sannolikt är författaren till denna korta sångtext. Att döma av de få skaldeprov av honom, vilka jag har sett, var han framstående som skald. I fråga om 23 dikter i visboken vet vi inte författarens namn. Kan Daniel Pettersson eller andra skalder från Göteborg ha skrivit dessa sånger? Ja, nog har vi många forskningsuppgifter kvar. Nu är dock Christina Halls visbok, hennes brev och andra urkunder utgivna. Bokens titel är: Lars Gahrn, Christina Hall: vänskapens och livsglädjens värdinna: Christina Hall på Gunnebo och i Hallska palatset, speglad i sin visbok, sina brev och andra efterlämnade källor: Källutgåvor och undersökningar utgivna av Mölndals Hembygdsförening (2016, 524 rikt illustrerade sidor). Jag brukade säga till Niklas Krantz: ”Vi har lång väg att gå”. Tio år och mycket arbete krävdes för att vi skulle komma så långt som vi har kommit. Ändå finns som sagt arbetsuppgifter kvar. Därför har jag skrivit denna artikel. Förhoppningsvis kan andra gå vidare. Peter Funke har redan funnit ett och annat av stort intresse. Det finns med andra ord anledning att återkomma i ämnet.

Klicka här för denna artikel som pdf