Krigargraven på Marstrands kyrkogård

På Marstrands kyrkogård står en ståtlig gravsten. Kyrkogården på denna bergsö är så liten, att man undrar hur det någonsin har varit möjligt att begrava några döda på denna klippa i havet. Just därför är gravstenen desto mer iögonfallande.

Grekisk krigarhjälm

På stenens baksida finns en relief föreställande en grekisk krigarhjälm, ett svärd i sin skida och ätten Aminoffs adelsvapen, alltsammans i gjutjärn, som har målats svart. På gravstenens framsida står med upphöjda versaler och uppstående bokstäver:

Gregorius Aminoffs gravvård på Marstrands kyrkogård. Foto: Lars Gahrn.
Gregorius Aminoffs gravvård på Marstrands kyrkogård. Foto: Lars Gahrn.

GR: AD:s
AMINOFF.
ÖF: BEFÄL:

CARLSTEN
FÖD 1788
DÖD 1847.

Under dödsåret finns ett ordenskors, som kan vara Svärdsorden, Nordstjärneorden eller Vasaorden. Efter­som Aminoff blev riddare av Svärdsorden 1814, åsyftas rimligen denna orden.

Obegripliga förkortningar

Gjutjärnsornamentet på gravstenen.
Gjutjärnsornamentet på gravstenen.

Nedanför ordenskorset står orden:

VÅRDEN
TOLKAR
GARNISO
NERNES
HÖGA
AGTNING
DJUPA
SAKNAD.

Det är en klok regel att man i görligaste mån skall undvika förkort­ningar. I detta fall förvandlar förko­rtningarna i början av inskriften begynnelsen av texten till rena rama obegripligheterna. Vem kan begripa, att ”GR: AD:s” skall betyda Gregorius Adolfsson? Släkt­namnet är Aminoff, och det kan vara nog så dunkelt för den, som inte känner till att en adelsätt i Finland och Sverige heter så.

Överbefälhavare och kommendant

En och annan läsare blir kanske förvånad över att få veta, att Marstrand hade flera garnisoner. Som bekant har Marstrand dock flera fristående befästningar. I krigstid skulle varje befästning, om så krävdes, kunna klara sig och försvara sig helt på egen hand. Därför kunde Aminoff kallas överbefälhavare (ÖF: BEFÄL:). År 1835 blev han överbefälhavare på Carlstens fästning, och 1839 fick han titeln kommendant på Carlstens fästning och i Marstrand. Den sistnämnda titeln fick han dock inte med sig på gravvården. Tydligen hade ”garnisonerne” tyckt, att överbefälhavare låter bättre än kommendant, och det håller jag verkligen med om.

Deltagare i tre krig

Det översta av inskriften.
Det översta av inskriften.

Gregorius Aminoff föddes i S:t Michels län i Finland 1788. Han deltog i 1808-1809 års krig och var med i många strider. En gång blev han sårad. Efter Finlands förlust överfördes han till Västmanlands regemente. Han deltog i Karl Johans fälttåg i Tyskland och Brabant och var alltså med om det stora europeiska befrielsekriget mot kejsar Napoleon av Frankrike. Därefter var han med i Sveriges sista krig, nämligen fälttåget mot Norge. Vid övergången av Tistedalsälven blev han svårt sårad av en kula i ena armen. Han blev strax därefter riddare av Svärdsorden. 1834 blev han major vid Västmanlands regemente och överste­löjtnant året därpå. 1835 blev han överbefälhavare på Carlstens fästning och 1837 överste i armén. Detta innebär, att en ”överbefälhavare” inte behövde ha högre rang än överste. Innan han slog sig till ro på Carlsten hade han alltså varit med i tre krig och blivit sårad två gånger. Allt detta och mera därtill kan man inhämta i Berndt Herman Aminoffs stora släktkrönika ”Släkten Aminoff” (1978).

En dikt av Johan Nybom

Ätten Aminoffs adelsvapen.
Ätten Aminoffs adelsvapen.

