Isa – ett smycke på Lygnern

”Hon var ett smycke på Lygnerns bölja.” Så sammanfattade Alice Svan i Tostekulla ångbåten (senare motorbåten) Isas betydelse i en konstlös men trohjärtad och äkta dikt. Redan 1935 skars vraket efter båten sönder, och med plåtarna reparerades bilar i en bilverkstad i Kungsbacka.

En ny Isa på Lygnern

Isa af Lygnern vid ångbåtsbryggan på Sätila Sand.
Isa af Lygnern vid ångbåtsbryggan på Sätila Sand.

Allt detta skedde alltså för mycket länge sedan. Isa borde ha varit glömd för länge sedan, men hon blev inte bortglömd. Folk talade om den gamla ångbåten, och till och med jag hörde talas om Isa i min ungdom, fastän jag aldrig ens hade varit i närheten av Sätila, där hon hade haft sin hemmahamn. En resa med Isa hade för många blivit ett minne för livet. Man talade om dessa minnen, och man saknade båten. Lygnern hade mistat sitt främsta smycke. Alice Svan hade helt rätt i sin dikt. Så kom det sig, att de goda Sätilaborna år 2007 bildade en ekonomisk förening med syfte att bygga en ny båt med samma namn. Allt gick snabbt. Redan 2010 sjösattes elbåten Isa. År 2012 var hon fullt färdig för turisttrafik. Lygnern hade återfått sitt smycke. Historien om Isa är en sannsaga om en båts betydelse för sin bygd.

Historik 80 år efteråt

Isa af Lygnern till sjöss.
Isa af Lygnern till sjöss.

Ångbåten sattes in i trafik redan 1889 och gick med passagerare fram till 1921. Därefter fraktades enbart gods till 1924. Slutligen skall hon då och då ha bogserat virke. Hon blev därefter helt enkelt bara liggande, mer eller mindre övergiven, fram till det bittra slutet 1935. Kan man verkligen få fram uppgifter om en båt, som övergavs för mer än 80 år sedan? Svaret är – åtminstone vad gäller Isa – ja. År 2015 trycktes boken: Isa af Lygnern: En resa tillbaka i tiden in i framtiden (med 89, mycket rikt illustrerade, sidor). Båten Isa af Lygnerns ekonomiska förening bildade en historiegrupp, som består av: Bo Johansson, Christer Lindroth, Lage Gunnarsson, Håkan Almkvist, Göran Åkesson, Lars Eriksson och Jan Sjöström. Dessa har skrivit och satt samman boken eller samlat uppgifter och bilder.

Heltäckande krönika

Isa vid Ramhultafallen.
Isa vid Ramhultafallen.

Det märkliga är, att man har lyckats mycket bra med att få ihop en i stort sett heltäckande krönika, fastän man har arbetat 80 år efteråt, och fastän arkivalier i stort sett saknas. (Man har några fraktböcker. Det är allt. Vissa strödda uppgifter har man dock fått fram ur arkiv med annan inriktning.) Folk har kommit ihåg både det ena och det andra, som rör Isa. Biljetter, polletter, tidtabeller och dylikt har åtminstone av en och annan tagits tillvara. Dessutom har någon eller några från historiegruppen suttit och lusläst gamla tidningslägg för att finna notiser om Isa. Ett flertal sådana notiser återges som faksimil tillsammans med tidtabeller, en biljett, en pollett och så vidare. Dessa inslag i boken ger en stark känsla av det förflutna. Man känner sig nästan närvarande i den tidsålder, då Isa plöjde Lygnerns vågor. De många fotografierna är i allmänhet av hög kvalitet. Historiegruppen har gjort ett gott arbete.

Mycket arbete – dålig lönsamhet

Isa utnyttjades till bristningsgränsen. Hon fick ta 88 passagerare. Nuvarande fartyg, som är lika stort, får ta 40 passagerare. Det var med andra ord ibland mycket trångt på gamla Isa. (Samtidigt har sjösäkerheten förbättrats. Nu finns flytvästar och räddningsflottar till alla ombordvarande. Då saknades allt sådant.) Isa forslade gods och ibland rentav levande boskap. Hon bogserade pråmar. Hon bogserade timmer. Ändå var lönsamheten dålig. Det ena bolaget avlöste det andra. År 1924 var det slut på passagerartrafik och godstrafik, vilket är mycket tidigt. På andra större sjöar höll ångbåtstrafiken igång åtminstone in på 1950-talet. Anledningarna till den dåliga lönsamheten och det tidiga slutet är att Lyngern inte var tillräckligt stor för mera omfattande båttrafik. Sjön är visserligen 18 kilometer lång, men Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren är mycket större. Runt dessa sjöar finns också rikare och mera tätbefolkade bygder. Under sådana omständigheter är en mer än 30-årig sjöfartsepok ett stort kraftprov, som vittnar om god företagaranda och bygder av betydelse.

