Råda Hembygdsförening – en vital hembygdsförening

Tänka sig att en 80-åring kan vara så vital! Dessa ord gäller Råda Hembygdsförening, som firade sina 80 år torsdagen den 15 november 2018 i Råda Rum (det vill säga Råda församlingshem). Föreningens utveckling är ett utmärkt exempel på hur en välskött hembygdsförening skall skötas. Jag skall därför lyfta fram några huvuddrag.

Slumrande toner

Monica Odmyr i hembygdsgårdens kök. Foto: Lars Gahrn.

När vi vandrade in i den stora salen, spelade Leif Andersson på flygeln melodier från tiden då föreningen bildades, alltså från 1930- och 1940-talen. Leif Andersson är en skicklig musiker, som kan smeka fram toner ur sitt instrument. Han spelade bland annat ”Slumrande toner”, en sång, som sjöngs på föreningens första årsmöte och vid andra tillfällen. Själv hade jag inte ens hört talas om denna hembygdssång, vilket oroade mig. Väldigt många sånger och visor, på sin tid mycket kända och uppskattade, kan snabbt försvinna från repertoaren och uppslukas av glömskan. Gruppen Plus spelade och underhöll. Smörgåstårta samt kaffe med kaka bjöds. Monica Odmyr berättade om föreningens historia. Denna historia skall jag försöka sammanfatta.

Hembygdsgård önskas

Hembygdsgården Solsten.

Mölnlyckes egen bussdirektör, John Andersson, hade inbjudit fyra andra herrar till sitt hem den 17 november 1938. Herrarna beslöt att bilda en hembygdsförening, och vid ett möte den 1 december skedde detta. Arton personer skrev in sig som medlemmar i Råda Hembygdsvård. Så hette föreningen fram till 1973. Vad skulle man arbeta med? Redan från början beslöt man att insamla kulturföremål och handlingar. Insamling kräver utrymmen. År 1943 började man tänka på en hembygdsgård, och på årsmötet 1944 lade man fram en insamlingslista. Buss-John skrev frikostigt på för 2000 kronor. Monica Odmyr tillägger: ”och efter det var det ingen som skrev på. Det såg väl inte så bra ut med 100:- eller 50:-.” När man hade kommit över, att Buss-John hade skänkt så mycket, började pengarna flyta in. Redan 1946 hade man 4000 kronor.

Två hembygdsgårdar

Ett mjölkbord byggdes upp utanför hembygdsgården år 2016.

Det dröjde dock till 1957 innan man köpte en gård i Djupedalsäng för att ha den som hembygdsgård. Gården var vedeldad och kall under den kalla årstiden. År 1960 ändrade man stadgarna så, att man kunde hålla årsmöte längre fram på våren, så att man slapp frysa i sin stuga. Jag har själv varit med på ett årsmöte i denna stuga. Det hölls fram på vårkanten, men skam till sägandes minns jag ingenting av själva gården mer än att jag fann rummen små. Det tyckte nog även rådaborna. År 1985 tog man över Strömboms gård i Solsten i stället. Man värnade också annan bebyggelse. År 1964 intresserade man sig för vattendrivna sågar i Mölnlycke. År 1980 ansökte man om 10 000 kronor till reparation av Näsbo såg i Benareby. Man fick inte pengarna, och därmed föll frågan.

Skrifter och årsskrifter

Krukväxter i hembygdsgården.