Krönikören har dock inte känt till ytterligare en hedersbevisning mot överbefälhavaren på Carlstens fästning, nämligen Johan Nyboms dikt ”Gregorius Aminoff: Kommendant i Marstrand”. (Här används titeln kommendant.) Av dikten framgår det att Aminoff hade saknat guld. Han var alltså fattig. Skalden vädjar för Aminoffs änka. Huruvida han vädjar om, att man skall samla in pengar åt henne, eller att konungen må bevilja henne en pension framgår inte. Nyblom rör sig med allmänna ord och uttryck. Den mera påtagliga verkligheten bakom dessa uttryckssätt är omöjlig att fastställa utifrån dikten. Man behöver rikliga uppgifter om Aminoffs och hans änkas levnadsöden. Sådana har jag inte, och en genomlysning av dikten måste avstå. Gravstenens budskap är dock nu förklarat och genomlyst. Aminoffs levnad var både skiftesrik och farofylld. Gravstenen är på sitt sätt ett minne av Sveriges sista krig.

Läs vidare

Berndt Herman Aminoff, Släkten Aminoff (Redigerad av Torsten G. Aminoff), Ekenäs 1978 (s. 174-176). Ett tack till Aminoffs sentida släkting Tomas Söderberg för lånet av denna bok.

Samlade dikter af Johan Nybom, Fjärde upplagan, Senare delen, Sthlm 1880 (s. 293-294).

Klicka här för denna artikel som pdf

Motståndsvilja gav goda fredsvillkor

Karl XIV Johan framstår på detta porträtt som en mycket krigisk herre. I själva verket var han en försiktig general, som ville undvika all onödig blodspillan. Under det norska fälttåget var han ytterst angelägen om att undvika alla onödiga krigshandlingar.
Karl XIV Johan framstår på detta porträtt som en mycket krigisk herre. I själva verket var han en försiktig general, som ville undvika all onödig blodspillan. Under det norska fälttåget var han ytterst angelägen om att undvika alla onödiga krigshandlingar.

Hur gick det då för de norska grundlags­fäderna från Eidsvoll efter Karl Johans seger 1814? De hade gjort revolution eller – som det hette här uppe – uppror mot sin överhet. I Frankrike gjorde bland annat Lyon uppror mot de revolutionära myndig­heterna 1793. Svaret blev massav­rättningar för att inte säga massakrer av invånarna, rasering av delar av staden och utplundring av de burgnare invånarna. Napoleon slog senare på samma sätt skoningslöst till mot alla upprorsförsök med arkebuseringar och massakrer, särskilt i Spanien. Vid tronskiftet i Ryssland 1825 krävde många officerare en författning. Ledarna hängdes, och övriga samman­svurna skickades till Sibirien. Sverige och Norge motsvarade dock inte vare sig Frankrike eller Ryssland. Grundlagsfäderna från Eidsvoll varken fängslades eller straffades. De avsattes inte ens från sina ämbeten, fastän de i många fall hade statlig tjänst. Mellan Napoleon och Karl Johan fanns en viktig skillnad. Napoleon ville genom skoningslös hårdhet och snabbhet i bestraffningarna skrämma sina motståndare till underkastelse. Karl Johan sökte genom vänlighet och välgärningar vinna sina motståndare. Kända och betydelsefulla blev hans mellanhavanden med den svenska häravdelning, som han tog till fånga under Napoleons fälttåg i norra Tyskland år 1806. Han behandlade de svenska krigsfångarna så väl, att han blev omtyckt i Sverige. Det gynnsamma intrycket, som de svenska krigsfångarna hade fått, bidrog till att han valdes till svensk kronprins 1810. Gentemot norrmännen gick han nu till väga på samma sätt som tidigare gentemot svenskarna.

