Gökotta med västgötsk folkmusik

Skulle det bli någon gökotta på Råda säteri under corona-epidemin 2020? Mölnlycke Blåsorkester hade med anledning av faran för smittspridning inställt sin sedvanliga konsert, men klarinettisten Dan van Ginhoven i denna blåsorkester tyckte, att en mindre gökotta för några släktingar och vänner kunde man väl ändå ha.

Många folkmusikuppteckningar

Dan van Ginhoven och Torsten Nordander spelar klarinett under gökottan på Råda säteri 2020. Foto: Lars Gahrn.

Tillsammans med sin gode vän och spelkamrat Torsten Nordander bjöd Dan van Grinhoven på gökotta Kristi Himmelfärdsdag, torsdagen den 21 maj 2020. Till vännerna hörde även jag. Vi var allt som allt 14 åhörare, som satt utomhus på säteriets mellersta terrass åt Rådasjön. Vi hade rent önskeväder: sol, värme och vindstilla, Dan och Torsten är spelkamrater sedan 30-40 år tillbaka. De var samspelta och kunde sina låtar. De båda vännerna inriktar sig på Västergötlands folkmusik men är intresserade också av Bohuslän och Halland. Dan har ungefär 80 låtar på repertoaren men många fler i huvudet. Båda spelade – som folkmusiker brukar göra – helt utan noter. Båda kan mycket väl läsa noter och gör så i andra sammanhang. Även många av deras föregångare kunde både läsa och skriva noter. I så kallade ”spelmansböcker”, notböcker skrivna av spelemän, finns omkring 60,000 låtar nedtecknade. I Stockholm, närmare bestämt i Svenskt Visarkiv, finns i runda tal 100,000 nedteckningar av låtar. I det stora verket ”Svenska låtar” finns 8000 av dem tryckta. Verket omfattar 24 band. Ett av banden ägnas åt Västergöteland, två åt Skåne och fyra åt Dalarna. Den stora samlingen av uppteckningar innehåller låtar från många olika håll och olika tider av samma låtar, lätt förändrade. En hel del av denna musik är ”trivial”, säger Dan. Det gäller att välja ut de bästa låtarna. Även förr behövde man tydligen bakgrundsmusik, och då kunde enklare stycken passa bra. När han skall ge konsert, vill Dan emellertid ha ”det som sticker ut”.

Noter – en skiss av melodin

Dan van Ginhoven i folkdräkt från Töcksfors i Värmland under midsommarfirandet vid Wendelsberg 2018.

För en västgöte är ”Sexdrega-samlingen” givande. I Sexdrega utanför Borås fanns flera framstående spelmän, som har efterlämnat spelmansböcker, de äldsta från början av 1700-talet. Tack vare dessa böcker kan man få veta, vad man spelade på den tiden, och hur musiksmaken förändrades under 1700-talet. Tack vare spelmansböckerna finner man, att samma låtar är spridda över hela Sverige, och att de tydligen spreds fort. Notskriften är viktig, men den är bara en skiss, understryker Dan. Den säger ingenting om rytmen. Inte heller finns som regel – inte ens i verket ”Svenska låtar” – någon anteckning om hur snabbt eller långsamt olika avsnitt skulle spelas. Därför är spelmansstämmor viktiga. På dem kan man diskutera med andra spelmän, hur låtarna kan spelas. När man skall spela en låt utan noter, är början och rytmen de viktigaste delarna. Kommer man på dem, brukar resten gå av sig självt. Musikstyckena kan i övrigt ofta vara mycket lika varandra.

Gökpolska och gökvals

Första stycke under konserten vid Råda säteri var Gökpolska efter en bygdens son, Robert Johansson, som på sin tid var bosatt nära Härryda kyrka. Han var både fiolspelman och klarinettspelman. På hans tid varade ett äkta bondbröllop i dagarna tre eller mer. Spelmannen eller spelmännen var med hela tiden. Det sista tredagarsbröllopet i dessa bygder hölls i Rävlanda 1921. Robert Johansson var med. Klarinetten ansågs vara ett finare instrument än fiolen. När gubbarna började bli fulla och väsnades, hörde de inte längre fiolen, men klarinetten hörde de. Militärmusiker hade fått lära sig spela klarinett, och på det sätt spreds klarinettspelet till bygdens spelmän. När spelmännen tappade tänderna, måste de lägga klarinetten på hyllan. Varken Dan eller Torsten visste emellertid, om man kunde spela klarinett med löständer. Efter Robert Johanssons Gökpolska följde Gökvalsen av Karl Aron Hakberg i Skövde. Hur var det då med den riktiga göken, undrar kanske någon vid det här laget. Jodå, han lät höra sig. Vi hörde en ”östergök”, med andra ord en ”tröstergök”. Redan när jag cyklade till Råda, hade jag hört en gök vid Vällsjön.

Näckens polska – Västergötlands Horgalåt

Dan van Ginhoven på klarinett och Erling Joachimsson på dragspel under midsommarfirandet vid Wendelsberg 2018.

Därefter var det dags för Näckens polska, även den efter Karl Aron Hakberg i Skövde. Erik Gustaf Geijer skrev ned och omarbetade melodin. Arvid August Afzelius skrev texten. Tillsammans skapade de en slagdänga av stor skönhet, ett klassikt musikstycke inom romantikens musikvärld. Melodin skall dock ursprungligen eller i vissa varianter ha varit mera medryckande eller rentav vild. När man spelade denna polska, kunde man – enligt Hakberg – befara att möblerna började dansa. Näckens polska tycks med andra ord ha varit Västergötlands motsvarighet till Horgalåten. Limmerhultspolskan efter Robert Johansson i Härryda har ingenting mer med Limmerhult (i Härryda) att göra än att den har fått detta namn, försäkrar Dan van Ginhoven. I Skepplanda fanns den kände spelmannen Albert Andersson. Hans Brudmarsch spelades, då Dans mormorsmor gifte sig i Skepplanda på 1880-talet. Åtminstone vill Dan gärna tro att den spelades då. Sannolikheten lär vara stor. Den kände spelmannen Alexius Johansson spelade en gång en polska som extranummer på en spelmanstävling i Göteborgs konserthus. Polskan fick sedan heta ”Extranumret”. Många låtar, så kallade engelskor, här i väster kommer från Storbritannien, så till exempel ”Soldiers joy” efter Robert Johansson. Den är känd i 90 varianter bara i Sverige. ”Polka från Skogstorp” kallas även ”Ardennern”, eftersom man tycker sig höra en tung Ardennerhäst klampa fram i denna polka. En av Dans favoriter är spelmannen Johan Albert Pettersson i Ornunga. Av hans tolv låtar spelar Dan och Torsten tio. Pettersson hade pomada i håret och brukade gå runt hemma i stugan, då han övningsspelade. Följden blev att en ring av pomada bildades i taket. Det är lätt att missuppfatta vad spelmännen ville ge uttryck åt. Förr var moll ej sorgligt. Tvärtom var C-dur det sorgligaste man kunde tänka sig. Så var det hos till exempel Bach. Dan kan sitt ämne, och när han berättar, får man både de stora dragen och som synes även många små detaljer som krydda på anrättningen.

