Kungälvsbroderiet – bygdens öden i broderade färgbilder

Kungälvsbygdens historia i broderade bilder, som skildrar livet från hedenhös till våra dagar, är en väldig arbetsuppgift, som har sysselsatt många brodöser under 18 år, men nu är arbetet avslutat. Onsdagen den 17 november 2021 visades för första gången alla sex jätteveporna i Mimers konsthall i Mimers hus i Kungälv. Detta storverk fängslar besökarna genom sin dramatik, sin färgprakt och sin höga kvalitet. Kungälvs Musei Vänner har velat ge Kungälv en motsvarighet till Bayeuxtapeten. Föreningen har lyckats, och nu återstår att förverkliga ett besökscentrum, där broderierna kan visas stadigvarande.

Sigurd Jorsalafar skapade köpstaden

Sigurd Jorsalafar, som gjorde ett korståg till Jerusalem (Jorsala) och grundade staden Kungahälla vid Nordre älv.

Den första vepan sticker ut tack vare sin dramatik, sin färgprakt och sin djärva formgivning, som har tagit efter vikingatidens böljande slingor och barbariska kraft. Här har Birgitta Arkenbacks skapande konstnärliga sinne haft störst utrymme och störst möjligheter. Här har hon varit minst bunden av förlagor. Med sina kunskaper i vikingatidens och medeltidens bildvärld har hon själv skapat historiens bilder. Vid första anblicken kan man tro, att man står inför ett konstverk från den tiden.

Kungsgården i Ytterby finns med

Kungsgården i Ytterby, begynnelsen till staden Kungahälla.

Längts upp i vänstra hörnet sitter Sigurd Jonsalafar, den norske kungen och korsfararen, på en häst med högburet huvud. I högerhanden håller han ett processionskors på en stång. Vänsterhanden lyfter han till hälsning. Sigurd Jorsalafar flyttade Kungahälla från kungsgården i Ytterby till Kastellegården nere vid Nordre älv, där han anlade en kastal. Givetvis är kungsgården i Ytterby med i bildens mitt, och vi får dessutom en bild från det inre av en av gårdens stora hallbyggnader. Kyrkan, som Sigurd lät bygga i Kungahälla nere vid älven, är avbildad som en konstfullt byggd och himlasträvande stavkyrka.

Broderiet fortsätter sagodiktningen

Kyrkan i staden vid Kastellegården (Sigurd Jorsalafars Kungahälla).

Olav Tryggvason mötte enligt sagorna Sigrid Storråda i Kungahälla för att förhandla om giftermål. När hon vägrade att gå över till kristendomen, skulle han ha gett henne en örfil. Men vad nu då, på broderiet är det ju hon som örfilar honom! Kanske kvitterade denna starka och handlingskraftiga kvinna konungens örfil, men därom har sagorna ingenting att berätta. Slår man en kvinna, är man förvisso själv värd en riktig hurring. Historien är inte avslutad ännu, och som synes fortsätter Kungälvsbroderiet sagodiktningen.

Olav den helige och Olof Skötkonung

Enligt sagorna mötte den norske kungen Olav den helige sin svärfar Olof

Olav den helige och Olof Skötkonung slår tärning.

Skötkonung av Sverige. Vid detta tillfälle kastade konungarna tärning om ett par omstridda bygder på Hisingen. De två konungarna ser vi på broderiet. Dock liknar de snarare ölgubbar med röda näsor än idealiserade konungagestalter av hög moralisk resning, utmärkta av manlig ståtlighet. Broderiet kan mycket väl komma verkligheten närmast, men som sagt: förlagor saknas. Man är tvungen att på fri hand göra sig en bild av historien. Hur som helst är den roande och tankeväckande genom att bryta av mot gängse framställningssätt. På detta sätt rör sig historien framåt med uttrycksfulla bilder. Broderiet, som skildrar hertig Erik av Sverige och hans blivande svärmor, drottning Eufemia av Norge, är konstnärligt genialt. Hertig Erik är välväxt, kraftfull och manligt ståtlig. Drottning Eufemia är smärt och har både god och behagfull hållning. Hon rör sig som om hon dansade fram. Halsen är bar, och den praktfullt rödmönstrade klänningen är djupt urringad. Man ser vid sidan om de bägge både hans hornprydda hjälm och en medeltida växtslinga. På samma sätt får vi uttrycksfulla och väl fångade bilder av Håkon Håkonsson, borgen på Ragnhildsholmen Snorre Sturlasson, Magnus Lagaböter, brödbakande kvinnor, den heliga Birgitta, Karl Knutsson Bonde och många andra.

Fina färgskiftningar återges

Hertig Erik och drottning Eufemia.

När vi kommer längre fram i tiden, är förlagorna fler och den konstnärliga friheten mindre. Är man bekant med den nordiska historiens bilder, känner man ibland igen förlagorna. Träsnitt ur Olaus Magnus’ stora krönika har ofta använts som förlagor. Sent omsider har historien kommit fram till 1800-talet, och då har man fotografier att utgå ifrån. Broderierna har dock hela tiden till skillnad från fotografierna den fördelen, att de återger historien i färg. Hantverksskickligheten är stor.  Ett broderi, som visar en ångslup liggande i Nordre älv, har älvens vatten i förgrunden. Brodösen har lyckats med konststycket att återge ljusets speglingar i vattenytan.  Detta broderi har med all rätt valts till omslagsbild för skriften om 1800-talsbroderiet. Skriften heter: Kungälvsbroderiet: 1800-talet: Kungälvs Musei Vänner 2021 (28 sidor jämte omslagets fyra sidor). Fotografen är mycket skicklig och har fångat minsta färgnyans i broderierna.

Bilderna behövs

Ångslupen förtöjd vid torget i Kungälv.

