Jesu lidande som sångspel

Varifrån kommer inspiration? Hur kan man förklara konstnärligt skapande? Alla har vi nog funderat över dessa frågor, men varken vi eller några andra har några tillfredställande svar. Själsdjupen är liksom de stora havsdjupen ofullständigt kända och outgrundliga. Frågorna dök upp igen hos mig i januari 2015, när min gode vän, överstelöjtnant Sven Sandblom, sände mig sitt körverk ”Compassion”.

Sången hördes i drömmen

Pilatus visar upp den lidande Jesus för folket.

Pilatus visar upp den lidande Jesus för folket.

Dess tillkomsthistoria är nämligen mycket förbryllande. Sven Sandblom (född 1925) började sjunga redan vid mitten av 1930-talet i Uppsala domkyrkas gosskör. I hans minnesgömmor finns med andra ord otaliga melodier och sångtexter. Hans upplevelse från 2013 går dock utanpå allt vad han tidigare hade varit med om. I drömmen hörde han en kort körsång om Jesu lidande på korset. Han vaknade upp och kunde upprepa de tretton takterna, så att text och melodi stannade kvar i hans minne. Därefter somnade han på nytt. På morgonen kom han ihåg text och melodi. Då komponerade han resten av föreliggande sång.

Från förtvivlan till acceptans

Jesus på korset.

Jesus på korset.

Han skall själv få berätta vidare. Sven Sandblom har ordet: Natten till den 12 mars 2013 blev jag i sömnen medveten om den dröm, jag just då hade. Jag drömde/hörde klart och tydligt en kort sakral körsång med text på engelska (!) och i bluestakt. Jag kunde memorera sången. Den inspirerade mig att komponera här föreliggande körverk av vilket den drömda delen är de tretton första takterna. Jag behöll engelsk text. Min sång uttrycker stark medkänsla med Jesus i hans lidande på korset och under rättegången. Den uttrycker även hur starkt förbryllande hans slutord enligt Matteus och Markus är: ”Min Gud! Varför har du övergivit mig?”

Detta ser jag som ett trauma och det följs i min sångtext av Jesu acceptans och överlämning enligt Johannes respektive Lukas.

Därmed har jag återgivit de varianter av Jesu sista ord som förs vidare i evangelierna. Förändringen från förtvivlan till acceptans markerar jag genom att framföra de sista takterna i durtonart. Jag har valt sluttonerna i psalmen ”Härlig är jorden”. Jag gör det även som en hyllning till dödens motsats – till livet.

Jag har sjungit i hela mitt liv. Under fem år vid 1930-talets mitt sjöng jag i Uppsala Domkyrkas gosskör. Alltsedan 1960-talet är jag körsångare – mans- respektive kyrkokörer.

Numera sjunger jag ”på sista versen” och det i den fristående kyrkosångkören Chorus Ena under ledning av kantor Lena Westberg.

Den kören tillägnar jag min sång Compassion.

Olika ord betonas

Detta skrev Sven Sandblom i augusti 2013. Den engelska texten finns med på notbladen, men han har även översatt den engelska texten till svenska. Översättningen är anpassad till sångens rytm. Som synes lägger Sandblom störst vikt vid orden: ”Min Gud! Varför övergav du mig?” De upprepas fyra gånger med betoning ena gången på ”Varför”, andra gången på ”övergav”, tredje gången på ”du” och fjärde gången på ”mig”. Så här lyder översättningen:

 

Sångtexten på svenska

Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst!
Jag kan känna smärtan från spiken i din hand
och från sår av törnekronans tagg.
Jag kan känna ångesten vid mobbens råa skri:
”Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst honom!

 

Djupt i våra hjärtan vi lider med dig.
Ångrar och fördömer, men ber:
”O Gud! Förlåt oss, vi insåg inte då,
det brott vi den da’n begick.”

 

Förbryllade vi nu lyssnar till Hans Ord:
”Min Gud! VARFÖR övergav du mig nu?
Min Gud! Varför ÖVERGAV du mig?
Min Gud! Övergav DU mig?
Min Gud! Varför övergav du MIG?

 

Lyssna till hans sista ord – till hans slutord:
”Det är fullkomnat nu!
Fader! Min Fader!
I Dig skall jag nu finna ro.

Vi alla dödade Jesus

Sven Sandblom.

Sven Sandblom.

Att döma av inledningen har sången uppstått ur stark inlevelse i Jesu lidande. Som bekant kan sådan inlevelse leda till stigmatisering. Den innebär att Jesu sårmärken genom inlevelsen återfinns på den stigmatiserades kropp. Så vitt jag vet finns ännu inte någon bevisad förklaring för denna företeelse. Under tidernas lopp har många skyllt det judiska folket eller åtminstone översteprästerna för Jesu död. För Sandblom har vi (han och alla andra) skulden för Jesu pina och död. Hans åsikt är en insikt, en världsvis och rättvis dom. Människorna dödade Jesus, och vi är alla människor. En ärlig sanningssägare, som inte tystnar och inte tar hänsyn, råkar illa ut i alla samhällen. Därför kan vi säga, att vi dödade Jesus. Sandblom har också förslag hur sången skall framföras:

 

Förslag till agerande vid framförande av sången

Detta förutsätter att kören kan sjunga sången utan noter!

