Norska kungahuset – ett bevis på Norges självständighet

År 1814 var Karl Johan både förstående och tillmötesgående gentemot norrmännen. I kärnfrågan var han emellertid obönhörlig: Unionen mellan Sverige och Norge måste genomföras, med eller emot norrmännens vilja. För att göra Karl Johan rättvisa måste vi ha i minnet, att han var starkt övertygad om, att de skandinaviska länderna borde gå samman för att trygga sin självständighet gentemot stormakterna. Detta skäl var lika starkt för hans ättlingar och efterträdare på tronen. Hans son och efterträdare Oscar I var – liksom engelsmännen – mycket oroad över ryssarnas önskan att införliva Varangerfjord med det ryska väldet.

Stormakternas övergrepp

Vi bör också göra dem den rättvisan att erkänna, att deras farhågor var välgrundade. Både år 1801 och 1807 hade engelska flottor anfallit Köpenhamn. År 1801 tvingade engelsmännen danskarna att överge neutralitetsförbundet med Ryssland och Sverige. Efter överfallet på Köpenhamn seglade engelska flottan mot Karlskrona men avstod från anfall vid meddelandet om att tsar Paul var död. År 1807 tvingade engelsmännen danskarna att utlämna danska flottan. Engelsmännen befarade – helt grundlöst – att den skulle kunna användas mot Storbritannien. Dessa hänsynslösa och oprovocerade anfall mot en neutral stat visade, att stormakter är farliga grannar. Efter Finlands erövringar 1808-1809 hade Sverige det ryska väldet på andra sidan Bottenhavet och Ålands hav. Sverige behövde stöd mot Ryssland och Norge ett starkt försvar mot England.

Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.
Karl XIV Johan – en rakryggad åldring, djupt övertygad om den svensk-norska unionens nödvändighet.

Tiden efter 1814 blev oväntat fredlig, men några händelser visade, att stormakterna var oförändrat farliga och hänsynslösa. Krimkriget utkämpades 1853-1856. Under kriget gick engelska och franska flottstyrkor in i Östersjön för att anfalla det ryska väldet. År 1854 brände och förstörde engelsmännen i Brahestad och Uleåborg. De anföll även Gamla Karleby men slogs där tillbaka. Samma år intog och förstörde engelsmän och fransmän fästningen Bomarsund på Åland. År 1855 besköt engelsmän och fransmän fästningen Sveaborg utanför Helsingfors. Dessa krigshändelser berörde dock inte vare sig Norge eller Sverige. Danmark råkade emellertid illa ut. År 1848 utbröt uppror i Holstein, och detta stöddes av tyska förband, men danskarna slår ned upproren, och freden återställs 1850. År 1864 gick Preussen och Österrike till anfall mot Danmark, som i freden samma år berövades Slesvig, Holstein och Lauenburg. Danmark var lemlästat, och även Sverige stod där maktlöst och förödmjukat efter kriget, men krigshändelserna hade inte berört vare sig Norge eller Sverige. Krigen hade visat, att stormakterna var hänsynslösa, och att de med flottstyrkor kunde slå till var som helst.

Norge hade ett skyddat läge

Många i både Norge och Sverige ansåg emellertid, att Skandinavien låg bortanför de områden, som var viktigast för stormakterna. Om man sammanfattar vad som hände under 1800-talet, finner man, att alla de nordiska länderna blev utsatta för stormakters krigshandlingar under 1800-talet, utom just Norge. Det är således både förklarligt och försvarligt, att villigheten till nordiskt samarbete var minst i just Norge. Norrmännen hade på det stora hela taget rätt, men detta innebar tyvärr inte att vare sig Norge eller de andra nordiska länderna var utanför fara. År 1940 förberedde Storbritannien en invasion av Norge och en framstöt mot de svenska malmfälten. Tyskland hann som bekant före och ockuperade Norge. Efter kriget förstod norrmännen, att försvarssamarbete var nödvändigt. Planerna på ett nordiskt försvarsförbund föll dock 1949. I stället anslöt sig både Norge och Danmark samma år till Nato, som onekligen kunde erbjuda ett starkare stöd än Sverige.

Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.
Kristian Fredrik valdes till norsk konung den 17 maj 1814. Han har här porträtterats av Thorvaldsen.

Under andra världskriget och efterkrigs­tiden framstod Karl XIV Johans farhågor såsom sorgligt välgrundade. Krigshoten efter 1814 var dock inte så många, följde inte så tätt på varandra och kom inte Norge och Sverige så nära, att de ledde till närmare samarbete mellan brödra­folken. Tvärtom invaggade man sig på både sidor om Kölen i säkerhet. När kriget kom 1940, var Sverige, Norge och Danmark så avrustade, att deras möjlig­heter att med framgång försvara sig var små. Försvarssamarbete förekom inte. Karl Johan hade däremot varit klarsynt, men så hade han också lärt känna hur kejsar Napoleon, en rå och hänsynslös diktator, tänkte och handlade, ty han hade själv varit med (och fått nog). Ingen annan i vare sig Sverige eller Norge hade så förstklassig utbildning i stormaktspoli­tik, och ingen annan var heller så klarsynt.

