Minnesstenen räddade Gestilren från glömskan

Hösten 2014 fick jag återigen se minnesstenen över slaget vid Gestilren på bild i en påkostad och välillustrerad skrift. Klarare än någonsin begrep jag, hur stor betydelse minnesstenen i Varvs socken uppe i Västergötland hade fått, och att den hade haft stor betydelse även för mig personligen. Under sitt dryga århundrade i Varvs socken har minnesstenen gjort stor nytta, fastän denna nytta till stor del har varit både oförutsedd och oönskad.

Trowald skrev monumentets historia

Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.
Vill man göra sig en bild av 1200-talets människor, som kämpade vid Gestilren, kan man titta på denna relief från Heda kyrka i Östergötland.

Låt oss dock ta allt i rätt ordning. I början av 1200-talet var Sverker Karlsson svensk kung. I slaget vid Lena (i Västergötland) besegrades han år 1208 av Erik Knutsson, som ville bli kung i hans ställe. Ett andra slag dem emellan utkämpades 1210 vid Gestilren. Denna gång stupade konung Sverker, och Erik Knutsson blev nu konung. Kring förra århundradeskiftet restes minnesstenar ute i våra bygder. Gustaf Lindberg i Tidaholm, en mycket historieintresserad tidningsman, ville resa en minnessten över slaget vid Gestilren, som enligt några äldre skriftställare skulle ha stått i Varvs socken väster om Tidaholm. Dessa uppgifter ansågs redan på den tiden vara mycket osäkra, men hur som helst restes en minnessten i Varv till 700-årsjubileet med mycket stor tillslutning av besökare. Minnesstenen, som är både stor och ståtlig, blev genast från början en sevärdhet. Gustaf Lindberg hade lyckats med sin målsättning att ge hembygden en historisk sevärdhet. Redan 1908 hade han skrivit: ”Hur enkelt än detta minnesmärke blefve, skulle det dock skänka bygden ett ökadt historiskt anseende.” Mer än ett århundrade efteråt kan vi fastslå, att han hade helt rätt. Om minnesmärkets tillkomst finns nu en utförlig redogörelse av Oscar Trowald: ”Bortom monumenten – historiekultur, nationalism och monumentprojekt i Västergötland 1893-1917” (Västergötlands Fornminnesförening Tidskrift 2013-2014). Gestilrenmonumentet behandlas på sidorna 95-124 och har alltså fått 30 sidor i denna drygt 200 sidor tjocka avhandling.

Slaget räddades ur glömskan

Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.
Man ser knappt minnesstenen för allt folk, som kom till invigningen 1910.

Lindberg hade gjort sin hembygd en stor tjänst, men han hade även gjort historievetenskapen en stor tjänst. Minnesmärket fäste uppmärksamheten på slaget och gjorde det känt i vida kretsar. Sveriges medeltida historia innehåller åtskilliga slag och träffningar, som inte ens alla medeltidshistoriker känner till, och som i stort sett ingen bryr sig om. Stenresarna i Västergötland räddade slaget vid Gestilren från ett sådant sorgligt öde. Tack vare dem blev Gestilren upptaget bland de medeltida händelser, som de historieintresserade förväntades känna till. Den, som går igenom uppgifterna kring detta slag, får en upplysande inblick i maktspelet vid denna tid och de offer, som den krävde. Han eller hon får en vidare en inblick i forskningens svårigheter och vårt vetandes begränsning. Man får sig till livs de första uppgifterna om de senare så omtalade folkungarna. Visst är detta slag värt att lära känna! Stenresarnas insats slutade dock inte vid att rädda slaget ur glömskan.

Minnesstenen provocerade till forskning

Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.
Scouter har låtit fotografera sig vid den ståtliga stenen.