Omväxlande underhållning

I det gamla Fattigsverige hade man inte alltid tillgång till vare sig spelmän eller ens instrument. Då kunde det hända, att någon trallade låtar. Dan van Ginhoven trallade en snapsvisa för oss. Dan och Torsten bjöd på en mycket omväxlande gökotta med många olika musikstycken och mycket musikhistoria. Litet grand av denna musikhistoria har jag velat föra vidare. Samtalet om musik fortsatte efter konserten. Deltagarna i gökottan ville helt enkelt inte gå hem. En av dem sade avslutningsvis: ”Vi ses väl igen, vid samma tid och på samma plats nästa år?” Gökottorna på Råda säteri är uppskattade. Spelmansmusik fanns och finns i alla delar av Västergötland. Påfallande var att en storhet från bygden, nämligen Robert Johansson från Härryda, fick en framträdande plats i gökottan på Råda. Han är företrädd i det stora verket Svenska låtar, närmare bestämt i delen, som handlar om Västergötland, med tretton nummer (numren 165-177). Dan Korn har sammanställt åtskilliga låtar från honom i sin bok ”Folkkultur: Tradition och gammaldags liv i socknarna Råda, Landvetter, Härryda, Björketorp och Bollebygd” (1981, s. 172-177).

Lars Gahrn

2020-06-04

Göteborg Wind Orchestra drar fulla hus

Fullsatt i Kronhuset och extraföreställningar! Göteborg Wind Orchestra får vara med om den ena framgången efter den andra. Hårt och målinriktat arbete ger utdelning i stora framgångar. Fredagen den 8 november 2019 var temat för kvällen ”Tidernas Filmmusik!” Jag har aldrig tidigare varit med om så mycket folk och så livligt samspråk i varje vrå av Kronhuset.

Jerker – ”en show i showen”

Jerker Johansson ledde kvällens konsert både som dirigent och mycket trevlig programledare. Foto: Lars Gahrn.

Filmmusik är ofta av hög kvalitet för att ge ökad uttryckskraft åt filmerna. Filmskaparna är ofta kräsna och vill ha endast den bästa musiken. Den, som minns filmerna, vill ofta återuppleva filmmusiken. Dessa konserter visar, att filmmusiken lever sitt eget liv, skilt från filmerna. Oväntat många i publiken visade sig ha sett filmerna. Själv märkte jag snart, att jag i stort sett inte hade sett en enda film, men jag kände till de flesta genom tidningsartiklar. Endast några av de äldsta hade jag sett, för länge sedan. Det räcker dock med lite allmän bakgrundskunskap, för att musiken skulle ge ett slags djupupplevelse. Dirigent för aftonen var Jerker Johansson, som var både uppspelt och avspänd. Han dirigerade, berättade och skämtade om vartannat, lyfte armarna uppåt och hoppade ibland. ”Jerker är en show i showen”, sade Leif Lundin träffande, när vi talades vid mellanakten. Åhörarna var med på noterna. (Lägg märke till vitsen!) Stämningen blev glad och hög. Fullsatt var det i salen. Egentligen skulle jag inte ha fått plats där, men Leif Lundin, som är vänföreningens ordförande, hade delat ut två fribiljetter och fått återbud på den ena. Jag fick ta över denna lediga plats.

Ändring i programmet

Kronhuset enligt en gammal vykortsbild.

Fullt var det i Kronhuset, och fullt kommer det att bli i Domkyrkan. Göteborg Wind Orchestra tillsammans med sångare och andra musiker ger varje år julkonserter i Domkyrkan. I kyrkorummet får man ta in 600 åhörare. Där blir fullt, och man gör klokt i att köpa biljetter långt i förväg. Göteborg Wind Orchestra har en bred repertoar, och man har mycket att välja mellan. Jerker Johansson inledde konserten med att framföra sin förhoppning, att vi inte hade läst programmet. Om vi hade läst programmet, fann han tröst i att veta, att de flesta av oss var så gamla, att vi ändå borde ha glömt vad vi hade läst. Bakgrunden till detta är, att programmet hade ändrats efter tryckningen. Man hade mycket att välja mellan, och i sista stund stannade man för ett par andra stycken än de, som fanns med i programmet. (Han ändrade även sin utsaga om åhörarnas ålder, när han såg många ungdomliga ansikten i publiken.)

Nyskapande inom traditionens ramar

Jerker Johansson lyckades få med sig även publiken i konserten. Ett äkta par ur publiken fick visa, hur de reagerade på olika slags musik.

Filmmusik är inte något nytt för Göteborg Wind Orchestra. År 2007 utgav man en cd-skiva med filmmusik av John Williams: GöteborgsMusiken/Alexander Hanson: Filmfavoriter av John Williams (Naxos, DDD 8.570386, 2007). Denna skiva fanns framme på försäljningsdisken denna afton, och många exemplar såldes. USA och Hollywood är som bekant mycket stora inom filmens värld. De flesta av filmmusikens komponister var också mycket riktigt amerikaner, flera av dem med efternamn som klingade italienskt. När man lyssnade till deras musik, förstod man snart varför Göteborg Wind Orchestra gärna spelar den. Amerikanerna har – i motsats till svenska kompositörer – ingenting emot att ta efter äldre musikstilar, snarare tvärtom. De vill inte till varje pris vara originella och nyskapande. Därför klingar musikstyckena ofta bekant. Därför blir filmmusiken också ofta omtyckt. En av kompositörena var Scott Bradley, som skrev musiken till Tom och Jerry-filmerna (inalles omkring 150). Han tog efter alla musikstilar och blandade dem friskt och obesvärat.