Smycke och turistmagnet

För den nuvarande turisttrafiken från och med 2012 med elbåten Isa finns däremot en mycket större marknad. Vad som gäller är att göra Isa känd, locka med Lygnern och dra till sig passagerare från när och fjärran. Därför har även jag velat dra mitt står till stacken genom att skriva denna bokanmälan. Boken kommer att locka många lustfarare till Lygnern. Köp den, och sprid den! Isa, drottningen av Lygnern, har fått en påkostad, läsvärd och värdig krönika. Läsning av denna historik är en bra förberedelse för en resa med Isa över Lygnerns böljor och tillbaka. Vem vill inte uppleva Lygnerns smycke i dess infattning? Vem vill inte gärna återuppliva en sådan resa med hjälp av krönikan?

Klicka här för denna artikel som pdf

”Isa af Lygnern” är sjöns drottning

Många gamla ångfaryg återställs i ursprungligt skick, men passagerarfartyget Isa på Lygnern har återskapats ur ingenting.  Mellan 1889 och 1921 gick hon i passagerartrafik över Lygnern, från Sätila i Västergötland till Lygnevik vid Fjärås Bräcka i Halland och tillbaka igen. Ytterligare några år eller fram till 1924 gick hon med gods, men därefter var det slut. Hon skrotades 1935, och inte så mycket som en plåt eller skruv finns kvar. Isa var borta ur sinnevärlden eller verkligheten.

Minnet levde

Isa af Lygnern.
Isa af Lygnern.

Hon levde dock som minne och var kanske det mest omtalade minnet från Lygnern. Hon var det, som man saknade mest, från gamla tider. Lygnern kändes tom utan Isa. Därför kom det sig att Nykab i Sätila AB fick i uppdrag att bygga en helt ny båt. Den sjösattes 2010 och började gå turer på sjön med passagerare år 2011. Eftersom Lygnern är vattentäkt för Kungsbacka, fick man inte lov att ha en dieseltank ombord. Tänk om dieseloljan skulle hamna i vattnet! Isa af Lygnern drivs därför av elmotorer. Genom tidskriften Ångbåten fick jag kunskap om, att Isa hade återskapats. Jag fann det mer och mer otillfredsställande, att jag, som hela mitt liv hade hört talas om Sätila, eftersom min farmors mor kom därifrån, aldrig hade varit i Sätila ens på genomresa.

Lång brygga i Sätila

Niklas Krantz och Anna Jolfors blev också intresserade av Isa, och söndagen den 30 juni stod vi på Sätila Sand, Sätilas långa och långgrunda sandstrand för att åka med Isa de 18 kilometerna ned till Lygnevik och tillbaka igen. Man talar inte om kilometer till havs. Där är det sjömil som gäller, men på en insjö som Lygnern tycks längdmåttet vara kilometer. Här på Sätila sand kunde jag tro mig vara vid Hjortnäs brygga i Leksand eller vid ångbåtsbryggan i Rättvik. På alla dessa tre ställen har man på grund av långgrunda sandstränder varit tvungen att bygga långa ångbåtsbryggor rakt ut i vattnet för att båtarna skall kunna förtöja vid en brygga på tillräckligt djupt vatten. Bara bryggan måste ha kostat en förmögenhet. Liksom i Hjortnäs hade folk kunnat betala broplankor och som tack få sina namn inristade i plankorna. Så var det även i Rättvik, men där hade man namnplåtar.  Tord Sandell hade ristat namn i ungefär 1500 plankor, bara det en enastående insats. Båten ägs av en ekonomisk förening (”Båten Isa af Lygnern, ekonomisk förening”) med tio delägare, däribland två Stena-kaptener.

Utmärkt guidning

Den långa ångbåtsbryggan. Foto: Lars Gahrn.
Den långa ångbåtsbryggan. Foto: Lars Gahrn.

