Berömdheterna flyttar från oss

Vi får inte behålla våra storheter och berömdheter. De har en ful ovana att flytta någon annanstans. Den insikten smög sig på mig, när jag lyssnade till Jan Westins föredrag om Göteborgslitteratur. Jan Westin, själv samlare av göteborgiana, höll nämligen onsdagen den 15 november 2017 ett föredrag för Göteborgs Hembygdsförbund om Göteborgslitteratur. Både Göteborgs och Mölndals författare flyttar i allmänhet någon annanstans. Vi börjar med göteborgarna.

Skönlitterära författare flyttade

Ella Hillbäck växte upp i Mölndal och skrev romanen Albatross (1943), som speglar Krokslätt och Solängen, men hon flyttade snart till både Göteborg och Stockholm. Hon var en av flera författare, som flyttade från både Mölndal och Västsverige. (Foto i Mölndals Hembygdsförenings bildsamling.)

Över huvud taget har Göteborg inte många stora författare, och framför allt har staden inte fått behålla sina storheter. Förutsättningen för att författarna skulle bli stora tycks ha varit, att de flyttade till Stockholm. Johan Runius genomgick Göteborgs gymnasium och skrev en dikt om staden men hamnade snart i Stockholm. Bengt Lidner – ett verkligt stort namn i litteraturhistorien – föddes vid Magasinsgatan i Göteborg, men flyttade snart till Stockholm, där Gustaf III och med honom möjligheterna till framgång fanns. Lidner har inte skrivit en enda rad om sin födelsestad. Vad gäller Mölndal har våra stora författare varit flyktiga gäster. Wilma Lindhé, Ella Hillbäck och Ebba Lindqvist bodde visserligen hos oss några år men flyttade sedan till annan ort. Detsamma gäller andra berömdheter som Ulla Jacobsson, Bertil Pettersson (naturfotografen), Målle Lindberg och Maj Fagerberg. Exemplen kan lätt mångfaldigas.

 J. A. Wadman – känd i Göteborg

J. A. Wadman, skalden från Göteborg, skrev även en dikt med anknytning till Mölndal. Han flyttade inte, och möjligen därför blev han känd bara i Västsverige. Gammal litografi, gjord efter hans död.

Hur är det då med J. A. Wadman, Göteborgs Bellman? Han var född i Karlskrona men hamnade i Göteborg och förblev staden trogen. Han blev ett stort namn i Göteborg och fick en stor byst vid Lorensberg; (numera har bysten flyttats till Vasaparken). Däremot slog han aldrig igenom i riket som helhet. Var det så, att han inte blev ett stort namn i litteraturhistorien, därför att han blev Västsverige trogen? Visserligen skrev Wadman hyllningsdikter eller skämtsamma dikter till många kända göteborgare, men om själva staden skrev han ingenting. Ordet göteborgsförfattare bör användas med viss reservation. Westin skriver: ”Jag håller med dig om Wadman och bortsett från hans dikt om nymferna i Haga så hör ju hans visa om den lilla vrån bland bergen egentligen varken till dina eller mina domäner. (Den lilla vrån var sannolikt belägen i Öjersjö.)” Göteborg och Mölndal är ju som sagt sammanflätade även vad gäller litteraturen. Wadmans dikter är som regel inte knutna till hembygden, men han har skrivit en dikt med innehåll från Mölndal. På grund av dess mindre trevliga innehåll kan jag tyvärr inte skriva mer än så. Tryckfriheten har sina gränser. (Man kan dock ta del av dikten i Mölndals stadsmuseums faktapärmar, eftersom det fortfarande är tillåtet att kopiera tryckt text, även om innehållet skulle vara mindre tilltalande. För att inte stegra förväntningarna till det orimliga, skall jag påpeka, att diktens anstötlighet är betydligt mindre än många nutida läsares överkänslighet.)

Romanen John Hall

John Hall går ständigt igen, inte bara i Gunnebos historia utan även i Göteborgslitteraturen och litteraturen om Mölndal.