När föreningen bildades, fanns inte några skrifter om Råda. I tidskrifter och böcker kunde man finna en eller annan uppgift om Råda, men någon sockenkrönika fanns inte. Redan 1943 tillsattes en kommitté i detta ämne. Ledande kraft blev Hjalmar Pehrsson, som 1945 kunde lägga fram Rådaboken, en sockenkrönika av bestående värde. Själv slår jag i den med jämna mellanrum. Fler skrifter skulle följa. Men i dem var inte hembygdsföreningen inblandad. År 1952 utkom ”Mölndal, Kållered och Råda i ord och bild” med Axel Möndell som redaktör. Dan Korn utgav ”Mölnlyckeboken” år 1983. På Härryda kommuns uppdrag skrev Erik W. Gatenheim boken ”Råda – bygd, socken, kommun” (1984). Ulf Erixon gav ut tre värdefulla skrifter: ”Mölnlycke Fabriker – ett stycke svensk industrihistoria” (2003), ”Råda uti Askims härad” (2004) och ”Vägen västerut – en resa i tiden genom Härryda kommun” (2005). Ulf Erixon gjorde stora insatser för Råda Hembygdsförening och blev så småningom ordförande. År 2005 arbetade han fram föreningens första årsskrift, som liksom sina efterföljare innehåller mycket värdefull kunskap. Även för de skrifter, som hembygdsföreningen inte själv gav ut, har den givetvis i allmänhet betytt ett och annat, framför allt genom hjälp med bilder och sakuppgifter.

Mölnlyckemodellen

Samlingar, hembygdsgård och skrifter brukar vara tre huvuddrag i hembygdsföreningars utveckling Ett ovanligt drag i föreningens utveckling, som skiljer den från de flesta andra föreningar, är den stora modellen över Mölnlycke 1935. Den brukar dra många besökare under hembygdsdagar men har större betydelse än så. Man behöver många bilder, och insamlingen av fotografier har intensifierats på detta sätt. Dessutom har arbetet på modellen lett till fingranskning av alla bilder, så att all möjlig kunskap kan utvinnas av fotografierna. Man har också frågat ut folk, som har värdefulla uppgifter att lämna.

Tunnbinderi

Alla föreningar har sina egna sevärdheter, som kan vara nog så sällsynta inom hembygds­rörelsen. Tunnbinderiet lever vidare tack vare Råda Hembygdsförening. År 1998 skrev Lennart Arvidsson och Allan Borlid en bok i ämnet. Detta år började man också bygga en tunnbindarverkstad i hembygdsgården. På senare år har det ena mjölk­bordet efter det andra uppförts vid hembygdsgårdar. År 2016 var det dags för Råda att bygga ett mjölkbord på Solsten.

Hembygdsförening är rätta ordet!

Järnvägsstationen ses givetvis på modellen.

Ett vanligt och mycket uppskattat inslag i verksamheten är hembygdsvandringar eller utflykter. Åke Magnusson har lett många vandringar. Gränsen för en hembygdsförenings verksamhet är ofta något flytande. År 1947 gick vårpromenaden till Gunnebo slott, ”där Hilda Sparre tog emot och visade slottet”. (Detta var en av friherrinnan Sparres sista guidningar på Gunnebo. Åttio år gammal avled hon året därpå.) Råda hembygdsförening intresserar sig ibland för Gunnebo i Mölndal. På samma sätt intresserar sig Mölndals Hembygdsförening ibland för Pixbo i Råda. Föreningarna får uppslag av varandra. Vad gäller benämningarna kan man iakttaga en viss standardisering. I Råda hade vi Råda Hembygdsvård och i Kållered fanns Kållereds Hembygdsgille. Bägge namnen var utmärkta, men i båda fallen har man bytt till benämningen hembygdsförening, som är den klart vanligaste. Monica Odmyr har på fyra sidor lyckats sammanfatta en omfattande verksamhet. Förhoppningsvis kommer hennes skildring så småningom att tryckas.

Lars Gahrn

Wendelsberg – utflyktsmål med rik historia

Wendelsbergs stora huvudbyggnad och natursköna park har många upplevelser åt besökarna. Huset är i skrivande stund mer än 120 år gammalt. (Det var färdigt 1883.) Även 1800-talets praktbyggnader börjar nu uppnå en ansenlig ålder. Wendelsberg har dessutom förändrats med tiden för att kunna uppfylla nya krav. Byggnaden har därför mycket att berätta.

