Finns John Halls aska i domkyrkans gravar?

Göteborgs rikaste köpman gick efter sin död upp i rök och fick inte ens en grav som minnesmärke. Jag skriver om John Hall den äldre, ägaren till Gunnebo slott och trädgårdar. Hans öde efter döden har med allt rätt fängslat allmänheten.

Stadsbranden förintade

I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.
I Göteborgs domkyrka ligger (lågt räknat) omkring 3000 människor begravda. Foto: Lars Gahrn.

John Hall den äldre avled den 2 oktober 1802 inne i sitt hem i Göteborg, Hallska palatset i Göteborg. Denna stora byggnad ligger bakom Börsen. Han jordfästes i Göteborgs domkyrka den 7 oktober. Arvid Baeckström berättar vidare: ”Kistan med stoftet av John Hall d.ä. kvarstod efter jordfästningen i domkyrkan, kanske i avvaktan på en ståtlig gravvård, men förintades i den häftiga brand, som den 20/12 1802 av kyrkan kvarlämnade endast några sotiga murrester.” (Arvid Baeckström, Gunnebo I, 1977, s. 28-29.) Denna förhärjande brand blev ett hemskt förebud av den undergång, som några år senare drabbade Halls handelshus. Branden och John Halls förbränning har oemotståndligt fängslat eftervärldens sinnen, men vad hände med hans aska? Blev verkligen inte någonting kvar? Så har man frågat.

Mycket sot och aska

Blev då inte någonting kvar efter John Hall? I varje fall tycks man inte ha kunnat ta till vara några rester av kistan och dess innehåll. Hans änka Christina Hall, född Gotheen, begravdes 23 år senare på Örgryte kyrkogård, nära Örgryte gamla kyrkas torn. Av gravinskriften framgår, att hon vilar ensam i graven. Någon annan omnämns inte. Efter alla kremationer blir det aska över, men tydligen kunde man inte särskilja John Halls aska från askan av allt annat, som hade blivit förbränt i den stora domkyrkan. Branden bör ha efterlämnat mycket sot och aska.

Gravarna under kyrkgolvet

Den gamla domkyrkans murar revs efter branden 1802, men grunden blev kvar och kyrkans gravar under kyrkgolvet. Torsten Gedda har skrivit om dem i årsboken Göteborg förr och nu 1964 (utgiven av Göteborgs Hembygdsförbund). Nya stenskivor har lagts över det gamla kyrkogolvet med gravhällarna. Ingenting visar numera, att kyrkan är full av murade gravkamrar, men där under golvet ligger de, Göteborgs själasörjare, skeppsredare och handelsmän eller rättare sagt en mindre del av dem. Många begravdes på kyrkogården runt domkyrkan. En minnesplatta talar om att domkyrkoparken tidigare var kyrkogård.

Emerentia Pauli

Här ligger många på sin tid kända män och kvinnor. Efter mer än två århundraden har dock glömskan inneslutit de flesta. Ett viktigt undantag finns dock. En grav kallas ”Cracous”. Hans Krakow, som ägde graven, var son till Mårten Krakow och hans hustru Emerentia Pauli, som tappert försvarade Gullbergs fäste mot danskarnas upprepade stormanfall 1612. Gullbergs fäste låg på det berg, där skansen Lejonet nu finns. Det är – skriver Torsten Gedda – troligt att Emerentia Pauli vilar i denna grav, under kyrkogolvet.

Gravarna fylldes med aska

John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.
John Hall den äldre, sentida, något förskönad avbildning.

År 1802 stod John Hall den äldres kista insatt i domkyrkan. På grund av branden förtärdes både kista och stoft av elden, berättas det. Även gravarna under kyrkogolvet skadades av branden. Efteråt funderade man över vad man skulle göra med gravarna. Man beslöt att fylla igen dem. Gravarna bestod tydligen av uppmurade gravkamrar, i vilka man hade ställt ned kistorna. Stadens magistrat beslöt, att husägarna, som hade drabbats av branden, skulle få lägga ”gruset” efter husen i kyrkan på de ställen som kyrkoföreståndarna anvisade. Man måste förutsätta att i första hand domkyrkans eget grus och dess egen aska användes som fylle i gravarna. I så fall har alltså John Halls aska hamnat i någon eller några av gravarna under kyrkogolvet. Han är i gott och stort sällskap. Torsten Gedda beräknar att mer än 3000 personer har fått sina viloläger inom domkyrkans murar under åren 1635-1802. Under denna tid har mer än 20 000 personer begravts på kyrkogården runtom domkyrkan. Visst kunde även de mer än 3000 inne i kyrkan vara värda en minnesplatta? En minnestavla skulle visa att domkyrkan har snart 400-åriga anor. John Halls namn bör dock inte vara med här. Vi vet inte säkert, om hans aska fann vägen ner i gravarna. Även i övrigt är det ofta oklart vilka, som vilar i gravarna. Trots allt vårt arbete med gravstenar, kistplåtar och minnestavlor, tar glömskan ändå helt eller delvis över till sist.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Två lejoninnor hyllades under Klippan-dagarna

Två lejoninnor, som har kämpat för Göteborg, hyllades under Klippan-dagarna lördagen den 31 augusti och söndagen den 1 september 2013. Den ena var Emerentia Pauli, som år 1612 försvarade Gullbergs slott mot konung Kristian IV och den danska hären. Den andra var Ann Jönsson, som har försvarat Klippans kulturreservat mot stadsplanerarna och deras avskyvärda grävskopor.

Tjugoårsjubileum

Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.
Emerentia Pauli och knekthustrurna står beredda att rycka in. Foto: Lars Gahrn.