Sophie Elkan var bosatt i Göteborg och uppvuxen i staden. Hennes numera mest kända roman är göteborgsskildringen John Hall (1899). Hon var på sin tid en författarinna, som lästes över hela riket. Även Oscar II skall ha läst John Hall. Boken handlar delvis om Gunnebo och är ytterligare ett exempel på, att Göteborg och Mölndal är nära sammanbundna i alla avseenden. Tillsammans med sin mer berömda väninna Selma Lagerlöf besökte Sophie Elkan åtminstone vid ett tillfälle Gunnebo. Deras namn återfinns i Gunnebos gästbok. Hon var något så ovanligt som en Göteborgsförfattare med framgång i hela riket. Är Viktor Rydberg en göteborgarsförfattare? Svaret är både ja och nej. Under många år bodde han i staden och medarbetade i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Han är begravd i ett påkostat mausoleum på Östra begravningsplatsen. Göteborg förekommer dock inte vare sig i hans romaner eller i hans dikter. Göteborg var nog helt enkelt inte tillräckligt romantiskt för 1800-talets diktare och författare. Sjöfart, handel och industri hade (och har) inte något romantiskt över sig. Av kungar, fältherrar, adliga kavaljerer, adelsfröknar, frihetshjältar och andra romantiska personer fanns inte mycket. Det bör nämnas, att Viktor Rydberg ibland gästade författarinnan Wilma Lindhé och hennes familj på Lackarebäcks gård i Mölndal, där han lär ha badat i kvarndammen. Några spår efter Lackarebäck och Mölndal söker man dock förgäves i hans diktning. Man skulle kanske tro, att Rydberg genom arbete, vänskapsband och släktband var fast förankrad i Göteborg, men han blev professor i Stockholm och flyttade dit. Ständigt dessa flyttningar! Sven Petersson, som har skrivit romanen ”Att öppna ett fönster mot dåtiden” (utgiven 2018), växte upp i Mölndal, men gick i lära som kock i Stockholm och flyttade senare till Göteborg. Hans självbiografiska roman speglar därför både Mölndal och Stockholm.

Taube och Dahlquist

Evert Taube växte upp på Vinga, men efter läroår runt om i stora världen föll han ”i Roslagens famn” och bosatte sig i Stockholm, där skönandarna, förlagen, skivbolagen och all annan hägrande härlighet fanns. Lyckligtvis återvände Evert Taube då och då till Västkusten och gjorde viktiga insatser för bevarandet av äldre bebyggelse i staden, men man måste väl säga att han i första rummet är Bohusläns och inte Göteborgs skald. Den ende store författare, som både besjungit Västkusten (med Göteborg) och bott där, är Lasse Dahlquist. Han lever dock främst genom skivinspelningar och knappast genom böcker. Honom fick vi alltså behålla, men för övrigt är det dock klent med vår förmåga att hålla kvar berömdheterna. Frågan blir: hur skall vi bära oss åt för att få ha dem kvar?

Lars Gahrn

Klippan-dagarna blev ”fantastiska”

Hur skulle det gå med Klippandagarna efter Ann Jönssons frånfälle? Ann Jönsson var ordförande i föreningen Bevara södra älvstranden. I årtionden hade hon kämpat för att bevara den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen på Göta älvs södra strand i Göteborgs stad. I början av 2015 gick Ann Jönsson, som under Klippandagarna förvandlades till Hennes Kungliga Majestät Riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, ur tiden. Hur skulle det gå nu?

Riksänkedrottningens arvtagare

Soldater ur Gustav II Adolfs fotfänika exercerar i Klippans kulturreservat. Foto: Lars Gahrn.