Kriget var mest en styrkedemonstration

Eidsvollsmännen blev varken bestraffade eller förföljda, men trots allt hade ett krig förts mot norrmännen. Antalet stupade i detta så kallade krig var dock uppseendeväckande lågt. Inga slag utkämpades, endast några obetydliga skärmytslingar. Norrmännen höll sig klokt nog på defensiven i medvetande om sin underlägsenhet och undvek i görligaste mån strid. De försökte i stället dra ut på tiden. Från svensk sida fördes kriget påfallande lamt. Svenskarna ryckte inte fram längre än till Glomma, och står man vid Glomma, har man inte kommit långt in i Norge. Från Karl Johans sida var fälttåget uppenbarligen främst tänkt som en uppvisning av militär styrka. En sådan styrkeuppvisning skulle dels kunna få i gång förhandlingar, dels kunna förmå norrmännen att foga sig. Ungefär så blev det också.

Motståndsvilja gav goda fredsvillkor

Trots allt krävdes dödsoffer även under detta krig. Var kriget onödigt, och hade offren varit förgäves? Kriget hade mycket väl kunnat undvikas, men offren hade inte varit förgäves. Svenskarna hade redan från början varit angelägna om att vinna norrmännen. Motståndet gjorde svenskarna ännu mer tillmötesgående. Ett krig var en dålig början på en union. Ett hårt och blodigt krig skulle vara en ännu värre början. Norrmännens motstånd gjorde därför Karl Johan ännu mer tillmötesgående. Norrmännen fick behålla ett starkt storting, och unionen blev svag. Utgångsläget för Norges fortsatta frigörelsekamp var därigenom mycket gott. Tack vare stortingets starka ställning kunde den fortsatta frigörel­sekampen föras helt fredligt, och snabbt gick frigörelsen också. Nittio år senare var Norge helt fritt.

Finska kriget och norska fälttåget

Eidsvoll som modell med den norska flaggan (som kom några årtionden senare).
Eidsvoll som modell med den norska flaggan (som kom några årtionden senare).

Sverige och Norge utkämp­ade i början av 1800-talet var sitt krig, och krigen liknade varandra. År 1808 ryckte ryssarna in i Finland, och 1814 ryckte svensk­arna in i Norge. Båda försvarskrigen utkämpades av underlägsna försvars­krafter under dålig ledning. Försvararna var i många fall håglösa och saknade större förhoppningar. Den ryska erövringen av Finland gick förvånansvärt lätt, men ryssarna blev obehagligt överraskade av att allmogen började föra gerillakrig i ryssarnas rygg. För att vinna finländarna för Ryssland lät tsar Alexander Finland vara ett eget storfurstendöme inom det ryska väldet med egen senat (regering) och egen lantdag (riksdag). Tsar Alexander var liksom Karl Johan en nådig och välvillig härskare, som ville vinna folk med vänlighet och välgärningar. Alexander och Karl Johan blev för övrigt goda vänner. Ungefär samma mönster upprepades, när svenskarna ryckte in i Norge. Framryckningen gick lätt, men norrmännens motstånd gjorde Karl Johan och svenskarna ännu mer tillmötesgående och ivrigare att genom eftergifter få norrmännen med sig snarare än mot sig. Även svagt motstånd kan få viktiga följder.

Ett krig mellan civiliserade parter

Niklas Krantz fann bitar av kritpipor vid Eidsvoll. Har grundlagsfäderna tagit sig ett bloss, när de tog rast under sina överläggningar?
Niklas Krantz fann bitar av kritpipor vid Eidsvoll. Har grundlagsfäderna tagit sig ett bloss, när de tog rast under sina överläggningar?

Hade Karl Johan varit ett råskinn som Napoleon, och hade svenskarna varit lika hårda och grymma mot upprorsmän som engels­männen mot skottarna och irländarna, som ryssarna mot polackerna, som öster­rikarna mot ungrarna och som fransmännen både mot andra och – framför allt! – mot varandra, då hade 1814 varit ett mörkt och hemskt år i Nordens historia. Nu blev det inte så. På ömse sidor fanns civiliserade människor, som lätt kunde – och ville – övergå från krig till förhandlingar. Ingendera sidan fick helt som den ville, men både norrmän och svenskar inhöstade viktiga vinster. Norrmännen fick självstyre i allt utom utrikespolitiken. De fick behålla sin grundlag och en riksdag med stora maktbefogenheter. Sverige fick unionsbrodern Norge som ersättning för det ohjälpligt förlorade Finland. Sverige fick Norge som ryggstöd och bundsförvant i en ganska farlig omgivning med farliga stormakter åt väster, söder och öster, läs Storbritannien, Tyskland och Ryssland. Lyckligtvis blev dock det följande århundradet mycket fredligt för Skandinavien. Slutligen gav förbundet med Norge Sverige större anseende ute i världen, och det kunde verkligen behövas efter 1808 – 1809 års bedrövliga krig.