Stor naturpark

För mig som Mölndalsbo har Wendelsberg alltifrån min barndom varit ett uppskattat utflyktsmål. Wendelsberg ligger i Mölnlycke (Råda socken), och numera finns utmärkta cykelvägar mellan Mölndal och Mölnlycke. De går mycket naturskönt utefter Stensjön och Rådasjön. När man kommer till Wendelsberg, har man dels själva palatset, då kallat villa, nu slott, dels den väldiga naturparken runtomkring. Här finns stora strövområden. Bruno Wendel, som ägde Mölnlycke fabriker, anlade denna park 1865-1870. Här finns alla sorters lövträd, framför allt bokar. Detta är ett lugnt och fridfullt område med stora skönhetsvärden.

Vägledning för besökare

Wendelsbergs huvudbyggnad före ombyggnaden. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.
Wendelsbergs huvudbyggnad före ombyggnaden. Foto: Knut Kjellman, Mölndals Hembygdsförenings fotosamling.

Alltsedan 1908 är Wendelsberg folkhögskola för nykterhetsrörelsen. Huvudman är IOGT-NTO. Huset inrymmer dessutom en expedition, som är turistbyrå och reception för vandrarhemmet. (Man kan hyra rum i elevhemmet bredvid.) Man får gärna gå in i huset och beundra den praktfulla inredningen. Hörsalen hör till Västsveriges ståtligaste och stilfullaste samlingsrum. Den är väl värd ett besök. Däremot har ännu så länge inte guidade rundvandringar för allmänheten anordnats. Numera finns emellertid en vägledning, som man kan ta med sig vid besök på platsen. Råda Hembygdsförening har ägnat sin årsskrift för 2016 åt detta ämne: Råda Hembygdsförening 2016: Tema Wendelsberg (2016, 54 sidor, av dem 38 om Wendelsberg.) Den berikar på många sätt ett besök på Wendelsberg.

Sven Östberg – en framstående berättare

Wendelsberg i våra dagar. År 1932-1934 byggdes palatset om. Man höjde taket och inredde elevrum i vindsvåningen. Foto: Lars Gahrn.
Wendelsberg i våra dagar. År 1932-1934 byggdes palatset om. Man höjde taket och inredde elevrum i vindsvåningen. Foto: Lars Gahrn.

Huvudförfattare är Sven Östberg, som är född och uppvuxen i Mölnlycke. Han har – liksom fadern – arbetat som lärare på Wendelsberg och blev så småningom även rektor. Han kan ämnet i grund och behärskar även den svåra konsten att berätta fängslande. Redogörelsen är sakrik, lagom utförlig och skriven med glimten i ögat. Man har verkligen inte tråkigt i Sven Östbergs sällskap. Tvärtom lockas man hela tiden att läsa vidare till nästa avsnitt. Hela tiden får man matnyttiga upplysningar. Även den, som känner Wendelsberg väl, får hela tiden lära sig nytt. Wendelsberg hör till de anläggningar, som gör ett starkt intryck på besökarna och ger bestående minnen. Sådana anläggningar vill man veta mer om. Wendelsbergs park liksom Råda säteris engelska park vore väl värda en utförlig skildring av biologer, geologer, ornitologer, botaniker och andra. Föreliggande skildring är till största delen historisk och kulturhistorisk och som sådan utmärkt.

Stora skador

I hörsalen finns flera vackra reliefer, bland andra denna, som visar teologin, en kvinna med en bok (sannolikt bibeln) under armen och den helige Andes låga över huvudet.
I hörsalen finns flera vackra reliefer, bland andra denna, som visar teologin, en kvinna med en bok (sannolikt bibeln) under armen och den helige Andes låga över huvudet.

Huset är en mycket stor timmerbyggnad, klädd med liggande plankor. Av ”estetiska skäl” var stuprören inbyggda i husknutarna. Liggande panel samt inbyggda stuprör kan bara betyda en sak: vattenskador och röta. Byggnaden hade sina brister. Detta stora hus skulle vidare värmas genom ett varmluftssystem. Som bekant brukar inte heller sådana fungera tillfredställande. Folkhögskolan har haft stora bekymmer med fastighetsunderhåll under årens lopp. Statyer och reliefer tillverkades av konstmaterial, som har en benägenhet att vittra bort. Jag har själv sett en trädgårdsurna i upplösning. Man hade funnit den någonstans och ställt upp den utanför stallet. Nu är den borta. På Nääs slott förvaras utomhusstatyerna numera i slottets källare, alla mer eller mindre skadade. På detta sätt har många trädgårds- och parkanläggningar från 1800-talet förlorat mycket av sin utsmyckning. När man i framtiden på allvar börjar restaurera 1800-talets trädgårdar, blir man tvungen att gjuta om många statyer och tillverka dem i beständigare material.