Starten

Kören är samlad stämvis i klunga, vända mot varandra. Sångledaren står i de fyra klungornas centrum och ger ton. En mansröst, helst gudstjänstledande präst, utropar från predikstolen: ”Vad ska jag då göra med den Jesus ni kallar Messias?”

Frågan utlöser stämvis ”babbel” under cirka tio sekunder (i den ton som givits). Basarna ”slås in” och övriga ”hakar på” – Crucify! Kören samlas långsamt under takt 1-8 till köruppställning.

Slutet

Under takt 39 böjer körmedlemmarna sina huvuden mot golvet. Under takt 41 lägger de händerna över hjärtat. Under takt 43 höjs huvudena uppåt ”mot himmelen” och armarna fälls ner till cirka 20o från kroppen med handflatorna framåt i en öppen gest symboliserande överlämning.

Tryckta noter och tryckt text

Sången har ännu inte blivit inspelad, men Sandblom har låtit ge ut den: Compassion: Suffering, Acceptance, Commitment. Text och musik: Sven Sandblom (2013-08-14). Det skulle vara intressant att se den uppföras och höra denna sång. Texten väcker läsarens intresse. Långfredagen 2016 uppfördes sångspelet i Sparrsätra kyrka. Långfredagen 2017 kommer det att återuppföras där. Utvecklingen tycks alltså vara på gång.

Klicka här för denna artikel som pdf

Fader vår på gotiska tonsatt efter sjutton århundraden

Sjutton århundraden och ett halvt dröjde det, men nu är Fader vår i gotisk översättning tonsatt. Överstelöjtnant Sven Sandblom, bosatt i Enköping, är tonsättaren. Till mycket annat är han också sångare i Chorus Ena, en fristående kyrkokör (under ledning av Lena Westberg och verksam i Enköpingsbygden). Mansstämmorna i kören har sjungit in hans tonsättning av Fader vår.

Goternas bibelöversättning

Sven Sandblom – tonsättare, överstelöjtnant och fritidsforskare. (Foto: Enköpings-Posten.)

Sven Sandblom – tonsättare, överstelöjtnant och fritidsforskare. (Foto: Enköpings-Posten.)

Låt oss dock ta allting i rätt ordning. Vid mitten av 300-talet efter Kristus översatte den västgotiske biskopen Wulfila större delen av Bibeln till gotiska. Delar av hans bibelöversättning finns bevarad i en praktfull handskrift, som kallas codex argenteus (silverhandskriften, vanligen kallad silverbibeln). Denna handskrift tillkom på 500-talet inom det östgotiska riket i norra Italien. Handskriften finns sedan 1669 i Uppsala Universitetsbibliotek, även kallat Carolina rediviva. Den har tilldragit sig stort intresse, eftersom goterna enligt sin egen stamsaga skall ha utvandrat från Sverige. Goterna anses vara besläktade med de svenska götarna.

Rökstenen ledde till goterna

Hur kom Sven Sandblom på tanken att tonsätta Fader vår i gotisk översättning? Frågan är befogad, ty under den gotiska bibelöversättningens mer än sjutton århundraden långa historia har ingen annan – vad vi nu vet – gjort detta. Jag vände mig givetvis till min gode vän Sven Sandblom själv för att få svaret. Saken är den, att Sandblom är en mycket intresserad lekmannaforskare, som har skrivit böcker om slagen i Gestilren och Sparrsätra. Han skrev flera kapitel i den stora boken ”Striden i Gestilren 1210” (Enköping 2009). Han var rentav biträdande redaktör för denna skrift. Ett av intressena är Sveriges kristnande, och i samband med dessa forskningar läste han om Rökstenen i Östergötland. På denna sten omnämns den östgotiske kungen Teoderik den store. Där hade vi goterna. Teoderik anses ha ägt silverbibeln, och så började Sandblom läsa om Wulfilas gotiska bibelöversättning.

Kyrkomusik av bästa slag

Här blev det mycket intressant. Sandblom var sångare i Sparrsätra-Breds kyrkokör, som nu har uppgått i Enakören eller Chorus Ena. Han började gnola Fader vår, och så kom melodin till honom. Melodin är inte gregoriansk, men dess släktskap med senare kyrkomusik är omisskännlig. Att uttala gotiskan rätt så här sjutton århundraden senare är inte det lättaste. Sandblom gick då till sin vän Staffan Fridell, professor i Nordiska språk vid Uppsala Universitet och framstående ortnamnsforskare. Professor Fridell är lika hjälpsam som kunnig. Efter benägen undervisning, meddelad av Staffan Fridell, kunde Sandblom med välljudande och klangrik röst läsa bönen på gotiska. Därefter tar Chorus Ena vid och sjunger hans tonsättning, som gör ett starkt och mäktigt intryck. Den korta bönen tas om fyra gånger med väl genomförda språkliga variationer. Detta är helt enkelt kyrkomusik av bästa slag. Många århundraden har gått sedan Wulfila lade ner pennan, men alltjämt känner man igen åtskilliga gotiska ord. Sången inleds och avslutas med klang från en mindre klocka, som kören här använder i stället för stämgaffel. Åtminstone primklockor förekom i medeltida gudstjänster.