Stämning inför rätta

Även flöjtisten Göran Marcusson framträdde som kunnig, insiktsfull och skämtsam konferencier. (Bild från orkesterns hemsida.)

Jerker Johansson var inte ensam konferencier denna kväll. Även flöjtisten Göran Marcusson är bra på att berätta kunnigt, insiktsfullt och skämtsamt. Han berättade om komponisten Howard Shore, som har skrivit musiken till Sagan om ringen. Eftersom Shore bodde i USA, där det är mycket vanligare än i Sverige att folk stämmer varandra inför rätta, blev Shore ofta stämd av kompositörer, som anklagade honom för att ha stulit deras melodier. ”De hade säkerligen många gånger rätt”, sade Göran Marcusson. ”En kompositör, som mycket väl kunde ha stämt honom, var Richard Wagner. Från honom har Shore lånat även sättet att arbeta med återkommande teman, också teman, som är förknippade med särskilda städer och platser. Lyckligtvis – från Shores synvinkel – var Wagner dock sedan länge död, när Shore började komponera.”

Det drar på instrumenten!

Jerker Johansson blomsterhyllades av vänföreningen.

Somliga kompositörer har blivit mycket kända. Göteborg Wind Orchestra har ägnat John Williams en hel cd-skiva. Nino Rota har skrivit musiken till Gudfadern. Jonas Larsson spelade ett kärlekstema på trumpet ur denna film. Hans trumpetsolo var en av aftonens höjdpunkter. Charlie Chaplin var mångsidig och skrev även filmmusiken till sina filmer. ”Smile” har blivit ett klassiskt stycke och spelades även denna kväll. Däremot fanns bara en svensk bland kompositörerna, nämligen Jules Sylvain, som skrev musik till 148 filmer och hade omkring 30 pseudonymer. Han var företrädd med en enda melodi, nämligen signaturen till SF-journalen. Stämmingen steg under kvällen och även värmen. I mellanakten öppnades alla dörrar för att få in frisk luft. Efter en stund gick en funktionär fram och stängde dörrarna på långsidorna. ”Varför stänger du?” frågade jag. ”Det är inte bra, om det drar på instrumenten. De kan bli ostämda.” – ”Vad säger du? Men förr i världen spelade musikkårerna ju utomhus i all slags väder.” – ”Ja, men då lät det väl som det lät, också. Kanske är det så, att de hastiga temperaturväxlingarna är värst.” Jag frågade Dan van Ginhoven, om draget verkligen kunde ha någon större betydelse. Han svarade: ”Blåsinstrumentens material påverkas av den varma och fuktiga (träblås) utandningsluften. Skillnaden mellan väl stämda och harmoniska instrument och det som låter falskt är minimal.  Instrumenten är tillverkade för att vara varma och fuktiga.” Samma fråga ställde jag till Ulf Ripa, som svarade: ”Mässingsinstrument är rent generellt robusta. Intonationen kan kritiskt påverkas av temperaturväxlingar. Skräckexempel är om instrumentet ligger i bagaget i bilen en längre tid och man sedan tar det inomhus för att spela. Temperaturskillnaden skapar förändring av rörlängd och därmed tonhöjd. Motsvarande problem uppstår, om det blir allt varmare i lokalen under spelandets gång. En annan egenhet är ansamlingen av kondens inne i instrumentets alla vindlingar. Med jämna mellanrum måste man som brassmusiker ’tömma’ genom att öppna vattenventiler och dra ur byglar. Om man inte gör det, störs tonbildningen av ett fult ’kluckande’. (Hur det förhåller sig med klarinett och saxofon, lämnar jag därhän, eftersom de tillhör kategorin träblåsinstrument.)” Sammanfattningsvis: Temperaturväxlingar har betydelse, men den är liten. Vi kan förutsätta, att Göteborg Wind Orchestras instrument inte tog någon skada den kvällen heller.

Filmmusik med lägre ljudstyrka

Kanske märktes smärre dissonanser inte förr, när man spelade utomhus under dåliga akustiska förhållanden. Smärre dissonanser kanske drunknade i bakgrundsbruset. Här i Kronhuset är akustiken god. När orkestern spelar marscher, blir ljudet ibland närmast besvärande högt, men under kvällen med filmmusik var ljudnivån nästan genomgående lagom. Tydligen är marschmusiken vad gäller ljudstyrka avpassad för att höras utomhus, medan filmmusiken är avpassad för lokaler, där den ljuder ostörd. Kvällen var mycket lyckad. Vänföreningen delade ut mycket välförtjänta blombuketter. Jerker Johansson fick en. Jag ville fotografera honom med blommorna för att få med en färgklick. Han var dock litet betänksam. ”Folk kan ju tro, att jag skall gifta mig.” Så är alltså inte fallet. Ni behöver inte skicka bröllopspresenter till honom, men skicka gärna några uppskattande ord till honom och övriga orkestermedlemmar. De är värda allt beröm.

Lars Gahrn

Fjordbrass Lavik i Mölnlycke

Blåsorkestrar hör ihop och samarbetar. Det gemensamma intresset binder samman musiker i skilda länder. Lördagen den 19 oktober 2019 hade Mölnlycke Blåsorkester besök av Fjordbrass Lavik från Sogn på Vestlandet i Norge. Vi svenskar fick vara med om nya melodier och nya klanger. Detsamma gäller givetvis våra norska gäster.

Brittiskt inflytande

Fjordbrass Lavik håller fanan högt. Bild från musikkårens hemsida.

Redan de gamla norska vikingarna gav sig iväg över Nordsjön till Storbritannien. Även rent musikaliskt har norrmännen hämtat mycket från de brittiska öarna. Fjordbrass Lavik har rentav en engelsk dirigent. Han heter Jason Burn, har rötter i Frälsningsarmen (en utmärkt skola för blåsmusiker) och har vistats i USA, där han har tagit starka intryck av amerikansk musik. Jason Burn är en skicklig, livfull, glad och skämtsam dirigent, som fann det både märkligt och lustigt, att en engelsk dirigent stod i Sverige och talade norska till sina åhörare. Vi förstod emellertid bra vad han menade. För att göra Norge-aftonen fullständig höll Mölnlycke Blåsorkesters konferencier, Jörgen Friman, under publikens jubel ett hälsningsanförande på norska. Han berättade litet om Lavik, en grön bygd mellan fjord och fjäll i det naturfagra Sogn. Inte långt därifrån ligger staden Bergen, som har världens äldsta filharmoniska orkester (från 1765). Betydligt senare, för 22 år sedan, fick Lavik sin brassorkester.

