Träffningen vid Askims kyrka visar krigets vardag

Har ni hört talas om slaget vid Askims kyrka? Om så inte är fallet, var det beklagligt, att ni inte var med i Klippans kulturreservat söndagen den 31 augusti 2014, då slaget spelades upp, 370 år senare. Mellan den 17 och 19 juni år 1644 tågade en stark dansk avdelning om ett hundra ryttare och tre eller fyra hundra uppbådade bönder norrut från Varberg, gick över svenska gränsen och plundrade. De tog allt de kunde ta i Mölndal. De tycks ha inriktat sig på att röva kreatur och lär ha tagit mellan sju och åtta hundra nötkreatur i Askims härad.

Kor – det bästa livsmedlet

Kor var för krigförande förband bästa slaget av livsmedel. Man behövde inte bekymra sig över hållbarheten, eftersom korna levde till dess de skulle ätas. Man behövde inte heller ha besvär med att forsla tunga matvaror med tunga trossvagnar på dåliga vägar, eftersom korna gick själva till dess, att man skulle slakta dem.

Snart fick man i Göteborg veta vad som försiggick strax söder om staden. Man beslöt att sända ut en avdelning av stadens garnison för att hejda danskarna och ta tillbaka nötkreaturen.

En avdelning sänds ut

Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.
Ryttare mot uppretad allmoge. Foto: Lars Gahrn.

Man skickade ut översten Johan Chrysostomus Gordon – tilltalsnamnet var lyckligtvis Johan (eller kanske John) – och hans svåger kapten Patrik Thomson med 250 man från Göteborgs garnison. Vid Askims kyrka, alltså vid kyrkogården på Kyrkåsen i nordligaste delen av försam­lingen, mötte Gordon och Thomson danskarna. Vad som hände är inte känt i enskildheter. Enligt den redogörelse, som kommendanten i Göteborg skrev om stadens försvar, hejdade Gordon och Thomson danskarna. Lyckades de ta tillbaka de bortrövade korna? Det framgår inte av kommendantens kortfattade redogörelse, men enligt en annan redogörelse fördes kreaturen till Varberg.

Höskörd störs av strövskara

370 år senare skulle denna träffning återuppföras eller åskådliggöras i Klippans kulturreservat av de militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer. Hur gick man då till väga? Så här hade man gjort: Fotfänikans män kläddes sig som bönder eller drängar. Kvinnor och barn från Fotfänikans, Carolinernas och Gustavianernas läger var också med, och tillsammans ägnade man sig åt skördearbete. Man räfsar ihop hö eller tar hand om höet med högafflar. Då dyker några fientliga ryttare upp för att röva boskap. Skördefolket går samman och hotar med räfsor, liar och högafflar i högsta hugg. Man ropar ilsket åt ryttarna: ”Ge er hem! Bort med er!”

Allmogeuppbåd kunde vara farliga

Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.
Allmogen rycker fram mot de fientliga soldaterna, som vill ta deras kreatur.

Så där kunde det gå till. En fientlig strövskara delades upp i små avdelningar, och tillfälliga uppbåd eller samman­gaddningar på landsbygden kunde mycket väl våga sig på att försöka stoppa eller driva bort några fientliga ryttare. Innan eld­vapnen fick sin utslagsgivande betydelse med hög eldhastighet kunde en samm­anräfsad skara med liar, yxor, gärds­gårdsstörar och liknande tillhyggen mycket väl med hopp om framgång ge sig på soldater, som var beväpnade med pikar, värjor och gevär.

När skördefolket ansätter ryttarna som värst, anländer fiendens fotfolk och ger eld. Fienderna tar nu allmogens får och för bort djuren. Hjälpen är dock nära. En svensk trupp (Westgiötha Gustavianer) dyker upp och ger eld mot fienderna. Strax därefter stormar svenska ryttare in och driver fienderna tillbaka.

Plundring av de fallna

Efter de svenska förbanden stormar nu allmogen fram, barfota eller med träskor på fötterna. Allmogemännen plundrar de fallna fienderna och bär i triumf tillbaka värjor och väskor från de fallna. En liten gosse rusar fram med sin träpistol för att delta i segern.

Här fick alltså åskådarna en mycket åskådlig och upplysande bild av krigföringens vardag vid sidan om de stora slagen. Krigföringen bestod – särskilt här vid gränserna – huvudsakligen av småstrider och smärre träffningar. Den viktigaste uppgiften för knektarna var att skaffa mat åt sig själva och sina kamrater. Bygdens folk blev utplundrat och kunde, om det ville sig illa, drabbas av hungersnöd på grund av plundringarna. Allmogen gjorde därför vad den kunde för att freda sin boskap och sina förråd.