Starka motståndsenheter skulle byggas upp

Karl Johan tillämpade här i Norden samma säkerhetstänkande som de andra europeiska statsmännen efter Napoleons fall. Det gällde att bygga upp starka motståndsenheter mot stormakten Frankrike. Nederländerna slogs samman med Belgien. Konungariket Preussen fick tillbaka de provinser, som Napoleon hade berövat preussarna. Napoleon hade upplöst det tyska riket år 1806, men 1815 bildades i stället Tyska förbundet. Konungariket Sardinien fick tillbaka sina av Napoleon erövrade provinser på fastlandet, och dessutom tilldelades Sardinien republiken Genua. Häruppe i Norden hade man inte samma orsak att frukta Frankrike, men man hade som sagt Storbritannien och Ryssland i stället. Erfarenheterna av dessa stormakter hade varit avskräckande.

Norrmännen firar 1814 års kungaval

Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)
Vackert porslin fanns på Eidsvoll, och porslinsskärvor kunde Niklas Krantz finna i jorden kring byggnaden. (Han lämnade in alla fynd på museet.)

Den 4 november 1814 erkändes Karl XIII som Norges kung. Sveriges sis­ta krig var till ända. En hän­delserik utveckling var där­med avslutad, och lugnet återvände till den skandi­naviska halvön. Norge ha­de fått behålla sin fria författning. Det händelse­rikaste året i Norges hist­oria gick mot sitt slut. Från svensk sida försökte man förmå norrmännen att fira den 4 november som nationaldag. Man lyckades dåligt med den saken. Årstiden är knappast den rätta. Ämnet för firandet tilltalade dessutom inte norrmännen. Den 17 maj blev redan på 1820-talet Norges nationaldag. Under unionstiden brukade normännen framhäva, att man firade sin grundlag, och så var det givetvis, men grundlagens dag är icke den 17 utan den 16 maj. Den norska författningen antogs av riksdagen i Eidsvoll den 16 maj 1814. Vad hände då den 17 maj? Jo, då valdes den danske prinsen och ståthållaren Kristian Fredrik till norsk konung. Otto Sjögren skriver: ”Den norska grundlagen, vars tillkomst man förebar sig vilja fira, hade blivit antagen och därmed vunnit laga kraft, icke den 17, utan den 16 maj, vilken således skulle hava varit grundlagsfestens rätta dag.” (Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906, s. 205 och 355-356.) Norrmännen ansåg alltså – med goda skäl – kungavalet vara kronan på befrielseverket och Norges självständighet. Så är det även i dag. På 17 maj visar norrmännen en stor och oförställd glädje över sitt kungahus. Kungahuset och den 17 maj är oupplösligt förenade med varandra. Att Norge har en egen kung är ett tecken på att Norge är ett fritt, självständigt och oberoende rike.

En egen konung – ett tecken på full självständighet

Här har norrmännen mycket att lära oss svenskar. Sverige har med undantag för den mycket kortvariga Kalmarunionen med Danmark och den ännu kortvarigare personalunionen med Polen alltid varit ett självständigt rike. Vi tar vår självständighet för given och värderar därför inte vare sig självständigheten eller dess yttre tecken, ett eget kungahus, tillräckligt högt. Norrmännen saknade dock självständighet och ett eget kungahus under mer än 400 år av union med Danmark och under mer än 90 år av union med Sverige. Dessutom måste de sakna sitt kungahus under fem mörka år av tysk ockupation 1940-1945. År 1814 hade Norge för ett halvår haft en egen konung. Fastän Norge hade fått behålla sitt fria statsskick med en stark riksdag och självstyrelse i allt utom utrikespolitiken, var detta inte nog. Norrmännen ville ha fullständig självstyrelse och en egen konung. Under 1800-talet lyckades de steg för steg försvaga unionen, och 1905 bröts den. Då skred norrmännen till kungaval. Konungen blev kronan på befrielseverket. I år, alltså 2014, fyller Norges grundlov eller författning 200 år. Norge har mycket att fira, och vi kan vara förvissade om att de kommer att fira grundloven och sin konung med all den glöd och hänförelse, som de är mäktiga. Det har de all anledning att göra.

Läs vidare

Otto Sjögren, Karl Johan och skandinaviska halvön under unionens anknytningstid, Sthlm 1906.

Alma Söderhjelm, Carl Johan: Ett karaktärsporträtt, Sthlm 1939.

Uno Brander, Karl Johan: Kronprinsen och konungen, Sthlm 1925.

Sir Dunbar Plunket Barton, Bernadottes underbara levnad, Sthlm 1929.