Blir en händelse känd genom ett minnesmärke, vill man gärna veta mer om händelsen i fråga. Man kan rentav säga, att mer kunskap blir nödvändig. Folk börjar ju fråga. Minnesmärket har eggat till forskning kring slaget och till forskning om detta tidsskede över huvud taget. Gustaf Lindberg gjorde själv aktningsvärda försök att samla de uppgifter som fanns och om möjligt få fram fler. Den mest angelägna frågan blev att försöka utreda, om slaget verkligen hade stått i närheten av minnesmärket. Västergötlands Fornminnesförening gjorde här en viktig insats. Sven Lampa skrev en utredning om slagen vid Lena och Gestilren, och denna trycktes i föreningens tidskrift. Vad gäller Gestilren skrev han, att ”platsen är obekant”, och att sägnerna förlägger platsen ”utan verkligt skäl” till Varv. I samma tidskrift trycktes femtio år senare (till 750-årsminnet) Folke Högbergs mönstergilla utredning i ämnet. Han avvisar med goda skäl försöken att förlägga Gestilren till Västergötland. Däremot hade han funnit uppgifter, som skulle kunna tyda på att byn Gästre nordväst om Enköping i Uppland skulle kunna vara det sägenomsusade Gestilren. Han hade dock inte belägg för att Gästre hade kallats Gestilren. Därför uttalade han sig inte med bestämdhet.

Minnesstenen stod där och avbildades ofta. Den fäste uppmärksamheten vid slaget, och man överdriver inte, om man skriver att den provocerade till forskning, åtminstone provocerade den mig. För att understryka hur osäkra alla slutsatser om ortens läge och namnets tydning var, skrev jag två artiklar, som trycktes i Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift (1988 och 1990). Dessa artiklar visade sig vara mycket provocerande för språkmännen, fastän jag inte hade ifrågasatt deras slutsatser utan endast byggt vidare på dem. Artikeln av 1988 gav upphov till ett meningsutbyte, som inte gav någonting men tjänade till att på nytt fästa uppmärksamheten på slaget – och provocera.

Ett genombrott kom några år senare, då Lars Otto Berg kunde påvisa, att Gästre nordväst om Enköping hade kallats Gestilren. Belägg fanns från åren 1581-1628. Bergs inlägg trycktes i: Namn och Bygd 1999. Gästre ligger i Frösthults socken, och i grannsocknen Sparrsätra bodde överstelöjtnant Sven Sandblom, som var intresserad av krigsminnen, och som 2004 gav ut en skrift om slaget. Han tyckte att slaget vore värt en allsidigare belysning. En bok med flera författare vore önskvärd. Han var god vän med Ingegerd Troedsson, tidigare talman i Sveriges riksdag. Hon hade både historieintresse och inflytelserika vänner. Hon ordnade fram pengar, och lagom till 800-årsjubileet utkom en 280 sidor tjock bok med åtta olika författare och slösande rikt illustrerad. Boken behandlar både 1100-talets och 1200-talets svenska historia med slaget vid Gestilren 1210 som ett slags nav eller medelpunkt. Själv skrev jag artiklar om slagen vid Älgarås (1205) och Lena (1208), medeltida fältteckens utseenden samt maktkampen mellan Sverkers och Eriks ätter. På samma sätt hade många andra artiklar betydelse främst som bakgrundsteckning till slaget. Bokens titel är: Striden i Gestilren 1210. Varför? Vad hände? Och sen då? Redaktör: Ingegerd Troedsson. Biträdande redaktör: Sven Sandblom. Övriga medverkande författare: Lars Otto Berg, Marja Erikson, Staffan Fridell, Lars Gahrn, Mats G. Larsson och Sigurd Rahmqvist (Enköpings kommuns kulturförvaltning, 2009, 280 sidor, rikt illustrerade).

Om man räknar ihop alla inlägg om Gestilren, bör man få fram att Gestilren och Lena är de medeltida slag, som är utförligast behandlade. Lena leder enbart därför, att folkvisorna om slaget har behandlats utförligt eller rättare sagt alltför utförligt. Minnesstenen i Varv har haft mycket stor betydelse för denna omfattande forskning kring slaget vid Gestilren.

