Karolinska officerare värnade riksdagens makt

Karl XII:s död medförde omedelbart enväldets fall och riksdagens pånyttfödelse. Enväldet visade sig vara ett kort mellanspel i Sveriges långa historia. Enväldet tillkom under 1680- och 1690-talen på grund av den högadliga rådsregeringens misslyckanden och kravet på en stark ledning under skånska kriget. När kriget bröt ut 1674, fanns inte tillräckligt med pengar. Varken krigs­hären eller flottan var tillräckligt starka eller välutrustade.

Karl XII inkallade inte riksdagar

Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.
Huvudpersonerna i slutet av 1718: Karl XII, hans syster Ulrika Eleonora och hans svåger Fredrik av Hessen. Detalj av väggmålning i Bohusläns museum. Foto: Lars Gahrn.

Tack vare Karl XI och hans nya rådgivare samt Frankrikes beskydd klarade sig Sverige utan landförluster. Följden blev, att riksrådet (den högadliga regeringen) miste sin makt, och att riks­dagen överlämnade de flesta av sina maktbefogenheter till kungen. Vid sin död 1697 var Karl XI i stort sett enväldig. Hans arvtagare, kronprins Karl, föddes 1682 och uppfostrades i enväldets tänkesätt. Som kung avgjorde han alla viktiga ärenden själv. Han inkallade aldrig någon riksdag. Vanan att söka stöd hos riksdagar var dock djupt rotad bland svenska makthavare. Under konungens vistelse i Turkiet inkallade rådet (den kungliga regeringen) en utskottsriksdag 1710 och en regelrätt riksdag 1713–1714. Båda riksdagarna visade en stark fredsvilja. Konungen befallde brevledes riksdagsmännen att fara hem. Så skedde också.

Befälhavarna tar inte ställning

Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.
Kopia av Karl XII:s dödsmask, utställd i Bohusläns museum.

Läget förändrades vid kungens död den 30 november 1718. Vid Fredrikstens fästning i Norge var den svenska huvudhären samlad. Vem skulle bli regent efter Karl XII, och hur skulle riket styras? Hären var rikets viktigaste maktfaktor. Den hade kunnat avgöra dessa frågor, men det gjorde den inte. Vid hären fanns överbefälhavaren, arvprinsen Fredrik av Hessen, gift med prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster. Under återtåget från Fredriksten till Uddevalla försökte Fredrik på alla sätt förmå överstarna och andra höga befäl att erkänna hans gemål som drottning, men de vägrade på det bestämdaste. Walfrid Holst skriver: ”I själva verket voro de ledande bland befälen allt annat än benägna för att utan vidare erkänna Ulrika Eleonora som regent. De syntes endast fast beslutna att nu efter Karl XII:s död kasta enväldet över ända.” Både Fredrik och Ulrika Eleonora försäkrade, att prinsessan inte önskade någon envåldsmakt.

Ett obestämt ställningstagande

Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.
Karl XII:s kista, dragen av starka Ardenner-hästar, vid Kampenhof utanför Bohusläns museum.

Några mil norr om Uddevalla nåddes Fredrik av brev från Stockholm. Han var så angelägen att ta del av innehållet, att han stannade upp på vägen och lät hämta ljus från en bondgård för att läsa breven. Av breven framgick, att både rådet (regeringen) och ämbetsverken erkände Ulrika Eleonora som drottning, och att de gav Fredrik titeln kunglig höghet. Nu kunde Fredrik förhandla med större framgång i Uddevalla. Krigsbefälhavarna förklarade här i Uddevalla, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men att enväldet måste avskaffas, om hon skulle kunna bli drottning. De ville dock inte svära någon trohetsed, ty i den gällande trohetseden nämndes enväldet. ”När ständerna kommit samman och hennes majestät blivit antagen, ville officerarna gärna avlägga den ed, som riksdagen komme att föreskriva.” (Walfrid Holst, Fredrik I, Stockholm 1953, s. 103–108.)

Befälhavarna ville inte bli kungamakare

En del av det karolinska kavalleriet.
En del av det karolinska kavalleriet.

Hela denna berättelse är på alla sätt anmärkningsvärd. Först och främst är det påfallande, att krigsbefälen vill ha bort enväldet. Diktaturer har ofta uppstått genom militärkupper, men så var det inte i Sverige. Det karolinska enväldet uppkom genom att riksdagen frivilligt avsade sig de flesta av sina befogenheter. Krigsbefälhavarna ville inte ens bibehålla enväldet. Vilket annat land har haft en så frihetsvänlig officerskår? Märkligt är också, att krigsbefälen bestämt avböjer att bli kungamakare. De hänvisar i stället till riksdagen. I det gamla Rom brukade pretorianerna (livgardet) utropa ny kejsare, och senare kunde även häravdelningar ute i imperiets provinser upphöja sina befälhavare till kejsare. I Ryssland blev man tsar tack vare stödet från regementena i Moskva eller Sankt Petersburg. I Uddevalla hänvisade krigshärens befälhavare till riksdagen. I Sverige var den politiska kulturen en helt annan än i Rom och Ryssland.