Sjöjungfrun Lorelei fanns bland statyerna

På grindstolparna fanns två örnar. Nu är bara den ena kvar.
På grindstolparna fanns två örnar. Nu är bara den ena kvar.

Nedanför Wendelsberg finns Svandammen, en av sju dammar i parken. Över den reser sig en hög klippa. Uppepå den fanns – berättar Sven Östberg – en staty av Lorelei, den kända sjöjungfrun, som sitter på en klippa vid floden Rhen och lockar sjöfarare i fördärvet. Fullt så farlig kan sjöjungfrun i Wendelsbergsparken inte ha varit, men hur som helst är hon nu borta. Uppe på klippan finns stengrunden, som bar upp statyn, ännu kvar. Den har förbryllat mig, men Sven Östberg gav mig svaret på mina frågor. Visst skulle det vara trevligt, om vi fick Lorelei tillbaka! Anläggningen är icke fullständig utan henne. Icke helt oväntat var mannen bakom slott och park, nämligen Bruno Wendel, tysk, närmare bestämt sachsare. Det kan man ana redan vid grindarna. På grindstolparna stod två örnar. (Nu är den ena tyvärr stulen och efterlyses härmed.) Örnen är som bekant sinnebilden för det tyska riket.

Mycket sprit i källaren

Sven Östberg går igenom Bruno Wendels bouppteckning, som upptar 2753 flaskor vin, 15 buteljer champagne, 6 flaskor rom, 1 ½ flaska konjak, 1 flaska arrak, 4 flaskor sädesbrännvin och 28 flaskor hallonsaft. I nykterhetens blivande högborg var det med andra ord klent beställt med nykterheten på Wendels tid. Detta gäller 1893. När nykterhetsrörelsen tog över 1908 återstod endast tomflaskor, som avyttrades med god förtjänst. Dock återstod även 28 oöppnade flaskor med hallonsaft. Efter alla dessa år kom äntligen nya ägare, som intresserade sig för hallonsaft. Det var på tiden (och i tiden).

Läs vidare

För den som vill fördjupa sig i ämnet finns ett och annat att läsa. Här kommer de skildringar, som jag känner till:

Waldemar Hallin, Wendelsbergs Folkhögskola, kapitel i: Rådaboken, redaktör Hjalmar Pehrsson, Gbg 1945 (s. 36-41). Hallin arbetade som lärare vid folkhögskolan och blev senare rektor. Han kan därför meddela många värdefulla uppgifter.

W-NTO, Redigering och text: Lars Esaiasson, Layout och teckningar: Sture Josefson, Prologen författad av Herger Karlberg, Vinjetterna tecknade av Inger Karlberg, Foto av nybyggnaden: Jan Olsson, 1965. (Denna skrift innehåller 39 opaginerade sidor med främst värdefulla bilder men även text om Wendelsberg.)

Dan Korn, ”Bruno Wendel”, ”Hemma hos Wendels” och ”Wendelsbergs folkhögskola grundas”, kapitel i: Dan Korn, Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983, s. 31-38 och 102-113. Utmärkta bilder och värdefulla sakuppgifter.

Erik W. Gatenheim, Wendelberg, kapitel i: Gatenheim, Råda – bygd, socken, kommun, 1984, 184-189. Även Gatenheim hade som folkhögskolelärare stor sakkunskap. Hans skildring innehåller många uppgifter av värde.

Lars Gahrn, Artikelserie om Wendelsbergs inre utsmyckning, i: Mölndals-Posten 20/9, 27/9, 11/10 och 18/10 2000 samt 3/1 2001.