Många trycksaker om invigningen och minnesplatsen

 Stenen har haft stor betydelse för att egga till forskning, men givetvis är den själva förutsättningen för alla inlägg om själva monumentet. Invigningen tycks ha varit mycket lyckad. Omkring 6000 personer bör ha infunnit sig härute på landsbygden. Biskopen, riksantikvarien, landshövdingen och prins Eugen var där. (Några veckor före invigningen hade självaste konungen förhandsgranskat den ännu icke resta stenen.) Invigningen speglades i otaliga tidningsartiklar. Två tidningsredaktörer var ju de ledande krafterna bakom minnesmärket. Dessutom utkom några trycksaker med anledning av invigningen. Vidare har Birgitta Ingvar-Nilsson skrivit utförligt om både slaget och invigningen (i: Dimbobygden 1997). Vad gäller invigningen kunde hon bygga på en utförlig artikel av Folke Högberg. Redan han hade ägnat sig åt detta ämne. År 2014 kom Oscar Trowalds 30 sidor om minnesstenen, arbetet med minnesplatsen och invigningen. Minnesmärket är alltså mycket utförligt skildrat, liksom bakgrunden. Historien om minnesstenen har blivit minst lika intressant som historien om slaget.

Minnesmärket har alltså betytt mycket för sin hembygd, dit det har dragit stora mängder besökare genom åren. Minnesstenen har också betytt mycket för vetenskapen. Den har gjort slaget vid Gestilren till ett av de mest kända medeltida slagen, och stenen har likaså eggat till forskning. I ett avseende gjorde forskningen stenresarna besvikna. Redan från början gav forskningen ökad tyngd åt insikten, att slaget inte hade stått i närheten av minnesstenen. Forskningen har gått vidare, och nu pekar spåren bestämt åt annat håll, nämligen åt Gästre. Där fanns även en hög, som kallades Sverkils backe och en sten som kallades Sverkers (sten). Kung Sverker Karlsson stupade i slaget. Namnet Sverkers förekomst i Gästre är därför intressant.

Minnesstenen har självständigt värde

Det är beklagligt, att minnesstenen inte hamnade på platsen för slaget, men som bekant kan även kompassen drabbas av missvisning. Under sådana förhållanden är det oundvikligt, att den källfattiga medeltidsforskningen allt som oftast drabbas av allvarlig missvisning. Stenen och minnesplatsen har nu en så rik historia, att de är av värde, oavsett var slaget utkämpades. Stenen är stor och ståtlig med välhuggen inskrift, och platsen är vacker. Plats och sten är sevärdheter i sig själva, oavsett om något har hänt eller inte hänt på platsen.

Minnesstenens underhållande inskrift

Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.
Minnesstenen med den högstämda bönen, som kan tolkas på fyra (!!!!) olika sätt.

Slutligen har minnesstenen i Varv bidragit till den tyvärr mycket sparsamt förekommande underhållningen inom den både bokstavligt och bildligt talat gravallvarliga medeltidsforskningen. Detta bidrag till underhållningen var helt ofrivilligt. Hela invigningen var både högstämd och högst allvarlig. I stenens hjärtsköld står bönen: ”Gud skydde Sveriges rike!” med versaler (stora bokstäver). Innebörden är: ”Må Gud beskydda Sveriges rike!” Man borde ha skrivit ”beskydde” för att undvika dubbeltydighet.