Riksdagsmän hade större frihet än befäl

Först sedan de hade fått veta, att rådet och ämbetsverken hade hyllat prinsessan som regerande drottning, gick befälhavarna med på att förklara, att de inte önskade någon annan som regent än prinsessan, men fortfarande hänvisade de till att riksdagen skulle utse henne till regent. Den karolinska officerskåren uppförde sig så exemplariskt författningsenligt, att uppförandet helt enkelt inte helt kan ha berott på plikt och frihetskärlek. Officerarna visste att de själva skulle sitta i riksdagen som riksdagsmän för adeln. Som riksdagsmän skulle de ha mycket större frihet att säga och rösta som de ville än här i Uddevalla under ordförandeskap av sin generalissimus (överbefälhavare) Fredrik av Hessen, som var gift med prinsessan. För dem var det bäst att frågorna slutgiltigt avgjordes i riksdagen. De ville inte binda sina händer på förhand.

Hårda villkor genomdrevs i Stockholm

Vad blir då kvar av ”Fältriksdagen i Uddevalla”? Trots allt hade det viktigaste avgjorts provisoriskt där. Fredrik av Hessen hade förklarat att prinsessan inte skulle göra anspråk på enväldet. Krigsbefälen hade uttalat sig för prinsessan. Om hon gav avkall på enväldet, hade de svårt att rygga detta uttalande. Det gjorde de inte heller. Enväldet föll, och prinsessan blev regerande drottning. I Stockholm genomdrev dock riksdagsmännen hårda bestämmelser, som på många sätt begränsade regentens makt. Det lönade sig att uppskjuta de bindande besluten till riksdagen i Stockholm. De karolinska officerarna var alltså skickliga taktiker inte bara på slagfältet utan även i politiska förhandlingar.

Lars Gahrn

Fransk kronprins godkände fransk författning i Norge

År 1814 – för 200 år sedan – gjorde norrmännen revolution. De vägrade att lyda sin gamla överhet, den danske kungen, och de vägrade att underkasta sig Sveriges konung, sin nya överhet. Sverige hade besegrat Danmark, och Danmark hade avträtt Norge till Sveriges konung. Danmark var en enväldigt styrd stat. Norrmännen hade ingen talan utan skulle bara lyda. Sådant var det statsrättsliga läget.

Sveriges sista krig

Norrmännen lydde emellertid inte. De förklarade Norge självständigt och valde den danske ståthållaren, prins Kristian Fredrik, till Norges konung. Med vapenmakt var de beredda att försvara sin självständighet och oavhängighet. Danskarna såg med dolt gillande denna revolution, ty de ville inte att Sverige skulle ta över Norge. På svensk sida var förbittringen mot den norska revolutionen stor, och svenskarna ämnade inte finna sig i den norska självständigheten. På svensk sida förbereddes ett fälttåg mot Norge, och detta fälttåg blev Sveriges sista krig. Under 2014 kan vi alltså fira att Sverige har fått leva i fred under två århundraden.

Skulle Sverige godkänna grundloven?

I herrgården Eidsvoll hade en norsk riksförsamling (riksdag) utarbetat en norsk grundlag eller författning, som i år fyller 200 år. Denna för sin tid mycket frisinnade författning gav stor makt åt riksdagen (stortinget) och förhållandevis liten makt åt konungen. Det stod snart klart, att norrmännen måste böja sig för övermakten. Frågan blev då: Skulle den svenske kronprinsen Karl Johan godkänna författningen från Eidsvoll, eller skulle han kräva, att man utarbetade en ny författning, som gav mer makt åt kungen, alltså åt honom själv?

Karl Johan – en författningsvänlig fransman

Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.
Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.

Den norska grundloven eller författningen var utarbetad med den franska som förebild. Den svenske kronprinsen Karl Johan var som bekant fransman och hade år 1799 varit beredd att försvara den franska författningen mot en äregirig och hänsynslös general, som hette Napoleon Bonaparte. Tyvärr fick Karl Johan år 1799 inte något bemyndig­ande att försvara Frankrikes fria statsskick mot kuppmakarna. Napoleon genomförde därför en statskupp, som gjorde honom till ”förste konsul”. Senare lät han som bekant utropa sig till kejsare. Så här i efterhand måste man säga, att det för både Frankrike och alla andra europeiska länder var högst olyckligt, att Karl Johan inte fick möjlighet och bemyndigande att stoppa Napoleon. Napoleon störtade Europa in i det ena kriget efter det andra så länge han hade någon makt. Han var en mycket olämplig makthavare.