Detta år inföll Klippan-dagarna lördagen den 29 och söndagen den 30 augusti. Allt var sig likt. Även litet av förnyelse kunde spåras. Riksänkedrottningen hade nämligen lätt att samarbeta med andra och få dem med sig. De tre militärhistoriska föreningarna Gustav II Adolfs fotfänika, Bohus Elfsborghs Caroliner och Westgiötha Gustavianer hade blivit som hennes pojkar och flickor. Hon uppskattade dem mycket, och de besvarade hennes uppskattning. Hon hade förberett dem på att de måste ta över Klippan-dagarna. De var beredda, och nu hade de tagit över. På något sätt hade hon blivit ”regementets moder”. Hennes pojkar hade varit rörande omtänksamma och tillmötesgående gentemot henne. Givetvis innebär det en lockelse för dem att framträda i de kvarter, där ruinerna efter Älvsborgs slott eller Gamla Älvsborg finns, här längst ut i stadsdelen Majorna, där Klippan med den gamla Kungsladugården har blivit kulturreservat.

Gudstjänst och musikstunder

Högst på gamla Skinnareklippan tronar Sankta Birgittas kapell, dock inte uppkallat efter så östliga storheter som Sveriges, läs Östsveriges, Sankta Birgitta. I stället har den irländska Sankta Birgitta gett namn åt kapellet. Vi befinner oss ju i Göteborg eller Lilla London, där man hämtade det mesta från Storbritannien. Här i kapellet firades gudstjänst klockan 11.00 på söndagen. Jag var där och beundrade orgeln, som fyllde kapellet med sina kraftfulla klanger. Senare under dagen anordnades i kapellet ”Musik på Klippan”, musikstunder med vacker musik och sång.

Bellman på kinesiska

Flottans män sjunger.

I Kungsladugårdens trädgård hade Carolinerna och Gustavianerna som vanligt sina tältläger. Där fanns också plats för sång och musik. Flottans män sjöng sina sjömanssånger – flera från Storbritannien – med kläm och bravur. Här framträdde även trubaduren Martin Bagge, som sjöng Bellman och Taube. Tack vare ostindiefararen Götheborg hade han konserterat även långt borta i Kanton. Han kunde därför sjunga Bellmans kända sång ”Fjäriln vingad syns på Haga” även på kinesiska (!). Dessutom drog han av bara farten några strofer på engelska och några på tyska. Vår ostindiefarare har verkligen lett till omfattande internationellt utbyte. Bellman själv hade knappast kunnat drömma om att han skulle sjungas på kinesiska i Kina. Bagge inser fullt ut värdet av vår ostindiefarare och talade varmt för, att vi borde göra allt för att behålla henne kvar i Göteborgs hamn, där hon på alla sätt hör hemma.

Desertör på Färjan 4

Desertören fängslas ombord på Färjan 4.

De tre militärhistoriska föreningarna spelade upp slaget i Landvetter 1645. Jag skall skriva om denna uppvisning i en annan bloggartikel. Färjan 4 gjorde sina hamnturer. Nytt för i år var att slaget flätades ihop med färjans hamnturer. Omedelbart efter slaget deserterade nämligen en karolin. Hon flydde ombord på Färjan 4, där hon fängslades med hand- och fotfängsel. Hela tiden munhöggs hon och de andra soldaterna till passagerarnas förnöjelse. Det var vanligt att desertörer och brottslingar rymde till sjöss. Ibland tog de hyra och arbetade som sjömän på främmande hav. Ibland utvandrade de. På grund av äldre århundradens bristfälliga folkbokföring var de då utom räckhåll för rättvisans på den tiden ganska korta arm.

Många skepp på ingång

Under Färjan 4:s korta hamntur mötte vi en av Stenafärjorna på ingång. Färjan 4 kändes liten gentemot den skyhöga Stenafärjans väldiga skeppssida. Vi mötte vidare båtarna Nya Skärgården, Walona och Carl Michael Bellman. Göteborgs hamn har mycket att visa upp ännu, fastän lastfartygen lägger till ute vid Arendal i Skandiahamnen. En av passagerarna på Färjan 4 blev så överväldigad av upplevelserna under hamnturen, att hon med stort eftertryck sade ”Fantastiskt!” jag vet inte hur många gånger. Kanske sade Riksänkedrottningen något liknande i sin himmel. Hur som helst hade hon all anledning att vara stolt över sina pojkar och flickor. Till och med hennes väderlycka hade de lyckats ta över.