Isa blev fullsatt även denna resa. En sjöfärd ner till Lygnevik tar drygt två timmar, och hemfärden tar lika lång tid i anspråk, men man har inte långsamt. Eldsjälarna Tord Sandell och Christer Lindroth berättar bygdens historia för passagerarna och blandar in så många sägner och skrönor, att underhållningsvärdet är mycket stort. Båten har bredband med flatskärm och högtalaranläggning. Christer Lindroth kunde därför även visa bilder från Isas historia och återuppståndelse. Vi fick ett mycket sakkunnigt och väl underbyggt föredrag om Isas historia och båtens betydelse för samfärdsel och näringsliv i bygderna kring sjön.

Sju olika skeppare turas om att framföra Isa, och av dem är fyra kaptener på Stena-båtar. Kapten för resan var Lars Asplind, som i vardagslag är just skeppare hos Stena. Han hade likaså mycket att berätta. Dörren till styrhytten stod på glänt, och han berättade gärna för passagerare på fördäck. Utmärkta landgångar serverades. (Jag hade visserligen inte beställt landgång, men detta innebar inte på något sätt, att jag måste simma ut till båten eller simma iland.) Jag köpte istället två franska bröd, och även de smakade bra. Bygdens och båtens öden och äventyr är omfattande, men de räcker kanske inte helt för en fyra timmars sjöfärd. Fram på slutet drygade Lindroth och Sandell ut historiken med Kal och Ada-historier. Alla var kanske inte avsedda för finare salonger, men ingenting gick över gränserna. Båda ciceronerna hade stora kunskaper och även en avundsvärd förmåga att roa.

Vackra landskapstavlor

Ramhultafallen.
Ramhultafallen.

Lygnern är en vacker sjö. Stränderna består ofta av lövskogsklädda berg och höjder.  När skeppet lugnt och stilla glider fram, öppnar sig hela tiden nya och vackra landskapstavlor. Utefter en bergssida störtar de branta Ramhultafallen nedför Ramhultabergen. (Ram- uttalas Ramm.) Lygnern är en djup sjö, och Isa gick med stäven alldeles intill berget och fallen. (Ombord sades skämtsamt, att Isa nog skulle ramma Ramhultafallen.) Många kameror var i farten, när Isa gick fram till bergssidan. Det är rofyllt att sakta glida fram över solbelysta böljor och ta det lugnt. Många människor får på detta sätt tillgång till Lygnerns natur. Resenärerna får se Lygnern, och för folk, som bor runt sjön, är Isa ett inslag av liv och skönhet på sjön. Nere vid Lygnevik hade man byggt en ny brygga åt Isa. Kostnaden var 350 000 kronor. Den hade invigts några dagar innan, närmare bestämt torsdagen den 27 juni (Ny båtbrygga invigd, Borås Tidning 29/6 2013). Mycket pengar går åt, men Isa betyder mycket för många. Man har inte någon svårighet att fylla alla lediga platser under färderna.

Drottningen av Lygnern

Båten är välbyggd och salongen närmast elegant. Man har använt förnämligare träslag och inte sparat på inredningen. Den vita båten är ett smycke, och jag kommer på mig själv med att gång på gång kalla båten drottning Isa. Hon upplevs nog av många som drottningen av Lygnern. Lugnt och majestätiskt stävar hon fram över Lygnerns vatten, skinande vit som en kunglig brud bör vara.

God sjösäkerhet

Lygnerns vatten är rent och klart. Kungsbackaborna får här utmärkt dricksvatten, som skämtsamt kallas ”Kungsbackachampagne”. Lygnern är samtidigt en farlig sjö. Man säger, att Lygnern tar ett människoliv om året. Om Lygnern det ena året inte skulle ta något liv, tar sjön två liv följande år. Isa har dock beredskap för allt. Där finns flytvästar till 50 personer och två räddningsflottar för 50 personer. Gamla Isa hade endast två frälsarkransar. Sjösäkerheten har förbättrats med åren! Tack vare sina elbatterier har hon nu en mer än tillräcklig barlast. Gången är lugn och säker, och tio personer kan utan vidare klättra uppför lejdarna och se ut över sjön och landskapet från salongens tak eller övre däck. Nya Isa är dessutom en meter bredare än den gamla båten. Lyssnade man på våra ciceroner, fick man klart för sig, att Lygnern nog var farligast för det timmer som flottades över sjön. Stora mängder sjunktimmer lär vila på bottnen. Dykningar efter sjödränkt ek skulle kunna bli mycket lönsamma.