Karl Johan kunde bestämma

År 1799 hade Karl Johan varit beredd att försvara Frankrike fria författning, men år 1814 hade mycket förändrats. Denna gång var han själv både överbefälhavare och kronprins. Hans motståndare hade utarbetat en starkt franskpåverkad författning, som skulle kunna användas mot honom själv för att begränsa hans makt och hindra honom att driva igenom sina förslag. Skulle han godkänna denna författning, eller skulle han tvinga norrmännen att utarbeta en ny författning, som gav mer makt åt honom själv? Avgörandet låg i Karl Johans hand. De norska trupperna var som sagt underlägsna och drog sig tillbaka bakom floden Glomma. Fredrikstens fästning belägrades, och Fredriksstad kapitulerade efter en kort belägring. Norrmännen skulle bli tvungna att rätta sig efter Karl Johan.

Karl Johan godkände grundlagen

Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.
Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.

Karl Johan förvånade mån­ga och förargade kanske fler (på svenska sidan) genom att godkänna för­fattningen från Eidsvoll med de ändringar, som unionen med Sverige nöd­vändigt krävde. Han ville vinna norrmännen, brukar man säga. Ja, det är sant, men han följde också sin övertygelse. År 1814 upp­trädde han icke så som den maktfullkomlige, maktlystne och hänsynslöse generalen Napoleon Bonaparte, som upphävde en fri författning. Karl Johan av 1814 var i väsentliga avseenden densamme som Karl Johan 1799. Folken skall vara fria och ha fria författningar. Detta var hans övertygelse. Samtidigt var han emellertid djupt övertygad om, att Sverige och Norge i en orolig och krigisk omvärld måste sluta sig samman och samverka. Unionen ansåg han sig inte kunna avstå från.

Kristian Fredrik uppskattade envälde

Djupt rotade övertygelser följer med under livet trots skiftande förhållanden. Så var det med Karl Johan. Som konung skulle han styra två folk, som båda hade riksdagar med stora befogenheter. Den politiska friheten på den skandinaviska halvön var på den tiden en ovanlig företeelse. I grannländerna rådde diktatur eller envälde. Öster om Sverige fanns det ryska väldet, där tsaren var enväldig. Även i Danmark åt söder och väster rådde envälde fram till 1848.

Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.
Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.

Efter att ha nedlagt sin norska krona återvände prins Kristian Fredrik till Danmark som dansk tron­följare. ”Mannen från Eidsvold” hälsades med stora förhoppningar av alla danskar, som ville ha en stark riksdag och politisk frihet även i Danmark. När han sent omsider blev dansk kung år 1839, infriade han inte dessa förhoppningar utan styrde Danmark som enväldig konung livet ut (fram till 1848). Så hade han velat styra även Norge. Även Kristian Fredrik eller Kristian VIII höll fast vid ungdomens övertygelser, men en prins, född och uppvuxen i ett enväldigt rike, har som regel andra övertygelser, än en borgarson som Karl Johan med starka minnen av en revolution, som gav landet en fri författning och alla medborgare lika rättigheter. Norge fick en kung, som bättre förstod det norska folket och dess strävan efter frihet än Kristian Fredrik. Karl Johans förståelse för fria författningar hindrade dock inte, att han tidvis var mycket osams med både det norska stortinget och den svenska riksdagen. Det viktiga är dock, att han godkände författningen och aldrig funderade på att upphäva den. I Frankrike upphävde både Napoleon I och Napoleon III de fria författningarna, och Karl X gjorde ett försök 1830. Detta försök ledde till julirevolutionen detta år. Jämförd med sin samtid framstår Karl Johan som påfallande frihetsvänlig. Det har norrmännen begripit, och därför står kungens ryttarstaty än i dag framför kungliga slottet i Oslo.

Klicka här för denna artikel som pdf

Eidsvollsmännen gav Norge en fri författning – ett 200-årsjubileum

Efter ett kort krig hade Sverige besegrat Danmark och tvingat danskarna att avträda Norge. Detta hände den 14 januari 1814, och 2014 firar vi alltså 200-årsminnet av detta fredsslut, som ledde fram till unionen mellan Sverige och Norge. Många besvärligheter väntade emellertid. Större delen av året 1814 skulle förgå innan unionen kunde genomföras.