Brodöserna och andra medverkande har utfört ett storverk för sin stad och sin bygd. Den bygd, som har en historia med bilder, har en historia, som kommer att synas och omtalas. De historiska författarna skriver hellre om en historia, som kan illustreras med bilder, än om en bildlös historia. En historia med bilder fastnar bättre i minnet än en historia utan. En stad får högre anseende, om den har en gammal och rik historia. Så är det med Kungälv, och när historien lyfts fram genom bilder ökar anseendet ytterligare. Det är viktigt, att dessa broderade bilder blir kända och tillgängliga, så att de kan användas. I den historiska litteraturen råder nämligen stor bildfattigdom. Samma, ofta inte särskilt bra, bilder används gång på gång. Nytillskott till den historiska bildskatten är mycket välkomna. Efter den 27 november 2021 kommer broderierna att hängas undan igen. Vi vet inte, när vi kan få återse dem. Kanske kunde bilder av broderierna läggas ut på nätet? Kungälvsbroderiets bilder behövs i vår stora bild fattigdom.

Lars Gahrn

2021-11-22

Medeltiden lever i Lödöse

Varför är intresset kring medeltiden så stort som det är? Fastän jag är medeltidshistoriker, kan jag inte ge något tillfredsställande svar, åtminstone inte ett svar, som tillfredsställer mig själv. Man kan endast slå fast, att intresset är mycket stort. En ny påminnelse om detta fick jag på Lödöse medeltidsmarknad lördagen den 17 och söndagen den 18 augusti 2013. Den hölls i och bakom Lödöse museum.

En medeltida husrad

Män i medeltidskläder vandrade runt i marknadsvimlet. Foto: Lars Gahrn.
Män i medeltidskläder vandrade runt i marknadsvimlet. Foto: Lars Gahrn.

Finns underlag för ett medeltids­museum i Västsverige? Ja, vad gäller arkeologiska fynd finns underlag, så att det räcker och blir över. Endast en mindre del av fynden kan ställas ut. Hur är det då med intresset? Medeltidsmarknaden är en mätare på intresset, men en viktigare mätare är de skådespel som ges varje år. Museibyggnaden är nyuppförd, men för att efterlikna medeltida byggnadssätt har museet byggts som flera sammanhängande hus. De bildar en rad. Bakom denna finns en större gräsmatta mellan husen och berget. Här får man plats för en örtagård, men framför allt finns här plats för tillfälliga verksamheter.

Marknad och dräktparad

Här hölls medeltidsmarknaden. Än en gång blev man förvånad över hur mycket högkvalitativt hantverk, som finns. Medeltida smycken och kläder nytillverkas och säljs till låga priser. Även bröd och annan mat salubjöds. För en billig penning kunde man få pröva medeltida vapen. Man fick pröva på att klyva ett äpple, som snurrades runt, upphängt i ett snöre. Många människor, klädda i medeltida dräkter, vandrade runt i vimlet. De berättade gärna om sina kläder och gjorde på detta sätt reklam för medeltida kläder. De utgjorde en omväxlande dräktparad.

Ljudaborg – en teater

Under gästabudet var inte bara läktarna utan även scenen fullsatt.
Under gästabudet var inte bara läktarna utan även scenen fullsatt.

Längst inne mot berget ligger Ljudaborg, som fram­till påminner om en medel­tida borg. En sådan – kallad Lödösehus – fanns mycket riktigt i Lödöse. Från baksidan öppnar sig anläggningen som en tea­ter. Här uppförs skådespel. När man satte sig på bänk­arna, förstod man snart, att människorna i medel­tidskläder hade ytterligare en uppgift. De var även skådespelare. Här på scen­en var de många fler än ute på marknaden. Jag blev förvånad över mängden av medeltidmänniskor. De fyllde den stora scenen på slutet, när de mottog åskådarnas hyllningar.

Hertigarnas bröllop 1313

Ämnet för årets skådespel var hertigarnas bröllop i Lödöse 1313. Man firade alltså ett 700-årsjubileum. För 700 år sedan gifte sig de svenska hertigarna Erik och Valdemar med två norska prinsessor. Hertig Erik hade byggt upp ett eget rike här på Västkusten. Det bestod av svenska, norska och danska riksdelar.

Tack vare hertigarnas samarbete med den norske kungen kom Lödöse att ligga i händelsernas mitt. Hertig Erik och hans maka Ingeborg fick sonen Magnus Eriksson, som blev kung över både Sverige och Norge. Han fortsatte att vistas i Lödöse och på Bohus slott (i nuvarande Kungälv). Här var han nära båda sina nordiska riken.

Medeltidens mångfald speglas

Skickliga musikanter spelade medeltidsmusik under marknaden.
Skickliga musikanter spelade medeltidsmusik under marknaden.

Skådespelet skildrade gästabudet med motsättningar, nyhetsutbyten, intrig­spel, förslag till nya äktenskaps­allianser och allt möjligt annat. Somliga roller var mycket små och andra var större, men alla gjorde en insats i helheten. Gränsen mellan verkligt och overkligt var på medeltida sätt en smula oklar. Så till exempel innehades en av huvudrollerna av självaste djävulen. Dessutom uppträdde drott­ning Eufemia som spöke. Utan tvekan utförde djävulen den mest efter­tryckliga rollgestaltningen. Hans roll var också den mest tacksamma. När man såg hela skådespelarstyrkan stå uppställd på scenen, förstod man klarare än någonsin att medeltiden lever i Lödöse. Tillsammans hade skådespelarna speglat medeltidens brokiga mångfald i klädedräkt, myllrande folkliv och växlande händelser. Lödöse museum har en stor uppgift att fylla.

Klicka här för denna artikel som pdf