Lavik – mitt i brassbältet

Jason Burn leder Fjordbrass Lavik och har kanaliserat anglosaxisk musik till Norge. Foto: Lars Gahrn.

Här i Vestlandet finns ett ”brassbälte”, där var och varannan ort har en egen mässingsorkester. I Norge finns inte färre än omkring 40 000 män och kvinnor, som spelar med i blåsorkestrar. 24 av dem finns i Lavik. Från annat håll har jag hört, att 17 maj i Bergen skall vara en alldeles enastående upplevelse på grund av alla musikkårer, som högtidlighåller denna stora bemärkelsedag. Överallt i staden hör man orkestrar, flera av dem barn- och ungdomsorkestrar. Att Jason Burn brinner för blåsmusiken var inte att ta miste på. Han berättade, att Gud efter att ha skapat världen på sex dagar vilade på den sjunde och var mycket nöjd med sitt verk. Detta berättas i Bibeln och är inte någon nyhet. Nytt var däremot det, som Jason Burn kunde tillägga: Vid närmare eftertanke fann Gud, att en sak fattades, för att skapelsen skulle vara fullkomlig, nämligen trombonen. På den första måndagen gjorde Gud trombonen, och därmed var allt fulländat.

Burn och trombonen

Mölnlycke Blåsorkester spelar. Jenny Björkqvist dirigerar. Längst till vänster ses Christina Lundin med flöjt.

Jag behöver kanske inte upplysa er om, att Burn själv spelar trombon, när han inte dirigerar. Trombonen passar bra till hans ”stora käft”, påstår han. (Käft betyder mun på norska och låter nog inte så illa på norska som det låter på svenska.) Tyvärr fick vi inte höra honom spela trombon, men Malene Oppedal spelade ett vackert solo på flygelhorn. Från Mölnlycke Blåsorkesters sida framträdde Roy Ljungqvist vid ett tillfälle som solist på trumpet. Burn har som sagt varit över i USA, och därifrån kom Appalachian suit. Det bästa han visste var ”Big band-music” (storbandsmusik). Norrmännen spelade vidare musikstycket Jupiter av den tyske tonsättaren Gustav Holst, som dock hade flyttat över till Storbritannien och blivit ”adopterad” av Burn och hans landsmän.

Fjordviks musikval

Jenny Björkqvist i Råda säteris trädgård 2017.

Fjordvik Brass bjöd på mycket, som sällan eller aldrig spelas i Sverige. Från Mölnlycke Blåsorkester har jag fått en lista över norrmännens musik. De spelade följande stycken:

  • Jupiter Hymn – Gustav Holst, arrangerad av Ingebjørg Vilhelmssen
  • Gøta – Peder Karlsson, arrangerad av Tina Kvamme
  • Bad. Bad. Leroy Brown – Jim Croce, arrangerad av Andy Norman
  • Ro ro til Siraland – trad, arrangerad av Frode Rydland
  • Bånsull fra Hitra – Hans Ole Rian
  •  Appalachian Mountain Folk Song Suite – James Curnow
  • A Georgian Miniature – Ernest Tomlinson, arrangerad av Jacob Wilhelm Larsen
  • The two Imps – Kenneth J. Alford
  • Three Swedish Folk Dances – trad, arrangerade av Tom Brevik
  • Storbystev – John Philip Hannevik
  • Sladburn – William Rimmer
  • Broadway – A. C. van Leeywen

Inbjudan till Norge

Christina Lundin i Råda säteris trädgård 2017.

Konserten ägde rum i Råda Rum eller Råda församlingshem, som mycket riktigt har många rum och även rymliga sådana. I konsertavdelningen satt Mölnlycke Blåsorkester till vänster och Fjordbrass Lavik till höger. Orkestrarna spelade växelvis. Mölnlycke blåsorkester leddes omväxlande av sina båda dirigenter Jenny Björkqvist och Christina Lundin. Blåsorkestern spelade bland annat marschen Överste Sjökvist av Albert Löfgren, Olympisk marsch, Pasodoble, tillägnad Lola Flores, och filmmusik av Charlie Chaplin. Norrmännen spelade för att hedra sina värdar en svensk melodi, nämligen den bekanta danslåten ”Flickan, hon går i ringen”. De båda orkestrarna avslutade med ett gemensamt extranummer. Jason Burn dirigerade de båda orkestrarna i den amerikanska marschen Broadway. Dessförinnan hade en av de kvinnliga musikerna i Fjordbrass Lavik tackat sina värdar för inbjudningen till Sverige och Mölnlycke. Hon överlämnade en bok om sin hembygd och inbjöd Mölnlycke Blåsorkester till Norge. De flesta svenskar känner till att Norge är ett mycket vackert land, men kanske blir man ännu mera angelägen att fara dit, om man får en bok med vackra bilder.

Symfonisk inriktning

Kvällen bjöd på delvis andra klanger än sådana, som vi är vana vid. Jag dryftade detta med Ulf Ripa i mellanakten. Han förklarade: ”Svenska blåsorkestrar spelar mer symfoniskt, men norska spelar inte sällan som renodlade brassband.” Dan van Ginhoven hade letat fram en cd-skiva med musikstycken, som Mölnlycke blåsorkester hade spelat in. Den skall jag återkomma till.

Lars Gahrn

Nationaldagen bjöd på gudstjänst, marknad och konsert

Har man en gång firat nationaldagen vid Gröens strand, längtar man tillbaka dit. För tredje året i rad reste jag med buss till Landvetter den 6 juni 2019. Svenska kyrkan anordnade nationaldagsfirande på strandängarna mellan Landvetters kyrka och sjön Gröen (Landvettersjön).

Korset – en öppen famn

Högtidlig procession under klockringning från Landvetters kyrka. Foto: Lars Gahrn.