Norsk unionsfientlighet

Eidsvoll – här möttes de norska grundlagsfäderna, som visade prov på en stor självständighet och politisk mognad.
Eidsvoll – här möttes de norska grundlagsfäderna, som visade prov på en stor självständighet och politisk mognad.

Danskarna ville givetvis inte avstå från Norge. De danska ämbetsmännen i Norge och den danske ståthållaren, den danske prinsen Kristian Fredrik, ville inte överlämna Norge till svenskarna. De uppma­nade norrmännen till mot­stånd. Viktigast var dock, att norrmännen själva inte ville veta av någon union vare sig med Danmark eller med Sverige. Varför var norrmännen så avogt inst­ällda till unionen? Det viktigaste svaret var, att Norge hade farit mycket illa de senaste åren. Danmark hade fört en politik, som var till nackdel för Norge, där nöd och svält rådde på grund av danskarnas politik. År 1807 hade engelsmännen anfallit Köpenhamn för att bemäktiga sig Danmarks flotta, som hade kunnat användas mot England. Följden av detta råa och okloka överfall blev, att Danmark anslöt sig till Frankrike. England blockerade de norska hamnarna. Följden blev svält och nöd i Norge.

Sverige erbjöd Norge riksdag

Greve Herman Wedel Jarlsberg var en av de svenskvänliga grundlagsfäderna. Det stora flertalet var emellertid för full norsk självständighet.
Greve Herman Wedel Jarlsberg var en av de svenskvänliga grundlagsfäderna. Det stora flertalet var emellertid för full norsk självständighet.

Skulle Norge nu tvingas in i en ny union och på nytt befara att drabbas av storebrors politik, som var storebrors politik och inte alltid var till fördel för Norge? Danmark styrdes av enväldiga kungar, och norrmännen hade under de senaste 300 åren inte haft något att säga till om. Sverige styrdes dock inte av enväldiga kungar, och i Sverige fanns alltsedan 1435 en riksdag. Den hade alltid haft inflytande eller makt, även under tider, då kungarna var maktfullkomliga. Redan den 8 februari erbjöd den svenska regeringen norr­männen en fri författning. Folkets fullmäktige skulle få säga sin mening om denna fria författning. Även Norge skulle nu få en egen riksdag. Detta svenska erbjudande innebar löften om ett stort framsteg efter århundraden av politisk ofrihet under främmande herravälde.

Norge förklarar sig självständigt

Flera norrmän menade, att man gjorde bäst i att ansluta sig till Sverige. Bland dem fanns Peder Anker på Bogstad gård och hans svärson greve Herman Wedel Jarlsberg. Det stora flertalet ville dock ha ett fullt självständigt Norge med en egen kung. På Eidsvolls gård samlades en norsk riksförsamling, alltså en norsk riksdag, som utarbetade en norsk grundlag (alltså en författning eller konstitution) och valde ståthållaren Kristian Fredrik till norsk kung. Man var beredd att med vapenmakt avvisa alla svenska försök att ta över Norge. Unionen hade börjat mycket dåligt.

Ett stort steg mot demokrati

Carsten Anker var ägare till Eidsvoll och var god vän med Christina Hall på Gunnebo.
Carsten Anker var ägare till Eidsvoll och var god vän med Christina Hall på Gunnebo.

Norrmännen uppvisade stor beslutsam­het gentemot Sverige, men samtidigt hade de satt den danske prinsen Kristian Fredrik på plats. Som dansk prins kunde han åberopa arvsrätt till Norges tron. Norrmännen erkände dock inte någon arvsrätt. Danmark och Norge hade styrts enväldigt, och Kristian Fredrik ville fortsätta att styra Norge enväldigt. Norrmännen ville inte veta av något envälde, och detta utgick. Norge fick i stället en fri författning med stor makt för riksdagen (stortinget). Som dansk prins kunde Kristian Fredrik misstänkas för att vilja återställa unionen mellan Norge och Danmark. Norrmännen krävde och fick utfästelser om att detta inte skulle ske. Norrmännen var både målmedvetna och beslutsamma. De visste vad de ville, och enigheten var långtgående. På sin första riksdag hade de mycket tydligt visat, att i norrmännens land skulle inte vare sig danskar eller svenskar bestämma. I norrmännens land skulle norrmännen själva bestämma. Denna politiska viljekraft och mognad på landets första riksdag är både överraskande och beundransvärd. Norrmännen hade tagit ett stort steg mot demokrati. Men vad skulle svenskarna säga och göra?

Klicka här för denna artikel som pdf