Klippans kulturreservat har blivit mer eller mindre lik­tydigt med Ann Jönsson, som detta år för tjugonde året i rad anordnade Klippan-dagarna med mark­nad, Hemvärnets musikkår, skotsk dans, sång av Flottans män och truba­duren Martin Bagge, före­drag om Älvsborgs slott, guidning genom området och uppvisningar av de tre militärhistoriska och kultur­historiska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Wästgiötha Gustavianer och Bohus Elfsborghs Caroliner.

De tre föreningarna firade 400-årsjubileet av freden i Knäred, som slöts 1613. Man gestaltade uttrycksfullt fredsförhandlingarna och – för att skapa spänning – danskarnas misslyckade stormning av Gullbergs slott år 1612. Kommendanten Mårten Krakow bröt benet under stormningen, och då övertog hans hustru Emerentia Pauli befälet, åtminstone på ”det nedre slottet”. Hon, knekthustrurna och knektarna drev tillbaka danskarna, när fienderna försökte storma in genom portvalvet.

Emerentia Pauli försvarade Gullberg

Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.
Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora (Ann Jönsson) med två pålitliga livdrabanter.

Westgiötha Gustavianer räknar många kvinnor bland medlemmarna. Några av dessa stod bereda bakom stridslinjen för att rycka fram vid fiendens stormning. Christina Skoog Holmertz, föreningens sekreterare, spelade Emerentia Pauli och bar värja. I övrigt var kvinnorna beväpnade med långa soppslevar, vedträn och andra visserligen högst omilitäriska men ack så vådliga tillhyggen. När den lede fienden gjorde en sidorörelse för att komma in i borgen, stormade de stridbara amasonerna fram. De stackars danskarna fann sig ställda inför ett övermäktigt försvar och vek – efter ett kort handgemäng – undan.

Under min forskning har jag gång på gång blivit förvånad över, hur mycket kvinnorna betydde inom försvarsmakten även under flydda århundraden. Särskilt ofta gjorde kvinnorna viktiga insatser under belägringar. Det är utmärkt, att dessa insatser åskådliggörs på detta sätt. I våra dagar har försvarsmakten öppnats för kvinnor även vad gäller stridande förband. Tillströmningen är god, och det är bra, att dessa kvinnor får veta, att de inte är först på fästningsvallarna.

Ann Jönsson – Klippans försvarare

Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.
Fredsförhandlingarna i Knäred gestaltades som ett samtal kring ett stort bord.

Den andra lejoninnan, som hyllades, var Ann Jönsson själv. Hon är Majtös av födelsen och har kämpat för att rädda sin stadsdel undan grävskoporna och stadsplanerarna. Man hade på sin tid planer på att riva allt, även Birgittas kapell (!), för att bygga en jättestor färjeterminal. Ann Jönsson gav sig dock inte. Hon gick med namnlistor och uppvaktade politiker. Hon är själv lokalpolitiker (för Folkpartiet) och hade möjligheter att påverka även på detta sätt. Med vänlighet, fasthet och ihärdighet har hon fått gehör för många av sina krav. Hennes nuvarande huvudärende är, att kungsgårdens ladugård, som brann ner för några år sedan, måste återuppbyggas. Detta var gamla Älvsborgs ladugård och upphovet till stadsdelsnamnet Kungsladugård. För att man skall kunna förstå stadsdelens och Gamla Älvsborgs historia är det viktigt, att denna ladugård återuppbyggs. Ann Jönsson är känd på stadsbyggnadskontoret. När hon ringer dit, behöver hon inte säga vem hon är. Man känner igen henne på rösten. Den är vänlig, skämtsam och bestämd. Vänlighet förenas med fasthet. En barfotatös från Majorna blev stadsdelens motsvarighet till Emerentia Pauli. Hon har blivit drottningen av Klippan.

Medaljerad och hyllad drottning

Flottans män sjunger.
Flottans män sjunger.

Under Klippan-dagarna uppträder hon som riks­änkedrottningen Hedvig Eleonora, Carl X Gustafs gemål, Karl XI:s moder och Karl XII:s farmoder, en kvinna, som visste vad hon ville och hade stor vana att handskas med sådana egensinniga och maktfull­komliga karlar. Riksänke­drottningen guidar genom sitt älskade kulturreservat, klädd som drottning och eskorterad av en manstark trupp av krigsmän. På lördagskvällen hade hon ordnat en stor bankett i Novotel för sina krigsbussar och övriga medverkande. Där blev hon hyllad av en sångkör bestående av gustavianer och medaljerad. Hon fick medalj av gustavianerna, förtjänsttecken av karolinerna och ett förtjänsttecken från kungliga slottet. Även jag var inbjuden, men på grund av sjukdom i familjen kunde jag inte närvara. Jag passade därför på att medaljera hemma både på lördag och på söndag. På lördagen fick hon ett smycke i form av en kunglig krona, ty hon är verkligen drottningen av Klippan. På söndag gav jag henne ett lejonansikte som hängsmycke. Regalskeppet Vasa hade kanonportar, som pryddes av lejonansikten, och dessa har nu blivit smycken. Liksom lejonen har Ann Jönsson visat tänderna åt Göteborgs fiender. Hon kan som ett lejon både spinna och morra. Visst behöver man ibland kunna både morra och visa tänderna mot såväl yttre som inre fiender. Klippan är en stor tillgång i den stora förödelsen, och Ann Jönsson är en tillgång i kampen för vår historia. En sådan lejoninna bör ha ett lejonsmycke!

Klicka här för denna artikel som pdf