Krönikören Don Basuno i Stockholms-Tidningen uppmärksammade inskriften och menade att ”skydde” nog var imperfektform av verbet sky, som betyder undvika eller avsky. Inskriften skulle alltså betyda, att Gud avskydde Sveriges rike. Liberala Falköpings-Posten menade å sin sida, att Gud nog hade avskytt Sveriges rike, det vill säga rike män, som hade startat det hemska kriget. Bakgrunden till dessa skämt är att högermän var de drivande krafterna bakom minnesmärkena, medan liberaler var mindre intresserade eller ointresserade. Socialdemokraterna kunde någon gång visa sig öppet avoga. Här har vi alltså ett budskap, som kan tolkas på tre sätt och därigenom tillfredsställer både höger och vänster. Noga räknat har vi även en fjärde språkligt möjlig tolkning, nämligen: Må Gud beskydda Sveriges rike män. Detta innebär att vänstern har två tolkningar och högern likaså två. Detta är alltså – helt oavsiktligt- rena rama ”millimeterrättvisan”.

Inskriften är helt enkelt ett fynd för alla stackars ciceroner, som skall guida busslaster med mer eller mindre ointresserade besökare. Jag har själv berättat om ett medeltida slag för en busslast besökare, som inte ens var intresserade av kaffet. Under sådana svåra förhållanden behövs skämt. Kanske kan inskriften betecknas som ett självmål, men då må man betänka, att tack vare dubbeltydigheten kommer man ihåg även det avsedda budskapet. Dubbeltydigheten är på detta sätt en tillgång och en fördel för alla.

Fortsätt att resa stenar!

Lyckligtvis har sedvänjan att ordna till minnesmärken inte upphört, även om man då och då kan förnimma ett motstånd mot höga minnesstenar eller bautastenar. I våra tider har de stora orden blivit mindre och de högstämda talen mera lågmälda. I stället för stora och höga bautastenar kommer minnesplattor och informationsskyltar. Med tanke på den nytta, som minnesstenen i Varv (och dess motsvarigheter på andra håll) har gjort, finns all anledning att fortsätta. Eftersom historien bakom minnesmärkena har visat sig vara intressant på många sätt finns all anledning att fortsätta att dokumentera monumentens tillkomsthistoria och historiebruket därefter. Oscar Trowald har gjort en värdefull insats, som manar till efterföljd. Historien bör på olika sätt lyftas fram. Varje tid har sin inriktning. Under den tid, som Trowald har undersökt, ville man gärna framhålla våra krigiska minnen. Efter det demokratiska genombrottet har arbetarrörelsens ledargestalter hedrats med minnesmärken. Man har vidare utmärkt platser för rivna kyrkor och tingshus. Önskvärt vore, att platser för frikyrkolokaler, folkparker och Folkets hus på samma sätt kunde markeras. Satsar man på en stor minnessten, kan själva stenen bli en sevärdhet. Gjutna statyer är dyra, men minnesstenar är ofta häpnadsväckande billiga. Trowald har räknat om kostnaden för minnesstenarna till dagens penningvärde. Jag blir gång på gång förvånad. De låga kostnaderna berodde delvis på att många sockenbor arbetade ideellt, och även i våra dagar kan man räkna med att många är redo att arbeta ideellt för att ge sin hembygd en ny sevärdhet. Man fick minnesmärken av bestående värde billigt. Söker man upp lämpliga block i skogen, kostar bara framforslandet och inskriften pengar.

Klicka här för denna artikel som pdf

Fader vår på gotiska tonsatt efter sjutton århundraden

Sjutton århundraden och ett halvt dröjde det, men nu är Fader vår i gotisk översättning tonsatt. Överstelöjtnant Sven Sandblom, bosatt i Enköping, är tonsättaren. Till mycket annat är han också sångare i Chorus Ena, en fristående kyrkokör (under ledning av Lena Westberg och verksam i Enköpingsbygden). Mansstämmorna i kören har sjungit in hans tonsättning av Fader vår.

Goternas bibelöversättning

Sven Sandblom – tonsättare, överstelöjtnant och fritidsforskare. (Foto: Enköpings-Posten.)
Sven Sandblom – tonsättare, överstelöjtnant och fritidsforskare. (Foto: Enköpings-Posten.)