Skulle unionen stärkas?

Karl Johan var med på att gå norrmännen till mötes i mycket, men unionen ansåg han sig inte kunna avstå från. Ute i Europa hade han varit med om, att småriken blev behandlade hur som helst av stormakterna. Större enheter var önskvärda. Däremot hade det för honom mindre betydelse, om unionen till att börja med var svag. Han var övertygad om, att efterkommande släkten skulle inse värdet av unionen och därför steg för steg stärka unionsbanden. Utvecklingen blev den rakt motsatta. Inga yttre hot under det följande århundradet framtvingade samverkan och samarbete mellan Norge och Sverige. Unionen framstod därför som föga angelägen för norrmännen. De lyckades steg för steg försvaga den union, som de aldrig hade velat ha.

Klicka här för denna artikel som pdf

Fransk kronprins godkände fransk författning i Norge

År 1814 – för 200 år sedan – gjorde norrmännen revolution. De vägrade att lyda sin gamla överhet, den danske kungen, och de vägrade att underkasta sig Sveriges konung, sin nya överhet. Sverige hade besegrat Danmark, och Danmark hade avträtt Norge till Sveriges konung. Danmark var en enväldigt styrd stat. Norrmännen hade ingen talan utan skulle bara lyda. Sådant var det statsrättsliga läget.

Sveriges sista krig

Norrmännen lydde emellertid inte. De förklarade Norge självständigt och valde den danske ståthållaren, prins Kristian Fredrik, till Norges konung. Med vapenmakt var de beredda att försvara sin självständighet och oavhängighet. Danskarna såg med dolt gillande denna revolution, ty de ville inte att Sverige skulle ta över Norge. På svensk sida var förbittringen mot den norska revolutionen stor, och svenskarna ämnade inte finna sig i den norska självständigheten. På svensk sida förbereddes ett fälttåg mot Norge, och detta fälttåg blev Sveriges sista krig. Under 2014 kan vi alltså fira att Sverige har fått leva i fred under två århundraden.

Skulle Sverige godkänna grundloven?

I herrgården Eidsvoll hade en norsk riksförsamling (riksdag) utarbetat en norsk grundlag eller författning, som i år fyller 200 år. Denna för sin tid mycket frisinnade författning gav stor makt åt riksdagen (stortinget) och förhållandevis liten makt åt konungen. Det stod snart klart, att norrmännen måste böja sig för övermakten. Frågan blev då: Skulle den svenske kronprinsen Karl Johan godkänna författningen från Eidsvoll, eller skulle han kräva, att man utarbetade en ny författning, som gav mer makt åt kungen, alltså åt honom själv?

Karl Johan – en författningsvänlig fransman

Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.
Karl Johan – ung och radikal och fullt beredd att försvara den fria franska författningen. Till omvärldens förvåning godkände han även den radikala norska författningen, som hade utarbetats i Eidsvoll.

Den norska grundloven eller författningen var utarbetad med den franska som förebild. Den svenske kronprinsen Karl Johan var som bekant fransman och hade år 1799 varit beredd att försvara den franska författningen mot en äregirig och hänsynslös general, som hette Napoleon Bonaparte. Tyvärr fick Karl Johan år 1799 inte något bemyndig­ande att försvara Frankrikes fria statsskick mot kuppmakarna. Napoleon genomförde därför en statskupp, som gjorde honom till ”förste konsul”. Senare lät han som bekant utropa sig till kejsare. Så här i efterhand måste man säga, att det för både Frankrike och alla andra europeiska länder var högst olyckligt, att Karl Johan inte fick möjlighet och bemyndigande att stoppa Napoleon. Napoleon störtade Europa in i det ena kriget efter det andra så länge han hade någon makt. Han var en mycket olämplig makthavare.