Firandet började högtidligt med klockringning i kyrkan. En procession med en korsbärare och två svenska fanor främst tågade ner till den uppbyggda scenen vid sjöns strand. Tre präster och en diakon avslutade processionen. Här från scenen inledde de dagens gudtjänst. Kyrkoherde Peter Bratthammar ledde gudstjänsten. Komminister Margaretha Josefsson och prästkandidaten Stina Tysk höll en dialogpredikan. ’’Vad är det bästa med Sverige?’’ frågade Margaretha Stina. Det bästa med Sverige är att Sverige är ett fritt land. I år har 100 år förflutit sedan kvinnan fick rösträtt. Vi har ett rikt kulturliv med musik, vacker arkitektur och vacker konst av konstnärer som Carl Larsson och Anders Zorn. Vad vi ser är viktigt. På Sveriges flagga är det första vi ser korset, som är tomt. Korset vittnar om att Jesus har uppstått. Han har gått före oss, och även vi skall uppstå. Korset förenar himmel och jord, gudomligt och mänskligt. Korset är en öppen famn, som välkomnar oss alla. På samma sätt välkomnar Sverige alla nya människor. I lilla riksvapnet finns tre kronor. Vi skall alla bära en osynlig krona, som Gud ger oss. Vårt uppdrag är att sätta på våra medmänniskor en sådan krona. Nationalism är att samlas om de bästa värdena i vårt land: öppenhet, enhet och gemenskap.

Skönsjungande körer

Gudstjänst med vacker folkmusik bjöds inledningsvis från scenen vid Gröens strand.

Flera psalmer sjöngs. Fyra av fem var välkända sommarpsalmer. Kristin Freidlitz spelade folkmusik på violin: doppolska, polska från Delsbo och Älgschottis. Landvetter och Härryda har flera skönsjungande körer: Sound of Joy med Musikprojektkören, Solisterna och Körrytmiken. Vi fick höra gospelmusik av bästa märke. En cd-skiva såldes: Sound of Joy, Svenska kyrkan, Norrstrand Records (NRD358). Vem kunde säga nej till att köpa den, när själva kören stod på scenen och sjöng vackert? Ja, inte kunde då jag säga nej. Jag hade med mig ytterligare en cd-skiva hem.

Folkfest på strandängarna

Mölnlycke Blåsorkester spelar utan att hämmas av sommarhettan.

I det varma och soliga sommarvädret blev nationaldagsfirandet rena rama folkfesten. Här kryllade av folk i alla åldrar. Många föredrog att gå barfota i gröngräset. Här fanns allt för alla: mat, glass, spunnet socker, ballonger, hoppborgar, fiskedamm, ponnyridning, jordgubbar och så vidare. Lotteriets intäkter gick oavkortade till pastoratets diakonala arbete för barn och ungdomar. Gudstjänsten inledde dagen klockan tolv, och själva nationaltagsfirandet började klockan tre, men då hade jag satt mig på bussen och åkt ner till Mölnlycke, där Mölnlycke Blåsorkester skulle spela under Mölnlyckes nationaldagsfirande. Vem kan motstå en musikkår? Inte jag, åtminstone. Strax före tre infann jag mig i parken mellan kulturhuset och Mölndalsån.

Mölnlycke Blåsorkester

Kommunfullmäktiges ordförande Roger Nordman höll ett insiktsfullt och skämtsamt tal till de många nya medborgarna.

Här ordnades firandet av Härryda kommun i samarbete med Lions. Mölnlycke Blåsorkester medverkade och bar upp hela tillställningen. Man spelade Under blågul fana, Sveriges flagga, Den första gång jag såg dig (med sång av Magnus Barske), Du gamla du fria, Edenstrand (av Jerker Johansson) och Kungliga Vaxholms Kustartilleriregementes marsch. I Landvetter blåste friska fläktar in från sjön, men här i Mölnlycke var värmen mera tryckande. Då och då tittade jag åt Dan van Ginhoven, som emellertid satt och blåste till synes helt oberörd av den kvava värmen. Inte ens en rodnad syntes i hans ansikte. Sak samma med de övriga musikerna. Alla var dock inte opåverkade. Jenny Björkqvist som dirigerade med den äran, fick heta både Bergqvist och Bergström (!), fastän alla visste, att hon heter Björkqvist och inget annat, men om man är omtöcknad av värme, vet man två slut inte riktigt vad man säger. När en bra dirigent leder orkestern, följer hela kroppen med i dirigentens rörelser. Inte minst är fotarbetet livligt. Så snart konserten var avslutad, märkte jag, att hon hade tagit av sig sina högklackade skor och tagit på sig öppna badsandaler. Det kan vara mycket arbetsamt att vara såväl musiker som dirigent. En dirigent arbetar med hela kroppen, från ansiktet ända ner till tårna. Det gäller även musikerna, men till skillnad från dirigenten fick de åtminstone sitta ner.

Väl vald repertoar

Magnus Barske bjöd på skönsång.

Vägen till skobyte var dock lång. Själva nationaldagsfirandet varade ungefär en timme, men åhörarna eller rättare sagt många av oss ville inte gå hem. Då fortsatte musikkåren att konsertera i ytterligare en timme (ungefär). Musikerna spelade livfullt och nyansrikt, till synes opåverkade av hettan. Dirigeringen var livfull och full av kraft. Om man som jag ofta lyssnar till blåsorkesterns konserter, märker man att vissa musikstycken återkommer: Kungliga Södermanlands Regementes marsch, Sol över Hälsö, Bruresmarsj (norsk brudmarsch), Edenstrand (av Jerker Johansson), Cirkus Finemang och andra. Man har valt ut ett antal musikstycken av hög klass, och man har med tiden blivit mycket bra på att spela dem, så bra att framförandet inte ens påverkas av stark hetta. Musikkåren borde spela in en eller ett par cd-skivor med denna repertoar, som den tack vare lång övning behärskar väl och spelar utmärkt. Man blandar nytt och gammalt. Ett namn som återkommer då och så är Benny Andersson, en nyskapande tonsättare, som har rötterna i historien och är tydligt påverkad av sina föregångare. Han är ju mest känd från ABBA, som likaså dyker upp på repertoaren. Historien är inte slut, och allt hänger samman. Mölnlycke Blåsorkester hänger som synes med i utvecklingen och väljer sådan musik, som har ett tydligt samband med deras standardrepertoar.