Låt oss dock ta allting i rätt ordning. Vid mitten av 300-talet efter Kristus översatte den västgotiske biskopen Wulfila större delen av Bibeln till gotiska. Delar av hans bibelöversättning finns bevarad i en praktfull handskrift, som kallas codex argenteus (silverhandskriften, vanligen kallad silverbibeln). Denna handskrift tillkom på 500-talet inom det östgotiska riket i norra Italien. Handskriften finns sedan 1669 i Uppsala Universitetsbibliotek, även kallat Carolina rediviva. Den har tilldragit sig stort intresse, eftersom goterna enligt sin egen stamsaga skall ha utvandrat från Sverige. Goterna anses vara besläktade med de svenska götarna.

Rökstenen ledde till goterna

Hur kom Sven Sandblom på tanken att tonsätta Fader vår i gotisk översättning? Frågan är befogad, ty under den gotiska bibelöversättningens mer än sjutton århundraden långa historia har ingen annan – vad vi nu vet – gjort detta. Jag vände mig givetvis till min gode vän Sven Sandblom själv för att få svaret. Saken är den, att Sandblom är en mycket intresserad lekmannaforskare, som har skrivit böcker om slagen i Gestilren och Sparrsätra. Han skrev flera kapitel i den stora boken ”Striden i Gestilren 1210” (Enköping 2009). Han var rentav biträdande redaktör för denna skrift. Ett av intressena är Sveriges kristnande, och i samband med dessa forskningar läste han om Rökstenen i Östergötland. På denna sten omnämns den östgotiske kungen Teoderik den store. Där hade vi goterna. Teoderik anses ha ägt silverbibeln, och så började Sandblom läsa om Wulfilas gotiska bibelöversättning.

Kyrkomusik av bästa slag

Här blev det mycket intressant. Sandblom var sångare i Sparrsätra-Breds kyrkokör, som nu har uppgått i Enakören eller Chorus Ena. Han började gnola Fader vår, och så kom melodin till honom. Melodin är inte gregoriansk, men dess släktskap med senare kyrkomusik är omisskännlig. Att uttala gotiskan rätt så här sjutton århundraden senare är inte det lättaste. Sandblom gick då till sin vän Staffan Fridell, professor i Nordiska språk vid Uppsala Universitet och framstående ortnamnsforskare. Professor Fridell är lika hjälpsam som kunnig. Efter benägen undervisning, meddelad av Staffan Fridell, kunde Sandblom med välljudande och klangrik röst läsa bönen på gotiska. Därefter tar Chorus Ena vid och sjunger hans tonsättning, som gör ett starkt och mäktigt intryck. Den korta bönen tas om fyra gånger med väl genomförda språkliga variationer. Detta är helt enkelt kyrkomusik av bästa slag. Många århundraden har gått sedan Wulfila lade ner pennan, men alltjämt känner man igen åtskilliga gotiska ord. Sången inleds och avslutas med klang från en mindre klocka, som kören här använder i stället för stämgaffel. Åtminstone primklockor förekom i medeltida gudstjänster.

Innehållsrik cd-skiva

Skivomslaget har orden ”Atta unsar” (Fader vår) med gotisk text.
Skivomslaget har orden ”Atta unsar” (Fader vår) med gotisk text.

Vem som vill kan sedan 2013 ta del av detta mäktiga och gripande körverk. Det finns nämligen utgivet på en cd-skiva: Silverbibelns, codex argenteus, Atta Unsar (Fader vår, Vater unser, Our Father, Pater noster): Tonsättning för manskör: Sven Sandblom, Nordwerk Förlag 2013 (Distribution: Firma Sven Sandblom). Tillsammans med skivan får köparen en folder med text och noter. Skivan är som man nu säger ”bipackad” nothäftet. Karl Vilhelm Jansson har digitaliserat noterna. Anna Kilander – tonsättarens dotterdotter – har stått för grafisk produktion. Rit- & Kopieringsservice i Enköping har tryckt noterna. Sven Sandblom ville givetvis nå ut med sitt verk och tyckte, att Carolina rediviva (Uppsala Universitetsbibliotek) skulle sälja. Där svarade man, att man hade affärer enbart med företag, aldrig med privatpersoner. För Fader vårs skull måste Sandblom bli ett företag: Firma Sven Sandblom. Körverket finns nu till försäljning hos Carolina rediviva och är utlagt på universitetsbibliotekets hemsida, där det kan avlyssnas. Man kan kostnadsfritt ladda ner körverket från denna hemsida: http://www.carolina rediviva/silverbibeln, eller www.ub.uu.se/verk-och-samlingar-i-urval/silverbibeln.