Isa drar folk

De gamla ångbåtsbolagen var inte någon inbringande verksamhet. Man tycks ha haft stora bekymmer med lönsamheten, och den nya turisttrafiken ger inte några stora pengar. Isa är ändå av stor betydelse. Sätila blir omtalat och känt tack vare sitt fartyg. Alltfler människor får upp ögonen för bygderna vid Lygnern och deras möjligheter. Alltfler kommer på besök, och en hel del behöver både mat och husrum. Själv är jag ett utmärkt exempel på allt detta. Under hela mitt liv har jag hört talas om Sätila, men jag kom aldrig dit förrän drottningen av Lygnern oemotståndligt drog mig till Sätila sand.

Läs vidare

Ingvar Kronhamn, ISA i trafik på Lygnern, artikel i tidskriften: Ångbåten Nr 3 2011.

http://www.isaaflygnern.se

Klicka här för denna artikel som pdf

Med elbåt på sjöarna Aspen och Sävelången

Att uppleva en välkänd bygd från sjön är något helt annat än att fara runt på land. Lerums och Partille kommuner hade tagit fasta på detta. Lördagen den 1 och söndagen den 2 september 2012 hade man satt in två båtar på sjön Aspen. De gick i skytteltrafik mellan Jonsereds pir och en brygga på Lessudden, från Jonsered i Partille kommun till Aspenäs i Lerum och omvänt.

Två gästande båtar

Svanen från Baldersnäs går in till Jonsereds   brygga. Foto: Lars Gahrn.
Svanen från Baldersnäs går in till Jonsereds
brygga. Foto: Lars Gahrn.

Båtarna var den lilla ångbåten Svanen och den eldrivna slupen Säfvelången II. Själva namnet Säfvelången säger, att elslupen inte hör hemma i detta farvatten utan i den närbelägna sjön Sävelången. Ångbåten Svanen hör hemma uppe i Dalsland, närmare bestämt vid Baldersnäs. Även hon var alltså en gäst i sjön Aspen. Svanen kunde ta sex passagerare och Säfvelången II tio. Antalet hugade passagerare kunde med goda skäl förmodas vara stort, och därför hade man bestämt, att ingen fick lov att åka mer än en sträcka. Stora stambanan med Alingsåspendeln går förbi i närheten av de båda tilläggsplatserna. Passagerarna hade alltså lätt att ta sig vidare eller återvända till utgångsplatsen med tåg.

Två slupar på Sävelången

Svanen avgår. Lägg märke till unionsflaggan.
Svanen avgår. Lägg märke till unionsflaggan.

Ångslupen Säfvelången ägdes av Nääs fabriker AB och forslade både folk och gods på sjön Sävelången. Båten kunde ta livsmedel, bomull, tygbalar, kol och tegel mellan Nääs Fabriker och järnvägen vid Floda station. Båten var öppen men försedd med ett regntak. Den eldades med stenkol. Den gick sin första tur 1897 och sin sista 1943. På grund av det höga priset på stenkol undersökte Nääs Fabriker år 1920 möjligheten att byta ångpannan mot en batteridriven elmotor. Man beslöt dock, när allt kom omkring, att låta ångpannan och ångmaskinen vara kvar.

Gamla Säfvelången försvann 1943, men många saknade lustturerna på den vackra sjön. En ny slup, med batteridriven elmotor, byggdes med hjälp av EU-medel och bidrag från många företag (däribland Harling Fastighetsförvaltning AB). Den är något mindre än sin föregångare och saknar skorsten och tak. Båten började gå 2011. Skorsten behövs inte på en elbåt, och om man slopade taket, kunde båten utan vidare gå under bron vid Nääs slott. Den, som är van att lägga sig på däcket, när Paddan-båtarna går under Göteborgs lägsta broar, behöver inte oroa sig för bron vid Nääs. Här kan man sitta rak, när båten går under bron.