Medborgare välkomnas

Till nationaldagsfirandet hör också välkomnande av nya svenska medborgare. Detta välkomnande sköttes av kommunfullmäktiges ordförande Roger Nordman, som gav de nya medborgarna några både kloka och skämtsamma råd. Om man vill smälta in bland svenskarna, skall man prata väder, äta sill och potatis och skaffa sig en blågul landslagströja. Vi stela och otillgängliga svenskar öppnar oss, sjunger hejaramsor och lever med, när det gäller fotboll. Under det gångna året fick Härryda 115 nya medborgare från 37 länder. Många av dem hade infunnit sig. De fick både diplom och välkomstgåvor. Stämningen var hög, och alla förföll nöjda med dagen.

Lars Gahrn

Uppiggande gökotta i vårmörkret

Göken satt och ruvade i någon trädkrona och lät inte höra av sig, men Mölnlycke Blåsorkester var vaken och hade infunnit sig till gökottan på Kristi Himmelfärdsdag 2019. Mellan 25 och 30 musiker stod vid sidan av den runda dammen i Råda säteris trädgård.

50 år i blåsorkestern

Himlen var grå. Dessutom var det blåsigt, kyligt och rått, men trots allt kom inte något regn, och gökottan kunde genomföras. Blåsorkestens konsert avkortades emellertid med några musikstycken. Jenny Björkqvist dirigerade denna morgon, som inleddes med Kungliga Södermanlands Regementes marsch. Den är bra, om man vill pigga upp en samling åhörare. Denna morgon behövdes den bättre än någonsin. ’’O hur härligt majsol ler’’ skall givetvis vara med, fastän majsolen denna morgon tyvärr lyste enbart med sin frånvaro. ’’Sköna maj, välkommen’’ är ett annat obligatoriskt slagnummer. Till den nyare repertoaren hör ”Edenstrand” av Jerker Johansson. Den komponerades för att hedra Åke Edenstrand, ett levande lexikon rörande militärmusiken. Därefter var det dags för det mest obligatoriska av alla obligatoriska musikstycken under en gökotta, nämligen gökvalsen. Jenny Björkqvist passade på att före denna låt hedra Gösta Emelius, som firade 50 år i blåsorkestern. När han började spela, lär man ännu ha burit kortbyxor. Hamnar man i blåsorkestern, blir man lätt kvar där så länge hälsa och krafter står bi.

Jerker igen

Jenny Björkqvist under den kalla gökottan.

Roger Nordman, kommunfullmäktige ordförande, skulle hålla vårtalet, men med tanke på vädret kortade man av sitt tal till minsta möjliga. Han erinrade dock om att Härryda kommun nu satsar mycket på Råda säteri. Kaféet är redan igång, och restaurangen skall också öppna på nytt. I år firar gökottan 40 år här på säteriet. Mölnlycke Blåsorkester har hållit igång sedan 1888. Nordman var mycket glad över att kommunen har denna orkester. Det var synd att Nordman kortade av sitt tal. Han kan tala, och han har alltid något att säga. I snålblåsten och kylan var det dock klokt gjort. Vi hoppas, att han får fler tillfällen att komma till tals. Efter vårtalet spelade musikkåren ’’Sol över Hälsö’’, skriven av samme Jerker Johansson för att hedra en annan framstående gestalt inom blåsmusiken, nämligen Åke Edefors, som bodde på Hälsö. Han blev känd som musiklärare i Mölndal och dirigent för Mölndals stadsmusikkår (som bytte namn till Göteborgs musikkår). ’’Sol över Hälsö’’ är ett av Mölnlycke blåsorkesters favoritstycken. Musiken ljuder milt och närmast smeksamt. Därefter följde ’’Bruremarsj’’ (norsk brudmarsch) och Kungliga Vaxholms Kustartilleriregementes marsch.

Vatten orsakade missljud

Dan van Ginhoven under midsommarfirandet i Wendelsbergsparken 2018.

Utomhuskonserter är vanskliga att genomföra. Konferencierer brukar säga, att musikerna är aktsamma om sina dyrbara instrument. Efteråt frågade jag Dan van Ginhoven, hur det förhöll sig med detta? Instrumenten tar inte skada av fukt, svarade han. När man blåser, kommer mycket fukt genom andedräkten in i instrumenten. Då regnet kommer, kan vatten däremot lägga sig över instrumentens ventiler, så att tonerna kan låta annorlunda än vad de brukar göra. Träblåsarna är känsligare än i mässinginstrumenten. Musikerna vill inte ha missljud, och därför avbryts konserten ofta, då regndropparna börja falla tätt.

En tapper insats

Lyckligtvis behövde denna friluftskonsert inte avbrytas. De glada tonerna behövdes mer än väl i blåsten och morgonkylan. Morgonen därpå skickade jag över mina fotografier och tackade för musiken med några verser:

’’Kung Karl den unge hjälte, han stod i rök och damm.’’
Och ni stod kvar vid dammen och ena trädets stam.
Ni spelade så vackert, fast där var vått och kallt.
Ni spelade med glädje. Jag tackar er för allt.

Lars Gahrn

Mölnlycke Blåsorkester och Jerker Johansson

Kungliga Södermanlands regementes marsch av Sten Lundvall blev inledningsstycket på Mölnlycke Blåsorkesters höstkonsert i Mölnlycke kulturhus lördagen den 17 oktober 2018. De sprittande och medryckande tonerna passar utmärkt som en uvertyr till en konsert. Denna marsch har blivit Mölnlycke blåsorkesters signaturmelodi och öppningsstycke.

Underhållande presentatör

Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.
Jerker Johansson berättar. Foto: Lars Gahrn.

Dirigent för kvällen var Jerker Johansson, känd dirigent, kompositör och arrangör, tidigare chefdirigent och konstnärlig ledare för Göteborg Wind Orchestra och fortfarande slagverkare inom denna orkester. För honom var denna marsch hemlandstoner. Han gjorde sin värnplikt inom Arméns musikpluton (numera Arméns musikkår) vid Kungliga Södermanlands regemente i Strängnäs. Här lärde han sig att spela denna marsch, som är regementets egen, och dessutom mycket annat. Bland annat lärde han sig ”att sova sittande”, märk väl under bussresor (och inte under konserter). En konsert skall som ni förstår även vara underhållning i ord, och Jerker Johansson har tillägnat sig presentatörens svåra konst att vara både upplysande och roande.