Ulf Erixon, Wendelberg och dess park, kapitel i: Erixon, Mölnlycke Fabriker – ett stycke svensk industrihistoria, 2003, s. 102-11, även 78-79. En mycket utförlig och värdefull krönika.

Åke Magnusson, Oskar Lundgrens väg och Parkvägen, avsnitt i: Magnusson, Vägnamnen berättar: Vägar och gator i Härryda kommun, 2005, s. 103 och 104.

Beverley Jollands och Paul Fischer, 100 klassiska sevärdheter: En monumental jordenruntresa, utan tryckår. (På sidorna 108-109 behandlas Loreleiklippan i Rhendalen.)

Ovanstående litteraturförteckning är icke – som någon skulle kunna tro – dåligt korrekturläst. Namnet har nämligen två former: Wendelberg och Wendelsberg. Familjen Wendel använde formen Wendelberg, men senare har formen Wendelsberg slagit igenom. I litteraturen förekommer bägge formerna, men Wendelsberg överensstämmer med svenska språkvanor och bör föredras.

Klicka här för denna artikel som pdf

 

Råda säteri – en rik historia

Råda säteri är rent arkitektoniskt ett mästerverk. Jag har ofta beundrat arkitektens förmåga att åstadkomma stor och stark verkan med små och enkla medel. Mannen bakom verket är en av de största inom europeisk arkitekturhistoria: sir William Chambers, född i Lilla London (eller rättare sagt i Göteborg) men huvudsakligen verksam inom London och övriga Storbritannien.

Studiecirkel arbetar

Huvudbyggnaden gör ett starkt intryck med små och enkla medel. Foto: Lars Gahrn.
Huvudbyggnaden gör ett starkt intryck med små och enkla medel. Foto: Lars Gahrn.

Åsynen av huvudbyggnaden är både betagande och ståtlig, där herrgården reser sig på en terrass ovan Rådasjöns vatten. Anläggningen är både stram och välkomnande, när man kommer farande i allén från landsidan. Redan 1772 stod huvudbyggnaden färdig, men egendomens historia går längre tillbaka än så. Den förlorar sig i medeltiden. Om Råda säteri finns mycket att säga. Det finns mycket att forska om. Råda hembygdsförening har förstått, att det är angeläget att dokumentera den rika historia, som har utspelat sig i mannaminne, och att det brådskar med den saken.

Man har bildat en studiecirkel för detta ämne. Mycket både nytt och gammalt har framkommit under cirkelns sammankomster 2015. Följden blev att hembygdsföreningen beslöt att ägna sin årsskrift åt säteriet. Denna värdefulla skrift var färdig samma höst: Råda Hembygdsförening: Årsskrift 2015: Tema Råda säteri (Skara 2015, 58 sidor, av vilka 43 handlar om säteriet). Säteriet har även en vänförening, Råda Säteri Värnare, som är med i detta arbete.

Kammarherre Lagerberg lyfte fram säteriet

Bagarstugan är gammal och skulle vara värd en byggnadshistorisk undersökning.
Bagarstugan är gammal och skulle vara värd en byggnadshistorisk undersökning.

Skriften ger en allsidig belysning av säteriets historia och kan användas som turisthandledning vid besök på egendomen. Agneta Steffen bidrar med en saklig och samlad översikt över säteriets historia. Hon visar ofta runt för både sällskap och allmänhet och är en kunnig och väl påläst ciceron, som uttrycker sig väl även i skrift.

Råda säteri hade mycket väl kunnat tillhöra Sveriges många bortglömda slott och herresäten, om inte kammarherre Magnus Lagerberg hade varit ägare mellan 1880 och 1897. Han gjorde en enastående insats för att lyfta fram egendomen och dess historia. Själv åstadkom han ett av de mest lysande kapitlen i säteriets historia. Under forskningar i västsvensk historia har jag gång på gång beundrat denne museimans stora insatser för västsvenskt kulturliv och hans skicklighet att torgföra det som redan fanns. Jag har skrivit ett avsnitt om denne framstående kulturarbetare.