Förbindelser mellan Norden och goterna

Hur är det då med sambandet mellan goterna och götarna? Enligt goternas stamsaga, nedskriven av biskop Jordanes, skulle goterna ha utvandrat från Skandinavien. Stamsagan skildrar emellertid händelser, som ligger långt tillbaka i tiden, och den är i vissa avseenden sagoaktig. Uppgifterna har därför betvivlats av somliga forskare. Häremot bör påpekas, att om man var noga med någonting i de gamla stamsamhällena och ännu i det gamla bondesamhället, så var det att hålla reda på sin härstamning och släktskap. Avlägsna minnen kan bli dimmiga, det är sant, men i detta fall har vi all anledning att tänka oss ständiga förbindelser mellan Skandinavien och goterna. Jordanes berättar om konung Rodulf, som från Skandinavien begav sig till Teoderik den stores hov i det östgotiska riket. Rökstenen berättar om samme Teoderik och nämner en man, ”som för nio släktled sedan miste livet hos reidgoterna, och han dog hos dem till följd av sin skuld.” Detta tyder på att man i Norden höll sig underrättad om vad som hände ute i världen. Då som nu höll man reda på sina släktingar, vilket innebar att släktskapet inte blev bortglömt. Elias Wessén har på ett mycket balanserat och förtjänstfullt sätt utrett sambandet mellan goter och götar (i sin bok: Studier till Sveriges hedna mytologi och fornhistoria, Uppsala Universitets årsskrift 1924). Sven Sandblom är på sitt sätt ett sentida exempel på folkvandringar. Hans släkt härstammar från Sandhem i Västergötland. Därav kommer namnet.

Silverbibeln har blivit svensk

En sida ur Silverbibeln.
En sida ur Silverbibeln.

Under mer än 350 år har silverbibeln varit nära förbunden med Sveriges historia. Svenskar tog den som krigsbyte i trettioåriga kriget 1648. Drottning Christina förde handskriften ur landet, men Magnus Gabriel de la Gardie köpte den tillbaka och skänkte den år 1669 till Carolina rediviva, där den alltsedan dess har varit en av klenoderna. Sven Sandblom har ytterligare förankrat handskriften i Sverige genom sin tonsättning. Nu kan vi höra Fader vår sjungas på gotiska, men kanske har Fader vår på gotiska blivit läst här i Norden långt dessförinnan. Det är mycket möjligt, att konung Rodulf, någon i hans följe eller andra, som hälsade på nere hos goterna, så småningom återvände till Norden. Då kan de mycket väl ha lärt sig Fader vår därnere. Nu kan vi höra bönen sjungas, sjutton århundraden efter Wulfilas fullbordande av översättningen. Utvecklingen går långsamt, men den går framåt. Silverbibeln har med åren blivit en svensk handskrift, en invandrare, som har blivit en omistlig del av den svenska kulturen.

Lästips

Tönnes Kleberg, Codex argenteus: Silverbibeln i Uppsala, Uppsala 1961.

Lars Munkhammar, Silverbibeln: Theoderiks bok, Trelleborg 1998.

Helmer Gustavson, Rökstenen (Svenska kulturminnen 23), Riksantikvarieämbetet 1991.

Jordanes, Getica: Om goternas ursprung och bedrifter. Översättning: Andreas Nordin. Lund 1997.

Klicka här för denna artikel som pdf