Innehållsrik cd-skiva

Skivomslaget har orden ”Atta unsar” (Fader vår) med gotisk text.

Skivomslaget har orden ”Atta unsar” (Fader vår) med gotisk text.

Vem som vill kan sedan 2013 ta del av detta mäktiga och gripande körverk. Det finns nämligen utgivet på en cd-skiva: Silverbibelns, codex argenteus, Atta Unsar (Fader vår, Vater unser, Our Father, Pater noster): Tonsättning för manskör: Sven Sandblom, Nordwerk Förlag 2013 (Distribution: Firma Sven Sandblom). Tillsammans med skivan får köparen en folder med text och noter. Skivan är som man nu säger ”bipackad” nothäftet. Karl Vilhelm Jansson har digitaliserat noterna. Anna Kilander – tonsättarens dotterdotter – har stått för grafisk produktion. Rit- & Kopieringsservice i Enköping har tryckt noterna. Sven Sandblom ville givetvis nå ut med sitt verk och tyckte, att Carolina rediviva (Uppsala Universitetsbibliotek) skulle sälja. Där svarade man, att man hade affärer enbart med företag, aldrig med privatpersoner. För Fader vårs skull måste Sandblom bli ett företag: Firma Sven Sandblom. Körverket finns nu till försäljning hos Carolina rediviva och är utlagt på universitetsbibliotekets hemsida, där det kan avlyssnas. Man kan kostnadsfritt ladda ner körverket från denna hemsida: http://www.carolina rediviva/silverbibeln, eller www.ub.uu.se/verk-och-samlingar-i-urval/silverbibeln.

Förbindelser mellan Norden och goterna

Hur är det då med sambandet mellan goterna och götarna? Enligt goternas stamsaga, nedskriven av biskop Jordanes, skulle goterna ha utvandrat från Skandinavien. Stamsagan skildrar emellertid händelser, som ligger långt tillbaka i tiden, och den är i vissa avseenden sagoaktig. Uppgifterna har därför betvivlats av somliga forskare. Häremot bör påpekas, att om man var noga med någonting i de gamla stamsamhällena och ännu i det gamla bondesamhället, så var det att hålla reda på sin härstamning och släktskap. Avlägsna minnen kan bli dimmiga, det är sant, men i detta fall har vi all anledning att tänka oss ständiga förbindelser mellan Skandinavien och goterna. Jordanes berättar om konung Rodulf, som från Skandinavien begav sig till Teoderik den stores hov i det östgotiska riket. Rökstenen berättar om samme Teoderik och nämner en man, ”som för nio släktled sedan miste livet hos reidgoterna, och han dog hos dem till följd av sin skuld.” Detta tyder på att man i Norden höll sig underrättad om vad som hände ute i världen. Då som nu höll man reda på sina släktingar, vilket innebar att släktskapet inte blev bortglömt. Elias Wessén har på ett mycket balanserat och förtjänstfullt sätt utrett sambandet mellan goter och götar (i sin bok: Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria, Uppsala Universitets årsskrift 1924). Sven Sandblom är på sitt sätt ett sentida exempel på folkvandringar. Hans släkt härstammar från Sandhem i Västergötland. Därav kommer namnet.

Silverbibeln har blivit svensk

En sida ur Silverbibeln.

En sida ur Silverbibeln.

Under mer än 350 år har silverbibeln varit nära förbunden med Sveriges historia. Svenskar tog den som krigsbyte i trettioåriga kriget 1648. Drottning Christina förde handskriften ur landet, men Magnus Gabriel de la Gardie köpte den tillbaka och skänkte den år 1669 till Carolina rediviva, där den alltsedan dess har varit en av klenoderna. Sven Sandblom har ytterligare förankrat handskriften i Sverige genom sin tonsättning. Nu kan vi höra Fader vår sjungas på gotiska, men kanske har Fader vår på gotiska blivit läst här i Norden långt dessförinnan. Det är mycket möjligt, att konung Rodulf, någon i hans följe eller andra, som hälsade på nere hos goterna, så småningom återvände till Norden. Då kan de mycket väl ha lärt sig Fader vår därnere. Nu kan vi höra bönen sjungas, sjutton århundraden efter Wulfilas fullbordande av översättningen. Utvecklingen går långsamt, men den går framåt. Silverbibeln har med åren blivit en svensk handskrift, en invandrare, som har blivit en omistlig del av den svenska kulturen.

Lästips

Tönnes Kleberg, Codex argenteus: Silverbibeln i Uppsala, Uppsala 1961.

Lars Munkhammar, Silverbibeln: Theoderiks bok, Trelleborg 1998.

Helmer Gustavson, Rökstenen (Svenska kulturminnen 23), Riksantikvarieämbetet 1991.

Jordanes, Getica: Om goternas ursprung och bedrifter. Översättning: Andreas Nordin. Lund 1997.

Klicka här för denna artikel som pdf