Peterson-Berger bäst

Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.
Jerker Johansson spelar Kangas-Polka på koskällor, iförd grön hatt.

Det andra musikstycket blev Vid Larsmäss av Wilhelm Peterson-Berger. Jerker Johanson avslöjade här överraskande, att Peterson-Berger är hans favoritkompositör, den bäste av alla svenska kompositörer. Jerker Johansson måste med andra ord ha en stor musikalisk bredd, ty Peterson-Bergers musik har inte mycket gemensamt med militärmusiken och inte heller med musikkårernas övriga kärnrepertoar. De tredje och fjärde numren var Älvsborgslåtar och marschen Överste Sjöqvist, båda av Albert Löfgren. Denne kände musiker och tonsättare var en militärmusiker, som härstammade från Axvall, nära Skara. Även Jerker Johansson kommer därifrån. Han tycks på olika sätt vara som man säger sammanvuxen med sin repertoar. Överste Sjöqvist är snarare en konsertmarsch än en ”marsch-marsch”, det vill säga en marsch att marschera till.

Jerker Johansson – arrangör och tonsättare

Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn
Jerker Johansson, slagverkare, tonsättare och dirigent. Foto: Lars Gahrn

Albert Löfgrens marsch Överste Sjöqvist var arrangerad av Jerker Johansson, som hade arrangerat även de följande åtta numren, alltså inalles nio (av tolv). Fem av dem hade han själv komponerat, nämligen High Spirits-March, Edenstrand, Kangas-Polka, Tales and Myths of Gothia samt Fortis et Liber. Marschen High Spirits komponerades till Halmstads 700-årsjubileum och är inspirerad av John Philip Sousa, av Jerker Johansson kallad mästaren inom marschmusik. Detta visar återigen bredden i hans musiksmak, ty Sousa har inte mycket gemensamt med Peterson-Berger. I Kangas-Polka spelade Jerker Johansson själv på en uppsättning koskällor. Denna polka var inspirerad av judisk folkmusik och kallades till att börja med – beroende på koskällorna – för Ko-Polka. Lyckligtvis utbyttes detta föga poetiska och musikaliska namn mot Kangas-Polka. Det kärva och välklingande finska språket passar betydligt bättre i detta sammanhang. Jerker Johansson klagade över svårigheten att sätta lämpliga namn på marscher och andra musikstycken. En melodis framgång kan delvis bero på titeln. Namnen Borgholmsvalsen och Drömmen om Elin betecknar samma vals, men valsen skulle nog inte ha haft lika stor framgång, om man hade behållit namnet Borgholmsvalsen. Tales and Myths of Gothia för nästan tankarna till fantasy-litteratur, men musikstycket är knutet till Göteborg, som inte har mycket med fantasy att göra.

Kan du googla, Johanna?

Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.
Ulf Ripa, hyllad för sina 50 år i Mölnlycke Blåsorkester.

Fortis et Liber (Stark och fri) är två latinska ord, som Jerker Johansson hade googlat fram. (Han bidrog för övrigt med en uppdatering av slagdängan ”Kan du vissla, Johanna?” Anpassat till nutiden blev det: ”Kan du googla, Johanna?” Även musiker tycks numera googla hej vilt och få fram otroligt mycket på den vägen.) Marschen Fortis et Liber var komponerad för Särskilda Operations-Gruppen, SOG, inom Försvarsmakten (och inte inom Sahlgrenska Universitetssjukhuset, vilket man skulle kunna förledas att tro av namnet). Jerker Johansson får då och då beställningar på marscher och musikstycken.

Många insatser

Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.
Dan van Ginhoven, här fotograferad i midsommaraftonens milda fotoljus, hyllade kvinnorna och männen bakom konserten.

Övriga musikstycken var Adagio ur Concierto de Aranjuez av Joaquin Rodrigo, Calle Schewens vals av Evert Taube och Bells across the Meadows av Albert W. Ketelbey. Musikstycket Edenstrand hade Jerker Johansson komponerat för att hedra Åke Edenstrand, som var ett levande uppslagsverk vad gäller militärmusik. Även många av de närmaste medarbetarna hedrades och tackades. Jerker Johansson tackade Christina Lundin och Jenny Björkqvist, som båda hade repeterat musiknumren med orkestern. Christina Lundin befann sig i orkestern som flöjtist. Jenny Björkqvist satt i publiken som åhörare. Dan van Ginhoven avtackade gästdirigenten med blommor och gav blommor även till Ulf Ripa, som denna höst firar 50-årsjubileum inom orkestern. Ulf Ripa leder dessutom Storsextetten, som består av åtta blåsmusiker från Mölnlycke Blåsorkester. De spelar underhållningsmusik från gångna tider och arbetar för att sprida intresse för musik, som var populär från sent 1800-tal och fram till våra dagar. På repertoaren finns allt från folkmusik till revynummer. Jag har skrivit om denna förnämliga storsextett i en annan bloggartikel. Av programmet framgår att Mölnlycke Blåsorkester för närvarande kan räkna in 37 musiker, eller 38 om man räknar in den ena dirigenten, Christina Lundin, som också är flöjtist. Dessa musiker är en stor tillgång för kommunen. Musikintresset är också lyckligtvis betydande. En stor åhörarskara hade samlats i kulturhuset denna afton.

Lars Gahrn

Med Mölnlycke Blåsorkester in i julens landskap

Jag färdades till vintern och julen, när jag torsdagen den 14 december 2017 åkte buss från Mölndal över Mölnlycke och Landvetter till Härryda kyrka. Där skulle Mölnlycke Blåsorkester ge julkonsert.

Stark och mäktig musik

Härryda kyrka, vacker både på sommaren och på vintern. Foto: Stefan Leonardsson.
Härryda kyrka, vacker både på sommaren och på vintern. Foto: Stefan Leonardsson.