Stor vana vid krigsspel

De tre militärhistoriska föreningarna har nu stor erfarenhet av framträdanden inför publik. Allmogen uppträdde med glimten i ögat och sinne för lustigheter. Föreställningen var både lärorik och roande. Karolinerna kan ordna fram det mesta, men denna gång föredrog de får framför kor. De kände nämligen de kor, som kunde komma ifråga, och visste att dessa kunde vålla dem större besvär än den lede fienden själv. Till råga på allt var korna beväpnade (med horn). Fåren var betydligt fridsammare. De stackars karolinerna brukar som regel få spela den lede fienden, så även denna gång. I år fick dock det berömda karolinska kavalleriet spela både fiender och vänner. På slutet hade ryttarna nämligen bytt sin norska fana mot en svensk ryttarfana, och då kunde de rida in som vänner. Endast fanorna skilde på den tiden vänner från fiender. Uniformer började införas först mot 1600-talets slut.

Gordon – ofta främst mot fienden

Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.
Ett brudfölje från Birgittas kapell ville ha de karolinska ryttarna som bakgrund på bröllopsbilden.

Johan Chrysostomus Gordon var svensk överste av skotsk härkomst. Sitt andra men förhoppningsvis föga använda förnamn hade han fått efter en berömd grekisk kyrkofader. Överste Gordon kommend­erade Närke-Värmlands fotregemente. Han var känd för att vara oförvägen. När hela Hisingen var full av fiender, skickades Gordon med ryttare och fotsoldater över dit för att skärmytsla. Detta hände den 25 april 1644. I juni månad skickades han som sagt ut mot den danska strövkåren från Varberg och hejdade den vid Askims kyrka. I slutet av månaden sändes han till Lärje för att hindra fienden att gå över Göta älv. Överstens häst blev under dessa strider skjuten i halsen och han själv skjuten genom stövelkragen och byxorna. Vid ett tillfälle skickades han fram till Skårdal för att förstöra resterna efter danskarnas skans där. En stark fientlig avdelning dök upp, och Gordon drog sig då hastigt tillbaka.

Gordon sattes alltså in i rörlig krigföring. Han skulle göra snabba framryckningar och oroa eller slå fienden för att vid behov lika snabbt dra sig tillbaka. En av hans fiender tolkade denna rörlighet som bristande mod, men i själva verket var han känd för sin duglighet och oförvägenhet. Man skickade givetvis ut endast erfarna, orädda och rådiga krigsmän på sådana farliga uppdrag. För Västsveriges försvar har Gordon gjort viktiga insatser, men avgörandena föll på helt andra fronter, och därför är 1644 och 1645 års försvarskrig i Västsverige inte känt av mer än ett fåtal. Desto viktigare är att det lyfts fram på detta åskådliga och lärorika sätt.

Läs vidare

H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldsta historia, Gbg 1908 (s. 224, 226-228, 235-236).

C. O. Munthe, Hannibalsfejden 1644-1645: Den norske haers bloddåb, Kristiania 1901 (s. 126 och flerstädes).

Klicka här för denna artikel som pdf

Fransk kronprins godkände fransk författning i Norge

År 1814 – för 200 år sedan – gjorde norrmännen revolution. De vägrade att lyda sin gamla överhet, den danske kungen, och de vägrade att underkasta sig Sveriges konung, sin nya överhet. Sverige hade besegrat Danmark, och Danmark hade avträtt Norge till Sveriges konung. Danmark var en enväldigt styrd stat. Norrmännen hade ingen talan utan skulle bara lyda. Sådant var det statsrättsliga läget.

Sveriges sista krig

Norrmännen lydde emellertid inte. De förklarade Norge självständigt och valde den danske ståthållaren, prins Kristian Fredrik, till Norges konung. Med vapenmakt var de beredda att försvara sin självständighet och oavhängighet. Danskarna såg med dolt gillande denna revolution, ty de ville inte att Sverige skulle ta över Norge. På svensk sida var förbittringen mot den norska revolutionen stor, och svenskarna ämnade inte finna sig i den norska självständigheten. På svensk sida förbereddes ett fälttåg mot Norge, och detta fälttåg blev Sveriges sista krig. Under 2014 kan vi alltså fira att Sverige har fått leva i fred under två århundraden.

Skulle Sverige godkänna grundloven?

I herrgården Eidsvoll hade en norsk riksförsamling (riksdag) utarbetat en norsk grundlag eller författning, som i år fyller 200 år. Denna för sin tid mycket frisinnade författning gav stor makt åt riksdagen (stortinget) och förhållandevis liten makt åt konungen. Det stod snart klart, att norrmännen måste böja sig för övermakten. Frågan blev då: Skulle den svenske kronprinsen Karl Johan godkänna författningen från Eidsvoll, eller skulle han kräva, att man utarbetade en ny författning, som gav mer makt åt kungen, alltså åt honom själv?