Karl Johan kunde bestämma

År 1799 hade Karl Johan varit beredd att försvara Frankrike fria författning, men år 1814 hade mycket förändrats. Denna gång var han själv både överbefälhavare och kronprins. Hans motståndare hade utarbetat en starkt franskpåverkad författning, som skulle kunna användas mot honom själv för att begränsa hans makt och hindra honom att driva igenom sina förslag. Skulle han godkänna denna författning, eller skulle han tvinga norrmännen att utarbeta en ny författning, som gav mer makt åt honom själv? Avgörandet låg i Karl Johans hand. De norska trupperna var som sagt underlägsna och drog sig tillbaka bakom floden Glomma. Fredrikstens fästning belägrades, och Fredriksstad kapitulerade efter en kort belägring. Norrmännen skulle bli tvungna att rätta sig efter Karl Johan.

Karl Johan godkände grundlagen

Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.
Eidsvoll, som dock enligt uppgift aldrig har varit så gult som målningen visar.

Karl Johan förvånade mån­ga och förargade kanske fler (på svenska sidan) genom att godkänna för­fattningen från Eidsvoll med de ändringar, som unionen med Sverige nöd­vändigt krävde. Han ville vinna norrmännen, brukar man säga. Ja, det är sant, men han följde också sin övertygelse. År 1814 upp­trädde han icke så som den maktfullkomlige, maktlystne och hänsynslöse generalen Napoleon Bonaparte, som upphävde en fri författning. Karl Johan av 1814 var i väsentliga avseenden densamme som Karl Johan 1799. Folken skall vara fria och ha fria författningar. Detta var hans övertygelse. Samtidigt var han emellertid djupt övertygad om, att Sverige och Norge i en orolig och krigisk omvärld måste sluta sig samman och samverka. Unionen ansåg han sig inte kunna avstå från.

Kristian Fredrik uppskattade envälde

Djupt rotade övertygelser följer med under livet trots skiftande förhållanden. Så var det med Karl Johan. Som konung skulle han styra två folk, som båda hade riksdagar med stora befogenheter. Den politiska friheten på den skandinaviska halvön var på den tiden en ovanlig företeelse. I grannländerna rådde diktatur eller envälde. Öster om Sverige fanns det ryska väldet, där tsaren var enväldig. Även i Danmark åt söder och väster rådde envälde fram till 1848.

Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.
Eidsvoll var grått, och grå blir byggnaden även i framtiden. Foto: Lars Gahrn.

Efter att ha nedlagt sin norska krona återvände prins Kristian Fredrik till Danmark som dansk tron­följare. ”Mannen från Eidsvold” hälsades med stora förhoppningar av alla danskar, som ville ha en stark riksdag och politisk frihet även i Danmark. När han sent omsider blev dansk kung år 1839, infriade han inte dessa förhoppningar utan styrde Danmark som enväldig konung livet ut (fram till 1848). Så hade han velat styra även Norge. Även Kristian Fredrik eller Kristian VIII höll fast vid ungdomens övertygelser, men en prins, född och uppvuxen i ett enväldigt rike, har som regel andra övertygelser, än en borgarson som Karl Johan med starka minnen av en revolution, som gav landet en fri författning och alla medborgare lika rättigheter. Norge fick en kung, som bättre förstod det norska folket och dess strävan efter frihet än Kristian Fredrik. Karl Johans förståelse för fria författningar hindrade dock inte, att han tidvis var mycket osams med både det norska stortinget och den svenska riksdagen. Det viktiga är dock, att han godkände författningen och aldrig funderade på att upphäva den. I Frankrike upphävde både Napoleon I och Napoleon III de fria författningarna, och Karl X gjorde ett försök 1830. Detta försök ledde till julirevolutionen detta år. Jämförd med sin samtid framstår Karl Johan som påfallande frihetsvänlig. Det har norrmännen begripit, och därför står kungens ryttarstaty än i dag framför kungliga slottet i Oslo.

Klicka här för denna artikel som pdf