I Mölndal hade vi barmark, men i Härryda längre in i landet låg snö på marken. På höjden ovanför vägen låg Härryda kyrka och lyste i vinterkvällen. Man hade kommit till ett julkort. Därinne i kyrkan fanns Mölnlycke Blåsorkester med full styrka och båda sina dirigenter, bägge kvinnor: Christina Lundin och Jenny Björkqvist. Musikerna är många, och blåsorkestrar låter kraftfullt. Jag hade förberett mig och hade öronproppar med mig, avsedda att användas vid militära skjutövningar. Orkestern ljöd mycket riktigt kraftfullt och mäktigt. Ibland undrade man, om inte taket skulle lyfta på sig. Där fick man en stark upplevelse. På bruksorter valde man med förkärlek blåsinstrument till sina musikkårer, eftersom dessa instrument har kraftigt ljud, som hörs även vid utomhuskonserter. Samma tanke hade man, när Frälsningsarméns musikkårer bildades. När en sådan orkester spelar inomhus, ljuder den starkt och mäktigt. Mera överraskande var att orkestern ibland kunde ljuda mycket mjukt och smekande. En blåsorkester kan tydligen uttrycka det mesta.

Viktiga arrangemang

Christina Lundin dirigerar Mölnlycke Blåsorkester, medan Jenny Björkqvist sitter i avbytarbänken tillsammans med Stina Klintbom, som sjöng till vissa av musikstyckena. Foto: Lars Gahrn.
Christina Lundin dirigerar Mölnlycke Blåsorkester, medan Jenny Björkqvist sitter i avbytarbänken tillsammans med Stina Klintbom, som sjöng till vissa av musikstyckena. Foto: Lars Gahrn.

Musikens verkan förstärktes – åtminstone för mig – , när jag följde dirigentens handrörelser. Med sina händer ger dirigenten i åtbörder och rörelser uttryck för musikens stämningar och skiftningar. Tretton nummer gavs, och av dessa hade fem julanknytning: A child is born, Julsång av Jean Sibelius (med text av Zacharias Topelius), The Christmas song (av Mel Thormé), Sleighride (slädfärd) och A Christmas Festival. Kraftfullast ljöd dock några andra stycken: Westminster Carol, Panis Angelicus, Highland Cathedral och Finale ur Concertino för trumpet (av Georg Friedrich Händel). Övriga stycken var Koppången, Cinema Paradiso, Come Sunday och Stad i ljus. Inget av dessa stycken är skrivet för blåsorkester. Det blir därför en annan och mycket berikande upplevelse att höra dem spelas av Mölnlycke Blåsorkester. Givetvis har de alla arrangerats för blåsare. Inte mindre än fem av dem hade Olof Jörnbrink som arrangör. Ulf Ripa brukar framhålla, att den som arrangerar, har en mycket viktig uppgift. Denna konsert gav syn för sägen. Alla tretton styckena var arrangerade och hade därför blivit spelbara för blåsorkestrar. Fler musiker och orkestrar hade härigenom fått möjlighet att spela musikstyckena. Åhörarna å sin sida får vara med om delvis andra musikupplevelser. En känd västsvensk musiker och dirigent, som har gått in för att arrangera, är Jerker Johansson, musiker och tidigare dirigent i Göteborg Wind Orchestra. Han hade arrangerat ett av musikstyckena.

Skickliga solister

Denna gång hade Mölnlycke Blåsorkester verkligen slagit på stort. Man hade Stina Klintbom som skönsjungande sångsolist. Hon sjöng till vissa melodier. Till Cinema Paradiso framträdde Alexander Warvne som klarinettistsolist. Till Finale ur Concertino för trumpet spelade Roy Ljungqvist som trumpetsolist. Alla tre gjorde bejublade insatser. Själva konsertsalen var bästa tänkbara. I en kyrka, helt utan textilier, blir akustiken mycket bra, kanske till och med alltför bra, i och med att ingenting dämpar ljudet. Dirigenterna talade ibland till oss åhörare utan mikrofon. Även deras röster hördes. Kyrkans predikstol, altaruppsats och takmålningar utgjorde vacker och stämningsfull bakgrund. Dessutom hade man ställt in två stora julgranar i kyrkorummet, en på var sin sida av altaret.

Spridning av konserterna

Stina Klintbom sjöng till vissa av musikstyckena.
Stina Klintbom sjöng till vissa av musikstyckena.

Varför spelar Mölnlycke Blåsorkester sina julkonserter i Härryda kyrka och inte i Mölnlyckes egen helgedom, alltså Råda kyrka? Dan van Ginhoven, själv orkestermedlem, svarar på min fråga: ”Vi spelar julkonserten i Härryda kyrka, därför att vi vill nå folk även från andra delar av kommunen.” Själv bor han i Rävlanda och har alltså betydligt närmare till Härryda än till Mölnlycke. Ulf Ripa svarar på samma fråga: ” Frågan om varför vi spelade i Härryda kyrka är intrikat! Jag har funderat. För länge sedan hade vi en kommunal musikledare, Stig Boström. Närmast legendarisk. Som jag minns det introducerade han julkonserter i Härryda med en av Musikskolans blåsorkestrar, där jag var volontär hjälpgubbe i många år. Jag tror tanken var att sprida gracerna över kommunen. Jag erinrar mig att ensemblen också spelade i Björketorps kyrka. Vår blåsorkester MBO har åtminstone spelat i Härryda för två år sedan. Skälet är nog rätt oklart. En sak är däremot säker. Råda kyrka är utesluten! Koret rymmer inte 28-30 musiker.”

Orkester med stort upptagningsområde

Blåsorkestern är numera en angelägenhet för hela Härryda kommun. Vid den stora kommunsammanslagningen gick Mölnlycke kommun samman med flera andra. Blåsorkestern rekryterar medlemmar från hela kommunen men tar emot även musiker från grannkommunerna. Tack vare bilar och en utmärkt kollektivtrafik är det numera lätt att ha ett vidsträckt upptagningsområde. Det går förhållandevis enkelt även för mig att fara från Mölndal till Mölnlycke, Landvetter eller Härryda. Jag börjar känna mig som hemma i Mölnlycke resecentrum.

Mässingsmusik på bussen

När konserten var slut, kändes det svårt att bryta upp från den varma och ljusa kyrkan och traska ner till busshållplatsen, men jag pulsade iväg i snön. Där nere träffade jag en före detta orkestermedlem. På bussen talade vi om blåsmusik från Härryda till Landvetter och från Landvetter till Mölnlycke. Där skulle han tyvärr stiga av. Jag bytte till Mölndalsbussen, och hela tiden klingade musiken inom mig. Jag kände, att julen hade börjat, och att vi nog kunde få en god jul även i år.