En kyrkogrund

Visst är folk intresserade av säteriet, men de frågar mest om ruinen, som ligger ute på halvön ”Labbera”. Samtida uppgifter saknas helt om denna romantiska ruin, byggd som ruin och ingenting annat. I brist på kunskap har man fantiserat om att ruinen skulle ha varit än det ena, än det andra, men grundplanen visar, att detta är en kyrkogrund och ingenting annat. Jag har skrivit en artikel om denna anläggning, där man allt som oftast kan finna mig på besök.

Värdefulla ekonomibyggnader

Magasinen är ett slags västsvenska härbren, mycket gamla och sällsynta. Själv har jag ännu inte sett något liknande på andra håll.
Magasinen är ett slags västsvenska härbren, mycket gamla och sällsynta. Själv har jag ännu inte sett något liknande på andra håll.

De flesta herrgårdar har ett välbevarat boningshus för herrskapet, men hur är det med alla andra byggnader, som hörde till en större gårdsanläggning? De har ofta brunnit, rivits eller helt byggts om. Här på Råda säteri finns dock även arbetarbostäderna, ladugården, magasinen, bagarstugan, dagsverksstugan, dasset och vagnslidret bevarade i så gott som ursprungligt skick. Detta är en helhetsmiljö av mycket stort värde. Det är mycket ovanligt, att så mycket finns bevarat, och att det är bevarat i så gott och ofördärvat skick. Här är helheten bevarad, och man har all anledning att önska, att Härryda kommun även fortsättningsvis vårdar denna klenod lika väl som hittills.

Gustaf Ekman – en stor vetenskapsman

Ann-Margreth Wiberg bidrar med en välillustrerad, översiktlig och klargörande artikel med minst en bild på varje byggnad. Alla de väsentligaste uppgifterna finns med, sammanfattade med få ord. Tack vare denna utmärkta översikt lämpar sig årsskriften som turisthandledning. År 1901 köptes säteriet av filosofie doktor Gustaf Ekman, en framstående vetenskapsman och industriman. Han är ett stort namn i Rådas historia och skulle ha varit ett mycket större, om vi bara hade vetat mer om honom. Memoarer och levnadsteckning saknas tyvärr. En av hans sentida ättlingar är Thomas Sidenbladh, som bidrar med en artikel om släkten Ekman och Råda säteri. Han har själv bott på där på somrarna och har därför mycket mer att berätta. Det vore önskvärt, att han skrev en mycket utförligare skildring i annat sammanhang.

Gårdsskötseln skildras

Den u-formade ladugården eller stallet är omväxlande i sin utformning.
Den u-formade ladugården eller stallet är omväxlande i sin utformning.

Ingvar Bragd är hembygdsföreningens ordförande och växte upp på säteriet, där hans far var trädgårdsmästare. Han skriver om gårdens skötsel. Skildringen är mycket värdefull och ganska ovanlig. Det mesta, som har skrivits om Sveriges slott och herresäten, handlar om herrskapen och deras boningar. Här får vi intressanta inblickar i lantbruket och skogsbruket. Man har all anledning att önska, att Ingvar Bragd återvänder med en utförligare skildring. Han borde kunna författa minst 50-60 sidor i ämnet. Redan om 20-30 år kommer inte en enda detalj att kännas överflödig.

Läs vidare

Ett och annat har tidigare skrivits om Råda säteri. Det viktigaste arbetet är: Ulf Erixon, Råda uti Askims härad, 2004 (240 rikt illustrerade sidor). Erik W. Gatenheim har skrivit ett utförligt kapitel om Råda säteri i sin bok: Råda – bygd, socken, kommun, 1984. Dan Korn har skrivit två kapitel om säteriet och dess ägare, nämligen ”Familjen Törngren och Råda säteri” samt ”Herrgårdsliv kring Rådasjön på 1880- och 90-talen”, i sin krönika: Mölnlyckeboken: Ett samhälles historia genom tvåhundra år, 1983. Mycket har gjorts, och mycket återstår att göra. Råda hembygdsförenings årsskrift är ett värdefullt bidrag som ger mersmak.

Klicka här för denna artikel som pdf