Klicka här för denna artikel som pdf

Eidsvollsmännen gav Norge en fri författning – ett 200-årsjubileum

Efter ett kort krig hade Sverige besegrat Danmark och tvingat danskarna att avträda Norge. Detta hände den 14 januari 1814, och 2014 firar vi alltså 200-årsminnet av detta fredsslut, som ledde fram till unionen mellan Sverige och Norge. Många besvärligheter väntade emellertid. Större delen av året 1814 skulle förgå innan unionen kunde genomföras.

Norsk unionsfientlighet

Eidsvoll – här möttes de norska grundlagsfäderna, som visade prov på en stor självständighet och politisk mognad.
Eidsvoll – här möttes de norska grundlagsfäderna, som visade prov på en stor självständighet och politisk mognad.

Danskarna ville givetvis inte avstå från Norge. De danska ämbetsmännen i Norge och den danske ståthållaren, den danske prinsen Kristian Fredrik, ville inte överlämna Norge till svenskarna. De uppma­nade norrmännen till mot­stånd. Viktigast var dock, att norrmännen själva inte ville veta av någon union vare sig med Danmark eller med Sverige. Varför var norrmännen så avogt inst­ällda till unionen? Det viktigaste svaret var, att Norge hade farit mycket illa de senaste åren. Danmark hade fört en politik, som var till nackdel för Norge, där nöd och svält rådde på grund av danskarnas politik. År 1807 hade engelsmännen anfallit Köpenhamn för att bemäktiga sig Danmarks flotta, som hade kunnat användas mot England. Följden av detta råa och okloka överfall blev, att Danmark anslöt sig till Frankrike. England blockerade de norska hamnarna. Följden blev svält och nöd i Norge.

Sverige erbjöd Norge riksdag

Greve Herman Wedel Jarlsberg var en av de svenskvänliga grundlagsfäderna. Det stora flertalet var emellertid för full norsk självständighet.
Greve Herman Wedel Jarlsberg var en av de svenskvänliga grundlagsfäderna. Det stora flertalet var emellertid för full norsk självständighet.

Skulle Norge nu tvingas in i en ny union och på nytt befara att drabbas av storebrors politik, som var storebrors politik och inte alltid var till fördel för Norge? Danmark styrdes av enväldiga kungar, och norrmännen hade under de senaste 300 åren inte haft något att säga till om. Sverige styrdes dock inte av enväldiga kungar, och i Sverige fanns alltsedan 1435 en riksdag. Den hade alltid haft inflytande eller makt, även under tider, då kungarna var maktfullkomliga. Redan den 8 februari erbjöd den svenska regeringen norr­männen en fri författning. Folkets fullmäktige skulle få säga sin mening om denna fria författning. Även Norge skulle nu få en egen riksdag. Detta svenska erbjudande innebar löften om ett stort framsteg efter århundraden av politisk ofrihet under främmande herravälde.

Norge förklarar sig självständigt

Flera norrmän menade, att man gjorde bäst i att ansluta sig till Sverige. Bland dem fanns Peder Anker på Bogstad gård och hans svärson greve Herman Wedel Jarlsberg. Det stora flertalet ville dock ha ett fullt självständigt Norge med en egen kung. På Eidsvolls gård samlades en norsk riksförsamling, alltså en norsk riksdag, som utarbetade en norsk grundlag (alltså en författning eller konstitution) och valde ståthållaren Kristian Fredrik till norsk kung. Man var beredd att med vapenmakt avvisa alla svenska försök att ta över Norge. Unionen hade börjat mycket dåligt.

Ett stort steg mot demokrati

Carsten Anker var ägare till Eidsvoll och var god vän med Christina Hall på Gunnebo.
Carsten Anker var ägare till Eidsvoll och var god vän med Christina Hall på Gunnebo.

Norrmännen uppvisade stor beslutsam­het gentemot Sverige, men samtidigt hade de satt den danske prinsen Kristian Fredrik på plats. Som dansk prins kunde han åberopa arvsrätt till Norges tron. Norrmännen erkände dock inte någon arvsrätt. Danmark och Norge hade styrts enväldigt, och Kristian Fredrik ville fortsätta att styra Norge enväldigt. Norrmännen ville inte veta av något envälde, och detta utgick. Norge fick i stället en fri författning med stor makt för riksdagen (stortinget). Som dansk prins kunde Kristian Fredrik misstänkas för att vilja återställa unionen mellan Norge och Danmark. Norrmännen krävde och fick utfästelser om att detta inte skulle ske. Norrmännen var både målmedvetna och beslutsamma. De visste vad de ville, och enigheten var långtgående. På sin första riksdag hade de mycket tydligt visat, att i norrmännens land skulle inte vare sig danskar eller svenskar bestämma. I norrmännens land skulle norrmännen själva bestämma. Denna politiska viljekraft och mognad på landets första riksdag är både överraskande och beundransvärd. Norrmännen hade tagit ett stort steg mot demokrati. Men vad skulle svenskarna säga och göra?

Klicka här för denna artikel som pdf