Karl Johan – en författningsvänlig fransman

Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.
Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.

Den norska grundloven eller författningen var utarbetad med den franska som förebild. Den svenske kronprinsen Karl Johan var som bekant fransman och hade år 1799 varit beredd att försvara den franska författningen mot en äregirig och hänsynslös general, som hette Napoleon Bonaparte. Tyvärr fick Karl Johan år 1799 inte något bemyndig­ande att försvara Frankrikes fria statsskick mot kuppmakarna. Napoleon genomförde därför en statskupp, som gjorde honom till ”förste konsul”. Senare lät han som bekant utropa sig till kejsare. Så här i efterhand måste man säga, att det för både Frankrike och alla andra europeiska länder var högst olyckligt, att Karl Johan inte fick möjlighet och bemyndigande att stoppa Napoleon. Napoleon störtade Europa in i det ena kriget efter det andra så länge han hade någon makt. Han var en mycket olämplig makthavare.

Karl Johan kunde bestämma

År 1799 hade Karl Johan varit beredd att försvara Frankrike fria författning, men år 1814 hade mycket förändrats. Denna gång var han själv både överbefälhavare och kronprins. Hans motståndare hade utarbetat en starkt franskpåverkad författning, som skulle kunna användas mot honom själv för att begränsa hans makt och hindra honom att driva igenom sina förslag. Skulle han godkänna denna författning, eller skulle han tvinga norrmännen att utarbeta en ny författning, som gav mer makt åt honom själv? Avgörandet låg i Karl Johans hand. De norska trupperna var som sagt underlägsna och drog sig tillbaka bakom floden Glomma. Fredrikstens fästning belägrades, och Fredriksstad kapitulerade efter en kort belägring. Norrmännen skulle bli tvungna att rätta sig efter Karl Johan.

Karl Johan godkände grundlagen

Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.
Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.

Karl Johan förvånade mån­ga och förargade kanske fler (på svenska sidan) genom att godkänna för­fattningen från Eidsvoll med de ändringar, som unionen med Sverige nöd­vändigt krävde. Han ville vinna norrmännen, brukar man säga. Ja, det är sant, men han följde också sin övertygelse. År 1814 upp­trädde han icke så som den maktfullkomlige, maktlystne och hänsynslöse generalen Napoleon Bonaparte, som upphävde en fri författning. Karl Johan av 1814 var i väsentliga avseenden densamme som Karl Johan 1799. Folken skall vara fria och ha fria författningar. Detta var hans övertygelse. Samtidigt var han emellertid djupt övertygad om, att Sverige och Norge i en orolig och krigisk omvärld måste sluta sig samman och samverka. Unionen ansåg han sig inte kunna avstå från.

Kristian Fredrik uppskattade envälde

Djupt rotade övertygelser följer med under livet trots skiftande förhållanden. Så var det med Karl Johan. Som konung skulle han styra två folk, som båda hade riksdagar med stora befogenheter. Den politiska friheten på den skandinaviska halvön var på den tiden en ovanlig företeelse. I grannländerna rådde diktatur eller envälde. Öster om Sverige fanns det ryska väldet, där tsaren var enväldig. Även i Danmark åt söder och väster rådde envälde fram till 1848.

Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.
Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.

Efter att ha nedlagt sin norska krona återvände prins Kristian Fredrik till Danmark som dansk tron­följare. ”Mannen från Eidsvold” hälsades med stora förhoppningar av alla danskar, som ville ha en stark riksdag och politisk frihet även i Danmark. När han sent omsider blev dansk kung år 1839, infriade han inte dessa förhoppningar utan styrde Danmark som enväldig konung livet ut (fram till 1848). Så hade han velat styra även Norge. Även Kristian Fredrik eller Kristian VIII höll fast vid ungdomens övertygelser, men en prins, född och uppvuxen i ett enväldigt rike, har som regel andra övertygelser, än en borgarson som Karl Johan med starka minnen av en revolution, som gav landet en fri författning och alla medborgare lika rättigheter. Norge fick en kung, som bättre förstod det norska folket och dess strävan efter frihet än Kristian Fredrik. Karl Johans förståelse för fria författningar hindrade dock inte, att han tidvis var mycket osams med både det norska stortinget och den svenska riksdagen. Det viktiga är dock, att han godkände författningen och aldrig funderade på att upphäva den. I Frankrike upphävde både Napoleon I och Napoleon III de fria författningarna, och Karl X gjorde ett försök 1830. Detta försök ledde till julirevolutionen detta år. Jämförd med sin samtid framstår Karl Johan som påfallande frihetsvänlig. Det har norrmännen begripit, och därför står kungens ryttarstaty än i dag framför kungliga slottet i Oslo.

Klicka här för denna artikel som pdf