Ljudlös och behaglig färd

 År 1920 fick sjön Sävelångens slup inte någon elmotor, men 2011, drygt nittio år senare, förverkligades alltså planerna på en eldriven slup på sjön Sävelången. Sjön Sävelången fick alltså inte någon eldriven båt år 1920. Men redan år 1900 fick sjön Aspen den eldrivna båten Giralda, som ägdes av familjen Seaton på Aspenäs säteri (eller herrgård). När Säfvelången II år 2012 gled fram över Aspens böljor var hon alltså inte den första eldrivna båten i dessa farvatten.

Säfvelången II väntar på passagerare.
Säfvelången II väntar på passagerare.

Jag infann mig på lördagen och blev tvungen att välja mellan ångbåten och elbåten. Endast en resa tilläts ju för varje resenär. Med viss saknad valde jag bort den trevliga ångbåten Svanen. Jag var nämligen nyfiken på hur en elbåt kunde gå.

Elbåten visade sig på ett mycket behagligt sätt glida fram närmast ljudlöst över vattnet. Högsta möjliga hastighet är sju knop, men hon gick ungefär fyra- fem knop. På väg till Lessudden hade båten visserligen vind och vågor med sig men strömmen emot sig, och strömmen satte ner farten. På väg tillbaka från Lessudden till Jonsered hade båten visserligen strömmen med sig, men denna gång var vind och vågor emot oss. (Ja, ni har läst rätt. Jag fick göra ytterligare en resa. Vid Lessudden fann man, att en plats på återresan var ledig, och då erbjöds mig möjligheten att följa med tillbaka.)

Framstående trubadurer underhöll

 

Maria och Claes Pihl sjöng och spelade ombord   på Säfvelången II. (Maria Pihls bekymrade min   hör till rollspelet.)
Maria och Claes Pihl sjöng och spelade ombord
på Säfvelången II. (Maria Pihls bekymrade min
hör till rollspelet.)

En ångbåt går tyst och lugnt, men en elbåt går närmast ljudlöst. Följaktligen kunde man ha trubadurer med ombord. De underhöll oss resenärer med sång och musik. På Säfvelången II fanns Claes och Maria Pihl från Jonsered. De sjöng bland annat några sånger ur en dramatiserad Jonseredsvandring. Både text och musik var utmärkta – liksom det livfulla framförandet. Fler än jag fick säkerligen lust att vara med på en sådan vandring genom gamla Jonsered. De sjöng även en sång ”Het på gröten”, som de – helt i onödan – bad litet grand om ursäkt för. Somliga skulle kanske tycka att sången var ekivok. Själv fann jag sången enbart rar, en vacker äktenskapsidyll. Claes och Maria Pihl förgyllde färden över Aspens vågor.

Munkar blev sjörövare

På land fanns ett sjörövarskepp, bemannat med   munkar (!) från Jonsereds franciskanerkloster.
På land fanns ett sjörövarskepp, bemannat med
munkar (!) från Jonsereds franciskanerkloster.

På grund av tillströmningen av folk kunde man få vänta några timmar på båtlägenhet, men på land fanns så mycket att uppleva, att väntetiden inte räckte till för allt. Jonsereds herrgård var öppen. Trädgårdarna kunde beses. Folkparksorkestern spelade vid piren. Dans, musik, ansiktsmålning och kaféverksamhet förekom på Jonseredssidan. På Lerumssidan spelade Goodland Trio, och Aspenäs kafé hade flyttat in i Lerums segelsällskaps klubbhus. Det mest uppseendeväckande inslaget var ett sjörövarfartyg, som gick på land i närheten av Jonsereds herrgård. Enligt ortsbefolkningens bestämda utsagor bemannades detta skepp av munkarna från Jonsereds Franciskanerkloster. Sjöröveri torde inte vara tillåtet för munkar, men detta var endast en lek för att roa barnen, och då ställer sig saken annorlunda. Munkarna föreföll vara mycket omtyckta, inte minst av barnen.

Båtar är flyttbara

Här fanns många uppslag för den, som vill anordna festivaler, och främst båttrafiken var intressant. I ”Göteborgs Insjörike” finns många större sjöar, på vilka sådana båtar – tillfälligt eller mera varaktigt – skulle kunna sättas in. Jag vet, att man i Mölndal och Härryda har föreslagit, att en liten ångbåt skulle sättas in på Rådasjön. Med nutida kranbilar är det mesta möjligt. Svanen flyttades från Dalsland till Aspen. Lerums och Partille kommuner visar möjligheterna för andra kommuner i grannskapet.

Klicka här för denna artikel som pdf